Att det idag är 20 år sedan Berlinmuren öppnades har knappast undgått någon. Efter 28 år som symbol för förtrycket i östblocket hände sig då det fantastiska att muren öppnades, ”föll” och de inlåsta östtyskarna kunde äntligen börja röra sig fritt. Än viktigare var förstås att diktaturen uphörde och med det Stasis angivarsamhälle, åsiktsförtrycket och enpartistaten.
Den konstruerade kommunistiska ”elitstaten” Östtyskland upphörde och de östra tyska landsdelarna kom att återförenas med det demokratiska Västtyskland. Det artificiella draget i konstruktionen Östtyskland blev än tydligare när man ser hur snabbt hela bygget rasade samman när raset väl börjat. Ja inom ett par år skulle hela östblocksdiktaturen falla samman och de länder som Sovjet underkuvat och förtryckt som ett resultat av andra världskriget skulle så äntligen få sin frihet. Världshistoria!
Själv hade jag inte hört den stora nyheten den torsdagkvällen den 9 november 1989. Vid den tidpunkten låg jag i lumpen vid Stabs- och Sambandsskolan i Enköping. Jag hade varken sett eller hört några nyheter på torsdagkvällen. Fredagens förmiddag bedrevs med utbildning, fys, lunch och städning av logementet. Den vanliga fredagsrutinen.
Sedan följde den vanliga bussresan hem till Stockholm på eftermiddagen. Vi släpptes av vid Norra Bantorget och jag lyckades komma hela vägen till Fruängen (!) innan jag såg slutligen såg en löpsedel… Jag minns de fullständigt otroliga bilderna på människor som klättrade på och hackade i muren. Hur kunde detta vara möjligt?
Min minnesbild av den här nyheten kommer sig alltså av en löpsedel jag såg vid 16-tiden på eftermiddagen den 10 november. Men det var idag, ikväll det hände. En av de största och mest betydelsefulla politiska händelserna under mitt liv, kalla krigets slut. Det är tveksamt om något lika stort kan hända under återstoden av mitt liv. Vad skulle det kunna vara?
