Just som vi i denna ljusa sommartid hunnit börja glömma vinterns filmer så kommer det en ny trailer…
För nu har den officiella trailern till andra filmen i Peter Jacksons trilogi om Tolkiens berättelse om ”Bilbo” eller ”The Hobbit: Desolation of Smaug” släppts. Här får vi nu se några fler av filmens karaktärer, båda nya påhitt och gamla kända ansikten. Dock ännu inte Mikael Persbrandt som Beorn. Peter Jackson tar sig en och annan frihet i sin tolkning, men han kan rent kronologiskt inte ha förändrat storyn så mycket att Beorn inte tillåts göra entré vara i denna andra del av filmserien. Jo det kan han förstås, men jag tror inte det.
Vi ser bl a Orlando Bloom som en yngre upplaga av Legolas, men också den nya och för denna filmatisering påhittade kvinnliga alven Tauriel. Det behövdes ett kvinnligt tillskott i berättelsen som annars lider av kraftig könsobalans. Vi kan också ana något av dvärgarnas möte med skogsalverna, deras kung Thranduil (Legolas far) och den klassiska scenen med flykten i tunnorna; här i typiskt upphottad Peter Jacksonsk version.
Vi får även se en skymt av den jättelika draken Smaug, berättelsens ursprungliga ”bad guy”. Och jag måste säga att jag tycker att det ser väldigt snyggt och effektfullt ut. Allt jag ser i trailern. Det bådar gott.
Redan tidigare i våras släpptes också denna teaser som var de första klippen ur nya filmen att släppas.
Men jag har också hittat ett längre klipp ur filmen som jag tyckte var intressant. Jag kan förstå att det visar ett exempel på något som inte är med i själva boken Bilbo men som är en del av den större berättelsen om Tolkiens sagovärld Midgård. Gandalf ger sig iväg på ett uppdrag till södra Mörkmården för att försöka ta reda på vad det är för en okänd makt som tagit sin boning i den gamla fästningsruinen Dol Guldur.
Med honom följer hans mer försiktige, fredlige och genomsnälle trollkarlsbroder Radagast, djurens vän. Det är en intressant scen som jag gillade för att den på ett fint sätt visar fram de två trollkarlarnas olika karaktärer. Och den är stämningsfull. http://www.filmofilia.com/hobbit-desolation-of-smaug-clip-143936/
Håller på att läsa om två böcker om Mount Everest. Två böcker jag läste för ganska så precis 15 år sen och som påminner mig om en litet äventyrligare period i mitt liv. Jag tänker på Göran Kropps ”8 000+” och Jon Krakauers ”Into thin air”. Berättelser som båda kulminerar under de dramatiska dygn i maj 1996 då den hittills svartaste och svåraste katastrofen i historien om världens högsta berg inträffade.
Omslaget till andra pocketutgåvan. Jag har förstått att min inbundna upplaga från 30-årsdagen i februari 1998 är en riktig raritet!
Både Krakauer och Kropp nådde toppen och lyckades även, till skillnad från 8 andra klättrare, ta sig levande ned igen. Med sig hade de upplevelser utöver det vanliga, både fasansfulla och vackra. De hade varit med om något som skapade en lång debatt som nu snart 17 år senare ännu inte tagit slut. Det handlar om kommersialiseringen av världens högsta berg och vad de stora pengar som det kostar att bli guidad till toppen kan ställa till med. T ex en katastrof av den magnitud som inträffade den gången.
Tidig engelsk pocketutgåva av Krakauers klassiker som jag skaffade antikvariskt i tidigt 00-tal efter att ha gett bort den inbundna svenska upplaga jag först läste
Synkroniciteten handlar om att jag mitt i omläsningen av böckerna får se att inte mindre än två större filmer om Everest nu spelas in. En kommer att handla om just de tragiska händelserna i maj 1996 (med Christian Bale i huvudrollen) och den andra fokuserar på den allra första av de många tragedier som berget förknippas med, den i juni 1924 då det första allvarliga försöket att nå toppen gjordes.
Det var dåtidens mest berömde alpinist engelsmannen George Leigh Mallory som då försvann under mystiska omständigheter i samband med toppattacken tillsammans med kamraten Andrew Irvine. Mallory och Irvine blev Everests första tragiska hjältar och spekulationerna har varit många kring om de faktiskt nådde toppen. Isåfall gjorde de det 29 år innan Edmund Hillary och Tenzing Norgay blev de som till slut fick äran av att ha gjort den första bestigningen.
Mount Everest är ett mycket mytomspunnet berg. Ett berg med många historier. Många av dem är tragiska, kanske de flesta. Men inte alla. Jag kommer att skriva mer om detta här inom kort.
Mäktiga Mount Everest med sin karaktäristiska plym av snö skapad av de starka jetströmmarna på nästan 9 000 meters höjd. I Tibet har hon alltid hetat Chomolungma (”Godess Mother of Mountains”) och i Tibet Sagarmatha (”Head of the Earth touching the Heavens”).
Läsandet av dessa böcker fick mig också att reflektera och minnas den period av ca 10 år mellan ca 1996 och 2006 då klättring och olika typer av äventyrssporter var ett återkommande och inte sällan farligt inslag i mina utlandsresor. Mer om detta följer också.
I gammal god ordning avslutar jag bloggen med litet rörliga bilder för att illustrera det jag berättat om… Och valet faller förstås på den odödlige, oövervinnerligt envise Göran Kropp som i denna klassiska scen från stigen mellan Lukla och Everest Base Camp i Nepal kämpar med sin 65-kilos ryggsäck (!) Ja ni läste rätt, 65 kg. Det är en obegripligt tuff börda att bära. Han bar ju nämligen själv upp precis allting han skulle använda vid sin bestigning.
Han ska förstås också klara att ta på sig ryggsäcken själv… Ingen hjälp ens med det.
Göran är och förblir en av mina stora hjältar och fortfarande kan jag inte förstå hur han förmådde genomföra den otroliga bedrift vi här ser honom göra en liten, liten del av…
Den första svenska filmupptagningen hade gjorts år 1897 då fotografen Ernest Florman med rörliga bilder förevigade det historiska ögonblicket då kung Chulalongkorn av Siam (Thailand) steg iland vid Logårdstrappan och välkomnades till Sverige av kung Oscar II vid Kungliga Slottet i Stockholm.
Filmer från dessa filmhistoriens tidiga dagar brukar inte vara av någon vidare kvalitet. Nej tyvärr brukar det vara ganska så sprakigt och urblekt. Men nu för ett par dagar sedan fick jag se något helt annat.
I Göteborg någon gång under sommarhalvåret 1913 hände det sig att en okänd svensk fotograf ställde upp sin kamera alldeles nära Feskekörka och bara filmade det lokala folklivet, just de människor som råkade passera just då. En mycket ovanlig händelse vid denna tid. Det är alltså ganska så precis 100 år sedan denna film gjordes. Jag blev imponerad och fascinerad av vad jag såg för det är verkligen ett stycke ovanligt välbevarad hundraårig historia.
Klicka på den här länken så kan du se filmen: Gothenburg 1913
Det är ett fascinerade knivskarpt litet stycke historia. Det är trevligt att se alla människor som skyndar förbi. En del förvånade ansikten inför vad som troligen var en av de allra första filmkameror de någonsin sett. Ja om inte den allra första. Många är förstås också nyfikna, särskilt barnen. En man verkar inte gilla att bli filmad (vid 0:58) och räcker ut tungan eller möjligen att han visar löständerna. Min favorit är annars den äldre gentlemannen (vid 1:28) som hälsar på fotografen, lyfter på hatten och gör en liten förfinad gest.
Det är också härligt att se hur välklädda alla människor ser ut med våra mått mätt, att t ex alla bär huvudbonad. Det var vardagsklädsel för dem, men för oss ser det ut som om alla är ganska högtidligt och elegant klädda.
Så har jag sett den omtalade filmen… Efter allt tveksamt jag hört om ”The Hobbit” tyckte jag att det kändes extra intressant att äntligen få se den själv och bedöma.
Och… Jag tyckte verkligen om den. Ska jag ge ett betyg direkt här och nu så blir det 4 av 5 möjliga. Mer än godkänd med andra ord. Filmen är stämningsfull, spännande, mysig, vacker och rolig om vartannat. En riktigt bra äventyrsfilm.
Kanske beror det på att jag såg den i 2D med normal ”framerate” och inte ens behövde må illa? Kanske beror det på att jag gillar fantasy i allmänhet och Tolkien i synnerhet?
Eller så kanske det helt enkelt beror på att det är en nog så välgjord film med en nog så spännande story satt i en nog så fascinerande och suggestiv fantasivärld? Det är vad jag tror.
Ett av de makalöst vackra naturscenerier filmen bjuder tittarna på (klicka för större bild)
Att Peter Jackson tar sig vissa friheter med historien och, liksom i filmerna om Ring-trilogin, adderar och vässar några av scenerna och gör dem än mer dramatiska än de är i boken stör mig mindre nu än då. De förändringar han gjort i denna första film var inga större sådana och inget som på något sätt bryter mot grundberättelsen. Då var det mycket värre i Ringen-filmerna där storyn på minst en avgörande punkt (kring karaktären Faramir) förändrats på ett sätt som verkligen inte alls hade något med boken att göra. Något sånt fick vi inte se här.
Och ja, det är klart att det underlättar att jag läst Tolkiens berättelser och är väl insatt i själva storyn och de övriga historierna om världen runt den; Tolkien hade ju skapat en rik värld med länder, kulturer, folk, språk och en lång historia som håller allt samman. En värld som i sin osannolikhet kunde kännas nog så övertygande. Därför tycker jag det är riktigt trevligt att Peter Jackson verkligen gör något av all denna kreativa rikedom som väntat på att berättas och inte bara lät det bli en en och en halv timme kort berättelse som enbart följer storyn i Bilbo steg för steg.
Bilbo trivs mycket bra hemma i Baggershus
Det stör mig alltså inte ett dugg att filmen börjar med att vi verkligen får se hur mysigt Bilbo har det hemma i sitt Baggershus i pastorala Fylke, hur väl han trivs och hur bekvämt och skönt han har det. Det stör mig därför inte heller att vi verkligen får höra bakgrunden om den tragedi som gjorde att filmens dvärgar förlorade sitt hem och drevs ut i världen i ofrivillig landsflykt.
Efter att först ha fegat ur ångrar sig Bilbo och den äventyrliga delen av hans personlighet drar det längsta strået…
Allt detta förankrar filmens karaktärer hos tittarna, även dem som inte läst boken, och skapar förståelse och känsla för dem och varför de gör det de gör. Det är också spännande att få se berättelsen vävas ihop med det större skeendet i Midgård och få höra hur diskussionerna går i det ”Vita Rådet” som vakar över världen: Elrond, Galadriel, Saruman och Gandalf. Det är kära återseenden. Inte minst fascinerande att skådespelaren Christopher Lee som gör Saruman gör denna roll vid 90-års ålder.
En mycket vacker och sympatisk scen mellan Cate Blanchet/Galadriel och sir Ian McKellen/Gandalf där hon frågar honom ”Varför denna hob?”, dvs varför tog du med en så liten och till synes obetydlig varelse?
Gandalf den Grå, den ursprunglige genuint godhjärtade och litet mindre storslaget Messiasliknande trollkarlen möter alvdrottningen Galadriel i en av filmens vackraste scener
Jag kan alltså inte uppleva filmen som själlös och plastig. Detta trots alla datoreffekter, konstgjorda fötter och näsor som recensenterna så gärna skriver om. Nej jag blir fortfarande berörd av berättelsen, riktigt rörd flera gånger t o m. Kanske mest rörd av skildringen av eremiten och trollkarlen Radagasts kärleksfulla omsorg om skogens små djur (precis som han beskrivs i böckerna).
Mötet och samtalet mellan Gandalf den Grå och drottning Galadriel om värdet av det som är litet och till synes svagt och obetydligt är starkt berörande då man anar deras ställningstagande mot den alltmer maktfullkomlige, överlägsne och fascistoide rådsordföranden Saruman den Vite som har en egen agenda som inte ligger i linje med Vita Rådets uppdrag. Gandalf framstår här i Vita Rådet som en slags Winston Churchill som för mer eller mindre döva öron varnar för den annalkande faran.
Och kanske allra mest att jag berördes av mötet mellan Bilbo och Gollum/Sméagol långt nere under Dimmiga Bergen; att få se hur den fullständigt förfallne och av ringens ondska degenererade Gollum för en stund glider över i sin mer ursprungliga personlighet, hoben Sméagol som kan uppskatta en gåtlek med hoben Bilbo. Låt vara med livet som insats för Bilbo som ändå väljer att skona Gollum när han har möjligheten att dräpa det eländiga kreaturet. Bilbo visar, inspirerad av Gandalf, istället medlidande som ska visa sig avgörande för det godas slutliga seger vilket läsare av Tolkiens sagor så väl vet.
Djupt nere under Dimmiga Bergens rötter hittar Bilbo något som Gollum just tappat, något som med sin egen omättligt starka vilja bestämt sig för att det vill vidare…
Det som en gång var hoben Sméagol tittar för ett ögonblick fram och möter hoben Bilbos blick; Bilbo ser den tragiske figuren och känner medlidande med honom trots mötet med den mordiske och ondskefulle huvudpersonligheten Gollum
Peter Jackson bjuder oss i denna första film en mycket väl förvaltad och även trovärdigt utvecklad berättelse om Bilbo placerad i den rika sagovärld som Tolkien skapade. Jag tycker Jackson gör det med den äran och jag ser verkligen fram mot de kommande filmerna!
Inatt ägde så den länge efterlängtade premiären av ”Hobbit – en oväntad resa” rum. Själv orkar jag inte längre kombinera nattliga aktiviteter med mitt arbetsliv så jag ser den inte förrän i helgen. Då blir det naturligtvis en recension.
Poster ”Hobbit – an unexpected journey” (klicka för större bild, klicka en gång till för största bild)
Reaktionerna verkar litet blandade. Jag läser bl a att inte alla gillar det nya filmformatet och den teknik man använt vid datoranimeringen. Ja förutom den överexploaterande känslan som ofelbart uppstår när man gör en tretimmars film av första tredjedelen av en bok som är så pass kort som ”Bilbo” ju är. Nu hör det ju till saken att Peter Jackson vävt in stoff från andra Tolkien-källor om händelserna i Midgård för att göra den än längre.
Personligen är jag så Tolkien-nördig så det mesta jag kommer reagera på är väl saker som få andra överhuvudtaget noterar. Nån ska ju vara sådan också. Jag gillar jag ju t ex inte titeln på filmen - ”Hobbit” låter så fel i mina öron som vant sig vid det mer svenska ”hober”. Dessutom heter ju filmen ”The Hobbit” på engelska vilket innebär att den på svenska då borde heta ”Hobbiten” om man nu vill göra en översättning och hålla sig till den nya linjen.
”Hoben – en oväntad resa” hade i mitt tycke varit en bättre titel på svenska eftersom jag gillar försvenskningen av orden i Ohlmarks översättning. Men allra bäst tycker jag ”Bilbo – en oväntad resa” hade varit i linje med hur Britt G Hallqvist översatte boken och gav den dess svenska titel. Boken handlar ju om Bilbo.
Men jag är i alla fall inte så gammal att jag minns den första groteska översättningen ”hompen”.
Mer om denna omtalade film om några dagar.
För den som inte kan slita sig från detta fascinerande ämne finns ju redan ett flertal insiktsfulla bloggar skrivna. I själva verket har ju min bevakning av filmen pågått i över två år…
För någon vecka sedan hade SvT den goda smaken att påminna mig om hur mycket jag älskar denna lika förtjusande som egensinnigt begåvade film. Det är en underbart romantiskt bittersweet historia helt i min smak och jag minns när jag såg den på bio att jag var väldigt fascinerad av den ovanliga storyn och det ovanliga sättet att berätta en kärlekshistoria.
Jag minns också hur intressant jag tyckte det vara att se Jim Carrey i en helt annan typ av roll än dem jag dittills sett honom i. En mer seriös och alldeles väldigt övertygande vanlig roll. Han gör sin rollkaraktär Joel Barish på ett fullkomligt vanligt sätt långtifrån de hysteriska karaktärer jag tidigare vant mig vid att se honom göra. Ok då, det märks vid några tillfällen att hans uppenbara komiska begåvning liksom bubblar fram av bara farten. Att Kate Winslet skulle vara lysande som Clementine Kruczynski var mindre överraskande för mig; hon fick också ett stort antal nomineringar och utmärkelser för denna roll, bl a nominering till Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.
Eternal sunshine of the spotless mind med Jim Carrey och Kate Winslet hade premiär i mars 2004
”Eternal sunshine of the spotless mind” är en mycket kritikerrosad film. Det är en film som finns med på de flesta listor över årtiondets bästa filmer. Filmen fick också en mycket välförtjänt Oscar för bästa originalmanus. Samarbetet mellan regissören Michel Gondry och manusförfattaren Charlie Kaufman mynnade ut i en ovanligt intelligent och tänkvärd film. Gondry och Kaufman är också upphovsmännen bakom filmer som ”Being John Malkovich” och ”Science of sleep”. Gondry har regisserat Science of sleep och Eternal sunshine medan Kaufmann skrivit manus till Being John Malkovich och Eternal sunshine. Det handlar om ovanligt kreativa, vackra och surrealistiskt egensinniga filmer.
I Eternal sunshine är ramberättelsen en kärlekshistoria som börjat gå fel; Kate Winslets rollkaraktär Clementine väljer då att efter ett uppslitande gräl anlita företaget Lacuna Inc och deras revolutionerande tjänst att sudda ut alla minnen av relationen och fd pojkvännen Joel/Jim Carrey. När Joel någon dag senare vill reda ut konflikten och träffar henne i bokhandeln där hon jobbar känner hon inte igen honom längre. Hon har dessutom redan skaffat sig en ny älskare.
Den upprörde och förtvivlade Joel får snart nys om Lacuna och beställer tämligen omgående samma tjänst. Raderingen av minnena sker sedan när Joel sover; större delen av filmen utspelar sig i Joels huvud då Lacunas tekniker börjar sudda ut minnena av relationen med Clementine och tittaren får uppleva dem i omvänd fragmentariskt mestadels kronologisk ordning; bästa ledningen till när en händelse i kärleksrelationen inträffar får man av färgen på Clementines hår eftersom hon färgar om med jämna mellanrum. Bit för bit suddas Joels minnen av alla upplevelser han haft med Clementine ut, från de senaste och bakåt mot de allra första.
När oförglömliga minnen mixas samman, Joel och Clementine på stranden i Montauk
Någonstans i denna process börjar dock den sovande Joel ångra sig, för plötsligt minns han ju varför han älskade den impulsiva Clementine så mycket. Dessa minnen är en del av honom, det som gör Joel till Joel, i synnerhet de känsloladdade minnena. Han börjar nu kämpa förtvivlat för att på något sätt bevara minnena av Clementine undan den konstgjorda förintelsen. Tiden håller på att rinna ut för Joel och Clementine, snart finns bara de allra första minnena kvar och nu gäller det att rädda dem! Taktiken är att gömma Clementine bland minnen där teknikerna inte ska komma på att leta, t ex långt borta i barndomen, gärna bland pinsamma förträngda minnen. Det hela är oerhört kreativt iscensatt och djupt gripande att se när de hand i hand flyr tillsammans vidare bland Joels minnen medan allting försvinner runt omkring dem.
Filmens titel är hämtad från engelske 1700-talspoeten Alexander Pope som i sin dikt ”Eloise and Abelard” berättar just om önskan att rena nuet från det förflutnas smärta:
”How happy is the blameless vestal’s lot! The world forgetting, by the world forgot. Eternal sunshine of the spotless mind! Each pray’r accepted, and each wish resign’d.”
Filmen visar på sitt mycket personliga sätt vad det vill säga att älska en annan människa med alla hennes fel och brister, allt det som skapar en personlighet och gör henne unik. Att det naturligtvis blir alldeles väldigt fel när vi kliniskt försöker avlägsna även de smärtsamma minnena, avlägsna en del av vårt liv, en del av oss själva. Den kaleidoskopiska kaskad av Joels lösryckta minnen av Clementine man som tittare översköljs av är underbart vacker hela vägen från grå diskbänksrealistiska inomhusscener i Rockville Center till kreativa kärleksförklaringar och romantiska naturscenerier på Long Island. Det är omöjligt för en människa utrustad med en åtminstone någorlunda normal EQ att inte beröras. Sekvenserna från stranden i Montauk var så starka och personligt berörande för mig att jag blev alldeles tyst och tagen. Det här träffade mig rätt i hjärtat.
Många är nog de tittare som kunnat identifera sig med Joels känslor inför den starka kärleksrelation han upplevt och förlorat men nu dessutom håller på att få permanent raderad, förintad ur minnet.
Trailern till filmen
Höjdpunkten i filmens soundtrack, Becks suveräna cover av The Korgis gamla finstämda ”Everybody’s got to learn sometime” från 1980. Till slut har Joel bara de allra första kärleksfulla minnena kvar; en ovärderlig skatt som håller på att tas ifrån honom. Det är så smärtsamt vackert att klockorna stannar…
Det var en gång i en annan tid, i ett annat land. Ett land och en tid för nu ganska längesen som jag ännu minns. Så väl.
Jag har just sett Maud Nycanders och Kristina Lindströms nya film om Olof Palme, den kanske starkaste dokumentärfilm jag sett. Efter tidigare läsning av både Kjell Östbergs och Henrik Berggrens biografier och genom att ha hunnit fylla 18 precis innan Palme sköts var jag väl förberedd för dokumentären. Det har sagts att vi genom att minnas Palme också förstår hans tid, det samhället och oss själva bättre. För mig stämde det väldigt bra. Jag har sett en väldigt viktig film jag önskar att alla oavsett politiska värderingar går och ser. Det här är 100% högintressant samtidshistoria. Det här är viktigt.
Vissa situationer i filmen blir närmast bisarra tidsdokument. Som när en fransk journalist får intervjua en halvnaken Palme i omklädningsrummet efter en av många tennismatcher mot Harry Schein; naturligtvis talar Palme flytande franska. Eller som när den kidnappade kassörskan på banken vid Norrmalmstorg kan ringa direkt till Regeringskansliet och få tala med Palme som upprättat en egen ledningscentral hierarkiskt ovanför polisens eller när Palme ber journalisterna sluta filma honom när han ska plocka fram husnyckeln från det hemliga gömstället utanför radhuset i Vällingby. En annan tid, ett annat land.
Palme hade så mycket… Ideologisk spänst, glödande patos, retorisk briljans och debattskicklighet, vass arrogans, envis integritet, karismatisk närvaro, politiskt mod, hätskhet, hårdnackad stridbarhet och en osedvanligt skarp intelligens och rörligt intellekt. Allt detta hade Palme. Allt detta gjorde honom både älskad och hatad. Han retade upp och rörde om. Han var allt annat än lagom, kunde inte vara lagom. Man kan nog säga att han var mycket osvensk i många avseenden. Det är lätt att bli imponerad av Palmes förmåga.
Jag tycker t ex avsnittet från Kårhusockupationen 1968 är riktigt bra. Man kan verkligen se hur illa berörd och överraskad Palme blir av de odemokratiska tonerna i studenternas naivt revolutionära utfall mot honom. Men han möter dem med sin överlägsna retorik och försvarar demokratins värderingar som ingen annan. Mästerligt. Aldrig har jag stått så till 100% bakom Palme som vid detta tillfälle.
Jag berörs också särskilt av Palmes engagemang mot rasism, intolerans och främlingsfientlighet. Det är väldigt tydligt att detta var något han brann litet extra för. ”Palme var genuint färgblind”, som Desmond Tutu så målande uttrycker det i filmen. Så minns jag också Palmes inhopp på ANC-galan hösten 1985 där bl a detta alldeles speciella gruppfoto togs.
Palme med artisterna på ANC-galan november 1985. Foto: Tommy Pedersen
Filmen börjar och slutar med mordet, men fördjupar sig lyckligtvis inte i detta så grundligt genomanalyserade svenska trauma, och är i övrigt välgörande rakt och kronologiskt berättad utan konstnärliga krumsprång.
Kjell Östberg har delat upp sin utmärkta biografi i två delar, ”I takt med tiden 1927-1969” och ”När vinden vände 1969-1986”. Så kan man också beskriva Palmes liv och så upplevde jag tydligt filmen som på många sätt är som en lång dags färd mot natt. Internationellt stortrivs Palme som oftast, men inrikespolitiken rymmer alltmer affärer och skandaler som kastar en slagskugga över Palmes liv och gärning. Filmen är alltså inget onyanserat hjälteporträtt av Palme.
Det är verkligen sorgligt att Palme kände sig tvungen att ljuga så flagrant i några av dessa sammanhang. Vi får se den under 70- och 80-talet allt tröttare och mer plågade Palme som håller ställningarna snarare än driver utvecklingen framåt. Här har han kommit i otakt med tiden och går i motvind. Här finns också tyvärr inslag av maktfullkomligheten hos en person vars parti styrt landet i över 40 år och vant sig alltför mycket vid att lösa saker ”inom familjen”.
Olof Palme 1985. Foto: Paolo Rodriguez
Och det var ju den senare tiden i motvind, i otakt som jag själv minns så väl. Det är en resa genom den senare delen av den tid som historikerna kallar ”det korta 1900-talet” som räknas från Första världskrigets slut 1918 till Kalla krigets slut 1989 i Sverige och världen.
Även om politikern Palmes sorgliga dagtingande med sin heder vid tillfällen under 70- och 80-talen förtar en del av respekten kan man inte annat än beröras djupt av porträttet av människan Olof Palme. Det är en både rörande och gripande film där intervjuerna med familjen, de tre sönerna Joakim (född 1958), Mårten (född 1961), Mattias (född 1968) och hustru Lisbeth för första gången medverkar. Här ger de sin personliga och finstämda bild av sin pappa och make, människan Olof Palme.
Familjen Palme vid radhuset i Vällingby 1969: Olof, Joakim, Lisbeth, Mattias och Mårten. Foto: Jan Delden
Jag blir särskilt berörd av den med mig jämnårige Mattias Palmes berättelse om palmehatet på 80-talet och vilka uttryck det kunde ta sig. Hur sonen försökte skydda pappa så han slapp höra de värsta övertrampen. Jag blev väldigt illa berörd av just det avsnittet. Det är vidrigt att se de ovärdiga kränkningar Palme utsattes för. Samtidigt är det ett mått på de otroligt starka och många gånger primitiva känslor han rörde upp.
Benny Anderssons vackra musik gör sitt till för att skapa stämning och jag sitter alldeles tagen när den klingar ut och eftertexterna rullar på duken i biografen Grands salong där Palme själv såg ”Bröderna Mozart” den där ödesdigra fredagskvällen den 28 februari 1986.
Efter filmen promenerar jag längs Sveavägen, passerar nära mordplatsen och går över Adolf Fredriks tomma kyrkogård där Olof Palme ligger begravd. Jag är tyst och tagen av filmen jag sett, den glimt jag fått av en annan tid, ett annat land som också var min. Mitt uppe i ett stycke avgörande svensk samtidshistoria. Se den här filmen!
Vi är mitt uppe i den internationella Tolkien-veckan, som nu även blivit en del av marknadsföringen till Peter Jacksons kommande storfilm om Bilbo, ja ni vet den där sagofilmen som Mikael Persbrandt är med i…
Den 19 september släpptes så den nya efterlängtade trailern, ”The theatrical trailer” till första delen av Peter Jacksons Bilbo-trilogi, ”An Unexpected Journey”. Jag börjar med att fyra av denna efterlängtade andra trailer och konstaterar att det nu är mindre än 3 månader till premiären (och nej, Persbrandt syns tyvärr inte heller i den nya trailern, men ändå).
Och här lägger jag åter upp den första trailern som kom för ett år sedan:
Berättelsen om Bilbos äventyr kommer att presenteras som en ny filmtrilogi:
- ”The Hobbit: An unexpected journey”,premiär 14 december 2012
- ”The Hobbit: The desolation of Smaug”, premiär 13 december 2013
- ”The Hobbit: There and Back Again”, premiär 18 juli 2014
Själva den ursprungliga romanen om Bilbo är egentligen en saga skriven för barn på bara ca 230 sidor, knappt en femtedel av mer episka ”Sagan om Ringen” som skulle följa. Men det finns mer material att ta ifrån och det har Peter Jackson nu gjort så att det kan bli ytterligare en trilogi om Tolkiens sagovärld. Denna sagovärld är nämligen ytterst väl dokumenterad med sin egen historia, kultur och språk. Den informationen finns framförallt i boken som på svenska har titeln ”Ringens värld” med den något otympliga undertiteln ”Dokument rörande sagorna om Härskarringen”.
Och idag den 21 september, som en del av den pågående Tolkien-veckan, firas 75-års jubileet av publicerandet av boken Bilbo, eller ”The Hobbit or there and back again”. På svenska ”Bilbo – en hobbits äventyr” som Britt G Hallqvist översatte den. Åke Ohlmarks som gjorde den stora översättningen av ringtriologin tog sig större friheter i arbetet och valde att kalla dessa sedermera så berömda halvlängdsmän för hober. Ett ord som i mitt tycke egentligen är en bättre översättning till svenska.
”The Hobbit” av JRR Tolkien från 1937, med omslag av författaren själv (klicka för större bild).
Att Ohlmarks sedermera fick mycket kritik för sin översättning var väl i och för sig rimligt eftersom han uppenbarligen hade haft väl bråttom med sitt arbete. Det forcerade arbetstempot ledde till en del onödiga slarvfel. Inte desto mindre åstadkom han en klassisk översättning, den första till svenska av paradverket ”Sagan om Ringen”. Han tog sig friheten att göra en riktigt svensk översättning.
Men åter till Tolkien-veckan. På lördag 22 september firas ”Hobbit day”. Detta eftersom 22 september är inget mindre än Bilbos och Frodos födelsedag. Bilbo och Frodo är som bekant de två huvudpersonerna i de två kärnberättelserna i författaren JRR Tolkiens rikt dokumenterade sagovärld.
Frodo blev ju ganska tidigt i livet föräldralös och adopterades av den excentriske och äventyrlige Bilbo Bagger av Baggershus i Hobsala i det lilla välmående landet Fylke.
Tolkien tecknade och målade en del själv, särskilt till boken Bilbo, och har lämnat en hel del motiv efter sig. Se de två charmiga exemplen här nedan, klicka för större bilder.
Hobsala med Baggershus
Beorns hus, dvs hemma hos Persbrandt
På 70-talet köpte mamma och pappa flera år i rad Tolkien-kalendrar som familjen brukade få i julklapp. Jag minns att minst ett av dessa år var det motiv av Tolkien själv. Han hade en speciell stil (och handstil) som är lätt att känna igen. I det blommande idylliska Fylke brukar det sägas att man kan ana en del av södra England och den förindustriella värld som var Tolkiens romantiska ideal. I Beorns hus har vi klivit in i den mäktiga vikingainspirerade timmersal där Mikael Persbrandts rollkaraktär huserar.
John Ronald Reuel Tolkien (1892-1973)
Men berättelserna om Tolkiens sagovärld föddes ur raka motsatsen till idyll och pastorala landskap, tvärtom. Här ser ni den blivande författaren och Oxford-professorn vid tiden för slaget vid Somme som 2nd lieutenant (fänrik) vid 11th Lancashire Fusiliers på västfronten 1916. En djupt allvarlig 24-årig Tolkien blickar in i kameran. Han har haft traumatiska upplevelser och just förlorat två av sina närmsta vänner i Det Stora Kriget. Själv drabbades han av skyttegravsfeber och under sin sjukhusvistelse i Birmingham började de allra första sagoberättelserna växa fram, det som skulle kom att bli några av berättelserna i ”De förlorade sagornas bok”.
Jag skrattar för mig själv när jag läser kvällstidningarnas spekulationer och ”avslöjanden” om Mikael Persbrandts medverkan i Peter Jacksons storfilm om Tolkiens Bilbo. Skriverierna i Sverige kring den här filmen tog förstås fart när det stod klart att allas vår Mikael ”Persbrandt” Persbrandt skulle medverka.
Jag har skrivit om det här ämnet tidigare och noterade med glädje att just Mikael Persbrandt skulle spela denna kraftfulla hjälteroll i JRR Tolkiens Bilbo. Jag tror han kommer kunna göra det riktigt bra. Inte minst som han tränat så hårt inför Hamiltonfilmerna vid samma tid. Beorn må vid första anblick framstå som en karaktär fjärran från greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton, men likheterna kan vara fler än man först tror. Båda är extremt fysiska och handlingskraftiga personer i det godas tjänst med närmast övernaturliga förmågor. Jo Beorns förmågor är möjligen än mer övernaturliga än greven och agenten Hamiltons.
Den sensationella bilden som avslöjade Persbrandts rollkaraktär. OBS! Persbrandt till vänster, Gandalf i mitten och Beorn (i björnskepnad) till höger i bild…
Ja, Beorn kan förvandla sig till Björn. Ja, Beorn kommer att ha scener där han spelar mot Sir Ian McKellens Gandalf. ”Avslöjanden” i kvällspressen av denna natur ter sig mer än lovligt lama och tandlösa.
Läs boken själv vettja, för filmen bygger ju faktiskt på en bok av den engelske författaren JRR Tolkien, ni vet han som skrev Sagan om Ringen som det gjordes tre stora filmer om för tio år sedan. Boken om Bilbo är inte ens särskilt lång, eller varför inte tala med nån som läst den om ni inte orkar bläddra i den själva. Då får ni som journalister snabbt svar på frågor som dessa. Och många fler om berättelsen i Bilbo.
Dessa ting har i själva verkat varit väl kända alltsedan Bilbo gavs ut den 21 september 1937 för nästan prick 75 år sedan. Inga nyheter precis.
Det har blivit en del skrivet om den här filmen tidigare, se här.
Så var den brittiska London-olympiaden över och det bjöds på en rejäl avslutningsshow värdig den mäktiga musiknationen England. Vilken enorm musikalisk parad det blev.
Kul att Bowies musik fick så pass mycket plats, men sorgligt att han nu uppenbarligen verkligen pensionerat sig från scenen och möjligen även från musiken. Efter sista turnén 03/04 och den hjärtoperation som följde på det har det inte blivit fler turnéer, bara enstaka kortare inhopp. Det känns sorgligt om det verkligen ska vara musikaliskt slut för Bowie nu. Mästaren Gradvall har skrivit inspirerande och vackert kring Bowies eventuella slut för den som vill läsa mer om det: http://iconmagazine.se/2011/12/09/jan-gradvall-bowies-sista-sang/
Brian May imponerade med sitt oerhört virtuosa gitarrspel och det var kul att få se en skymt av Freddie Mercury som publikdomptör av rang, även om det bara var på bildskärm. Freddie skulle förstås ha älskat att få uppträda för en så stor publik vid ett sånt storslaget tillfälle.
Jag berördes förstås av arrangörernas val att låta Pink Floyd vara med på ett hörn också. Det var väldigt vackert att höra Ed Sheeran göra rättvisa åt klassikern ”Wish you were here” från plattan med samma namn från 1975. Bakom Sheeran återfanns festligt nog Paul Rutherford från Genesis och passande nog Pink Floyds trummis Nick Mason. Att få David Gilmour och Roger Waters upp på scen hade förstås varit svårare, men då hade det ju hela cover-idén fallit.
Extra stilpoäng för kopplingen till det suggestiva omslagsfotot från ”Wish you were here”, snyggt att låtens slut tajmade så perfekt med lindansarens promenad och handskakningen med dockan som sedan fattar eld. Musiknörden gillade förstås den snygga passningen!
Liam Gallagher gjorde en bra verson av sin/Oasis brittpophit ”Wonderwall”, nu med sitt nya band Beady Eyes. Att få se Oasis på scen igen och bröderna Noel och Liam Gallagher återförenade på scen är än mindre troligt än Pink Floyd.
Mycket trevligt, välfunnet och sympatiskt att låta Eric Idle göra entré och framföra ”Always look at the bright side of life”. Det är en riktig brottarhit stadigt förankrad i klassisk music hall-tradition. Vilken allsång det blev! Very British! Så hade man också kunnat välja att avsluta ceremonin. The Who som var allra sist var inte riktigt på topp, men funkade förstås ok. De är ju så otroligt brittiska.
Känslan att se avslutningsceremonin vid ett OS är för mig litet som att se nyårskonserten från Wien. En litet högtidig och vemodig känsla av att ha passerat ännu en av de större checkpunkterna på vägen genom livet. Ja så känns det. Varje gång. Minns litet från Montreal-OS 1976 med Gärderuds dramatiska 3 000 meter hinder och mycket från Moskva-OS 1980 med Sebastian Coe och Steve Ovett som hjältarna på löparbanorna. Nu var det Lord Sebastian Coe som var ansvarig för London OS och det klarade han och staden med den äran.
Måste ju också bara få flika in en kommentar om OS i Los Angeles 1984 och Bengt Grives odödliga referat och kommentarer om att vi tittare fått en hälsning från en annan planet när det hela för honom kändes extra science fiction-betonat. Jetmannen som flög runt med sin raketdräkt är oförglömlig.
Det är dock alltid lika vemodigt när den olympiska elden falnar och till slut slocknar och så tänker jag varje gång: ”undrar var jag befinner mig i livet nästan gång den tänds…?” De fyra åren till nästa OS tenderar dock gå fortare och fortare. Minns alldeles precis när det tog slut i Peking och London fick bollen. Svisch! Fyra år till. Vi stoppar den tråden där för att inte riskera fastna i den typen av återkommande resonemang.
Efter avslutningsceremonin hamnade jag framför Davis Guggenheims intressanta dokumentär om U2, ”From the sky down” från 2011. Festligt att påminnas om hur mycket jag lyssnat på det här bandet och hur länge sedan det egentligen var nu. Filmen handlade om tillkomsten av ”Achtung Baby” vilken var en nytändning för U2 som med föregående plattan och filmen ”Rattle & Hum” tappat fart och riktning och fått dåliga recensioner. Det var tydligt att bandet var i en konstnärlig kris just då när 80-talet övergick i 90-tal, muren föll och världen förändrades.
Lyckligtvis åkte de till Berlin och dess klassiska ”Hansa by the Wall”-studio och blev liksom David Bowie och Iggy Pop tio år tidigare inspirerade av den speciella atmosfären i den först ännu delade och sedan nyligen sammanslagna staden. Så kom det sig att ”Achtung Baby” blev den nytändning och kreativa förnyelse som bandet behövde. I filmens nutid återvänder U2 till Hansastudion i Berlin i samband med plattans 20 årsjubileum och förberedelser för medverkan i Glastonburyfestivalen.
I filmen medverkar även Brian Eno, Daniel Lanois och inspelningsteknikern Flood som alla var oerhört viktiga för plattans tillkomst. Tyckte själv att den nya plattan verkligen var bra. Jag hade inte gillat ”Rattle & Hum” som för mig då kändes litet trist. Men det framgår med all högönsklig tydlighet så här 20 år senare att ”Achtung Baby” är ett mästerverk. Vilken platta! Vilka låtar! Jag såg dem också live när de var ute på den efterföljande turnéen och minns att jag tyckte det var riktigt bra. Som dokumentär var filmen riktigt intressant och trevligt gjord då bandmedlemmarna kom till tals på ett personligt och trovärdigt sätt. Sympatiskt! Tror jag ska lyssna litet på U2 idag igen. Det var längesen.
Filmen påminde mig framförallt om vilket fantastiskt rockband U2 var och är och hur mycket jag lyssnat på deras musik. Hur mycket jag tycker om det mesta de gjort och att det där finns några låtar som tillhör de starkaste och mest älskade jag upplevde när jag växte upp. Musik som gick rätt in i min själ. Och stannade, vilket jag insåg inatt när jag lyssnade på dokumentären.
Trailern till U2-dokumentären ”From the sky down”, 2011
