En efterlängtad gruppkram efter 24 år – Pink Floyd på Live8, 3 juli 2005

Det har varit mycket Pink Floyd för mig i veckan som gått. När jag har mycket att tänka på, starka känslomässiga intryck att smälta har de alltid haft rollen av katalysator i mitt liv. Så även denna gång i januari 2008.

Så jag har åter lyssnat på eminenta existentiella “Dark side of the Moon” och känslosamma kraftfulla “Wish you were here”. De är båda mästerliga kompositioner med en rockgrupp som på sin tid gav perfektionism och optimalt hifi-ljud ett ansikte.  När Pink Floyd gick in i Abbey Road studion hösten 1972 för att spela in “Dark side of the moon” var det något stort som skedde, en milstolpe i rockhistorien och inspelningsteknikern Alan Parsons blev med tiden också han en framgångsrik artist med sitt band “Alan Parsons’s project”.

Men Pink Floyd fick med tiden problem då konflikter mellan bandmedlemmarna eller snarare mellan Roger Waters och de övriga i bandet kulminerade i att bandet upplöstes efter “Final cut” 1983; en platta som många och då särskilt David Gilmour och Nick Mason (de då kvarvarande bandmedlemmarna) upplevde som ett soloprojekt för Roger Waters snarare än en PF-platta. Waters personliga dramor hade varit ok på “The Wall”-plattan 79 men i o m ”Final cut” 83 blev det för mycket för de övriga.

Resten är en tråkig historia. Gilmour och Mason bestämmer sig för att börja jobba igen under namnet Pink Floyd. Roger Waters stämmer dem och en juridisk tvist tar sin början. Sorgligt, sorgligt. Det såg länge ut som att Pink Floyd i sin originaluppsättning (ja ok förste sångaren Syd Barret föll ifrån pga mentala problem redan våren 1968) var historia. Att konflikten skulle bestå. Det riktiga Pink Floyd skulle aldrig spela igen.

Men, men… Sommaren 2005 hände något som slutligen fick herrarna i bandet att börja tänka på försoning. Det var något stort på gång. Det var gamle kompisen Bob Geldof, som spelade huvudrollen i filmatiseringen av Pink Floyds The Wall, som hade ett nytt stort projekt på gång. Sommaren 2005 arrangerade Geldof Live8-galan som kunde ses som en efterföljare till Live Aid 85, en rockkonsert för att påverka G8-ländernas ledare att bryta världens fattigdom genom skuldavskrivningar, bättre bistånd och rättvisare handelsregler. Några veckor innan konserten gjorde David Gilmour följande mogna och kloka uttalande i pressen:
 

“Like most people I want to do everything I can to persuade the G8 leaders to make huge commitments to the relief of poverty and increased aid to the third world. It’s crazy that America gives such a paltry percentage of its GNP to the starving nations. Any squabbles Roger and the band have had in the past are so petty in this context, and if re-forming for this concert will help focus attention then it’s got to be worthwhile.”

Det verkade nu som att bandet kanske skulle återuppstå igen på scen, åtminstone för denna enda kväll… Och mycket riktigt. Så äntligen, kring midnatt mot den 3 juli 2005 äntrade Pink Floyd scenen i Hyde Park och det var första gången på mer än 24 år som gruppen i sin klassiska 70-talsuppsättning spelat tillsammans. Detta var galans absoluta höjdpunkt. PF spelade en stark kavalkad av klassiker med ”Breathe”, “Money”, “Wish You Were Here” och “Comfortably Numb”. 

Precis som på originalinspelningarna var det Gilmour som ensam sjöng lead på “Breathe” och “Money” men sjöng tillsammans med Waters på ”Wish you were here” och “Comfortably Numb”. När Waters inte sjöng i micken kunde han ses sjunga med i texterna för sig själv och det var, glädjande nog, tydligt att han trivdes på scen med de andra. Och i det akustiska gitarrintrot till “Wish You Were Here” sade han så här:

“It’s actually quite emotional standing up here with these three guys after all these years. Standing to be counted with the rest of you. Anyway, we’re doing this for everyone who’s not here, but particularly of course for Syd…”

Efter spelningen var Gilmour på väg av scenen, men vinkades tillbaka av Waters och så hände det sig att vi fick se den här bilden. Den bild som är mitt bestående minne av konserten och som väckte de längsta och hjärtligaste applåderna. En underbart symbolisk bild!

David Gilmour, Roger Waters, Nick Mason och Rick Wright tillsammans på scen igen…

Jag rundar av med ett klipp från Live8 galan och “Wish you were here” som nog är så mycket 70-tal som det kan bli för mig. 70-tal när det är som bäst. Jag ser evigt gröna vajande barndomsängar i sommarsol och motljus  när jag hör David Gilmours falsettnynnande i gitarrsolot och jag berörs av Roger Waters känslosamma ord i introt. Det är skönt att se och jag är så genuint glad åt att de kunnat släppa sina konflikter och se till de stora de gör tillsammans, som de gör för oss, som det gjorde den här kvällen… Det här är ett symboliskt ögonblick för världen att ta till sig och dra lärdom av: försoningens hoppfulla magi!

(Jag vet inte vad det beror på, men bloggen funkar inte riktigt ikväll, därav de konstiga radbrytningarna…)