Michael Jackson och början på semestern

Igår, fredag, vaknade jag till nyheten om att Michael Jackson dött knall och fall i Los Angeles. En chockartad nyhet. En sorglig nyhet.

Jag har aldrig varit någon stor fan av MJ, men han har ju funnits där hela tiden. Alltid. Hur många gånger har jag inte hört hans musik i olika sammanhang? Hur mycket har jag inte dansat till hans musik? Det är mycket. Han har alltid genom sin musik funnits där som en självklar del av mitt liv. Och därför, trots att jag egentligen aldrig varit nån fan av honom, känns det tomt nu och konstigt.

Hjärtat stannade, så löd första beskedet. Nu läser jag på dn.se att det spekuleras om smärtstillande medel. Tydligen fick han av sin läkare injicerat någon form av morfin som smärtstillande efter de gamla brännskador han ådrog sig efter den misslyckade pyrotekniska Pepsi-reklamen 1984 då Jacksons hår började brinna och resulterade i andra gradens brännskador… En närmast tragikomisk nyhet jag fortfarande minns svagt.

Men vad hände nu? En överdos morfin? Knappast om en läkare övervakade det hela. Samtidigt beskrivs det hur energiskt han tränade inför de kommande uppträdandena i England. Han verkade vara i god form berättade de dansare och bakgrundsångare som var med. Och nu detta. Död knall och fall.

Jag hade verkligen unnat honom litet revansch nu i o m de spelningar som var på gång i London. En revansch efter de många år av konstiga, kufiska och direkt olustiga nyheter som omgett honom och hans liv, ”Wacko Jacko”. Hans liv och hela hans person blev med tiden alltmer och mer märklig och bisarr. Sorgligt. Nu såg jag verkligen fram mot att få höra utmärkta recensioner och se härliga bilder på Michael Jackson i gammal god form. Revansch! Vad jag unnade honom det.

Men så fick det inte bli. Jag ska följa utvecklingen i media om vad som egentligen hände. Återkommer om det här.

Michael Jackson i tidig 80-talsupplaga. Som jag vill minnas honom.

Samtidigt har jag nu också påbörjat årets semester. Och det måste sägas vara en smakstart. Flög igårkväll ned till Halmstad och var med på säsongspremiären på Tylösand och kunde där fascineras av fotografen Albert Watsons bilder. Litet Anton Corbijn-känsla tycker jag. Och vädret är utmärkt.

Idag har det blivit en mc-tur till Steninge med lunch på stranden. Mest sol, litet moln och temperaturer mellan 20 och 25 ger en härlig sommarupplevelse. På vägen passerade vi vackra Vilshärad, Frösakull och Haverdal. Platser som på senare år kommit att bli kära smultronställen genom att jag nu har två vänner som bor här nere. Detta är en underbar del av sommarsverige!

Keith Richards i Albert Watsons fotografiska tolkning