Det är på morgonen den 28 juni 1709 utanför staden Poltava i Ukraina. När dagen är slut kommer Sverige att ha lidit sitt största militära nederlag genom tiderna. En katastrof; det som kom att bli början till slutet på den svenska stormaktstiden.
I alla år har jag läst de många förklaringarna till att detta kunde hända. Att 16 000 svenskar stod mot 42 000 ryssar var inget nytt, oddsen brukade ju vara svåra för svenskarna. Men hur kunde den så framgångsrika karolinska krigsmaskinen drabbas av detta fruktansvärda nederlag? Det fanns ju förklaringar… Kungen själv, Karl XII, hade träffats av en muskötkula i foten ca 10 dagar tidigare och var skadad. Han kunde inte leda striden och det skulle visa sig att det inte alls fungerade utan honom. Konflikten i den högsta ledningen var förlamande, fältmarskalkarna Rehnskiöld och Lewenhaupt drog inte jämnt. Inte alls. Stridsplanen var dåligt kommunicerad. Den här gången misslyckades man kapitalt med det man alltsom oftast excellerat i tidigare. Att vinna fältslag.
Ryssarna har ett talesätt för att beskriva tafatthet, ”som svenskarna vid Poltava”. Men i den här historiska bloggen hade jag inte tänkt beskriva själva slaget; det har andra gjort så många gånger och så väl. Läs Peter Englunds ”Poltava” eller Peter Froms ”Katastrofen vid Poltava”. Jag nöjer mig därför med att konstatera att när den fruktansvärda dagen den 28 juni 1709 var slut hade ca 7 000 – 8 000 svenska soldater stupat och omkring 3 000 tagits till fånga. Några dagar senare, 1 juli 1709, kapitulerade återstoden av den svenska karolinerarmén vid näraliggande Perevolotjna. Ridå!
Idag ligger Poltava, liksom då för 300 år sedan, åter i Ukraina. Inte Sovjetunionen eller Ryssland. Och Ukraina och Ryssland har helt olika sätt att se på slaget. I en tidningsartikel läser jag att Poltavas borgmästare Andrej Matkovskij anser inte att detta är något som ska firas festligt. Han och många ukrainare med honom vill hellre minnas de döda på bägge sidor. Några typiska ryska militärparader vill han inte veta av.
Att Ryssland och Ukraina inte kan komma överens på den här punkten är allt annat än oväntat. Under de senaste åren har det blivit tydligt att relationerna mellan Kiev och Moskva varit mycket ansträngda. Ukrainas västvänlige president Viktor Jusjtjenkos strävan att föra Ukraina in i Nato har väckt stark irritation i Moskva, som av tradition ser Ukraina som Rysslands historiska intresseområde. Konflikten om gaspriser har förgiftat relationerna ytterligare.
Tolkningarna av slaget vid Poltava går alltså vitt isär. Ur Moskvas synvinkel var Peter den Stores seger över Karl XII ett avgörande kliv framåt för det ryska imperiebygget, som konsoliderades under hela 1700-talet. Östra Ukraina, som innan slaget hade varit en mer eller mindre självstyrande kosackstat ledd av Ivan Mazepa, införlivades med det ryska imperiet.
Den sårade Karl XII vid Poltava tillsammans med den ukraniske hetmanen Mazepa
Jag läser vidare i tidningsartikeln om Ukrainas konsekvenser av den ryska segern. Hur det med tiden inleddes en assimilering av det ukrainska språket och den ukrainska kulturen. Följderna kämpar den ukrainska staten med än i dag. I östra Ukraina finns miljontals ukrainska medborgare som bara kan ryska. Efter slaget vid Poltava försvann Ukraina helt och hållet från den politiska kartan. Ukraina smälte ihop med och blev en del av det ryska imperiet. ”Segern vid Poltava var ingen triumf för oss, snarare en katastrof”, säger Oksana Salnikova som är historiker på Poltava museum.
I Poltava bor det i dag både ukrainare och ryssar; befolkningen uppgår till 300 000. Och det är som som sagt inte alla som vill fira detta. ”Det är inget att fira. Hade Karl XII vunnit, hade vi sluppit det ryska oket. I stället fick vi trehundra år under Ryssland, och vi är fortfarande beroende av dem”, säger Viktor, en ukrainsk invånare.
Många inom Ukrainas västvänliga majoritetsbefolkning anser t o m att Karl XII var hjälten som försökte hejda och trycka tillbaka Rysslands vad man kallar underliggande expansionism västerut. Därför ska den svenska krigarkungen högtidlighållas. Bl a med resandet av en ny staty av Karl XII. Statyn är formad av den svenske konstnären Bernhard Englund, som redan förra veckan var nere i Poltava med sitt verk.
För den så lättretade nationalistiska ryska nationen är det här naturligtvis irriterande. Efter de officiella ryska protesterna då ”Tingaling” showen kördes på melodifestivalen har jag dock upphört att förvånas. Däremot oroas jag av den ryska nationalismen. Var ska det sluta? Det måste naturligtvis vara ok att ukrainarna får resa en staty av Karl XII som kan få finnas i Ukraina tillsammans med ryssarnas favorittsar Peter den Store.
Jo förresten, en sak till. Jag vill också här passa på att varna för den fullständigt ohistoriska ryska filmatisering av slaget vid Poltava från 2007. Det är helt enkelt fråga om en riktig kalkon till osmakligt nationalistisk rysk actionrulle som inte har mycket att skaffa med den historiska verkligheten. För vi vet ju alla att svenskarna i själva verket var fler än ryssarna och att svenskarna, till skillnad från de ädla och humanistiska ryssarna, var mordiska krigsförbrytande bestar som alldeles nyligen hade hämtat ut nya skinande guldgalonerade uniformer från förråden och att själva slaget till syvende och sidst kom att avgöras av ett massivt och heroiskt ryskt kavallerianfall som en gång för alla svepte bort allt svenskt motstånd…
