Om “Korta lyckor” och långa med Barbro Hörberg!

“Och lyssna på den här, den är så fin“, säger min vän Helena och lägger på “Håll alla dörrar öppna” på min silverfärgade Luxman-skivspelare. Det är försommar och solljuset silas genom porslinsblommans lövverk i fönstret, skuggorna rör sig på väggen när den ljusa gardinen med svalorna fladdrar och balkongdörren slår litet i vinden.

Vi sitter på min stora vita säng hemma i pojkrummet i Älvsjö och jag får höra den ena Barbro Hörberg-pärlan efter den andra. Helena berättar, målande, varför hon tycker det är så bra. Och Barbro sjunger. Jag har inga problem att förstå. Jag blir alldeles tagen. Nog har jag tidigare hört en och annan av dessa låtar och texter, men det är först nu vid 18-års ålder som de verkligen träffar mig rätt i hjärtat. Det känns väldigt nära, angeläget och väldigt personligt… Inte minst när jag hör Barbros varma röst sjunga de där härliga raderna i “Korta lyckor” som jag ju kände var skrivna direkt till mig:

“Som att kyssa en kille och viska i örat
Kalle, Kalle jag älskar dej
och ha sån tur att han verkligen heter Kalle…” 

 

De orden hade jag aldrig någonsin hört tidigare. Det kändes som science fiction. Och jag förstod ju att de egentligen var stavade med “C”. lol!

Ja det var nåt väldigt personligt och “in your face”-intensivt i hennes texter som berörde mig. Det var utlämnande, sårbart och naket. Som en recensent skrev att “hon pendlade mellan burleska utspel och ogarderade känslosamheter”. Det berörde mig förstås väldigt mycket också att hon dog i cancer redan i april 1976 bara 43 år gammal. Hon hade varit död i ganska så precis 10 år när jag första gången “hörde” henne.

Jag har förstått att det blev en smärre sensation när Barbro Hörberg 1973 gav ut sin “Med ögon känsliga för grönt” med alla de närgångna och självutlämnande texterna om rädslor, ensamhet och längtan. Jaa… Det blev säkert litet väl personligt för somliga. Litet för nära. Det fanns de som tog anstöt, medan andra, liksom jag många år senare, träffades i hjärtat av orden, äktheten och närheten. Det var okonventionellt. Det var provocerande. Och väldigt sårbart vackert. Hon har också beskrivits som tidlös, före sin tid och en singer/songwriter långt innan det begreppet var uppfunnet. Jag är helt enig.

Och jag hade verkligen önskat att jag hade fått gå och se Barbro, kanske i Vita Bergen, där jag vet att hon uppträdde. Eller varför inte på Nalen? Det hade varit helt fantastiskt fint. Så fint. Barbro var cool, grymt cool. Hon inspirerar mig, fortfarande. Det är nånting i det personliga uttrycket där som jag identifierar mig med. Det är en lång lycka att ha “mött” henne, en lycka som varar…

Ett klipp med en tjej som heter Karin Park som här gör den mycket fina och vemodiga “Sommarö”.

Jag missade det, men i november förra året gavs det ut en samlingsskiva där 16 svenska artister gör Barbro-covers och hjälper till att samla pengar till Cancerfonden. Den här bloggen borde jag förstås ha skrivit då. Men jag är ju ofta litet efter med saker och ting, så även denna gång! Här är länken till webbplatsen, jag återkommer med en recension av den plattan!  

http://www.barbroh.se/