Har varit nere i Skåne den här helgen och landade sent denna söndagkväll. Det har varit en regnig men mild och lugn helg på Österlen med A.
Inplastningen är nu dubbel här hemma, det var den redan i torsdagskväll när jag kom hem sent. Enligt entreprenören ska plasten på framsidan vara borta före jul, så i bästa fall är det bara 3 veckor i det här gråa märkliga dunklet. Hoppas det!
Och så är det 1:a advent igen. Snön som kom förra helgen och låg så vit och fin över hela stan i början av veckan är borta igen. Allt är nu helt novembermörkt och murrigt igen. Förra året vid den här tiden bloggade jag om Karl XII som mötte sitt öde i en lerig skyttegrav i Norge just denna dag för nu 290 år sedan. Hoppas det får bli en lugn kväll utan en massa bråka pga detta.
Läste denna obetalbara kvällstidningsrubrik över axeln på en medresenär på gratisbussen som skumpar upp från Liljeholmen till Nybohov nu när hissbanan åter står stilla.
”Blöjor, psykofarmaka, rullstolar och matlådor…”
För 20 år sedan jobbade jag extra på ett servicehus i Älvsjö. Det var mycket jag såg där som berörde mig illa. Ljud, doft och bildminnen sitter kvar. Minnen av oroande och olustig karaktär. Men också många fina minnen. Jag är glad för den tiden jag jobbade på servicehuset. Det var värdefullt om än smärtsamt.
Likaså kan jag tänka på de gånger jag hälsade på farmor under det sista året på sjukhuset inne i centrala Stockholm dit hon flugits från övre Norrland. Det gjorde ont att se henne. Det är också ganska precis 20 år sedan.
Men hur var det på ålderdomshemmen för 40 år sedan? Eller 80 år sedan? Eller på 1800-talet? Eller ännu längre tillbaka? Jag tänker på berättelsen om hjonen i fattigstugan i Emil i Lönneberga. Hur hade de det? Knappast bättre än idag.
Jag blir så trött så trött på den här typen av cyniskt tugg i kvällspressen. Skrämmas, skrämmas. Som om det här var nån sorts ny problematik. Det har aldrig varit lätt att bli gammal. Och det var ta mig f-n inte bättre förr!
”Vågar du bli gammal?”
Ja, jag vet vad som väntar mig. Eller snarare, nej ingen av oss vet hur det slutar. Om vi inte själva väljer att avsluta det hela i förtid.
Ni som följt min blogg kanske minns när jag skrev om grannen i våningen under? Den sportige och musikintresserade gamle gentlemannen av årgång 1916 som efter fyllda 90 brukade ha på TVn på hög volym om kvällarna. Han lyssnade ofta på musikprogram som ”Så ska det låta” och ”Dobidoo”. Och så på sport. Jättemycket sport. Något som inte störde mig ett dugg, något jag ansåg att han förtjänade efter sitt långa och på flera sätt uppoffrande och anspråkslösa liv, något som t o m kunde kännas litet mysigt. http://japetus.wordpress.com/2007/08/23/nagonstans-i-sverige/
Så har då den dag kommit då den gamle mannen flyttade ut. Det kändes mycket vemodigt. Jag hade förstått veckorna innan att han hade problem eftersom jag hörde att hemsamariterna ropade på honom på högtalartelefonen olika tider på dygnet.
Det var en fin höstdag när jag såg att hans ytterdörr stod öppen och jag förstod att han höll på att flytta ut. Jag klev på, hälsade på dottern i 55-årsåldern som jag känner sedan tidigare, och fick mig sen en liten pratstund med den gamle. Han verkade till freds med flytten. Jag kunde se att det såg stökigt ut i lägenheten. Det är inte lätt att bli väldigt gammal med allt vad det innebär. Det var bra att han fick flytta ut.
När han kom ut ur porten, fortfarande 190 cm lång och rak och satte sig i bilen som sedan åkte iväg, stod jag där i mitt köksfönster och kände ett stort vemod. Nu skulle det bli tyst i våningen under. Kanske var det för att den gamle var en spegelbild av mig? Hur det en gång kan komma att bli för mig? Det som väntar. Det som är livets gång. Pulsen som går, klockorna som slår. Och en dag har tiden gått. Det blir lätt att stapla schablonartade uttryck i de här sammanhangen. Men det är ju precis detta det handlar om. Det existentiella grundproblemet att livet inte är beständigt.
Ja det har sannerligen blivit tystare i huset sen han flyttade iväg, särskilt på söndageftermiddagarna och de tidiga fredagkvällarna. Det fanns en trygghet i att höra hur TVn stod på där nere. Musiken som strömmade upp till mig. De många skratten från TV-publiken och jublet från sportpubliken. Det fanns en trygghet i att höra de gamla repriserna av ”Raskens” och ”Emil i Lönneberga”. Och det känns litet vemodigt nu när det blivit så tyst.
”Change is the only constant”, så är det. Och den här förändringen har berört mig på ett djupare plan. Antagligen därför att jag känt igen mig själv i den gamle. Att det kunde ha varit jag. Att det kan vara jag om många år. Antagligen därför att det är naturligt att tänka sådana här tankar när man inser att man är medelålders och har fyllt 40. Jag inser att jag är medelålders och har fyllt 40. Faktiskt nästan precis lika gammal som min granne var när han flyttade in i huset här.
Nu är det nog så att jag började tänka sådana här tankar redan när jag var 16-17 år. De existentiella funderingarna kom tidigt. Jag har också nån sorts känsla av ett ”expanderande nu”. Att jag egentligen är alla mina åldrar samtidigt. Att 16-åringen finns kvar där inom mig och att jag kan få kontakt med honom. Och 29-åringen. Lika väl som att jag på nåt sätt kan få kontakt med den 90-åring som kanske kommer att finnas om 50 år. Det är en väldigt speciell känsla. Och den aktualiserades av kontakterna med min nu avflyttade gamle granne.
PS: Det blir ändå en fin avslutning på denna vemodiga blogg. Flytten hade uppenbarligen gått bra. Dottern berättade för mig att hennes pappa trivdes så bra på det ålderdomshem han flyttat till. Det var så vacker natur runtomkring och så slapp han vara ensam och isolerad. Det var t o m så att flera av de många äldre damer som fanns där hade blivit så förtjusta i den stilige gamle gentlemannen. De uppvaktade honom och skämde bort honom på olika sätt och vis… Han längtade inte hem. Han hade fått det bättre i sitt nya hem. Och jag blev så glad när jag fick höra det. Därför kände jag nu att det var dags att skriva den här bloggen som ändå fick ett vackert slut!
Diskussionen om människors avstängdhet här i Stockholm fortsätter. ”Stockholmssyndromet” har jag bl a sett det kallas, kanske främst av människor som inte bor här i stan. Det är ju ett allmänt känt fenomen/fördom att stockholmare är tillknäppta, skygga, svarar inte på tilltal och t o m dryga, etc.
Vad kan det vara som gör att vi i det här landet, den här staden inte så gärna vill småprata med främlingar? Att vi inte svarar på tilltal. Att vi är tillknäppta, tittar ned och istället går runt i våra egna bubblor. Och att detta tydligen är ett typiskt svenskt drag. Eller ett typiskt stockholmskt drag? Jag undrar jag…
Detta kan förstås bero på många saker. Själv vet jag att jag ibland helt enkelt inte orkar ta in fler intryck. Jag är trött, kanske på väg hem från jobbet och det vimlar av människor omkring mig. Då sluter jag mig i min bubbla, orkar inte ta in alla intryck. Om nån skulle hälsa på mig är det självklart att jag svarar, men jag skulle i det läget inte inleda nån konversation. Det beror då inte på att jag är en surpuppa eller generellt sett negativ människa. Det beror helt enkelt på att jag är trött.
Om jag är piggare kan jag däremot själv gärna småprata med folk och jag har blivit bättre på det med åren. Det handlar förstås i grund och botten om rädslor. Rädslan att störa andra människor, besvära dem när de kanske vill vara ifred. Rädslan för att verka konstig och skicka fel signaler genom att börja snacka med fel person vid fel tillfälle. Och så är det kanske också fråga om ett möjligen typiskt svenskt drag, att vara litet försiktig, litet lagom, inte för påträngande. Litet reserverad. Om detta trots allt bara är fördomar eller inte har jag inte vetenskapligt underlag att svara på. Det får sociologer eller folklivsforskare svara på.
Men ett känt fenomen som bryter tystnaden i Sverige är… Ja vadå? Alkohol förstås. På Centralbadet idag stod jag vid mitt skåp och torkade mig efter dagens träningspass och simtur. Vad händer? Jo en medelålders man, kanske 5-10 år äldre än jag , kommer instörtande och upptäcker att han har skåpet alldeles intill mig. Det är en klassiker som kan hanteras på olika sätt. ”Ursäkta mig” sa han. ”Välkommen!”, sa jag.
Min trevliga inställning betalade sig snabbt. Snart hade han halat fram en ”Tullamore Dew”, irländsk whisky, och ville bjuda mig på en hutt. Det är ju lördag idag och han skulle värma efter badet inför nån fest. Jag var på vippen att tacka nej, men tänkte, ”nej nu ska jag inte vara så försiktigt och avvisande svensk”. Så jag tog mig en hutt. Det var längesen jag drack whisky nu. Tullamore Dew är mild och ganska lättdrucken. Vårt samtal kom snabbt igång. Det var väldigt trevligt och ”osvenskt”.
Osvenskt är ju ett ord vi gärna använder när vi vill beskriva nåt som är förvånansvärt trevligt. Ganska märkligt egentligen och helt väsenskilt från många andra länder, särskilt USA… ”Unamerican” är förstås ett väldigt negativt ord i amerikanska språket. Då är man kraftigt suspekt. Är man ”osvensk” i Sverige är man trevlig, generös och social.
Apopå USA så sitter jag nu själv och skriver detta med det suggestiva soundtracket från Wim Wenders ”Paris, Texas” i bakgrunden denna tidiga lördagkväll. Filmen gick på SvT tidigare i veckan och jag påmindes om det underbart vackra soundtracket av Ry Cooder. Bilderna när Harry Dean Stanton försvinner in i det mäktiga amerikanska ökenlandskapet till tonerna av Cooders akustiska gitarr är fullkomligt klassiska. Ett bra exempel på ”osvenska” bilder där det osvenska inte är någon nedvärdering av oss själva.
Jag läste John Ajvide Lindqvists debutroman för 3-4 år sedan och fascinerades av den annorlunda berättelsen. Vampyrer i stockholmsförorten Blackeberg i tidigt 80-tal är verkligen ingen dussinstory. Kanske kändes det också speciellt att bokens huvudperson är jämngammal med mig, dvs jag var i samma ålder vid samma tid. Jag var en del av den verklighet som fanns då. Och såg dessutom nästan precis ut som filmens 12-årige huvudperson Oskar.
När jag och A nu såg filmen i fredags berördes vi båda av den. Bildspråket var starkt. Det var många vackra bilder där kameran tilläts dröja länge i det frusna och förstenade vinterlandskapet. Det var mycket närbilder och en fenomenalt återgiven tidskänsla. Det slog mig hur färglös hela tillvaron tycktes och då inte bara för att det var vinter i varje utomhusscen. Kanske var det snarare den gråadaskiga inomhuskänslan med alla bleka färger, två kanaler på tv, tidstypiska frisyrer, gamla mjölk- och Florapaket på borden och den totala frånvaron av ringande mobiltelefoner som närmast chockade mig. Filmens tystnad, ja hela det offentliga rummets mer påtagliga tystnad kändes befriande. I det avseendet måste jag personligen säga att det var bättre förr.
Möjligen kan jag, som musikalisk perfektionist, invända mot att en soloplatta, den första, med Per Gessle förekommer i filmen och den släpptes först i april 1983. Det skulle innebära att filmen skildrar vintern 83-84. Men med tanke på övriga intryck skulle jag snarare säga att filmen utspelar sig tidigare. Detta är en extremt petig kommentar på detaljnivå som helt saknar betydelse för 99% av filmens publik, kanske mer. Men eftersom jag känner att jag för den musikaliskt perfektionistiska minoritetens talan så tar jag upp den detaljen. Ingen annan lär göra det.
Filmen har kallats en kärleksfilm och visst finns det en fin kärlekshistoria mellan filmens två huvudpersoner, Oskar och vampyren Eli, men jag upplevde ändå att våldsscenerna var många och starka även om man smakfullt undvek att visa alltför ingående vad som verkligen hände. Hade man valt att göra det hade detta blivit en riktig splatter-film. Men det är utan tvekan mycket blod som spills och mycket ond bråd död. Det gjorde att jag inte kan säga att jag kände att detta i första hand var en kärleksfilm. Vilken genre man väljer att hänföra filmen till måste förstås vara upp till varje tittare. Det var utan tvekan en mycket välgjord film.
Nu idag är det 90 år sedan ”den elfte timmen, den elfte dagen i den elfte månaden”. Stilleståndsdagen – ”Armistice Day” – då vapnen tystnade på Västfronten efter det som av många upplevs som historiens mest vansinnigt meningslösa krig, det Första Världskriget.
I England finns ännu tre veteraner kvar i livet, Henry Allingham 112 år, Harry Patch 110 år och Bill Stone 108 år. Det har slumpat sig så att dessa tre representerar de tre vapenslagen; flygvapnet, armén och flottan. Så lade de också ned varsin krans för de tre truppslagen vid ”The Cenotaph”, minnesmonumentet i London. Av alla de fem miljoner män och kvinnor som tjänstgjorde i Englands väpnade styrkor under första världskriget finns nu bara fyra kvar i livet. Den fjärde, 107-årige Claude Choules, bor i Australien.
Alla krig måste nog sägas vara vansinniga, den djupa tragedi det innebär när orden tar slut och våldet tar vid, men det sätt på vilket detta krig fördes går utanpå det mesta. Detta vansinne att på ett så besinningslöst cyniskt sätt kasta våg efter våg av unga män mot kulsprutorna i ett krig där officerarna gick efter kartan och inte terrängen. Enorma insatser av människoliv skapade minimala terrängvinster i ett sönderskjutet kraterlandskap. Snart hade terrängen bytt ägare igen.
Första världskriget har blivit en symbol för de mest meningslösa och fruktansvärda aspekterna av krig. Nu är det alltså 90 år sedan detta vansinne äntligen tog slut och fyra män som upplevde helvetet är fortfarande i livet. Om 10 år kommer även de att vara borta och därmed slutligen hela den generation som förstördes av det helvetiska krig de utsattes för. Det krig som skulle göra slut på alla krig…
”Only the dead have seen the end of war”, som Platon lär ha sagt redan för mer än 2 000 år sedan.
Hade den trevliga upplevelsen att vinna pris i en tävling på Passagen häromveckan. Jag vann Carl Magnus Palms utmärkta Abba-biografi ”ABBA the story – berättelsen om supergruppen. Har börjat läsa i den och fascineras över hur mycket gamla fragment som bubblar upp från djupet ur minnets brunn. Jag var 6 år när Abba vann i Brighton i maj 1974, en helfrälst fan av dem, och det är just de där tidiga Abba-åren i mitten av 70-talet som visat sig rymma så mycket mer än jag trodde jag mindes.
Har haft en riktigt bra måndag. Valde att flexa ut tidigt från jobbet idag och har gjort ärenden på stan, städat hemma och t o m bakat. När jag gick från jobbet lät t o m ”saxofonmarodören” bra och solen stod lågt som en gigantisk scenstrålkastare och färgade hela Flemingsberg i ett särskilt magiskt gyllene ljus. Jag hittade vad jag letade efter, bl a den där speciella lilla halogenspotten som saknats i ljusarmaturen i vardagsrummet i månader, den som varit så svår att hitta.
Som ni hör har det varit en alldeles fantastiskt fin måndag och här har vi nu kopplingen till inledningen om Abba. Agneta Fältskog gjorde en del små musikaliska pärlor under sin solokarriär på 70-talet. Såna jag minns från helgerna hemma för länge sen med svensktoppen i radion och legobitarna på golvet framför mig. Musikminnen kan för mig vara lika starka som doft- och smakminnen, som ju sägs vara de starkaste minnesbärarna. Så hade jag varit Marcel Proust hade detta varit en riktig upplevelse av den där berömda madeleinekakan. Den låt jag själv nu lyssnat på som fått minnena att bubbla upp är den av Agnetas låtar jag minns att jag tyckte bäst om; en låt som kunde varit ett soundtrack till den här dagen.
Troligen hade väl Agneta själv haft en liknande upplevelse när hon skrev denna chosefria enkla, positiva och genuint goda lilla låt. Den har en gulligt naiv charm som jag verkligen älskar. Dessutom en låt som väldigt praktiskt sätter fingret på frågan om vilket perspektiv vi väljer i livet, ser vi det halvfulla eller det halvtomma glaset? Det kan kännas befriande att få höra ett så positivt budskap i dessa kristider. Det är ju dessutom så mycket enklare att anamma en gnällig neggo-attityd. Men icke Agneta.
Det här är dessutom en låt som A och jag pratat litet om; hon visade sig också ha fina minnen till den. Den ska vi lyssna på tillsammans ikväll. Ett stycke rent, fint och harmoniskt 70-tal precis så som det kändes för sjuåringen på vardagsrumsgolvet 1975 när låten kom…
Agneta Fältskog ur ett klipp med ovanligt bra ljudkvalitet från SvT, låten ”Tack för en underbar, vanlig dag” från LPn ”Elva kvinnor i ett hus”, 1975.
För ungefär ett år sedan bloggade jag om det gudabenådade svenska rockbandet Reeperbahn. Det handlade om min stora glädje över beskedet att deras samlade verk plus litet filmer från spelningar skulle återutges på CD samt DVD och presenteras för oss lyssnare i en särskild box. ”Reeperbahn-boxen”. Men sen kom det av sig. http://japetus.wordpress.com/2007/10/26/ni-roar-mig-reeperbahn-aterutger-rubbet/
Höst, blev vinter och vår. Jag fick genom mina kontakter höra att boxen troligen skulle släppas efter sommaren. Det blev inte heller så. Nu är det senhöst och jag har nyligen fått höra att skivbolaget Universal Music, ”världens största skivbolag”, valt att ”lägga boxen på is”. De tvekar. Det måste handla om att de inte tror att de kan göra nån vinst. Det är förjävligt rent ut sagt. Och jag tror verkligen att de har fel när de inte räknar med att kunna räkna hem den här satsningen.
Reeperbahn är ett stycke svensk modern musikhistoria och något av det mest inflytelserika och ”viktiga” som hände inom den svenska rocken på 80-talet. Det är många som gärna skulle vilja köpa den här boxen, som inte är intresserade av att göra upphovsrättsintrång och ladda ned från Pirate Bay. Nej, det här är nåt annat. Det här är nåt som målgruppen vill ha att kunna plocka fram och titta på, läsa om och framför allt lyssna på. ”Genom sig själv känner man andra”, jodå jag sitter mitt i målgruppen, men det är mer än gissningar.
Därför har jag nu skrivit direkt till skivbolaget Universal Music ABs svenska VD och utvecklat mina tankar kring detta. Jag kan också se att just den blogg jag skrev om Reeperbahn är den mest lästa av alla de ca 160 jag hittills hunnit skriva. Nästan varje dag är det någon som googlar och hittar den och det är förstås mycket trevligt och smickrande för mig att se. Men så handlar det också om Reeperbahn. Det är bandet som ska känna sig smickrade och stolta, så här snart 25 år sedan efter att de la av.
Boxen är viktig. Det här är viktigt. J-ligt viktigt. Så nu är det bara att hålla tummarna för att VD på Universal ska inse vilken musikkulturell skatt han sitter på. Jag har nu i alla fall påmint honom om detta…
Satt imorse och spelade in en mix med Thomas Di Leva till en vän. En bunt med plattor på bordet och en massa trevliga associationer och fina minnen i sinnet. Leenden kom och gick i mitt ansikte som molnskuggor över fälten. Så mycket bra musik, så många bra texter. Men det var egentligen inte det jag tänkte berätta nu.
När jag gick bort till fönstret såg att an liten tvåprickig nyckelpiga hade krupit in mellan fönsterhalvorna och satt och försökte värma sig på det inre fönstret. Jag blåste litet varm luft mot fönstret. Och nyckelpigan började röra på sig. Det är kallt ute nu så jag förstår att den fryser.
Det här kändes inte bra. Jag öppnade fönstret och öppnade fönsterhalvorna. Nyckelpigan klättrade upp på mitt finger och fick följa med in till största svärdsliljan i vardagsrummet. Där blev hon (?) landsatt och kröp snart upp längs med stjälkarna. Undrar just om man kan få honom att övervintra och klara sig? Eller är det så att det är naturens mening att nyckelpigor ska frysa ihjäl nu? Att de är ettåriga? Vet ej, än.
Gick tillbaka till datorn och mixade litet mer Di Leva. Det kändes passande i situationen. När jag kom tillbaka till blomman i vardagsrummet var nyckelpigan inte längre kvar. Undrar just var min nya rumskompis tog vägen? Jag får kanske anledning att återkomma till den frågan.
Idag på morgonen när jag passerade min ”vän” saxofonmarodören vid Flemingsbergs pendeltågsstation hade han utökat sin repertoar. Nu spelade han de första takterna i amerikanska nationalsången, ”The Star Spangled Banner”… En hyllning till Barack Obama får man anta. Vackert så!
(Se min blogg 24 oktober i år för att få en presentation av den egensinnige saxofonmarodören i Flemingsberg.)
, kommer instörtande och upptäcker att han har skåpet alldeles intill mig. Det är en klassiker som kan hanteras på olika sätt. ”Ursäkta mig” sa han. ”Välkommen!”, sa jag.
