"A fight between two bald men over a comb..." - Falklandskriget inleds, 2 april 1982

Vid 6-tiden på morgonen fredagen den 2 april 1982 inledde överlägsna argentinska militära styrkor sin landstigning på och ockupation av Falklandsöarna - Operation Rosario var ett faktum. Detta var den direkta orsaken till att fullt krig skulle komma att bryta ut mellan England och Argentina. Kriget skulle komma att vara i 74 dagar. Under de kommande månaderna kommer jag att återkomma till viktiga händelser från detta historiska skeende.

Karta över Falklandsöarna, klicka för bättre upplösning

Den 19 mars bloggade jag om upptakten och bakgrunden till det osannolika krig som våren och försommaren 1982, för nu 30 år sedan, kom att utkämpas mellan England och Argentina. De argentinska ”skrotletarnas” landstigning på Sydgeorgien och hissandet av den argentinska flaggan. I och med den argentinska landstigningen på själva Falklandsöarna var kriget ett faktum. Ja, om nu engelsmännen skulle bry sig om dessa mycket avlägsna, karga och för dem rimligen värdelösa småöar. Så tänkte i alla fall den argentinska militärjuntan med general Leopoldo Galtieri vid rodret.

Argentinas militärdiktator 1981-1982, general Leopoldo Galtieri

Juntans andreman, amiral Jorge Anaya, var hjärnan bakom ”Operation Rosario” , återtagandet av Las Malvinas

För mig var det också en mycket speciell händelse eftersom det också var den första större väpnade konflikt jag själv var gammal nog att följa nyhetsrapporteringen ifrån. Att England skulle befinna sig i krig med Argentina verkade även från min 14-åriga begreppshorisont 1982 som fullständigt orealistiskt.

Detta osannolika krig har träffande nog av den argentinsk-engelske författaren Jorge Luis Borges beskrivits just som två flintskalliga mäns kamp om en kam. Kammen var Falklandsöarna och ”männen” var fascistdiktaturens Argentina och Margaret Thatchers England. Det brukar som bekant alltid finnas minst en totalitär stat, diktatur, inblandad när det blir krig. Så även i detta fall.

Ingen av dem behövde egentligen Falklandsöarna, framför allt inte engelsmännen som under flera år hade försökt göra sig av med ögruppen i förhandlingar med Argentina – problemet var bara att de ca 2 000 öborna var mer engelska än engelsmännen själva och absolut inte ville bli argentinare. Detta trots att öarna låg ca 13 000 km från England.

Falklandsöarnas läge utanför Sydamerika

För Argentina var det dock sedan länge självklart att Falklandsöarna var en del av fosterlandet och återtagandet av Malvinas – som öarna kallas på spanska - var något av en helig plikt. För militärjuntan var det också ett utmärkt sätt att avleda den frustrerade och missnöjda befolkningen tankar på landets ekonomiska kris och samhälleliga stagnation och förtryck. Det fanns många billiga propagandapoäng för Galtieris junta att skörda här och då spelade det ingen roll att Falklandsöarna varit brittiska i 150 år och att befolkningen i omröstningar med förkrossande majoritet uttryckt sin vilja att förbli brittiska.

Argentinska pansarskyttefordon, Amtracs, i Port Stanley

Argentinarnas första landstigningsvåg mot öarnas huvudstad Port Stanley om totalt ca 600 man leddes av elitförbandet Buzo Tactico. De möttes av motstånd från de ca 60 brittiska lätt beväpnade Royal marines som var öns garnison och gjorde vad de kunde för att fördröja landstigningen. Bl a slog man ut ett argentinskt pansarskyttefordon, Amtrac, med ett av sina tyngsta understödsvapen, ett svenskt granatgevär av modell Carl Gustav. Men engelsmännen hade förstås ingen reell chans att stoppa de överlägsna argentinska styrkorna.

Live-dramatik 2 april 1982 då radiostationen på Falklandsöarna ockuperas under sändning och DJ Patrick Watts protesterar och vägrar lyda trots en argentinsk pistol i ryggen

Slutstriden stod vid guvernören sir Rex Hunts hus i Port Stanley där majoren Mike Norman ledde försvaret så länge det var meningsfullt; fem argentinska soldater stupade under de ca 2 timmar som eldstriden varade. Men när argentinarna fick fram pansarskyttefordon med kanoner som började beskjuta huset på behörigt avstånd fanns det inget mer att göra. Vidare motstånd var meningslöst och vid kl 09.25 beordrade guvernör Rex Hunt eld upphör. Engelsmännen kapitulerade och fick finna sig i att bli förnedrade av argentinarna genom att tvingas lägga sig på marken och bli fotograferade medan Union Jack halades och den argentinska flaggan hissades i guvernörens flaggstång…

Efter eldupphör och kapitulation tvingas Royal Marines lägga sig på marken för visitation

I Argentina var reaktionerna närmast euforiska, i Buenos Aires där folket bara några dagar tidigare demonstrerat hätskt mot juntan stod de nu enade som en enda stor fotbollspublik och skanderade ”Argentina, Argentina…”. Jag minns själv mycket tydligt dessa minnesbilder.

Rusiga argentinare på Plaza de Mayo i centrala Buenos Aires firar juntans återtagande av Malvinas, april 1982

I England var reaktionen skarp och Margaret Thatcher höll ett första tal i parlamentet House of Commons samma dag, 2 april, där hon underrättade kammaren om Argentinas väpnade aggression. Gensvaret var starkt och hon meddelade redan då att ögruppen måste befrias. Men hur? Och vad kunde man göra i FN? Snart skulle världen – och juntan i Argentina - få besked…

Premiärminister Thatcher talar till House of Commons, 2 april 1982

Upptakten till Falklandskriget:
http://japetus.wordpress.com/2012/03/19/argentinska-skrotletare-landstiger-pa-sydgeorgien-19-mars-1982-upptakten-till-falklandskriget/

Artikel i DN:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/30-ar-sedan-falklandskriget

About these ads