“Den längsta resan är resan inåt…” – om Dag Hammarskjöld

“Den längsta resan är resan inåt…”

Citatet är ett av de mest kända ur Dag Hammarskjölds postumt utgivna “Vägmärken”, boken som kom ut efter att den “förste moderne svensken”, FNs generalsekretare från april 1953 till september 1961, dödades i den fatala flygkraschen i Ndola i Afrika. När jag reste till Thailand i februari i år läste jag och imponerades av Mats Svegfors mycket initierade biografi – “Dag Hammarskjöld, den förste moderne svensken“ - om den fascinerande personen Hammarskjöld.

Efter Hammarskjölds död upptäcktes i hans lägenhet på Manhattan i New York ett manuskript. När den poetiska tankesamlingen “Vägmärken” publicerades förundrades världen över att FNs generalsekreterare visade sig ha en för samtiden helt okänd sida, en grubblande existientiell och andlig, troende sida. Det var inte opportunt att ägna sig åt den här typen av funderingar vid denna hårt sekulariserade tid. Hammarskjölds bok utsattes för hård kritik. Dag Hammarskjöld var långt före sin tid.

Detta hände sig också på det hyperrationella 60-talet då Gud “skickats i avtalspension” av professor Ingemar Hedenius. Det sekulariserade Sveriges ledande litteraturkritiker Olof Lagercrantz skrev också, sorgligt nog, en av de mest dräpande recensionerna någonsin när han fullständigt avfärdade Hammarskjölds bok:

”Det var lyckligt att Dag Hammarskjöld fick dö innan Kristusdrömmen kom att rycka honom ännu längre bort från verkligheten.”

Jag reagerar med en blandning av obehag och medlidande inför Lagercrantz tidstypiskt okänsliga “ytlighet”. Mats Svegfors kommenterar detta på ett som jag tycker utmärkt sätt:

”Att skriva i en dagstidning är som att skriva i vatten. Men ibland fryser vattnet till is, is som aldrig smälter, is vars hårdhet och kyla bara tilltar med tiden. Men domen fäller inte den döde författaren. De fäller recensenten, Olof  Lagercrantz, det sekulariserade Sveriges överstepräst.”

Dag Hammarskjölds existentiella och religiöst färgade funderingar föll inte i god jord. Inte då. Men lyckligtvis har vi ett mer öppet och tolerant samhälle idag och Hammarskjöld har med tiden fått full upprättelse. För han var verkligen en enastående person.

Jag fascineras av människan Hammarskjöld när jag läser Svegfors biografi. Dag Hammarskjöld tillhörde aldrig något religiöst samfund, han vara bara “privatreligiös” som människor kan vara. Han tillhörde aldrig något politiskt parti trots att han var både statssekreterare och sedermera blev statsråd i regeringen. Han hade doktorerat i nationalekonomi och var riksbanksfullmäktiges ordförande. Han var inte bara FNs generalsekreterare utan även ledamot av Svenska Akademien, duktig översättare och i långa perioder ordförande i Svenska Turistföreningen. Han var en sund friluftsmänniska som gärna gav sig ut på långa vandringar i svenska fjällvärlden under de korta perioder av ledighet han hade.

Han var svåråtkomlig men också en mycket fri människa. Hans omutlighet var imponerande, hans integritet och intellektuella kapacitet enastående, så gjorde han också en enastående karriär. Han var en sann humanist och inspirerades av missionären och teologen Albert Schweitzer, den judiske filosofen Martin Buber och medeltida kristen mystik.

Bilden av en övermänniska tonar fram… Men det är en positiv bild av en exceptionellt sann människa, en ledare och en man som ställde höga krav på sina medarbetare, men dessa var ändå intet jämförda med de enorma krav han ställde på sig själv. Han arbetade otroligt hårt och unnade sig själv väldigt, för att inte säga nästan skrämmande, litet. T ex hade han ingen familj, gifte sig aldrig och kring en sådan okonventionell och integritetsfull person uppstår gärna rykten. I det här fallet ryktet att Hammarskjöld skulle ha varit homosexuell. Ett grundlöst påstående som idag inte spelat någon roll, men som på den tiden kunde skada och stjälpa en människas karriär.

 “Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening“, skrev Hammarskjöld och ett bekräftande eko kom i ett tal för FN-personalen någon vecka före hans död: ” och tacksamt erkänna – att ens arbete har mening”.

Det hade det verkligen. Hammarskjölds livsverk framstår som ett av de mest meningsfulla i svenskt 1900-tal. När den 56-årige Dag Hammarskjöld i skymningen den 18 september 1961 lyfter från Leopoldvilles flygplats i Kongo på väg till sitt möte med evigheten har han bara en tunn portfölj med sig. I den återfinns bl a Martin Bubers “Ich und Du” som han på lediga stunder jobbar med att översätta samt den kristne medeltidsmystikern Thomas a Kempis “Om Kristi efterföljelse”.

Hammarskjöld drevs fram av en obändigt stark vilja att göra gott för världen, för mänskligheten. Precis så stort var det. Han var larger than life, fast helt på riktigt. Han hade fått exceptionella gåvor och han förvaltade dem på ett närmast unikt, vackert sätt. Likväl var han omåttligt ödmjuk:

“Icke jag utan Gud i mig”

PS:

Meditationsplatsen med fredsaltaret vid Dag Hammarskjölds gård Backåkra på Österlen, alldeles vid havet. Det var hit han tänkt dra sig tillbaka efter karriären. Det var här han skulle få vila efter alla år av strävan. Men ödet ville annorlunda.

 

Svenska Turistföreningen äger nu gården som blivit ett levande museum kanske mest känt för sitt midsommarfirande, sina vigslar och dop. Det är vackert och välkomnande. Jag kan varmt rekommendera ett besök.
http://www.ystad.se/Ystadweb.nsf/AllDocuments/38641305D05006C0C1256ED9004C3CF4

Backåkra är en underbar plats jag besökt många gånger genom åren och gärna återvänder till. Ett citat av Pär Lagerkvist dyker upp i minnet när jag tänker på meditationsplatsen vid Backåkra:

“En gång skall du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och
                                                              skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid skall vara oändlig så som havet.”