Den här vintern har varit den kallaste på 23 år. Inte sedan vintern 86/87 har det varit så kallt, så länge. Och så mycket snö. Snön bidrar utan tvekan till att lysa upp i mörkret, men kylan tycker jag varit riktigt jobbig.
Visserligen har det ju blivit mildare sista veckan och det börjar märkas både på mornar och kvällar att ljuset är på väg tillbaka, men ändå. Det har varit tungt. Lägg därtill en riktigt tuff arbetsbelastning, en del trubbel privat och en semester som skjutits upp gång på gång. Resultatet är den slitna känsla jag känner inombords nu. Det känns också i huden att det varit mycket mörker och kyla på sistone, men lyckligvis inte alls så illa som just 86/87.
I andra vågskålen ligger det faktum att jag både tränat hårt och ätit riktigt bra och rätt de senaste 6 veckorna. Det har givit resultat. OCH så det faktum att en utlandsresa nu äntligen är bokad. Nu är det dags att möta ljuset igen. Jag flyger ut i svinottan dagen efter födelsedagen. Det ska bli otroligt skönt. Det blir det klassiska upplägget, dvs jag reser själv. Jag börjar få rutin på det här upplägget; det är sjätte ensamresan. Det blir min vanliga variant av tyst retreat med träning, meditation, böcker, god mat, bra musik och havshorisontsvila. OCH SOLLJUS! En mycket verksam antidepressiv behandling. Det är nu definitivt dags att återuppstå!
Dags igen! Snart. Det blir en Airbus 321 från Thomas Cook Airlines den här gången…
En god vana jag lagt mig till med i detta år är att börja dagen med en rejäl nyttig frukt- och protein smoothie. De brukar se ut ungefär så här: jag mixar vaniljyoughurt, äppeljuice, banan, apelsinklyftor, frysta blåbär och så häller jag på en påse nutrilett-proteinpulver. Det här blir inte bara väldigt nyttigt utan även väldigt gott. Väldigt gott!
Dessvärre fick jag stopp i produktionen i förra veckan då jag gjorde misstaget att hälla riktigt hett vatten, nästan kokande, i blendern då jag ville diska den riktigt ordentligt. Det skulle jag inte gjort. Då sprack glaskannan och lossnade tvärt från knivhuvudet i botten. Jag kontaktade leverantören och fick reda på att och var jag kunde köpa en ny bägare. När jag kom hem med den nya bägaren igår visade det sig att även själva motorn kortslutits. Det knastrade och luktade bränt. Uj! Bara att stänga av.
Jag hade alltså fortsatt göra smoothies tre mornar med sprucken kanna. Med mycket god vilja och kraftigt tryck ovanifrån gick det att hålla ihop kannan hjälpligt. Men i fredagsmorse kan man nästa säga att det sprack. Det rann smoothie ned över själva motordelen. Tyvärr måste en del av det ha runnit in i motorn.
Så nu uppgraderar jag till en något större och starkare blender. Jag ser mycket fram mot att snart kunna fixa smoothies igen. Det här har verkligen blivit en ny passion för mig. Så enkelt, så gott, så nyttigt! Fler recept på goda smoothies är varmt välkomna!
En elegant och praktisk blender från OBH Nordica; 6647 heter den och är numret större än den förra. Hoppas det ska gå bättre den här gången!
Yello var tidigt ute och förklarade sin kärlek till fenomenet ”blender”, så skedde redan 1991 på plattan ”Baby”. Det verkar, som vanligt, mer än lovligt spännande när Dieter Meier beskriver vad som kan hända när han säljer blenders…
Mitt i denna fredagkväll skriver jag några rader igen. Det blev en ganska lång paus och det har flera förklaringar.
De senaste veckorna har varit alldeles överfyllda med arbete, press och stress; mycket tufft, mycket lärorikt. Dessvärre också en del olustiga konflikter privat, men det är på gång att lösa sig i den mån det inte gjort det redan. Och i den mån det inte löser sig kan jag inte mer göra något åt saken.
Jag får konstatera att jag gjort allt jag kunnat göra, givit fler chanser än vad troligen de flesta andra skulle gjort - men när dialogen än en gång bryter ihop och balanserade ord inte räcker, när den goda viljan inte längre finns, ja då är det till slut bara att gå vidare. Det känns som att det inte borde få sluta så här, nästan snöpligt, men nu verkar det så. Sad but true.
Det har gjort mig väldigt ledsen att konstatera detta; jag önskar att det kunnat bli på ett annat sätt – but it takes two to tango! Och då detta närmast blivit ett mönster i mitt liv är det tydligt att det är en läxa jag behöver lära. Förhoppningsvis har jag lärt den nu. Det här mönstret vill jag inte upprepa en gång till.
Men på pluskontot dessa senaste veckor återfinns en massa bra träningspass, både fysiska och mentala. Har satt upp ett antal bra affirmationer och det suveränt nyttiga kosthållet och smoothiesarna måste jag be att få återkomma till! Och så den nära förestående utlandsresan. Mer in på pluskontot att glädja sig åt!
Jag har simmat regelbundet i 11 år nu. Många gånger under den här tiden har jag tänkt tanken: ”Jag ska skaffa riktiga simglasögon!” Kloret i bassängen irriterar ögonen och jag kan bara öppna ögonen korta, korta stunder för att orientera mig när jag dyker. Ändå tog det alltså 11 år innan jag gjorde slag i saken. Idag.
Jag har köpt ett par simglasögon av märket Speedo. ”Active Essentials” heter de. Det låter betryggande.
Känslan att simma med dem på var mycket behaglig och gav mig också en del märkliga associationer. Å ena sidan såg jag hela tiden händerna framför mig som i ett ”1st player shooter” dataspel. Å andra sidan kändes det som om jag var Frodo och hade tagit på mig Ringen. Det var verkligen som att jag kunde titta in i en annan värld och se skepnader som rörde sig i den…
Igårkväll och under natten till idag har temperaturen sjunkit ned till -20 grader. Jag kan inte på rak arm minnas när vi hade så här pass kallt i Stockholm sist. Det är längesen. Men detta är långtifrån det kallaste temperaturer jag upplevt.
Det är härligt med riktig vinter och snö. Inte minst får det mig att minnas barndomens och tonårens årliga besök uppe hos farmor och farfar i Tornedalen. Då hände det att temperaturen i extrema fall sjönk så lågt som till -43 grader. Det är den allra extremaste kyla jag någonsin upplevt.
Där uppe, norr om polcirkeln, när det knäpper till rejält och blir isande kallt förvandlas hela intrycket till ett helt annat än här. Dels blir aldrig dagsljuset lika starkt eftersom solen inte orkar upp över horisonten under den mörkaste perioden, dels är det som att hela skapelsen tystnar och håller andan. Allt är stilla. Allt vilar. Det enda man hör är de egna knarrande fotstegen i den torra gnistrande snön. En mycket speciell upplevelse i en blåaktig halvskymning/halvdager som aldrig orkar bli ljusan dag. När mörkret sedan snabbt faller, spelar snart det magiska och, som jag minns det, litet kusliga norrskenet…
Jag hade tänkt skriva om vintersolståndet och den här speciella perioden, midvintern strax innan jul, men hann inte då. Det blir några tankar kring denna midvinter, denna vintersaga nu istället. Nu när vi åter är som allra djupast insvepta i det stora nordiska vintermörkret. Denna vinter har ju dessutom blivit en riktig midvinter tack vare de låga temperaturerna och den snö som detta år fått ligga kvar.
Det jag tänker på särskilt är alla de långa bilresorna från Stockholm upp till den lilla byn strax norr om Pajala där farmor och farfar bodde; resor som oftast gjordes vintertid. Det var dryga 120 mil längs med en E4: a som då inte alls var så utbyggd som den är idag. Den här resan gjorde vi flera gånger per år under många års tid. Det började förstås innan jag ens själv har minnen av det och pågick ända upp till det att jag var 19, då farfar sedan flera år inte längre var kvar i livet och farmor flyttats söderut för vård och för att finnas närmare merparten av sin familj. Jag inser nu att jag säkert kom att göra den här resan 30-40 gånger i medveten ålder.
Men det är egentligen inte bilresorna i sig jag tänker på, utan de vackra och suggestiva ögonblicksbilder de bjöd på. Inte sällan med ackompanjemang av musik eftersom radion nästan alltid stod på. Jag försökte naturligtvis själv påverka musikvalet genom att erbjuda mina kassettband med Twice a Man, Mockba Music, Viva, Tangerine Dream, J-M Jarre och Kraftwerk, men hade då endast begränsad och i bästa fall demokratiskt fördelad framgång…
Jag brukade annars försöka sova så mycket som möjligt eftersom vi ofta körde hela sträckan i ett svep och inte sällan nattetid. Det var en resa som då tog ca 10-11 timmar, och som framförallt byggde på pappas exceptionella förmåga att orka sitta fokuserad och köra så fort så länge under dessa tuffa vinterförhållanden. Det är ett bevis på vilken duktig och säker förare han är att vi aldrig råkade ut för några olyckor eller tillbud. Tack för det pappa!
Då och då vaknade jag till, invirad i vinterjacka och filt, och fick en yrvaken glimt av det förbirusande vinterlandskapet med en lång rad ortsnamn som etsat sig fast i minnet: Hille, Norrbränningen, Jättendal, Klockestrand, Docksta, Skuleberget, Nordmaling, Ratan, Lövånger, Ljusvattnet, Jävrebodarna, Töre, Överkalix, Korpilombolo…
Särskilt minns jag då också den gång då jag en sådan natt hörde Ted Ströms vackra ”Vintersaga” i Monica Törnells klassiska version, en oerhört suggestiv upplevelse. Det här är vacker musik i kombination med en uttrycksfull poesi som förmår måla upp stämningarna och känslan i den ”vintersaga” jag befann mig, känslan då midvintern håller hela Sverige i sitt iskalla grepp. Särskilt då i de norra delar av landet som vår resa gick igenom.
Ögonblicksbilden sitter kvar; Mamma sover i framsätet till höger, lillebror invirad i täckjackan halvligger i baksätet till vänster, pappa med båda händerna på ratten i förarsätet är svagt upplyst i det blåaktiga ljuset från instrumentpanelen när vår vinröda Saab 900 EMS rusar fram genom snöröken; utanför är skogen snötyngd och milsvid, ovanför spelar norrskenets mäktiga flammor…
Efter en smakfull och ultracool inflygning i promotionvideon, insvept i en omisskännlig ”yello-sk” baston med ambientfeeling, talar Dieter Meier åter till oss med ett nytt budskap… Han och Boris Blank har en ny platta. Efter 6 års väntan släpper Yello nu ”Touch”. Ja eller släppte plattan i oktober för att vara mer precis. Jag såg den inte förrän i mellandagarna. Hmmm… Trodde nog att jag hängde med bättre än så.
Yello har gjort en virtuell konsertfilm avbildande dem på en alldeles enormt stor scen i ett gigantiskt digitalt scenbygge. Det är så härligt överdrivet, så totalt megalomaniskt kitschigt… Så Yello! Ni får en aning av detta när ni tittar på promotionfilmen ovan. Gör det.
Efter de första genomlyssningarna kan jag konstatera att det här känns väldigt mycket som en riktig ”Yello-platta”. Detta i så mån att nästan alla låtarna är riktiga låtar med text. Och så avslutar de med ett tydligt längre instrumentalt ambient-spår. Precis som deras plattor brukade vara på 80- och 90-talen.
Med sig har de också, som de brukar, en ny gästsångerska, skönsjungande Heidi Happy, och en instrumentalist, den storslagne trumpetaren Till Brönner som spelar både flygelhorn och trumpet på plattan. Det låter väldigt bra, alldeles väldigt bra! Precis så elegant, distingerat och coolt som jag hoppats.
Att Yello åter stod på scen i Berlin i oktober i samband med att plattan släpptes var också det alldeles fantastiskt. Det har inte hänt många gånger, men så var det också 30 år sedan de började. Jag hade hoppats att de skulle komma till Sverige med sin konsertfilm, men det var förstås att hoppas för mycket. Det här är något för Tyskland, Österrike och Schweiz.
Sammanfattningsvis tycker jag det är väldigt trevligt och sympatiskt att två män i övre medelåldern (Dieter Meier fyller 65 nu under 2010) kan vara så kreativa och lekfulla. På det sättet är de fortfarande hjältar och förebilder!
Hisnande visuella effekter, en närmast psykedeliskt generös färgpalett, förtrollande vackra miljöer och ett mycket viktigt budskap – det var den stora behållningen jag hade med mig hem igårkväll från James Camerons nya film ”Avatar”. Liksom Camerons förra film, ”Titanic”, sägs Avatar nu vara den dyraste film som gjorts. Kanske kommer den också, likt Titanic, att ta hem flertalet statyetter på Oscarsgalan?
På planeten Pandora
Det är ingen ny historia i sig, det är egentligen samma berättelse som i ”Dansar med vargar”, men nu förflyttad till år 2154 på planeten Pandora. Marinsoldaten Jake Sully kommer till Pandora för att infiltrera de lokala infödingarna, Na’vi-folket. Hans medvetande har överförts till en framodlad, konstgjord ”avatar”, en kopia av en Na’vi-varelse. Allt detta för att de giriga människorna, ”the sky-people”, ska kunna utnyttja de rika naturtillgångar som råkar finnas just på platsen där Na’vi-folket bor. Schaktmaskinerna väntar på att rullas fram och förstöra den heliga regnskogen – precis vad som pågår på Borneo just nu.
Men under resans gång får Jake anledning att omvärdera vad han håller på med. Hans sympatier glider alltmer över till dem han blivit utsänd för att spionera på och förråda. Han tas emot av Na’vi, lever med dem, utbildas i deras seder och bruk – and goes native! Som lärare får han den stolta och vackra krigarkvinnan Neytiri. Inte helt oväntat uppstår, efter en mycket trevande start, tycke dem emellan. Det är som sagt inte en särskilt originell berättelse, men den är helt fantastiskt effektfullt återberättad. Det är som när jag en gång såg Star Wars, Terminator 2 och Titanic – när det verkligen känns att tekniken tagit ett stort språng framåt.
Neytiri
Det är en förtrollande vacker film och budskapet om att låta girigheten stå tillbaka för att rädda naturen och i slutänden själva förutsättningarna för livet kunde inte vara viktigare. Det blir väldigt tydligt när vi i filmen förstår att människorna år 2154 lyckats förstöra sin egen planet och nu är i full färd med att leta rätt på nya världar att utnyttja, suga ut och förstöra. Slutet blir kanske väl mycket pang-pang. Känns inte helt rätt. Men det övergripande budskapet är så rätt. Det känns väldigt bra att så många människor får en möjlighet att se filmen och kanske ta till sig av dess budskap.
December har, som den brukar, skyndat sig på. Julhelgen har kommit och gått. Jag sitter nu här på årets sista dag och ser fram mot en riktigt fin middag ikväll. Det blir ett lugnt firande hemma i år. Faktiskt också första gången jag firar här uppe på Nybohov. Det är hög tid att göra det eftersom utsikten över stan verkligen inbjuder till just den här typen av kväll.
Igårkväll fick jag ett sorgligt, men inte helt oväntat, besked. När jag kom hem stod dörren nere hos grannen öppen. Jag har ju varit där nere och sett till lägenheten då och då även nu långt efter att renoveringsarbetet uppe hos mig varit klart. Nu fick jag av dottern höra att min gamle granne Helge somnat in på Annandagen, 93 år och 3 månader gammal. Han hade helt enkelt valt att sluta äta. Ville inte längre. Ändå ett värdigt slut då han aldrig blev ”drabbad av vården”, utan var i princip klar in i det sista. That’s the way to go!
Kvar på mitt kylskåp sitter det vackra tecknade vykort som min då 89-årige granne skrev till mig för att hälsa mig välkommen till Nybohov. Han hade det personliga kortet och blommor med sig upp då han kom till min inflyttningsfest. Storslaget! Han var en riktig gentlemen, av årgång 1916, med stor konstnärlig talang. Jag är tacksam för att jag fick träffa honom och i viss mån lära känna honom. http://japetus.wordpress.com/2007/08/23/nagonstans-i-sverige/
Helge fick uppleva det nya årtusendet, men stannade i det gamla decenniet. Nu om några timmar väntar 10-talet på oss som ska fortsätta resan in i ett nytt decennium. Om 10 år har jag fyllt 50. Det blir helt säkert tio intressanta år. Men låt oss först börja med 2010 och nu allra först – dags att börja förbereda middagen och nyårskvällen!
Så har det åter hänt. Vintern har kommit till Stockholm och det med besked. Allt är som det brukar. Bilar utan vinterdäck kanar runt på gatorna. Galningar med en 40 x 20 cm litet uppborstat titthåll i den annars igensnöade framrutan susar fram på vägarna. Lokaltrafiken upphör att fungera. Kaos.
Själv hann jag frysa ihjäl två gånger medan jag väntade i 50 (!) obegripliga minuter i Huddinge C vid lunchen idag när jag skulle tillbaka till Flemingsberg efter att ha gjort bankärenden. Jag fick huggas fram ur packisen.
Hur kommer det sig att det ska vara omöjligt att möta vintern på ett mer ordnat sätt? Vad jag kan minnas har det blivit vinter åtminstone en gång om året de senaste 35 åren. Före dess minns jag inte själv, men enligt ryktet fanns det vintrar även före dess.
Väntar på ett nytt trådlöst modem. Omflyttningarna i lägenheten har gjort att det inte längre funkar med fast lina. Det är helt enkelt för långt från jacket till det nya arbetsrummet.
Det är en märklig känsla av isolering som följer med tillståndet att inte vara online. Det ger också tid på hemmaplan för andra aktiviteter kvällstid. Nyttigt i jultider då det är mycket att fixa med. Särskilt för den som spart det mesta till sista veckan innan julafton…
