Har vi ännu en ny ”krigsvinter” på gång?

Det är den 30 november idag men vi har redan haft midvinter i en vecka i Stockholm. Jag gillar inte dessa förryckta årstider. November är en höstmånad. Om vi ska avsluta november med -15 grader i Stockholm, eller ännu kallare, hur lång ska då inte denna vinter bli?

Dagens datum är annars ett med stark koppling till svensk historia, vilket jag skrev om för några år sen. Vad kan det vara? Kolla här:
http://japetus.wordpress.com/2007/11/30/den-kulan-visste-var-den-tog-karl-xii-en-helt-vanlig-dag-i-en-novemberlerig-skyttegrav/

Apropå vinter. Jag har i många år gillat att återvända till referenspunkten de tre ”krigsvintrarna” i 80-talets mitt som sammanföll med mina tre gymnasieår, 84-85, 85-86 och 86-87. Dessa vintrar har varit sinnebilden för riktiga kalla vintrar, vintrar som var just ”de kallaste sen kriget”. Med kriget menas då här det andra världskrigets svinkalla vintrar i början på 40-talet. Att det de åren också pågick ett annat symboliskt krig som gjorde vintrarna än värre är ytterligare en historia, men den ska jag inte gå in på här och nu.

Men efter förra årets svinkalla vinter, den kallaste sen just mitten av 80-talet, fick jag en ny referenspunkt. Och efter SMHIs, men även andra diverse mindre seriösa prognosmakares uttalanden låter det ju dessvärre som att vi kan ha en ny svinkall historia till vinter på gång. Det var nånting om luftmassor som vanligtvis ligger över Nordamerika, men som nu åter för andra året i rad är på gång att parkera sig över Skandinavien. En ny krigsvinter? Fy fan! Nej jag köper inte det där standarduttalandet om att det bara finns ”dåliga kläder”…

Kan vi inte införa en modellvinter i stockholmsområdet? Låt den början vid Lucia varje år och pågå till och med första söndagen i mars (för vasaloppsåkarnas skull). Låt framförallt temperaturen ligga mellan -1 och -5 C. En lagom vinter.  En mänsklig vinter. Låt oss slippa denna fasansfulla ihållande stalingradkyla!

ANC-galan – svensk rock mot apartheid, 25 år

Ikväll är det 25 år sen ANC-galan eller Svensk Rock mot Apartheid. Detta var en manifestation mot den sydafrikanska apartheidregimen som hölls 29-30 november 1985 på Scandinavium i Göteborg. Resultatet av evenemanget, de två konserkvällarna och en insamling i anslutning till dessa, blev över tolv miljoner kronor, vilka skänktes till befrielserörelsen ANC.

Drivande bakom arrangemanget var den då högst oväntade kombon Mikael Wiehe och Tomas Ledin som tillsammans fick med sig i princip hela den dåvarande svenska etablerade artisteliten som uppträdde gratis på de två utsålda galorna.  Även Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme medverkade och höll tal.

Det speciella med ANC-galan var att de hämmande motsättningar som funnits på den svenska musikscenen under 70- och 80-talen, vilka kulminerat i samband med den s k ”Alternativfestivalen” 1975, äntligen hade försvunnit och att de musiker som tidigare tillhört proggrörelsen och de mer ”kommersiella”, av proggarna tidigare bespottade, artisterna nu äntligen kunde stå på samma scen och samverka för en god sak. Därför var galan en milstolpe i den svenska musikhistorien. Efter ”Band aid” i december 1984 och ”Live” aid i juli 1985 kunde nu också Sverige göra en liknande gala.

Jag minns galan och singeln ”Berg är till för att flyttas”, en låt inspirerad av och i samma anda som Little Stevens ”(I ain’t gonna play in) Sun City” med United Artists against Apartheid. Vid tiden för detta var jag (som 17-åring) dock själv mer inne på annan och då mer ”modern” musik. Det var alltså inte i första hand mina idoler som stod på scen, särskilt inte proggarna som då för mig tyvärr mest framstod som elitistiska gnällspikar och bakåtsträvare. Men saken de enats kring var god och den kunde jag sympatisera med fullt ut. Och det var ju verkligen hög tid att de trista motsättningar som funnits äntligen kunde blåsas bort.

”Berg är till för att flyttas”, specialskriven av Mikael Wiehe (text) och Tomas Ledin (musik) för evenemanget där större delen av den etablerade svenska artisteliten medverkade på Scandinaviums scen 29 nov 1985, notera inslaget av tidstypiska frisyrer (läs hockeyfrillor) och stasser (läs axelvaddar) och Johan Stengårds saxsolo som är en helgjuten 80-talsinsats.

Olof Palmes korta, kärnfulla tal på ANC-galan:

Mer info om galan och den dubbel-CD som utgavs 2005:
http://www.bjornafzelius.com/video/ANC-galan.htm

Gruppfoto från singelomslaget ”Berg är till för att flyttas” – på fotot kan du hitta Tomas Ledin, Mikael Wiehe, Björn Afzelius, Imperiet, Dan Hylander, Anne-Lie Rydé, Eva Dahlgren, Sanne Salomonsen, Py Bäckman, Tommy Körberg, Totta Näslund, Jerry Williams, Mats Ronander och Mikael Rickfors

Inga tidens filter kan dock skymma det faktum att låten var riktigt bra och ett mycket typiskt tidsdokument, men detta var alltså egentligen inte ”mitt 80-tal”. Ja ni vet, det var något annat…
http://japetus.wordpress.com/2010/08/09/ror-inte-mitt-80-tal/

 

Petra Marklunds/Septembers slutliga välförtjänta stora svenska genombrott

Det är inte så ofta jag tittar på tv nuförtiden annat än för att se nyheterna, men det finns undantag.

Tidigare har jag följt SVTs ”Mästarnas mästare”, men under denna höst har jag verkligen uppskattat TV4s sympatiska programidé, musiksatsningen ”Så mycket bättre”. Det är egentligen samma upplägg som SVTs ”Stjärnorna på slottet” tidigare men här handlar det om musiker och artister ur olika generationer och från bitvis vitt skilda genrer som bor tillsammans i en vecka.

Det intressanta här är när de spelar varandras låtar, för de får alla vara huvudpersoner i varsitt avsnitt och bestämma dagens program. Och i samband med måltiderna får då de andra artisterna välja låtar från dagens huvudpersons repertoar och framföra dem. Det är ett mycket lyckat koncept! Jag får anledning att återkomma till fler reflektioner kring programserien när den är slut.

Medverkar gör Lasse Berghagen, Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Per ”Plura” Jonsson, Christer Sandelin, Thomas DiLeva, Petter och Petra Marklund. Säkert är det nu många artister som tackat nej till detta program som ångrar sig djupt. Det är helt tydligt vilken succé programserien är och det innebär garanterat ett lyft för samtliga artisters skivförsäljning, eller låtförsäljning via nätet som det väl mest handlar om idag.

Det är också tydligt att kvällspressen hängt på och knepar och knåpar ihop nya rubriker varje söndag med anledning av gårdagens program. All publicitet är bra publicitet! Det blir draghjälp till kommande turnéer för artisterna i fråga.

För den svenska publiken är, eller var det i alla fall innan denna serie, väldigt tydligt vem som var det minst kända namnet av artisterna som medverkar…

Petra Marklund är sångerskan bakom artistnamnet September. Det är väldigt tydligt att hon genom denna serie nu äntligen fått sitt välförtjänta stora svenska genombrott och det var på tiden. September släppte första singeln 2003 och har haft mycket stora internationella framgångar sedan dess. Problemet har dock fram till nu varit att hon är verksam i en i Sverige ännu inte riktigt respekterad genre – dance.

Men i ”Så mycket bättre” har hon fått många chanser att visa vilken utomordentligt duktig sångerska hon är. Dessutom framstår hon som en mycket sympatisk, sund och jordnära person. Detta har nu slutligen gått hem i Sverige.

Petra gör en snygg akustisk version av DiLevas ”Vem ska jag tro på?” från ”Så mycket bättre”

En av mina mest lästa bloggar, ja den som denna höst varit den i särklass mest lästa, är också mycket riktigt den jag skrev om Petra i januari 2008 för snart tre år sen. Här skriver jag litet mer om Septembers musik och varför jag gillar den, trots att det inte egentligen är riktigt min typ av musik. Och ändå är det det.
http://japetus.wordpress.com/2008/01/27/cry-for-you-med-septemberpetra-marklund-kart-barn-har-manga-versioner/

Indikationer på Petras framgång fick jag också här i bloggen när ”Så mycket bättre” började sändas på tv. Jag såg då genast i statistiken hur den gamla bloggen om Petra från 2008 formligen rusade i höjden därför att människor sökte så intensivt på Petras/Septembers namn. (Tidigare brukade jag se att folk som sökte på den närmast fåniga ordkombinationen ”snygg tjej” hittade till just den bloggen…)

Nu handlar det om en ökning hittills i november med 240%, vilket inneburit att det nu är upp till 100 personer per dag som hittat den och (möjligen) läst den. Snart har 2 000 pers sett den. Det är kul! Och inte illa för en helt okänd bloggare som har en så hopplöst splittrad blogg som denna som kan handla om allt från krigshistoria till popmusik, årstidernas gång, träning, svensk poesi, inomhusodling av ekar, personlig utveckling och bokrecensioner… Ett konglomerat av olika ämnen.

Men det här är det mest populära ämnet i bloggen denna höst. Och det ville jag gärna skriva om för att på min kant i all anspråkslöshet puffa litet för en mycket duktig och proffsig sångerska som är värd att höras och respekteras även i sitt hemland för det hon gör.

 

Petra tillsammans med Petter, Christer Sandelin, Per ”Plura” Jonsson, Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Thomas DiLeva och Lasse Berghagen

Sprillans nya September-låten och videon, ”Resuscitate me”, lärde mig ett nytt ord på engelska, titeln betyder alltså återuppliva mig. Låter som en typisk September-hit med snygga stråkar och vackra harmonier framförallt i versen. Jag gillade de enkla svarta och vita luftiga visuella kontrasterna i videon.

Battle of Britain – Epilog 28 nov 1940, Helmut Wick – flygaressets sista strid

Vi är så framme vid det som kan kallas den symboliska slutakten, eller epilogen, till Slaget om Storbritannien; en dramatisk incident om än i liten skala, men ett passande slut för den här tråden jag berättat. Det blir också en särskild titt på några av slagets huvudpersoner, de tyska flygaressen. Det är med andra ord åter dags att göra en tidsresa 70 år tillbaka i tiden…

- – -

Det är på eftermiddagen den 28 november 1940, en strålande klar, kall solig senhöstdag vid 16.30-tiden och Luftwaffes 25-åriga stjärnskott, den nyutnämnde eskaderchefen för andra jakteskadern, JG 2 Richthofen, flygaresset Major Helmut Wick är åter i luften i sin karaktäristiska gulnosade Me 109E över ”favoritjaktmarken” Isle of Wight i Engelska kanalen.

Tillsammans med honom kommer de tre Staffeln ur 2:a Gruppe, dryga 30 Me 109:or, men allra närmast Wick flyger som vanligt de tre piloterna i hans stabsschwarm, eskaderstaben, med några av Luftwaffes bästa jaktflygare; Oberleutnant Rudolf ”Rudi” Pflanz, Oberleutnant Erich Leie och Oberfeldwebel Erich Rudorffer.

Major Helmut Wick (1915-1940)

Wick har under fälttåget i Frankrike och Slaget om Storbritannien utvecklats till ett av Tysklands tre främsta flygaress. Begreppet flygaress uppstod under första världskriget och definieras alltsedan dess som en pilot som skjutit ned minst 5 motståndare i luftstrid. Det råder nämligen sedan sommaren 1940 en informell men ändå tydlig kamratlig rivalitet och tävlan mellan de tre främsta tyska flygaressen Werner Mölders, Adolf Galland och Helmut Wick, vid denna tidpunkt Wehrmachts högst dekorerade officerare. I november 1940 hade dessa tre piloter alla mer än 50 luftsegrar på sina konton.

Mölders och Galland har länge haft försprång och befordrats till majorer och eskaderchefer redan i augusti, men den 5 oktober 1940 skjuter kapten Wick ned fem Spitfires på en dag, är nästan i kapp, och befordras till major och eskaderchef för JG 2 Richthofen, Luftwaffes mest namnkuniga och berömda jakteskader, döpt efter den odödlige Manfred Freiherr von Richthofen som var deras första chef under första världskriget då eskadern var känd som ”Richthofens flygande cirkus”.

Hermann Göring själv var den jaktflygare som tog över ledningen för eskadern när von Richthofen stupade i luftstrid våren 1918. JG2 var alltså Görings eget gamla förband och han hade fortfarande ett särskilt gott öga till dem när han nu var Luftwaffes högsta chef i nästa världskrig. Han hade personligen besökt Wick och JG2 i oktober 1940, ett tillfälle som uppmärksammades intensivt i dåtida tyska media. Om världskriget skapade nån form av idoler och kändisar så var flygaressen definitivt ibland dem.

Ryttmästare (kapten) Manfred Freiherr von Richthofen alias ”Röde Baronen” (1892-1918)

Det fanns fortfarande en romantiserad och ”ren” bild av den ridderlige jaktflygarens strid som ett envig man mot man högt uppe i himlen långt ovanför skyttegravarnas misär och barbari. Detta var ett arv från första världskriget då det fortfarande i högre utsträckning var just så, då ridderlighet och ett visst mått av ”fair play” inte var ovanligt. Under andra världskriget hade mycket av detta förändrats. Men myten om den ädle jaktflygaren var tacksam för media och levde därför kvar, särskilt på den tyska sidan.

De tyska flygaressens jägarmentalitet, jakt på medaljer och berömmelse har också varit föremål för kritik, särskilt från engelska historikers sida som menade att RAF hade helt andra ideal, för att denna medaljjakt skapade ren egoism som också delvis satte lagarbete och alla former av taktisk försiktighet och eftertanke ur spel.

En som gått in till 100% i rollen som flygaress var just Helmut Wick och han trivdes uppenbarligen i den rollen för han var utan tvekan en mycket självsäker, stolt och ganska så kaxig ung man, han var Röde Baronens arvtagare. Ja Wick var definitivt Luftwaffes nya stjärnskott och idol vid denna tid.  (JG 2 finns för övrigt fortfarande kvar i tyska Bundesluftwaffe. Ingen nazistisk belastning vilar över ”Röde Baronens” minne.)

Major Wicks gulnosade Me 109E i november 1940 med beteckningar som visar att han är eskaderchef, Geschwaderkommodore JG 2. De många segermarkeringarna på stjärtfenan visar tydligt att planet tillhör ett ess.

Major Wick i full färd med att beskriva sin senaste nedskjutning, till höger kamraten Erich Leie som var med när Wick stupade.

Men nu åter till den 28 november 1940…

På 6 000 meters höjd ovanför Isle of Wight upptäcker Wick och flera av de tyska piloterna kondensstrimmor högt, högt ovanför dem. Det är en stor formation engelska Spitfires. Helt i linje med sin aggressiva stridstaktik ger Wick order om anfall, ger fullt gaspådrag och stiger för att möta engelsmännen. I det här läget kommer de tyska planen ifrån varandra. Wick och hans stabsschwarm vänder upp och flyger rakt in i solen, och anfalls då av en 20-30 Spitfires som dyker på dem från högre höjd.

Fyra av de tyska piloterna utmanövrerar först skickligt de anfallande engelsmännen och dyker brant för att skaka av sig fienderna, det är just Wick själv, rotetvåan Pflanz och eskaderadjutanten Leie med sin rotetvåa Rudorffer. Men i den villervalla till luftstrid som nu uppstår tappar Wick kontakten med Pflanz när han tagit sikte på en av engelsmännen. Wick öppnar eld och träffar en Spitfire från 406th squadron, ännu en fullträff. I ett kort och säkert triumfatoriskt ögonblick är Wick nummer 1 bland Luftwaffes jaktflygare med 56 nedskjutningar på sitt konto, han har passerat Mölders och Galland. Wick drar spaken till sig, halvrollar och stiger för att vinna höjd igen, men då…

Flight lieutenant John Dundas, 609th Squadron, får Wicks stigande Me 109 i siktet för en kort sekund, men det räcker, för han är en mycket skicklig skytt, ett engelskt flygaress, och Wick blir hans 13:e luftseger.”Whopee I’ve got a 109!” hör den engelska stridsledningen Dundas ropa ut över radion. Wick är träffad! Hans Me109E fattar eld och spyr ut en lång mörk plym av rök efter sig, när den börjar störta mot havsytan långt under. Men Dundas får inte lång respit i sitt jubel för Wicks obeveklige rotetvåa ”Rudi” Pflanz finns nu åter strax bakom och han har Dundas Spitfire mitt i siktet, det engelska flygaresset träffas skoningslöst ögonblicket efter. Dundas Spitfire går i spinn och försvinner i havet utanför Bournemouth med en dödligt sårad pilot hängande över spakarna.

Här finns nu olika versioner av vad som sedan hände Wick. Det kan ha varit så att han dödades omedelbart av Dundas eldsalva och följde med den störtande 109:an ned i Engelska kanalen, men den officiella versionen som också betraktas som den mest troliga är denna.

Wick lyckas ta sig ur den brinnande maskinen och kamraterna ser fallskärmen veckla ut sig. Han dalar sakta ned mot havsytan. Pflanz cirklar ett varv och ser sin chef på väg ned i vattnet innan han vänder hemåt mot JG2s hemmabas, Beaumont-le-Roger i Normandie. Men det ska visa sig att detta är det sista man ser av Major Helmut Wick. Ett stort sökpådrag i Engelska kanalen berordras av Hermann Göring personligen, flygplan och båtar söker i dagar efter det försvunna flygaresset , men de hittar ingenting. Tyskarna ställde t o m frågan till engelsmännen över radio på BBCs våglängd för att få besked om de fångat Wick. Men det hade de alltså inte. Den 4:e december 1940 kom den officiella tyska kommunikén att Wick var saknad i strid. Helmut Wick blev 25 år gammal.

Slutakten – ”Battle above the clouds” av konstnären Geoff Nutkins. Geschwaderkommodore Major Helmut Wicks Me 109 är träffad av John Dundas Spitfire ovanför The Needles/Isle of Wight, 28 nov 1940, men strax bakom kommer Wicks rotetvåa ”Rudi” Pflanz

Och detta kom i praktiken att bli slutet för den stora kraftmätningen i luften mellan England och Hitlertyskland sommaren och hösten 1940; ihållande regn i början av december gjorde de flesta av Luftwaffes primitiva nordfranska flygfält obrukbara. Vädret var uselt. Utmattade och åderlåtna lutade sig Luftwaffe och RAF tillbaka i varsin ringhörna.

- – -

Enligt engelska historiker slutade Slaget om Storbritannien den 31 oktober 1940, enligt tyska  slutade det först i april 1941 efter blitz-vintern mot London då majoriteten av de tyska flygförbanden flyttades österut inför anfallet på Sovjetunionen. Var man drar gränsen spelar mindre roll, Hitlertysklands Luftwaffe hade (lyckligtvis) inte lyckats besegra det engelska jaktflyget RAF. Detta var Hitlers första militära motgång. Det var dock långtifrån slutet. Det var inte ens början på slutet. Möjligen kan man säga att det var slutet på början. Kriget skulle inte bli det korta avgörande krig som Hitler räknat med. Det skulle bli ett långt krig, ett tvåfrontskrig.

Men man kan alltså säga att slutet på början kom just denna klara kalla novemberdag 1940 när Luftwaffes då klarast lysande stjärna, Major Helmut Wick mötte sitt öde över Isle of Wight;  ”Siegfried was slain…” som den engelske historikern Stephen Bungay litet ironiskt skriver i sin utmärkta analys ”The most dangerous enemy”.

- – -

Hur gick det då för de andra tyska flygaressen, nationens särskilda ”idoler”, som hade utmärkt sig så under slaget?

Nästan på dagen ett år senare, 22 november 1941, följde Oberst Mölders sin forne rival Wick i spåren. Mölders hade befordrats till chef för Jagdwaffe, det tyska jaktflyget och förbjudits från fortsatt fronttjänst för att han var för värdefull för att förloras. Mölders kompetens behövdes inte längre främst i frontlinjen. Men det räddade honom inte. Han dödades i samband med en flygolycka då transportplanet han flög med kraschade helt oglamoröst in i en fabriksskorsten i Breslau, nuvarande Wroclav i Polen, i samband med landning i dåligt väder. Ett snopet slut för det tyska jaktflygets store inspiratör, reorganisatör och taktiske föregångsman. Vid tiden för sin död hade ”Pappa” Mölders bokförts för 115 nedskjutningar. Werner Mölders blev 28 år gammal.

Werner ”Vati” Mölders (1913-1941)

Och hur gick det för Wicks kamrater i hans stabsschwarm från sommaren och hösten 1940?

Oberleutnant ”Rudi” Pflanz stupade i strid 31 juli 1942 över Abbeville, Berck sur Mer, i Messerschmitts splitternya höghöjdsversion 109G1 som chef för JG2s ”high altitude interceptors”. Pflanz angrep numerärt överlägsna engelska jaktplan som eskorterade bombplan på väg in över Frankrike och sköt ned ännu en av dem. Det blev hans sista nedskjutning. För denna gång täckte ingen hans rygg, han hade inte sett att han redan förlorat sin rotetvåa i luftstriden med de fiender han så ofta mött, RAF Spitfires. Vid sin död hade Pflanz bokförts för 52 nedskjutningar, alla på västfronten, 45 av dem var just Spitfires. Rudi Pflanz blev 28 år gammal.

Rudolf ”Rudi” Pflanz (1914-1942)

Major Erich Leie stupar även han till slut bara ca 2 månader innan krigsslutet den 7 mars 1945 i Tjeckoslovakien då hans Me 109G-14 krockar under våldsam luftstrid med en nedskjuten rysk Yak-9 på lägsta höjd; Leie kastade sig ur sin Me 109 men fallskärmen hinner aldrig veckla ut sig. Vid det här laget hade ”överlevaren” Leie själv sedan länge befordrats till major och eskaderchef. Han räknade vid sin död 118 nedskjutningar; 76 av dem på östfronten (32 av dessa var ryska Sturmoviks) samt 42 luftsegrar på västfronten (30 av dem var Spitfires). Även Erich Leie blev just 28 år gammal.

Erich Leie (1916-1945)

Så slutar min berättelse om Battle of Britain och den slutar genreriktigt, alla de omnämnda tyska jaktflygarna var då borta, stupade för en förlorad sak och en vidrig regim. Alla utom en. General Adolf Galland överlevde kriget och levde till hög ålder. Han var av de allierade känd som en ridderlig och respekterad motståndare. Galland hade efterträtt sin vän och rival Mölders som chef för tyska jaktflyget och i den rollen kom han allt oftare i konflikt med sin omöjlige chef Göring.

Adolf ”Dolfo” Galland (1912-1996)

Det slutade med att Galland i början av 1945 ledde vad som kom att kallas ”jaktflygarnas revolt” mot Görings undermåliga ledarskap. Göring sparkade Galland och satte honom i husarrest med hotande krigsrätt och dödsstraff hängande över honom. Här ingrep dock Gallands vän Albert Speer som informerade Hitler om detta interna bråkande. Galland släpptes fri och återvände till fronttjänst i krigets sista desperata veckor. Mer om det nedan.

Det kan i sammanhanget också vara försonande och trevligt att berätta att han efter kriget även blev mycket god vän med sina gamla engelska motståndare, flygarässen Douglas Bader och Robert Stanford Tuck. Stanford Tuck var bl a gudfar till ett av Gallands barn, sonen Andreas Hubertus född 1966.

Galland och Stanford Tuck upptäckte efter kriget att det var trevligare att jaga tillsammans än att jaga varandra. Här ett foto då herrarna är på fågeljakt i samband med en paus av inspelningen av filmen ”The Battle of Britain” 1968 där de båda hade uppdraget som teknisk rådgivare för sina respektive länders flygvapen…

I februari 1996, efter en lång och mycket framgångsrik fredstida karriär, somnade den gamle Galland stilla in i sitt hem i Oberwinter am Rhein. Galland hade under kriget bokförts för 104 nedskjutna motståndare, men då ska man veta att han hade stabstjänst som general 1942 till 1945.
 

Epilogens epilog…

Men jag glömde ett namn… Erich Rudorffer, född 1917.

För den siste av de fyra i Major Wicks stabsschwarm från Slaget om Storbritannien, världens främste nu levande flygaress, Major Erich Rudorffer, finns ännu kvar, nu i höstas den 1 november fyllde han 93 år.

Erich Rudorffer (1917- )

Rudorffer, den yngste i Wicks kvartett, avancerade även han till major och eskaderchef. Otroligt nog klarade han sig hela vägen genom hela kriget, dessutom var han ständigt i fronttjänst, hade aldrig stabstjänst. Han kom att strida på alla frontavsnitt; på västfronten, på östfronten, i Afrika, i Finland och i krigets absoluta slutfas flög han Me 262, världens första operationella jetjaktplan tillsammans med just Galland.

(När Galland släpptes ur husarresten gjorde han ett upprop att samla några av de bästa återstående tyska flygaressen i jetjaktförbandet Jagdverband 44, JV44 våren 1945. Med dem vann också Galland sina sju sista luftsegrar i mars-april 1945. Med Galland och Rudorffer i JV44 flög även den tidigare i bloggen omnämnde Johannes Steinhoff  http://japetus.wordpress.com/2008/05/05/en-vacker-bild-av-forsoning-bitburg-5e-maj-1985/)

Rudorffer sköt ned otroliga 222 fiendeplan vilket placerar honom på 7:e plats bland världshistoriens främsta flygaress; 136 på östfronten, 26 i nordafrika, och 60 på västfronten inkluderande 10 fyrmotoriga bombplan. Han är också ett av världens främste jetjakt-ess med 12 nedskjutna fiender. Den gamle flygaren kan fortfarande berätta om sina minnen från en statistiskt sett omöjlig resa genom över 1 000 stridsuppdrag under 6 år av oavlåtlig fronttjänst under kriget. Han är ett stycke levande historia.

Den sedan länge pensionerade majoren Erich Rudorffer tillsammans med konstnären Graeme Lothian som avbildat Rudorffers karaktäristiska gulnosade Me 109E av årgång 1940

- – -

Slutbilden, historiens vingslag…

”The Hunters”, engelske konstnären Geoff Nutkins målning av ”arguably Luftwaffe’s very best Stabsschwarm”,  kvartetten Wick, Pflanz, Leie och Rudorffer över Isle of Wight nån gång senhösten 1940

Den skicklige Geoff Nutkins konst pryder många av mina bloggar om Slaget om Storbritannien. Så här presenteras han på sin webbplats och här hittar ni den:

Geoff Nutkins is an aviation artist of international renown. His paintings and prints are in collections across the world, including the Royal Air Force Museum and the RAF Staff College.   http://www.aviartnutkins.com/

- – -

Tjeckiske krigshistorikern Petr Kachas mycket informativa sida om de tyska flygaressen:
http://www.luftwaffe.cz/

- – -

TIDIGARE BLOGGAR PÅ TEMAT  ”1940″:

Norge och Danmark invaderas samt Churchills återkomst, 9 april 1940:
http://japetus.wordpress.com/2010/04/09/70-ar-sedan-operation-weserubung-norge-och-danmark-invaderas/

Tragedin i Katyn, Polen, april-maj 1940:
http://japetus.wordpress.com/2010/04/12/en-dubbel-polsk-tragedi-smolenskkatyn-1940-och-2010/

Frankrike kapitulerar, 22 juni 1940:
http://japetus.wordpress.com/2010/06/22/i-en-jarnvagsvagn-i-compiegne-22-juni-1940/

”Eagle day”, Slaget om Storbritannien, 13 augusti 1940:
http://japetus.wordpress.com/2010/08/13/eagle-day-battle-of-britain-13e-augusti-1940/

”The Hardest day”, Slaget om Storbritannien, 18 augusti 1940:
http://japetus.wordpress.com/2010/08/18/battle-of-britain-de-svaraste-dagarna-augusti-1940/

”London’s burning”, Slaget om Storbritannien, 7 september 1940:
http://japetus.wordpress.com/2010/09/07/londons-burning-battle-of-britain-slutfasen-inleds-7-sept-1940/

”Battle of Britain Day”, om hur slaget avgörs och berättelsen om en bortglömd hjälte, 15 september 1940:
http://japetus.wordpress.com/2010/09/15/battle-of-britain-day-15-september-1940-om-slagets-avgorande-och-en-bortglomd-hjalte/

Calle och ekarna

För ett par veckor sedan fick jag en idé. Jag skulle ta in ett par ekollon och plantera för att sedan till sommaren kunna ge små ekplantor i present till mina föräldrar och då närmare bestämt till trädgårdarna på deras sommarställen. Så skulle jag få nåt nytt att pyssla med inomhus i vinter. 

Och så blev det. I en enkel plastlåda för tomater satte jag de fyra första ekollonen. Två av dem slog rot och skjöt skott inom en vecka. De växte snabbt i ca 10 dagar innan snöstormen och mörkret kom, då stannade de upp. Jag plockade sedan in 6 ekollon till och har nu lagt i grunt vatten för att låta dem gro. Först därefter ska jag sätta dem i jord. Jag plockade också in 6 lönnfrön, alltså de typiska ”näsorna” och satte i jorden för en vecka sen.

Planta av ek (Quercus robur på latin)

Nu har jag alltså en liten ek- och lönnplantage på gång i köket. För att ge dem mer energi har jag nu också köpt ett par lågenergilampor. En av dem har jag tänt nu ikväll som en ny solhimmel över de två ekplantor som faktiskt grott, men nu stått stilla i växten i snart två veckor. Lönnarna har inte grott än och inte heller någon av de 6 ekollonen som ligger i blöt.

Så detta har blivit en ny liten hobby. Jag har läst en del på nätet, letat rätt på rätt sorts lampor och varit på Plantagen i Slagsta och handlat mer odlingsattiraljer; krukorna, faten och lekakulorna fick jag tag i, men ingen drivbänk. Det är inte säsong för dem än. Vi får se hur det går med odlingen?

Eken är känd i historien som ett mycket karaktärsfullt och heligt träd. Det kan också bli mycket gammalt, en ek kan leva i 1 000 år. Vi får se var mina ekar kommer att hamna och vad de kommer att få se under sin levnad?

To be continued…

Fotnot: Tack Marianne Fredriksson för lånet av din boktitel. ”Simon och ekarna” – som jag tyckte mycket om – håller nu på att bli film med Helen Sjöholm och Bill Skarsgård i huvudrollerna. Filmen kommer att ha premiär våren 2011.

”Fett onice!” Blir det några sjyssta bananer ikväll?

Kommer hem först vid 21.30 denna mycket långa arbetsdag. Har handlat på ICA Kvantum i Liljeholmens centrum på vägen hem. Jag är ganska trött, ja ganska så rejält trött, och det har varit en kall, blåsig och mörk hemresa. En av alla dessa otaliga anonyma vardagskvällar som i själva verket är livet.

Jag har som vanligt handlat en del ingredienser till min återkommande näringsrika morgon-smoothie. Jag har ju mixat smoothies sen i januari i år och har, i alla fall för det här året, frångått min mångåriga tradition av havregrynsgröt på morgonen. Men ikväll är det nåt som inte stämmer. När jag tittar närmare på bananerna ser jag att de är skadade, är spruckna på den sida som legat nedåt. De är litet svartnade och geggiga i ”såren”. Suck! Ska jag omedelbart behöva gå ned för berget igen i snöstormen och byta dem? Jag funderar en stund över rimligheten i detta.

Och kommer fram till att: det ska jag. Skit i att det bara handlar om ca 8-9 kr. Detta är en principsak. Så jag klär på mig igen och går ut i snöröken. Väl nere på stora ICA Kvantum i centrumbyggnadens nedersta plan,  tunnelbaneplanet kommer jag så fram till samma kassörska som jag handlade av för ca 15 minuter sen.

Jag visar upp mina bananer och säger att jag vill byta dem. Då fäller denna tjej i obestämbar 20-25 årsålder en obetalbar kommentar:

”Fett onice!”

Hon sympatiserar med mig, uttrycker på sitt sätt att bananerna jag köpt är oacceptabla. Jag får mina två nya bananer. Rätt ska vara rätt. Nöjd trampar jag tillbaka mot hissarna för att sedan ta mig ut på centrums baksida, korsa Nybohovsbacken och gå trapporna upp igen, hem igen. Med mig genom snöstormen bär jag två sjyssta bananer i en ICA-kasse och ett leende.

PS: Det känns nu smått overkligt att jag fortfarande för dryg ett år sedan ständigt handlade på Konsum nere i Liljeholmen. Det blev ju en del bloggar om alla orimligheter som hände där när de saknade konkurrens under de två år som nya centrum i Liljeholmen byggdes. Nu finns plötsligt både ICA, Willys, Lidl och Konsum här. Det är bra med konkurrens.

Flygarjackor på modet, rekommenderar de bästa från Eastman Leather Clothing

Att flyghistoria och flygplan är ett stort intresse för undertecknad har inte kunnat undgå någon som följt denna blogg…

Jag läste häromdagen i Metro att flygarjackor, pilotjackor, är på modet i höst. http://nyheter.metromode.se/2010/11/10/ett-lyft-for-pilotjackor/

I reportaget rekommenderas läsaren att skaffa sig en av Burberrys fårskinnsjackor som ”gör dig redo att lyfta mot en retrostilig modevinter”. Burberrys i all ära, jag tror de leverar kvalitet. Men om man som riktig konnässör önskar sig ännu bättre kvalitet och exceptionell autenticitet, ja då väljer man att köpa en äkta flygarjacka från Eastman Leather Clothing. Det är nåt helt annat. http://www.eastmanleather.com/

Väljer man att köpa sin jacka från Eastman får man nämligen en exakt kopia av någon av de flygarjackor som verkligen användes under andra och första världskriget. Det är fråga om riktigt högkvalitativa och autentiska produkter, de bästa som finns på marknaden. Jag vet, för jag har handlat av dem.

Det var på den svenska premiären av flygfilmen ”Memphis Belle” i december 1990 som jag fick nys om flygarjackorna från Eastman. Jag minns att det stod en mycket trevlig norrman uppklädd i äkta amerikansk bombflygarstass i foajén och delade ut reklambroschyrer från just Eastman Leather Clothing. Jag blev vansinnigt imponerad och intresserad. Snart beställde jag egna därifrån.

Det var en måttbeställd jacka som syddes upp till mig. Den skinnjackan är nu snart 20 år gammal, men ännu snyggare idag än den var då när jag fick den. Jag har vårdat den väl. Rekommenderas!

”Memphis Belle”, 1990 med bl a Matthew Modine, Eric Stoltz, Sean Astin, Billy Zane och Harry Connick Jr

 

Här har vi en äkta amerikansk USAAF type B6 M/1943. Mer om denna snygga jacka hittar du här: http://www.eastmanleather.com/B-6ELC.htm

Och här har vi de tyska jaktflygarnas svarta skinnjacka modell 1943. Mer foton på de tyska pilotjackorna hittar du här:  http://www.eastmanleather.com/WWIILuft.htm

Trailern till filmen ”Memphis Belle”

Och här en rejält fördjupad blogg om den historiska amerikanska Schweinfurt-räden i aug ’43 och den amerikanska bomboffensiven mot Tyskland 1942-1945:
http://japetus.wordpress.com/2008/08/17/en-reva-i-tidens-vav-drama-over-schweinfurt-och-regensburg-17-aug-1943/

15 bestående litterära favoriter

I förra veckan fick jag en propå på FaceBook om att på max 15 minuter lista sina 15 litterära favoriter. Jag valde att göra den övningen här istället. Så här ser instruktionen ut och så här ser min lista ut.

Writer friends:

 Don’t take too long to think about it. Fifteen authors (poets included) who’ve influenced you and that will always stick with you. List the first fifteen you can recall in no more than fifteen minutes.

JRR Tolkien
Lars Gustafsson
Robert Harris
Gunnar Ekelöf
Hjalmar Gullberg
Richard Bach
Arthur C Clarke
Sam J Lundwall
Tomas Tranströmer
Evert Taube
Pär Lagerkvist
CS Lewis
Richard Adams
Umberto Eco
Neil Donald Walsch

Hansson de Wolfe och Lloyd Cole i november

Nu är det dags! Ikväll denna fredag bär det iväg till Katalin i Uppsala för att se Lloyd Cole live igen. Middag först. Trodde att det kanske skulle vara som på gamla Ginos tid i Stockholm då man kunde boka bord och så att säga ”äta sig in på konserterna”. Men så bra är det inte ikväll. Det gör inget. Det ska bli väldigt trevligt att se denne käre gamle idol igen.
http://japetus.wordpress.com/2010/10/08/lloyd-cole-tillbaka-med-i-sverige-nu-i-november/

Katalin är en scen i Uppsala som märkts starkt senaste året, ska bli intressant att uppleva den ikväll:
http://www.katalin.com/index.php?mact=PDI_Events,cntnt01,detail,0&cntnt01event_id=204&cntnt01detailtemplate=&cntnt01returnid=18

Lloyd Cole

Och den 11 november, i förra veckan, hade jag glädjen att se Hansson de Wolfe igen. Även denna gång på Rival vid Mariatorget. Kändes smått overkligt att ha sett dem två gånger samma år med bara 8 månaders mellanrum. Det var ännu en bra spelning, kanske inte riktigt lika bra som första gången i år. Svårt att säga varför. Kanske var det bara känslan att se dem för första gången efter att ha lyssnat på dem i nästan 30 år i våras som skapade den magi jag upplevde i våras?
http://japetus.wordpress.com/2010/03/28/hansson-de-wolfe-overlevererade-pa-rival/

Per Lindvall, Lorne de Wolfe och Jonas Isacsson

Den gamla biografen Rival har bl a blivit en trevlig konsertlokal, om än för ”sittande spelningar”:
http://www.rival.se/

Cornelis Vreeswijk, om nya filmen och några personliga minnesbilder

Imorgon, fredag 12 november, är det 23 år sen Cornelis Vreeswijk dog. Och samma kväll är det premiär för den nya filmen om honom regisserad av Amir Chamdin, med ett förflutet i gruppen Infinite Mass. Hans-Erik Dyvik Husby, mest känd som sångare i norska punkbandet Turbonegro, gör en mycket porträttlik huvudroll. Den filmen ser jag mycket fram mot att se.

Cornelis… Det känns overkligt att det gått 23 år sen han gick bort i sviterna efter sitt hårda, rumlande liv och leverne. Jag minns honom så väl och visst hade jag en relation till honom. Det hade nog alla som var hyfsat samtida med honom. Och nya generationer lyssnare, de som inte kan minnas honom från hans livstid, fångas och berörs av hans rika konstnärliga arv. På Cornelis officiella webbplats beskrivs han bl a så här:

”Samhällskritiker, romantiker, humorist. Men ändå i första hand en gudabenådad poet och låtskrivare. Cornelis Vreeswijk blev svensk nationaltrubadur genom att behärska alla aspekter på sitt skrå. Från genombrottet efter albumdebuten 1964 och fram till sin för tidiga död 1987 samlade han ihop en poesiskatt som senare omfamnats av generation efter generation av svenskar.”

Det är inga överord. Cornelis är stor. Väldigt stor och med tiden tämligen mytomspunnen. Det finns mycket att skriva och säga om Cornelis brokiga, stökiga, levnadsglada konstnärsliv. För dem som vill läsa mer om det rekommenderar jag Klas Gustafsons biografi ”Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk” från 2006.

Det jag själv alltid fascinerats av är hur en person som haft svenska som andraspråk, Cornelis var som bekant holländare och 12 år gammal när han kom till Sverige, kunnat bli så exceptionellt duktig på att formulera och uttrycka sig på just svenska. Cornelis var extremt språkbegåvad.

Hans-Erik Dyvik Husby (alias Hank von Helvete) som Cornelis i filmen med samma namn. Att denne norske sångare själv just övervunnit ett eget mångårigt drogmissbruk gör honom i mitt tycke än bättre lämpad att spela Cornelis. Jag tänker mig att han bättre än de flesta andra kan uttrycka den blandning av livsglädje, ångest, genialitet och svärta som var Cornelis brokiga liv 

I bloggen brukar jag fokusera på mina personliga upplevelser av de artister jag skriver om. Och jag minns mycket av Cornelis, på något sätt var han i olika former ständigt närvarande under hela min uppväxt. Jag undrar om det egentligen finns någon annan svensk personlighet, utöver Olof Palme, som under samma period haft ett totalt sett så stort mediautrymme? Cornelis var ständigt närvarande. Det var inslag, program och filmer på tv; det var låtar på radions ”Musikkrysset”, ”Ring så spelar vi”, ”Svensktoppen”och så en och annan rejäl löpsedel.  Och så alla visorna vi sjöng på musiktimmarna i grundskolan.

Tidigt var det krogshowen med ”Tre Damer” på gamla Bacchi Wapen i sent 70-tal som drog till sig min uppmärksamhet. En frodig och skroderande Cornelis myntade begreppet ”Cornelis’ show business” vilket blev en återkommande snackis för mig och närmsta vännerna.

1986 sommarjobbade jag på gamla Första Sparbankens kontor vid Tjärhovsplan på Söder. Cornelis bodde vid denna tid enligt uppgift i korsningen Renstiernas Gata – Folkungagatan ett stenkast därifrån. Nån gång var han (liksom Plura i Eldkvarn) inne och gjorde bankaffärer på kontoret. Jag minns att han inte var lika stor och frodig då längre.

Men det första och enda egentliga personliga mötet jag hade med Cornelis inträffade den långa och kalla vårvintern 1987. Jag gick längsmed Kungsgatan ned mot Stureplan och nånstans tvärs över gatan från McDonalds stannade jag till för jag kände att någon tittade på mig från sidan. När jag vände mig till höger såg jag in i ett mycket bekant ansikte. ”Hej!”, sa jag spontant till den person som hjärnan omedelbart identifierat som en kompis. Cornelis log, för visst var det han. Jag rodnade och mumlade en ursäkt, men Cornelis bara fortsatte le. Ansiktet såg litet slitet och tärt ut ovanför pälskragen denna kalla dag, men det varma leendet och de omisskännliga bruna ögonen, den speciella blicken var omöjlig att ta miste på. Det är ett mycket fint minne. 

Senare samma år, i juli, hade jag också glädjen att också få se och höra honom live – på Roskildefestivalen. Det var en fysiskt nedgången Cornelis som spelade i ett av de största tälten uppflugen på en hög barstol och det var smockfullt med folk. Han hade behövt den största scenen för att alla som ville se honom verkligen skulle ha fått göra det. Publiken klättrade i tältets linor och invändiga stolpar, så Cornelis fick säga åt dem gång på gång. Han må ha sett trött ut, men lät fortfarande bra och jag minns ännu hans vassa och ironiska mellansnack. 

Den hösten, den sista hösten, var Cornelis med i uppsättningen av ”Jesus Christ Superstar” då för övrigt en viss Bruno Wintzell spelade huvudrollen. Cornelis spelade översteprästen Kajafas. Eller snarare skulle ha gjort det för jag minns att mamma, som såg föreställningen, berättade att Cornelis var sjuk och inte kunde medverka den kväll då hon sett musikalen. Cornelis var döende i levercancer men lyckades under september och oktober 1987 ändå fullfölja sin sista skiva ”Till Fatumeh – rapport från de osaligas ängder”.

Den 12 november hade Cornelis till slut förlorat kampen mot cancern; bara 50 år gammal, men åldrad i förtid, sliten efter ett hårt och självförbrännande liv somnade han in på Södersjukhuset i Stockholm och ligger idag begravd på Katarina kyrkogård på Södermalm i Stockholm. Bredvid honom ligger 1600-talspoeten Lars Wivallius och nära, i samma rad, förra utrikesministern Anna Lindh. Jag passerar där ibland, stannar en stund och tänker på honom. Hans sånger kommer alltid att leva.
 

Cornelis Vreeswijk (8 aug 1937 – 12 nov 1987)

Så här reagerade jag efter att ha sett filmen om Cornelis:
http://japetus.wordpress.com/2010/12/27/mellandagsbio-med-cornelis/

Trailern till filmen om Cornelis

Eldkvarn och Marie Fredriksson i vackra, vemodiga Cornelis-klassikern ”Somliga går med trasiga skor” från plattan ”Den flygande holländaren” som 1988 samlade stora delar av den då etablerade svenska artisteliten i en hyllning till Cornelis. I videon skymtar flertalet av dem, bl a Pugh Rogefeldt, Totta Näslund, Wilmer X, Anne-Lie Rydé, Kajsa Grytt & Malena Jönsson, Fläskkvartetten, Peter LeMarc, Ola Magnell och Monica Törnell. Videon är inspelad i gamla Lugnets industriområde som idag är fashionabla Hammarby Sjöstad.

Cornelis Vreeswijks officiella webbplats:
http://www.cornelisvreeswijk.se/