September - en poetisk känsla

Och så plötsligt har det hänt igen…

Ja plötsligt finns här en annan känsla på mornarna. En klarare, friskare nyans. Plötsligt, känner jag bara att vinden har vänt. Luften är klarare, högre och vackrare.

Sommaren börjar oundvikligen närma sig sitt slut i Stockholm och jag älskar den här klara rena känslan av en ny start som jag får varje år i september. Rötmånaden tar slut, sensommarens övermogna kvalmighet som gått på övertid når sitt slut och ersätts med något nytt och friskt. En ny smak, en smak av höst. En smak av vemod och eftertanke.

September, brytpunkten där vi väger över från ett ben i den sommar som varit till det ben i den höst som ska växa fram. September, månadernas kameleont.

Det är en poetisk, kreativ och inspirerande känsla för mig. Du kanske förstår vad jag menar? Eller så inte alls. Och jag vet att det hela började hösten efter våren och sommaren 1984. Hur kan man förklara varför en människa förändras så på ett år?

1983 var det år då jag var 15, ett år utan djupare känslor för naturens skiftningar, årstidernas gång och de känslor som nu är självklara för mig i dessa skiften. Men så plötsligt händer det; 1984 och jag är 16 år gammal. Med ens är våren, sommaren och hösten något så oerhört mycket mer än bara en skillnad i utomhustemperatur och antal klädesplagg man måste ta på sig…

Ja det var ett uppvaknande för mig det året, ett de känsligare sinnenas uppvaknande. Kanske rent av ett existentiellt uppvaknande? Varför kände jag plötsligt ett behov att ladda freestylen med Logic System, Kraftwerk, Tangerine Dream, Cure, Pink Floyd, Depeche, Eurythmics, Lustans, Mockba Music, Reeperbahn, Viva! eller Ratata och smita ut på nätterna och promenera? Handgreppen på väg nedfrån balkongen, via trappräcket och så iväg satt snart i ryggmärgen. Ingen visste att jag kom och gick som jag ville på nätterna.

Vart gick promenaderna? Ofta på måfå, men lika ofta i riktning nåt av ”mina berg”. Det var en stark upplevelse att bara sitta på Långsjöhöjdsberget eller Nybohovsberget och titta in mot stan som skimrade så löftesrikt på avstånd. Vad var det som hände med mig? Vad var det som höll på att vakna?

Onsdag 12 september 1984. Det är min första friluftsdag på Brännkyrka Gymnasium och jag har som aktivitet valt ”Cykla Bornsjön runt”. Först tyckte jag det lät lite tråkigt, men det visade sig vara ett klokt val. Vilken underbar upplevelse! Jag minns än idag precis hur vackra de snörrätta plogfårorna löpte över de leriga åkrarna, hur stillheten hängde närmast bedövande i den höstfuktiga luften där jag rullade fram i det knastrande gruset. Den smala grusvägen ålade sig fram mellan skogspartier, åkermarker och längs med hästhagar. Jag kan se fåglarna som brusade upp från de bruna fälten, skrämda av mig på cykeln.

Ännu var naturens färger fortfarande övervägande gröna, men det kändes tydligt ändå att sommaren inte var hos oss längre. Det var så vackert och det kändes… så mycket. Så nytt. Ett stänk av vemod. Som om livet plötsligt smakade så oerhört mycket mer. Så många fler färger på paletten, så många fler smaker att börja upptäcka. Som om jag fått ett helt nytt smaksinne att smaka på och uppleva livet med. Den dagen, den 12 september 1984 vet jag att detta nya smaksinne fanns. Ett år tidigare fanns det definitivt inte.

Någonstans inom mig har den cykelturen i själva verket aldrig tagit slut. Gruset knastrar under den 10-växlade vita Peugeotens välpumpade 28-tums hjul när jag passerar genom byn Vällinge djupt inne i Bornsjöns naturreservat. Troligen pågår cykelturen ännu fortfarande någonstans i ett parallellt universum. I själva verket har den aldrig tagit slut och jag kan fortfarande återvända till den i mitt inre när jag vill…

Åren har gått. Men känslan är fortfarande densamma i skiftningarna då årstiderna växlar och livet vänder en ny bog på färden. Just nu känner jag att det händer igen.  Och så här års i september är känslan kanske som starkast…

Viva!: ”Du som ingen förstod” (1982) utgiven på Strandeds eminenta etikett är nog så mycket tonår och september 1984 för mig som något kan vara; livet var ett stort gåtfullt mysterium jag alldeles precis fått en första skymt av. Vivas poetiska och symboliska texter var ren poesi och vävde vackra drömmar, öppnade dörrar mot nya och just upptäckta världar som väntade på att upplevas och förstås…

”Såg dina tårar brinna som guld
då vi red på regnbågens högsta färg 
Kände ditt hjärta pulsera mot min kropp,
vi gled tillsammans in i en storm.

Såg tillsammans ett hav så stort
bilder så vackra som tala vårt språk
En öde strand så naken och varm
kände inga gränser men mörkret försvann.

Du som ingen förstod…”

About these ads