Midsommar innebar tre härliga dagars segling i Stockholms södra skärgård med övernattningar i naturhamnar vid ön Fifång. Vi fick äventyr och avkoppling i lagom dos, mycket sol och litet regn och riktigt bra vindar.
Efter att jag kommit hem har jag varit så full av intryck, men också så uppbokad kvällstid, att det inte blivit nåt skrivet förrän nu – nu den sista dagen i juni. En riktigt vacker sommarkväll.
Igår var det om möjligt en ännu vackrare sommarkväll då jag hade nöjet att träffa min gamla skolutbyteskompis Michael från tyska Lüneburg som jag besökte och bodde hos hösten 85. I maj 86 kom sedan de tyska eleverna och besökte oss på Brännkyrka gymnasium. Det var mycket trevligt att träffa honom, nu med familj, igen. Tyskan är lätt att förstå, men svårare att tala korrekt, så det blev mest engelska igårkväll. Lyckligtvis är ”Micky” mycket duktig på engelska så vi kunde snacka obehindrat med varann.
En kul detalj är att han jobbar som bandbokare/agent och bl a jobbar med både Alphaville och Ultravox. Troligen ses vi därför redan i augusti igen på någon av Forever Young-turnéns spelningar.
Ja det känns verkligen att det är sommar nu. Något som för mig bidrar till den känslan är också att jag ikväll vattnat blommorna i mamma sommartomma lägenhet igen. Där är det alltid så tyst, svalt och välstädat. Jag brukar lägga mig en stund och vila i deras jättesoffa när jag vattnat klart ute och inne. Där finns ett sådant lugn. Det är en väldigt härlig känsla. Varje år.
Så är också snart juni slut. Maj och juni, härliga ljusa månader. Jag har en speciell relation till dem. Kommer att tänka på en av de små korta, ofta poetiska, citat som inleder varje kapitel i Richard Adams klassiska roman ”Watership Down”, på svenska känd som ”Den långa flykten”. En gammal favorit som jag haft en speciell relation till i många, många år; bl a för de många vackra stämningsfulla naturskildringarna.
Richard Adams vackra (och oerhört framgångsrika) roman ”Watership Down” (1972) om kaninerna som tvingas ge sig ut på vandring för att hitta ett nytt hem när deras gamla koloni utplånats av människorna
Det är kapitlet ”The crow and the beanfield” som inleds med detta härliga naturlyriska viktorianska citat:
”And let them pass, as they will too soon,
with the beanflower’s boon
and the blackbird’s tune
and May and June!”
Idag fyller han 299 år, Johan Oxenstierna, den berömde Axels son och en av chefsförhandlarna som förhandlade fram Westfaliska freden anno 1648…
Det berättas om greve Oxenstierna att han lät pukor och trumpeter förkunna att han stigit upp om mornarna. Fanfarer ljöd när han satte sig till bords för avnuta sina måltider. Bördsstolt och självmedveten framstår han t o m med samtida måttstock som en något osmidig person. Och ändå var just han alltså en av de utsedda svenska chefsförhandlarna när 30-åriga kriget äntligen skulle avslutas.
Johan Axelsson Oxenstierna (1611-1657) en barockgreve i all sin prakt. Målning av den holländske mästaren Anthony van Dyck
Men jag måste säga att jag blivit väldigt förtjust i honom och nyfiken på honom när jag läst om hans egocentriska vanor. Önskar jag fått träffa honom och avnjuta en festmåltid i hans sällskap. Hade gärna firat med honom idag på 299 årsdagen och utbringat många goda skålar för den gamle greven. Det hade kunnat bli en rejäl fest det! (Om han nu kunnat tänka sig att sitta till bords med en ofrälse!)
Och imorgon är det midsommarafton. Jag ska ut och segla i Stockholms södra skärgård denna gång. Det ska bli riktigt trevligt!
Det är den 22 juni 1940 och klockan är 18.50 på kvällen; i en järnvägsvagn uppställd i en glänta i Compiègneskogen ca 75 km norr om Paris har Frankrike just tvingats skriva på kapitulationsvillkoren till Nazityskland. Detta är troligen Hitlers mest tillfredsställande ögonblick och han har regisserat denna förnedring minutiöst.
I o m den tyska segern över Frankrike efter blixtkriget 10 maj – 21 juni 1940 har nu Hitler från museum låtit hämta fram samma järnvägsvagn där den tyska kapitulationen efter första världskriget hade undertecknats 1918. Nu 22 år senare står vagnen uppställd på samma stickspår i samma skogsglänta, men den här gången är rollerna ombytta. Symboliken är närmast makaber och Hitler har i och med detta uppnått ett av sina tydligast formulerade mål, att fullständigt utplåna och vedergälla den förnedrande oförrätt som Versailles-freden 1918 inneburit.
Hitler kliver in i järnvägsvagnen och slår sig ned på den plats där den franske marskalken Foch suttit 1918. Han lyssnar en stund när generalöverste Keitel går igenom villkoren för kapitulationen och lämnar sedan vagnen, i en välkalkylerad gest av respektlöshet mot den franska delegationen, och låter Keitel avsluta förhandlingen.
Den tyska militära och politiska ledningen samlad utanför järnvägsvagnen i Compiègneskogen: Ribbentrop, Keitel, Göring, Hess, Hitler, Raeder (skymd) och von Brauchitsch, 22 juni 1940
Hitler lät förstöra det franska segermonumentet i Compiègne efter ceremonin. Vagnen fördes till Berlin som ”segermonument”, men flyttades 1945 av SS-trupper från Berlin till Thüringen där den förstördes innan den kunde räddas av de framryckande allierade trupperna. Efter kriget återställdes området i Compiègne och en kopia av originalvagnen ställdes ut på nytt.
Det var en djupt deprimerande stund, det som inträffade för idag prick 70 år sedan i Compiègne, men det fanns ändå hopp i mörkret och den som stod för detta hopp var naturligtvis fortfarande Winston Churchill som några dagar tidigare, den 18 juni, hade hållit sitt kanske mest berömda och inspirerande tal där han samlade nationen – och i förlängningen en hel värld – i motståndet mot den tyska diktaturen och förtrycket. Kampen skulle fortsätta…
”The Battle of France is over. The Battle of Britain is about to begin. Upon this battle depends the survival of Christian civilization… The whole fury and might of the enemy must very soon be turned on us. Hitler knows that he will have to break us in this island or lose the war… Let us therefore brace ourselves to our duty, and so bear ourselves that, if the British Empire and its Commonwealth lasts for a thousand years, men will still say, ‘This was their finest hour’…”
Idag är den här, årets längsta dag. Exakt klockan 13.28, svensk sommartid, på förmiddagen idag måndag 21 juni når solen zenit över Kräftans vändkrets i Sahara, dvs då solen står som högst på himlen på norra halvklotet. Årets längsta dag är ett faktum.
Redan nästföljande dag blir något kortare då solskivan börjar dra sig mot Stenbockens vändkrets på södra halvklotet. Känslan är, som alltid, litet blandad. Gick det så fort? Vänder det redan?
Ja, det gjorde det. Ja det vänder nu. Ja det är livets och årstidernas gång. Snart vänder det igen…
Igår, på lördagen den 19 juni, befann jag mig inne i centrala Stockholm och har aldrig under mina 36 år i denna stad upplevt en så genuint go och trevlig stämning trots att det var så galet mycket folk i rörelse. Det var en historisk dag i en stad rik på historia. Det var en dag som väckte många känslor och tankar. Det var en dag jag vill skriva om.
Så har det stora bröllopet till slut ägt rum. Kronprinsessan Victoria fick sin Daniel Westling; Daniel blev prins och vågar jag påstå, vann större delen av svenska folkets hjärtan tack vare sin genomgoda helylle framtoning och det fina och kärleksfulla och mycket proffsigt framförda tal han höll till sin nyblivna hustru. Det framgick att Daniel är en riktigt fin – och skärpt - kille.
Här upplever jag att alla de Daniels belackare som skällt honom för ”bondtölp” och/eller ”Svennebanan” fick kraftigt svar på tal. Han är varken eller. Här har han i kraft av sin egen person och sina egna handlingar visat sin klass och sin kvalitet. Han har visat vem han är. I honom får Victoria inte bara en god äkta man utan dessutom ett stort stöd vid sin sida under åren som skall komma.
Och ja, självklart vet jag att det är politiskt inkorrekt att uttala sig positivt om monarkin. Och visst är det så, monarkin är en daterad institution. Jag kan egentligen inte försvara den. Jag är republikan i teorin, men rojalist, monarkist i praktiken. Detta får mig att just nu känna mig politiskt inkorrekt men känslomässigt korrekt.
Jag märkte också redan på FaceBook igår när jag fick en och annan tveksam, smått ironisk och förvånad kommentar över att jag uttryckte min glädje över det kungliga brudparets uppenbara kärlekslycka. Är jag sån? Jag har bloggat om det tidigare här, detta att jag har svårt att se anledningen till att reta upp sig så väldeliga över den svenska monarkin. Det finns en futtighet, ja rent av en arrogant överlägsenhet i denna principiellt politiskt korrekta gnällkör jag gärna vill distansera mig ifrån. Det finns förvisso viktigare missförhållanden i världen att rikta sin uppmärksamhet mot.
Vi lever i en av världens mest demokratiska länder och kungafamiljen har ingen makt, bara en symbolisk betydelse. Men en ganska stor sådan, kan jag intyga, som kände all den glädje och förväntan som fanns i luften igår.
Det var en särdeles speciell och vacker känsla att stå i Kungsträdgården med tusentals andra och dela denna mycket vackra stund med brudparet. Det var jubel och applåder blandat med mer eller mindre diskreta snyftningar om vartannat genom hela akten. Och när kaleschen med de nygifta rullade förbi var stämningen mycket hög och som man brukar säga, ”närmast osvensk”. Verkligen befriande med alla dessa positiva energier, det behöver vi i Sverige efter de kristider vi gått igenom.
Mot slutet av kortegen, när de närmade sig Strandvägen bröt också solen definitivt igenom och Stockholms många vattenytor gnistrade ikapp med det strålande brudparets leenden när de sedan gungade fram i vackra slupen Vasaorden på väg mot Slottet och Logårdstrappan. På Strömmen låg enheter ur Marinen, jag kände igen HMS Visborg och men inte den ubåt som låg där (kunde inte avgöra om det var Gotlands- eller Södermanlandsklass). Salut sköts från batteriet på Kastellholmen och HMS Visborg.
Flygvapnet var också med denna gång, liksom vid det förra stora kungabröllopet 1976, som jag har förvånansvärt många minnen från. Ett av de tydligaste var just från deras stund ombord på Vasaorden då jag minns att jag såg att de pussades. Och så minns jag förstås Viggen-planen som med rök ritade ett hjärta i himlen. Nu anno 2010 kom inga Viggar, men väl två divisioner Jas 39 Gripen, 18 plan, i tight pilformering på 400 meters höjd, i det som i princip är lägsta marschfart, 400 km/h. Det var en mycket vacker syn.
Men jag har mer att säga om den mycket speciella känsla som rådde i Stockholm denna lördag. Från en litet ostadig väderlek på morgonen blev dagen bara vackrare och vackrare. När jag satt i solen på Gustav Adolfs torg på kvällen vid 19-tiden och läste det rykande färska nyligen utdelade numret av Metro var det en närmast euforisk stämning. Det var precis så vackert som bara en ljum junikväll i Stockholm kan vara. Överallt var det glada människor i rörelse; jag hörde tyska, engelska, holländska, danska, turkiska, norska, farsi, finska, arabiska och ryska. Allt detta gav en mycket varm känsla av mångfald och gemenskap. Allra härligast var det kanske ändå att se alla flaggviftande invandrade svenskar som såg ut att vara de största svenska patrioterna.
Jag sänkte tidningen, andades in, slöt ögonen och bara njöt i den varma kvällssolen. Jag kunde verkligen känna ”historiens vingslag”, att jag idag varit med om något historiskt. Jag såg mig omkring, såg slottet, riksdagshuset, operan och tänkte på allt det som hänt i hjärtat av denna stad alltsedan Gustav Vasa den 24 juni 1523 red in i Stockholm som Sveriges kung. Alla de historiska personer som levat och verkat i denna stad, alla stora kungabröllop, alla begravningar. Och alla de vanliga dödliga, folket, som liksom jag varit ögonvittnen till allt det storslagna genom åren. Alla var de en gång lika levande som jag med känslor och upplevelser lika levande som mina.
Först som sist tänkte jag, kände jag åter hur underbart det varit att få vara med och fira kärleken och föreningen mellan två människor som så uppenbarligen älskar varandra. Jag är glad att jag inte låtit någon futtig och tillkämpat principiell republikansk animositet fått mig att sitta hemma och sura och gnälla över denna historiska händelse i denna historiska stad denna vackra dag i juni 2010.
Och vädret har faktiskt blivit en aning bättre. Vi har haft en väldigt vacker förmiddag i Stockholm med mycket sol och omväxlande vänliga ljusa moln mot en blå junihimmel. Härligt att brudparet får hyfsat vackert väder och att alla människor på stan kan slappna av litet extra och bara njuta av denna vackra dag utan paraplyer och regnställ.
Jag tänkte först titta litet på tv, men nej. Det är en vacker dag i denna vackra stad. Det är en dag då man inte ska sitta inne. Alltså går jag ut och njuter av allt det vackra denna underbara sommardag i Stockholm!
På väg hem från jobbet idag denna fredageftermiddag bröt det stora ovädret loss. Lagom till det att tvärbanan närmade sig Liljeholmen hade himlen mörknat till mörkaste mörkt. Jag dök in i t-banan och tog mig in den vägen i centrum. När jag kom upp på baksidan och spanade upp mot Nybohov var det blixtar och dunder och ett totalt ösregn.
Efter att ha stått och laddat mentalt några ögonblick under tak vid foten av Nybohovsbacken insåg jag att det inte skulle bli bättre. Det var bara att springa… Och det gjorde jag. Och blöt blev jag innan jag hunnit upp för alla de många trappstegen och in. Men efter nån timmes oväder lugnade det sig.
Himlen sprack upp litet grann över Stockholm, och solen strålade igen – till glädje för alla inresta kungligheter och statsöverhuvuden som skred fram längs röda mattan för att på Skeppsholmen av statsministerparet Reinfeldt hälsas välkommen till Regeringens middag för brudparet Victoria och Daniel. Själv kunde jag se hur polishelikoptrarna pilade fram och tillbaka över stan. Stockholm såg ljust och vackert ut igen denna kväll. Det är dan före dan…
”Efter regn kommer solsken…”, som bekant. Jag hörde Roland Järverups röst, dansbandshjälten från Killinggängets ”Torsk på Tallinn”; han som aldrig fick sin Eda, men nu äntligen får göra succé med sitt dansband ”Rolandz”.
Roland har många kloka ord och sanningar på lager; han är en god man som kan de teoretiska grunderna för ett lyckligt samliv; ”att ge och ta”, ”vara följsam” och att kanske sedan få ”lägga till i en trygg hamn”. Jag gillade honom från första stund. Han får berätta själv om sitt band och nya plattan…
Så låt oss nu hoppas att SMHI får rätt i sin förutsägelse att vädret kommer vara bättre imorgon den 19 juni då kronprinsessan Victoria så till slut får gifta sig med sin Daniel Westling…
Trots den gråa himlen tycker jag det ser hyfsat lovande ut med den vackra ljusa kvällshorisonten bakom city denna fredagkväll nu kl 20.40 när jag tog fotot ut genom vardagsrumsfönstret. Ljudet från helikoptrarna över stan är fortfarande det mest markanta beviset på att något ovanligt är på gång. Det blir en väldigt speciell dag i Stockholm imorgon…
Den nyhet jag nu har äran att meddela omvärlden är av en sådan dignitet att jag borde skapa en ny kategori här; vad sägs om ”kioskvältare” eller ”tapetkrullare”?
I ett telefonsamtal med min mamma tidigare ikväll nåddes jag alltså av det omtumlande beskedet att jag är släkt med Victoria Bernadottes blivande make Daniel Westling, snart prins av Sverige. Det är mina gästrike- hälsingska rötter på mödernet som gör sig påminda. Jag begrundar nu konsekvenserna av denna sensationella information.
I och med att Daniel Westling ingår äktenskap med kronprinsessan Victoria på lördag är jag ju i princip snart ingift i den kungliga familjen. Jag undrar vilken titulatur jag ska kräva av min omgivning…? Kanske kan ”ers nåd” vara passande?
Jag utgår vidare från att denna stora nyhet nu också nått Daniel Westling och att han därför tagit ett snack med Victoria och styrt upp med ett kuvert till vid bröllopsmiddagen på lördag; det ordnar Catenacci & co. Jag ser också fram mot att få hålla ett tal till de nygifta; har plockat fram poesi av von Heidenstam, Karlfeldt, Gullberg, Geijer och Tegnér för att hitta ett kväde värdigt de kungliga gemaken - inte ett öga ska vara torrt! Snart är jag du och bror med Daniel…
Ur min oändligt djupa brunn av vishet ska jag sedan ösa klokskaper och stötta honom på den äktenskapliga vägen med många goda råd.
Hmmm… Njaaee… Eller kanske inte. Mamma berättade att man får gå 18 generationer tillbaka i tiden för att hitta vår gemensamme anfader. Vårt släktskap är alltså mycket avlägset. Jag skrinlägger i en hast alla ovan angivna planer och pretentioner och skapar ikväll en ny kategori här i min blogg – ”ironi”.
Jag avrundar enkelt och mycket respektfullt med mina allra bästa lyckönskningar till det blivande brudparet Victoria och Daniel! Jag är övertygad om att ni har alla förutsättningar för att tillsammans göra ett utmärkt bra jobb för Sverige – i tiden. Fast det var ju pappa Kungens valspråk. Vilket blir ditt Victoria?
Två intensiva veckor i juni ligger nu bakom mig. Viktiga saker händer. Viktiga insikter har vunnits. Viktiga mål har uppnåtts.
På jobbet har jag nu tackat ja till ett erbjudande från en annan avdelning, en roll jag är övertygad om att jag kommer kunna trivas än bättre med än den nuvarande. Privat har jag haft en del omtumlande och spännande upplevelser, bl a har jag varit på en mycket värdefull ”Access”-coachningssession med duktiga My Södergren.
Jag har träffat My litet nu och då de senaste åren på fester genom gemensamma bekanta och på Ängsbacka; hon är en karismatisk och engagerad person. Det var därför extra intressant att ta till sig av hennes coaching i detta sammanhang. Access-metoden väckte mitt intresse. Det blir mer av detta.
Ja det har varit många intryck dessa juniveckor. Det blir nu väldigt intressant för mig att se vad detta skeende kommer att leda till. Vad kommer jag att välja för fortsatt väg?
Sedan en vecka tillbaka pågår det trevliga arrangemanget ”LOVE Stockholm 2010” – en två veckor lång kärleksfest mitt i Stockholm. På webbplatsen läser jag att ”festen invigs på Nationaldagen den 6 juni och når sitt klimax på den kungliga bröllopsdagen den 19 juni. I Stockholm och fylls atmosfären med musik, dans, kultur, mat, design, spännande kontraster och möten i kärlekens tecken.”
”Det övergripande temat för evenemanget är kärlek. Det kan vara kärlek till Sverige, till Stockholm, kärlek till konsten, till musiken eller kärlek mellan människor. Men också vår kärlek till midsommartraditioner, till skärgården, havet och till naturen.”
Det här låter höra sig och jag ser därför fram mot att idag också själv ta del av utbudet. Det blir två olika musikevenemang i olika genrer med två sångerskor jag länge uppskattat. Jag kommer att se Malena Laszlos musikalframträdande och Irma Schultz Kellers singer-songwriter dito.
Irmas finstämda Joni Mitchell tolkningar har berört mig djupt. Den bitvis hisnande vackra videon är delvis inspelad i Kanada.
Jag sitter högst uppe i hopptornet vid Bredsands camping vid Mälaren utanför Enköping och dinglar med benen, barfota denna varma försommarkväll. Juniskymningen smeker mjukt min kind. Sandalerna ligger kvar vid tornets fot. De första myggorna har just gjort entré och jag viftar bort dem med ena handen i den takt de dyker upp. När jag viftar till släpper jag varje gång greppet om hopptornets kanträcke. Att det är 10 m ned till vattnet bekymrar mig just nu inte ett dugg, det kan väl vara ok i sig.
Men vad som egentligen inte alls är ok är att jag har en flaska rödvin i den andra handen, den jag inte viftar bort mygg med. Då och då tar jag en hutt ur flaskan. Rödvinet är spanskt och billigt. Mycket billigt. Jag sitter och halsar en flaska Parador, min allra första. Det kändes underbart att se det varma röda skenet från grillen borta på stranden, känna grilloset och höra tonerna av The Creeps ”Ooh I like it!”.
Det som är speciellt med den här lätt omdömeslösa upplevelsen är att detta är första gången som jag minns att jag uppskattade ett rödvin – festligt nog råkade det vara just Parador, ett vin som i dagsläget är känt som ett av Systemets sämsta rödviner som jag nu inte druckit på mer än 15 år. (Gamla Vino Tinto finns ju inte mer, konkurrerades ut av billiga lådviner och dito tetror år 2006). Sommaren 1990 lärde jag mig helt enkelt tycka om rödvin. Jag började från botten.
Det som förklarar och möjligen ursäktar det hela är att dagens datum är 30 maj 1990; vi räknar ”2 pinnar MUCK”. Jag är 22 år gammal och har åkt ned med ett helt gäng ”vapenbröder” till Bredsands camping vid Mälaren där vi har en rejäl och mycket uppsluppen grillfest på g. Det är en mycket stämningsfull kväll och jag är på mycket gott humör. Så gott att jag rusat ifrån de andra, kastat av mig sandalerna och klättrat upp i hopptornet, plötsligen helt befriad från all tidigare höjdskräck. Vad det nu kan bero på? Jag har hursomhelst en knivskarp minnesbild av denna mycket behagliga upplevelse. Sammantaget; detta är ett ögonblick med mycket förtätad stämning och stark frihetskänsla.
I bakgrunden vevar den överdimensionerade bergsprängaren, driven av ett bilbatteri, den ena låten efter den andra, en sanslös mix framröstad av samtliga killar. Somliga låtar är mer smaklösa än de andra; men detta är just de låtar vi hört på MTV under året som gått och nu demokratiskt röstat fram som vår ”MUCK mix”: The Creeps, Svullo, B52s’s, Kärlekens vampyrer, Rebel MC, Ratata, Soul II soul, Depeche Mode, Disneyland after Dark, Cher, Milli Vanilli, Richard Marx, Fine Young Cannibals, Roxette, Guns’n'Roses, R.E.M., Aerosmith OCH Technotronic (”Pump up the Jam”)… En salig mix som jag haft äran att mixa sista helgen hemma innan jag tagit depp-bussen från Norra Bantorget, men denna sista resa var det ingen depp-buss…
Allting slutade lyckligtvis också väl denna kväll. En av mina närmsta kompisar, som fortfarande 20 år senare tillhör mina närmsta vänner, kom över från grillen till hopptornet och krävde högljutt att jag skulle klättra ned. Jag väcktes ur mina dagdrömmar och insåg att han nog hade rätt. Tur att det var nån som hade omdöme den kvällen…
Idag den 1 juni 2010 är det hursomhelst prick 20 år sen jag och de övriga killarna vid ”1 kurs”, Stab- och Sambandsskolan i Enköping Muckade efter ett år i ”Kungens tjänst”.
PS: Det trevliga är att vår gamle plutonchef är chef för högvakten vid Stockholms slott och just nu har fullt upp med att förbereda sig och ”större delen av försvarsmaktens uniformerade personal” för det stora bröllopet i juni… Jag sprang på honom på Skeppsbron för nån månad sedan. Han har lovat mig och de andra av ”killarna” en riktig privat guidning av Stockholms slott i höst. Det kan bli en riktigt trevlig återsamling för dem som har möjlighet.
