”Hjälp sökes” – livsgåtor och egensinniga djur i Orionteaterns manege

I den gångna helgen fick jag så tillslut se vårens mest omtalade uppsättning här i landet…

Det var en kraftigt försenad födelsedagspresent. Så har det också varit näst intill omöjligt att ordna biljetter till denna kritikerrosade musikal. Till slut gav två återbud mig och flickvännen chansen att få uppleva ”Hjälp sökes” på 30-årsjubilerande Orionteatern.

Halv tre lördag 11 maj, kön är lång en halvtimme innan det ska börja, jag sänker medelåldern, folk trängs utanför onumrerade Orionteatern och förväntan svävar tung i luften…

Kristina Lugn (dialog och manus), Benny Andersson (musik), Björn Ulvaeus (sångtexter) har tillsammans med regissören Lars Rudolfsson skapat en mycket speciell musikal som utspelar sig på en sliten och skitig liten bondgård i norra Uppland, inte långt från Tierp. Föreställningen börjar en tidig morgon med tjock dimma, genomlyst av isblått månljus.

En vemodigt stämningsfull musik spelas, en värdig ouvertyr av Benny Andersson med intryck från Hugo Alfvéns folkmusikkänsla och Lars-Erik Larssons naturlyriska ”Pastoralsvit”; mycket vackert.  Någon leder ett par getter över gårdsplan. Dimman lättar efterhand och den tämligen eländiga bondgården framträder obarmhärtigt tydligt. För det är sannerligen ingen vacker syn.

Gårdens invånare, de två bröderna Axel och Engelbrekt, spelade av Johan Ulvesson och Magnus Roosmann, dyker upp. Glor på varann en stund innan någon säger något. De ser smutsiga, sjaviga och slitna ut båda två. Uppgivna och trötta. När de börjar snacka med varann förstår man snart att detta sannerligen inte är en harmonisk duo. De är inte sams om just någonting, stämningen är närmast Norénsk och bitter. Gamla oförrätter tycks här leva ett evigt liv.  Jag associerade litet till luffarna i Beckets ”I väntan på Godot”.

I meningslösheten och misslyckandets skugga finns också en enorm malande molande ensamhet. Deras utdragna munhuggande leder efter en stund fram till idén att sätta in en kontaktannons i Uppsala Nya Tidning för att söka efter hjälp – ”Hjälp sökes”. De funderar en stund fram och tillbaka över formuleringarna innan de får till det.

Bröderna Engelbrekt/Magnus Roosman och Axel/Johan Ulvesson tänker sätta in en Kontaktannons i UNT

Och de blir bönhörda på typiskt Kristina Lugnskt vis. Hillevi (Sofia Pekkari) anländer med sin mamma (Suzanne Berdino) och Kalleman. Hillevis mamma har slagit dövörat till och ”förstummats av livet”. Kalleman är deras ”chef” och är en get. Föreställningen svävar sedan via filosofiska samtal och några vackra sånger ut i en magiskt harmonisk upplösning, Kristina Lugns version av ”Bonde söker fru” korsat med cirkusnummer och kulörta lyktor där gårdens egensinniga djur spelar huvudrollerna och de två slitna bröderna återuppstått i glittriga röda kostymer.

Johan Ulvessons röstresurser sätts på hårda prov som föreställningens dominerande och oberäknelige Axel, när han gapar och skriker och är elak mot sin bror. Han sjunger också helt ok, särskilt numret ”Stackars Axel” var minnesvärt. Ulvesson är en stor komiker där han i sitt flottiga, stripiga oklippta hår lufsar runt på gårdsplan och viftar och gestikulerar. Magnus Roosmans vresigt sammabitne bonde är ångestdrabbad, går runt och mumlar men sjunger minst lika bra och hittar till slut sin poesi i dialogen med Hillevi. Han är påfallande lik en mer sliten Niklas Strömstedt. Ja just det.

Hillevi är som en intensivt ljus sagofé, talar med ett vackert Kristina Lugnskt poetiskt bildspråk och det är hon som sjunger de finaste visorna med Bennys musik och Björns texter. Här anar man snabbt att det kommer bli ett par nya hits för upphovsmannaduon Andersson & Ulvaeus.

Ljusa Hillevi lyser upp brödernas mörker på den skitiga och slitna bondgården

Hillevis stumma mamma är danska dressyrmästarinnan och cirkusartisten Suzanne Berdino som får djuren att göra alla de märkliga konsterna. En stor häst, två jättelika kor, tre egensinniga hundar, två intensiva grisar och tre stolta gäss. Orionteatern rymmer inte så många åskådare men är den enda scen i Stockholm där denna kreativa föreställning kunnat realiseras och teatern med sin cirkusmanege och spiltor är också djurens hem.

Pjäsen slutar i dur där de båda bröderna sett ljuset i tillvaron och sensmoralen är det Axel som levererar i sin slutreplik; vi bör inte försöka förstå människan utan inse att hon är ett mysterium. Jag kliver ut i den vackra majdagen uppfylld av det mysterium jag fått ta del. Det var verkligen en alldeles speciell föreställning som alltid kommer stanna i minnet.

Suzanne Berdino, Magnus Roosman, Sofia Pekkari och Johan Ulvesson

Ett avsnitt ur en av musikalens många vackra visor, ”Bortom sol och måne” som sjungs av Hillevi/Sofia Pekkari

Första häggen i Stockholm slog ut i helgen som gick

Jag fångade den inte förrän idag, söndag, men med största sannolikhet hade den slagit ut redan i torsdags på Kristihimmelsfärdsdagen, alltså 9 maj. Jag talar förstås om Stockholms första hägg, nämligen den som står inne på Centralbadets skyddade innergård. Tack vare dess skyddade läge i innergårdens varma gryta är det den som brukar vara först att slå ut i stockholmsområdet, så även detta år.

Efter en väldigt sen vår har all blomning exploderat i början av maj och första häggen kommer bara något litet senare än vanligt.

Stockholmska Centralbadets vackra innergård med sin blommande hägg (klicka för mycket större bild)

Och så här ser statistiken ut för de år jag tidigare rapporterat i bloggen:

2012, siktning 7 maj: http://japetus.wordpress.com/2012/05/07/forsta-haggen-slar-ut-2012/

2011, siktning 7 maj: http://japetus.wordpress.com/2011/05/07/sa-ar-aven-detta-ars-forsta-hagg-siktad/

2010, siktning 15 maj: http://japetus.wordpress.com/2010/05/15/forsta-haggen-rekordsent-i-ar/

2009, siktning 7 maj: http://japetus.wordpress.com/2009/05/07/forsta-haggen-siktad/

2008, siktning 2 maj: http://japetus.wordpress.com/2008/05/02/arets-forsta-blommande-hagg-siktad/

1990,  siktning 30 april:  ingen blogg, men det ursprungliga rekord jag alltjämt sneglar på vid den här tiden varje år…

Cirkeln sluts – tankar kring dokumentären ”Ström åt folket”

Har just sett den intressanta dokumentären ”Ström åt folket” som visades av SvT ikväll. Det är en mycket kreativt återberättad dokumentär om svensk ”elektronisk musiks” historia från 50-talet till idag.

Så alldeles väldigt många bekanta ansikten (och en del okända), miljöer och musiksnuttar som strömmar förbi… Dokumentären vill reda ut sambanden, hur samhället, tekniken och artisterna påverkat och influerat. Första kvarten kändes berättarformen väl sönderklippt och upphackad innan jag kom in i formen, men nu efteråt läste jag att filmen är klippt i samma tempo som musiken, 125 bpm. All musik, alla intervjuer ligger i takt och är en remix i sig. Smart och kreativt av den gamle producenträven Håkan Lidbo som är mannen bakom dokumentären.

Håkan Lidbo (1965- ) Foto: Adam Nilsson

Tänk vilken resa denna musikform genomgått från att ha varit så förhånad, marginaliserad, misstrodd och rent av fysiskt bespottad till att på sätt och vis bli störst då Swedish House Mafia fyller de största arenorna upprepade gånger. Till att verkligen bli folkets musik. Till att bli accepterad.

Att se dokumentären kändes för mig litet som ett slutande av cirkeln. Det kändes speciellt. En ödmjuk stolthet över att ha varit med på ett litet, litet hörn som en av dem som haft den modiga smaken att intressera sig för en musikform man då för 30 år sedan i princip måste ta stryk för att få lyssna på.

Som att vi som en gång trodde på det här när så få andra gjorde det faktiskt på något sätt fick rätt till slut. Det här var ju framtidens musik, tyckte vi. Och i den framtid som nu blivit nutid kan jag också skriva direkt till mina gamla idoler, en gång så fullständigt ouppnåeliga, och tacka för musiken. Vackert så!

Om dokumentären på SvTs webb:
http://www.svt.se/k-special/strom-at-folket-1

Och så länken till själva dokumentären:
Ström åt folket – dokumentär

ABBA – The Museum, inte för stockholmarna?

Har just läst SvDs Harry Amsters intressanta långa intervju idag med Björn Ulvaeus inför ABBA-muséets öppnande 7 maj; noterar en liten välriktad känga mot proggen (så elitistisk, intolerant och dogmatisk – min åsikt) och ett definitivt stängande av dörren till återföreningsspelning (tyvärr). Och att han inte tror att stockholmarna kommer besöka muséet…

ABBA – på Riddarholmen när det begav sig

Nåja, här är garanterat ett av undantagen. Det jag läser om muséet låter kreativt och intressant. Jag ser mycket fram mot att se muséet om mina allra första idoler i musikens värld.

Och jag tror att Björn har fel när det gäller stockholmarnas inställning till muséet. Jag tror att vi är många som kommer att vilja besöka muséet, om inte själva så garanterat tillsammans med (företrädesvis utländska) gäster.

ABBA – The Museum, mellan Allmänna Gränd och Liljevalchs på Djurgårdern i Stockholm, kommer att se ut så här när det är klart
Artikeln i SvD:
http://www.svd.se/kultur/bjorn-ulvaeus-oppnar-dorren-till-abbas-historia_8125852.svd

Länken till muséet:
http://www.abbathemuseum.com/

Om Broddways kvastparad och Perssons Pack – säkraste vårtecknet år efter år

På väg till jobbet, tidig aprilmorgon, starkt solljus. Samma ursprungliga glädje inom mig när ”Broddways kvastparad” varje vår sopar undan vintergruset från gator och torg, sopar fram en nyfiken förväntansfull känsla inför den sommar som skall komma.

 
”Broddways kvastparad” – ett lika efterlängtat som säkert vårtecken.

Tack till Perssons Pack och upphovsmannen Per Persson för myntandet av det alltmer inarbetade begreppet vilket förekommer i texten till ”Vårens ljumma vind” från plattan ”Sekunder i Sverige”, 1995. 

Plattan ”Sekunder i Sverige”, som länge såg ut att bli ”Packets” sista, är långtifrån deras största stund, men just den här låten blev jag – och är jag fortfarande – väldigt förtjust i.

Per Persson har som textförfattare gång på gång visat upp en förmåga att på ett levande sätt fånga jordnära känslor, tankar och upplevelser kring relationer – oftast förankrade i den svenska (hälsingska) naturen. 

Årstidernas växlingar är oftast nära när Persson berättar sina historier. Texter som berörde mig djupt och betydde mycket för mig, särskilt låtar som ”Tusen dagar härifrån”, ”Sista kvällen i april” men även den amerikanska avstickaren ”Nyårsafton i New York”. 

Det var en av de kvalitéer som gjorde att flitigt turnerande Perssons Pack också var min mest sedda liveakt när det begav sig på festivaler, klubbar och scener åren 1990-1996.

En riktig svensk 90-talsklassiker: Perssons Pack och Jakob Hellman med ”Tusen dagar härifrån”, 1991

Våroffer 2013!

Idag hände det! Den första officiella vårkänningen efter en lång och utdragen vinter som aldrig velat bli vår. Idag sammanfaller solskenet, tilltagande värme med tillräcklig mängd bortregnad snö för att jag ska känna att det är dags för min årliga vårrit. Det blir Stravinskijs ”Våroffer” på spelaren hemma ikväll…

I söndags satt jag i solen ett par timmar och det var riktigt vårlikt och skönt, men den rätta känslan och upplevelsen av att tillräckligt mycket snö försvunnit fanns inte där då. Det gör det nu.

Så 17 april blev min första officiella vårdag denna vår, vilket är den i särklass senaste noteringen under de år jag hållit koll på detta. Så här ser noteringarna ut:

Våroffer 2012, 21 mars:
http://japetus.wordpress.com/2012/03/21/varoffer-2012/

Våroffer 2011, 10 april:
http://japetus.wordpress.com/2011/04/10/varoffer-2011/

Våroffer 2010, 3 april:
http://japetus.wordpress.com/2010/04/03/varoffer-3/

Våroffer 2009, 5 april:
http://japetus.wordpress.com/2009/04/05/varoffer-2/

Våroffer 2008, 30 mars:
http://japetus.wordpress.com/2008/03/31/varoffer/

Olle Ljungström på Södra teatern 14 april 2013

Så dök han upp på Södra Teaterns förgyllda scen strax efter 21.00 på söndagkvällen, igår. Han möts av varma och ihållande applåder, något som sedan följer som en röd tråd genom hela konserten, applåderna alltså. Jag sitter uppe på andra raden och har en fantastisk utsikt över hela scenen snett ovanifrån samtidigt som jag får känningar av lättare höjdskräck och önskar att jag stått litet närmare. Framförallt att jag ”stått”. Det känns inte riktigt rätt för mig att sitt ned på en rockkonsert.

Olle Ljungström live på Södra Teatern (klicka för mycket större bild)

Efter litet allmänt kringsläntrande på scenen drar han igång med ”Du sköna värld”. Sången funkar inte riktigt hela tiden, rösten liksom kommer och går. Det är av och till.  Men det är inget ovanligt och det gör inte heller speciellt mycket. Vi som kommit dit har inte kommit dit för att få höra nån perfektionistiskt skönsjungande artist. Och så gör han sin helt egna ryckiga, annorlunda spretiga dans och marscherande fram och tillbaka på scenen. Olle har ett väldigt eget rörelsemönster. Faktiskt tänker jag litet på gamle Ian Curtis i Joy Divison, inga jämförelser i övrigt.

Olles mellansnack har länge, under hela solokarriären, varit klassiska. De har kunnat handla om precis vad som helst som dykt upp i denna mans otroligt associationsrika hjärna och därifrån kunnat fortsätta i vilken riktning som helst.  Just den här kvällen verkade han dock litet mer blockerad och gav uttryck för viss frustration kring att han liksom inte riktigt visste vad han skulle säga. Publiken stöttar honom hela tiden med myckna applåder, vilket värmer gott. ”Du måste inte säga nåt Olle!” ropar någon och ”Du är så snygg!” ropar någon annan. Olle brer ut sina långa armar och ler mot publiken. Det behövs inga ord. Det är bara att köra.

Och bandet kör på anförda av säkre gitarristen Joel Fritzell med sin eleganta vita Hagström och rutinerade producenten Torsten Larsson som alternerar mellan bas och gitarr. Det svänger, gungar och rockar rejält. Litet Rolling Stones 1968-vibbar (och då tänker jag inte bara på uh-uh kören a la ”Sympathy for the devil”) både här och där, vilket verkligen inte är en referens att skämmas över. Tvärtom.

Efter en dryg timme är första delen av konserten slut, men applåderna dånar taktfast och Olle och bandet är tillbaka på scen igen efter bara nån minut. Det känns som att de verkligen fått upp farten mot slutet av spelningen och kanske därför känns konserten litet kort, trots att Olle och bandet kört hela 17 låtar. Det är fem från nya plattan och 12 äldre låtar.

I princip alla de större hittarna spelas. Där en finstämd version av ”Jag och min far” sticker ut. Sticker ut gör också det faktum att Olle spelar litet munspel på några av låtarna. Det har jag inte sett honom göra tidigare. När han vid ett tillfälle introducerar en låt av en kille som heter Darin förstod naturligtvis alla i den här publiken att nu det dags för ”En apa som liknar dig”.

En finstämd version av ”Jag och min far” (klicka för mycket större bild)

Vi får bl a även höra ”Nåt för dom som väntar”, ”Norrländska präriens gudinna”, ”Min trädgård”, ”Överallt” och ”Det betyder ingenting”.  Avslutande ”Jag spelar vanlig”, något av Olles inofficiella programförklaring, är väldigt tung och funkar utmärkt som just avslut.

Kanske reagerade jag på att det inte blev nån låt från utmärkta andra plattan ”Världens räddaste man”. Men, men… Det är svårt när man har så mycket bra material att välja på. Och det spelar mindre roll att en eller annan platta inte blir representerad när man har en av Sveriges mest personliga och begåvade artister på scen. Det var en fin konsert med Olle!