En förtjusande aprilkväll med Mauro Scocco på Gröna Lundsteatern

En kylig och blåsig aprilkväll, skärtorsdagen 2007, hände det sig efter 17 långa år. Mauro Scocco hade, åtminstone för denna kväll, övervunnit sin omtalade scenskräck och gav en konsert på charmiga Gröna Lundsteatern. Det kändes verkligen väldigt speciellt att vara där bland de ca 200 som fick möjlighet att se honom. Det var utan tvekan ett och annat “bekant” ansikte i vimlet.  

Som medlem i Mauros fan club (!) hade jag fått nys om detta och hängt på. Det kändes fint på flera sätt att vara där. Det var ett smart grepp av Scocco att bearbeta scenskräcken genom att börja med ett sånt här gig, inför vänner och fans. Och det var verkligen länge sedan jag senast såg mannen i fråga live. Jag såg Ratata på Globen-annexet i december 1989; nu fick jag se Mauro och även litet av Johan Ekelund igen i april 2007. Det är ju helt enkelt så att det, dec 89, är senaste gången han genomfört en hel konsert i “eget namn”. Annars har ju både Eldkvarn, Eric Gadd och Peter Jöback fått upp honom på scen spontant. Det var alltså något mycket speciellt som hände när han åter äntrade scenen i april 2007.

Orsaken till att jag skriver om detta först nu är att jag precis fått tag i den utmärkta konsertfilmen från denna finstämda kväll. Filmen kommer att släppas till allmänheten senare under 2008, men den såldes under en begränsand period i december till medlemmarna i Scocco.net. Med i mappen finns också en finstämd och eftertänksam intervjufilm med bl  a Plura, Johan Ekelund, Lisa Nilsson, Måns Herngren och Kaj Erixon (Klassisk Stranded-producent till Ratata och Scocco för er som inte vet…). Och Mauro Scoccos samtliga videos finns med – “Rörliga bilder 1988 – 2007” är det passande namnet.

Det är personligt på det smakfulla sätt som man kan vänta sig när Scocco är inblandad. Mannen har en alldeles särskild integritet och stil. Minns såväl när jag redan för 20 år såg honom göra uttalanden i stil med: “Ni får aldrig se mig göra hemma-hos-reportage eller se mig laga Mauros pasta…”. 20 år har gått och vi har ännu inte sett något sånt. Det skulle aldrig hända. Han skulle aldrig vika ut sitt privatliv på nåt spekulativt sätt. Nej här finns just en särskild integritet, smak och stil jag sedan så många år gillar så skarpt. 

Konserten var mycket intressant att se. Och mycket njutbar! Vilket kvalitetsbesked! Det är som med Johan Kinde, Mauro Scocco blir bara bättre med åren. Han har aldrig sjungit så bra som nu. Han har aldrig spelat akustisk gitarr på ett så tjusigt och skickligt sätt. Han har en mycket avspänd, smart, distanserat humoristisk attityd på scen som känns väldigt sympatisk. Ja det är inget nytt egentligen. Så har det nog alltid varit när jag tänker tillbaka på de 80-talskonserter jag såg med Ratata. Ämnet Ratata är nåt jag får ägna en egen blogg här vad det lider. Det är helt klart. Litet kul förstås att se undertecknad och vännen Herman glimta förbi i publiken då och då.

Det finaste ögonblicket var annars när Johan Ekelund introduceras, kommer upp på scen, böjer sig ned och lägger om armen om Mauro. Bilden är frusen på näthinnan. För ett ögonblick är det som om tiden stått still. Ratata återuppstår för några magiska minuter. Att se herrarna där tillsammans på en scen igen är starkt. Johan sätter sig vid pianot och drar igång introt till… Jo “Jackie” förstås. Aldrig har det låtit så bra tidigare. Det här var grymt tight och tungt. Och det märks på publikens gensvar att det här var exceptionellt uppskattat. Efter alla dessa år av konsert-tystnad från Mauro Scoccos sida är efterfrågan enorm. Saknaden är stor.

Desto härligare då att ha fått vara med och ha sett denna smått historiska ”2007 comeback special”… Detta gav våldsam mersmak! Tiden får utvisa om det blir repris. Hoppas, hoppas…