Min vän Tobias säger orden med övertygelse när han rattar sin stora svarta mullrande custom Dodge Van genom eftermiddagsrusningen mot varuhuset Eko i Länna där jag ska köpa en ny resväska. Det är bra med en ny stor rullande resväska när man ska resa västerut och planerar att handla en del.
Tobias är inte bara en alldeles ovanligt omtänksam, generös och hjälpsam vän. Han har också bott i Tyskland i några år. Han är dessutom såväl gudabenådad kock som operasångare, bas. Han vet vad han talar om. Nu upprepar han det viktiga meddelandet som bekräftar att jag gjort ett klokt val när jag bokat biljetter Arlanda-Frankfurt-Denver med just Lufthansa. De har ALDRIG störtat. Det är verkligen just så.
(Ja här är hon igen, en Airbus A340-600… Vilken skönhet!)
Tyskarna är världsbäst på säkerhet, punktlighet och pålitlighet. Fortfarande. Redan 1926 när Lufthansa grundades och snart kom att manageras av den ytterst kompetente Erhard Milch slogs dessa honnörsord fast. Sen bytte Milch från kostym till uniform, fortsatte sin framgångsrika karriär och slog världen med häpnad i andra sammanhang också, men det lämnar vi nu därhän. ”Don’t mention the war!”
Lufthansa har aldrig störtat. De flyger inga DÖDSPLAN av den typ som kraschade på Phukets flygplats i söndags. De skulle aldrig tumma på säkerhetskontrollerna innan take off. De som känner mig vet att jag inte är flygrädd, tvärtom. Jag älskar att flyga. Fallskärmshoppet 1998 skulle jag väldigt gärna vilja göra om och på min fritid älskar jag att leka pilot med diverse flygsimulatorer på pc’n. Jag är en riktig flygnörd. Troligen var jag pilot i ett tidigare liv. Kanske flög jag till och med Lufthansas gamla Junker 52 när det begav sig? Och jag störtade inte för Luftansa har aldrig störtat.
Lufthansas ännu flygande Junkers Ju 52
Men jag upplever det som våldsamt smaklöst att se alla dessa hysteriska rubriker som kvällstidningarna ägnat sig åt de senaste dagarna. DÖDSPLANET hit och DÖDSPLANET dit. ”Fotona inifrån kabinen när planet störtade”, ”Filmsekvensen när planet bryts sönder och störtar”, ”Alla skrek...” (och det var inte Tjuren Ferdinand eller Matadoren de skrek åt) och ”Folk trängdes som galningar vid nödutgången och sedan sprang vi bara bort från DÖDSPLANET…”.
Jag vet att det inte är ett särskilt nytt grepp att kritisera kvällstidningarna för deras smaklösa rubriksättande. Det kändes dock viktigt för mig just nu att kommentera detta. Alltså gör jag det.
Det är bara så alldeles extra osmakligt när man vet hur flygrädda många människor verkligen är. Alla flygplan är potentiella DÖDSPLAN. Men den statistiska sannolikheten för att ett flygplan störtar är så astronomiskt liten i jämförelse med bilen och tåget.
När den 75,5 meter långa A340-600:an taxar ut på den 3 902 meter långa startbanan på Frankfurts flygplats, ”Rhein-Main Flughafen”, Tysklands största flygplats, kommer jag att känna mig trygg. De fyra kraftfulla Rolls Royce Trent 556 motorerna kommer att varva upp på högvarv och tjuta (fast inte mycket hörs in till mig) när piloten ger full gas och det stora planet accelererar längs startbanan. Jag kommer i vanlig ordning att förstärka min pavlovska upplevelse genom att i hörlurarna kräma på med Tangerine Dreams ”Virtually Fields” från Dream Mixes-plattan 1995. Alltid ett lämpligt soundtrack för dylika upplevelser.
Jag kommer att känna mig säker. Mycket säker. För ”Lufthansa har aldrig störtat”.
Igår var jag ute och åt middag med min vän Håkan på utmärkta woken ”Wok Mee” på Östgötagatan. Lugnt och fint vid 21.00 på en lördagkväll eftersom de saknar utskänkningstillstånd. Vi har inte träffats sen före Midsommar utan bara ”MySpaceat” och ”FaceBookat”. Vi konstaterade att det trots allt fortfarande är oslagbart att få träffas över en riktigt god bit mat och prata med varandera som människor gjort i tusentals år… Och jag fick mig en fantastiskt god wokad biff med jordnötssås med mycket goda grönsaker. Och ett mycket trevligt snack med Håkan.
När jag passerade förbi hemma hos Håkan innan vi gick ut fick jag hälsa på en tjej som var på besök hemma hos honom och Sofia. Hon heter Nina, kallar sig Nina Don, och har en strålande sångkarriär på gång i USA. En påtagligt karismatisk och förtjusande trevlig tjej som gav ett mycket ödmjukt och vänligt intryck. När jag nu lyssnat på henne på MySpace (jo det har sina fördelar med den företeelsen som också känns mycket mindre ”stressig” än FaceBook) blev jag verkligen imponerad. Hon sjunger helt underbart. Det är lättsmält och behaglig pop. Fint. http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=118215659
Under middagen berättade Håkan om att legendarer som Burt Bacharach och Carol King var intresserade av att hjälpa Nina med låtar. UGH… Jag höll på att falla av stolen. Det är stort. Helt fantastiskt. Ja det är bara att önska Nina lycka till. Det kommer helt säkert att gå utmärkt bra!
Efter middagen åkte vi för att se en ”DJ-legendar”. Det har tagit 10 år av tjat från Monday Bars sida att få hit den legendariske dj-gigianten Carl Cox. Han har dock spelat i Sverige förut då han var ett av huvudnamnen på Lollipop-festivalen 1997; därav kopplingen till Håkan och gästlisteplaceringen. Jag skulle ha kallat tillställningen i Tryckeriets stora hangar vid Alvik för en ravefest men det är troligen en oerhört förlegad terminologi. Jag skulle ha kallat musiken för house, men är som sagt inte hemma i terminologin längre. Det var ett massivt tungt monotont skönt dunkande när vi kom in vid 1-tiden just efter att Carl the man himself intagit scenen och mixade och trixade för fullt.
Jag gillar grejen. Jag gillar musiken. Men saknade ett chillout-rum. Och det blir för mycket och för monotont för mig i längden. Jag är för gammal för den här typen av evenemang helt enkelt tror jag. Jag skulle heller aldrig ha betalt 350 spänn för detta. Efter 10 minuter var både Håkan och jag utmattade och klev ut igen i den friska klara och kalla septembernatten.
I efterhand måste jag erkänna att jag alla gånger skulle ha föredragit 10 minuter med Nina Don och 10 sekunder med Carl Cox. Ett ålderstecken? No offence Carl!
Ni som läst min långa, långa blogg om romarnas ”11 september trauma” i den grönskimrande germanska urskogen noterade säkert att jag på slutet spekulerade i att faktiskt kontakta Steven Spielberg eller Ridley Scott för att förmå dem att ta sig an berättelsen. Det här skulle man kunna göra något riktigt stort av, ”based on true events…”.
Föga förvånande är det andra som tänkt den tanken tidigare… Festligt nog finns det, eller fanns det, människor som ville börja engagera sig i detta. Jag har hittat deras sajt.
Spekulationerna är redan igång kring vem som ska Arminius (Russel Crowe eller Brad Pitt?) och vem som ska spela Varus (Jeremy Irons, Ralph Fiennes, Sam Neill eller Liam Neeson?) .
Personligen måste jag säga att Brad Pitt eller Russel Crowe säkert kan göra en utmärkt rolltolkning som kraftfull hjälte-Arminius trots att de båda egentligen är 20 år för gamla för rollen. Men det är ju en historisk detalj som man kan förbise ifrån. Nåja, huruvida Arminius var snygg som en Russel Crowe eller en Brad Pitt kan vi lämna därhän. Han är en hjälte. Och hjältar är ju närmast per definition snygga i filmer!
Att tänka sig Liam Neeson, Sam Neill, Jeremy Irons eller Ralph Fiennes som den olycksalige Varus känns däremot svårt. För mig verkar det faktiskt helt fel. Och Varus som han beskrivs i såväl boken ”De tre legionerna” som i de historiska källor jag sett är en annan Varus. Herrarna på förslag är alla alldeles för långa, ståtliga och möjligen också helt enkelt för snygga.
”Irons possibly won because of his combination of aristocratic bearing and a certain air of vulnerability”, säger de på webbplatsen. Ok… Njaee… Men Varus var en person som i många år ägnat sig åt mest åt sus och dus, vin kvinnor och sång samt att i tidens anda som guvernör personligen berika sig så långt möjligt i varje provins där han regerade.
Under karriären hade han tidigare haft uppdrag i Afrika respektive Syrien där han framgångsrikt slagit ned uppror samt skapat sig en egen förmögenhet. Han var politiskt begåvad och hade förstått att liera sig med kejsar Augustus och gift in sig i kejsarens familj. Varus var vidare överviktig, förslappad och ”efeminiserad” (ett fantastiskt fullständigt politiskt inkorrekt ord som förklarar att man inte är nån riktig karl utan en förvekligad, ”förkvinnligad” man).
Nej jag tror vår egen antihjälte Sune Mangs – må han vila i frid – hade kunnat göra en utmärkt Varus. Vi som minns hans starka rolltolkning som sällsynt gemen och illistig biskop i Hrafn Gunnlaugssons ”Korpens skugga” från 1988 behöver inte tvivla om att han hade kunnat göra en riktigt övertygande Publius Quintillius Varus.
Nu spränger de även sina jordbävningsliknande, maggropssugande 5-sekunders dynamitsalvor nere i grävgropen i Liljeholmen så sent som 21.45 på kvällarna, så hela Nybohovsberget skakar och man nästan tappar tekoppen där man sitter framför datorn…
Men vad bättre är, det ska ju dessutom resas snart igen. Om en vecka ska det ske. För första gången på sju långa år ska jag resa till det stora, stora landet i väster på andra sidan Atlanten. Och det märks i förberedelserna att det hänt saker där sedan sist. Förändringen skrivs 9/11. Det är väldigt mycket mer att tänka på inför resan nu än förra gången.
Den gången i augusti 2000 var idéen att flyga passagerarplan in i Twin Towers på Manhattan ren science fiction. Det känns på många sätt som en mer oskuldsfull värld. Det var då jag, 32-årig överbetald låtsas-yuppie, i internet-erans sista skälvande månader fick resa på konferens en vecka i New York och passerade Island på vägen hem. Ett fantastiskt skoj resminne från en tid jag väl knappast nånsin lär få uppleva igen. Så fjärran från den stabilt sparsamma statliga myndighetsverksamhet jag nu är en del av…
Nu är det mycket mer att tänka på inför flygresan. Är passet det rätta, om inte krävs visum. Lås inte väskan, den ska gås igenom i säkerhetskontrollen. Packa allt flytande i det incheckade baggaget, förresten undvik att ta med dig flytande saker i görligaste mån. Framme på Denvers flygplats väntar en särskild intervju/förhör vid ankomst. Jag ska kolla USAs ambassads hemsida en gång till, de har bra info där inför resan. Har jag glömt nåt???
En sak ska bli extra spännande med själva resan. Och det här är nåt som gör mig upphetsad. Jag ska få flyga med en av Lufthansas A340-600! Va? Vet du inte vad det är? Har du aldrig hört talas om en sådan? För en flygnörd som jag är det intressant att få flyga med ett av världens största flygplan, i alla fall världens längsta passagerarplan. Airbus A340 i 600-versionen är drygt 75 meter lång och därmed längre än klassiska 747:an Jumbojet… Och jag tycker den (hon!) har renare, rakare, vackrare linjer. En riktig skönhet, eller vad tycks?
Imorse vaknade jag 07.01 av en lång och mycket obehaglig, utdragen och oannonserad dynamitsalva nere från spränggropen som ska bli nya Liljeholmens centrum. Inga varningssignaler, bara en lång jordbävningsliknande 4 sekunders maggropssugande skakning i hela Nybohovsberget. ”11 september”, tänkte jag, ”nu rasar Liljeholmen och Nybohov samman. Världens undergång är nära…”. Sedan gnuggade jag sömnen ur ögonen och insåg att det fortfarande fanns hopp för framtiden.
Vid frukosten tänkte jag på detta datum i historien. Fler katastrofer har inträffat vid denna tid på året, många betydligt värre än sprängningsarbetena vid byggandet av Liljeholmens centrum 2007-2008. Och jag tänker nu speciellt på en av dem, någonting som redan för länge sedan fångade min fantasi då jag läste en bok om det som en gång hände. En gång för länge, länge sedan i september, precis vid den här tiden på året. Precis dessa dagar. Nu gör vi ett rejält språng bakåt i tiden. Håll i dig!
Kan du föreställa dig de djupa, vidsträckta lövskogar som en gång fanns i Europa? Jag menar för riktigt längesedan. Så väldigt längesedan att inga asfalterade vägar, fabriksskorstenar, kraftverksdammar, förbränningsmotorer eller ens ångmaskiner gjort entré. Långt innan alla former av industrialisering över huvud taget var påtänkta.
Det var skogar som måste ha varit rena och ursprungliga i ordets mest rätta bemärkelse. Jag föreställer mig att det måste ha varit oerhört vackert. Vad tror du? Kan du tänka dig den totala stillheten och harmonin i en sådan ljusgrön skogsglänta eller vid en mörk, av människors ögon ännu aldrig sedd, trolsk tjärn djupt inne i en sådan lövskog?
Ja det är svårt att idag föreställa sig något sådant i Europa. Men det fanns där en gång. Dock måste vi gå riktigt långt tillbaka i tiden för att hitta det jag tänker på. Och vid den här tiden på året, då sommar övergår i höst, brukar jag av olika anledningar tänka på just detta.
Nu har vi rest långt, långt bak i tiden och jag har en dramatisk berättelse på gång, mitt i denna pastorala och natursköna, ursprungliga skog. Föreställ dig öppningsscenerna i filmen ”Gladiator” men med den avgörande skillnaden att germanerna vann, att det aldrig blev nåt fältslag på romarnas villkor och att detta mest berodde på att romarna inte hade någon ledare av Maximus kaliber på sin sida. Nej de hade inte ens nån medelmåtta som åtminstone kunde undvika den totala katastrofen. De hade Publius Quintillius Varus, en inkompetent, fåfäng, omdömeslös och fullkomligt aningslös militärguvernör som lät sig luras av den germanske prinsen Arminius.
Boken jag tänker på skrevs av Gregory Solon på 50-talet och heter ”De tre legionerna”. Den utspelas år 9 e.Kr. djupt inne i Tysklands urskogar. Under ledning av ståthållaren Varus är den romerska armén sysselsatt med blodiga ”pacificeringsaktioner” mot upproriska germanska stammar. En historia med många paralleller till nutiden. De tre romerska legionerna ”XVII – Claudia”, ”XVIII – Pollux” och ”XIX – Victrix”, ca 20 000 romerska soldater från dåtidens, ja världshistoriens mest superimperialistiska stormakt, står isolerade djupt inne i Germanien, dvs nuvarande västra Tyskland, omgivna av fientliga stammar som hotar deras trygghet. Varus omdömeslösa och dåliga ledarskap har fört dem in i denna farliga situation. Septemberregnen har börjat, det provisoriska lägret vid floden Weser, inte så långt från dagens Bremen, börjar på att falla i bitar och patruller som sänds ut återkommer kraftigt decimerade eller inte alls.
Sammanfattningsvis – läget börjar bli något ansträngt och moralen sjunker. Situationen kräver en stark och handlingskraftig ledare… Men som sagt, den här gången har romarna ingen Caesar eller ens någon Russel ”Maximus” Crowe. De tre legionerna i Germanien har i september år 9 en handlingsförlamad och lättlurad fegis i den stackars Varus. Denna malande känsla av hot och otrygghet och vad den skapar för resultat, högt och lågt, i de människor som lever i detta mikrokosmos är också vad som sätter grundförutsättningarna för berättelsen. Vi får följa såväl legionsbefälshavare som enskilda legionärer, alla har de sina tankar, sina bekymmer och sitt sätt att tackla situationen de alla gemensamt befinner sig i. En mycket stark berättelse.
En av de romerska ledarna, Arminius, är ursprungligen german men uppvuxen och utbildad i Rom. Han är en mycket karismatisk, begåvad och handlingskraftig ung man som smider planer på att befria sitt land från det romerska ”oket”. Jag måste erkänna att jag själv har svårt att bestämma mig för vilken sida mina sympatier ska ligga på? Det är lätt att sympatisera med frihetshjälten Arminius som ska ena de germanska stammarna och befria sitt folk från ockupationen, men samtidigt fascineras jag av Rom och dess okuvliga ambition att kolonisera, domesticera och behärska världen. De ansåg sig göra de smutsiga, obildade, primitiva germanska barbarerna en tjänst… Här kommer Rom med sin kultur och sin förfining. Länder som Gallien och Spanien hade sedan länge pacificerats och infogats i det romerska riket (utom som bekant en liten by där Asterix och Obelix höll ut i det längsta). I Germanien gick det trögare. Jag känner naturligtvis också stor sympati med alla de stackars romerska legionärerna som befann sig så långt hemifrån i denna mycket hotfulla situation.
Hursomhelst, i septemberregnets tilltagande misär rymmer Arminius från härlägret vid Wesers strand och förenar sig med sina forna stamfränder för att slå tillbaka mot ockupationsmakten Rom och kämpa för sitt hemlands frihet. En förutsättning för framgång i detta är dock att få romarna att slåss på germanernas villkor. Och detta lyckas han med i o m att han grundlurar den fåfänge och kraftigt inkompetente Varus. När hösten kommer och legionerna ska vända åter mot tryggheten på andra sidan floden Rhen väljer den grundlurade Varus den rutt som Arminius föreslagit, rakt in i och genom urskogen, rakt mot undergången.
Varus vill inte lyssna på sina erfarna befälhavares råd. Han lyssnar på Arminius (Herrmann, på tyska!). I en starkt symbolladdad scen i boken väntar de tre legionerna på att utkämpa ett fältslag mot germanerna, en strid just som romarna vill ha den. Legionärerna står uppställda på ett stort fält vid skogens bryn i snörräta led, perfekta geometriska fyrkanter, standar, fälttecken (örnarna!), rustningar och vapen glimmande i sensommarsolen. De väntar på germanerna. Men germanerna kommer aldrig. De har nu en ledare som inte tänker slåss på romarnas villkor.
I skymningen tvingas de tre legionerna bryta sina led och upplöses till en lång slingrande orm av människor som sakta rör sig in i den grönskimrande skogen på stigar som inte är avpassade för dem. Djupt inne i den germanska urskogen, i moraset, förlorar legionerna alla fördelar av sin överlägsna disciplin, samordning och taktiska finess. Den romerska armén förintas i upprepade bakhåll, men först efter att ha visat prov på underverk av den maskinmässiga, extremt väldisciplinerade tapperhet som var grunden till det romerska världsherraväldet.
… det mörknar över örnarna
när leden sluts och
männen
i förvirring obestämbart röda
bakom tunga sköldar,
kurar i septemberregnet
svetten kliar, läderremmar
stramar, kletar.
Kroppar lämnas kvar
i gröna bokskogsdunklet
genomborrade av spjut och pilar,
leriga i skymningen
bland löv som sprättes upp i bakhåll
virvlar,
faller,
och blir stilla länge, länge.
Blottas först vid schaktningen
för breddandet av Autobahn strax
norr om Osnabrück
på våra kartor.
I Teutoburgerskogen i närheten av nutidens Osnabrück tillfogar Arminius’ germanska stammar romarna en av deras största militära katastrofer. Märk väl att detta också inträffar ca 450 år innan romarriket ”går under”. Detta inträffar när Rom i princip står på höjden av sin framgång. 5 dagar senare, så fort som nyheten förmådde flyga, nås den gamle kejsar Augustus i Rom av nyheten om katastrofen. Tre legioner var förlorade, förintade. De germanska provinserna på andra sidan Rhen var inte längre en del av imperiet. Han vill inte tro det. Under de år som återstod skulle han leva i nederlagets skugga. Det var sannerligen romarnas eget ”9/11″ – och något man i sinom tid också skulle hämnas brutalt och grundligt för då man under stor dramatik jagade ”sin” Bin Laden, prins Arminius. Men det är en annan historia…
Nåväl, inom ramen för denna historiska dramatik tecknar författaren ett antal mycket intressanta psykologiserande, djupt existientiella, personporträtt. Och ja, det finns faktiskt också en vacker, återhållsamt försiktig kärlekshistoria i berättelsen. Och vad jag också älskar med boken är det oerhört kraftfullt symbolladdade lugna och obevekligt framflytande språket, fullt av poetiska kvaliteter. Naturskildringarna, den rena ursprungliga känslan i de djupa urskogar som en gång fanns i Europa, är t ex även de helt fantastiska. I septemberfuktens lövgröna skymningsljus vandrar bokens huvudpersoner mot sina skilda öden. Var och en hanterar det existentiella grundproblemet på vitt skilda sätt. Hur gick det för dem? Var det ingen som klarade sig tillbaka till de romerska linjerna längs floden Rhen? Jo, ett fåtal lyckades ta sig tillbaka och vi kanske få anledning att återkomma till det här. Boken bjuder hursomhelst på mycket stark läsning!
Visst, det är en bok skriven på 50-talet och översättningen är gjord i början på 60-talet, så den kan säkert kännas litet ”daterad” här och var för den nutida läsaren. Men ingen kan nog undgå att beröras av denna fascinerande och vackert återgivna berättelse.
En nutida konsekvens av detta är att språkgränsen mellan latinska och germanska språk går där den går idag. Frankrike var då det pacificerade romerska Gallien, medan Tyskland, dåtidens Germanien, var ett område där romarna aldrig lyckades hävda en varaktig överhöghet.
Dessa fruktansvärda och dramatiska händelser inträffade och kulminerade mellan 9:e och 12:e september år 9 e.Kr. Det är alltså i dag exakt 1 998 år sedan Varus’ legioner mötte sitt oundvikliga öde. Deras oövervinnerliga kraft upplöstes och reducerades till en lång förvirrad marscherande orm av människor. Gregory Solon har på ett mästerligt sätt fångat upp detta grandiosa skeende och givit läsaren en naken skildring av människor försatta i en djupt tragisk, tidlöst aktuell konflikt. Dessa porträtt av enskilda människor har existentiella dimensioner av tidlös karaktär och ger det förflutna, ”förflutenhetens landskap”, liv och mening.
Jag brukar tänka på dem varje år vid den här tiden. Snart är det 2 000 år sedan, men de är alltså inte bortglömda av alla än. Tänkte jag skulle skriva till Ridley Scott eller Steven Spielberg och föreslå att de skulle göra film av detta…
(Tack Lars Gustafsson för revan i tidens väv…)
”The lost legions of Varus”, en välgjord engelsk dokumentär från 2001 om slaget i Teutoburgerskogen
”Djurgårn brinner redan i september i år, kylan kom och luften blev så klar. De röda löven faller ned på gången där jag går…”
För kännedom… Idag var det så oundvikligen dags att spela höstvinjetten för mig. Ja den där Lundell-låten från ”Vassa Eggen” jag berättade om för nån vecka sedan, ”En fri man i stan”. Nu är det höst! Varför? Jo, så här var det idag…
Jag vaknade vid 7-tiden imorse på ett kollo, en sommargård nära Valdemarsvik vid havet. Vinden blåste utanför fönstret och trädens grenar gungade och ruskades om. Det var rått i det ouppvärmda rummet så det kändes riktigt mysigt att ligga kvar i sängen och bara morna sig i lugn och ro medan vinden ven utanför. Med tanke på att jag avnjutit en rejäl kräftskiva kvällen innan måste jag säga att jag mådde riktigt bra. Inte bara efter omständigheterna.
Varvåkra som platsen heter är ett mycket fint och mysigt ställe där ett gäng f d arbetskamrater till mig ordnar en rejäl kräftskiva varje år första helgen i september. Upphovsrätt är temat för det var ju den branschen jag jobbade i för sisådär 10-13 år sedan. Det är en stor ära för mig som dels inte är jurist, dels inte längre jobbar i branschen att fortfarande bli bjuden och med tanke på att jag inte varit med sedan 2002 kändes det jätteskoj att hänga med igen.
Jag är också en av dem som var med allra första gången den här tillställningen ordnades 1996, så det börjar bli ett partaj med anor. Den upphovsrättsliga världen är förstås full av människor med ett stort intresse för musik, litteratur, konst, film och fotografering. Inte undra på att det är trevligt att snacka med dessa människor. De har alltid så mycket att berätta som jag är intresserad av att lyssna till och prata om. Otroligt skoj!
Nu dagen efter kändes det verkligen höst, men på ett fint sätt. Gräsmattorna var fulla av gula löv när vi städade upp på förmiddagen efter gårdagens stora partaj. Vi var 26 stycken så det var en hel del tomburkar och annat att röja upp… Det var litet kylslaget, blåsigt och höststämningen var massiv. Kanske är det här ett utmärkt tydligt sätt att möta hösten? Att vara på ett sommarkollo i lokaler avsedda för sommarbruk, utan vinterisolering och ordentlig uppvärmning? Jag tror det. Det blir så väldigt tydligt att det inte är sommar längre. Fint var det i alla fall. Mysigt. Och vackert att sedan susa hela vägen upp mot Stockholm igen.
”Djurgårn brinner, ingen sommar räcker mycket längre än hit. Du vet vad du har, aldrig vad du får, men jag måste dit.
För allt jag saknat, det har vaknat. Djurgårn brinner igen, brinner för en vän, för en fri man i stan…”
Tänk… Om mindre än 14 dagar är jag i Evergreen, Colorado i bergen ovanför Denver. När asparna skiftar i färg där uppe på 2 000 – 3 000 meters höjd lär det vara väldigt vackert. Snart får jag se själv!
Vaknar i ett regngrått Stockholm denna lördag morgon… Utsikten över stan är mindre grandios än vanligt eftersom det tycks ligga som ett grått lock över alltihopa idag. Vädret är verkligen fram och tillbaka denna september.
Jag har krupit runt med tumstocken inne på toaletten och tagit en massa mått. En arkitektoniskt välutbildad och dito erfaren kusin ska hjälpa mig göra en professionell ritning över hur mitt nya badrum ska kunna tänkas se ut. Det blir en tredimensionell ritning. Helt fantastiskt! Men han behöver ju en del exakta mått först för att kunna plotta in det hela. Han är proffs så det kommer bli väldigt snyggt gjort. Det ska bli klinkers och kakel från golv till tak i de mest sobra färgkombinationer. Sånt är förvisso inte min starkaste sida, men mitt trumfkort är att jag är omgiven av många mycket konstnärligt begåvade människor. Som jag brukar säga, vad vore jag utan mina vänner. Slätt intet!
Den ursprungliga nybohovska 60-tals touch som finns kvar i badrum och kök funkar betydligt bättre i köket än i badrummet. I köket kan man komma undan med att säga att det är charmigt, för det är det. Men i badrummet känns det bara trist. Det är ok, men inte mer. Det vore ett rejält lyft för mitt hem att snofsa till badrummet och toaletten. Nu ska alltså detta ske i höst! Kanske kommer jag att kunna lägga ut ritningen här så att det kommer gå att ”titta in” och se hur det ser ut. Det finns så fasligt mycket tekniska nymodigheter här i världen så det kommer säkert att gå bra!
Igår hade jag några gäster hemma innan vi gick ut och dansade. Jag spelade bl a en platta för dem som jag lyssnat mycket på i år. Jag gav den till mig själv i julklapp förra året då den var alldeles ny. Det är ju för övrigt ett oförskämt praktiskt sätt att hjälpa tomten på traven på det sättet. Jag tänker på The Attics platta ”The One”.
Melodifestivalsdeltagandet var jag inte så jätteförtjust i men på plattan finns ett helt gäng suveräna låtar. Jag har spelat den i alla möjliga olika sammanhang och gemensamt för dessa tillfällen, liksom igårkväll, är att alla snart frågar, ”vad är det här? låter jättebra!”. För det gör det.
Eric Amarillo och Michael Finer: The Attic!
Jag tycker verkligen att herrar Eric Amarillo och Michael Finer gör utmärkt musik i sin genre och efter litet kontakter med dem på MySpace kan jag bara säga att de är riktigt trevliga. Lyssna på plattan! Det är den värd! Det är läckert, catchigt, skönt gung och bra tryck i basgångar och trummor. Tillsammans med September är de mina favoriter i dance-genren.
The Attic: ”Destiny”, från plattan ”The One”, 2007
Som ni märker dyker upp han då och då i min blogg. Uffe. Nu är han här igen…
Uffe berättade igår i Aftonbladet för mig och övriga svenska folket i en intervju att han nu åter dricker vin litet nu och då. ”Det går att lära sig dricka igen” säger han där. Tydligen sörjer han på sin nordösterlenska gård att han aldrig hann komma in på de finare chateau-vinerna när det begav sig, utan gjorde misstaget att omgående fördjupa sig i eländigt rödtjut. Och mer om detta kan man nu snart läsa här och var. ”Nykterheten har gjort Ulf Lundell till en sämre estradör som förlorat känslan för fansen”, säger en Lundell-kännare i Expressen.
Vad är detta? Är det vettigt att tro att en alkoholist ska kunna börja umgås med alkohol igen? Jag minns själv senaste gången jag såg honom full på scen och det var ingen vacker syn då han sommaren 1991 ”genomförde en haltande och vinglande sommarturné med öl utportionerad i ”lagom” doser av managern Janne Gröning för att artisten överhuvudtaget skulle vara i stånd att uppträda”.
Som bekant lyckades detta inte alltid och det var då Uffe själv myntade det klassiska uttrycket ”en inställd spelning är också en spelning”, vilket jag redan snuddat vid tidigare i bloggen. Fortsättningen på citatet är nästan lika klassiskt det, ”förstårdu visdomen i de orden unge man”. Hursomhelst, argumentet för att Uffe ska börja dricka igen är att han ska ha blivit tråkig och introvert på scen bakom sina Ray-Ban som nykter.
Men jag känner inte igen den bilden. Jag har sett honom full live en gång 1991 och sedan nykter 5-6 gånger efter det. Jag kan inte säga att han varit så märkbart mycket grinigare på senare år eller för den skull sämre. Snarare mycket bättre! Men jag har förstås inte sett varje spelning och ingen alls under de 3-4 senaste åren. Personligen tycker jag dock inte att det spelar nån roll. En alkoholiserad Uffe är ingen bra Uffe. Lundell-kännaren i Expressen har fått säga sitt i kvällstidningsformat ”Lundell bättre med alkohol”, vilket jag upplever som både cyniskt och smaklöst.
Nej Uffe, ärligt talat, jag hoppas verkligen inte att du börjar dricka igen. Det skulle göra mig orolig och ledsen. Och säkert dig med i det långa loppet och det är ju det viktiga i sammanhanget…
Tänkte unna mig något riktigt avstressande under hösten. Det skulle vara någon form av personlig utveckling jag inte provat hittills. Nej jag menar inte på nåt sätt att jag redan provat nästan allt… Tanken var att göra något regelbundet och inte bara ryckvis i samband med seminarier som Johan Ekenbergs kurs i våras och festivaler som Ängsbacka i somras.
ISA-assisterande är alltså inte aktuellt. Regelbundenheten i det sammanhanget är extrem, men det är ju inte något nytt.
Ja av rubriken har ni redan förstått vad det handlar om – frigörande andning, eller som det, mer dramatiskt, heter på engelska – rebirthing!
När jag testade det två gånger på den Ekenbergska kursen i våras var det verkligen närmast en känsla av återfödelse. Mycket stark upplevelse. Mycket starka känslor. När jag gjorde det i tisdags i veckan på Hälsans Hus – festligt att vara där i annat ärende än att äta hos Herman – en tredje gång var upplevelsen en annan. Vi satt först 20 pers i en ring och fick berätta litet om varför vi var där. Det var litet festligt att höra proffsen tala i termer av att ”andas” – ”jag brukar komma hit och andas så ofta jag kan…”. Det lät betryggande så jag tog plats på min madrass i ett hörn. Nu skulle även jag andas igen.
Jag låg och kämpade med andningen på rygg i en timme men fick denna gång egentligen inte ut mer av det än känslan att vara i en löpartävling och flåsa på. Jag provade öka tempot i andningen och forcerade även ut luften fastän man inte ska det. Jag blev torr i munnen och kände antydan till begynnande halsont. Sockerdricka-känslan infann sig i händer, fötter och kinder, men inga starka inre upplevelser. Människorna runtomkring lät desto mer som om de genomgick starka känslomässiga upplevelser. Det gjorde de säkert också. Så kändes det för mig tidigare. Avstressande kändes det i alla fall denna gång, och det är ju kanske huvudmålet med aktiviteten. Så jag är nöjd.
”Det känns olika från gång till gång”, säger proffsen. ”Det finns inget facit”. Nej det är klart, så brukar det alltid heta i dessa sammanhang. Och jag är fortsatt intresserad av att se vad som finns bortom nästa ”andning”. Så jag kommer igen vid nästa tillfälle och intar min plats som en av de 20 på madrasserna i Hälsans Hus…
Ja plötsligt finns här en annan känsla på mornarna. En klarare, friskare nyans. Plötsligt, känner jag bara att vinden har vänt. Luften är klarare, högre och vackrare.
Sommaren börjar oundvikligen närma sig sitt slut i Stockholm och jag älskar den här klara rena känslan av en ny start som jag får varje år i september. Rötmånaden tar slut, sensommarens övermogna kvalmighet som gått på övertid når sitt slut och ersätts med något nytt och friskt. En ny smak, en smak av höst. En smak av vemod och eftertanke.
September, brytpunkten där vi väger över från ett ben i den sommar som varit till det ben i den höst som ska växa fram. September, månadernas kameleont.
Det är en poetisk, kreativ och inspirerande känsla för mig. Du kanske förstår vad jag menar? Eller så inte alls. Och jag vet att det hela började hösten efter våren och sommaren 1984. Hur kan man förklara varför en människa förändras så på ett år?
1983 var det år då jag var 15, ett år utan djupare känslor för naturens skiftningar, årstidernas gång och de känslor som nu är självklara för mig i dessa skiften. Men så plötsligt händer det; 1984 och jag är 16 år gammal. Med ens är våren, sommaren och hösten något så oerhört mycket mer än bara en skillnad i utomhustemperatur och antal klädesplagg man måste ta på sig…
Ja det var ett uppvaknande för mig det året, ett de känsligare sinnenas uppvaknande. Kanske rent av ett existentiellt uppvaknande? Varför kände jag plötsligt ett behov att ladda freestylen med Logic System, Kraftwerk, Tangerine Dream, Cure, Pink Floyd, Depeche, Eurythmics, Lustans, Mockba Music, Reeperbahn, Viva! eller Ratata och smita ut på nätterna och promenera? Handgreppen på väg nedfrån balkongen, via trappräcket och så iväg satt snart i ryggmärgen. Ingen visste att jag kom och gick som jag ville på nätterna.
Vart gick promenaderna? Ofta på måfå, men lika ofta i riktning nåt av ”mina berg”. Det var en stark upplevelse att bara sitta på Långsjöhöjdsberget eller Nybohovsberget och titta in mot stan som skimrade så löftesrikt på avstånd. Vad var det som hände med mig? Vad var det som höll på att vakna?
Onsdag 12 september 1984. Det är min första friluftsdag på Brännkyrka Gymnasium och jag har som aktivitet valt ”Cykla Bornsjön runt”. Först tyckte jag det lät lite tråkigt, men det visade sig vara ett klokt val. Vilken underbar upplevelse! Jag minns än idag precis hur vackra de snörrätta plogfårorna löpte över de leriga åkrarna, hur stillheten hängde närmast bedövande i den höstfuktiga luften där jag rullade fram i det knastrande gruset. Den smala grusvägen ålade sig fram mellan skogspartier, åkermarker och längs med hästhagar. Jag kan se fåglarna som brusade upp från de bruna fälten, skrämda av mig på cykeln.
Ännu var naturens färger fortfarande övervägande gröna, men det kändes tydligt ändå att sommaren inte var hos oss längre. Det var så vackert och det kändes… så mycket. Så nytt. Ett stänk av vemod. Som om livet plötsligt smakade så oerhört mycket mer. Så många fler färger på paletten, så många fler smaker att börja upptäcka. Som om jag fått ett helt nytt smaksinne att smaka på och uppleva livet med. Den dagen, den 12 september 1984 vet jag att detta nya smaksinne fanns. Ett år tidigare fanns det definitivt inte.
Någonstans inom mig har den cykelturen i själva verket aldrig tagit slut. Gruset knastrar under den 10-växlade vita Peugeotens välpumpade 28-tums hjul när jag passerar genom byn Vällinge djupt inne i Bornsjöns naturreservat. Troligen pågår cykelturen ännu fortfarande någonstans i ett parallellt universum. I själva verket har den aldrig tagit slut och jag kan fortfarande återvända till den i mitt inre när jag vill…
Åren har gått. Men känslan är fortfarande densamma i skiftningarna då årstiderna växlar och livet vänder en ny bog på färden. Just nu känner jag att det händer igen. Och så här års i september är känslan kanske som starkast…
Viva!: ”Du som ingen förstod” (1982) utgiven på Strandeds eminenta etikett är nog så mycket tonår och september 1984 för mig som något kan vara; livet var ett stort gåtfullt mysterium jag alldeles precis fått en första skymt av. Vivas poetiska och symboliska texter var ren poesi och vävde vackra drömmar, öppnade dörrar mot nya och just upptäckta världar som väntade på att upplevas och förstås…
”Såg dina tårar brinna som guld då vi red på regnbågens högsta färg Kände ditt hjärta pulsera mot min kropp, vi gled tillsammans in i en storm.
Såg tillsammans ett hav så stort bilder så vackra som tala vårt språk En öde strand så naken och varm kände inga gränser men mörkret försvann.
Tanken var att göra något regelbundet och inte bara ryckvis i samband med seminarier som Johan Ekenbergs kurs i våras och festivaler som Ängsbacka i somras.
