Demokrati 2010 – rösta på Ronald McDonald?

Det märks att valrörelsen dragit igång på allvar. Liljeholmstorget har fyllts av valstugor i olika färger och politiska kulörer. Banderoller och vimplar fladdrar i vinden när jag passerar förbi, politiker håller tal.

Idag var det Anna Maria Corazza Bildt som talade inför en grupp människor. Jag stannade till, lyssnade en stund. Sen gick jag in på McDonalds för att äta en snabb lunch. Det är årets traditionella kräftskiva ikväll och jag har verkligen fullt upp för att hinna allt det som ska hinnas med idag innan det är dags att för 14:e gången avnjuta kräftor på det sätt traditionen från Kransen bjuder. Kräftis i Kransen var ju i själva verket tradition redan första gången den hölls den 27:e augusti 1997.

Inne på McDonken läste jag något fascinerande i deras ”bricktidning”; jag tror den heter MacTuellt. I år kommer det att gå att rösta inne på McDonalds. De anstränger sig verkligen extremt på många sätt för att vara ”good citizens” och vill nu även hjälpa till att stötta demokratin. Vissa McDonalds-restauranger, bl a den i Tumba i Stockholm, kommer att ha valurnor och valförrättare på plats 8-9 september. Detta för att folk lever så stressiga liv att de inte hinner rösta. 

Det vore fel att kritisera ett i grunden så lovvärt initiativ, valdeltagandet har ju sjunkit på senare år. Ändå fick jag en märklig känsla inom mig när jag smälte denna information på väg hem efter avslutat fastfoodbesök. Ska det vara så svårt att vart fjärde år gå till vallokalen tredje söndagen i september att McDonalds måste rycka in för att rädda demokratin? Det går ju bra att poströsta också. Vad är detta för ett jippo? Ska Ronald McDonald vara valförrättare? Eller han t o m snart valbar? Vart är demokratin på väg?

- En BigMac & co, bearnaise-dip och en röst på Ronald McDonald!

”Forever young” i Gävle – och en summering av turnén

Så har jag sett sista spelningen av sommarens ”Forever young”-turné i o m att jag i fredags bilade med tre vänner upp till Gävle och spelplatsen vid Gasklockorna i Brynäs. För den som önskar mer utförliga recensioner av spelningarna, se det jag skrivit här tidigare efter spelningarna i Linköping 6 augusti resp i Eskilstuna 13 augusti.

Det var en speciell plats de valt att förlägga den femte spelningen på. Då de andra platserna varit väldigt vackra gav detta en annan, litet hårdare och tuffare känsla. Vi befann oss i ett gammal industriområde och själva gasklockorna i rött tegel var imponerande, men annars kan man inte säga att platsen var vacker. Det var litet ruggigt och regnet hängde i luften när vi kom. Men det lugnade sig och vi fick en helt ok kväll vädermässigt.

Helt kort måste jag dock säga att det är synd att arrangörerna inte heller denna gång hade bra ordning på mat- och ölförsäljningen. Jag förstod det som att det var nya leverantörer på varje spelplats så det verkade inte som att erfarenheter från tidigare kvällar togs in. Det rådde närmast totalt kaos inne i den mäktiga industrilokal där mat och dryck såldes. Ett antal olika köer ringlade fram och tillbaka och ingen tycktes riktigt veta vilken kö som ledde vart. Snart började också människor att tränga sig helt ogenerat. Andra köpte ut stora mängder öl och ordnade egen svartförsäljning till överpriser strax utanför. Så blir det på marknader som inte är i balans…

Men över till det som var orsaken till att jag än en gång kom till denna festival, denna tredje gång – banden.

Pga kötiderna kom det sig att jag denna gång varken fick en fokuserad upplevelse av vare sig Jakob Hellman eller Lustans Lakejer, sorgligt nog. Men det var också tredje gången, så jag hade ju verkligen haft möjlighet tidigare. Men jag hörde att det lät lika bra som vid tidigare spelningar. Jakobs gäst i Gävle, Elias Åkesson från Elias & the Wizzkids, var tidigare obekant med mig, men inser efter litet googling att han verkar ha nåt spännande på gång. Jakob själv verkade vara på gott humör och måste ha varit nöjd även med detta framträdande. 

Ultravox tilldrog sig stort intresse från mina konsertkompisar. Alla var imponerade av deras vitalitet, musikalitet och kraften i musiken. ”Litet snabbare och litet mer drivet än tidigare” var ett gemensamt omdöme. Ultravox imponerade än en gång på oss alla. De är äldst på festivalen, men det märker man inte. Jag tänker åter på vilken sångröst Midge Ure har. Mäktigt.

Och nu över till litet kändisspotting: ett och annat bekant ansikte såg jag också i publiken. Mina gamla idoler Webstrarna var på plats. Jag såg Sten Tjäder och Ola Jameson inne i den långa matkön, men sedan även njutandes av Ultravox. Sångaren Petter Eklund stötte jag också ihop med precis innan Ultravox gick på och vi hann byta några ord; alltid lika trevligt att prata med denne gentleman. Jag bodde i princip granne med Petter i Midsommarkransen i många år på 90-talet och hade äran och glädjen att lära känna honom litet grann då. Jag vet att han är gammal fan av Ultravox och Reeperbahn. Bloggade ju själv om låten ”Vänner för livet” i våras som Webstrarna gjorde då de fick Olle Ljungström tillbaka till musiken 1992. Fjärde mannen i Webstrarna, Jan Lundkvist, jobbar ju med Johan Kinde som producent av Lustans nya platta, så han var förstås också på plats.

Hade också glädjen att träffa yngre kusinen Oscar som inte bara är mycket musikintresserad han med, utan även en av Sveriges duktigaste dataspelutvecklare där han gjort mycket vackra saker för EA Digital Illusions. Keep up the good work Oscar! Oj vad du busade hemma på min studentmottagning ’87, men det är glömt och förlåtet sedan länge. Jag är genuint stolt över dig! En kul anekdot jag vill bjuda på här är att Oscar med flickvännen senare på kvällen gick till nattklubben Goya i Gävle och fick kraftig rabatt på champagnen eftersom bartendern trodde han spelade i Lustans Lakejer. Oscar är en mycket cool ung man och ser verkligen ut som han kunde lira med Johan & co. Ha ha!

Reeperbahns spelning var också den lika fullfjädrad som tidigare. Det var samma energi och kraft uppe på scenen som tidigare och jag stod denna gång allra längst fram och sjöng med från första låt till sista. Denna gång hade jag inte fastnat i nån kö. Det var också kul att stå tillsammans med Forever young-turnéns bloggansvariga, Björk Mirjamsdotter, som jag själv fått litet kontakt med genom mitt bloggande. Björk är en mycket stor fan av Reeperbahn, liksom undertecknad (vilket torde ha framgått) så det var nog inte alltför långt från sanningen att som hon säga att nu stod de två största fansen där längst fram tillsammans.

Att Björk är 16 och jag 42 är i sammanhanget av mindre betydelse – den gemensamma kärleken till tidlöst bra musik och poesi har gjort oss till vänner - men säger utan tvekan något om vitaliteten i Reeperbahns texter och musik att de kan appellera till nya generationer. Det var både fint och symboliskt när vi stod där och sjöng tillsammans. Ett och annat glatt tillrop undslapp vi oss också – och fick svar från Olle på scen. Det var vackert. Om ni kollar Björks reportage från Gävle får ni också se en fin bild på de två allra största fansen just innan konserten började – lol!
http://www.foreveryoung2010.se/blogg/2010/08/21/gavles/

Fotot på mig och Björk framför kravallstaketet minuterna innan Reeperbahn intar scen är så fint och rart att jag bara måste få lägga upp det även här!

Alphavilles och Human Leagues spelningar var åter habila och professionellt genomförda även om de inte berörde mig personligen på samma sätt som de andra. Helt ok. Och liksom tidigare var det Alphavilles spelning som tilldrog sig det största publika intresset.

Börjar bli dags att summera och analysera det jag sett under veckorna som gått. Ja i själva verket har jag ju skrivit om detta arrangemang ända sedan den dag det kungjordes i april i våras.

Jag har inga exakta siffror på hur mycket folk som sett spelningarna, inte heller vet jag vad man räknat med, men jag både tror och hoppas att arrangörerna kunnat räkna hem turnén ekonomiskt. Det har inte varit några jättearenor men det har ändå varit tydligt att det inte gått att klämma in så värst mycket mer folk på de tre spelplatser jag sett. Min uppfattning är alltså att publiken INTE svikit arrangemanget. Jag tror att det gått hyfsat bra ekonomiskt.

Vad tyckte kritikerna? Jag har i tidigare bloggar redovisat ett antal recensioner. Alla positiva till Reeperbahn och Ultravox och åtminstone hyfsade i sina recensioner av Jakob Hellman och Lustans Lakejer. Det har inte varit några sågningar av hela turnén eller annat man i värsta fall kunnat vänta sig. Nostalgiturnéer brukar för kritiker vara som röda skynken för spanska tjurar. Det måste ses som en framgång i sammanhanget att evenemanget fått så pass mycket positiv press.  

Kommer vi att få se detta igen? Ja jag tror det. Redan finns listor med andra band som är önskade i sammanhanget.

Kommer artisterna vi nu fått se att spela igen? Ja i Alphavilles, Howard Jones och Human Leagues fall är svaret tydligt ja. De har egentligen aldrig slutat spela, utan har fortsatt göra plattor utan att musikvärlden tagit så stort intryck av det. Originalmedlemmar har fallit ifrån, men banden har fortsatt. Jag tror inte de har några planer att lägga av just nu.

Likaså Lustans Lakejer som jobbar med ny platta. Bandet lever i högsta grad och har en mycket kraftfull och karismatisk sångare och scenpersonlighet i Johan Kinde. Lustans fortsätter. Jag gissar att jag ser dem redan denna höst igen eller senare i vinter när de turnerar med nya plattan.

Jakob Hellman då? En intressant fråga. Med tanke på hur han synbarligen trivts bättre och bättre på scen ju fler spelningar han gjort, desto större inbillar jag mig att chansen blir att han fortsätter. Han har också i intervjuer talat om att han vill bidra till hushållskassan. Han är känd för att ”skriva långsamt”, men kanske kommer det nåt nytt nu? Den här turnén tror jag säkert givit honom mersmak; mycket stor skillnad mot Kalas-turnén 1999 då han verkligen inte tycktes trivas på scen. Ja, jag tror jag kommer få se honom igen. Och det gläder mig. 

 Hur blir det med Reeperbahn då? Olle säger själv att det här är garanterat sista chansen att se dem (något en artist som David Bowie sagt många gånger och ändå alltid återkommit). Samtidigt hymlar han inte med att han gör detta för pengarnas skull. Så vad ska vi nu tro? Riktigt 100% säkra på att det var sista spelningen med Reeperbahn kan vi inte vara. Hade någon frågat mig i våras om jag trodde jag skulle få se dem igen hade jag varit fullständigt övertygad om hur omöjligt detta var, fullständigt otänkbart. Den här turnén var en chansning från Olles sida, en chansning som gått hem i o m att både publik och kritiker gillat det ”nya” Reeperbahn vi fått se under turnén.

Dels har det synts att de haft roligt på scen, dels finns pengar att tjäna vilket är ett argument Olle själv varit öppen med i tidningsintervjuer. Olle har själv haft mycket energi och kraft på scen, han har sett piggare ut än på mycket länge. Därför tror och hoppas jag på spelningar även i våra tre storstadsområden Sthlm, Gbg och Malmö som aldrig besöktes av turnén…

Jag har som bekant också slagit vad om en middag på anrika Prinsen i Stockholm att Reeperbahn kungör nya spelningar innan året är slut. Personen jag slagit vad med har mycket bättre insyn i Olles och bandets förehavanden, så jag tycks ligga risigt till. Men jag vägrar ge upp hoppet. Jag tror att det blir fler spelningar med Reeperbahn.

Och jag tror som sagt att vi får se mer av liknande 80-talsfestivaler. Nostalgin har hunnit ikapp den breda publiken liksom tidigare de som ”var unga” på 50-, 60- och 70-talen. Självklart kommer det att finnas motsvarande events för 80-talspubliken. Här finns också en och annan betydligt yngre människa som älskar musiken. 80-talet är inte bara en affär för dem som föddes under 60-talet och det tidiga 70-talet.

Tredje gången gillt – ”Forever young” ikväll i Gävle!

 Det gäller att ta chansen när den bjuds!

Ikväll kan vara sista chansen för mig att se Reeperbahn live och när den nu yppas, så tar jag den! Vi blir fyra mycket rutinerade konserträvar i bilen som rullar mot Gasklockorna i Brynäs/Gävle och kvällens upplaga av Forever young-festivalen. Det gives en chans till imorgon lördag nere i Kalmar, men det ligger för långt borta för mig. Detta är alltså den sista säkra chansen.

Den här gången är jag för ovanlighetens skull yngst i gänget och tycker det ska bli jätteskoj bara att få snacka sig och lyssna sig upp upp längs E-4:an. Intressant att ha med folk i bilen som såg Reeperbahn både 1981 och 1982, långt innan jag hade möjlighet. Att de dessutom råkar vara så trevliga gör ju inte saken sämre. Nej, det blir en riktig skoj kväll ikväll. Och vädret ser också ut att bli mer än ok.

Med mig i bilen har jag nu förstås några plattor med aktuella artister och det bästa av allt – alla får påsar!

Det ska bli kul att se Gasklockornas industriområde som kommit att förvandlas till ett nyskapande kulturområde på Brynäs i Gävle. Gasverket från slutet av 1800-talet ligger på Atlasområdet på Brynäs i Gävle. Under 1998 köpte kommunen tillbaka området och idag har det gamla industriområdet förvandlats till ett nyskapande kulturområde.

På 1980-talet ”återupptäcktes” området och Folkteatern Gävleborg började spela teater i gasklockorna. Många minns säkert ”Amledo” med Tomas DiLeva i huvudrollen. Ulf Lundell har spelat på Gasklockeområdet, Musik Gävleborg har framfört en grävskopebalett! och konstnären Hans Limbus Tjörneryds utställning ”Status Limbus” lockade storpublik.  

Nu blir det alltså här jag får avnjuta kvällens konsert! 

”The Hardest Day – Battle of Britain”, 18 augusti 1940

Det är en räcka historiska dagar som passeras nu i mitten av augusti. Det är nu 70 år sedan Battle of Britain – Slaget om Storbritannien – gick in i sin mest intensiva fas. Precis som jag berättade i min senaste blogg på detta tema den 13:e augusti inleddes detta skede, den andra fasen av fyra, i mitten av augusti 1940.  

”Air armada” av konstnären Robert Taylor – tyska jakt- och bombflygplan startar från basområdena i norra Frankrike på väg mot sina mål på det brittiska fastlandet (jaktplanen tillhör eskadern JG51 och har här just startat från sitt flygfält nära Calais, det ledande planet flygs av Heinz Bär, som med tiden skulle komma att bli en av de mest framgångsrika flygarässen i historien – han överlevde kriget)

13 augusti 1940 -  ”Eagle Day” – tyskarna satsar för första gången på att anfalla kustnära flygbaser på det brittiska fastlandet, men anfallet blir inte den framgång man räknat med i form av att neutralisera brittiska RAF Fighter Command. De två stora tyska luftflottorna på europeiska fastlandet, Luftflotte 2 och Luftflotte 3 deltar i anfallen.

15 augusti 1940 – ”The Greatest Day” – kallades så för att det var den dag då tyska Luftwaffe satte in det största antalet räder under hela kampanjen. Den här gången deltog även de tyska flygförband som var stationerade i Norge och Danmark, Luftflotte 5. Tyskarna trodde att i princip allt engelskt jaktflyg fanns i södra delarna av landet, men de svagt eskorterade bombplanen stötte på hårt motstånd redan över Nordsjön och tog svåra förluster. På grund av detta deltog inte Luftflotte 5 mer med några koncentrerade insatser under resten av kampanjen. 

18 augusti 1940 – ”The Hardest Day” – kom att kallas så för att det var den dag då båda sidor tog de största sammantagna förlusterna. Efter dessa dagar av våldsamma luftstrider följde en period med sämre väder som kom att vara nästan i en vecka. Nu fick Luftwaffes ledning en möjlighet att utvärdera striderna så här långt. Det var tydligt man inte hade lyckats med att uppnå luftherravälde över sydöstra England trots de massiva insatserna. Ett antal justeringar av taktiken gjordes. Vissa flygplanstyper drogs ur striderna, ett antal ledningsförändringar innebar att några av förbandscheferna fick gå och ersattes med yngre mer aggressivt/offensivt tänkande/flygande förmågor samt vissa taktiska förändringar i hur det tyska jaktflyget skulle uppträda. Vi får anledning att återkomma till hur dessa förändringar påverkade det historiska skedet.

20 augusti 1940 – ”the few…”  Inför parlamentet i London håller Winston Churchill ett av sina mest berömda tal när han denna dag sammanfattar den gångna veckans hårda men, för engelsmännen, framgångsrika luftstrider med att konstatera att det engelska luftförsvaret klarat krisen och det med den äran. Detta är kanske Churchills mest citerade ord:

”Never before in the field of human conflict was so much owed by so many to so few…”

Dagens datum är den 18 augusti och jag tänkte här helt kort återberätta en av de mest dramatiska episoderna från ”The Hardest Day”. Någonting som definitivt platsat i den våldsammaste och mest rafflande Hollywood-action. Men som i det här fallet var dödligt allvar för de unga män som var huvudpersonerna i dramat.

Vi kommer in i handlingen vid lunchtid mellan 12 och 13 söndagen den 18 augusti 1940 och befinner oss på ca 20-30 meters höjd över Engelska kanalen tillsammans med nio tyska bombplan från eskadern KG76 av typen Dornier 17, tvåmotoriga taktiska bombplan av en typ som var vanlig inom Luftwaffe. I den ledande Dorniern flyger insatschefen överste Joachim Roth tillsammans min sin pilot, löjtnant Rudolf Lamberty. I ett plan strax intill finns löjtnant Hermann Magin, överfurir Wilhelm-Friedrich Illg och krigsreportern Georg Hintze. 

De lågtflygande bombplanen, som nu flyger så lågt att de drar upp långa streck efter sig i kanalens vatten, är en del i ett av dagens planerade anfall mot engelska flygbaser. För deras del handlar det om Kenley strax söder om London; de är en del av det historiska skede som kallas Eagle attacks/Adler angriff.

Dornier 17 – kallad ”flygande pennan” pga sin långsmala flygkropp

Anfallsplanen mot Kenley innebär att två andra grupper av bombplan först ska fälla sina bomber; höghöjdsbombning och störtbombning. Sist, då försvaret av basen väntas vara i kaos, ska överste Roths nio Dorniers svepa in på lägsta höjd och fälla sin bomblast. Alltså, i högsta fart, på lägsta höjd flyger de över Engelska kanalen, kommer så in över land vid Beachy Head i Sussex och flyger sedan med järnvägen mellan Brighton och London som riktmärke rakt norrut. Många civila engelsmän överraskades denna vackra sensommarsöndag av de plötsligt och dramatiskt uppdykande tyska bombplanen på så ovanligt låg höjd.

Men när de tyska Dornier-planen närmar sig Kenley ser de direkt att det är nåt som inte stämmer. Allt är lugnt. Inga rökpelare, inga bränder. Inget tyder på att anfallet har börjat. De inser att de är först framme och att det bara är att ”gilla läget”. Man brukar säga att sanningen är krigets första offer, kanske kan man säga att planeringen, i förhand uppgjorda planer ofta är det andra…

I kontrollrummet på Kenleys flygbas har brickorna som markerat de nio tyska planen bara kommit närmare och närmare på kartan, till slut råder inget tvivel om vart de är på väg. Jaktstridsledaren Anthony Norman griper micken till flygbasen högtalarsystem: ”Air attack imminent, air attack imminent!”  Kort därefter kan personalen i Kenleys stridsledningsrum själva höra de vrålande flygplansmotorerna utanför, men också dunkandet och smattrandet från flygbasens luftvärn; de svensktillverkade Bofors-kanonerna och de lättare kulsprutorna. Helvetet har brutit löst över Kenley.

De tyska planen får ett mycket hett mottagande. Spårljuskulor strömmar upp från marken och luftvärnsgranater exploderar runt dem. Dessutom testar nu engelsmännen för första gången ett nytt system mot lågtflygande plan kallat PAC - parachute and cable – det är raketer som skjuts upp med stålvajrar efter sig och fallskärmar i båda änderna. Ett flygplan som fastnar i någon av dessa vajrar är chanslöst… ’

Piloten Rudolf Lamberty ser nu också mycket riktigt ett tiotal rökpelare plötsligt stiga upp mot skyn på andra sidan flygplatsen, just i den riktning de flyger. Han vet inte vad det är, men inser instinktivt att detta inte kan vara något för honom positivt och försöker nu gira samtidigt som bomberna faller och planet blir lättare. Dorniern lyckas mirakulöst nog passera mellan två av rökpelarna, men just som Lamberty och Roth pustar ut i cockpit smäller det till i vingen. Våldsamt. En lv-granat har sprängt upp ett stort hål vid motorn. Bensinledningen har slits av och inom ett ögonblick brinner vingen kraftigt.

Strax intill försöker löjtnant Hermann Magins Dornier också ta sig igenom spärrelden över Kenley. Kulor och granatsplitter rasslar och stänker mot flygkroppen. Navigatören Illg hör plötsligt hur ett ensamt skott går rakt igenom glasnosen och Magin ropar till: ”Nach hause!” – flyg hem! Sen blir han tyst och sjunker ihop i förarsätet svårt blödande, träffad i bröstet av en kula. Magin tappar greppet om styrspaken och Dorniern dyker mot marken. Planet är nu bara sekunder från att krascha.

Wilhelm-Friedrich Illg har ingen flygutbildning, men böjer sig över sin svårt sårade pilot och får tag i spaken samtidigt som han fäller bomberna. Mirakulöst nog lyckas han räta upp den nu åtskilligt lättare Dorniern sekunder innan den kraschar. Han kan hålla planet uppe, men han kan inte styra. I själva verket kan han inte flyga. Med reportern Hintzes hjälp lyckas han i alla fall till slut lyfta Magin ur förarstolen och själv sätta sig ned. Då flyger Dorniern otroligt nog redan in över Londons södra förorter på ca 30 meters höjd. 

Och nu har även de ca 20 Hurricane jaktplan som tidigare lyft från Kenley siktat de undflyende Dornier-planen. De som fortfarande är i luften. Den statistiska sannolikheten att lyckas återvända är nu mikroskopisk för de två Dornierplan vi följer i den här berättelsen.

Mycket riktigt, Lamberty och Roth kommer inte långt. Vingen brinner våldsamt och det är bara en tidsfrågan innan den kommer brytas av. Hurricane-planen attackerar och kulorna träffar gång på gång. Efter ytterligare några dramatiska sekunder i trädtoppshöjd över Surrey i södra England lyckas piloten löjtnant Lamberty krascha sin och överste Roths brinnande Dornier på ett fält vid Leaves Green bara några km söder om Kenley. De är båda brännskadade när de kryper ut och ger sig till omringande hemvärnsmän med höjda vapen. Här slutar kriget för deras del ca kl 13.10 denna söndag. De är chockade och skakade, men har överlevt.

Roths och Lambertys Dornier kraschar söder om Kenley, målning av engelske konstnären Geoff Nutkins

Men inte långt från Leaves Green där Roths och Lambertys Dornier nu är ett brinnande vrak på marken flyger överfuriren Wilhelm-Friedrich Illg och krigsreportern Georg Hintze förbi i högsta fart på väg söderut. Illg har fått fason på pedalerna och har mot alla odds lyckats svänga Dorniern runt och är nu på väg tillbaka. De har bestämt sig för att inte hoppa, utan verkligen försöka flyga tillbaks till basen i franska Cormeilles-en-Vexin. De har fått några minuters ro, en makalös tur denna dag. Men snart är Hurricane-planen från Kenley och Biggin Hill efter dem, fast beslutna att skjuta ned samtliga bombplan som just åsamkat deras flygbas så svåra skador.

Deras enda chans är att fortsätta flyga lågt, men nu träffas Illgs Dornier gång på gång, vänster motor fattar eld, men planet håller sig ännu i luften. Fortfarande på lägsta möjliga höjd. Plötsligt ser de Engelska kanalen framför sig igen. Just då har ammunitionen tagit slut för de engelska jaktplanen. Det krävs en rejäl portion tur för att överleva detta uppdrag och det verkar Illg & Hintze ha. Kanske ska de ändå på nåt sätt ta sig hela vägen hem ändå?

Wilhelm-Friedrich Illg kan egentligen inte flyga, men tar chansen… Här kommer den ensamma Dorniern ut mot Engelska kanalen under sin episka flygning hem från Kenley, målning av konstnären Nicolas Trudgian

Fyra av de nio Dorniers som den 18:e augusti 1940 startat från Cormeilles-en-Vexin har, svårt skadade, lyckats ta sig tillbaka till Frankrike. Men så kommer till sist ett femte plan in. På marken undrar de varför piloten inte landar genast.  En gång, två gånger, tre gånger passerar Dorniern över fältet innan piloten lyckas få ut landningställen, få ned farten och faktiskt gör en riktig landning med utfällda hjul på fjärde försöket. För ja… Det är förstås den icke-flygkunnige W-F Illgs Dornier och hans episka flygning tillsammans med reportern Hintze avslutas på ett rent mirakulöst sätt i o m att de faktiskt lyckas landa det skadeskjutna planet. Efteråt räknar man ihop över hundra kulhål i flygkroppen.

Men för Piloten Magin är det försent. Han har svimmat av blodförlusten och avlider i ambulansen på väg till sjukhuset. Av de 38 unga män ur Kampfgruppe 76, 9 staffel som startat med sina Dornier 17-plan några timmar tidigare kommer bara 24 tillbaka med livet i behåll från Kenley. Av dessa är de flesta mer eller mindre svårt sårade. Någon månad senare kommer dock beskedet från fältmarskalk Kesselring att överfurir Willhelm-Friedrich Illg tilldelats Tysklands högsta utmärkelse för tapperhet i fält – riddarkorset. Det var inte vanligt att underofficerare fick denna utmärkelse.

Jag har tyvärr inte kunnat hitta belägg för att Illg överlevde kriget, men jag hoppas att han inte bara fick den fina medaljen utan även slutligen en rejäl pension, som det en gång stod på den kända socialdemokratiska valaffischen…

Den 18 augusti 1940 gick också till historien som The Hardest Day. Tyskarna förlorade 100 plan, 69 av dem kom aldrig tillbaka eller var så svårt skadade att de fick skrivas av och skrotas. Engelsmännen förlorade 73 plan, 39 av dem för gott. Ytterligare 62 engelska plan förstördes eller skadades på marken under dagens våldsamma anfall mot flygbaserna. Vare sig förr eller senare skulle den materiella förstörelsen under det pågående slaget vara större. 

Berättelsen om anfallet mot flygbasen i Kenley är också bara ett litet titthål in i de fruktansvärda historiska händelser som inträffade denna dag för 70 år sedan.

En kort dokumentärfilm om Dornier 17 som visar planet under start och i luften

Platser som inte behövs? Norra Sköndals busshållplats

I min provocerande och inte helt politiskt korrekta serie ”platser som inte behövs”, inspirerad av Webstrarnas låt med samma namn har nu turen kommit till ogästvänliga Norra Sköndals busstation. Detta är i sanning en av de platser som Gud glömde… Hujedamej!

I förra veckan var jag på besök ute i Tyresö Brevik hos min gudson. Han fyllde 11 år. Det var fint att hälsa på där, men den här lilla berättelsen handlar om en plats jag passerar när jag gör denna resa i SLs regi. Inte sällan tvingas jag då byta buss vid Norra Sköndals busshållplats på min väg mot Tyresö. Det kan vara en traumatisk upplevelse. Så även denna gång.

Hållplatsen ligger invid den motorvägsliknande Tyresöleden i något som tycks likna ett mindre industriområde. Ovanför hänger dystra kraftledningar och sinistra metalltorn anas här och var. Trist är bara förnamnet. Trots att det var i början av augusti var det i vanlig ordning fullt med folk vid hållplatsen. Ett astronomiskt antal bussar passerar denna hållplats, många av dem är långa ”dragspelsbussar”. De köar upp en efter en, tycks komma in i svärmar om 3-4 långa bussar i stöten. En del av bussarna tar ombord folk där de stannat i början av hållplatsen, andra rullar upp till slutet.

Det gäller att försöka hänga med och se vilket nummer bussarna har innan de snabbt försvinner bort. Inte helt lätt för en medelålders man. I själva verket får man springa fram och tillbaka längs själva den långa bussperrongen för att tajma in den plats där bussen verkligen kommer stanna och ta ombord folk. Jag sprang från ena änden till den andra mer än en gång innan det visade sig vara rätt buss. Tur att jag fortfarande är snabb i benen. Detta måste vara en mardröm för gamla, orörliga människor. Stress, knuff, trängsel är de bestående intrycken från denna lugubra plats.  

Norra Sköndals busshållplats en försåtligt lugnt lördagförmiddag i maj 2006. OBS! Ingen av personerna på bilden har något med bloggen att göra.

”Forever young 2010″ i Eskilstuna 13 aug, min upplevelse

 Efter att ha sett en andra omgång av turnén kan jag sammanfatta mitt intryck så här – samtliga akter har blivit ett par snäpp bättre.

I Eskilstuna spelar banden på Strömsholmen, en liten ö i Eskilstunaån mitt inne i centrala stan. Rykten om regn kom kraftigt på skam; solen dånade och det var runt 25 grader varmt när vi närmade oss konsertområdet. Här var möjligheten att få tag på dricka bättre än i Linköping, tillgång på kassor och ölkranar var mångdubblad. På matfronten var dock serveringskapaciteten lika underdimensionerad; vi stod 30-40 minuter i en lång ringlande kö för att få mat. När vi väl fick den var den dock god!

Detta är inget gnäll utan endast den enda återkoppling jag kan ge till arrangörerna för att förbättra ett annars så välordnat arrangemang. Särskilt som man i reklamen tryckt extra på att detta var en konsertkväll där sådana här saker skulle funka riktigt bra. Det borde inte vara svårt att lösa mat-detaljen på ett både mer proffsigt och, för gästerna, smidigare sätt. Så skulle även arrangörerna tjäna mer kosing. Nog om det. 

Jakob Hellman
Jakob öppnar även denna kväll, liksom samtliga kvällar under turnén. Vi sitter och äter under början på hans spelning, men här är borden ställda framför scenen så vi både hör och ser bra. Jakob är mer pratsam och verkar trivas bättre på scenen nu än förra spelningen, det är nu tredje spelningen och kanske är det inte så konstigt att han blivit mer varm i kläderna. Efter tre låtar har han också snackat mer än under hela första spelningen. 

Det är samma låtar förstås. Han kör hela plattan plus extraspåret ”Som jag vill”. Skillnaden är, förutom mer mellansnack, att det låter litet bättre. Ännu bättre. Bandet är också något tightare och intrycket kvarstår –  dessa 20 år gamla låtar funkar fortfarande riktigt bra. Detta är tidlös gitarrpop och gillar man gitarrpop med bra texter så gillar man Jakob Hellman, så enkelt är det. Punkt slut. Jag ser också många, många i publiken som helt tydligt kan vartenda ord i varje låt. De flesta är folk i min ålder, dvs runt 40. Men här finns också många yngre fans som står längst fram.

Det är tydligt att Jakob har den yngsta publiken och då tänker jag inte bara på Forever young-turnéns duktiga bloggare, ”underbarnet” Björk Mirjamsdotter, som bara 16 år gammal gör ett imponerande jobb som skribent och redan är en erfaren bloggare. Hon är säkert hjärtligt trött på att höra om sin ålder, men det går inte att komma ifrån att det är fascinerande att en så ung person kan ha så mycket att säga med ett så nyanserat och vackert poetiskt språk. Jag är mycket imponerad. Nåväl, det är alltså inte bara Björk och hennes jämnåriga kompis som syns långt fram på Hellmans spelning.

Vad som blev konsertens höjdpunkt för mig denna gång var att Titiyo Jah dök upp när det var dags att spela ”Avundsjuk på dej”, för javisst var det hon som sjöng på plattan på just den låten. Jakob pratade litet gåtfullt om att nån som liknade henne skulle dyka upp. Och det rådde inget tvekan om att det var Titiyo som kom in på scen – i fin form. Titiyo har, liksom Irma Schultz och Anna Nederdal, sin särskilda plats i mitt musikhjärta. Det var just de här tjejerna som alltsomoftast sjöng kör eller lead på de svenska plattor jag lyssnade på i de senare delarna av det årtionde denna festival handlar om. 

Så när jag hör Titiyos vackra mjuka röst bjuda på vacker stämsång, plötsligt åter finnas där den alltid funnits i melodin alla gånger jag lyssnat på plattan, lyfter förstås låten mer än ett snäpp. En pusselbit faller på plats och en sträng slås an som går rätt in i hjärtat på mig och jag blir litet rörd när jag står där och ser Jakob och Titiyo bredvid varann på scen. Nu blir det känslosamt. Det känns väldigt, väldigt fint och jag känner nån sorts märklig stolthet över att stå här nu så många år senare och få höra mina gamla idoler, dessa två fina artister, som fortfarande gör det så bra.

För det är ju som Danne Sundquist en gång skrev på baksidan av första Prins Valiant-plattan ”Vaddå jag dyster??”, dessa ord som följt mig i så många år och fortfarande är lika sanna för mig :
”Musik och kärlek är besläktade. De har samma lustiga sätt att beröra människor på…”

Jakob Hellman och Titiyo gör ”Avundsjuk på dej” i Eskilstuna 13 aug 2010

Ultravox
Herrarna kliver upp på scen redan vid 19 denna kväll, de är andra bandet. Nu har de kortare tid på sig och gör också en mer tight spelning med fokus på de litet snabbare och mer välkända låtarna. Jag får nu till min stora förtjusning även höra ”Love’s great adventure” men naturligtvis även ”Hymn”, ”The Voice”, ”Reap the wild wind”, ”Vienna”, ”Dancing with tears in my eyes”, ”Visions in blue” och ”All stood still”.

Jag rycks bättre med denna gång och står och sjunger med för full hals i varje låt. Många gånger har jag också genom åren tänkt på hur väldigt många melodiösa och starka låtar Ultravox har. Det är fyra mycket duktiga musiker på scen och Midge Ure är 57 år och sjunger fortfarande fantastiskt bra, vilken röst mannen har!

”All stood still” med Ultravox, dock i en upptagning från Linköping 6 aug samma turné. Ljudkvalitén var bättre!

Lustans Lakejer
Johan Kinde och Lustans är precis lika bra i denna spelning som i Linköping. Det känns som att de hade repat så bra redan innan att de inte behövde fler spelningar för att bli ordentligt varma i kläderna. Johans mellansnack är lika underhållande och proffsigt här som Linköping. Den här gången finns också mångårige vännen Orup i publiken och han får förstås en speciell hälsning till publikens jubel. Ett litet krångel med Julians elbas löser Johan smidigt genom att göra en ren pianoversion av ”Paradisets portar” så det blir ingen dötid; Johan har väldigt lätt för sig på scen. Han är ett proffs.

Det jag särskilt tar med mig från den här spelningen, som inte kom med i Linköping, var Johans finstämda hälsning till store inspiratören Oscar Wilde. Det är i år 110 år sedan Wilde dog i landsflykt efter att ha suttit i fängelse för sedlighetsbrott; han var homosexuell vilket på den tiden var kriminellt, ett brott som inte kunde accepteras av vare sig det dubbelmoraliserande viktorianska England eller för den del någonstans i västvärlden. Det hedrar Johan att han så tydligt tar ställning för tolerans och liberalism i denna mångfaldsfråga. Jag är stolt över Johans sunda mogna humanism och tacksam själv att jag hade honom som idol och förebild redan i tonåren, något som mycket tidigt hjälpt mig bort från homofobi, intolerans och rädsla. Heder åt Johan Kinde!   

Nya Lustans-singeln ”Det verkade så viktigt då” i en upptagning från spelningen i Linköping 6 aug

Reeperbahn
Ja det hörs direkt när Olle Ljungström denna gång börjar sjunga texten till öppningsspåret ”Marrakesh” att han har mycket mer röst med sig denna gång. Nästan all heshet är bort. Genom hela konserten sjunger han mycket starkare och bättre än sist. Bandet spelar också ett snätt bättre än förra gången, vilket innebär att de gått från ”mycket bra” till ”suveränt”. Jag hör också en och annan ny utsmyckning på klaviatur jag inte kan påminna mig att jag hörde förra gången. Snyggt. Vackert. Det är alltså ännu bättre än sist.

Det märks också att killarna tagit till sig av intrycken från de första konserterna. Nu gör de en paus efter ”Det vackra livet”, vilket skapar ett mycket naturligt tillfälle för dem att ropas in igen eftersom publiken fortsätter att sjunga och sjunga. För mig är detta också denna konserts höjdpunkt, detta att se Olles genuina glädje över det starka gensvaret från publiken. 

Olle har en unik integritet och personlighet, vilket alltid märkts på scen. Hans surrealistiska mellansnack är fortsatt legendariska och denna gång hade jag hysteriskt roligt åt infallet att instrumenten var från 1700-talet och inte drevs med ström utan med vedeldning, ren etanol och kanske lite lim.  Och när han börjar prata om att bandet är ansiktet utåt för botox är det verkligen sjukt kul. 

Reeperbahn är alltså denna gång ännu bättre än i Linköping och det beror inte bara på att Olles röst nu funkar som den ska utan på att bandet spelar ännu bättre och tightare. Jag får ännu mer energi av konserten och sjunger ännu mer än i Linköping, hur det nu kan vara möjligt? I avslutande ”Förnedringen” är det också väldigt skönt att se nye basisten Jukka stå vänd mot gamle trummisen ”Korre” och jamma för fullt medan nye gitarrisen Joel och gamle dito Eddie spelar tillsammans på andra flanken. Mitt emellan studsar en ännu mer ”david-byrnesk” Olle upp och ned och fram och tillbaka. Han rör sig väldigt mycket mer på scen i denna spelning, gör upprepade rusningar än hit än dit och de tidigare brutna fotlederna är ett dåligt minne blott.  Hela bandet ser verkligen ut att trivas och ha roligt ihop på scen.

Det nya Reeperbahn funkar verkligen. Det gör mig så glad. Och det får mig att tro att de kommer att spela igen i höst i Stockholm. Olle säger ju att det handlar om pengarna för hans del och här kan han helt säkert tjäna än mer deg på att spela i huvudstaden – med alla fans som finns där – och varför inte också i Göteborg och Malmö?    

Jag har för övrigt slagit vad med en kompis som jag kommer bjuda på en bättre middag på restaurang Prinsen i Stockholm om det inte i år hinner tillkännages att Reeperbahn ska spela i Stockholm. Ok Pelle, nu är det officiellt här. Jag står fast vid mitt vadslag!

”Det vackra livet”, Reeperbahn ropas in på scen igen, Varberg 7 aug

Alphaville
Alphaville och då framförallt sångaren Marian Gold ger än en gång järnet och liksom i Linköping känns det som att detta är den stora publikens stora favoriter. De har också några fullkomligt odödliga 80-talsklassiker med sig och framför dem än en gång med stor bravur och energi från scen. Det här är den stora folkliga attraktionen, svenniga kan man kanske säga om man vill vara litet märkvärdig. Och det vill jag konstigt nog ibland. Jag vill dock än en gång betona hur bra Marian sjunger OCH att jag faktiskt blev personligt berörd av ”Forever young” och ”Sounds like a melody” som för mig är väldigt mycket av hur det känns att vara 16 år och gå i ettan på gymnasiet. Där finns också en personlig koppling som går djupare, men mer om den en annan gång.

Vid framförandet av Alphavilles ”national anthem”, megahitten ”Forever young”, är det också tydligt att tändarnas tid är förbi. Att det inte längre är 80-tal, utan ett nytt årtusende. När förr tusentals tändare tändes i den här typen av lugna låtar då scenbelysningen också släckts ned är det nuförtiden i stället en skog av mobiltelefoners lysande små displayer som syns över folkhavet då ögonblicket förevigas på stillbild och film.

Det här är utan tvekan höjdpunkten för alla de i publiken som, i motsats till mig, inte bryr sig särskilt mycket om vem som står på scen. Vanligt folk med ett mer normalt musikintresse. Jag ska inte säga ”the small people” för att följa i vår svenska BP-ordförande Carl-Henrik Svanbergs klavertrampande fotspår. Jag bara konstaterar att detta är den för mig minst intressanta spelningen ikväll eftersom den totalt sett berör mig känslomässigt minst. Tror jag i alla fall medan konserten pågår.  Det är inte alls dåligt, bara det att de i detta sammanhang den här kvällen inte berör mig så mycket.

Alphaville gör ”Forever young” i Linköping 6 aug

The Human League
Så gör Human League sin debut på festivalen efter att Howard Jones gjort de två första spelningarna på turnén.

Trots att de är bättre än vad jag vågat hoppas på så känner jag mig inte så engagerad och hänryckt i denna spelning. De spelar många av mina personliga favoriter, ”The things that dreams are made of”, ”The sound of the crowd”, ”Being boiled”, ”Tell me when” och suggestiva ”Seconds”. Kanske är det för att de spelar sist, jag börjar bli trött och att min tjej tyvärr har så ont i knäet som gör att vi inte riktigt kan uppskatta dem?

För jag tycker det funkar även här. Bara det att jag inte blir lika personligt berörd. Tjejerna sjunger bättre än vad jag vågat hoppas på och Phil Oakey sjunger precis lika bra som han alltid gjort. Han är verkligen i grymt fin form och är lika smärt nu som då. Mycket elegant kommer han i en välsittande överrock i första spåret ”Love action”, men lättar sen på klädseln så även kavajen åker av efter en stund. Han är rörlig på scen och sjunger som sagt precis lika bra nu som då. Mycket stark röst och också den här härliga litet dramatiska mörka tonen som är hans kännetecken.

Human League gör ”The things that dreams are made of” i Eskilstuna

Sammanfattning
Det enklaste sättet att sammanfatta den musikaliska delen av denna kväll är att konstatera att samtliga band blivit ett par snäpp bättre. Human League hade jag inte sett tidigare och de var betydligt bättre än de inte alltför positiva kommentarer om playback och singback som jag tidigare hört. Och vilken vacker sommarkväll, arrangörerna kunde inte haft bättre förutsättningar än i Eskilstuna. Det var runt 20 grader och vindstilla fortfarande sent när mörkret fallit.

Höjdpunkterna för mig denna kväll var, utan inbördes rangordning:
* Titiyos uppdykande på Jakob Hellmans vackra ”Avundsjuk på dej”, nu tycker jag verkligen att jag känner att Jakob är tillbaka på scenen och trivs med det han gör. Jag är både stolt och rörd när jag ser de två tillsammans igen på scen

* Johan Kindes fina och omdömesgilla hälsning till Oscar Wilde; ett bra och moget statement för mångfald som behöver höras från fler scener; kanske kan Lustans spela på Priden nästa år? 

* Olle Ljungströms breda leende när han ropats/sjungits in på scen igen av publiken efter ”Det vackra livet”. Det är en sann och ren glädje som strålar ut från denne annars ofta lätt plågade man. Det trasiga intrycket från Jacob Frösséns utmärkta film lättas upp av en dansande och energisprudlande Olle på scenen i Eskilstuna

Forever young – andra gången gillt – nu med The Human League

Jahaja… Som ni förstått är det ett historiskt datum idag, men det finns också annat att tänka på.

The Human League årgång 1981

Om ett par timmar bär det av igen. Nu är det dags att styra kosan mot Eskilstuna för min andra omgång av Forever young-turnén. Detta sker på Strömsholmen i Eskilstunaån, mitt inne i centrala Eskilstuna. Det ska bli intressant att denna gång få höra Human League. När deras deltagande annonserades i våras hade jag mina dubier
http://japetus.wordpress.com/2010/04/15/human-league-pa-foreveryoung-festivalen-i-sommar/

Men jag hoppas och tror att de kommer att kunna göra en bra spelning som gör dem rättvisa. De har en imponerande räcka hits att kapitalisera på och då tänker jag inte bara på de största från megahit-plattan ”Dare” 1981, utan även tidigare alster. Jag tror vi kommer få höra klassiska ”Being boiled”…

”Listen to the voice of Buddha!”

The Human League årgång 2010

En annan smärre förändring är att Ultravox nu inte spelar sist, utan mer mitt i startfältet. Synd att deras ljusshow då inte kommer till sin rätt, men å andra sidan kommer då alla i publiken att få höra all deras utmärkta, melodiska och vackra musik. Jag ser också mycket fram mot att få se och höra hela deras spelning denna gång.

En annan förändring jag hoppas på är förstås att Olle Ljungström ska ha kurerat sig från sin heshet så han får möjligt att sjunga ut, fullt ut.

Kvällens körschema:

Stage Red
18.00 – Jakob Hellman
20.00 – Lustans Lakejer
22.30 – Alphaville

Stage Blue
19.00 – Ultravox
21.00 – Reeperbahn
23.30 – The Human League

”Eagle day – Battle of Britain”, 13:e augusti 1940

Så är vi tillbaka i den historiska tråden som i ett hastigt kliv tar oss 70 år tillbaka i tiden. Det är dags för ett besök i 1940 igen…

När vi senast lämnade den här tråden handlade det om Frankrikes fall och Churchills berömda tal i slutet av juni 1940 där han konstaterade att slaget om Frankrike var över och att Slaget om Storbritannien nu väntade. Frankrike hade besegrats på mindre än 6 veckor och England stod nu ensamt kvar i kampen mot Nazityskland. Hitler var vid den här tiden långt ifrån ensam att tro att han vunnit kriget. Han kunde inte föreställa sig att engelsmännen skulle fortsätta slåss efter att ha besegrats i Frankrike och med nöd och näppe dragit sig tillbaka vid Dunkerque. Om premiärminister Chamberlain eller utrikesminister Halifax suttit vid rodret skulle det troligen också ha blivit en fred på Hitlers villkor. 

Men nu, sedan maj 1940, var Churchill premiärminister och Hitler hade helt missbedömt den motståndsvilja han besatt. Genom sin exceptionella retorik och outtröttligt hoppfulla energi lyckades han också mobilisera det engelska folket att återfå sitt mod, finna viljan att fortsätta slåss, att inte ge upp. 

Winston Churchill – Time Magazines ”Man of the year 1940”. Han ligger bra till för omdömet ”Man of the century”

”What General Weygand called the Battle of France is over and I expect that the Battle of Britain is about to begin. Upon this battle depends the survival of Christian civilisation. Upon it depends our own British life, and the long continuity of our institutions and our Empire. The whole fury and might of the enemy must very soon be turned on us. Hitler knows that he will have to break us in this island or lose the war.”

Och dessa berömda ord, ett av Churchills många odödliga historiska pep-talks:

”We shall not flag or fail. We shall go on to the end, we shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our Island, whatever the cost may be, we shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender…” 

Churchills ord är starka, mycket starka. Och sanna. Hade inte England stått emot Hitlertyskland sommaren 1940 skulle världshistorien ha kommit att se mycket annorlunda. Vi kunde ha fått ett skräckscenario som det i Robert Harris bok ”Fatherland” som jag tidigare bloggat om.
http://japetus.wordpress.com/2007/10/21/pa-kontrafaktisk-promenad-i-albert-speers-berlin/

Händelserna sommaren och hösten 1940 har också kommit att framstå som de viktigaste under hela 1900-talet för den engelska nationen. De har en mytomspunnen och unik ställning i det engelska samhället, den engelska folksjälen. Aldrig tidigare – och förhoppningsvis aldrig mer – har engelsmännen haft en så entydigt negativ hotbild att tillsammans enas mot.

”V is for VICTORY!” – ur en engelsk ABC-bok av årgång 1940

Då Hitlers förhoppningar om en förhandlingsfred med England slutligen grusas i juli 1940 börjar han planera för att tvinga England till underkastelse. Detta ska ske genom en landstigning – Operation Seelöwe/Sjölejon – men innan den kan ske måste lokalt luftherravälde uppnås i sydöstra England. Engelska flygvapnet, Royal Air Force – ”RAF” – måste besegras innan en landstigning har några chanser att kunna lyckas.

Större delen av Luftwaffe, det tyska flygvapnet, samlas under juli 1940 i norra Frankrike, Holland och Belgien. De gör sig redo att angripa England från luften i det som kommer att bli historiens första renodlade luftkrigskampanj.

The Battle of Britain - Slaget om Storbritannien – brukar av historiker delas in i fyra mer eller mindre distinkta faser:

* 10 juli – 11 augusti – Angreppen på fartyg i Engelska kanalen - Kanalkampf/Channel battles
* 12 augusti – 23 augusti – Angreppen på flygfälten nära kusten – Adlerangriff/Eagle attacks
* 24 augusti - 6 september – Angreppen på alla flygfält
* 7 september och framåt – En serie bombanfall mot London och andra engelska städer, the Blitz

Luftstrid över Beachy Head, Sussex 1940 - ”Confrontation at Beachy Head” av konstnären William S Phillips, en tysk Me 109E möter en brittisk Spitfire Mk I

Den första fasen - ”Channel battles” – är nu över. Tyska Luftwaffe har lyckats stoppa konvojtrafiken genom Engelska kanalen genom intensiva bombanfall. Man har också fått möjlighet att känna litet på det engelska försvaret, utan att på något sätt få överhanden i luftstriderna - man har fått känslan från luftstriderna över Dunkerque i slutet av maj bekräftade. Det här kommer inte bli lika enkelt som tidigare kampanjer. Inte alls.

BBC-reportern Charles Gardners reportage från Dover – ”Hellfire corner” - då en engelsk konvoj var under attack 14 juli 1940 var världens första live-reportage från en krigsskådeplats och väckte stor uppståndelse på sin tid i England, många engelsmän ansåg att detta reportage var mycket vulgärt och opassande medan merparten i slutänden tyckte det var oerhört fascinerande och stärkande för moralen

Den 12:e augusti börjar så slaget på allvar då den andra fasen – ”Eagle attacks” – innebär de första anfallen mot fastlandet. Luftwaffe sätter nu under den kommande veckan innan allt man har; från Norge i norr, via Danmark, tyska nordsjökusten, Nederländerna och Frankrike hela vägen till Bretagne i väst startar de tyska planen med kurs mot England. Kustnära flygfält och radarstationer utsätts för intensiva anfall, både traditionell höghöjdsbombning och specialanfall med precisionsbombning. Många flygfält och radarstationer träffas och tas temporärt ur drift, men radarstationerna kunde redan inom sex timmar åter vara i tjänst och Luftwaffes ledning fick intrycket att det var mycket svårt att slå ut radarn.

En bild säger mer än tusen ord – England i Luftwaffes sikten 1940 (emblemet för de precisionsbombande flygarna i Erprobungsgruppe 210)

Luftwaffes chef Herman Göring har väntat på det tillfälle då meteorologerna kan förutspå tre dagar med bra väder innan han tänkt sig att för första gången släppa loss sitt flygvapen mot södra Englands flygbaser och radarstationer. Detta tillfälle kom så till slut den 13 augusti 1940, för idag 70 år sedan.

Herman Göring (1893-1946)

För de unga jaktflygarna i Englands ”Fighter Command”/RAF skulle den kommande veckans desperata försvarskamp driva dem till utmattningens gräns; det skulle bli de svåraste dagarna under Slaget om Storbritannien, kulminerande under söndagen den 18 augusti 1940. 

Scramble! Larmet går och engelska jaktflygare springer mot sina Hurricane-plan under Slaget om Storbritannien, augusti 1940

Hur det gick?

To be continued…

Rör inte mitt 80-tal!

Helgens besök, utan mobiltelefon – offline, på 80-talsmusikfestivalen ”Forever young” fick mig att reflektera över det aktuella decenniet. Jag kände att jag gärna ville säga något om ”mitt 80-tal”, något som inte har så mycket gemensamt med den förenklade klichéfyllda bild som vi oftast möts av i kvällspress och (kommersiella) tv-kanaler när det handlar om 80-talet…

Jag minns en artikel i den hippa engelska tidskriften ”Wallpaper” som skrevs strax innan det stora millennieskiftet (om nån ens minns det idag?). Det hade gjorts en omröstning på tema ”populäraste årtiondet under 1900-talet”, sådana grepp är vanliga när det börjar dra ihop sig till stora kalenderbyten. Föga förvånande placerade sig 20-, 60- och 70-talen då högt på listan. 80-talet kom sist. Tvärsist. Varför?

Mest berodde det helt säkert på att omröstningen gjordes bara tio år efter att 80-talet tog slut. Det brukar ta litet längre tid innan nostalgin får grepp om publiken, även en så hipp som Wallpapers läsare. Hade omröstningen gjorts idag tror jag listan skulle sett annorlunda ut, åtminstone i botten.

Det har nu gått 20 år sedan 80-talet tog slut. Men det odlas fortfarande en massa myter om den tiden, ja det har varit populärt att dränka i klichéer; galet, oansvarigt, sterilt och krasst, neonfärger och axelvaddar, hockeyfrillor och rubiks-kubar, känslokallt och andefattigt och på samma gång champagnerusigt. Det är den stereotypa vulgobilden av 80-talet som kvällstidningarna gärna pumpar ut.

Så synd, jag missade nog festen, jag märkte inte så mycket av det där det skrivits om. Det är journalistiskt opportunt att skriva så. Att förenkla och vulgarisera. Nu är jag inte journalist och behöver därför inte ha professionell hänsyn till någon eventuell journalistisk renommé. Jag samlar mig nu för att slå ett slag för ett missförstått och ärekränkt årtionde. Jag har något att berätta. Jag vet, för jag var med.

Ett åttital – Jag var 11 när det började och 21 när det slutade. Under dessa tio år rymdes så mycket mer än den ytliga, andefattiga, champagnerusigt glittrande egofixerade yta som nu är kärnan i det som tillskrivs dessa år. Från mitt perspektiv såg det annorlunda ut, jag såg och hörde något annat.

Det var långt innan vi hört talas om nätet och mobiltelefoner, då man fick lov att passa överenskomna tider och slå i uppslagsböcker för att hitta fakta. Då utbudet på teve ännu begränsades till två public service kanaler och det var en smärre sensation när det visades rockvideos i program med Cia Berg, Kaj Kindvall eller ”Clabbe” af Geijerstam. Då var även ”Maratonrock” från Westfalenhalle i västtyska Dortmund en sällsynt men återkommande höjdpunkt. Fast det gällde att hålla sig vaken till 03.00 då Talking Heads, Ultravox, Simple Minds, Human League eller Depeche Mode slutligen äntrade scenen.

Med hörlurarna kopplade till teven, för att inte väcka familjen och troligen omedelbart skickas i säng, avnjöts den nya musiken. ”Synth”, ”New wave” och ”New romantic” kallades den, ”Photographic”, ”Once in a lifetime” och ”New Gold Dream” stavades den. De som spelade såg annorlunda ut och lät på ett annat sätt; det här var en förbjuden och spännande upplevelse tyckte den fascinerade och förförda 14-åringen i hemmasoffan.

I radion sköljde Metropols festliga fredagsvåg in i de svenska vardagsrummen medan alltid lika vansinniga som snillrika verbala excesser, signerade Kjell Alinge, serverades i Eldorado; söndag i siden. Ja det var exotiskt som jag minns det, på rockklubben Ritz i Stockholm hade klubbarna namn som Zanzibar, Pau Wau och NagNagNag. Och några år innan hade klassiska stockholmska synthdiscot Rip Off givit mig och andra likasinnade kortklippta med långa luggar ett tryggt och skyddat musikaliskt vattenhål i en annars ofta hotfull tonårsverklighet; en bubbla av lyckorus där vi fick höra vår musik och dansade som om varje natt var den sista.

På Stranded Rekords högkvalitativa skivetikett sjöng Olle Ljungström i Reeperbahn om Marrakesh, Mauro Scocco i Ratata tog ett tåg någonstans och Johan Kinde i Lustans Lakejer befann sig på uppdrag i Genéve och Moskva. Andra artister bidade sin tid på hemmaplan. Tomas Eriksson försökte och försökte med olika bandkonstellationer i ett helt årtionde innan det slutligen slog stort då han jagades av vargar och blev Orup med hela svenska folket.

På bio jagade Harrison Ford som blade runner livsfarliga överintelligenta och superstarka replikanter i ett regnigt dystopiskt Los Angeles ännu mycket avlägsna framtid anno 2019, Anthony Andrews excellerade som den dekadente dandyn Sebastian Flyte i ”En förlorad värld” och Beatrice Dalle förförde i Jean-Jacques Beineix’ vackra drama ”Betty Blue”…

För mig var det dock inte alltid fullt så exotiskt. Vintrarna tycktes ständigt vara ”de kallaste sedan kriget” och i kylan sprang jag genom meterdjupa snödrivor i alltför tunna lånade skor utan pengar kvar till taxi. Halsduken satt virad runt huvudet, en mössa hade förstört frisyren. Men somrarna var vackra.

Värmdöbussen 434 rullade ut ur Slussens ännu betonggråa odekorerade garage. Detta var vägen till äventyret. En smak av Sunkist på en havererad Mercedes buckliga huv i hörnet av den stora bilparkeringen vid Stavsnäs Brygga. Och så matsäcken som blåste i sjön från klipporna så jag fick klä av mig, hoppa i och simma. Grilloset skymde solnedgången mitt för Djuröbron och skrämde myggen långt från Stavsnäs By, vidare mot klipporna längst ut.

Och så Toulouse dit jag och mina tonåriga kamrater kom åkande i Folkabuss då vi i juli 1987 gett oss ut på en odyssé genom ett Europa som ännu delades av järnridån långt innan ett svenskt EU-medlemskap ens var påtänkt. Vi susade fram med uppskjuten sidodörr över de böljande sydfranska fälten och vidare över Pyrenéerna ned i hemlighetsfulla spanska gränsbyar i skymningen, mötande blickar från människor på små uteserveringar där ljusen just tänts, ”where the streets have no name”.

Vi hittade en gammal rostig gungställning på en bakgård bakom ett värdshus med utsikt över åkrarna. Vi satt och gungade och smälte maten under en stämningsfull halvtimme medan solen sjönk så sakta; genom ett öppet fönster inne i matsalen kunde vi höra hur någon försiktigt klinkade ett stycke av Eric Satie. Jag kände det som att jag kunnat stanna där för evigt. När vi gick tillbaka mot bilen vände jag mig om en sista gång och såg gungorna sakta svänga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var en obegripligt poetisk och vacker upplevelse för 19-åringen. Jag har alltid haft en känsla av att om jag kom tillbaka dit igen, så skulle gungorna fortfarande svänga fram och åter som de gjorde just den julikvällen 1987.

Men i allt det enkla och vackra finns också några fasansfulla minnesbilder. Stickflamman från rymdfärjan Challengers externa bränsletankar, blodfläcken rödare än de rosor som snart skulle ligga på Sveavägens trottoar dagarna efter Palme-mordet och de cementbombande sovjetiska helikoptrarna över reaktor fyra i Tjernobyl, allt detta den annars så vackra våren 1986.

Och av alla dessa minnesfragment står ett fullständigt meningslöst (?) ögonblick starkast kvar. Cigarettfimpen på Västertorps stationsperrong som inte slocknade trots att någon satte klacken på den. Den sände upp en lång och blekblå rökslinga, avtecknande sig mot huslängorna längre bort mot det som sedan skulle bli till bullervallar, skyddande emot E4an. Så vajade då den tunna röken över perrongen, existerande i andrummet innan tunnelbanan tog ny fart och löste den till intighet.

I accelerationen, utplånandet, förnams endast en svag aning om det som var på väg att sägas mig. Som det brukar kännas i en millisekund när man är nära en insikt, en förståelse, den lidnerska knäpp som bara uteblir. Bara lämnande sakta igengroende spår i sinnet, igengroende som de gamla traktorspåren från timmerfordonen i det som nu snart åter är en liten skogsdunge på landet.

Nästan varje gång jag passerar Västertorp med t-banan – och det gör jag fortfarande ibland även om det nu snart är 20 år sen jag flyttade från Älvsjö – kommer jag på mig själv med att fundera över vad som egentligen sades mig den där majkvällen 1986?

Något - annat… Något vackert. Något gåtfullt. Något poetiskt. Något oskuldsfullt. Något drömskt. Något romantiskt… Något som är nära den svårgripbara kärnan i det som är ”mitt 80-tal”…

Och så med ens, raketerna som ändå mycket plötsligt och med många färger satte punkt uppe på Fjällgatan i Stockholm i mildvinternattens snöglopp den 31 december 1989 där jag stod och drömde om vad 90-talet skulle innebära – bara 10 år till ett nytt årtusende. Och ingen visste heller då, som vanligt, vad som väntade. Nu vet vi.

Och med den distans vi nu har till 80-talet hoppas jag att vi alla kan få ha vår egen personliga bild av detta emellanåt så missförstådda årtionde. På musikfestivalen ”Forever young” kan vi snudda vid några av de musikaliska aspekterna detta decennium bjöd oss.

”Skål, ta mej fan!”

(Tack Jacob Dahlin för citatet!)

 

Fotnot:
För yngre läsare som möjligen inte minns kan jag berätta att Rör inte min kompis var en kampanj på 80-talet syftade till att motverka rasism och främlingsfientlighet. Kampanjen startades 1985 i Frankrike av organisationen SOS Racisme som Touche pas a mon Pote och spred sig efter några år även till Sverige. Därav titeln på denna blogg!

”Forever young 2010″ i Linköping 6 aug, min upplevelse

Så har jag då bevistat den efterlängtade premiären för ”Forever young”-turnén vid Bergs slussar utanför Linköping i fredags. Väntan hade varit lång ända sen jag i april i våras nåddes av nyheten som först handlade om att Jakob Hellman och Reeperbahn skulle spela igen i sommar. Nyheten som växte till att handla om en hel nostalgiturné med flera 80-talsband på flera scener. Det var med stor förväntan, men också viss nervositet att detta skulle bli ett inte alltför lyckat spektakel, som jag anlände till festivalområdet denna soliga augustifredag…

Scenområdet känns först mindre än jag förväntat mig, men det var mycket praktiskt ordnat med två scener intill varandra där logistiken är så riggad att man går från scen till scen och den ena spelningen börjar när den förra just slutat. Man kan alltså se samtliga spelningar under kvällen, inga programkrockar. Bajamajor var det också mycket gott om. Praktiskt.

Öltältet ligger i andra änden av gräsfältet. Där kan man köpa både mat, öl och vin – och spana mot scenerna sittande till bords; bekvämt för dem som inte primärt vill fokusera på att verkligen se konserterna. Men ett problem här var att kapaciteten var alltför liten. Köerna här blev väldigt långa och det tog 24 minuter att köa till sig en öl nånstans mitt i kvällen. Det berodde också på att så pass många av besökarna valde att sitta på den stora uteserveringen hellre än att stå framför scenerna. Det märktes att det var många som kommit mer för händelsen än för banden, men det skulle visa sig att det fanns en hel del riktiga fans också. Något som redan framgått av senaste blogg från kravallstaketet under Reeperbahns spelning… 

Nåväl, jag var varken där för att dricka öl eller sitta och äta middag i öltältet, slötittandes på artisterna. Jag var där för musikens skull. Det här är min upplevelse av de spelningar jag fick se. 

Jakob Hellman - 
Strax efter 18 dyker Jakob och bandet upp på scen. Det är i princip samma gäng som medverkade på ”…och stora havet”-plattan. Extra glad är jag förstås att se Eddie Sjöberg igen, Reeperbahns gitarrist. Han gör två spelningar den här kvällen.

Jakob och bandet spelar sig igenom hela plattan. Låtarna är fortfarande fantastiskt fina och jag är förstås glad att han börjar med min personliga favorit ”Du är allt jag vill ha”. Då går jag igång direkt, står ju nästan allra längst fram också. Plattan är egentligen full av snygga och ganska snabba gitarrpoplåtar, utöver dem sticker den stora hitten ”Vara vänner” och ”Som jag vill” ut mest. Den ena för att den är mest jazzig med klarinetten och att absolut alla kan den, den andra för att den är lugnare, långsammare, akustisk och låter ganska mycket Lundell slår det mig helt plötsligt när jag står där.

Jag har faktiskt inte tidigare tänkt på hur otroligt vacker just extraspåret ”Som jag vill” är, låten som ju faktiskt inte fanns med på LP-skivan, men som kom med på senare CD-versioner. Mycket melodiös och en så vacker text. Ännu en. Det var min största behållning från Jakobs spelning. Och just det, ska också säga att jag inte tidigare tänkt på hur bra ”Avundsjuk på dej” också är. Den texten kunde jag inte heller helt utantill, men gillade när Jakob sjöng den. 

Jakob fick också besök och litet sånghjälp av ”Idol-ynglingen” Johan Palm som dök upp på scen ett par gånger. Det var litet charmigt tyckte jag, även om det muttrades litet här och var bland den äldre publiken. De yngsta damerna skrek däremot i högan sky som sig bör.      

Sen går det inte att komma ifrån att Jakob är ganska tyst och hemlig på scen. Han verkar egentligen inte riktigt gilla att stå där och kommunicerar inte så mycket med publiken. Det är nog helt enkelt så att han inte är någon utpräglad scenpersonlighet och jag vill inte lägga nån större värdering i det. Då och då sprack han i alla fall upp i efterlängtade leenden och eftersom låtarna är så bra och publiken älskar honom så mycket så funkade det ändå bra!

 

Lustans Lakejer -
Här kommer en helt annan typ av artist upp på scen, Johan Kindes Lustans Lakejer. Bandet är nya, unga killar. Det är bara Julian Brandt som jag känner igen och han har inte heller varit med särskilt många år. Men de spelar mycket tight och drivet och jag kan inte annat än att hålla med Johan om att detta kanske rent musikaliskt är den bästa sättningen bandet haft? Som Johan så riktigt säger så har Lustans egentligen alltid sett olika ut från skiva till skiva, medlemmarna har kommit och gått. Det är svårt att tala om en originaluppsättning, även om laguppställningen från ”Uppdrag i Genéve” 1981 nog kommer närmast. 

Hursomhelst, med Johan Kinde har kvällens givne dandy och estradör tagit plats på scen, smokingflugan litet nonchalant uppknäppt kontrasterar han i vitt och svart kraftfullt mot de  effektfullt färgskiftande rökmolnen på scen – guld, rött och blått. Jag vill verkligen kalla honom estradör för Johan är i uppenbar mental och fysisk toppform! Med en stor portion humor, kvickhet, självdistanserat poserande och i ständigt samspel med publiken bjuder vår evige dandy på stor show!

Johan ger ett mycket sympatiskt intryck, vilket är helt kongruent med hur jag alltid upplevt honom de gånger jag faktiskt snackat med honom och haft mejlkontakt, och jag tycker han hanterar det faktum att det hunnit rinna en hel del vatten under broarna sen bandet började spela en gång för 30 år sen på ett mästerligt och värdigt sätt. Jag tycker han har tagit Lustans ända in i 10-talet på ett elegant och värdigt sätt: när han nu som medelålders i sina texter reflekterar över tiden som gått och hur det blev med alla drömmarna som tonåringen drömde. För Johan var ju tonåring i princip halva Lustans egentliga karriär på 80-talet. Imponerande att han åstadkom så mycket, så tidigt. Och det funkar fortfarande! Kritikerna må vara litet ljumma, om än inte helt negativa. 

Kanske var detta bästa spelningen jag sett med Lustans – och jag har sett många. Det är mycket välrepeterat och låturvalet är snyggt. För mig personligen är det en känslomässigt stark upplevelse eftersom majoriteten av de här texterna nöttes in genom otaliga genomlyssningar i tonåren; det är texter som med tiden kommit att bli ett eko av - soundtrack till - mina tonår, en självklar del av mitt liv. Så får jag också gåshud när jag hör introt till ”Män av skugga” och minns det gamla gänget, kvartetten från E1a, Brännkyrka gymnasium läsåret ’84-’85. I rent nostalgiska termer är denna stund - när jag sjunger med i vartenda ord och frasering i texten och saknar mina gamla vänner - hela festivalens höjdpunkt!

Några gånger plockar Johan fram gitarren och spelar några riktigt hyfsade solon, ”Paradisets portar” och ”Skuggan av ett tvivel”. Ja det funkar verkligen, det funkar riktigt bra! 

Howard Jones  -
är fortfarande lika positiv och sympatisk och har många fler bra och catchiga låtar än vad jag kommer ihåg att han hade. Själv hade jag bara den första av hans plattor, ”Human’s lib” 1984. Det här visar sig också vara den spelning som känns mest 80-tal. Det låter ofta ganska mycket Level 42 och Thompson Twins mellan varven, med synthblås och omisskännligt kantiga rytmer (vilket när det kommer från mig inte nödvändigtvis behöver innebära något negativt). Och Howard sjunger bra, inte bara för ”att vara 55″ utan för att han faktiskt gör det.  Det är godkänd retro-underhållning tycker jag.

Reeperbahn –  
Till mystiska suggestiva toner gör först de tre unge icke-originalmedlemmarna entré i eleganta mörka kostymer. Sen dyker Eddie Sjöberg och Peter ”Korre” Korhonen upp till visst jubel från publiken. Jag hör att introt som spelas inte kan vara något annat  än”Marrakesh” och det hela känns smått magiskt. Så dundrar det igång. Maffigt och kraftfullt. Även det här funkar bra. De har verkligen repat ordentligt och det enda jag kan anmärka på är att Olle är hes och torr i halsen, ”känns som ett helt duvslag i halsen” som han kommenterar efter just ”Små druvor”.

Olle ser hyfsat fräsch ut tycker jag och det gläder efter intrycken från dokumentären förra året som bitvis kändes så hemsk. Hans mycket personliga och emellanåt smått bisarra och surrealistiska mellansnack känns igen. Men han är hes så han kommer inte riktigt till sin rätt rent sångmässigt den här kvällen. Och ”Havet ligger blankt” gör han ganska oengagerat. Men det var ett undantag. Annars är han på och tycks återhämtad efter de dubbla benbrotten förra sommaren när han dansar litet fram och tillbaka; nu slår det mig att han har en rejäl dos David Byrne-känsla i sig. Eller om det är David B som har ganska mycket Olle Ljungström-känsla i sig? Olle är alltid Olle. Helt unik.

Det blev alltså ett väldigt drag framför scen, som ni förstod av min blogg från igår. Mycket allsång, mycket skrika och ropa och våldsamma applåder. Bra låturval också, med många låtar från plattorna Peep Show och Intriger. Ja här är hela låtlistan så ni kan se själva vad bandet körde:

Marrakesh
Lycklig
Gröna tapeter
Upptäck din kropp
En helt vanlig dag
Små druvor
Havet ligger blankt
Hjälte
Älskling du är som en pistol
Det vackra livet
Peep Show
Dansar
Förnedringen

Varför spelar de inte ”Venuspassagen”? Den tanken återkom flera gånger mot slutet av konserten. Men förklaringen var så uppenbar att jag först inte såg den. Utan Danne Sundquist på scen blir det förstås ingen venuspassage. Olle sjunger av naturliga skäl inga Danne-låtar.

De tre nya förmågorna får alla godkänt av mig. Det går inte att göra Peter Ivarss på basen, det är klart, men ingen skugga faller över Jukka Rintamäki som på kort tid repat in dessa krävande låtar. Han gör det bra. Likaså syntes och hördes den elegante gitarristen Joel Fritzell som också utseendemässigt ”känns” nog så mycket Reeperbahn vid tiden för Peep Show. Han är cool.

Men än mer uppskattade jag förstås Eddies och ”Korres” medverkan. Eddie lägger sina solon med den litet sparsmakade och oyviga elegans jag kommit att gilla så mycket. Han broderar ut här och där och gör det med samma värdighet som alltid. Han är verkligen cool. Och så den fantastiske maskinmannen Korre bakom trummorna. Han är som en maskin. Det är mycket drivet och kraftfullt och samtidigt troget soundet på plattorna. Grymt starkt! Och eftersom det soundet, särskilt på ”Peep Show”-plattan, är så oförskämt bra är detta förstås en stor bonus.

Det känns sammanfattningsvis väldigt starkt att se och höra Reeperbahn igen efter 24 år. Då och då brister spontana  ”Hultsfred ’86! Hultsfred ’86!”-rop ut till de äldre bandmedlemmarnas milda förtjusning. ”Vi ses igen om 20 år!” svarar Olle från scen. Den här publiken undviker lyckligtvis att börja skrika på ”Nürnberg 47” och ”Hundarna brinner” så Olle slipper irriteras av för honom oönskade tillrop vid denna spelning.

Tillsammans med Lustans är Reeperbahns spelning den givna höjdpunkten för mig. Jag blir både rörd och berörd vid upprepade tillfällen, särskilt i ”Det vackra livet”, ”Älskling du är som en pistol” och ”Små druvor”. Min relation till låtar som dessa är så djupt personlig efter alla otaliga genomlyssningar och alla de (ofta dramatiska tonårs)känslor som är förknippade med dem att de känns som en del av mig. Jag kan inte skilja upplevelsen av att vara tonåring från rader som ”Inget händer idag/Inget hände igår/ Om det är något som känns så vill jag ha mer…”

Det är som om harmonierna och texterna till dessa låtar är kraftigt bredbandsuppkopplade rätt in i hjärtat på mig och även om det nu är ca 25 år sen jag lyssnade på dem som mest så är det fortfarande en extremt snabb uppkoppling… Kärleken till Reeperbahn består. Ohotat. 

Reeperbahns medverkan är också den enda, nåja Ultravox kom också undan med ok recensioner, av akterna som kritikerna verkligen gillat. Inte helt oväntat.

Alphaville - 
Sångaren Marian Gold är den ende som är kvar från originalbandet, men vilken duktig sångare och vilken energi på scen. Han är kvällens bäste sångare utan tvivel, vilken pipa och vilket omfång på rösten. En stor överraskning att de gjorde en så kraftfull spelning. Marian är dessutom nästan äldst av artisterna vi fått se ikväll, född 1954 så han fyller 56 i år. (Killarna i Ultravox är födda mellan 1950 och 1953, så de är kvällens åldermän). Alphavilles scenshow är den mest påkostade med mycket maffigt ljus och effekter. Det är också nu som publikuppslutningen framför scen är som störst. Jag gissar att det måste ha varit drygt 5 000 personer på plats i alla fall. Kanske mer?

Kul att låten ”Monkey in the moon” från 98 funkar så bra live. Det är alltså inte bara hittarna från guldperioden 1984-1985 som slog an hos publiken.

 
Ultravox -  
Jag har höga förväntningar när dessa fyra engelska gentlemän gör entré på scen. Det är verkligen Midge Ure, Billy Curry, Chris Cross och Warren Cann som äntrar scen. De fyra jag kallar originalmedlemmerna eftersom jag aldrig varit en stor fan av tidiga Ultravox med John Foxx; ni vet jag återkommer då och då till det tema att jag struntar i vad proffstyckare och prettokritiker anser om artister. Jag lyssnar själv och gör mig en egen uppfattning. Alltså är det plattorna ”Vienna” 1980, ”Rage in Eden” 1981 , ”Quartet” 1982, och ”Lament” 1984 som jag älskar; det är mitt Ultravox.

De fyra gentlemännen är nu alla mellan 57 och 60 år gamla, men oj vad duktiga de är på det de gör. Tillsammans med Reeperbahn är de också de enda akterna som verkligen får positiva recensioner. Ljusshowen är läcker, det är fyra duktiga instrumentalister på scen – inte minst Midge som ju spelat gitarr med självaste Thin Lizzy en gång i tiden och Billy Curry som då och då lämnar syntharna och spelar sin elfiol med samma elegans som på Vienna för 30 år sen.

Dock upplever jag att herrarna gjorde ett något konstigt urval av låtar där de spelade för många instrumentala och alltför lugna låtar. Det gjorde att denna spelning helt enkelt tappade tempo av och till. Eftersom de var sist började folk också mycket riktigt  droppa av. Det blev inte tillräckligt publikfriande. Synd, tycker jag, eftersom de egentligen har så JÄTTEMÅNGA bra låtar som skulle funka så mycket bättre live. Bra tycker kritikerna som lyssnar med helt andra öron än den folkliga publik som jag inbillar mig är den primära målgruppen för denna turné.

”I remember (death in the afternoon)” och ”All stood still” var personliga favvisar denna kväll. Tycker själv det funkar bäst när Midge hänger på sig gitarren och kliver fram på scen. Detta med reservation för att jag var tvungen att gå efter ”Vienna” och bara hörde att ”Dancing with tear in my eyes” drog igång, missade låten därefter…

Sammanfattningsvis -
Eftersom jag inte hade några förväntningar alls på vare sig Howard Jones eller Alphaville så överraskade de nog mest i positiv bemärkelse. Jakob Hellman och Ultravox var annars de spelningar som minst motsvarade mina förväntningar, som för dessa två genuint älskade artister var betydligt högre. Ändå var de bra, och showen funkade bra i det här formatet, inget snack om saken!

Lustans Lakejer och Reeperbahn var utan tvivel mina favoriter. Höga förväntningar som uppfylldes med råge. Stark upplevelse med ett och annat ögonblick med gåshud som när det begav sig på 80-talet. Och jag antar att det var just därför jag betalat för att få återuppleva detta. Grymt bra! MVG, eller snarare 5:a vill jag sätta som fick den typen av sifferbetyg på 80-talet!

Det må stundtals inne i öltältet, där jag dock inte tillbringade mer än kanske 15-20 minuter av kvällen, ha snuddat vid upplevelsen av spektakel med en och annan fyllesnubblande patetisk medelålders svennebanan, men det hör väl snarast sommarsverige till och framför scenerna var känslan en helt annan. Jag har besökt många, många festivaler genom åren och denna får defintivt godkänt! Jag återkommer till en rad som präglat denna recension – det funkar bra!

Och det kan bli än bättre. Jag ska ju se kommande spelning i Eskilstuna på fredag. Ska bli mycket spännande och jag hoppas förstås extra på att Olles heshet då ska vara ett minne blott!

Fler recensioner:
Expressen
http://www.expressen.se/noje/musik/1.2089003/en-stilig-skrall-fran-reeperbahn

Aftonbladet
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen2010/article7585005.ab

Sundsvalls Tidning
http://st.nu/noje/1.2235327-olle-stal-showen