Den här morgonen märktes det direkt i SvTs tidiga nyheter vid 06.00 att det var något speciellt på gång… Det var en speciell nyhet som fick stort utrymme och påverkat programtablån.
Kronprinsessan Victoria och prins Daniel har inatt vid halv ett åkt in till KS i Solna och det är nu uppenbart att förlossningen har ägt rum inatt. En tronarvinge har fötts denna kungliga födelsedag. Prins Daniel själv kommer vid 07.00 ge en presskonferens och tillkännage nyheten om den kungliga bebisen. Han ville inte ha hjälp av något ombud i form av hovets presschef Ternert.
Daniel fortsätter agera som en ”modern prins” och som den redige kille han är kan han berätta nyheten själv för pressen och svenska folket. Det är också en historisk detalj och signifikativt för det moderna kronprinsparet att bebisen föds på sjukhus. Det har aldrig hänt tidigare i den kungliga familjen.
Man kan tycka vad man vill om monarkin, men den lilla bebisen är tronföljarparets förstfödda och kommer bli Sveriges statsöverhuvud, tronföljare och blivande regent. Detta är en extra viktig kunglig födelsedag. Vid 07.00 får vi reda på hur det gick…
Svensk kronprinsessa med mamma och pappa 1977, men då visste vi ännu inte att Victoria skulle bli tronföljare. Det blev hon först 1980 i o m förändringen i successionsordningen.
Och så har klockan passerat 07.00 och vi har fått höra Prins Daniel på ett ledigt och trevligt sätt presentera nyheten om att en liten prinsessa fötts kl 04.26 idag på morgonen. Men vad den lilla flickan ska heta får vi veta vid konseljen först imorgon eller i övermorgon. Det var skönt att höra att allt gått väl – grattis till mamma Victoria och pappa Daniel!
Jag har i julklapp av Pappa fått min allra första science fiction-roman. En bok med ett mycket fantasieggande omslag som omedelbart fångar min 8-årigt nyfikna uppmärksamhet.
Romanen i fråga är ”Uppdrag i universum” av Sam J Lundwall. Boken utkom 1973 och blev en omedelbar succé i SF-kretsar såväl på svenska som engelska. Sam J är svensk science fictions största namn, genrens nestor. Dessutom är han en flitigt anlitad och framgångsrik översättare. Han måste sägas vara en riktig mångsysslare eftersom han även är fotograf, journalist, förläggare och trubadur.
Den inbundna utgåvan av ”Uppdrag i universum” från 1973 med sitt fantasieggande omslag
Fram på julnatten när Pappa själv läste igenom julklappen blev insikten för varje vänt blad allt klarare att detta kanske inte var den allra mest välbetänkta och lämpliga lektyren för ett lågstadiebarn. Men det var försent – och boken träffade mitt i prick! Jag tyckte den var helt hysteriskt rolig även om många av skämten då gick över min 8-åriga förståelse- och begreppshorisont.
”Uppdrag i universum” handlar om den lönnfete, medelålders (43-årige!) fege antihjälten sub-undermenig Bernhard Rordin. Bernhard befinner sig på fängelsplaneten ”Långsamma döden” där han avtjänar ett 20-årigt straff för sitt tidigare misslyckade uppdrag – läs föregångaren ”Inga hjältar här” – men lyckas genom lyckliga omständigheter fly från detta helvete och tar sig ombord på det forna Vintergatsimperiets stoltaste skepp: det två miljoner kilometer långa rymdskeppet Refanut. Där väntar en vansinnig värld och hysteriska upplevelser.
En miss i programmeringen av skeppets överintelligenta datorer och maskiner gör att de alla är passionerat förälskade i Bernhard, vilket står i skarp kontrast till övriga invånare han kommer i kontakt med ombord - de försöker ta livet av honom med samma helhjärtat sjuka frenesi. Det blir många gånger rent sinnessjukt roligt. Sam J har ett utsökt ironiskt sätt att formulera sig och är en mycket beläst och allmänbildad person vilket man märker på de många festliga och galna anspelningar till historien och litteraturhistorien som här förekommer.
”Uppdrag i universum” är helt enkelt en hysteriskt rolig och mycket våldsam och brutal drift med genren som dessutom innehåller en försvarlig mängd sexskämt och jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag skrattat käften ur led. Vissar partier är helt och totalt obetalbara. Jag läser om boken då och då med några års mellanrum och skrattar nu i vuxen ålder fortfarande hjärtligt och gott åt Sam Js underbart sjuka humor!
”Uppdrag i universum” blev en ögonöppnare för mig och en inkörsport i den sjuka humorns värld som jag sedan följde upp med flera års prenumeration på svenska MAD i det det sena 70-talet och tidiga 80-talet, då tidningen ännu var mycket populär även om guldåldern troligen inföll ca 10 år tidigare.
De första läsningarna av boken sammanföll också med det stora intresse för science fiction som tändes i mig i samband med första Star Wars-filmen och den våg av SF-filmer som sedan kom att skölja fram.
Det sammanföll också med mitt stora intresse för astronomi, medlemskapet i Astronomiska Sällskapet Plejaderna (ASP) samt den allmänna tidsandan av obegränsad optimism inför människans utforskande av rymden. Det framstod ju då (sent 70-tal och tidigt 80-tal) som tämligen självklart att vi redan år 2000 skulle ha en permanent koloni på månen, alltså en riktig månbas, samt en större rymdkoloni i bana runt Jorden.
Föregångaren till ”Uppdrag i universum” heter alltså “Inga hjältar här” (nominerad till SF-världens finaste utmärkelse Nebula award) är nästan lika rolig – och det vill inte säga litet det!
Idag den 18 september 2011 är det prick 50 år sen 1900-talets kanske mest internationellt kände svensk mötte sitt öde…
Natten mellan den 17 och 18 september 1961 är FNs generalsekreterare, svensken Dag Hammarskjöld, på väg till ett möte i Ndola i dåvarande Nordrhodesia. Han är på plats som ett led i FNs ansträngningar att medla och lösa den då pågående ”Kongokrisen”. Kanske den svåraste av de många kriser som Hammarskjöld haft att hantera under sina åtta år som generalsekreterare.
Hammarskjöld hade bestämt sig för att göra en djärv och riskabel nattlig flygning för att ta sig fram till och själv direkt på plats förhandla med upprorsledaren Moise Tshombe. Det personliga agerandet, modet och handlingskraften är typiska kännetecken för den svenske generalsekreteraren.
Planet var en DC-6:a med svensk besättning från Malmö (men rutten hölls hemlig) och Hammarskjöld hade sällskap med 15 personer från FN, varav åtta svenskar. Med på planet fanns även Hammarskjölds närmaste man, Sture Linnér (1917-2010), men innan planet startade från Leopoldville sa Hammarskjöld att det vore ett misstag om de båda reste tillsammans, så Linnér steg ur planet…
Men ca 10 minuter efter midnatt, bara en mil från landningsbanan i Ndola kraschar Hammarskjölds DC-6:a i djungeln, och endast en person överlevde, den amerikanske sergeanten Harold Julian som var medlem av FN:s säkerhetstjänst. Tyvärr avlider även han i sviterna av olyckan kort därefter.
En utmärkt grafik jag lånat från Svenska Dagbladet som visar Hammarskjölds fyrmotoriga DC6:a och dess flygrutt. Klicka på den för att få bättre upplösning.
Planet uppgavs i svenska nyheter ha blivit nedskjutet av ett stridsflygplan från utbrytarprovinsen Katanga. Detta har aldrig säkert kunna bevisas; vi vet ännu inte idag varför Hammarskjölds plan störtade i Ndola.
Vad vi vet är att en av de mest framstående, kompetenta, mångfascetterade och fascinerande svenskarna genom tiderna mötte en alltför tidig död – vid 56 års ålder – denna dag för femtio år sedan.
Dag Hammarskjöld (1905-1961) framför FNs högkvarter i New York
För ett par år sen skrev jag en blogg som blivit en av de mest lästa av alla de hundratals jag nu skrivit. Den är jag riktigt stolt över. Den handlar om Dag Hammarskjöld, som förblivit en inspirerande förebild för mig. Mina tankar går åter till honom idag och jag vill hylla honom än en gång för den ödmjuke, lågmälde och store ledare han var.
Jag var en av de dryga 15 000 som igårkväll på Gröna Lund i Stockholm fick vara med om det som ska ha varit The Arks allra sista historiska spelning och grande finale. Och nog blev det en exceptionellt grandios kväll…
Förutsättningarna var också de allra bästa; det septemberblånande mörkret var nästan ljummet denna vackra vindstilla kväll. Och det var helt enkelt galet mycket folk på Grönan, absolut fullsatt där vi bjöds på en mycket välregisserad föreställning av en ömsom vitklädd, svartklädd, guldklädd men nästan alltid bevingad publikdomptör Ola Salo som verkligen la ut texten retoriskt välformulerat och mycket övertygande kommunicerade ut det livsbejakande och fantasifulla budskap som The Ark stått för från allra första början – starkt, gripande och storslaget…
Ola har i hög utsträckning talets gåva och det var inte utan att man anade att han är prästson fast han nu predikar på sitt eget personliga sätt, ett fint budskap. Det var flera långa partier där Ola på ett både proffsigt, medryckande och personligt sätt hjälpte oss i publiken att hantera det faktum att detta ska ha varit den sista spelningen. Tajmingen och poängerna i övergångerna mellan låtarna och det Ola talade om var mycket välregisserat och precist. Mycket väl förberett. Proffsigt.
Bara hur han hanterade presentationen av genombrottslåten ”It takes a fool to remain sane”, som ju fortfarande står kvar orubbad som bandets programförklaring. Annars fick vi nog de allra flesta av bandets många hits som i ett långt tjusigt pärlband, en catchig mix av färgstark pop och storvulet melodiös glam- och boogierock. Bandmedlemmarna fick också sina solon en efter en, också den delen mycket välregisserad. Det enda jag saknade var den personliga favoriten ”Angelheads” från första plattan.
Men vi får väl se… Om detta verkligen är slutet? Att de skulle sluta meddelades i slutet av 2010 och det har varit en sista turné med många sisa spelningar i år. Får litet samma känsla som när Bowie avslutade Ziggy-turnén på Hammersmith Odeon ’73. Och vi vet ju hur det gick med det. Well, well… Är detta slutet?
Ja möjligen för The Ark men naturligtvis inte för Ola Salo som säkert snart står på scen igen men då som soloartist. Sådana exempel har vi otaliga sedan tidigare. Det är Ola som är bandets självklara fixstjärna och karismatiskt charmige posör till påfågel och frontman. Och jag tror ju inte att det i detta fall kommer att ta 24 år innan det blir en reunion för hans gamla band…
Sista publiktacket, The Ark, Gröna Lund, 16 september 2011 (Tredje klädbytet -guld)
Denne mångsidige och högt begåvade man har funnits där under hela min uppväxt, ja hela mitt liv. Denne kulturgigant och humorikon har roat och på olika sätt engagerat mig utifrån sitt skådespeleri, filmskapande, författarskap, men kanske allra mest utifrån sin humor och sitt fruktbara och mångåriga samarbete med Tage Danielsson. ”Hasseåtage” – detta odödliga radarpar – var och är ett genialiskt och helgjutet ”varumärke” som alltid funnits där och alltid kommer att finnas kvar.
Jag söker efter ord för att uttrycka den alldeles väldigt speciella betydelse som Hasse Alfredson haft och har i mitt liv. Hasseåtage, AB Svenska Ord, var en institution i ordets mest positiva bemärkelse, en institution som fanns under de första 17 åren av mitt liv fram till 1985 då Tage som bekant så tragiskt dog i förtid. För mig var det viktiga år då jag växte upp och formades som människa. Hasse fanns hela tiden där i mitt medvetande och Hasseåtages ställning och genomslag kanske blev ännu starkare genom att TV under dessa år bara hade två kanaler och att de helt enkelt var så unika att det inte fanns nån konkurrens. De var bäst, helt enkelt.
I 70-talets och det tidiga 80-talets Sverige, tidigare minns jag av förklarliga skäl inte, var Hasseåtage starka mediaprofiler man ofta såg i tv och hörde i radio. Det var litet samma upplevelse som med Cornelis, många olikheter i övrigt, som jag tidigare bloggat om. Hasseåtage fanns där hela tiden i mitt medvetande på något sätt.
Jag är för liten för att ha sett någon av Hasseåtages revyer, men jag brukar se Hasse inne i Tomelilla då och då på somrarna när jag besöker Österlen. Nu senast förra sommaren vid bankomaten vid Stora Torget en vacker julidag. Vid dylika tillfällen brukar jag gå fram och säga tack för allt vederbörande bjudit på, så har jag gjort i många tidigare situationen, men inte i denna. Jag har på något sätt en sådan särskild respekt för honom att jag inte vill störa. Jag törs inte riktigt.
Jag tror att detta bl a också beror på att jag på senare tid förstått att Hasse inte längre tycker det är så kul längre. Den ena av de två DN-artiklar jag länkar till nedan handlar också just om det att han egentligen inte vill fylla år. Livslusten tryter. Av flera anledningar som jag inte ska gå in på här. Läs DNs artikel istället. Åter till fokus i denna blogg…
Hasse Alfredson har en alldeles särskild plats i mitt hjärta och många är de gånger då jag lånat av honom, hans ord, hans humor och formuleringar. De har följt mig genom livet på olika sätt och kanske manifesterades det allra tydligast då jag på min 40-årsfest för ett par år sedan helt enkelt valde att inleda kvällens festligheter genom att till slut, till gästernas bestörtning, själv travestera klassikern ”Stetsonhatt”- ni vet, ”vid 40 jämnt är man ett skämt och högre opp så åker man väl på en propp…” . Jag bara älskar alla de formuleringarna i den pärlan.
Därför vill jag idag hylla och gratulera Hasse Alfredson på hans 80-årsdag och när jag ska välja något ur den digra produktionen blir det en annan riktigt fin klassiker ur samma revy som ”Stetsonhatt”. Den är framåtblickande och fundersam på ett sätt som också är väldigt mycket Hasse.
”Ett glas öl” hämtad från ”88-öresrevyn” på restaurang Skeppet i Stockholm 1970 med Hans Alfredson (född 28 juni 1931) - en personlig favorit ur denne mans omfångsrika och imponerande produktion. Lägg märke till den fina stämsången med Tage och Gunnar Svensson vid pianot i slutet av låten. Det är så snyggt och enkelt gjort! Så känner man igen ett mästerverk.
Nu har barnen Hasse sjöng om vuxit upp och hunnit börja få barnbarn och de miljömedvetna tankar som Hasse hade redan då och ventilerade i denna fina lilla sång och sen lät blomma ut i filmen ”Äppelkriget” ett år senare är mer aktuella än nånsin.
Igår, på Påskdagens eftermiddag, fick jag möjlighet att se en riktigt häpnadsväckande vacker och uttrycksfull kinesisk dans- och performanceföreställning på Cirkus på Djurgården i Stockholm. Magiskt! Det kändes extra rätt att få uppleva detta bara någon vecka efter att ha fått se Dalai Lama, den främste fredlige förkämpen för ett fritt och demokratiskt Kina.
Det framstår som närmast groteskt att som åskådare i Sverige se denna fredliga, overkligt vackra och närmast rara, sirliga föreställning och uppleva den som hotfull, som något att förbjuda. Det ska till en diktatur, som den nuvarande kinesiska, för att känna behov av att förbjuda och förtrycka en så fredlig och fridfull kulturyttring som denna. Shen Yun Performing Arts står också Falun Gong-rörelsen nära och är därför illa tålda av Kinas kommunistregim.
Jag blev våldsamt imponerad av den bländande akrobatiska, graciösa och magiskt vackra dansuppvisningen som Shen Yuns dansare bjöd på. Bästa föreställning jag sett sen ”Cirque du Soleil” i Amsterdam 2004, ja ännu bättre eftersom detta bygger på en mycket äldre tradition och en djupare dimension i och med kampen för ett demokratiskt och fritt Kina som Shen Yun är en del av. Som dansare är de extremt tekniskt duktiga, tillhör utan tvekan världens bästa. Men det är också en mycket, mycket vacker föreställning.
Shen Yun Performing Arts är en New York-baserad dans- och performancetrupp som alltså består av exilkineser som förvaltar och upprätthåller en 5 000-årig tradition. Med ledorden ”Sanning”, ”Godhet” och ”Tålamod” som är de tre grundläggande orden i det klassiska Kina – och centrala i den andliga metoden Falun Gong/Falun Dafa – får man i showen även uppleva hur de orden kan leda till förföljelse och arresteringar under den rådande kommunistdiktaturens Kina. Det här är alltså inte en föreställning som är välkommen på hemmaplan i Kina, men vi i Sverige har nu möjlighet att njuta av deras strålande vackra och tänkvärda föreställning.
”Golden Lotus dance”
Jag blev till och med intervjuad och filmad av företrädare för danstruppen som samlade på spontana uttalanden från publiken efter föreställningen. Det kändes bra för mig att få uttala mig positivt för denna vackra och tänkvärda föreställning och allt det goda den står för. Det känns både bra och viktigt för mig att med min blogg få föra fram Shen Yuns budskap och på detta, om än blygsamma, sätt bidra till kampen för mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och demokrati i Kina.
Det kändes speciellt rätt att få figurera i detta sammanhang nu bara någon vecka efter att Dalai Lama gjort sitt besök vid Södertörns högskola. En föreläsning jag lyckligtvis kunde närvara vid. Associationen ligger nära till hands här då Dalai Lama är den kanske största symbolen för den fredliga kampen för ett fritt och demokratiskt Kina med mänskliga rättigheter för alla dess många invånare.
Påsken 2008 var det Sverigepremiär för den Shen Yun Performing Arts. Nu under Påsken 2011 är de tillbaka med ett helt nytt program som tar publiken med på minnesvärda upplevelser från ”Minnen från den storslagna Qindynastin” till ”Plommonblom” via äventyr på den Mongoliska slätten och besök hos lekfulla munkar samt andra historiska berättelser från flera tusen år tillbaka i tiden till dagens Kina. Allt inramat av den klassiska kinesiska dansens graciösa skönhet och akrobatik i världsklass.
Några klipp som ger ett intryck av denna fantastiska föreställning
Under årtusenden har människor i Kina dansat vid högtider och festligheter för att uttrycka sin glädje. Dessa dansformer är mer kända som folkdans och etnisk dans. Kina rymmer fler än femtio etniska grupper – alla med sin egen typiska dansstil. För mongoler till exempel är ridning över vidsträckta grässlätter en så integrerad del av deras liv att de flesta av deras dansrörelser imiterar olika ridstilar, kasta lasso och tygla hästar.
Andra dansformer föddes ur de många tilldragelserna vid det kejserliga hovet när man prisade himlarna och underhöll människor. Kombinerad med forntida teater sammanställdes dessa dansformer till ett system som vi nu känner under benämningen ”klassisk kinesisk dans”.
Dansen innehåller skolning i kroppshållning, artistiska uttryck, unika poser, en mångfald av olika rörelsetekniker och mycket krävande luftburna tekniker såsom hopp och volter. Genom att kombinera fysiska tekniker med en inre själ, så ger Shen Yun Performing Arts form åt talrika kinesiska sägner och legender, samtidigt som de återspeglar samhällets mångfald, moralvärderingar och själva essensen från fem tusen år av civilisation.
Föreställningar
2011-04-24 Cirkus, Stockholm kl 15:00
2011-04-25 Cirkus, Stockholm kl 15:00
2011-04-26 Cirkus, Stockholm kl 19:00
2011-04-27 Cirkus ,Stockholm kl 19:00 Föreställning ca 2 timmar och 20 min inkl paus.
Igårkväll blev det en lång behaglig promenad i stockholmsskymningen i kvällningen. Och denna promenad bjöd ockspå de första små föraningarna av de ljusa vårhimlar, vårkvällar som ska komma. Nu är det också bara drygt två veckor till vårdagjämningen.
Mars är en speciell månad i brytpunkten mellan vinter och vår. I mars brukar här också i bloggen dyka upp betraktelser kring detta, inte minst om vårdagjämningen (”the vernal equinox”) när ljus och mörker väger jämnt och det tippar över mot det ljusa halvåret.
Någon gång i mars brukar jag också ha anledning att rapportera om min vårrit – avlyssnandet av Stravinskijs ”Våroffer” som plötsligt bara känns så rätt när snön smält undan och det där skarpa vårljuset bara skär som en kniv genom det som återstår av den vinter som varit. Vi får se när det är dags för denna rit i vår. Inte än på ett tag dock.
Men ändå fanns där den första vårkänslan igår. När solen var på väg ned under västerhorisonten lyste den upp himlen och temperaturen låg runt noll. Ingen midvinterkyla någonstans längre.
Jag kände att det var läge för en promenad och så blev det. Och plötsligt hade jag musik i mitt huvud där jag gick. För dem av er som till äventyrs minns dem kan jag berätta att jag hade Mockba Musics drömskt vackra och lite vemodiga ”(Ett liv i) Exil” som ständigt närvarande nynning på promenaden – det är nåt väldigt speciellt med denna svårgripbara vackra vårkänsla…
Jag läser på Wikipedia:
”Mockba Music var en svensk musikgrupp verksam mellan 1982 och 1984. Musiken kan kategoriseras inom genrerna synthmusik, new wave och new romantic…
Diskografi:
In från kylan (singel 1982)
Någon som du (singel 1982)
Exil (maxisingel 1983)
Mockba Music (LP 1984)”
Den sammanfattningen hade jag inte kunnat göra bättre själv, så jag tillät mig denna gång att citera Wikipedia. Tilläggas kan göras att Mockba Music var Tom Wolgers studioprojekt från början till slut. Det var något han drog igång vid årsskiftet 81/82 då han hoppat av Lustans Lakejer. MMs musik karaktäriseras också av Toms flyhänta klaviaturspel. Han är en mycket duktig pianist och det hörs genomgående i låtarna.
Tidstypiskt elegant foto på Tom Wolgers (1959- ) från ca 1982
Mockba Music var mycket stilmedvetna och genomgående eleganta i sin framtoning, i ljudbild, produktion och skivomslag. Jag skulle vilja beskriva dem som ett mycket typiskt Stranded-band, dvs väldigt mycket så som jag uppfattar skivbolaget Stranded och dess själ. Eller varumärke som man kanske skulle säga idag.
Nåväl, det var just ”Exil”, eller ”(Ett liv i) Exil” som den heter på LPn som jag hade i huvudet. Så vackert.
Mockba Music: ”(Ett liv i) Exil”, 12″, 1983.
Ja den här låten symboliserar mycket starka vårkänslor för mig sedan mer än 25 år tillbaka, som det känns när man upplever det för första gången. En blåsig nyfiken känsla av uppvaknande, starka kontraster i kraftigt solsken med vinterns grus raspande under fötterna, känslan av att vara på väg nånstans. Igen. Precis samma känsla som på det som nu igår kom att visa sig bli årets första vårpromenad.
En festlig detalj är att Tom Wolgers på denna inspelning hade med både Tomas DiLeva på gitarr och Eric Gadd alias Erich West på bas. Herrar som skulle komma att låta höra av sig i framtiden. ”Exil”-maxin spelades in i februari – mars och släpptes i maj 1983. Den är nu 28 vårar gammal, men evigt ung för mig varje gång jag hör den. Särskilt så här års.
”Exil” finns tyvärr inte tillgänglig, men öppningsspåret ”Drömmen” från MMs LP är också ett ypperligt exempel på ljudbilden, texterna, stämningarna och känslan i plattan
För en mycket kort stund står jag naken i källarkorridoren utanför duschen och bastun med bergsprängaren i ett fast grepp; jag kan de här handgreppen väl. Jag stoppar i den röd-guld-svarta kassetten, stänger luckan, byter hand, trycker på ”play”-knappen, ställer ned bandaren på golvet och Maxell UDII-kassettbandet börjar rulla.
Jag hinner precis kliva in i duschen, stänga dörren och vrida om den röda kranen innan de första varma vattenstrålarna träffar mitt ansikte; i samma ögonblick då ”And she was” med Talking Heads går igång parerar jag med kallvatten från den blå kranen. Det är en fredag våren 1986, i en för mig ännu nästan helt analog och fördatorisk tid, och detta är redan en väl inövad ritual. Jag vet inte om det än, men det kommer med tiden att bli en närmast pavlovsk ritual i mitt liv.
Det blev en tradition från våren i tvåan på gymnasiet att tillsammans med vännen Herman ofta avsluta fredagarna genom att åka hem till mig i Långsjö/Älvsjö efter skolan, träna litet med pappas skivstänger och hantlar och sedan ta en bastu. Vi började alltså alltid då med att lyssna på Talkings Heads eminenta platta ”Little creatures”.
Den blev fredagens signatur och ett andrum för samtal om veckan som varit och helgen som skulle komma. Det var ett väldigt behagligt och trevligt återkommande lugnt, skönt space att landa i mitt i en tid och en värld som inte alltid var så trevlig och behaglig. Plattans låtar liksom laddades med den positiva och förväntansfulla fredagsatmosfären i bastun.
LP-skivan ”Little creatures”, Talking Heads sjätte studioalbum, släpptes i juli 1985 och nådde mina öron under senhösten samma år, för nu prick 25 år sedan. Det blev en stor kommersiell framgång för Talking Heads med brottarhitten ”Road to nowhere” och andra smärre hittar som just ”And she was”, ”The Lady don’t mind” och möjligen även min andra stora personliga favorit från plattan, ”Television man”. Det är en väldigt melodiös och catchig platta som är lätt att ta till sig. Texterna är som vanligt utmärkta.
Den suggestiva ”Television man”, t ex, kändes väldigt sann och berörde mig som den oskuldsfulle 17-18 åring jag en gång var och jag uppskattar den fortfarande väldigt mycket nu många år senare.
”I’m looking and I’m dreaming for the first time
And I’m inside and I’m outside at the same time
And everything is real
Do I like the way I feel?
When the world crashes in into my living room Television made me what I am People like to put the television down But we are just good friends (I’m a) television man…”
Framsidan – den naivistiska målningen utförd av baptistpastorn, ”outside art”-målaren Howard Finster (1916-2001) är full av konstnärens egensinniga frälsningsbudskap sammanvävd med fragment ur plattans låtmaterial. Omslaget valdes till ”album cover of the year” av musiktidningen Rolling Stone.
Baksidan – det obetalbara fotot av bandmedlemmarna uppradade á la Talking Heads, uppklädda i högst personliga kreationer
Uppföljaren, plattan ”True stories” från 1986, är ett steg i samma riktning, mer lättlyssnad radiorock, låt vara av den smartare sorten. Det är också därför dessa plattor tyvärr kommit att nedvärderas av proffstyckare och trendängsliga pretton, eftersom de, åtminstone musikaliskt, inte är lika nyskapande och experimentella som de tidigare albumen. Inte desto mindre förbehåller jag mig rätten att älska dessa två plattor. Djupt och innerligt. Och då särskilt ”Little creatures”. Jag jobbade nämligen vidare på den positiva betingningen av denna platta.
I juli 1989 ryckte jag in vid Stab- och Sambandsskolan på regementet S1s område i Enköping. Här uppstod snart en särskild torsdagsprocedur som jag kom att följa hela det år jag befann mig där. Efter middagen på torsdagarna gick jag till biblioteket och beställde samma platta, tror det var nr 38 i deras samling, ”Little creatures” med Talking Heads. Jag fick mina hörlurar, gick till en av de bekväma fåtöljerna, satte mig och jackade in lurarna, lutade mig tillbaka, gjorde tummen upp till den vänlige malajen som skötte lyssningsdisken, slöt ögonen och njöt av musiken från början till slut medan jag smälte ärtsoppan och pannkakorna. Efter några veckor behövde jag naturligtvis inte längre tala om vilken platta som just jag ville lyssna på…
Detta var en effektiv pavlovsk betingning eftersom torsdagkvällarna i lumpen var de lyckligaste kvällarna då alla var på som bäst humör. Den stundande helgen var i antågande och fredagförmiddagarna brukade aldrig bjuda på några svåra eller jobbiga moment i utbildningen. Alltså satt jag där mätt, nöjd, belåten och lycklig och lyssnade på denna härliga platta i de 38 minuter och 38 sekunder den varar. Gång på gång. Vecka efter vecka.
När jag så muckade en strålande försommardag för 20 år sedan den 1 juni 1990 var ”Little creatures” fullständigt positivt betingad för mig. Och så har det förblivit. Jag lyssnar i princip alltid på den när jag badar bastu, åtminstone de första spåren. Ja det är sant. Vilket alla som känner mig så väl att de badat bastu med mig kan intyga! När jag någon gång lyssnar på den vid andra tillfällen kan jag inte annat än känna en pirrande lyckokänsla men även en lätt svettning, detta är ju en bastu-låt… Plattan är kraftigt positivt betingad och det funkar varje gång.
Kärleken till denna personliga, varma, intelligenta, nyfikna, lekfulla musikaliska skapelse består.
Den på sin tid nyskapande videon till ”And she was” med Talking Heads, öppningsspåret från plattan ”Little creatures”, 1985. Låten var den tredje och sista singeln från plattan.
Det är inte så ofta jag tittar på tv nuförtiden annat än för att se nyheterna, men det finns undantag.
Tidigare har jag följt SVTs ”Mästarnas mästare”, men under denna höst har jag verkligen uppskattat TV4s sympatiska programidé, musiksatsningen ”Så mycket bättre”. Det är egentligen samma upplägg som SVTs ”Stjärnorna på slottet” tidigare men här handlar det om musiker och artister ur olika generationer och från bitvis vitt skilda genrer som bor tillsammans i en vecka.
Det intressanta här är när de spelar varandras låtar, för de får alla vara huvudpersoner i varsitt avsnitt och bestämma dagens program. Och i samband med måltiderna får då de andra artisterna välja låtar från dagens huvudpersons repertoar och framföra dem. Det är ett mycket lyckat koncept! Jag får anledning att återkomma till fler reflektioner kring programserien när den är slut.
Medverkar gör Lasse Berghagen, Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Per ”Plura” Jonsson, Christer Sandelin, Thomas DiLeva, Petter och Petra Marklund. Säkert är det nu många artister som tackat nej till detta program som ångrar sig djupt. Det är helt tydligt vilken succé programserien är och det innebär garanterat ett lyft för samtliga artisters skivförsäljning, eller låtförsäljning via nätet som det väl mest handlar om idag.
Det är också tydligt att kvällspressen hängt på och knepar och knåpar ihop nya rubriker varje söndag med anledning av gårdagens program. All publicitet är bra publicitet! Det blir draghjälp till kommande turnéer för artisterna i fråga.
För den svenska publiken är, eller var det i alla fall innan denna serie, väldigt tydligt vem som var det minst kända namnet av artisterna som medverkar…
Petra Marklund är sångerskan bakom artistnamnet September. Det är väldigt tydligt att hon genom denna serie nu äntligen fått sitt välförtjänta stora svenska genombrott och det var på tiden. September släppte första singeln 2003 och har haft mycket stora internationella framgångar sedan dess. Problemet har dock fram till nu varit att hon är verksam i en i Sverige ännu inte riktigt respekterad genre – dance.
Men i ”Så mycket bättre” har hon fått många chanser att visa vilken utomordentligt duktig sångerska hon är. Dessutom framstår hon som en mycket sympatisk, sund och jordnära person. Detta har nu slutligen gått hem i Sverige.
Petra gör en snygg akustisk version av DiLevas ”Vem ska jag tro på?” från ”Så mycket bättre”
Indikationer på Petras framgång fick jag också här i bloggen när ”Så mycket bättre” började sändas på tv. Jag såg då genast i statistiken hur den gamla bloggen om Petra från 2008 formligen rusade i höjden därför att människor sökte så intensivt på Petras/Septembers namn. (Tidigare brukade jag se att folk som sökte på den närmast fåniga ordkombinationen ”snygg tjej” hittade till just den bloggen…)
Nu handlar det om en ökning hittills i november med 240%, vilket inneburit att det nu är upp till 100 personer per dag som hittat den och (möjligen) läst den. Snart har 2 000 pers sett den. Det är kul! Och inte illa för en helt okänd bloggare som har en så hopplöst splittrad blogg som denna som kan handla om allt från krigshistoria till popmusik, årstidernas gång, träning, svensk poesi, inomhusodling av ekar, personlig utveckling och bokrecensioner… Ett konglomerat av olika ämnen.
Men det här är det mest populära ämnet i bloggen denna höst. Och det ville jag gärna skriva om för att på min kant i all anspråkslöshet puffa litet för en mycket duktig och proffsig sångerska som är värd att höras och respekteras även i sitt hemland för det hon gör.
Petra tillsammans med Petter, Christer Sandelin, Per ”Plura” Jonsson, Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Thomas DiLeva och Lasse Berghagen
Sprillans nya September-låten och videon, ”Resuscitate me”, lärde mig ett nytt ord på engelska, titeln betyder alltså återuppliva mig. Låter som en typisk September-hit med snygga stråkar och vackra harmonier framförallt i versen. Jag gillade de enkla svarta och vita luftiga visuella kontrasterna i videon.
