Fotot har en surrealistiskt kuslig stämning. I det som en gång var en vacker fontän i en stad sjudande av liv dansar sex glada barn en ringdans hand i hand och i bakgrunden ses sönderskjutna brinnande byggnader och en raserad stad. Att barnen dansar runt en krokodil tillför ännu ett moment av hotfullhet till den olustiga stämningen i fotot.
Det är ett mycket känt, närmast ikoniskt foto, taget av den sovjetiske krigsfotografen Emmanuel Evzerikhin föreställande Barmaley-fontänen i Stalingrads förstörda centrum. Skulpturen med de dansande barnen runt krokodilen iscensätter egentligen en rysk barnvisa och ringdans om farliga djur i Afrika. Men när de glada barnen ställs mot den fruktansvärda bilden av en totalförstörd stad blir effekten förstås en helt annan. Av alla foton jag sett från Stalingrad är det detta foto som varit starkast. Därför sätter jag med det punkt för min blogg-serie om Stalingrad.
Och det kanske kusligaste av allt – är det ett livs levande krypande barn vi kan se i bildens nedre högra hörn?
~ ~ ~
Dagens datum den 31 januari 2013 är ett historiskt datum. Det är nu 70 år sedan andra världskrigets vändpunkt då de inringade tyska förbanden i Stalingrad kapitulerade och den utdragna kampen om den stora staden vid Volga som bar Stalins namn nådde sitt slut. Min bloggserie om denna världshistoriskt avgörande händelse har därmed nått sitt slut och det är dags för mig att sammanfatta.
Det var alltså den 31 januari 1943 som de sorgliga resterna av tyska 6:e armén förstärkt med en kår ur 4:e pansararmén lade ned vapnen. Ja nästan alla men framförallt majoriteten i södra försvarsfickan tillsammans med högsta befälet fältmarskalken Friedrich Paulus.
Röda fanan vajar åter över centrala Stalingrad efter den tyska kapitulationen 31 januari 1943
Denna fruktansvärda tragedi hade i alla fall det goda med sig att andra världskriget avgjordes på så vis att det nu var tydligt att Hitlertyskland inte längre kunde vinna kriget. Kapitulationen innebar inte bara ett katastrofalt stort nederlag och ett stort avbräck för tyska armén, utan lika mycket en avgörande moralisk knäck där det blev tydligt att Hitler inte var oövervinnerlig.
Tyskarna hade redan hösten 1942 lidit nederlag i Nordafrika och drivits tillbaka på den fronten, men förlusten i Stalingrad var så oerhört mycket större i omfattning och så mycket allvarligare.
Förlusten vid Stalingrad var en signal till världen om att Hitlers Tredje Rike inte skulle bli tusenårigt. Efter tio år vid makten och drygt tre år av världskrig hade Hitlertyskland nu nått sin största utbredning, sitt högvatten och från den här punkten skulle vägen bara leda i en riktning, ebb - mot det slutgiltiga totala nederlaget. Taktiska segrar skulle tyskarna ännu kunna tillräkna sig och de skulle visa sig kapabla att fortsätta striden långt längre än någon bedömare trott, men den övergripande trenden skulle ligga fast. Hitlertyskland skulle inte komma att finnas kvar. Sovjetunionen och USA skulle komma att bli de dominerande krafterna i 1900-talets värld.
Jag har här nedan sammanställt de olika blogg-avsnitten om den ödesdigra kampanjen som slutade med kapitulationen för idag 70 år sedan. Avsnitten berättar historien om 1900-talets mest avgörande konfrontation, innehåller ett rikt bildmaterial och i flera fall utmärkta dokumentärfilmsklipp. Varsågod!
Det tungt lastade bombplanet av typ Heinkel 111, nu i tjänst som transportplan, kommer in genom snöröken för landning på Stalingradskis iskalla lilla primitiva flygfält. Efter en äventyrlig 300 km lång flygning från Novocherkassk vid Rostov då man undkommit såväl nedisning, det ryska jaktflyget samt ringen av luftvärnspjäser runt den krympande stalingradfickan går nu bombaren ned för landning på den 400 meter långa och 60 meter breda frusna startbana som är allt man har att landa på, alldeles för kort och smalt. Men här befinner vi oss ljusår bort från allt vad t o m 1940-talsmässigt fredstida säkerhetstänkande heter.
Det är sent på kvällen den 22 januari 1943 och Heinkelbombaren landar tungt på det sista av de sju flygfälten i Stalingradfickan som fortfarande är i tyska händer. De stora flygfälten Pitomnik och Gumrak med rejält tilltagna startbanor i betong som är bättre rustade för att ta emot tunga transportplan har redan förlorats. Den sovjetiska slutoffensiven för att krossa det sista tyska motståndet i Stalingrad, Operation Ring, som inletts 10 januari har skoningslöst pressat de utsvultna tyska försvararna allt längre österut över den frusna stäppen mot själva Stalingrad. Den ryska ledningen är lika frustrerad över den långsamma framryckningen som de är förvånade över de utmattade tyska förbandens förtvivlade motstånd. Nu på kvällen den 22 januari finns i alla fall bara det lilla otillräckliga snöiga gräsfältet i Stalingradski kvar att landa på.
En Heinkel 111 startar från Stalingradfickan, januari 1943
Planet har svårt att hinna bromsa in på den korta startbanan och måste fångas upp av en grupp markpersonal som vänder Heinkeln runt och snabbt tömmer den på dess last, toppar upp med precis lagom bränsle för återresan och gör klart för start. Dramatiken kring den snabba omlastningen förstärks av spridda granatnedslag runt startbanan från sovjetiskt artilleri och en och annan förlupen rysk kula som visslar förbi. Ryssarna är ohälsosamt nära. Piloten låter motorerna gå på tomgång hela tiden för att hålla värmen denna iskalla kväll; han har också ett intresse av att komma iväg så fort som möjligt från denna gudsförgätna plats.
Strax intill Stalingradskis startbana väntar den last som ska följa med planet tillbaka, en grupp om tio frusna skadade män och sju välfyllda postsäckar. De skadade soldaterna tillhör den minoritet av de inringade tyska soldater som haft den osannolika turen att skadas tillräckligt allvarligt, men inte för allvarligt, för att få en biljett ut från det frusna helvetet i Stalingradfickan.
Dramatiken kring de här desperata flighterna har fler ingredienser. Det är naturligtvis många som har intresse av att få plats ombord och i ren desperation försöker skadeskjuta sig själva för att bluffa sig ombord eller helt enkelt försöka smita med – litet som kalabaliken kring Titanics livbåtar – men de kpist-beväpnade militärpoliserna vid flygfältet kontrollerar alla som ska ombord och skjuter skarpt för att hålla de mest desperata borta. Så det är inte bara ryska kulor som viner i luften den här kvällen.
En av de väntande soldaterna som har legitim biljett till denna flight är den 44-årige överstelöjtnanten Hellmuth Mäder, chef för 522 grenadjärregementet i 371 infanteridivisionen i 6:e armén, som någon dag tidigare skadats svårt, så pass svårt att hans divisionschef generallöjtnant Richard Stempel beslutat att välja just honom som en av de personer som varje division fått tillåtelse att flyga ut i detta desperata slutskede av striderna i den snabbt krympande Stalingradfickan. I denna 6:e arméns egen version av Noaks Ark skulle de välja ut duktiga och kompetenta officerare och kanske då gärna sårade sådana som ändå inte kunde göra någon mer nytta. Mäder har dragit högsta vinsten i lotteriet och är nu en av dem som ska ut. Han och de andra som väntar i isvinden vid startbanan känner troligen både tacksamhet och skuldkänslor över att få lämna sina inringade kamrater, men de kan knappast ana vilken makalös tur de nu har och vilka umbäranden de i och med denna chans kommer att slippa.
En Heinkel 111 ur II Gruppe KG 53 ”Legion Condor” som gjorde tjänst som transportplan i samband med luftbron till Stalingrad vintern 1942/43
Väntan i det tilltagande mörkret vid flygfältet i iskylan har säkert känts fruktansvärt lång. Men nu på kvällen händer det otroliga. Mäder och de nio anonyma soldaterna har beretts plats i denna Heinkel som mot alla odds tagit sig hela vägen fram och lyckats landa på Stalingradskis lilla flygfält. De sårade männen lyfts ombord tillsammans med postsäckarna och snart varvar piloten upp båda Junkers Jumo-motorerna, ger full gas och startar med det tungt lastade bombplanet på den farligt korta startbanan, helt säkert håller han hjulbromsarna låsta så länge som möjligt för att maxa starthastigheten och utnyttja varje centimeter av startrakan. Heinkeln skjuter iväg längs den korta startbanan och markpersonalen ser bombaren lyfta långsamt, sega sig upp i luften mot alla odds och försvinna i den mörka natthimlen med kursen satt på flygbasen Novocherkassk vid Rostov. Det är en riktig högoddsare, en på alla sätt livsfarlig flygning.
Det var helt enkelt inte möjligt, ett omöjligt uppdrag som pågick mellan det att det lika cyniska som kriminellt felaktiga Führer-beslutet fattades den 24 november 1942 och att det sista motståndet i Stalingrad upphörde den 2 februari 1943. Uppdraget var omöjligt dels pga otillräcklig tillgång på transportplan med hänsyn till de svåra flygförhållandena och den enorma mängd personal man skulle försörja, dels det sovjetiska jaktflyget och luftvärnet. Under denna tidsperiod av 72 dagar och nätter i svåraste flygväder lyckades Luftwaffe ändå flyga in totalt 8 351 ton förnödenheter, bränsle och ammunition, ett snitt på drygt 117 ton per dag. Att detta ändå var helt otillräckligt framgår tydligt av att 6:e arméns 250 000 man behövde 300 ton per dag som absolut minimum för att hålla soldaterna över svältgränsen, 500 ton per dag för att behålla armén operativt rörlig.
Junker 52 transportplan på Pitomniks stora flygfält vintern 1942/43
Priset för luftbron var 488 förlorade transport- och bombflygplan och drygt 1 100 stupade besättningsmän. Bland dessa fanns några av Luftwaffes allra mest erfarna bomb- och transportpiloter, navigatörer och flyglärare.
Inflygningsrutter och avstånd till Stalingrad och de stora flygfälten Gumrak och Pitomnik i samband med luftbron, klicka för större bild
Men de positiva med beslutet var förstås att hela 30 000 sårade soldater faktiskt flögs ut och fick chansen att överleva – en biljett till livet. Jag känner själv minst två personer vars farfäder haft den extrema turen att flygas ut helskinnade och fått en andra chans i livet. En chans att bilda familj och i sinom tid få de barnbarn jag lärt känna.
Den 23 januari 1943, dagen efter att Mäder och de nio övriga sårade flygits ut intar ryssarna till slut även Stalingradskis startbana. De inringade har därmed förlorat sitt sista flygfält och kommer under den plågade vecka som återstår till kapitulationen att få lita till sporadiska fallskärmsnedsläpp av förnödenheter. Den enda kontakten med omvärlden som återstår är då via kortvågsradio.
Den 31 januari 1943 kapitulerar fältmarskalk Paulus och 6:e arméns huvudstyrka i den södra motståndsfickan och de sista radiomeddelandena sänds av signalisterna medan de ryska soldaterna i princip står utanför och är på väg att sparka in dörren. Den 2 februari 1943 kommer de sista radiomeddelandena från General Streckers XI kår i den norra motståndsfickan. In i det sista beordras tyska transportplan att flyga sina dödsföraktande uppdrag över det avlägsna Stalingrad i hopp att om att finna några tecken på motståndsgrupper att släppa ned förnödenheter till. Men de återvändande besättningarna kan bara rapportera att allt nu är stilla, alldeles stilla i staden där världshistoriens mest intensiva strider pågått under det senaste halvåret…
Ryggraden i luftbron till Stalingrad – Luftwaffes arbetshäst Junker 52/3m
De tio sårade soldater som flögs ut från stalingradfickan i den överlastade Heinkelbombaren den där kalla januarikvällen för 70 år sedan slapp hela det långa helvete i fångenskap som väntade de 91 000 olycksbröder som en dryg vecka senare hade överlevt striderna och kapitulerade till Röda Armén. Av dessa olycksaliga soldater skulle endast 6 000 återvända från fångenskapen när de dryga 12 år senare släpptes 1956.
Men hur gick det för den sårade överstelöjtnanten som startade med ett av de allra sista planen från Stalingrad på kvällen den 22 januari 1943? Jo Heinkel 111:an tog sig helskinnad tillbaka hela vägen tillbaka till Novocherkassk och landade säkert med alla tio sårade soldater och de sju säckarna med sista posten från Stalingrad.
Hellmuth Mäder (1908-1984)
Hellmuth Mäder överlevde inte bara den livsfarliga flygningen ut från Stalingrad, utan även de återstående krigsåren och fick som en av de icke-nazistiskt belastade officerarna på 1950-talet tjänst i västtyska armén Bundeswehr. Där tjänstgjorde han med framgång som brigadgeneral och chef för infanteristridsskolan i Hammelburg. Mäder dog 75 år gammal år 1984 i sin hemstad Konstanz vid den vackra Bodensjön, många mil och år från de fruktansvärda upplevelserna i Stalingrad.
Källor:
Antony Beevor: ”Stalingrad”, 1998
Joel S. A. Hayward: ”Stopped at Stalingrad – The Luftwaffe and Hitler’s defeat in the east 1942-1943″, 1998
Den första svenska filmupptagningen hade gjorts år 1897 då fotografen Ernest Florman med rörliga bilder förevigade det historiska ögonblicket då kung Chulalongkorn av Siam (Thailand) steg iland vid Logårdstrappan och välkomnades till Sverige av kung Oscar II vid Kungliga Slottet i Stockholm.
Filmer från dessa filmhistoriens tidiga dagar brukar inte vara av någon vidare kvalitet. Nej tyvärr brukar det vara ganska så sprakigt och urblekt. Men nu för ett par dagar sedan fick jag se något helt annat.
I Göteborg någon gång under sommarhalvåret 1913 hände det sig att en okänd svensk fotograf ställde upp sin kamera alldeles nära Feskekörka och bara filmade det lokala folklivet, just de människor som råkade passera just då. En mycket ovanlig händelse vid denna tid. Det är alltså ganska så precis 100 år sedan denna film gjordes. Jag blev imponerad och fascinerad av vad jag såg för det är verkligen ett stycke ovanligt välbevarad hundraårig historia.
Klicka på den här länken så kan du se filmen: Gothenburg 1913
Det är ett fascinerade knivskarpt litet stycke historia. Det är trevligt att se alla människor som skyndar förbi. En del förvånade ansikten inför vad som troligen var en av de allra första filmkameror de någonsin sett. Ja om inte den allra första. Många är förstås också nyfikna, särskilt barnen. En man verkar inte gilla att bli filmad (vid 0:58) och räcker ut tungan eller möjligen att han visar löständerna. Min favorit är annars den äldre gentlemannen (vid 1:28) som hälsar på fotografen, lyfter på hatten och gör en liten förfinad gest.
Det är också härligt att se hur välklädda alla människor ser ut med våra mått mätt, att t ex alla bär huvudbonad. Det var vardagsklädsel för dem, men för oss ser det ut som om alla är ganska högtidligt och elegant klädda.
”The bastards have never been bombed like they’re going to be bombed this time!”
President Richard Nixon var nu inte bara rasande utan även säker på sin sak, han skulle inte göra om sin föregångare LBJs misstag från de tidigare flygkampanjerna ”Rolling thunder” över Vietnam 1965-1968. Den amerikanska militären var också nöjd för nu skulle man få bomba Nordvietnam utan förklenande restriktioner. Nu skulle man alltså äntligen kunna knäcka den bedrägliga kommunistiska fienden militärt och tvinga honom tillbaka till förhandlingsbordet för att skriva på ett fredsavtal.
Hösten 1972 – President Nixon tappar tålamodet och beslutar sig för att slå tillbaka kraftfullt mot Nordvietnam för att tvinga fram en fred
Resultatet blev det som kom att kallas ”Operation Linebacker II” – mer känd som julbombningarna av Hanoi – en elva dagar lång intensiv flygbombningskampanj mot Nordvietnam som ägde rum för nu precis 40 år sedan. Det här var bombningar som väckte starka reaktioner i omvärlden och då inte minst från Sveriges statsminister Olof Palme som gjorde sitt starkaste kritiska och internationellt sett mest uppmärksammade uttalande då han jämförde bombningarna med Nazitysklands och Sovjets massmord under andra världskriget.
Under 1972 hade fredsförhandlingar mellan USAs Henry Kissinger och Nordvietnams Le Duc Tho pågått i Paris. Parallellt med förhandlingarna pressade båda parter på i konflikten som hela tiden pågick parallellt. Nordvietnameserna förde fram mer och mer vapen, utrustning och soldater längs Ho Chi Minh-leden för att öka trycket på Sydvietnam medan USA, som företräddes av presidentens säkerhetsrådgivare (sedermera utrikesministern) Henry Kissinger, kunde ta till hotet om flygbombningar vilket man också gjorde under detta år.
Dessa bombningar gick under namnet ”Linebacker” (uppkallad efter en flexibelt defensiv position inom amerikansk fotboll) och inleddes i maj 1972 som ett svar på Nordvietnams påskoffensiv in i Sydvietnam. Kriget hade i det här skedet övergått från att vara det gerillakrig vi normalt sett förknippar Vietnamkriget med till att bli ett mer konventionellt krig där Nordvietnam inlett en storskalig markoffensiv mot Sydvietnam. Det var en typ av krigföring som USA hade lättare att möta och det gjorde man alltså genom Linebacker. Dessa räder var avsedda för att bromsa och hindra den nordvietnamesiska invasionen genom att förstöra drivmedelsdepåer, elkraftverk och större broar.
Linebacker har gått till flygkrigshistorien som det första tillfället då precisionsstyrda laserriktade och tv-styrda bomber användes. Det gjorde att amerikanerna kunde använda ett mindre antal attackflygplan som på ett längre och säkrare avstånd kunde släppa bomberna eller avfyra robotarna med lägre förluster som följd. I slutet av juni 1972 hade också arméns och flottans flygvapen förstört inte mindre än 400 broar i Nordvietnam, bl a Paul Doumer-bron i Hanoi som hade bombats upprepade gånger tidigare under kriget utan resultat.
I oktober 1972 trodde Kissinger att fredsförhandlingarna var avslutade; han hade fått fram ett hemligt fredsavtal, och Nixon blåste därför av bomboffensiven. Men när Sydvietnams president Thieu fick se avtalet var han inte nöjd och hade många krav på korrigeringar. Nordvietnams svar på detta var att publicera och offentliggöra detaljer i avtalet och förhala processen. Detta retade upp Nixon som upplevde att nordvietnameserna försökte genera honom och tvinga honom tillbaka till förhandlingsbordet. President Nixon ville nu bara vänta på valutgången på hemmaplan innan han agerade. När det stod klart att Nixon vunnit en överväldigande seger i november 1972 kunde han öka trycket i ”förhandlingen”.
President Richard Nixon och säkerhetsrådgivaren (senare utrikesministern) Henry Kissinger ombord på Air Force One, tidigt 70-tal
Tyvärr lyckades man inte i förhandlingarna som definitivt bröt samman 13 december 1972 då president Nixon fick höra att Henry Kissinger lämnat förhandlingsbordet i Paris. En rasande Nixon beordrade då omedelbart att bombningarna skulle återupptas, nu med än större kraft än tidigare och nu även riktade mot militära mål i huvudstaden Hanoi samt den viktigaste hamnstaden Haifong. Nu skulle USA tvinga Nordvietnam till fred. Linebacker II skulle knäcka Nordvietnam.
Hanoi var fullt av primitiva men tillräckligt effektiva enmans-skyddsrum som såg ut som små brunnar med eget brunnslock att skydda sig i
Flygoffensiven började 18 december, varade i elva dagar och var den mest intensiva fasen av flygkriget över Vietnam. Taktiskt attackflyg flög mer än 1 000 uppdrag och de strategiska B-52:orna gjorde 741 räder mot mål i hjärtat av Hanoi och Haifong. Nordvietnameserna slog tillbaka med allt de hade i form av luftvärn – och det var inte litet efter allt stöd de fått från Sovjet och Kina. 27 amerikanska plan sköts ned, varav 15 stycken B-52:or, men mot slutet av kampanjen hade nordvietnameserna gjort slut på alla sina sovjetiska SA-2 luftvärnsmissiler och de amerikanska B-52:orna kunde sedan ohotade operera över målområdena.
Nordvietnamesiska luftvärnssoldater framför sin sovjetiska SA-2 missilramp (klicka för större bild)
Ryggraden i Linebacker var de jättelika amerikanska strategiska B-52 Stratofortress bombplanen som ännu finns kvar i USAs vapenarsenal och nu hunnit fylla 50 år. B-52 blev, tillsammans med helikoptrarna , den kanske mest kända/ökända symbolen för USAs krig i Vietnam. B-52 var också ett vapen med dittills oöverträffad och närmast obegripligt destruktiv potential. En B-52 med 6 mans besättning kunde medföra en bomblast på 30 ton, att jämföra med andra världskrigets största bombplan som kunde lasta ca 5 – 8 ton. De flög tre och tre i plogformering, s k ”celler”, för att maximera störningseffekten av de elektroniska motmedlen, uppkallade efter färger, ex ”yellow 1″, ”yellow 2″ och ”yellow 3″. När de tre planen samtidigt fällde sina bomber kunde de på 30 sekunder ödelägga ett målområde på 1 600 x 800 meter, en s k bombmatta.
Linebacker II, en amerikansk B-52D från Andersen-basen på Guam över Hanoi, december 1972
De totalt 207 B-52 bombplanen var stationerade på två olika baser, dels de 54 B-52:orna på U-Tapao-basen i Thailand, dels de 153 B-52:orna på Andersen-basen på stillahavsön Guam i ögruppen Marianerna. De bombplansbesättningar som var baserade på Guam hade långa och ofta monotona uppdrag eftersom de hade en inflygningsrutt på 4 000 km till målområdet, inte sällan 10-12 timmar i luften. Människorna som befann sig i målområdet hörde å sin sida inte ens planen som flög in så högt på över 10 000 meters höjd. Det var en väldigt anonym form av krigföring, ett opersonligt distanserat dödande.
B-52 baserad på Andersen, Guam dec 1972 (klicka för större bild).
Men ibland hände det saker. Oftast att bombplanet fick en SA-2 missil efter sig som man antingen lyckades eller misslyckades skaka av sig. Men vid ovanligare tillfällen fick de fientligt jaktflyg efter sig. För under dessa oftast sterila, monotona och händelseösa bombräder gjordes även den sista manuella nedskjutningen av en akterskytt, B-52:orna hade nämligen sådana. Besättningen på ”Diamond Lil,” en B-52D från U-Tapao fick uppleva något extra dramatiskt på julafton 1972. De skulle bomba en nordvietnamesisk rangerbangård i Thai Nguyen som en del av Operation Linebacker II.
Nordvietnams bästa jaktplan i december 1972, sovjetiska MiG-21MF stationerad på Sao Dao-basen (klicka för större bild)
Akterskytten upptäckte något så ovanligt som ett fientligt flygplan i position klockan 08.30 och fienden kom allt närmare. Det visade sig vara en nordvietnamesisk MiG-21 som med överlägsen hastighet närmade sig den hälften så snabba ”Diamond Lil”. Akterskytten Airman 1st Class Albert Moore, varnade den övriga besättningen och bad om undanmanövrar samt motmedel. Det hjälpte inte. Mig-21:an kom bara närmare och stabiliserade sig på ca 3 500 meters avstånd i läge klockan 06.30. Nu skulle det smälla närsomhelst. Ett mycket stressande läge för B-52 besättningen.
Men när jaktplanet kom ytterligare något närmare och var på knappa 2 000 meters håll öppnade Moore eld med sina fyra 50 caliber Brownings, samma bestyckning som de gamla Flygande Fästningarna från andra världskriget. Moore sköt tre eldskurar på totalt 800 skott och förstod, nästan till sin förvåning, att han verkligen hade träffat. Det var liksom ingen längre som förväntade sig att det skulle gå att skjuta ned ett jetjakplan med kulsprutor. Men Mig-21:an hade fattat eld och kom aldrig närmare ”Diamond Lil” än 1 000 meter. En annan av besättningsmännen kunde se det fientliga jaktplanet brinna, explodera och falla mot marken långt under dem.
Dramatik i lufthavet 12 000 meter över Hanoi, december 1972
Moores nedskjutning är en av endast två bekräftade under hela vietnamkriget och var den sista officiellt bekräftade nedskjutningen i världshistorien gjord av en akterskytt beväpnad med kulsprutor.
B-52:ans akterskytt med sina fyra 50 cal Brownings
De 6 besättningsmännens positioner i nosen på B-52 (klicka för större bild och läsbar text)
B-52 startar från Andersen-basen på Guam, dec 1972 (klicka för större bild)
Dokumentärfilm som beskriver B-52 och visar hur planen klargörs för uppdrag i Vietnam samt bilder från bombräderna
Linebacker II innebar att 15 237 ton bomber fälldes över 18 industriella och 14 militära mål och det hela landade, åtminstone på kort sikt, i en militär förlust för Nordvietnam som fått sin infrastruktur sönderbombad och förlorat 80% av sin elproduktion. Den innebar bl a även att den firade ledaren general Vo Nguyen Giap förlorade sin position som Nordvietnams chefsstrateg. Så många som 1 624 civila kan tragiskt nog också ha dödats av flygräderna. Detta innebar att USA fördömdes hårt internationellt och allra hårdast i sin kritik var den modige statsminister Palme i lilla Sverige. Men bombanfallen innebar också att förhandlingarna fortsatte.
Filmbilder som visar B-52:or samt nordvietnamesiskt missilförsvar i aktion i samband med Linebacker II
Förhandlingarna mellan USA och Nordvietnam återupptogs i januari 1973 och slutade med fredsavtalet i Paris den 27 januari 1973. USAs krig i Vietnam var i o m detta formellt avslutat och det innebar att all amerikansk trupp skulle tas hem samt att alla amerikanska krigsfångar skulle frisläppas av Nordvietnam. Fredsavtalet som gav förhandlarna Kissinger och Le Duc Tho Nobels fredspris 1973 (som Tho vägrade ta emot) staterade också att båda sidor skulle sträva efter att finna en politisk lösning på konflikten, som ju på intet sätt var slut i o m att USA drog sig ur.
Le Duc Tho (1911-1990) skakar hand med Henry Kissinger (1923- )
Tyvärr skulle det dock inte bli någon politisk lösning på vietnamkriget. Sydvietnam stod nu ensamt mot det militärt starkare och mer hårdföra Nordvietnam som fortfarande var uppbackat av Kina och Sovjetunionen, men freden garanterades av att Nordvietnam visste att de kunde förväntas sig fler amerikanska bombräder om de åter gick till anfall.
Men i december 1974 kom så dödsstöten för Sydvietnam då USAs kongress beslutade att USA inte på något sätt längre kunde understödja Sydvietnam militärt, inte heller från luften. Genast bröt då Nordvietnam freden och anföll Sydvietnam. De sydvietnamesiska förbanden höll inte samma klass som de nordvietnamesiska och klarade sig inte utan det amerikanska understödet. Våren 1975 ryckte de anfallande förbanden allt längre och längre söderut med större lätthet än de kommunistiska ledarna kunnat tro. Den 30 april 1975 föll så till slut Saigon under stor dramatik och med det var vietnamkriget slut.
Efter 30 år av krig hade Ho Chi Minhs vision av ett förenat kommunistiskt Vietnam blivit verklighet.
Men kunde USA ha vunnit kriget från luften? Ordföranden i den amerikanska försvarsledningen Joint Chiefs of Staff, general Maxwell Taylor hade ett bra svar på den frågan:
“No! We didn’t know our ally. Secondly, we knew even less about the enemy. And the last, most inexcusable of our mistakes, was not knowing our own people…”
Idag den 6:e december är det Finlands självständighetsdag, Finlands nationaldag. Jag vill därför skriva en rad och hylla vårt vackra grannland i öst.
Finland som i hela 600 år var en självklar del av Sverige; Sveriges östra rikshalva vilken 1809 blev Storfurstendömet Finland och en del av tsarernas Ryssland. Det underkuvade Finland som till slut blev den självständiga republiken Finland den 6 december 1917 efter att bolsjevikerna låtit Finland bli fritt i tron att det snart skulle ansluta sig frivilligt till världsrevolutionen och bli en del av den kommunistiska världsgemenskapen.
Finland som också omedelbart efter självständighetsförklaringen fick uppleva ett förfärligt inbördeskrig från januari till maj 1918 där den vita sidan till slut avgick med segern över de röda och anslutningen till Lenins Sovjet kom av sig.
Finland som i slutet av 1930-talet hotades och pressades av Stalins Sovjet till landavträdelser, men envetet stod på sig i förhandlingarna. Delegationen hade knappt hunnit återvända till Helsingfors 30 november 1939 innan de ryska bomplanen dök upp över den finska huvudstaden och började fälla sina bomber - Molotovs brödkorgar – och Röda Armén anföll Finland på bred front.
Den historiske centralgestalten i Finlands dramatiska 1900-talshistoria, Marskalken av Finland Carl Gustaf Mannerheim (1867-1951) som framgångsrikt ledde Finland genom tre svåra krig
Mot alla odds och till en hel världs stora förundran lyckades lilla Finland stå på sig i kampen mot giganten Sovjet och försvara sin självständighet genom hela andra världskriget som för Finlands del innehöll både ett Vinterkrig och ett Fortsättningskrig.
Det blev ett högt pris i människoliv och dryga landavträdelser för Finland innan freden slöts, men sin frihet fick man behålla. Hur mycket det varit värt förstår nog särskilt invånarna i Estland, Lettland och Litauen och övriga gamla östblocket som hade oturen att ”befrias” av Sovjet och fick 50 år av diktatur och förtryck på köpet…
Finland har alltså en riktigt dramatisk 1900-talshistoria, till skillnad från Sverige. Trots att de är vårt grannland och finns i denna relativt lugna del av världen har de alltså, mest på grund av sin landgräns mot Sovjet, haft en så väldigt mycket mer dramatisk och uppslitande nutidshistoria än vi i Sverige. Just Finlands läge mellan Sverige och Ryssland har orsakat Finland mycket lidande genom århundradena.
Det finns också en särskild stolthet och tuffhet i Finland som vi känner under namnet Sisu… Finnarna är helt enkelt litet tuffare än oss andra här i Norden. Så är det bara. De har också meriter som bekräftar detta till skillnad från Sverige, Norge och Danmark.
Finsk sisu, finsk sauna… Jag står i en evig tacksamhetsskuld till Finland för allt vad bastubadandet bytt för mig genom åren, gärna med efterföljande dopp i vak eller rullande i snön…
Denna uppfattade särskilda finska tuffhet är en härlig gammal fördom från 1900-talet, om än positiv, som lever kvar in i det nya årtusendet. Det är liksom litet tuffare i Finland. Litet hårdare. Litet rakare. Litet mindre snack och litet mer verkstad.
Jag älskar Finland. Nu och alltid. Detta stolta lilla land som överlevt mot alla odds. Detta vackra land där jag tilbringat en och annan underbar barndomssommar. Detta strävsamma land där jag haft glädjen att samarbeta med duktiga kollegor när jag i två omgångar arbetat i nordiska organisationer. Det var alltid ett särskilt nöje att ha med de finska kollegorna att göra. Tack för det Finland!
Så grattis idag kära Finland till 95 år av självständighet!
”Tusen sjöars land…”
Vad skulle väl kunna vara mer rätt en sådan här dag än att avsluta storslaget musikaliskt med Finlands nationalkompositör Jean Sibelius grandiost episka nationalistiska verk ”Finlandia”, här ackompanjerat av bilder från den vackra finska naturen…
Men jag kan förstås inte låta bli att ändå avsluta med mina gamla humoristiska favoriter finska Leningrad Cowboys som här får stå för försoningen med den ryska arvfienden i öst; här i ett oförglömligt liveframträdande med Röda Arméns kör på Senatstorget i Helsingfors 12 juni 1993: ”Happy together”.
Gårdagskvällens ”Så mycket bättre” var Sylvia Vrethammars kväll då vi fick höra prov på Magnus Ugglas ”kärleksfullt” plumpa tourette-uttalanden, Olle Ljungströms härliga kitschiga spanska marschversion av E viva España och litet för mig överraskande badwill för gamle Hyland…
Sylvia fick ju börja som programvärdinna i Hylands hörna 1969, dåtidens i särklass mest populära svenska tv-underhållning med otroliga tittasiffror i tvåkanalssamhällets guldålder. Jag och många av tv-tittarna reagerade säkert på Hylands trista dominerande mansgrisattityd, låt vara tidstypisk, men inte trevligare för det.
Det var också sorgligt att Sylvia, liksom Abba samma år, drabbades av den extremt politiserade tidsandan som låg som en blöt kvävande filt över samtiden 1974 när hon sjöng om Spanien. Hennes internationella framgångar ville ingen se något positivt i, allt handlade om att svartmåla henne som Franco-sympatisör vilket var lika larvigt som det var inskränkt.
Det må, givet den rådande tidsandan, ha varit litet dålig tajming för en sådan låt om Spanien, men det var förstås tidsandan som var skruvad snarare än den oförargliga schlagerlåten. Låten handlade ju om kärleken till Spanien och spansk kultur, det genuint spanska som alltid funnits och alltid kommer att finnas, inte om Franco och fascismen men dåtidens journalister satt helt fast i sitt snäva tänkande. På samma sätt ville man samma år inte gratulera ABBA till segern i Eurovision utan fokusera på det smaklösa i att göra en låt om ett slag där tusentals människor dödades… En mycket tidstypiskt skruvad vinkling. Håhåjaja!
Dagens datum för oss med ett hopp tillbaka till den 70-åriga historiska tråden och ett katastrofalt beslut, ett riktigt skolboksexempel på dåligt ledarskap, enfald och frånvaro av, såväl som överraskande närvaro av, integritet. Ett katastrofalt beslut som i slutänden ändå skulle för något gott med sig för världen, men till priset av vansinnigt meningslöst mänskligt lidande…
Ett par dygn efter att inringningen vid Stalingrad är ett faktum tvingar Hitler igenom ett mycket ogenomtänkt beslut och ger utifrån det en cynisk order som ska få katastrofala följder. Den 24 november 1942 ger Hitler dels order om att sjätte arméns 290 000 soldater ska hålla sina ställningar vid Volga och invänta undsättande förband, dels att de tills inringningen är bruten ska försörjas från luften genom historiens största luftbro. Att inbrytningen ska ledas av den bäste strategen i tyska armén, fältmarskalken von Manstein, tänder extra förhoppningar, men hur lång tid ska de inneslutna behöva vänta och hur många ton förnödenheter kan Luftwaffe flyga in per dag?
Generalöverste Paulus och ledningen för de inringade förbanden i 6:e armén har omedelbart begärt handlingsfrihet, i praktiken möjligheten att slå sig ut ur inringningen mot sydväst, men Hitler som investerat en enorm prestige kring kampen om Stalingrad och senast för någon vecka sedan hållit tal om att han aldrig ska lämna staden vid Volga kan inte under några omständigheter tänka sig detta.
Den modige nytillträdde generalstabschefen Kurt Zeitzler protesterar och argumenterar för omedelbar utbrytning, men Hitler vill nu bara lyssna till de rådgivare som ger honom argument till att stanna vid Volga. Olyckligtvis råkar Luftwaffes stabschef Hans Jeschonnek i det första skedet då inringningen blivit känd ge ett överoptimistiskt svar om rimligheten/möjligheten för tyska Luftwaffe att försörja de inringade förbanden från luften. Jeschonnek är en ärlig man som efter ett par dagar förstår att hans snabba huvudräkning byggt på felaktiga premisser och en ren missuppfattning kring lastbehållarnas kapacitet. Han erkänner detta för sin chef Göring. Men Göring har redan lovat Hitler att hans Luftwaffe klarar saken. Göring har tappat mycket av Hitlers förtroende under de senaste två åren och ser luftbron som en chans att revanschera sig.
Luftwaffes stabschef Hans Jeschonnek i samspråk med sin omöjlige chef Göring
När Zeitzler helt oväntat och mot alla odds står på sig mot både Hitler och Göring och ifrågasätter Görings stabs beräkningar blir det ett praktgräl, men Göring drar det kortaste strået och är svarslös. Han överbevisas av Zeitzler som har koll på logistiken kring hur mycket förnödenheter 290 000 man behöver per dag, hur många transportplan man har tillgång till och hur mycket varje plan kan lasta. Zeitzler har rätt och han vet det. Det finns inte resurser att vid denna tid på året, under dessa tuffa flygförutsättningar försörja ett så stort förband från luften. Men Hitler går emellan i konflikten och väljer att mot bättre vetande lita till önsketänkande och sin gamle kumpan riksmarskalken Göring.
Tre av huvudpersonerna i Stalinggraddramat, från vänster till höger: fältmarskalk von Manstein, Hitler och generalstabschefen Zeitzler
Senare forskning har dock visat att Göring faktiskt visste att det logiskt sett inte skulle gå, men att han inte hade integriteten att vara ärlig i det avgörande ögonblicket när det stora praktgrälet i tyska högkvarteret i Rastenburg äger rum natten mellan 23 och 24 november. Hitler egen stab OKW består av den helt osjälvständige Wilhelm Keitel och den något mer självständige Alfred Jodl. Ingen av dem har ryggrad nog att stödja den ensamme Zeitzler i grälet om detta beslut.
De ansvariga för detta historiskt avgörande felaktiga beslut brukar sägas vara Hitler, Göring och Jeschonnek. Hitler hade vid det här laget förlorat mycket av tidigare förmåga till mer rationellt beslutsfattande och litade nu alltmer till önsketänkande och sina idéer om viljans förmåga att skapa underverk. Göring var svag, oärlig och hade börjat förlora sig i sitt tilltagande drogmissbruk och verklighetsflykt och förmådde inte leva upp till sitt ansvar, vilket han i alla fall tidigare varit bättre på eftersom han i grund och botten faktiskt var en väldigt intelligent och kraftfull person. Till råga på allt släppte han omedelbart allt ansvar för planeringen av luftbron då beslutet var fattat och reste i stället till Paris i sitt specialtåg för att handla konst och äta god mat…
Den stackars Jeschonnek som insett sitt inledande felaktiga svar och var alltför skärpt för att kunna förbli oförstående inför de möjliga konsekvenserna försökte nu verkligen rätta till det hela, men utan resultat. Chefen Göring var oanträffbar och högste chefen Hitler ville inte lyssna på honom. Övriga inblandade högre Luftwaffe-officerare, flygmarskalken von Richthofen som var chef över allt tyskt flyg på sydfronten, hans underlydande flyggeneralen Martin Fiebig med ansvar för Stalingrad-avsnittet samt generalmajoren Wolfgang Pickert som fanns på plats i Stalingrad-fickan, kunde alla tre konstatera att det här beslutet inte bara var orimligt utan faktiskt omöjligt. De protesterade högljutt uppåt i befälskedjan, men med Tredje Rikets beslutsförhållanden i högsta ledningen var det omöjligt att göra något åt saken…
Alltså, den 24 november 1942 hänger en kvarts miljon mans överlevnad på ett omöjligt flyguppdrag i kombination med ett näst intill omöjligt uppdrag att slå sig igenom de ryska linjerna och öppna en korridor till de inneslutna. Hursomhelst, luftbron startas direkt. Redan den 24 november sker också premiärflygningen då luftbron till Stalingrad öppnar, denna livsfarliga rutt på ca 300 km mellan de ukrainska flygfälten Tatzinskaya och Morozovskaya väster om Don och den stora staden vid Volga. Berättelsen om luftbron till Stalingrad vintern 1942/43 är ett fascinerande stycke flyghistoria som överträffar det mesta…
Generalstabschefen Zeitzlers frustration och integritet tar sig bland annat uttryck i att han omedelbart själv ställer sig på samma kost och rationer som de inringade i Stalingrad. Han är en småvuxen och rundnätt liten herre, men går på två veckor ned dryga 12 kilo i vikt vilket naturligtvis noteras vid lägesgenomgångarna…
Tidigt på morgonen den 19 november 1942, för idag 70 år sedan, slår den sovjetiska fällan igen runt Stalingrad och tyska 6:e armén. Vändpunkten i 1900-talets avgörande konflikt har till slut kommit. Tyska Tredje Riket har nått sin största utbredning, men sträckt sig alltför långt med otillräckliga resurser i sin omättliga ambition. Världen har hållit andan inför den titaniska kampen, allt har ännu verkat möjligt för Hitler. En värld vi inte kan föreställa oss har i det längsta varit möjlig, ja den har t o m verkat trolig. Men nu vänder krigslyckan på det avgörande frontavsnittet – östfronten.
Som jag berättat i tidigare bloggar i denna serie om andra världskrigets vändpunkt har Hitler under perioden september, oktober och in i november 1942, mot sin generalstabs vilja, koncentrerat allt större och större förbandsresurser för att erövra staden vid Volgas krök, staden som bar ärkefienden Stalins namn. I mitten av november är drygt 90% av staden i tysk kontroll men det har skett till priset av att flankskyddet både norr och söder om staden blivit väldigt försvagat. Det är nu dåligt utrustade rumänska förband som håller linjen norr och söder om Stalingrad.
Men det gör ingenting eftersom Hitler vet att Stalins röda armé knappast har några reserver kvar att sätta in. Att tyskt spaningsflyg noterat sovjetiska kraftsamlingar bakom fronten är inget som Hitler vill lyssna på. Han är som besatt av att inta Stalingrad. De tyska förbanden i Stalingrad befinner sig nu därför i ett mycket utsatt läge, ca 300 000 man allra längst ute på en lång och tunn försörjningslinje. Ett läge som gjort för en omringningsmanöver. Något som inte undgått det sovjetiska överkommandot STAVKA.
General (sedermera marskalk) Georgij Zjukov (1896-1974)
Röda Armén hade därför alltsedan oktober under general Georgij Zjukovs ledning samlat ca 1 miljon man norr och söder om Stalingrad, medan ca 200 000 man bjudit ett förtvivlat motstånd inne i staden och i självuppoffrande försvarsstrider bundit de bästa tyska förbanden. I november har ryssarna nu bara väntat på rätt förhållanden för attacken, dåligt väder, vinterväder med blåst och snö. Den 19 november inleds så ”Operation Uranus”, inringningen av de tyska förbanden i Stalingrad.
Attacken börjar i norr kl 07.20 på morgonen när förbanden i General Vatutins Sydvästfront med skoningslöst överlägsen kraft anfaller general Dumitrescus tredje rumänska armés linjer. En dag senare, den 20 november, kommer motsvarande anfall i söder då enheter ur general Yeremenkos Stalingradfront anfaller general Constantinescus fjärde rumänska armé. Med föråldrad utrustning, framförallt fullkomligt otillräckliga pansarvärnspjäser, kämpar rumänerna överraskande väl och lyckas hålla tillbaka de första anfallsvågorna, men motståndet i norr bryter ihop efter ett dygn. De två ryska kniptängerna kommer från norr och söder och skär sedan snabbt igenom de svaga etappförbanden i 6:e arméns rygg för att mötas sent den 22 november vid Kalatj och fullborda den historiska inringningen.
Här blir också General Friedrich Paulus, 6:e arméns befälhavares, passivitet och tidigare misstag uppenbart. Istället för att spara en pansarreserv som skulle varit redo att slå mot ev genombrott i linjerna har han dragit in alla stridsvagnsförband i själva Stalingrad och sedan förbrukat större delen av dem i en typ av strid de inte är lämpade för.
De två ryska pansarspjutspetsarna möts vid Kalatj och fullbordar inringningen av Stalingradfickan, 22 november 1942
Stalingradfickan är ett faktum. I den har ryssarna nu mellan floderna Don och Volga fångat Wehrmachts starkaste stridande enhet, den 6:e armén, förstärkt med enheter ur 4:e pansararmén. Det handlar om 20 divisioner ur Wehrmacht, två rumänska divisioner och ett kroatiskt regemente. För detaljer, se denna länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Axis_order_of_battle_at_the_Battle_of_Stalingrad
General Paulus får under 22 november klart för sig hur utsatt hans armés position nu är, att han för ögonblicket är inringad. Det innebär dock inte någon omedelbar katastrof. Liknande situationer har inträffat tidigare på östfronten den första ryska krigsvinterna 1941/1942 och de gångerna har förbanden lyckats slå sig ut efter att ha blivit underhållna från luften av Luftwaffe.
Stalingradfickan med de inneslutna divisionerna i 6:e armén
Men de gångerna har det handlat om förband av kårstorlek, som störst ca en tredjedel av de förband som nu finns i Stalingradfickan. Nu handlar det om fem tyska armékårer med ett antal fristående regementen och bataljoner hörande till 6:e armén. Hursomhelst begär general Paulus handlingsfrihet av Hitler för att ev kunna slå sig ut mot sydväst. Men Hitler förvägrar honom den rätten och beordrar honom att försvara Stalingrad och 6.e arméns ställningar vid Volga. De ska invänta hjälp utifrån och under tiden försörjas från luften. För det har Göring lovat Hitler att Luftwaffe klarar…
”The broken lines” dokumentär om Operation Uranus:
Apropå krigshistoria som ju är ett ämne jag då och då återkommer till i bloggen…
Jag tänker nu särskilt på krigshistorikern Antony Beevor vars böcker jag med intresse läst och och berörts av alltsedan ”Crete – The battle and the resistance” inför mitt första besök på Kreta sommaren 1994.
Antony Beevor (1946 – )
För ett par dagar sedan fick jag på SvTs Babel höra ett uttalande om Beevor som fick mig att reagera. Och förvånas. Inte desto mindre som uttalandet kom från journalisten och historikern Henrik Arnstad vilken uppenbarligen kände ett plötsligt behov att inför TV-publiken distansera sig från kollegan Beevor:
”Det typiska var att när han börjar prata om sin bok så somnade hela publiken efter ungefär två minuter eftersom det är så fruktansvärt långtråkigt det han pratar om, lödö dödö i oändlighet om nån sorts. Och ändå köper människor de här 1,5 kilos böckerna som ingen läser för det går inte att läsa dem, de är urtråkiga…”
Vad som ligger bakom Arnstads plötsliga behov att på ett så raljant sätt förringa Beevor och hans böcker kan jag inte förstå? Det var lika olustigt som överraskande att höra en så onyanserad kommentar från Arnstad. Här var det uppenbarligen något jag inte alls själv förstått.
Jag tycker ju Beevors böcker är intressanta. Måste vara något fel på mig?! Och allmänt sett har kritikerna tyckt att de är intressanta just för att de berör läsaren genom att lyfta fram enskilda människors och låta deras röster höras. Att lyfta fram enskilda individers upplevelser, öden och levandegöra dem verkar vara en framgångsformel, vilket ju dessutom kommenterades i reportaget i Babel.
Detta berörande och mer personliga sätt att skriva är också något jag upplever att Peter Englund tillämpade i sin klassiker Poltava redan 1988. Innan honom hade engelsmannen Martin Middlebrook skrivit många böcker med liknande metod. Många människor verkar för övrigt tycka att Beevors böcker är läsvärda eftersom de fortsätter köpa dem år efter år. Jag får utgå från att detta upprepade beteende innebär att de faktiskt läser böckerna och inte bara använder dem som vikter.
Men ”50 miljarder flugor” behöver ju som bekant inte ha rätt. Jag försöker inte på nåt sätt bevisa att Beevor är intressant; det är naturligtvis en ren smaksak vad man gillar respektive inte gillar. Jag är däremot väldigt säker på att jag gillar det han skriver och vill gärna ha det offentligt sagt!
Apropå föreläsningar har jag hört många genom åren. Beevor är nog varken den sämsta eller den bästa i det sammanhanget. Jag hörde honom första gången våren 2000 i samband med ett Sverigebesök efter boken om Stalingrad och inför den om Berlin 1945. Jag somnade inte. Jag tråkades inte ut. Och jag kunde inte heller märka att någon av de övriga ca 100 åhörarna (trots att de flesta av dem var tämligen åldersstigna gentlemän t o m jämfört med mig) nickade till.
Efteråt fick jag mina medhavda böcker signerade av Beevor och bytte några ord med honom; en lågmäld och ödmjukt brittiskt artig gentleman. Jag minns särskilt hans reaktion när jag räckte fram den gamla boken om striderna på Kreta 1941: ”Old Crete! Oh dear, oh dear! How nice that you read that one, I thought it was forgotten by now!”
Beevors bok om striderna på Kreta från 1991, samma Penguin-utgåva som nu ligger bredvid mig på skrivbordet
Och i boken jag nu har framför mig denna oktoberkväll drygt tolv år senare ser jag Beevors prydliga handstil och kan läsa att det var den 10 april år 2000 som det där korta samtalet ägde rum på Långa Raden på Skeppsholmen.
Det är naturligtvis långtifrån alla som roas av krigshistoria eller förläsningar hållna av företrädare för ämnet, inte ens de mest uppburna, men att uttrycka sig så generaliserande och onyanserat som fackmannen, historikern Henrik Arnstad gjorde på Babel tycker jag säger mer om hans omdöme – vid detta tillfälle – än om offret för dessa nedlåtande kommentarer. Jag förstår inte vad som for i honom?
Jag har uppskattat det jag läst av Arnstad. Och han brukar ha betydligt intressantare saker att säga än detta påhopp, t ex det han berättade om senare i Babel om vår västeuropeiska identitet och hur andra världskriget ersatt religionen och kyrkan i det avseendet. Arnstad menar att antinazismen är vår nya Gud och att Hitler som gestalt personifierar en satanssymbol eller satan själv.
”När jag skrattar åt Hitlerskämten bekräftas jag som västerlänning, då bekräftas min identitet. När jag reste runt i Kina hade ingen hört talas om Adolf Hitler”.
Det är den Arnstad jag känner igen från andra sammanhang, träffsäker och intressant. Hoppas på mer av den varan!
”Inte ett steg tillbaka!” ”Det finns ingen mark på andra sidan Volga!”
Stalingrad i oktober 1942… Ett inferno; en titanisk kraftmätning mellan 1900-talets två stora totalitära politiska ideologier – kommunism och nazism. Slaget som skulle avgöra 1900-talets utveckling och den verklighet som skulle följa. För i dagarna 70 år sedan rasade andra världskrigets kanske mest omtalade och definitivt mest avgörande slag. Det är dags att åter ta upp den historiska tråden.
Uppfyllda av de hetsande slagorden i Stalins berömda dagorder 227 och med de politiska kommissariernas och polistrupperna NKVDs vapen i ryggen kämpade Röda Armén om varje kvadratmeter av den sönderbombade och sprängda staden vid Volga. Tyska arméns starkaste enskilda gruppering, den 6:e armén hade gått från sin specialitet, rörlig krigföring där deras taktiska överlägsenhet kom bäst till pass, till ett besinningslöst kaos av närstrider i en sönderbombad stad.
”Framåt! Krossa de tyska inkräktarna och kasta ut dem ur Moderlandet!”
Hur kunde det bli så här? Efter att Stalingrad inledningsvis i den tyska krigsplaneringen bara nämnts som i förbigående och den ryska kaukasiska oljan varit det självklara strategiska målet för sommaroffensiven hade det nu i praktiken blivit tvärtom. Armégrupp B’s operation mot Volga som skulle vara flankskydd för huvudoperationen i söder hade nu hamnat i fokus på bekostnad av Armégrupp A’s offensiv i Kaukasus som helt stannat av. Hela den stolta tyska 6:e armén, från början 330 000 man stark, hade kommit att sättas in i de alltmer besinningslösa striderna i Stalingrad.
I de tidigare bloggarna på detta tema har jag berättat om hur tyska armén och då närmare bestämt 6:e armén samt 4:e pansararmén under sommaren 1942 tagit sig ända fram till Stalingrad vid Volga dit de nått i slutet av augusti. Det var enheter ur den 16:e pansardivisionen som den 23 augusti nått ända fram till Volga och Stalingradförorten Rynok. De kunde nu beskjuta och störa trafiken såväl på floden som de ryska förband som rörde sig på andra sidan den mäktiga floden, Europas största.
I och med detta hade de uppnått sin del av ”Fall Blau”, men Hitler nöjde sig inte med det. Han ville nu mer. Han ville nu plötsligt inta Stalingrad. Det kom att bli en stor utmaning för honom, ja en ren galenskap. Hitler hade blivit som besatt av att till varje pris erövra staden som bar Stalins namn. Det hela spårade ut i en enorm prestigekamp som kom att vända krigslyckan för tyskarna.
Därför hade Hitler beordrat att Stalingrad skulle intas och det hela började med ett antal fruktansvärda flygräder i slutet av augusti. Armégrupp A nere i Kaukasus hade berövats hela sitt flygunderstöd utom spaningsflyget och Hitler hade dessutom börjat plocka förband ifrån dem. Viktigast var förstås att 4:e pansararmén riktats om norrut mot Stalingrad.
Ju 87 Stuka över Stalingrad, det tyska taktiska bombflyget spelade en intensiv roll från början till slutet i Stalingrad
Flyganfallen mot Stalingrad sista veckan i augusti 1942 var de våldsammaste under hela kriget på östfronten då 40 000 människor ur civilbefolkningen dödades och stora delar av staden raserades och förvandlades till en förvriden ruinhög. Detta skulle komma att visa sig vara ett taktiskt misstag då det skapade bästa förutsättningar för de försvarande ryssarna.
Efter flyganfallen, i början av september påbörjades anfallen in i själva Stalingrad.
Kampen om Stalingrad, de tyska anfallen september till november 1942 (Klicka för större bild)
Den 12 september började det tyska huvudanfallet in i staden. Bit för bit tog sig tyskarna närmare och närmare Volga och drev ryssarna långsamt bakåt – till ett fruktansvärt högt pris. Nya förband hämtades in från armégruppens flyglar och sögs in i striderna i staden. Under september månad låg tyskarnas fokus i de södra delarna av staden, medan tyskarna i oktober – de allra våldsammaste veckorna av striderna – kraftsamlade mot norra Stalingrad och dess fyra så berömda fabrikskomplex.
Anfallet börjar. Tyska infanterister i Stalingrads södra förorter, september 1942
Sakta men säkert tog tyskarna över mer och mer av staden. I november kontrollerade de tillslut ca 90% av Stalingrad. Hitler skröt också om detta i sitt årligen återkommande tal till sina gamla vapenbröder i München den 8 november på årsdagen av ölkällarkuppen. Men det hela var ett stort strategiskt misstag. Och ett mycket dyrt sådant. Enorma resurser hade slösats i Stalingrad och koncenterade längst framme i linjen utan tillräckligt flankskydd satt nu 6:e armén som en väntande munsbit för Röda Armén att överflygla och omringa. Men Hitler visste ju säkert att Stalin inte hade några fler reserver att sätta in…
Elegant färgkarta över Stalingrad vid kulmen av striderna, oktober 1942 (klicka för mycket större bild). Här finns alla de namn som kommit att bli klassiska i militärhistorien: Traktorfabriken, Röda Oktober, Barrikad, Spannmålsmagasinet (The Grain Elevator) och Mamajev Kurgan.
Tyskt infanteri ur någon av 6:e arméns divisioner i Stalingrad hösten 1942
Här följer andra delen av den engelska dokumentären ”Battles of World War II – Stalingrad” som bl a på ett åskådliggörande sätt beskriver striderna inne i själva staden från september till början av november. Dokumentären börjar med Luftwaffes stora bombanfall mot staden sista veckan i augusti 1942:
Och antalet välgjorda dokumentärer om detta slag är många… Serien ”The lost Evidence” som specialiserat sig på att skapa tredimensionella kartor av slagfälten har även gjort ett avsnitt om Stalingrad.
”The lost Evidence” del 1 börjar med 16:e pansardivisionens berömda rusning från Don till Volga den 23 augusti och de stora bombanfallen i slutet av augusti:
”The lost Evidence” del 2 beskriver med stor noggrannhet det första anfallen in i södra Stalingrad kring Mamayev Kurgan, järnvägsstationen, spannmålsmagasinet och Pavlovs hus i september månad 1942:
”The lost Evidence” del 3 berättar om den andra stora anfallsvågen vidare in i Stalingrad i oktober 1942 och fokuserar då främst på striderna kring de fyra fabrikskomplexen i norra delarna av staden:
Rykande ruiner i Stalingrad november 1942. Tyskarna kontrollerar 90% av staden och Hitler anser sig ha vunnit slaget; han vet ju att Stalin inte har några fler reserver att sätta in…
