Mannen med Lidl-kassen

Jag ser honom varje morgon på Tvärbanan. Ja dvs varje morgon då jag råkar åka med det tåg som går ca 07.30 från Liljeholmen mot Årstaberg. Han står på precis samma plats i vagnen, med precis samma kläder och precis samma slitna Lidl-kasse i handen. Han har precis samma hörlurar inproppade i öronen och, gissar jag, lyssnar på precis samma musik.

När han går av Tvärbanan ställer han sig på precis samma plats på pendeltågsperrongen. Väl inne i vagnen ställer han sig sedan på samma ställe.  Ja just det, han har också hela tiden samma fullkomligt nollställda ansiktsuttryck. Han verkar vara den typ av person man kan ställa klockan efter.

Jag märker att jag irriterar mig på honom. Antagligen därför att han skrämmer mig. Antagligen därför att han påminner mig om något i mig själv jag inte alls gillar. Ja naturligtvis är det så.

Den här tiden på året, från Trettonhelgen till min födelsedag i mitten av februari, brukar alltid vara den jobbigaste under året för mig. Sex veckor som är som en lång monoton tunnel för mig. I år är nog inget undantag. Mörkret, kylan, det snöblandade regnet, blåsten… De skrämmande robotliknande gripklo-försedda gigantiska maskinerna i Västberga industriområde som i mörkret lastar förvridna metalldelar på skrotupplaget.  

Trängseln i lokaltrafiken, alla nollställda mekaniska knuffande puffande människor som inte låtsas om när de knuffar till mig, trampar på mig eller stöter till mig med sina enorma ryggsäckar. Jag har bloggat om det tidigare, den här pinsamma ohövligheten som är så tydlig i Stockholm. Det är just detta som får mig att längta bort från den här stan allra mest. I år lär jag inte heller kunna komma iväg på någon ljusbringande semester. Det är en tuff period det här.

Nej jag känner mer och mer avsmak för det mekaniska nollställda robotinslaget i mitt liv. ”Gå upp gå till jobbet, jobba, jobba ät lunch. Samma sak händer imorgon. Jobba, åka tricken och sätta sig och glo. Det är inget liv, det är slaveri…” som Ebba Grön sjöng en gång för längesen i obetalbara ”Vad ska du bli?”. Nu är jag sedan länge en del av det monotona vuxenliv jag hörde Thåström sjunga om 1979. Ja det här är vad jag blivit; djupt insjunken in i den där deprimerat pacificerade thåströmska fåtöljen. ”Comfortably numb” som Pink Floyd uttryckte det vid samma tid.

Och ”mannen med Lidl-kassen” jag irriterar mig på har blivit själva sinnebilden för denna ångestladdade tristess så här års…

”Vad ska du bli?” med Ebba Grön live från SVT ”Punkarna och Fäderneslandet”, 1979. Det är tidstypiskt komiskt när kameran först panorerar över de hoppande tonåringarna i publiken och sedan den sittande nollställt oförstående medelålders kostymklädda publiken i bakgrunden. En pedagogisk poäng är också att man får den ironiska texten serverad på en skärm bakom bandet. Festligt.

Kan dimman stoppa trafiken på Bromma?

Vid hemflygningen från Sturup till Bromma igårkväll (söndag) fick vi ombord på planet inför start det mindre upplyftande beskedet att det var så pass tät dimma på Bromma flygplats att vi inte hade landningstillstånd. Därför hade de tankat upp planet till max så vi skulle kunna lägga oss och cirkla och vänta ovanför om det skulle behövas. Man förväntade sig att dimman skulle lätta under kvällen.

Det kändes olustigt att starta den gången. Aldrig har jag hört om att Bromma skulle ha stängt pga dimma. Det har förekommit på Arlanda, det vet jag. Och jag upplevde det flera gånger på Pulkovo flygplatsen utanför Leningrad/St Petersburg vintern 91/92, men Bromma nu. Usch! Hur skulle detta sluta?

Och dimman var tät. Fruktansvärt tät inför landningen på Bromma. Min bedömning är att vi inte såg ljusen på marken förrän på 150 – 200 meters höjd. Det är kraftig dimma. Men vi fick landa direkt och landningen gick bra. Slutet gott allting gott!

Filmen om Olle Ljungström

Ja det är mycket nu i bloggen som har anknytning till Reeperbahn…

Imorgon fredag 23 januari har den premiär, Jacob Frösséns film om Olle Ljungström. Jag kommer att vara nere i Skåne imorgonkväll, så jag kan tyvärr inte se filmen då. Men jag ser fram mot att göra det snart. När jag sett den kommer jag recensera den här.

Det jag vet är att det är en 56 minuter lång film filmad med enkel handkamera som det tagit nästan tre år för Frössén att göra. Han har följt Olle Ljungström i alla tänkbara situationer med den enda, i sammanhanget ofta citerade, begränsningen – ”du får filma allt utom när jag går på toaletten”. Jag hörde talas om filmarbetet för något år sedan i o m mitt engagemang för Reeperbahn.

Det jag vet är också att Olle Ljungström är en mästare på ord. Han har en fantastisk känsla för språket. Jag ser mycket fram mot att se filmen.  Filmen om Olle Ljungström visas på biografen Zita i Stockholm, Birger Jarlsgatan 37.
http://www.zita.se/

Filmen kommer också att visas av Sveriges Television 27 februari. Om du inte ser filmen på bio, se den då!

Klartecken om ”Reeperbahn-boxen”!

Ja nu idag kan jag äntligen från 100% säker källa bekräfta att plattorna kommer att återutges!

Fast det blir egentligen ingen box. Jag har ju hela tiden kallat det för ”Reeperbahn-boxen” och minns inte längre riktigt varför om jag ska vara ärlig . Det spelar mindre roll. Det är innehållet som räknas.

Det blir en återutgivning av alla Reeperbahn-albumen inklusive ”Samlade Singlar” med tillhörande bonus-DVD där alla SVT:s inspelningar av Reeperbahn (1980-1983) kommer att vara med.  Det kommer dessutom bli  kraftigt med bonus-material som anses som rariteter: radiospelningar, outgivna låtar, demos och tidigare opublicerade bilder.

Sammanlagt blir det fem CDs som tillsammans kommer harmonisera elegant visuellt i skivsamlingen när de ställs i rätt ordning brevid varandra. För vi som är intresserade av den här återutgivningen är ju inte ute efter att norpa låtmaterialet från Pirate Bay. Det är därför Universal Music fattar rätt beslut när de slutligen valt att gå vidare med idén.  Nej, vi vill ju framförallt ha extramaterialet vi inte har sedan tidigare. Vi vill kunna plocka ned ur skivhyllan, sitta i soffan, läsa, lyssna och njuta…

Utgivning någon gång under senvåren/försommaren efter att schlagerfestivalshysterin lugnat ned sig.

Och bäst av allt: detta är sant!

Shantaram klar

När jag vid elvatiden denna lördagförmiddag klev av tunnelbanan vid Hötorget på väg till ännu ett träningspass på Centralbadet hade jag så slutligen läst de sista raderna i ”Shantaram” av Gregory David Roberts. Det har varit 933 sidor av omväxlande läsning; omtumlande, gripande, obehaglig, lärorik, roande och tänkvärd.

Vilken extraordinär bok! Kanske särskilt som man som läsare hela tiden vet att detta är ”based on a true story”. Det är fullständigt sanslöst vilka upplevelser som författaren varit utsatt för. Ja jag säger så för ganska mycket av det som händer är väldigt obehagligt.

Jag får återkomma till Shantaram när jag samlat tankarna.

Exit Ron Asheton

Nu har det hänt igen, tyvärr… Ännu en av rockvärldens gitarrhjältar har checkat ut.

I förra veckan nåddes jag av det sorgliga beskedet att The Stooges legendariske gitarrist och låtskrivare Ron Asheton hittats död av polisen i sitt hem i Detroit-förorten Ann Arbor i Michigan, USA. Samma förort där bandets sångare Iggy Pop växte upp och där bandet bildats 1967 av Ron, Iggy, Rons bror Scott Asheton (trummor) och Dave Alexander (bas).

Ron Asheton (1948-2009) vid en Stooges-spelning efter åteföreningen 2003

The Stooges var aktiva fram till 1974 och tillhörde inte de band som sålde mest skivor, men definitivt de mer inflytelserika. Med Iggy ”The Godfather of Punk” Pop som karismatisk frontman blev de legendariska. Iggy må ha synts, provocerat, totaldominerat och härjat i fronten men Ron Ashetons råa gitarr vrålade sig in i musikhistorien från den plats där han stod strax bakom. Märk väl att detta skedde under Flower Power-eran då Stooges desperata, ångestladdat monotona storstadsmuller verkligen var udda. The Stooges återförenades sedermera 2003 och spelade så sent som förrförra året, 2007, på Peace & Love festivalen i Borlänge. Det blev lyckligtvis en framgångsrik återförening.

Jag ska inte dra hela den historien här och nu, bara konstatera att detta är ett band jag lyssnat på oerhört mycket från 17-18 årsåldern fram till nu. Många är de stunder då Ron Ashetons gitarr förgyllt min tillvaro; kanske då särskilt som ett soundtrack till mina mer självdestruktiva upplevelser… Många, många är de ”blandband” som genom åren innehållit prov på de Ashetonska gibson/reverendbravaderna. Så var han också rankad som nr 29 i musiktidskriften Rolling Stones lista ”100 greatest guitarists of all time”. Ja han var utan tvivel en av mina rockhjältar. Men tyvärr, det slumpade sig så att jag aldrig fick se honom live på scen.

Ron Asheton blev 60 år gammal och hade troligen dött på nyårsaftonen eller nyårsdagen, polisen hittade honom hemma i vardagsrumssoffan. Det verkar inte vara fråga om ett brott eller självmord, troligast är att han dog av en hjärtattack. Det som känns så sorgligt, eller i alla fall det som media fokuserat på i sammanhanget, är att han verkar ha dött för sig själv. Ensam. Det tog några dagar innan någon saknade honom. Litet som Heath Ledger som också hade dött ”ensam”.  Det slår mig då att jag lever ju själv ensam större delen av tiden så råkade jag trilla av pinn hemma nu skulle det väl i så fall verka lika tragiskt…

Iggy & The Stooges med klassikern (ja verkligen!) ”I wanna be your dog” från första plattan 1969, här live efter återföreningen 2003. Har efter mycket letande hittat en upptagning med hyfsad ljud- och bildkvalitet där Ron Asheton och hans gitarr också får ovanligt mycket utrymme. Det som inte är autentiskt är att de har sax med i den här versionen. Hmm… Njaee… Jag tycker inte det passar i den här låten. Annars är det riktigt bra!

Läs gärna Georg Cederskogs trevliga DN-artikel om bröderna Asheton från 2004:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=283290

”Hela världen är så underbar bara man får ett svar…”

Ibland kommer en fras till mig och känns precis lika sann och personlig som de kunde göra när jag var 17. Som det var att höra Ratatas ”Sent i september” för första gången när den kom 1985, när jag var 17. Musik som får mig att vilja nynna och sjunga och gnola. En låt som fastnar i huvudet, som jag måste kolla upp och helst köpa. Musik som får mig att vilja dansa. För jag dansar ju fortfarande (även nykter). En text som betyder något för mig. En text jag kan applicera i mitt liv. En fras som liksom träffar mitt i prick. För mig känns det litet som ett kvitto på att jag fortfarande lever och kan beröras.

Jag har hört den här låten skvala förbi i bakgrunden under hösten som gick; låg volym och dåligt ljud på jobbet, men jag hörde ändå genast att det här var nåt som jag gillade. Och sedan tog det flera månader innan jag fattade vad det var jag gillade. Så kan det vara ibland. Det var i o m Grammisgalan nu i veckan som det klarnade för mig. Som vanligt sisådär ett halvår efter alla andra i sammanhanget, men förväntningarna är ju inte lika höga längre på att hänga med som när jag var runt 20. Och då var å andra sidan medhängningen grym. 

Vilken låt det är? Jo förstås ”Jag är en vampyr” med Markus Krunegård vilket ni som har koll redan förstod av rubriken. Det var ju den frasen som plötsligt satt som en smäck.  Men den version jag hört på radion under hösten var Detektivbyråns remix. Originalet har en litet lågmäld och murrig produktion med skön stråkmaskin och basgång där videon är perfekt kongruent i sammanhanget med sin obetalbara low-fi lågbudget-känsla.

Det är en väldigt intressant låt som bygger upp stämning och intensitet med hjälp av texten, frasering, instrumenten (accelererande driv i trum och cymbaler) mot ett dramatiskt mörkt Krunegårds-crescendo ”Hela världens hunger samlad i mig”. Med sin intensitet låter han verkligen otroligt angelägen. Texten är smart och en snygg lek med orden. Det känns j-ligt starkt.  Krunegård har tydligen också velat kalla sin musik för ”allmoge-goth”. Festligt. Han kan kanske ha en poäng.

Men remixen är mer melodiös, dansant och catchigt producerad. Vi kan säga mer kommersiell. Här finns piano, xylofon och dragspel (Detektivbyråns kännetecken) som målar upp låtens underbart vackra melodislingor. Sådana jag aldrig kunnat motstå. När texten dessutom känns så angelägen är det fullträff för min del. (Jag gillar Krunegårds referenser till Ajvides ”Låt den rätte komma in” och de som känner mig litet bättre vet hur otroligt frustrerad jag blir när jag inte får svar…) Och tydligen för många fler eftersom mannen i fråga nu varit förband till Kent, varit med på Winnerbäcks sommarturné och spelat med Annika Norlins Säkert. Krunegård var dessutom nominerad till ”Årets manliga artist” och ”Årets låt” på Grammisgalan. Starkt jobbat!

Så är också Markus Krunegårds underfundigt titulerade platta  ”Markusevangeliet” riktigt intressant. Köpte den idag. Har lyssnat igenom 2-3 ggr och hittar mycket jag gillar. Jo det här hade jag gillat också för 20 år sedan. Min käre jämnårige kusin P har talat sig varm för Krunegårds band Laakso i många år, men han har å andra sidan fortfarande koll. Tror jag. Laakso och Krunegård har dessutom en koppling till Tornedalen. Liksom jag och kusinen.

”Musik och kärlek är besläktade. De har samma lustiga sätt att beröra människor på” skrev Danne Sundquist redan 1983 och det är lika sant nu som då för mig. Vissa saker förändras inte. Den här musiken gör mig alldeles väldigt berörd – hade Krunegård spelat på Hultsfred 86 hade jag stått längst fram och skrikit och sjungit. Men lyckligtvis hade jag Olle Ljungström då.  Tur att det kommer nya förmågor som kan beröra mig så!

”Hela världens hunger samlad i mig!”

Markus Krunegård, ”Jag är en vampyr”, videon till originalversionen

Detektivbyråns remix med vackert piano, xylofon och dragspel

Inte ett nyårslöfte…

Efter stilla julfirande i Stockholm och dito nyårsfirande i Skåne är jag tillbaka i Stockholm igen sedan ett par dagar. Bloggandet går som vanligt i perioder. När det blivit ett naturligt upphåll är det alltid segt att komma igång igen.

Fick i julklapp av A en intressant konsultation med en personlig tränare och nutritionist nere i Ystad, Seth Ronland. En mycket dedikerad och kompetent PT. Han var riktigt, riktigt duktig och det märks att det hänt en del sen jag sist fick konsultation inom området – det är 8 år sen nu.
http://www.sethronland.nu/

Med mig hem till Stockholm hade jag alltså ett nytt träningsprogram och en massa intressanta tips på lämplig mat och kosttillskott. Första träningspasset, i förrgår, var också grymt hårt. En mängd okända och/eller bortglömda muskler tränades. Träningsverken nu 48 timmar senare är också horribel. Det tog. Rejält. Jag har haft svårt att gå i trappor idag. Mmm…

Nej, detta var alltså inte ett nyårslöfte. Dem slutade jag med för över 1o år sen. De funkar inte. Tror jag skrev om det här förra nyåret förresten.

Det intressanta blir nu att se i vår hur många ytterligare kilon jag kan gå upp utifrån hårdare träning, mycket mer mat och kosttillskott? Klarade jag 2,5 kg under hösten med halvdan träning borde jag kanske kunna klara 5 kg fram till Midsommar… Jag har ju slarvat med ben och rumpa de senaste två åren. Nu är det dags för en rejäl satsning igen. Nåt i stil med hösten 2000. Ha ha! Det vore skoj! 80 kg – det har jag inte ens kunnat drömma om tidigare. Vi får se hur långt jag kan ta det?