Med Bo Bergman på Strömmen och Tanita Tikaram på stranden

Åter i Stockholm händer det ganska mycket runtomkring mig. 

Igår hade jag en fantastisk upplevelse i social slowmotion tillsammans med min vän E då vi bara ägnade en hel eftermiddag och kväll åt att strosa runt på Djurgården i det ljuvliga vädret. Fika. Prata. Sitta på parkbänkar. Prata mer. Finnas i den varma stilla luften. Sommarkvällar på Jorden. Och då särskilt i Stockholm när det som finast är alldeles magiska. En middag på Il Conte på Grevgatan och sedan promenerade vi hela vägen till Slussen. Det var en helt underbar harmonisk upplevelse.

När vi stod vid Slussen och tittade upp mot Södra bergen kom en dikt av Bo Bergman till mig. Jag citerade brottstycken av den för E, men här kommer den i sin helhet:

MÅNSKEN PÅ STRÖMMEN (Bo Bergman, 1917)
Som klippt i sotat papper
står södra bergens kontur,
och Strömmen rullar med svarta
virvlar längs kajens mur.

Men över virvlarna spänner
månen sin blanka stråt,
och mitt i det blanka gungar
en fiskare i en båt.

Nu vevar han upp sitt sänke.
Låt se vad han får i kväll.
Det lyser i nätets maskor
som idel glimmande fjäll.

Men det är bara vatten,
som glittrar och rinner bort.
Han fiskar månsken och sjunger
och ror sin väg inom kort.

Poet, vad har du fiskat
i kväll i den strida ström?
En bubbla. En månskensdroppe.
En snabbt förrunnen dröm.

Förbereder också en toastmaster-insats på ett bröllop med tillhörande svensexa. En hel del. Inga detaljer här, Johan om du läser det här, trodde du att du skulle komma undan? Vi kommer och tar dig när du är minst förberedd på det! Det närmar sig, det närmar sig! 

Det känns också skönt att hinna städa litet i lägenheten efter alla veckor då jag bara sprungit från det ena till det andra och lämnat alltför mycket praktiskt hemma i högar, över stolskarmar och i soffan… Nu har jag äntligen börjat röja i den vår-röran. Sådana basic-aktiviteter skänker mig alltid sinnesfrid. Enkel terapi.

Är också lätt omtumlad efter de fina och  upplevelserna i Skåne. Det är ett äventyr. Stort. Fint.

Har också varit nere på stranden med Tanita Tikaram och tagit hennes musikaliska hjälp för att rama in en viktig men smärtsam hälsning till en vän. Ibland måste jag få ta paus i livet. För att få distans till händelser och skeenden. Det här var en sådan gång.

Då kom denna gudabenådat vackra video i ett befriande lugnt tempo så väl till hands. Plötsligt är det åter sent 80-tal på stranden, i smakfullt svartvitt rullar vågorna in när en brådmoget allvarsam Tanita T (hon var 19 när hon gjorde plattan och jag var 20 när jag hörde den första gången) tar ton och berättar en sorglig men vacker historia:

“You saw me from the Cathedral, well I’m an ancient heart.
Yes you saw me from the Cathedral 
and here we are just falling apart…”

Tanita Tikaram: “Cathedral song” från plattan “Ancient Heart”, 1988

“Ich weiss es wird einmal ein Wunder gescheh’n…”

Har lämnat den magiska milslånga österlenska Sandhammarstranden för en stund och sitter inne på biblioteket i Ystad och skriver. Det internetcafé jag i många år brukat besöka så här års för att hålla kontakt med omvärlden har stängt. Har idag gått och gnolat på en riktigt klassiker. I dubbel bemärkelse. Det är en vacker och mollstämd klassiker. En och annan melankolisk tanke har också funnits hos mig idag.

Jag är både glad över det möte jag haft här nere med A, en ny vän, eller en nygammal vän kanske man kan säga. En alldeles underbart omtumlande person. Samtidigt som jag är litet sorgsen över insikten att en annan person som funnits i mitt liv ett tag och som jag tyckt mycket om, inte längre gör det på samma sätt. Ett avsked hänger i luften.

Kanske är det därför jag gått och nynnat på en gammal schlager. Nina Hagen gör Zarah Leanders klassiska och inte helt okontroversiella världskrigsschlager (från filmen “Die Grosse Liebe” 1942) med ett djup, en dramatik, en mimik, en desperation, ett maniskt vansinne, en undergångsromantik och en kärlekssmärta som ingen annan vare sig förr eller senare varit mäktig. Det här är en av musikhistoriens alla stolta brustna hjärtans mest grandiosa stunder. Texten är också helt fenomenal. Och på tyska.

De första 1:30 när Nina gör 40-talspastisch a la Zarah Leander med rullande r, mörk alt och trånande sorgsna ögon och darrande underläpp är en klassiker. Tempoökningen och trendbrottet med övergången till 80-talssynth är också helt ok. Kult!

Och avslutningen från ca 04.00 när hon plötsligt tar till hela operadiva-pipan framkallar alltid rysningar hos mig. Den här damen behärskar hela registret från djupaste alt till ljusaste sopran.

Hör av er till mig om ni behöver hjälp med översättningen!

Jag älskar dig Nina för att du gjorde en så personlig cover på denna udda känslosamma gamla pärla! Min stil.

“Ich weiss, es wird einmal ein Wunder gescheh’n
Und dann werden tausend Märchen war.
Ich weiss, so schnell kann keine Liebe vergeh’n,
Die so gross ist und so wunderbar.
Wir haben beide den selben Stern
Und dein Schicksal ist auch meins
Du bist mir fern und doch nicht fern,
denn uns’re Seelen sind eins.
Und, und, und…
Darum wird einmal ein wunder gescheh’n
Und ich weiss, dass wir uns wiederseh’n…”

Mellanlandning efter Ängsbacka

Åter från en mycket intensiv och omtumlande vecka på Ängsbacka festivalen, eller “Three miles north of Molkom” som dokumentärfilmen från 2006 valde att kalla platsen där en av Sveriges mest speciella festivalen äger rum. På Ängsbacka står personlig, andlig och spirituell utveckling i fokus. Det är också mycket intressant musik, mest av den sort som brukar rubriceras “world music”.

Under helgen har jag tvättat och städat och sovit ut efter den oerhört intensiva veckan i Värmland. Snart är det dags att resa iväg igen…

På Ängsbacka har jag också upptäckt artister som Peru Frances (vilken kvinna!) och Kailash. Två mycket intressanta nya musikaliska bekantskaper. Det trevliga med Ängsbacka är ju att artisterna liksom hänger på området och säljer sina plattor och ger workshops i anslutning till sina spelningar. Man får tillfälle att prata med dem, vilket jag naturligtvis gjort. Fascinerande att gå fram till en så karismatisk, mystisk och underskön kvinna som Peru Frances, the force is strong in that one… En förtjusande bekantskap.

Har man fått en personlig bekantskap känns det ännu roligare att sedan bli kompisar på MySpace och hålla litet kontakt den vägen. Trevligt!

Peru Frances

Jag har också varit med om upplevelser utöver det vanliga, något jag helt säkert återkommer till här. Många av de workshops och processer som genomförs på Ängsbacka är mycket kraftfulla. Här finns många intryck från Oshos/Veeresh Humaniversity i Holland. Och olika former av yoga, dans, meditation. Det var starkt och kändes djupt i själen även i år. Kanske särskilt upplevelserna i svetthyddan är värda sin egen blogg, men inte just ikväll. Jag ska om en halvtimme ungefär ta mig in till Arlanda och sedan flyga ned till Skåne. Det är dags för det årliga besöket i Österlen. Snart är jag åter på Sandhammarstranden. Underbart!

Stockholm är riktigt lugnt och vackert sett från min utsiktspunkt ikväll. Det ser ut att bli bra flygväder…

På återhörande!

Jo förresten, här är ett litet smakprov från Ängsbacka. Det är en trailer från dokumentärfilmen som spelades in jubileumsåret 2006.

Min kommentar är att de i filmen överdrivit “nakenheten”. Det är inte alls mycket naket på festivalen, om man inte själv vill det. Jag såg inget sånt där. Antagligen för att göra filmen mer intressant och “internationellt” gångbar… Men trailern är kul!

Sommar för mig

Ja det blir allt längre mellan inläggen här nu. Och det känns bra att jag distanserar mig mer och mer från datorn. Nu kommer egentligen det stora breaket för månaden som ligger framför mig är full av resor kors och tvärs, möten med gamla och nya vänner. Sommar för mig. Sommaren 2008 börjar nu på allvar. Och jag ska möta den med öppna sinnen.

Ängsbackafestival, Skåne/Österlen, Halland, mer Småland. Ja det är sommar för mig. Stränder, havshorisont. Svensk sommar. Sommarkvällar på Jorden. Kanske är just kvällarna det allra vackraste. När solens varmaste ljus färgar hela skeendet och vinden vilar, håller andan som den ofta gör på kvällarna. Allt står still. Då är det överjordiskt vackert.  Och ja, det kan också fortfarande vara känslan på ett dansgolv eller en uteservering inne i stan. En solblekt och solbränd känsla. Sommar för mig. En sensuell känsla. Hansson De Wolfes rader når mig:

“Frågan om lyx är en känsla, lyx är en nyans. Lyx är en dag på rymmen med alla sinnen öppna för en romans, jag lovar dig, den finns där någonstans. Lyx är en kyss på kinden, ett ord i vinden som får ett hjärta att slå, jag lovar dig, det händer då och då…”

Men sommar behöver inte vara helt konventionellt för mig heller. Sommar kan också vara den där tystnaden och stillheten i mammas sommartomma lägenhet när jag går runt där och vattnar blommorna. Vita lakan över möblerna i vardagsrummet. Fotona på mig och min bror från tidigt 70-tal inne i arbetsrummet. Barnets öppna ögon möter mig ansikte mot ansikte 35 år senare. Vad gjorde du med ditt liv? Jag brukar avsluta besöken med några minuters meditation på det varma, sköna klinkersgolvet inne i badrummet. Bara ligga där en stund. Mmmm… Sommar för mig. Det är så tyst i mammas hus om sommaren.

Just nu är jag i grunden väldigt nöjd med mig själv. Good for me! Jag har nått de mål jag satt upp för våren. De mål som klarnade under ”40-timeouten” i Thailand i februari. Jag har sökt och fått just den typ av nytt jobb jag önskade mig. Jag har hittat den typ av träning och STRETCHING som gör att min kropp kan fortsätta orka träna, växa och må bra.

Jag har också med viss möda avslutat en relation som jag visste inte hade framtiden för sig. Smärtsamt, ja. Det är svårt att få det perfekt, att gå i takt. I min värld håller båda i taktpinnen när de sista takterna klingar ut. Det är svårt, jag vet.  Men just så vill jag ha det. Det är respekt i min värld. Respekt för en medmänniska som delat min väg, mitt liv för en tid.

Jag har också gått igenom förändringar i mitt sociala samspel med vännerna där jag tvingats acceptera att saker och ting förändras och ibland inte som jag kanske önskat. Ny tid - nytt liv. Min självbild förändras och jag måste hitta nya vägar. Det har varit en jobbig vår med periodvisa känslor av utanförskap. Men det är över nu. Jag går vidare. Jag är stolt över mig själv. Det är bra.

I helgen var jag hos pappa på sommarstället i den småländska skärgården och fick se en plats som jag nog väntat på i närmare 22 år. Nu är det underverket nästan helt klart… “Ett hus vid havet”. Ett båtshus och en bastu med dykdjup direkt vid bryggan. Ja, som Pripps-reklamen ni vet, men på riktigt. Och med riktigt bra musik som soundtrack… Vilken utsikt. En plats med känsla av ande och djup. En spirituell plats. Vilken harmoni.

Sommar för mig

Ett hus vid havet. Det var nog när jag i freestylen i juni 1986 hörde Marie Fredrikssons vackra acapella-låt med samma namn som drömmen föddes. Det var när jag låg på den uppblåsta luftmadrassen på golvet i min farbrors båtshus i Stockholms skärgård och höll på att somna till ljudet av Kanholmsfjärdens vågor som drömmen föddes inom mig. Nu är den sann. The law of attraction… Den fungerar!
http://www.thesecret.se/

Midsommar, definitionen av dumhet, m.m.

Det är sommar nu, så mina mer ambitiösa långa temabloggar lyser för tillfället med sin frånvaro. Bloggar inte så jätteflitigt heller just nu. Bättre vara ute så här års. Nåväl, här kommer en liten update.

Såja, det var Midsommar det. Och det var mest sol hela tiden. Jag uppehöll mig i Tyresö slottspark (med gamla goda vännen S med familj) på dagen i strålande sol och fick se midsommarstången resas, dansas kring medan sillen, nubben, den kokta potatisen och jordgubbarna intogs i det gröna. Busade litet med vännernas barn. Sen låg jag en härlig stund och vilade i eftermiddagssolen. Nej jag orkade inte vara med och dansa i år. Somnade visst en liten stund också. Skönt.

Mina svenska jordgubbar med grädde!

Så jag missade nästan bussen som sedan skulle ta mig i riktning Orlången och lugna fina Vidja. Där tillbringade jag kvällen med vännerna T och E. Härlig midsommarmiddag, solregn (härligt eftersom det upplevdes inifrån matsalen) och så bastubad i den nya vedelade bastun nere vid sjökanten. Bastubad kombinerat med nightswimming a la R.E.M. är en fantastisk upplevelse. Himlen liknade Lapin Kulta-reklamen eller en broschyr för Sverige är fantastiskt.

Wonderful Vidja by night!

På natten sov jag och E nere i det kombinerade båtshuset-bastun med vågorna kluckande utanför. Ljuvligt. Härligt. Gudomligt. Vilken fin och skön Midsommarafton. Tankfull var den också. Har haft anledning att fundera över ett och annat arrangemang i mitt liv också. Hade litet föraningar, som efter helgen skulle komma att infrias, ja det är det som har med dumheten att göra.

Apropå Midsommar. Tänk för ett år sedan firade jag Midsommar med en från Denver influgen amerikansk flickvän. Det såg väldigt bra ut just de där första dagarna av hennes vistelse. Ja det var ju i praktiken bestämt att vi skulle flytta ihop. Sen sprack dock bubblan och skimret avtog. Men vilket äventyr! Återbesöket i Denver i september-oktober var en härlig upplevelse. Rätt beslut.

Resten av helgen låg jag lågt hemma och ägnade mig åt jogging, situps och armhävningar och mer funderande över något som verkar vara på väg att bli en “återkommande dumhet”. Och så kom min Amazon-beställning efter helgen: Eckhart Tolle, Byron Katie, de tre första delarna i Stephen Kings “Black Tower”-serie och så böckerna som E ska få i present som jag inte kan berätta vilka de är. Eftersom jag vet att hon läser bloggen ibland. 

Sen kommer vi till konsekvenserna av ett tidigare felaktigt beslut i år. För efter helgen kom också bekräftelsen på det jag anat. Så är det bekräftat att jag varit dum igen. Jag har gjort nånting jag erfarenhetsmässigt vet slutar i problem, eller nåja, besvikelse. Jag blir så trött på mig själv i de fall där jag upprepar samma förlustkoncept gång på gång. Det händer lyckligtvis inte så ofta, men nu har det hänt igen. Det är ju just det som är defintionen av dumhet, att upprepa samma handling gång på gång och förvänta sig ett nytt resultat. Ni som läser det här har redan vid det här laget räknat ut att det handlar om en relation det inte blev nåt med. Taffligt slut.

Jag är i skrivande stund besviken på personen i fråga, men har egentligen bara mig själv att skylla. Som Orup konstaterade redan för 20 år sedan betydde hon trubbel och jag borde ha vetat bättre och  sprungit därifrån med en gång, etc. Det gör jag nästa gång. Nu räcker det.

“Den första gången jag såg henne jag tänkte, hon betyder trubbel… osv”

Orup: Trubbel-singeln från 1988. Jodå, köpte den när det begav sig.
En klassiker, inte utan poänger i mitt liv.

“Stockholm står kvar men jag ligger” Eric Gadds nya är helt ok

Äntligen! Jag ägnade stort utrymme åt Gadds singel “Tvåhundratusen” när den kom i mars. Nu har nya fullängdsplattan kommit, 11 juni. Den första på svenska sedan “Hurra du lever, pang du är död!” från 1989. En efterlängtad återkomst och en klart godkänd sådan.

För Eric Gadds nya kom så till mig per post från CDON i fredags. I samband med en längre biltur i helgen har jag också haft tid att lyssna igenom den ett par gånger. Det är mycket intensiva dagar för mig här nu så hemma har det inte blivit mycket lyssnat.

Och den är bra. Det här är skön funkpop på svenska. Jag tycker det. Och jag känner och förstår att det här är något jag kommer lyssna på en hel del i sommar. Och eftersom jag inte är inlyssnad på Kaah behöver jag inte kommentera eller engagera mig i ev likheter, som jag sett en del andra recensenter göra. Plattan verkar överlag ha fått hyfsade recensioner. Av mig får den en fyra på sexgradiga tärningsskalan.

För övrigt är det ju så att Gadd gjorde svenska soulfunkplattor långt innan Kaah var påtänkt i de här sammanhangen. Och det känns, i positiv bemärkelse, som ett eko av 1989 när jag hör de luftiga sköna svävande synthklangerna som Gadd leker och kryddar anrättningen med i “Tio minus”.

 

 

Raklödder och inte terrorism på OKG

Jo det var som jag trodde. De två östgötska svetsarna från Norrköping var förstås inga terrorister. Det handlade inte om sabotage.

Ingen kan dock förklara varför mätutrustningen visade att det fanns trotyl på en burk raklödder som en av männen hade med sig in på verket den 21 maj. Leverantören av säkerhetssensorerna granskar nu sin mätutrustning. Det är bra.

Jag tycker ändå det känns betryggande att säkerhetssystemet på OKG fångar upp även en sådan här sak. Hellre för noga än för släpphänt. Konsekvenserna kan annars bli för allvarliga.

Jag kommer alltså även fortsättningsvis att kunna koppla av när jag hälsar på pappa på hans sommarställe i Misterhults skärgård, i närheten av OKG och kärnkraftverken. Det är inget jag oroar mig för. Det är en underbart vacker plats, snart är jag där igen…

Den ultimata analysen av Sveriges chanser i fotbolls-EM 2008

Jag har nu tagit del av all den rikliga information som finns och funnits i tidningar och på nätet inför fotbolls-EM 2008. Det är inte ett litet antal specialbilagor jag tagit mig igenom. Jag har sedan lagt min panna i djupa veck och dragit mig till minnes allt jag lärt mig under 4 års högskolestudier i kritiskt, analytiskt tänkande. Nu har jag den ultimata analysen; den är glasklar.

Bollen är rund. Allt kan hända.

Halmstad, och ett återbesök i herr Gustafssons besynnerliga och förunderliga värld

Tillbaka igen i stan efter några magiska dygn i vackra Halmstad, utan tvivel en av Sveriges mest underbara sommarstäder. Fascinerande att få se hur studentfirandet går till i en annan stad än sin egen. Jag ramlade rätt in i firandet när jag kom in till “City” (som Gessle kallade det redan 81) från flyget i torsdags vid 14-tiden på dagen. Studentparaden längs Storgatan i dånande sol och 28 gradig värme var en extremt festlig karnevalsliknande och ändå bara lagom överförfriskad tillställning. Ett galet drag. Och det är så underbart att se alla leende, lyckliga, rusiga unga ansikten…

Stränderna i Vilshärad och Haverdal är mycket vackra, litet gulare och litet mindre än min favvis Sandhammaren på Österlen, men de bjuder ju solnedgångar i havet. Magnifikt vackert! Tylösand är flott, om än aningens för välbesökt i min smak, men herrar Björn Nordstrand och Per Gessle har verkligen lyckats bra med sitt exklusiva hotellkomplex. Jag är mycket imponerad och minns även speciellt den JCI-kräftskiva och bankett jag besökte där i augusti 2004.

Dessutom - vännen M har inte bara bytt boende till ett synnerligen smakfullt nytt hem utan även bytt från Triumph Speedster till en Moto Guzzi 1 100 cc California Jackal. En fantastisk båge. Och det var en härlig upplevelse att få provåka den. Fartens tjusning och dofter av skog, ängar och hav skapar en härlig mix. 90 km/h är alldeles fullt tillräckligt.

Moto Guzzi 1 100 cc California Jackal, den här har dock något högre styre än Ms

Det fanns även andra stora upplevelser, men sådana som stimulerade på annat sätt än genom fartens tjusning och naturens skönhet som också satt färg på den gångna helgen. Genom läsandet av tidigare omnämnda “Dekanen” har jag också de senaste dygnen haft det stora nöjet att återknyta kontakten med Lars Gustafssons mycket läsvärda prosa. Ja det är ju en prosa som snuddar vid poesin titt som tätt och har en alldeles säregen stämningsfull känsla i sig. Det är trevligt att påminnas om varför jag tycker så mycket om det han skriver och varför jag därför tidigare läst så oerhört mycket av honom.

Här ett obetalbart utdrag ur Gustafssons “Dekanen”:

“När den sista människan har dött kommer hela solsystemet att vara ett så mycket säkrare gömställe är ju i sin otroliga längd en fascinerande romantitel. Men jag måste erkänna att jag på den tiden aldrig hade lyckats ta mig igenom inledningen. Den var så egendomligt filosofisk och utvecklade teorin om parallellvärldar på så underliga sätt att jag lade ifrån mig boken innan jag ens hade kommit in i den riktiga handlingen.

Vad jag förstod var en av huvudpersonerna en ostsibirisk schaman som levde för ett eller annat tusental år sedan. Som alla verkligt stora schamaner måste han hänga tre dagar uppochner i ett träd för att sedan stiga ned i underjorden. Vad han hittade där vet jag inte, men jag minns att jag fick det intrycket att alltsammans troligen var litet för intellektuellt för mig…”

Det är som i hissbranschen…

Jo… Upp och ned förstås! BAH! Jag älskar den super-plattityden, men den beskriver egentligen situationen den här våren ganska bra. Så har den varit. Men det känns att det går åt rätt håll, i alla avseenden. Hissen är på väg upp nu i juni!

Bara några rader här i junivärmen. Lägenheten doftar av nytvättade kläder som hänger litet över allt. Utanför svävar närmare 10 luftballonger över stan. Det röda skimret hänger längs med hela västerhorisonten när solen drar sig västerut och lämnar oss här i Sverige. Det är mycket vackert. Det är en mycket behaglig kväll. Jag kommer att vara ledig imorgon och på fredag och står i begrepp att resa bort. Det är alltid en speciell känsla kvällen före en resa, särskilt en flygresa. Ni som bemödat er om att följa min blogg har fått många prov på det. Den här gången flyger jag inte längre än till Halmstad. Men det är inte så illa det! En underbar sommarstad! 

Det både känns mentalt och syns i besöksstatistiken att sommarvärmen påverkar surfbeteendet. Jag har också lovat mig själv att lägga mindre tid framför skärmen när det är så här. Därför kommer det bli färre och kortare bloggar i sommar.

Jag gläds åt nyheterna idag att Barack Obama kommer att bli demokraternas presidentkandidat. Jag hoppas och tror att han kommer att slå McCain och börja driva en inrikespolitik som är bra för USA, men framförallt också en utrikespolitik som är bra för hela världen.

Time for change!

Jag förfaras över nyheterna från Österrike att monstret från Amstetten, Josef Fritzl, fått över tvåhundra kärleksbrev. Precis som vår egen finske värsting Juha Valjakala, barnamördaren från Åmsele. Det gör mig olustig att försöka förstå hur de fungerar som skriver kärleksbrev till den typen av adressater.  

Såg Metros rubriker imorse om nätdejtaren som torterat sina offer. Precis som jag bloggade för några dagar sedan är det nu väldigt tydligt at nätdejting blivit något oerhört folkligt. Nu så folkligt att det med jämna mellanrum dyker upp löpsedlarna. Ett nytt ämne att skrämma folk att läsa.

Jag har också nyligen shoppat loss igen rejält på nätet och beställt ett antal plattor, bl a Eric Gadds nya som släpps 11 juni, Jose Gonzalez och Kleerup. Det blir intressant. Så även de tre första böckerna i Stephen Kings storslagna (säger mina vänner) ”Dark Tower”-serie samt likaledes omtalade Eckhart Tolles “The Power of now” och Byron Katies “Loving what is: 4 questions that can change your life”. Och så några fler böcker. Men de är hemliga för de ska bli presenter!

Däremot fortarande ännu ingen beställning av den mycket länge efterlängtade fjärde delen i GRR Martins serie “A song of Ice and Fire”. Det dröjer…

Äntligen dags att stifta bekantskap med Stephen Kings omtalade ”Dark Tower”-serie

Och så Gustafsson. Herr Gustafsson själv. Under 80- och 90-talen läste jag oerhört mycket Lars Gustafsson, både poesi och prosa. På senare år har det inte blivit lika mycket. Men nu har precis “Dekanen” från 2003 nått mig. Det är den första av mina beställda böcker som hinner fram. Det känns bra. 

Direkt när jag börjar läsa känner jag och påminns om varför jag tycker så mycket om det Gustafsson skriver. Jag känner igen tonen och eftersom jag ofta gått på hans uppläsningar när nya diktsamlingar publicerats, vet jag precis hur han låter. Det känns tryggt att höra hans röst igen. Det är mycket stämningsfullt och har den där ständiga poetiska, lätt gåtfulla undertonen som genast griper tag i mig…

“Tiden går. Det är sant: tiden går.”