Så har det hänt ännu en gång. Jag har snart fullbordat ännu ett år på min livsvandring. Det är en ständig balansgång och en strävan för mig att så långt som möjligt göra ”rätt” i varje given situation. Att vara en bra människa som gör positiv skillnad utan att göra våld på mig själv- med allt vad den ekvationen bjuder av vägval, insatser och samtidigt kunna sätta gränser när så behövs. Året som gått gav fler tillfällen att öva detta. Det är inte alltid lätt. År 2010 är nästan slut och ett nytt år står för dörren; om några månader fyller jag 43 och det känns… Overkligt.
2010 har varit omväxlande och känns inte helt lyckat för mig. Det finns ljuspunkter men personligen är jag inte fullt nöjd med vad jag presterat under året som gått. Åren går. Jag måste sätta tydligare mål och framförallt bli bättre på att hålla kontinuerligt hög självdisciplin för att nå dit jag vill. Det jag presterat hittills räcker inte och lämnar mig med en halvljummen känsla av att sitta stadigt förankrad i lagomlandets lagomfåtölj. Ebba Gröns odödliga text till ”Vad ska du bli?” spökar i bakhuvudet…
Jag roade mig med att plocka fram litet fakta om mig själv. Just nu idag när jag skriver detta, den 30 dec 2010 ca kl 12.45 gäller detta:
- You are 42 years old.
- You are 514 months old.
- You are 2,237 weeks old.
- You are 15,659 days old.
- You are 375,821 hours old.
- You are 22,549,292 minutes old.
- You are 1,352,957,559 seconds old.
Denna info och mycket annan kuriosa hittar du här på ”Birthday calculator”, bara knappa in ditt födelsedatum:
http://www.paulsadowski.com/birthday.asp
Jobbet – mot något nytt och bättre:
Ett av de mest positiva sakerna i bokslutet är att jag slutligen lyckades byta jobb internt på min arbetsplats under året som gått. Jag ville ju inte byta arbetsplats den här gången, bara avdelning. Efter att ha upplevt en arbetssituation som kändes otacksam och till slut allt mer liknade en olöslig ekvation med en för mig frustrerande mix av dolda och öppna konflikter pga olika uppfattningar och meningsmotsättningar pga skilda värderingsgrunder har jag bytt jobb internt.
Att bryta mot outtalade informella förhållningsregler i en organisation är inte lätt, särskilt om de är starka, men det är utmaningar jag naturligtvis måste ta mig an om jag ska kunna skapa en långsiktigt hållbar situation som fungerar för mig. Jag vägrar att menlöst tigande finna mig i inkonsekvenser och orättvisor påtvingade av vissa ledningspersoner som besvärande ofta föregår med nyckfullt dåligt exempel. Att inte finna sig i sådant brukar kallas integritet. Kanske ett utslag av fadersarvet från Tornedalen att inte finna sig i ”överhetens” osakliga förtryck, vilka former det än tar sig.
Jag har jobbat 18 år i sju olika organisationer så jag har ganska mycket att jämföra med. Det här är inget osakligt gnäll. Den här gången passade jag helt enkelt inte in. Med facit i hand efter ett drygt halvår är det nu i alla fall tydligt att bytet var rätt för samtliga inblandade. Glädjande nog har det utvecklats till en win-win situation.
Vänner/socialt/familj – fortsatt låg profil och gränssättande:
Känns verkligen som ett mellanår detta. Om 2008 var det senaste riktigt socialt aktiva året, ända tills olika svåra konflikter delvis sprängde ”gänget” och som ännu starkt påverkar min umgängeskrets, så har 2010 liksom 2009 varit ett ganska asocialt år. Att ordna fester hemma regelbundet varje månad som för 5-10 år sen funkar liksom inte längre. Folk har inte tid på samma sätt som tidigare. Jag orkar inte på samma sätt längre. Och det fåtal gånger jag försökt ordna något hemma så har det inte blivit bra, mycket pga enstaka gränslösa och respektlösa personer i mitt umgänge som jag haft svårt att hantera. Jag måste bli bättre på att säga ifrån. Och det har jag blivit.
Nu har jag ledsnat rejält på den ego-attityden och försäkrat mig om att fortsättningsvis slippa den typen av socialt obehag. Visst, det skapar litet social friktion att markera och säga ifrån både gentemot vänner och familj, att inte konsekvent göra som andra förväntar sig att man ska göra och i värsta fall låta sig köras över gång på gång – men det bryr jag mig inte så mycket om och framförallt låter jag mig inte styras av det. Det är väl nu ca 10-15 år sen jag slutligen insåg att mitt liv inte är en popularitetstävling. Jag bekräftar den insikten genom mina sociala vägval i år.
Tänker ibland på det att min trista och dåligt planerade halvsunkiga lägenhet i Kransen verkligen drog till sig otroligt mycket mer folk än den fina lägenhet jag nu bor i med utsikt över hela stan. Fast det har nog inte så mycket med läget att göra som med förändrade levnadsförhållanden och omständigheter för människorna jag umgås och har umgåtts med.
Relationen – ett tvärt slut och en försiktig början:
En frustrerande del i bokslutet är avslutningen på den relation som tog slut i början av året. Det blev till sist ett överraskande tvärt, snopet och oförsonligt avslut vilket kändes som ett personligt misslyckande för mig som värderar samförstånd, dialog och försoning i relationer; en naiv och idealistisk idé som nu definitivt släcktes ned. Särskilt tråkigt med tanke på att allt kändes så intuitivt trevligt och bra och verkade så rätt initialt. Jag som trott mig kapabel att alltid kunna landa relationer på en försonad vänlig bog åkte nu på en rejäl snyting, tog illa vid mig, kände mig initialt som en idiot och det kom att kasta en mental slagskugga av sorg som räckte alltför långt in 2010. Lärorikt.
Därför var det med stor försiktighet och viss tveksamhet jag kom att inleda en ny relation under sommaren, kände mig inte redo och inte heller värdig en tjej med så hög standard, personlig drivkraft, generositet och energi. Sedan dess har det varit en fascinerande och försiktig resa i rätt riktning. Funkar det nu? Räcker jag till? Time will tell…
Träningen – längsta uppehållet och viss lönnfetma:
Ett frustrerande kapitel. Centralbadet stängde för renovering i juni och skulle öppna i oktober. Som blev november. Som blev december. Som blev ”efter årsskiftet”. Nu är det senaste budet mitten av februari 2011 och jag har inte tränat regelbundet på mer än ett halvår; mitt längsta träningsuppehåll på 11 år. Känns inte alls bra.
Hade jag vetat att det skulle ta så här långt tid skulle jag förstås ha börjat träna nån annanstans långt tidigare. Nu är jag less på att vänta och har nu i princip att välja mellan Västertorpsbadet och Forsgrenska. Saken är ju den att jag vill kombinera styrketräning med simning och bastu. Därför blir urvalet mer begränsat. Troligen blir det då Forsgrenska vid Medis eftersom det ligger bättre till i förhållande till jobbet.
En konsekvens av träningsuppehållet är att jag nu nästan väger 80 kg utan att ha tränat mig till det, den vikt jag kämpat så många år för att nå genom att styrketräna. Nu har jag nästan nått den genom att bli en liten, liten aning lönnfet. Ja jag vet att det inte är nånting jämfört med andra. Men jämfört med mig är det en ny upplevelse. Tidens gång. Men den gången och den trenden ska brytas! Finns ingen anledning att tappa konturerna bara för att jag passerat 40.
Hälsa – smoothies, spikmatta och guidad meditation
Om träningen varit eftersatt så uppvägs det en del av vissa andra insatser detta år. Alltsedan januari har jag varje morgon tagit en riktigt nyttig smoothie till frukosten; banan, äpple, blåbär, vaniljyoughurt och acai- eller gojibär. Och under hösten har jag varje morgon kört 20 minuters spikmatta och guidad meditation i hörlurarna. Jag tror det är den viktigaste orsaken till att jag, trots missad träning, inte varit förkyld en enda gång den här hösten. Jag minns inte när det annars hände sist. Detta är något jag måste ge mig själv cred för när jag annars tycker jag varit dålig på att hålla bra standard i år.
Hemmaodlingen – vissnade ambitioner:
Jag berättade om ekarna för några veckor sedan. Jag försökte plantera ekar, lönnar, äppelkärnor, melonkärnor och avokadokärnor. I november gick det fort och bra i det senhöstljus som ännu strömmade in genom fönstren, men i december när mörkret tog över gick det tyvärr inget vidare. Av dryga 10 ekollon är det bara 2 som har grott. Ett av dem stannade sedan upp och plantan tycks nu vara död. Den andra har också stannat i växten men ser åtminstone ut att leva; hoppas att den ska ta fart igen när ljuset återvänder längre fram i år. Av övriga planterade kärnor blev ingenting.
Nya grannar – generationsskifte och nattliga hälgångare:
Gamle Helges lägenhet under mig är nu sedan några månader bebodd av två välartade studenter (Helges barnbarn och en av dennes goda vänner) som flyttat in efter en totalrenovering av den gamla slitna lägenheten. Ett generationsskifte har skett och det är trevligt att se samma namn på dörren. Det var fantastiskt att se hur fräscht det blivit. Jag minns ju hur det såg ut där nere förra hösten i samband med att jag fick låna toan och duschen i den tomma lägenheten som kändes full av ekon ur det förflutna från de människor som bott och åldrats där i 45 år.
Ovanför mig har vänliga Anita flyttat ut och ersatts av ett par som har den märkliga och olyckliga kombinationen att vara hälgångare med sena vanor. Varje kväll mellan 22.30 och ca 24.00 utbryter ett dunkande i golvet ovanifrån när de av någon outgrundlig anledning blir aktiva och börjar gå fram och tillbaka intensivt mellan rummen. Det rasslar, stöter och smäller litet också. Det är något de fixar med, men efter som det gått många månader sedan de flyttade in är det svårt att tro att det har med flytten att göra längre. Det är ett mysterium. Ett lätt frustrerande sådant.
En person som går på ett normalt sätt hörs inte så mycket, men är man utpräglad hälgångare och stöter med hälarna i golvet när man går så hörs det väldigt tydligt. Det blir nästa års utmaning att försöka kommunicera detta till dessa grannar utan att på nåt sätt stöta sig med dem. Hur tar man en sådan kontakt på ett sunt och vettigt sätt?
Foto – de borttappade kamerornas år:
En riktigt frustrerande om än världslig detalj i år är det faktum att jag tappat bort två kameror. Den första försvann i samband med kungabröllopet den 19 juni. Kameran och framförallt de ca 250 bilderna försvann nånstans på stan den eftermiddagen. Kan ha varit en ficktjuv, kan ha varit hjärnblödning från min sida. Sen i samband med min gudsons födelsedag i augusti försvann den sprillans nya kamera jag köpt. Väldigt trist och jobbigt. Då ledsnade jag och struntade i att köpa nytt, tänkte det var dags att ta en paus från fotograferandet. Det har alltså blivit väldigt mycket mindre fotat än det brukar. Det känns också skönt att bryta mot trenden att alltid vara killen med kameran som fotar hela tiden. Jag känner mig ofta väldig trött på att ha den rollen och funktionen. PS: Min ständigt generösa flickvän köpte till slut en ny kamera åt mig, vilket kändes skämmigt men jag har tacksamt tagit emot den och inte förlorat den. Har inga sådana planer heller.
Bloggen – framsteg och ett avslutande beröm till mig själv:
får sägas ha gått bra i år. De absolut bästa dagarna trafikmässigt har varit i år och nya rekord har slagits. Det jag skrev om ”Forever young”-turnén, kungabröllopet och tv-programmet ”Så mycket bättre” – Petra Marklund/September – drog mycket trafik. Det är förstås både fascinerande och glädjande för mig att se att tusentals personer läser det jag skriver. Denna mix av intryck, högt och lågt, ämnen som av någon anledning känns intressanta för mig med ständig ambition i research och språklig standard.
Trots att jag varken skriver om kändisskvaller, mode eller själv är helkändis, halvkändis, pseudokändis eller såpakändis blir bloggen läst. Här måste jag ge mig själv beröm för något som gått bra, en positiv trend och utveckling under ett år som annars till stora delar inneburit personliga besvikelser där jag inte upplevt att jag räckt till i de sammanhang som är viktigast för mig.
Men, sant som sist, som jag själv alltid brukar säga i tid och otid:
- Äventyret fortsätter!
Och ska det bli bättre i 2011 är det framförallt mitt ansvar. Pekar på mig. Och ingen annan.
Rundar av med något lämpligt storslaget musikaliskt med en mästare inom området. En av många suveräna låtar med detta proffs. Men en låt som inte är så känd, en låt med en storslagen text som fångar känslor och uttrycker brottstycken av något för mig relevant i det kalejdoskop av intryck som var 2010. En typisk sån låt jag vill avrunda med… Ett bra avstamp inför det nya. Plats på scen!
David Bowie: ”Strangers when we meet”, 1995 - Mannen, Myten, Legenden spelar som sig bör med ett gäng fullblodsproffs men jag vill särskilt peka på kombinationen Bowies mörka uttrycksfulla röst och Mike Garsons poetiska utsmyckningar på pianot i den här upptagningen…
Now seem so thin and frail
Slinky secrets
Hotter than the sun
No trendy rechauffé
I’m with you
So I can’t go wrong
Raining tears upon the sheets
I’m bewildered
For we’re strangers when we meet
Preening ourselves in the snow
Forget my name
But I’m over you
And it’s a dying world
Humming Rheingold
We scavenge up our clothes
Raging tears upon the sheets
I’m resentful
For we’re strangers when we meet
Tapping out your memories
Halfway sadness
Dazzled by the new
It was all that I feared
That whirling room
We trade by vendu
Is falling from me
My poor soul
All bruised passivity
All your regrets
Ride rough-shod over me
I’m so glad
That we’re strangers when we meet
I’m so thankful
That we’re strangers when we meet
I’m in clover
For we’re strangers when we meet
Heel head over
But we’re strangers when we meet…”
