På väg till jobbet, tidig aprilmorgon, starkt solljus. Samma ursprungliga glädje inom mig när ”Broddways kvastparad” varje vår sopar undan vintergruset från gator och torg, sopar fram en nyfiken förväntansfull känsla inför den sommar som skall komma.
”Broddways kvastparad” – ett lika efterlängtat som säkert vårtecken.
Tack till Perssons Pack och upphovsmannen Per Persson för myntandet av det alltmer inarbetade begreppet vilket förekommer i texten till ”Vårens ljumma vind” från plattan ”Sekunder i Sverige”, 1995.
Plattan ”Sekunder i Sverige”, som länge såg ut att bli ”Packets” sista, är långtifrån deras största stund, men just den här låten blev jag – och är jag fortfarande – väldigt förtjust i.
Per Persson har som textförfattare gång på gång visat upp en förmåga att på ett levande sätt fånga jordnära känslor, tankar och upplevelser kring relationer – oftast förankrade i den svenska (hälsingska) naturen.
Årstidernas växlingar är oftast nära när Persson berättar sina historier. Texter som berörde mig djupt och betydde mycket för mig, särskilt låtar som ”Tusen dagar härifrån”, ”Sista kvällen i april” men även den amerikanska avstickaren ”Nyårsafton i New York”.
Det var en av de kvalitéer som gjorde att flitigt turnerande Perssons Pack också var min mest sedda liveakt när det begav sig på festivaler, klubbar och scener åren 1990-1996.
En riktig svensk 90-talsklassiker: Perssons Pack och Jakob Hellman med ”Tusen dagar härifrån”, 1991
När vardagen känns alldeles förfärligt gråmulen, kall och huvudet värker efter en brutalt lång första arbetsdag när jag återvänt från semestern… Ja vad gör jag då?
Jo avbryter jobbet, far hem och dricker en massa vatten eftersom jag tror det botar huvudvärken - vilket det oftast gör - och har sen turen att hitta ett fullständigt obetalbart videoklipp. Ett klipp som var så upplivande att jag blev omedelbart botad från både depp och huvudvärk.
Klassikern ”Rockaria” i en magisk upptagning från BBC när det begav sig 1976, live in concert… Mina riktigt gamla och sedan nu 35 år högt uppskattade favoriter Electric Light Orchestra, eller ELO som de för enkelhets skull alltid kallats.
För här är de i sällan skådad toppform. Kelly Groucutts truckermustasch är större än nånsin, hårfagre Bev Bevan kommer loss på konsertpukorna, Melvyn Gales split-hopp (med cellon!) är obegripligt höga och Jeff Lynne har aldrig varit mer redo att i falsett rocka loss totalt och övertyga oss om hur angelägen han är. Ja det hela är faktiskt så angeläget att det inte räcker ens med Richard Tandys många klaviaturer, därför är det emellanåt inte mindre än tre bandmedlemmar som tillsammans hamrar loss på tangenterna i bredd – resultatet är 50-tals rock’n'roll i 70-talets allra mest kitschigt prunkande härliga form! Och mitt i allt en livslevande operadiva – det kan naturligtvis bara vara fråga om ELO!
Och Jeff Lynne… Som älskar Beatles över allt annat, men också de 50-talsförebilder som även Beatles hade. Ja man hör verkligen hur angelägen han är. Som så ofta i hans texter handlar det om kommunikation, att få kontakt och berätta något. I det här fallet vill han övertyga den musikaliska operadivan att rock’n'roll också är något för henne. Något han vill visa henne. Jag visste det redan sedan länge att han är mannen att förklara sådana ting, men nu är det kanoniserat i o m denna video. Det är helt obeskrivligt skönt att se dessa hjältar komma loss så gränslöst smaklöst 70-talstotalt som de gör här.
”Come on I’ll show you how to sing the blues. Now baby, come on over you got nothin’ to lose, Are you ready, hey, hey, hey are you ready? Ooh, ooh, ooh, are you ready? I wanna show you how to rock and roll!
Now listen here baby she, said to me. Just, meet me at the opera house at a quarter to three, ‘Cos I’m ready, yea, yea, yea, I’m ready, Woo, hoo, hoo, I’m ready, I’m gonna show you how to sing the blues…”
Fantastiskt är ett alldeles för litet och otillräckligt ord för detta! Detta är helt enkelt ett klipp jag inte under några omständigheter kan ta på mitt ansvar att undanhålla från er kära läsare.
Idag den 6:e december är det Finlands självständighetsdag, Finlands nationaldag. Jag vill därför skriva en rad och hylla vårt vackra grannland i öst.
Finland som i hela 600 år var en självklar del av Sverige; Sveriges östra rikshalva vilken 1809 blev Storfurstendömet Finland och en del av tsarernas Ryssland. Det underkuvade Finland som till slut blev den självständiga republiken Finland den 6 december 1917 efter att bolsjevikerna låtit Finland bli fritt i tron att det snart skulle ansluta sig frivilligt till världsrevolutionen och bli en del av den kommunistiska världsgemenskapen.
Finland som också omedelbart efter självständighetsförklaringen fick uppleva ett förfärligt inbördeskrig från januari till maj 1918 där den vita sidan till slut avgick med segern över de röda och anslutningen till Lenins Sovjet kom av sig.
Finland som i slutet av 1930-talet hotades och pressades av Stalins Sovjet till landavträdelser, men envetet stod på sig i förhandlingarna. Delegationen hade knappt hunnit återvända till Helsingfors 30 november 1939 innan de ryska bomplanen dök upp över den finska huvudstaden och började fälla sina bomber - Molotovs brödkorgar – och Röda Armén anföll Finland på bred front.
Den historiske centralgestalten i Finlands dramatiska 1900-talshistoria, Marskalken av Finland Carl Gustaf Mannerheim (1867-1951) som framgångsrikt ledde Finland genom tre svåra krig
Mot alla odds och till en hel världs stora förundran lyckades lilla Finland stå på sig i kampen mot giganten Sovjet och försvara sin självständighet genom hela andra världskriget som för Finlands del innehöll både ett Vinterkrig och ett Fortsättningskrig.
Det blev ett högt pris i människoliv och dryga landavträdelser för Finland innan freden slöts, men sin frihet fick man behålla. Hur mycket det varit värt förstår nog särskilt invånarna i Estland, Lettland och Litauen och övriga gamla östblocket som hade oturen att ”befrias” av Sovjet och fick 50 år av diktatur och förtryck på köpet…
Finland har alltså en riktigt dramatisk 1900-talshistoria, till skillnad från Sverige. Trots att de är vårt grannland och finns i denna relativt lugna del av världen har de alltså, mest på grund av sin landgräns mot Sovjet, haft en så väldigt mycket mer dramatisk och uppslitande nutidshistoria än vi i Sverige. Just Finlands läge mellan Sverige och Ryssland har orsakat Finland mycket lidande genom århundradena.
Det finns också en särskild stolthet och tuffhet i Finland som vi känner under namnet Sisu… Finnarna är helt enkelt litet tuffare än oss andra här i Norden. Så är det bara. De har också meriter som bekräftar detta till skillnad från Sverige, Norge och Danmark.
Finsk sisu, finsk sauna… Jag står i en evig tacksamhetsskuld till Finland för allt vad bastubadandet bytt för mig genom åren, gärna med efterföljande dopp i vak eller rullande i snön…
Denna uppfattade särskilda finska tuffhet är en härlig gammal fördom från 1900-talet, om än positiv, som lever kvar in i det nya årtusendet. Det är liksom litet tuffare i Finland. Litet hårdare. Litet rakare. Litet mindre snack och litet mer verkstad.
Jag älskar Finland. Nu och alltid. Detta stolta lilla land som överlevt mot alla odds. Detta vackra land där jag tilbringat en och annan underbar barndomssommar. Detta strävsamma land där jag haft glädjen att samarbeta med duktiga kollegor när jag i två omgångar arbetat i nordiska organisationer. Det var alltid ett särskilt nöje att ha med de finska kollegorna att göra. Tack för det Finland!
Så grattis idag kära Finland till 95 år av självständighet!
”Tusen sjöars land…”
Vad skulle väl kunna vara mer rätt en sådan här dag än att avsluta storslaget musikaliskt med Finlands nationalkompositör Jean Sibelius grandiost episka nationalistiska verk ”Finlandia”, här ackompanjerat av bilder från den vackra finska naturen…
Men jag kan förstås inte låta bli att ändå avsluta med mina gamla humoristiska favoriter finska Leningrad Cowboys som här får stå för försoningen med den ryska arvfienden i öst; här i ett oförglömligt liveframträdande med Röda Arméns kör på Senatstorget i Helsingfors 12 juni 1993: ”Happy together”.
Så blev det då äntligen Olle Ljungströms tur att få ha sin dag i ”Så mycket bättre” på TV4. Jag har länge sett fram mot detta. Började nog hoppas redan när det stod klart att det skulle bli en andra säsong av programmet, tänkte att det vore väl väldigt trevligt om han kunde förmås ställa upp. Om han orkade, om det skulle kännas rätt.
Och efter att ha sett det andra avsnittet i denna tredje säsong, Olles avsnitt, tror jag inte att han ångrar sig. Det var riktigt bra. Berörande och personligt. Med några riktigt bra och varierade nya tolkningar av hans låtar. Framförallt gjorde det mig väldigt varm i hjärtat att se Olle så glad, att han verkligen uppskattade det han fick höra live.
Olle Ljungström 2012. Foto: Linus Hallsénius/TV4
Det är och har alltid varit befriande att Olle Ljungström fortsatt är så väldigt mycket sig själv, så väldigt litet pk och så oförutsägbart egen på sitt eget intelligentsköra välformulerade sätt. Jag är därför inte förvånad över att programmet blev så intressant som det blev.
Så alldeles väldigt typiskt att Olle väljer pistolskytte som en av sina två aktiveter och gör uttalanden om USA och amerikaner som faller långt utanför ramarna. Kanske lika typiskt som att Olle för 10 år sedan följde med Pål Hollender till Afghanistan på en fullkomligt livsfarlig dokumentärfilmsresa, hotades upprepade gånger, fick se människor sprängas i luften och själv var nära döden. Han var nu öppen med att han faktiskt i valet att göra eller inte göra denna resa tänkte tanken att det kanske inte gjorde så mycket om han strök med själv på kuppen.
Jag har skrivit det tidigare själv, det att Olles omdöme inte verkar vara kalibrerat för att på ett säkert sätt föra honom genom livet. Snarare tvärtom. Och han är inte pk. Och det var ju inte heller Reeperbahn på sin tid, till skillnad från Ebba Grön vilket Olle också påpekade. Så att Olle nu valde pistolskytte förvånar mig inte ett dugg. Naturligtvis var det inte alla som gillade det förstås, för så ska det ju vara. Inte riktigt rumsrent att gilla skytte. Men jag gillar fortsatt Olle för att han så högaktningsfullt skiter i det politiskt korrekta. Sen verkade det ju ändå som att skyttet uppskattades av flera av de andra artisterna. Bl a efteråt av Darin och förstås av Magnus Uggla som ställde sig rakt upp och ned och sköt en tia direkt med sin revolver. Lika överraskande som imponerande.
Uggla tog också på sig rollen som intervjuare vid lunchen när artisterna satte sig ned för att äta tillsammans. Det var Magnus Uggla som ställde frågor gång på gång om Olles liv och leverne och det var en roll som Magnus funkade bra i. De träffades ju redan för 30 år sedan i samband med inspelningen av Staffan Hildebrands film ”G” där ju Reeperbahn gjorde sin så omtalade roll som ”Nürnberg 47″. En roll som tyvärr haft en del gemensamt med det liv Olle sedan levt. Han fick nu nämligen tillfälle att prata om sin alkoholism och sina drogproblem. Ett liv han mer eller mindre själv aktivt sökt sig till om man får tro hans starka uttalanden om sin uppväxt.
Olle lyssnar och njuter…
Och så låtarna då som artisterna valde att göra. Jo jag tyckte överlag att de var bra. Att de nästan alla tillförde något nytt utifrån respektive artists stil och genre, vilket ju är själva programidén.
Pugh Rogefeldt gjorde sin version av låten ”Överallt” från plattan ”Tack” 1995. Men det kändes nästan inte som om det var hans version. Den låg litet för nära originalet, men var inte dålig för det. Ungefär som Olles version av ”Dinga Linga Lena” förra veckan som också var litet för nära Pughs originalversion. Litet förvånad att Pugh gjorde nåt som var så mycket pop. Trodde Pugh skulle göra en rockigare Olle-låt. Men icke.
Miss Li lyckades åter att på sitt egensinniga sätt göra ännu en bra cover. Hon hade valt ”Nåt för dom som väntar” från ”Det stora kalaset” 1998. Det blev kreativt snyggt och funkade bra med typiskt excentriskt Miss Li-stuk då hon sjöng delar av versen i megafon. Olle var uppenbart nöjd och gillade det han hörde. Det kan jag förstå. Det här är ju en av många Olle-låtar med mycket stark melodi och en riktigt personlig och bra text. Miss Li var rätt person att göra låten. http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2235532
Sylvia Vrethammar hade valt ”Du sköna värld” från samlingsplattan ”Bäst” 2001 och hon framförde låten finstämt med stor värme. Sylvia är fortsatt empatisk och jag tycker åter hon valt en bra låt jag kunde ha förväntat mig att hon skulle ha valt. Fast det finns ju så många vackra balladlåtar som förekommer på Olles skivor som kunde ha passat henne. Eller så skulle hon kanske överraska med att välja nåt rockigare. Vi får se längre fram i serien. Hon fortsätter vara en värdig old-school primadonna och drar sig undan när det smäller och blir för intensivt.
Maja Ivarsson gjorde ”Norrländska präriens gudinna”, också den från tidigare nämnda plattan ”Tack”, 1995. Här gjorde hon ett avsteg från den rockiga energi och kraftiga ös som brukar vara hennes signum. Nej det här var gjort med mer känsla och finess. Trevligt att hon nyanserar sig och varierar sig. Och kul att höra låten på skånska. Det här gjorde Maja så bra så Olle önskade att hon skulle göra den på slutet också. Det var ju en version han kunde sjunga med i tyckte han. Och det förstår jag.
Magnus Uggla gjorde något helt fantastiskt och oväntat av mollstämda ”Jag och min far” från ”Det stora kalaset” 1998. Alla grät, ja eller nästan alla tror jag. Och inte utan anledning. Olle var helt stum efteråt. Det var så bra. Så oväntat bra. Ingen hade nog väntat sig att Uggla skulle göra nåt så uttrycksfullt, gripande och vackert. På sitt sätt. Så här bra har jag inte hört Uggla sen de mer finstämda låtarna på ”Välkommen till folkhemmet” från 1983. Kul också att ev gamla stridsyxor herrarna emellan nu definitivt grävts ned. Det här var riktigt starkt och personligt bra av Magnus Uggla. Han gjorde sin egen tolkning till sin egen far och det framkom att han inte vågat följa sin far ända till slutet. Det var mycket starkt, utlämnande och modigt. Bra på ett sätt jag inte trodde Uggla kunde vara bra. Rätt åt mig att jag hade fel! Grattis Magnus! http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2236060
Darin. Ja Darin gjorde det jag hoppades han skulle göra, en riktig dansversion av någon av Olles många catchiga låtar. Han berättade att han hört en låt som hans syster spelade som han gillade. Det visade sig vara Olles ”En apa som liknar dig” från plattan med samma namn 2001. Passade ju alldeles väldigt bra. Han dundrade på rejält och fick både Pugh och Sylvia V att ställa sig upp och dansa. Det här skulle ju kunna bli en hit som verkligen för ut Olles musik till nya lyssnargrupper. Jag hoppas det. Det vore ju riktigt skoj. Det är trevligt att Darin är med så det kommer såna versioner som verkligen sticker ut.
Och kul att Olle naturligtvis åter fick till det med en sista finurlig kommentar kring Darins nya karriär sjungandes på svenska. ”Durin” borde han då kalla sig, med en (omedveten?) blinkning till JRR Tolkiens sagovärld. Darin sjunger naturligtvis alldeles utmärkt bra på svenska också.
Det var en gång tre balla gothkillar som just blivit av med sin ännu ballare sångare. Mannen som vid denna tid var ballare än Bowie och lät mer som Bowie än vad Bowie vid denna tid själv orkade. Vad skulle de tre övergivna killarna göra nu?
Jo de fortsatte vara balla men blev mer indie än goth och la till en gnutta pop, några nyanser psykedelia plus taggtrådsgitarrer och så valde de en 60-tals Motown cover som 20 år senare i deras tappning fick en helt ny och betydligt tyngre inramning som trots att den var så mycket ”vit rock” var så dansvänlig tack vare den tunga basgång som var som gjord för Ritz dansgolv i Stockholm 1986. Jag tänker förstås på ”Ball of Confusion” med Love and Rockets.
Glömmer aldrig hur impad jag blev när min vän J nyss hemkommen från USA sommaren 1986 för första gången spelade Love and Rockets för mig. Det var alltså gruppen som uppstått när Bauhaus splittrades och sångaren Peter Murphy gick vidare till en solokarriär. Daniel Ash (sång, gitarr, saxofon), David J (bas, sång) och Kevin Haskins (trummor, synthar) fortsatte alltså under namnet Love and Rockets och jag kom att tycka minst lika mycket om dem som om Bauhaus. Ja i själva verket har jag lyssnat mycket mer på dem än Bauhaus.
Hela konceptet med dess kraftfulla formgivning kanske hade hämtat inspiration från den serievärld som namnet var hämtat ifrån; ”Love and Rockets” är ju en serietidning från början. Och kraftfullt var ordet. På flera sätt. Musiken kändes väldigt kraftfull och hip. Killarna var verkligen coola tyckte jag. Väldigt hip attityd. Jag blev som sagt omedelbart imponerad och frälst; det här var ett av de tillfällen i livet då kärleken till musiken var omedelbar. Jag blev omedelbart förälskad när jag första gången hörde Love and Rockets. Det kändes nytt, fräscht, kreativt och ovanligt dynamiskt intressant.
Brottarhit var ordet. Detta är bandets cover på ”Ball of Confusion” som gick varm på rockklubben Ritz i Stockholm; en riktig floorfiller
Under tre år i mitten av 80-talet, mina tre sista och så viktiga tonår, gjorde denna grupp tre helt magiska plattor. Plattor av den sort som man lyssnar på från första spåret till sista. Plattor laddade med en kaleidoskopisk dynamik av allt från de sprödaste och vackraste akustiska gitarrer till hårdaste hardcore och power chords. Musiken är full av intressanta musikaliska grepp och fascinerande referenser. Suggestivt är ett ord som också kommer till mig.
Texterna är ofta mer eller mindre mystiska, filosofiska, psykologiska, psykedeliska och visionära. Det är mycket ordlekar och dubbla betydelser. Hela detta koncept gick rätt in i min själ. Jag var väl så mitt i målgruppen som man kunde vara misstänker jag.
Kärleken till dessa kreativt varierade melodiösa mästerverk består. Det är bara så vackert…
Första plattan: ”Seventh dream of teenage heaven”, 1985
Andra plattan: ”Express”, 1986
Tredje plattan: ”Earth, Sun, Moon”, 1987
Rundar av med en riktigt typisk pärla med bandet, ett stycke instrumentalmusik av det vackrare slaget, ”Saudade” från 1985 är ren magi. Lyssna och njut!
Det här är ingen officiell video, men det var den bästa ljudåtergivning jag kunde hitta.
Det var i en tid när musikvärldens topplistor sedan några år dominerats av tämligen fyrkantig oakustisk musik som de började göra sig hörda på den lilla och ännu okommersiella indiescenen. De var inte ensamma om att göra musik som lät annorlunda än den mainstreammusik som dominerade första hälften av 80-talet, men de var tämligen okända. Och så skulle det förbli, men lovorden står idag som spön i backen kring dem – australiska The Go-Betweens.
”One of the greatest bands of all time, criminally underrated but very influential among indie bands…”
- – -
”The Smiths learned a lot from the Go-Betweens, but apparently not quite enough. Morrissey never quite seems able to find this sort of balance of gentle melancholy. Maybe Manchester is just inherently a more miserable place than Brisbane…”
Stora ord om ett band som inte många tänker på eller minns idag. The Go-Betweens var ett av de intressanta australiensiska indieband som poppade upp i början av 80-talet. Tänker på band som Triffids, Hoodoo Gurus, Hunters & Collectors, Go-Betweens och i viss mån INXS och Midnight oil. Triffids har jag skrivit om tidigare men kände nu att jag hade nåt att säga om Go-Betweens, som har en historia inte helt olik The Triffids.
The Go-Betweens bildades januari 1978 i Brisbane, Australien av sångaren Grant McLennan och gitarristen Robert Forster. Under de första åren var de utan fast trummis, men blev en trio från 1980 då Belinda ”Lindy” Morrisson blev med i bandet. Som trio gjorde bandet sina två första plattor ”Send me a lullaby” (1982) och ”Before Hollywood” (1983).
Omslaget till plattan ”Spring hill fair” som släpptes i september 1984
Tredje plattan ”Spring hill fair” var första med nye ordinarie bassisten Robert Vickers vilket gjorde att Grant McLennan kunde släppa basen och istället övergå till gitarr. The Go-Betweens fick i och med detta den klassiska sättningen leadgitarr, kompgitarr, bas och trummor vilket ökade de melodiska möjligheterna och gav dem ett fylligare och mindre experimentellt sound. Detta var inte bara en stor förändring för bandets sound utan i mitt tycke även en rejäl förbättring. Samspelet mellan gitarr och bas i melodierna blev tydligare och bättre samtidigt som sångerna nu kunde växa till större sofistikering, fylligare arrangemang och snyggare harmonier. ”Spring hill fair” innebar ett viktigt steg framåt i utvecklingen för The Go-Betweens.
The Go-Betweens vid tiden för ”Spring Hill Fair”, från vänster Grant McLennan (sång, gitarr), Robert Vickers (bas), Lindy Morrisson (trummor) och Robert Forster (gitarr). (Det slår mig hur lik den här bilden är fotot på Talking Heads på baksidan av ”True Stories”)
Vid den här tiden 1984 var jag dock ännu lyckligt ovetande om The Go-Betweens. För mig skulle det dröja det ända till våren 1986 innan jag blev riktigt mottaglig för den våg av gitarrbaserad indiepop som började ta över efter den långa synthpopsdominansen. Det var då till slut akter som Lloyd Cole & The Commotions, The Smiths, Talking Heads, Love and Rockets och The Pale Fountains som såg till att den gitarrbaserade musiken tog mer och mer plats i mitt lyssnande efter några tämligen syntetiska år. (Jodå, jag lyssnade förstås på Simple Minds, U2 och The Cure hela tiden under de här åren) Men där fanns också i mitt musikaliska universum snart australiska indieband som Hoodoo Gurus, The Triffids och The Go-Betweens.
Och när det gällde The Go-Betweens var det den lågmält melodiösa gitarrpärlan ”Bachelor kisses” från ”Spring hill fair” som jag fastnade för först. Det var förstås min gode vän J som sommaren 86 återvänt från ett år som utbytesstudent i USA som hjälpte mig på traven. Jag blev väldigt förtjust i den här låten, förälskelsen var omedelbar. Den känns väldigt mycket blyg 18-åring för mig och jag behöver bara lyssna på den för att komma i kontakt med känslan av att sitta tankfull med dagboken på pojkrummet kvällarna våren, sommaren och hösten 1986. Tiden mellan tvåan och trean i gymnasiet. En fundersam, ensam och inte alltid så lätt tid. Men i The Go-Betweens hade jag hittat ännu en musikalisk bekantskap som berörde mig personligt och gav mina tankar en plats att vila på.
”Bachelor Kisses”, singel, 1984
Och de år som följde skulle innebära tilltagande framgång för bandet, åtminstone bland kritikerna. Jag såg dem också på den beramade Roskildefestivalen årgång 1987. Den årgången dyker upp gång på gång i bloggen. Det var också mycket som hände på scen då, som t ex Cornelis sista spelning som jag skrivit om tidigare.
Jag är än idag väldigt glad att jag som 19-åring kom iväg på denna för mig så betydelsefulla musikhändelse där jag förutom Cornelis och The Go-Betweens även fick se Iggy Pop, Pretenders, Hoodoo Gurus, The Mission, The Cult, Voice of the Beehive, Echo & the Bunnymen, Sonic Youth, Dream Syndicate, Replacements, The Triffids, Kajsa & Malena och Wilmer X… Och Europe! Men dem gick jag förbi. Inte vid något annat tillfälle under 80-talet, ja hela 1900-talet eller varför inte hela mitt liv, var det så många för mig intressanta akter samlade på ett och samma ställe.
Men åter till berättelsen om The Go-Betweens! Till skillnad från The Triffids som med ”Born sandy devotional” fick ett stort genombrott att följa upp blev det aldrig så för The Go-Betweens. De skulle komma att göra ytterligare tre plattor under 80-talet. De fick till slut en hyfsad hit med ”Streets of your town” från sjätte plattan ”16 Lovers Lane” 1988 som åtminstone hittade in på top 100 på topplistan i England. Men då den framgång och det stora genombrott bandet hoppats och väntat på fortfarande uteblev så splittrades Go-Betweens alltså 1989.
Många år senare, år 2000, startade McLennan och Forster bandet på nytt med nya medlemmar. Det blev ytterligare tre plattor ända fram till Grant McLennans plötsliga och tragiska död i hjärtattack vid 48 års ålder 2006 hemma i Brisbane. Precis som i fallet Triffids och David McComb rycktes den begåvade sångaren, text – och låtskrivaren Grant McLennan bort alldeles för tidigt. Låt vara under mindre tragiska förhållanden än McComb, men alldeles, alldeles för tidigt.
Grant McLennan (1958-2006)
The Go-Betweens är idag ihågkomna och hyllade som det kritikerrosade indiepopband de var. Framförallt inspirerade de många andra band. Och de inspirerade mig där jag satt i pojkrummet i Långsjö och berördes av ”Bachelor kisses” som jag än idag lyssnar på med glädje. Det är en väldigt fin poplåt. Lyssna själva!
”Bachelor kisses”, originalvideon från 1984
Men eftersom ljudkvaliteten är så pass dålig vill jag dubblera med en ljudmässigt betydligt bättre inspelning:
Och här är en trevlig intervju med Grant McLennan och Robert Forster när de berättar om inspelningen av ”Spring Hill Fair” i Frankrike 1984 och spelar akustiska versioner av ”Part Company” och ”Bachelor Kisses”.
Så var den brittiska London-olympiaden över och det bjöds på en rejäl avslutningsshow värdig den mäktiga musiknationen England. Vilken enorm musikalisk parad det blev.
Kul att Bowies musik fick så pass mycket plats, men sorgligt att han nu uppenbarligen verkligen pensionerat sig från scenen och möjligen även från musiken. Efter sista turnén 03/04 och den hjärtoperation som följde på det har det inte blivit fler turnéer, bara enstaka kortare inhopp. Det känns sorgligt om det verkligen ska vara musikaliskt slut för Bowie nu. Mästaren Gradvall har skrivit inspirerande och vackert kring Bowies eventuella slut för den som vill läsa mer om det: http://iconmagazine.se/2011/12/09/jan-gradvall-bowies-sista-sang/
Brian May imponerade med sitt oerhört virtuosa gitarrspel och det var kul att få se en skymt av Freddie Mercury som publikdomptör av rang, även om det bara var på bildskärm. Freddie skulle förstås ha älskat att få uppträda för en så stor publik vid ett sånt storslaget tillfälle.
Jag berördes förstås av arrangörernas val att låta Pink Floyd vara med på ett hörn också. Det var väldigt vackert att höra Ed Sheeran göra rättvisa åt klassikern ”Wish you were here” från plattan med samma namn från 1975. Bakom Sheeran återfanns festligt nog Paul Rutherford från Genesis och passande nog Pink Floyds trummis Nick Mason. Att få David Gilmour och Roger Waters upp på scen hade förstås varit svårare, men då hade det ju hela cover-idén fallit.
Extra stilpoäng för kopplingen till det suggestiva omslagsfotot från ”Wish you were here”, snyggt att låtens slut tajmade så perfekt med lindansarens promenad och handskakningen med dockan som sedan fattar eld. Musiknörden gillade förstås den snygga passningen!
Liam Gallagher gjorde en bra verson av sin/Oasis brittpophit ”Wonderwall”, nu med sitt nya band Beady Eyes. Att få se Oasis på scen igen och bröderna Noel och Liam Gallagher återförenade på scen är än mindre troligt än Pink Floyd.
Mycket trevligt, välfunnet och sympatiskt att låta Eric Idle göra entré och framföra ”Always look at the bright side of life”. Det är en riktig brottarhit stadigt förankrad i klassisk music hall-tradition. Vilken allsång det blev! Very British! Så hade man också kunnat välja att avsluta ceremonin. The Who som var allra sist var inte riktigt på topp, men funkade förstås ok. De är ju så otroligt brittiska.
Känslan att se avslutningsceremonin vid ett OS är för mig litet som att se nyårskonserten från Wien. En litet högtidig och vemodig känsla av att ha passerat ännu en av de större checkpunkterna på vägen genom livet. Ja så känns det. Varje gång. Minns litet från Montreal-OS 1976 med Gärderuds dramatiska 3 000 meter hinder och mycket från Moskva-OS 1980 med Sebastian Coe och Steve Ovett som hjältarna på löparbanorna. Nu var det Lord Sebastian Coe som var ansvarig för London OS och det klarade han och staden med den äran.
Måste ju också bara få flika in en kommentar om OS i Los Angeles 1984 och Bengt Grives odödliga referat och kommentarer om att vi tittare fått en hälsning från en annan planet när det hela för honom kändes extra science fiction-betonat. Jetmannen som flög runt med sin raketdräkt är oförglömlig.
Det är dock alltid lika vemodigt när den olympiska elden falnar och till slut slocknar och så tänker jag varje gång: ”undrar var jag befinner mig i livet nästan gång den tänds…?” De fyra åren till nästa OS tenderar dock gå fortare och fortare. Minns alldeles precis när det tog slut i Peking och London fick bollen. Svisch! Fyra år till. Vi stoppar den tråden där för att inte riskera fastna i den typen av återkommande resonemang.
Efter avslutningsceremonin hamnade jag framför Davis Guggenheims intressanta dokumentär om U2, ”From the sky down” från 2011. Festligt att påminnas om hur mycket jag lyssnat på det här bandet och hur länge sedan det egentligen var nu. Filmen handlade om tillkomsten av ”Achtung Baby” vilken var en nytändning för U2 som med föregående plattan och filmen ”Rattle & Hum” tappat fart och riktning och fått dåliga recensioner. Det var tydligt att bandet var i en konstnärlig kris just då när 80-talet övergick i 90-tal, muren föll och världen förändrades.
Lyckligtvis åkte de till Berlin och dess klassiska ”Hansa by the Wall”-studio och blev liksom David Bowie och Iggy Pop tio år tidigare inspirerade av den speciella atmosfären i den först ännu delade och sedan nyligen sammanslagna staden. Så kom det sig att ”Achtung Baby” blev den nytändning och kreativa förnyelse som bandet behövde. I filmens nutid återvänder U2 till Hansastudion i Berlin i samband med plattans 20 årsjubileum och förberedelser för medverkan i Glastonburyfestivalen.
I filmen medverkar även Brian Eno, Daniel Lanois och inspelningsteknikern Flood som alla var oerhört viktiga för plattans tillkomst. Tyckte själv att den nya plattan verkligen var bra. Jag hade inte gillat ”Rattle & Hum” som för mig då kändes litet trist. Men det framgår med all högönsklig tydlighet så här 20 år senare att ”Achtung Baby” är ett mästerverk. Vilken platta! Vilka låtar! Jag såg dem också live när de var ute på den efterföljande turnéen och minns att jag tyckte det var riktigt bra. Som dokumentär var filmen riktigt intressant och trevligt gjord då bandmedlemmarna kom till tals på ett personligt och trovärdigt sätt. Sympatiskt! Tror jag ska lyssna litet på U2 idag igen. Det var längesen.
Filmen påminde mig framförallt om vilket fantastiskt rockband U2 var och är och hur mycket jag lyssnat på deras musik. Hur mycket jag tycker om det mesta de gjort och att det där finns några låtar som tillhör de starkaste och mest älskade jag upplevde när jag växte upp. Musik som gick rätt in i min själ. Och stannade, vilket jag insåg inatt när jag lyssnade på dokumentären.
Trailern till U2-dokumentären ”From the sky down”, 2011
Ja inatt på småtimmarna hände det. Den tvåhundratusende besökaren hittade till min blogg, eller rättare sagt det tvåhundratusende besöket. Allt detta på 4 ½ år – egentligen på drygt två år eftersom det är de två senaste åren som verkligen sett det stora trafiklyftet. Idag hyllar jag därför min egen blogg!
Jag fascineras storligen över att denna så okända blogg skriven av en helt okänd person som inte fokuserar på något särskilt tema och varken handlar om kändisskvaller eller mode kunnat bli så pass stor som den nu blivit. Och fortfarande är den helt fri från reklam. Tror det ska få förbli så.
Några märkliga, to say the least, försök att tvinga bloggen att handla mer om kändisar och skvaller har gjorts av en och annan skruvad läsare. (Efter så här pass många år måste det väl statistiskt sett hända något obehagligt också.) Men de har misslyckats. Varken lock eller pock, smicker, kränkande påhopp, hotelser eller provokationer kuvar denna fria röst på webben. Det är min blogg och kommer så att förbli.
Tack alla ni vänliga och trevliga återkommande läsare och tillfälliga besökare för ert intresse!
Jag har gått ganska långt bak, men inte längst bak, och som jag brukar satt mig till höger på det helblåa syntetiskt skumgummimjuka sätet i den röda SL-bussen 144 som just startat sin färd från Myrvägen i Älvsjö på sin väg mot Fruängen och t-banan. Småleende har jag rutinartat med pekfingret, innan jag satte mig, kollat att spritpenneklottret på sätet inte är för färskt: ”Iron Maiden + Saxon” har nån skrivit med spretig svart ojämn stil. För säkerhets skull har klottraren strax nedanför lagt till ”är bäst!!!”.
Själv vrider jag upp volymen i min freestyle, kisar men bländas av det starka vårljuset som skiner mig rätt i ansiktet, och sjunker djupare in i mitt eget musikval för dagen. Har under min promenad ned till bussen hunnit passera rockabilly-introt och plattans första egentliga spår, är nu inne på det andra och hör Olle Ljungströms personliga röst: ”…en grynings viskning tar mig långt bort härifrån…”
Det är en studiedag våren 1985 under min gymnasieperiod, i marssolens starka nyfikna allt avslöjande sanningsljus ägnar jag mig åt en av mina favoritsysselsättningar sådana dagar, en dagdrömmande planlös miniodyssé med SL i storstockholmsområdet. I freestylen rullar B-sidan av ett 90-minuters Maxell UD II-band med en högkvalitativ inspelning av Reeperbahns LP ”Intriger”. På A-sidan har jag ”Peep Show”. Sidan är 45 minuter lång och det innebär att jag efter plattans 39 minuter och 16 sekunder kunnat spela in två av favoritlåtarna en gång till.
. . . _ _ _ . . .
Hösten 2007 skrev jag en lång blogg om Reeperbahn i samband med att jag fått nys om att de snart skulle återutge samtliga plattor. ”Reeperbahn-boxen” skulle komma till jul. Så blev det nu inte. Plattorna kom slutligen, efter många om och men (som ni som följt denna blogg väl känner till), att släppas först i mars 2010.
Ett mycket efterlängtat släpp av ett viktigt stycke svensk musikhistoria som också följdes upp med Reeperbahns kritikerrosade medverkan i 2010 års ”Forever young”-turné. Så man kan faktiskt säga att Reeperbahn nyligen, åtminstone temporärt, levt upp igen så här 29 år efter att de släppte vad som ändå ser ut att ha blivit deras sista platta. Den som den här bloggen ska handla om.
Framsidan av originalomslaget (LP) till Reeperbahn ”Intriger”, 1983, med omslagsfoto av Denise Grünstein
Baksidan av Intrigers LP-konvolut med de speciella orden: ”Peter I – vi saknar dig…”
Peter Ivarss, X-huset P18, Visby, maj 1983. Foto Ulrica Wesley
Hursomhelst, i den långa bloggen om bandet aviserades alltså en recension/kommentar till Reeperbahns sista platta, ”Intriger” som bandet släppte hösten 1983. Plattan är inspelad i oktober 1983 och är tillkommen i vad som i efterhand beskrivits som ett lätt förvirrat traumatiserat tillstånd efter basisten Peter Ivarss tragiska död/förmodade självmord den 3 september 1983. Det har länge talats om självmord, Olle Ljungström själv framför den uppfattningen i biografin ”Jag är både listig och stark” (2011), men nyligen har också andra uppgifter framkommit om att det skulle ha varit en olyckshändelse och inget annat.
Reeperbahn 82/83: Peep Show-sättningen med Janne Kyhle, Eddie Sjöberg, Peter Ivarss, Peter Korhonen (liggande) och Olle Ljungström. Foto: Eddie Sjöberg
Nu har jag dock genom ytterligare kontakter med berörda personer, personer som var med den kvällen det hände som försett mig med förstahandsinformation, kunnat få så mycket klarhet det går att få i nuläget. Deras uppfattningar är samstämmiga, att det tragiskt nog var fråga om självmord den där septembernatten på Södermalm 1983. Och det hände inte på Fjällgatan, det hände vid en byggställning på Folkungagatan.
Peter Ivarss (1960-1983). Foto: Eddie Sjöberg
Jag vill hursomhelst inte här mer gå djupare in på att söka beskriva de exakta omständigheterna kring detta trauma, inte gräva och rota mer i detta som snart 29 år senare fortfarande är något så uppenbart smärtsamt för de berörda. Därför kommer jag inte heller ta in fler spekulativa kommentarer i denna blogg och göra den till ett osunt forum för vidare skruvad spekulation, utan låter det hela stanna här och fokuserar istället på plattan ”Intriger” och bandet vid tiden för dess tillkomst.
. . . _ _ _ . . .
Förändringar i bandet hade varit på gång redan innan förlusten av Peter Ivarss. Fredric ”Fralle” Holmquist/keyboards (från Alien Beat) började i bandet och någon tid efter detta hoppade ursprunglige keyboardisten Janne Kyhle och trummisen Peter ”Korre” Korhonen av. In kommer då Fred Asp/trummor (också han från Alien Beat men sedermera som bekant Imperiet).
Reeperbahn, X-huset, P18 Visby, Gotland, maj 1983. Foto: Ulrica Wesley
Så när Reeperbahn ger sig ut på sommarturné 1983 består de alltså av Olle Ljungström (sång/kompgitarr), Eddie Sjöberg (sologitarr), Peter Ivarss (bas), Fred Asp (trummor) och ”Fralle” Holmquist (keyboards). Den konstellationen tycker jag hade varit väldigt intressant att se och höra på scen. Bandet hade under sommaren dessutom också börjat jobba med låtarna för den kommande plattan ”Intriger”.
Men konstellationen skulle sorgligt nog inte bestå mer än nån månad för några veckor innan det var dags att gå in i studio förlorar man alltså Peter Ivarss. Trauma och total förstämning i bandet…
Reeperbahn bestämmer sig dock till slut för att inte ge upp utan vill ändå fortsätta och spela in plattan för att hedra Peter Ivarss. I det läget tar man in Lars ”Latte” Kronlund (från Zzzang Tumb) som gästbasist. Därav kallas han ”gäst” på plattan och inte egentlig medlem i Reeperbahn.
In till jobbet i O.A.L.-studion i oktober 1983 hämtas nu även tre ytterligare gäster, starka kort till kören, i form av systrarna Idde och Irma Schultz (båda från Zzzang Tumb) samt Heinz Liljedahl – Olle Ljungströms blivande låtskrivarpartner under den framtida solokarriären. Med i studion var förstås även nye producenten Janis ”Anis” Bokalders som tidigare spelat med Lustans Lakejer på deras platta ”En plats i solen”, 1982.
Hur det än var med allt detta så var Peter Ivarss nu borta, mannen som med sitt mycket dynamiskt drivna sätt att hantera basen varit så viktig för soundet på Peep-Show och tillsammans med trummisen Peter Korhonen skapat magi och driv bortom det vanliga i rocksveriges vid denna tid tightaste rytmsektion. Inför inspelningen av bandets sista platta, sju år efter starten, återstod av det ursprungliga Reeperbahn nu bara Olle Ljungström och gitarristen Eddie Sjöberg.
Med ny producent och nya medlemmar kommer också ett nytt sound. Viktigast för detta skulle jag säga är kanske Lattes funkbas, känd från Zzzang Tumbs singlar och funkpoppiga fullängdare tidigare samma år. Men Fred Asps följsamma mer varierade rytmiska figurer och Fralles vackra utsmyckande klaviatur gjorde verkligen sitt till. Det lät ganska så annorlunda jämfört med Peep-Show som släppts tidigare samma år. Korhonen-Ivarss hade verkligen varit unika men den nya rytmsektionen med Fred Asp på trummor och Latte Kronlund skulle visa sig fungera utmärkt. Och det blir bra, på ett annat och delvis nytt sätt…
. . . _ _ _ . . .
Jag talade mycket om postpunk i min ursprungliga Reeperbahn-blogg. Att bandets musikaliska resa slutade i postpunk. Men det skulle jag nu vilja korrigera. För Intriger är inte alls postpunk. Jag skulle snarare vilja kalla den för skön svensk och möjligen litet synthigt plastig vit popfunk. Och i lagom dos gillar jag plast! Jag tycker alltså att bandet i övergången från Peep Show till Intriger gick från postpunk till popfunk.
Kanske är det ännu mer rättvisande att kalla detta funkpop, då musiken är mer pop än funk, men termen popfunk är förstås catchigare då den dessutom rimmar på den sedan länge inarbetade termen/ genren postpunk.
Det jag här kallar popfunk var också något som gick igen hos många av samtida kollegor på Stranded – för att bara ge några exempel: Ratata (”Prinsessa på vift”, ”Soldater” och ”Soulboy”), Lustans Lakejer (”Eld” och ”Good as gold” ), Zzzang Tumb (”Kort”), Mockba Musics (”Passionen”) samt Olles och Heinz Liljedahls projekt Heinz & Young (”Just kind of foolish”). Heinz & Young som ju i princip var en förlängning av Reeperbahns studiosessioner för Intriger med samma besättning, låt vara på engelska och under annat namn.
Det fanns en tydlig formel för den här popfunken som kan beskrivas enligt följande: snärtig funkbas eller synthbas + mjuk discogitarr + litet (plastigt) synthblås, helst Yamaha DX-7 men Roland Jupiter 8 eller Korg PS 3200 kunde också fungera. Ett utmärkt exempel på detta är just tidigare nämnda ”Just kind of foolish” med Heinz Liljedahl och Olle Ljungström: http://www.deezer.com/en/artist/76598
Jag vill datera denna popfunks stora genombrott till 1983 vilket också var det år då Yamahas legendariska digitala DX-7:a lanserades – ”the most famous synthesizer of the 1980s”. Alla ville ha den då och dess synthiga polyfona blåspålägg är väldigt mycket 80-tal i soundet. Nu förekom dock också analoga ”murrigare” synthljud i de här sammanhangen. Men det är litet kul att kommentera den klassiska DX-7:an.
Nu vet jag från säker källa att det var mest Roland Jupiter 8 som Fralle Holmquist använde på Intriger, men DX-7:an var också på plats i aktuella studios och hörs mest på ”Nåt speciellt”. Marimbaljuden är mycket typiska för denna synth. På Ratatas platta ”Äventyr” från samma tid debuterar också DX-7:an.
Fredric ”Fralle” Holmquist bakom sin Yamaha DX7, Disco Space i Visby, Gotland juni 1984. Foto: Ulrica Wesley
Den eminenta BBC-dokumentären ”Synth Britannia”beskriver åren 1981-1983 som synthpopens absoluta höjdpunkt då i princip all musik på de europeiska topplistorna var synthdominerad. Men i Sverige fanns det inga riktigt renodlade stora synthband som i England. Reeperbahn var definitivt inget synthband även om många dåtida ”synthare” gillade dem, vilket troligen hade förstärkts av deras framträdande i Staffan Hildebrands film ”G”. Lustans och Ratata har emellanåt definierats som synthpop men var aldrig några riktigt renodlade synthakter sett utifrån instrumentering eller produktion. Synth och Newromanticsgenrerna glider in i varandra. I Sverige blommade under dessa synthdominerade år den svenska popfunken ut för fullt.
Efter denna utvikning kring begreppet popfunk (som möjligen förtjänar en egen blogg) är det hög tid att åter fokusera på vad bloggen egentligen ska handla om, Reeperbahns Intriger-platta.
. . . _ _ _ . . .
Olle Ljungström vid tiden för ”Intriger”, de sista spelningarna och Reeperbahns slutliga upplösning 1984. Foto: Kajsa Ingemarsson.
Vi tar det från början. Så här ser plattan ut rent innehållsmässigt:
1. Billy Boccia
2. Rider i takt
3. Utanför din dörr
4. Nåt speciellt
5. Det var längesen
6. I krigets hjärta
7. Alla vackra ord
8. Upptäck din kropp
9. Små druvor
10. Vackra minnen (klär bäst i rött)
11. Intriger
12. Boccia Billy
Jag sätter mig ned vid min stereo hemma i Liljeholmen en marssöndag 2012, laddar Intriger i spelaren och drar på… Lyssnar i 39 minuter och 16 sekunder. Än en gång. Och…
Jag tycker fortfarande det mesta låter överraskande fräscht. Och det är verkligen ett annat sound än på Peep-Show, bra på ett annat sätt. Men eftersom det är Olle som sjunger så är det förstås lätt att känna igen Reeperbahn. Jag blundar och musiken bär mig tillbaka in i den klara marsdagen 1985, nu på väg med t-banans röda linje från Fruängen in mot stan. Med den kalla rutan mot kinden och slutna ögon är jag helt inne i musiken. Långt borta från mina tonårsproblem och grubblerier.
Intrigers sound byggs som sagt av Lattes tunga funkbas, Fred Asps följsamma trummor och Fralles snygga piano och synthar som nu ligger längre fram i ljudbilden än tidigare. Och så de vackra körerna som systrarna Schultz tillsammans med Heinz Liljedahl presterar som ytterligare höjer snygghetsfaktorn. Det är det nya i soundet.
Eddie Sjöberg, X-huset, p18 Visby, maj 1983. Foto Ulrica Wesley
Olles sång och Eddies gitarr är kända sedan tidigare. Låt vara att Eddie här får mycket mer utrymme i solona, ligger längre fram i ljudbilden och hanterar gitarren så det låter väldigt mycket Bowie från samma års ”Let’s dance”-platta, eller snarare då att det låter Stevie Ray Vaughn…
Lars ”Latte” Kronlund, Disco Space i Visby, Gotland juni 1984. Foto: Ulrica Wesley
Den är verkligen vacker den här plattan. Och på något sätt mer varierad än Peep-Show. Det är ett par lugna låtar och så det jag vill kalla funkpop. Inte mycket rock på den här plattan egentligen. Ibland har jag för övrigt svårt att skilja på rock och pop. Det här är nog ett sådant tillfälle.
Det är mycket i musiken som är melodiöst och vackert. Och texterna är, som alltid när det gäller Olle, vackra och uttrycksfulla snuddande vid poesi. Jag skulle vilja kalla det poesi.
”Tiden har förvisat mig. En port. Satt mig på längtans tåg,för att förgås…”
Det här är en av de plattor vars uttryck är omöjligt för mig att skilja från min känsla av att vara tonåring. Jag återkommer till det då och då men detta är verkligen en platta som är ett soundtrack till mitt liv.
”Jag lämnar ett spår om så bara en ton en bruten linjei mitt kammade hår. Älska med mig, älska med mig…”
Här finns de omedelbara för mig starkt känslomässiga ”Alla vackra ord” och ”Utanför din dörr”. Två helt fantastiskt vackra låtar med utmärkta texter. Mycket stämningsfulla. Här finns också tjusig cocktailpop som i ”Det var länge sen”, duetten som Olle gör tillsammans med Idde Schultz. Det här är verkligen nåt helt annat än det vi fick höra på Peep-Show.
Den akustiska balladen ”Små druvor” är den mest kända låten från plattan, är fortfarande så drömsk, poetisk och vacker jag tyckte den var då. Det är en oerhört tilltalande spröd liten skapelse vilken till skillnad från plattans övriga Ljungström-alster är skriven av Fred Asp. Också något helt annat än det vi hört från bandet tidigare.
Återstår då att kommentera popfunken. Mest popfunk hör jag i sensuella ”Rider i takt”, finurliga ”Upptäck din kropp”, rockiga ”I krigets hjärta” och så allra mest förstås ”Vackra minnen (klär bäst i rött)”. Det är väl framförallt för att Lattes tunga basgångar på alla de här spåren låter så mycket funk som jag vill kalla detta popfunk.
”Nu går jag iväg och du tonar bort, minnet är rött, minnet är kort…”
Plattan släpps sent 1983 och det är verkligen så att detta år måste betraktas som en kreativ höjdpunkt för Olle Ljungström som under sagda år skrev merparten av låtarna på tre fantastiska plattor: Peep-Show och Intriger med Reeperbahn och så den självbetitlade Heinz & Young-plattan.
Ett smakprov från Intriger här i form av ”Nåt speciellt” med sina vassa asiatiska synthar, discogura, antydan till popfunkbas och så Irma, Idde och Heinz i kören
I och med detta är vi inne på slutet av Reeperbahns egentliga existens som band. Det blir ett par turnéer till. Den sista i juni 1984. För då, sommaren 1984, kommer de spelningar som ska bli de sista. Det är nämligen på Gotland i slutet av juni 1984 som bandets sista spelning sker. De fina färgfoton Ulrica Wesley tagit som jag publicerat här är från spelningen på ”Disco Space” i Kneippbyn utanför Visby.
Det fanns aldrig något aktivt uttalat beslut att lägga ned bandet, utan det bara rann ut i sanden. Efter att denna sommarturné avslutats var det ingen som längre var tillräckligt engagerad för att ta tag i en fortsättning, för att citera Eddie Sjöberg.
Olle Ljungström, Disco Space i Visby, Gotland juni 1984. Foto: Ulrica Wesley
Och här ser ni spellistorna från de två Visbyspelningarna, Muckargalan på P18 i X-huset 25 maj 1983 och så bandets sista spelning på Disco Space 26 juni 1984. Foto Ulrica Wesley
I mars 1985 kan jag i Stockholms t-bana bakom slutna ögon bara drömma om att få se Reeperbahn live. Som 15-åring hade det varit kört att komma in på de ställen i Stockholm där bandet spelade. För första gången i mitt liv har jag åkt tunnelbana till station Gärdet, kommer upp i övre kanten av Tessinparken, den som vetter mot Gärdet. Jag vet det inte än, men knappt tio år senare ska jag bo här, ha mitt första egna hem här och ett av mina första jobb.
Men om allt det vet jag ännu ingenting när jag förs framåt av musiken på ren intuition mot själva Gärdet, följande gångvägen längs det lilla skogspartier på väg mot Sandhamsgatan, överblickande Gärdet mot Filmhuset.
Och där blir jag nu omsluten av musiken, musiken som katalyserar och hjälper mig bearbeta mina känslor när jag stryker med händerna över varmt trä som värmts av vårsolen på den gamla träbänken längs gångstigen från Värtavägen mot Sandhamnsgatan. Här lämnar vi 17-åringen med sina funderingar, sin oro och längtan. Här sluter sig åter tidskapseln kring min berättelse. Vackra minnen klär bäst i rött…
”Svart är vitt och jag har stannat kvar.
Det känns som om tiden har stått still och blivit kvar…”
De här minnena har stannat. Gör sig fortfarande påminda ibland. Liksom musiken som behållit sin aktualitet för mig nu mer än 25 år senare.
. . . _ _ _ . . .
EPILOG
Resten är nu också sedan länge historia…
Två år efter upplösningen förmådde festivalgeneralen Håkan Waxegård Reeperbahn att återuppstå i samband med första Hultsfredsfestivalen i aug 1986. Det var stort, mycket stort, för mig att till slut verkligen få se mina idoler live. En timme innan spelningen började var vi också på plats längst fram med vår inte alltför oävna Peep-Show-inspirerade Reeperbahn-banderoll.
Redo för en första revivalspelning framför tält och banderoll i vackra björkskogen vid sjön Hulingen, lördag 9 aug 1986 – två förväntansfulla artonåringar framför kameran och en bakom. Eget foto.
Omslaget till festivalprogrammet, första Hultsfredsfestivalen (klicka för större bild)
Och vi blev inte besvikna framför stora scenen den där augustikvällen 1986. Det var verkligen en mycket bra spelning och jag har i efterhand förstått att hela ”Reeperbahn-kollektivet” var på plats. Det vi i publiken kunde se var förstås hur Danne Sundquist och Latte Kronlund alternerade på bas beroende på om det var en låt från de första plattorna eller från Peep-Show/Intriger-perioden. Konserten förtjänar en egen blogg, men det blir inte här och nu.
Reeperbahn live, Hultsfred 1986; det var magiskt att åter få se Olle Ljungström och Danne Sundquist sida vid sida (Peter Korhonen skymtar bakom). Jag stod längst fram och drog av en hel svartvit 36-rulle med enkel autofokus-kamera och framkallade sen i hemmalabbet i källaren. Bildåtergivningen här är katastrofal, men ville ändå ha med någon bild från den oförglömliga kvällen.
Efter detta tog Olle en paus från musiken och jobbade som copywriter och modell. Minns att jag träffade honom i Frescatis Akademibokhandel i september 1987 och fick chansen till några första tacksamma ord. Fick en autograf! Han lyssnade vänligt och pratade en stund med 19-åringen som bubblade av stora ord och superlativ när chansen äntligen kom att säga tack för allt vad denna musik betytt genom åren.
Jag var en av dem som under de här åren hoppades på att Olle skulle börja med musiken igen. Jag gladdes när Peter von Gegerfelt fick honom att medverka när Zoo gjorde singeln ”33 kulor i bröstet” 1986.
Tomas Froms och Danne Sundqvist fick in honom i studion när han 1990 spelade gitarr på en av låtarna på Bebops debutplatta – för övrigt första gången Olle och Danne Sundqvist stod i samma inspelningsstudio på nästan tio år. Det var ju Danne som producerade Bebops första eminenta platta.
Och sen kom Webstrarna som 1992 gjorde ”Vänner för livet”. Låten som helt bygger på Reeperbahn-citat och där Olle sjunger duett tillsammans med Petter Eklund och medverkar i videon. Nu började det brännas, för 1993 släppte så Olle till slut sin första soloplatta och inledde en mycket framgångsrik solokarriär. En solokarriär där Heinz Liljedahl kom att spela en avgörande roll som producent och låtskrivare.
En solokarriär som jag följt mycket flitigt. Olle Ljungström är nu en av de svenska artister som jag sett flest gånger live. Det är alltid en speciell upplevelse att se och höra honom på scen. Mellansnacken är klassiska.
Under de här åren från slutet av 80-talet och framåt började jag också förstå att Olle levde ett hårt liv. Sedermera har jag också förstått att detta var en tid av tilltagande drogmissbruk för Olle som vid 27 års ålder avgiftas från heroin för första gången. Jacob Frösséns utmärkta och nästan plågsamt närgångna dokumentära ”En film om Olle Ljungström” bekräftade också detta. Olles inledande villkor ”du får filma allt utom när jag går på toaletten” har också blivit ännu ett i raden av effektiva oneliners från Olle.
.
Trailern till Jacob Frösséns utmärkta ”En film om Olle Ljungström” från 2009
Olle har hyllats av andra artister, som när coverplattan ”Andra sjunger Olle Ljungström” kom 2008. Han är dubbelt grammisnominerad (1996 och 2009) och belönades år 2011 Cornelis Vreeswijk-stipendiet.
Lagom till 50-årdagen hösten 2011 kom så biografin ”Jag är både listig och stark” och det var många intressanta recensioner som då figurerade. Det talades om att han levt sitt liv som en målsökande robot med siktet inställt på det destruktiva och han har beskrivits som en sorts aristokrat med djupt egensinnig begåvning. Genialisk och finurlig, slagfärdig och okonventionell, kompromisslös och skör. En ytterlighetsperson.
Han har beskrivits som en ”helig dåre”, en rockens Sebastian Flyte kramande sin teddybjörn. Men istället för att supa ihjäl sig i Marocko valde han att göra den livsfarliga resan till Afghanistan med Pål Hollender som ett utslag av en erkänd dödslängtan. Nu har han lyckligtvis överlevt både Afghanistan, alkoholism och diabetes och lever nog nu ett bättre liv än någonsin i sitt nya hem i Gräfsnäs utanför Alingsås. Det, om något, gläder mig in i själen.
. . . _ _ _ . . .
Ett stort tack till Ulrica Wesley, Kajsa Ingemarsson och Eddie Sjöberg för att jag fick använda era unika foton för att illustrera min text!
Ulrica du har en helt unik samling live-foton från en tid långt innan digitalkamerorna. Det är ett stycke musikalisk samtidshistoria. Särskilt tack att du gör denna skatt tillgänglig!
. . . _ _ _ . . .
Tidigare bloggar om Reeperbahn och Olle Ljungström:
Traktorerna och dumprarna har lämnat djupa, delvis vattenfyllda hjulspår som skär likt oregelbundna vallgravar kors och tvärs över fälten. Här och där ligger bråte från bygget som pågår. Lukten av lervälling, upprivna grästuvor och olja och bensin från de jättelika entreprenadmaskinerna känns spännande och fylld av äventyr. Det är lerigt, kladdigt och rörigt där jag och mina kamrater tar oss fram så försiktigt vi kan under den låga molniga vårhimlen.
Här och där måste vi hoppa för att komma fram. Det hela känns väldigt spännande, men är också helt säkert en mycket olämplig lekplats för småbarn och våra föräldrar har förbjudit oss från att gå dit. Ändå är vi nu här igen. Tidigare på dagen har vi hängt upp och ned i klätterställningen inne på gården och ropat ”Sluta bomba i Kambodja!” som vi hört att de ropar på TV. Vi förstår inte vad det betyder, men ordet Kambodja låter spännande. Men ännu mer spännande är att smyga runt på byggarbetsplatsen, så nu är vi där igen.
Plötsligt händer det som inte får hända. Jag halkar till i ett traktorspår, ramlar omkull och sätter mig pladask i geggan, den unkna lervällingen doftar starkt. Hur ska jag förklara detta för mamma? Skamsen, blöt och geggig springer jag närmaste vägen hem över det leriga fältet. Året är 1973 och jag är 5 år gammal på väg hem till vårt radhus på Brushanevägen i Grästorp strax utanför Jönköping (i en av de röda ringarna för den som känner till området). Det är snart 40 år sen nu, men minnesbilden är knivskarp.
Hemma väntar en värld i grönt, brunt och orange och obligatorisk gillestuga med träpaneler i bottenvåningen. 70-talets miljonprogram var inte bara flerfamiljshus utan också många radhus- och kedjehus i stil med dessa på Brushanevägen utanför Jönköping. Här bor många barnfamiljer med föräldrar födda på 40-talet och barn födda i mitten och slutet av 60-talet och början på 70-talet, så jag har många jämnåriga lekkamrater. Det här är min värld som jag flyttade in i 1971 som treåring och lämnade som sexåring då flyttlasset gick till Stockholm 1974.
Det är den värld där mina första riktiga minnen uppstår. Det är en liten värld av leriga fält, klätterställningar, sandlådor, asfalterade gångvägar där läskiga tonåringar på moppar åker fram, omkullkörningar när man lär sig cykla men också om barnprogram och mina första böcker. Det är vajande gräs i motljus, grusiga fotbollsplaner där cykelns bakhjul slirar och små märlor gjorda av snuttar av elkablar som ”råslättarna” skjuter med hemmagjorda slangbellor. Jag och mina kamrater är livrädda för ”råslättarna”, dvs ungdomar från det närliggande hyreshusområdet Råslätt, en klassisk produkt av miljonprogrammet.
Men minnena från den här tiden är också som sagt kopplade till barnprogram på TV och de första böckerna. Och det gjordes en del bra barnprogram fulla av fantasi och kreativitet som jag verkligen tyckte om.
Gunnel Lindes bok ”Fröken ensam hemma åker gungstol” är ursprungligen från 1963. Det är en härligt underfundig fantasifull barnbok som blivit ännu bättre tack vare konstnären Hans Arnolds teckningar som i vanlig ordning är lika uttrycksfulla som säregna.
Boken blev till ett mycket omtyckt barnprogram tio år senare, 1973, och det är där jag kommer in i bilden. Jag såg detta program och tyckte det var magiskt spännande med nallar, älvor och kraxebraxer. Själva idén med att lägenheten förvandlas till ett annat och mycket större sagoland när de vuxna går ut kändes väldigt sann och övertygande. Jag hade ju upplevt detta själv många gånger. Korkmattehavet, Blommiga sängängen, Bordsön och Skrivbordsgrottan var mycket verkliga för mig.
Det var väldigt inlevelsefullt för mig att se de äventyr som Fröken Ensam Hemma och nallarna råkade ut för när de gungade ut med den stora gungstolen över Korkmattehavet och särskilt minns jag ”kraxebraxerna” och den gnistrande vispen som de kunde skrämmas bort med. Detta att inte nudda golvet, havet och locka dessa läskiga rovdjur till sig fick jag inpräntat i min femåriga ryggmärg. Och jag mindes kraxebraxerna så väl att jag utan svårighet kände igen dem när jag nu återsåg dem häromdagen.
Jag blev väldigt glad när jag på Youtube hittade ett avsnitt av detta älskade program. Det var verkligen nostalgiskt att se detta rara barnprogram igen. Mycket fint. Av alla kommentarer i många olika trådar på nätet är det uppenbart att många i min ålder minns programmet med stor glädje och nostalgi.
Så här kunde det se ut i TV-tablån den 19 september 1973
Gunnel Linde hade/har en härlig berättarfantasi och hon har även skrivit den fantastiskt fina berättelsen den ”Den vita stenen” som också producerades och sändes i TV just 1973. Oförglömligt! Hon debuterade som författare 1958 och har skrivit inte mindre än 42 barn- och ungdomsböcker, som kommit ut i hela 23 länder. Hon har fått många priser för sitt författarskap. Gunnel Linde har också skrivit både radio- och tv-pjäser, liksom filmer, musikaler och barnopera.
Gunnel Linde (1924 – ) här på sin 80-årsdag
Dagens tidsresa är hämtad ur Sveriges Televisions skattkammare; ett avsnitt av ”Fröken ensam hemma åker gungstol” från 1973. Det hela är mycket rart…
