Puh! Jag har tagit de sista stegen uppför trappan, stoppar mobilens tidtagarur och tittar på siffrorna i displayen: 1 minut och 6 sekunder… Det stämmer ju ganska precis!
Igår gjorde jag min egen iscensättning av mördarens flykt från mordplatsen vid det klassiska Dekorima-hörnet nere vid Sveavägen in längs Tunnelgatan och uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan. Förhållandena nu sent i januari 2013 är i princip de samma som då i februari 1986.
Jag har stått ett ögonblick och dröjt vid mordplatsen, startat uret och sen halvjoggat, luftsat iväg litet bredbent som vittnena beskriver i den hala snömodden från mordplatsen och följt i mördarens spår uppför trapporna mot krönet på Malmskillnadsgatan och den skiljeväg från vilket vi inte har någon säker fortsättning. Men där GW i sin roman ”Faller fritt som i en dröm” ger oss en både möjlig och rimlig lösning med avstamp i de uppenbara tidsdiffarna i vittneskedjan.
Vad mördaren såg när han dröjde ett ögonblick vid toppen av trapporna mot Malmskillnadsgatan, vände sig om och tittade ned mot Tunnelgatan och mordplatsen är vad jag själv såg igår…
Så har då även Leif GW Perssons viktigaste böcker i den andra omgången, de som är skrivna i det nya årtusendet blivit filmatiserade. Läsare av denna blogg känner till min fascination för såväl Leif GW Perssons smart iscensatta polisromaner som verklighetens tragiskt oförlösta Palmemord. Att jag följt SvTs ”En pilgrims död” är därför ingen överraskning. Jag kunde nu alltså inte låta bli att göra min egen iscensättning…
TV-filmatiseringen bygger på första och tredje boken i Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens fall:
- Mellan sommarens längtan och vinterns köld, 2002
- En annan tid, ett annat liv, 2003
- Faller fritt som i en dröm, 2007
Huvudspåret, om ordvalet tillåts, i berättelsen är att numera rikspolischefen Lars Martin Johansson som tar upp en parallell utredning till Palmeutredningen och tillsätter en ny grupp strategiskt utvalda personer som med fräscha ögon ska hjälpa honom lösa mordgåtan, hitta en ny vinkel. Mannen som kan se runt hörn vill kröna sin karriär med att lösa detta plågsamma cold case. Det är dags att få fast fanskapet som gjorde det.
Den informella gruppen som löser Palmemordet: Jan Lewin/Henrik Norlén, Lars Martin Johansson/Rolf Lassgård, Lisa Mattei/Ellen Jelinike och Jeanette Eriksson/Helena af Sandeberg (Anna Holt i böckerna)
Den femte polis som är inblandade i lösandet av mordet, Evert Bäckström, är inte huvudpersonen i filmatiseringen och inte heller i romanen ”Faller fritt som i en dröm”, vilket jag läst i nån recension i en kvällstidning, men han är en ovanligt underhållande karaktär i all sin obehaglighet denna vandrande DO-anmälan som någon annan skribent så välfunnet kallade honom.
Den outsinligt självgode Evert Bäckström i Claes Malmbergs skickliga rollgestaltning
Jag har nu sett två avsnitt och är ganska nöjd så här långt. Visst har de behövt förenkla handlingen i GWs böcker, men jag tycker ändå SvT har lyckats bra med att koka ihop de två böckerna och jag upplever inte att man misslyckats med tidsresan tillbaka till hösten 1985 och de stämningar som då rådde. Serien utspelar sig ju parallellt i ett då och ett nu.
Jag ser mycket fram mot fortsättningen och upplösningen. Serien har fått blandad kritik som jag själv vill kommentera. Jag återkommer med dessa kommentarer i ämnet… To be continued…
Vi är mitt uppe i den internationella Tolkien-veckan, som nu även blivit en del av marknadsföringen till Peter Jacksons kommande storfilm om Bilbo, ja ni vet den där sagofilmen som Mikael Persbrandt är med i…
Den 19 september släpptes så den nya efterlängtade trailern, ”The theatrical trailer” till första delen av Peter Jacksons Bilbo-trilogi, ”An Unexpected Journey”. Jag börjar med att fyra av denna efterlängtade andra trailer och konstaterar att det nu är mindre än 3 månader till premiären (och nej, Persbrandt syns tyvärr inte heller i den nya trailern, men ändå).
Och här lägger jag åter upp den första trailern som kom för ett år sedan:
Berättelsen om Bilbos äventyr kommer att presenteras som en ny filmtrilogi:
- ”The Hobbit: An unexpected journey”,premiär 14 december 2012
- ”The Hobbit: The desolation of Smaug”, premiär 13 december 2013
- ”The Hobbit: There and Back Again”, premiär 18 juli 2014
Själva den ursprungliga romanen om Bilbo är egentligen en saga skriven för barn på bara ca 230 sidor, knappt en femtedel av mer episka ”Sagan om Ringen” som skulle följa. Men det finns mer material att ta ifrån och det har Peter Jackson nu gjort så att det kan bli ytterligare en trilogi om Tolkiens sagovärld. Denna sagovärld är nämligen ytterst väl dokumenterad med sin egen historia, kultur och språk. Den informationen finns framförallt i boken som på svenska har titeln ”Ringens värld” med den något otympliga undertiteln ”Dokument rörande sagorna om Härskarringen”.
Och idag den 21 september, som en del av den pågående Tolkien-veckan, firas 75-års jubileet av publicerandet av boken Bilbo, eller ”The Hobbit or there and back again”. På svenska ”Bilbo – en hobbits äventyr” som Britt G Hallqvist översatte den. Åke Ohlmarks som gjorde den stora översättningen av ringtriologin tog sig större friheter i arbetet och valde att kalla dessa sedermera så berömda halvlängdsmän för hober. Ett ord som i mitt tycke egentligen är en bättre översättning till svenska.
”The Hobbit” av JRR Tolkien från 1937, med omslag av författaren själv (klicka för större bild).
Att Ohlmarks sedermera fick mycket kritik för sin översättning var väl i och för sig rimligt eftersom han uppenbarligen hade haft väl bråttom med sitt arbete. Det forcerade arbetstempot ledde till en del onödiga slarvfel. Inte desto mindre åstadkom han en klassisk översättning, den första till svenska av paradverket ”Sagan om Ringen”. Han tog sig friheten att göra en riktigt svensk översättning.
Men åter till Tolkien-veckan. På lördag 22 september firas ”Hobbit day”. Detta eftersom 22 september är inget mindre än Bilbos och Frodos födelsedag. Bilbo och Frodo är som bekant de två huvudpersonerna i de två kärnberättelserna i författaren JRR Tolkiens rikt dokumenterade sagovärld.
Frodo blev ju ganska tidigt i livet föräldralös och adopterades av den excentriske och äventyrlige Bilbo Bagger av Baggershus i Hobsala i det lilla välmående landet Fylke.
Tolkien tecknade och målade en del själv, särskilt till boken Bilbo, och har lämnat en hel del motiv efter sig. Se de två charmiga exemplen här nedan, klicka för större bilder.
Hobsala med Baggershus
Beorns hus, dvs hemma hos Persbrandt
På 70-talet köpte mamma och pappa flera år i rad Tolkien-kalendrar som familjen brukade få i julklapp. Jag minns att minst ett av dessa år var det motiv av Tolkien själv. Han hade en speciell stil (och handstil) som är lätt att känna igen. I det blommande idylliska Fylke brukar det sägas att man kan ana en del av södra England och den förindustriella värld som var Tolkiens romantiska ideal. I Beorns hus har vi klivit in i den mäktiga vikingainspirerade timmersal där Mikael Persbrandts rollkaraktär huserar.
John Ronald Reuel Tolkien (1892-1973)
Men berättelserna om Tolkiens sagovärld föddes ur raka motsatsen till idyll och pastorala landskap, tvärtom. Här ser ni den blivande författaren och Oxford-professorn vid tiden för slaget vid Somme som 2nd lieutenant (fänrik) vid 11th Lancashire Fusiliers på västfronten 1916. En djupt allvarlig 24-årig Tolkien blickar in i kameran. Han har haft traumatiska upplevelser och just förlorat två av sina närmsta vänner i Det Stora Kriget. Själv drabbades han av skyttegravsfeber och under sin sjukhusvistelse i Birmingham började de allra första sagoberättelserna växa fram, det som skulle kom att bli några av berättelserna i ”De förlorade sagornas bok”.
Jag skrattar för mig själv när jag läser kvällstidningarnas spekulationer och ”avslöjanden” om Mikael Persbrandts medverkan i Peter Jacksons storfilm om Tolkiens Bilbo. Skriverierna i Sverige kring den här filmen tog förstås fart när det stod klart att allas vår Mikael ”Persbrandt” Persbrandt skulle medverka.
Jag har skrivit om det här ämnet tidigare och noterade med glädje att just Mikael Persbrandt skulle spela denna kraftfulla hjälteroll i JRR Tolkiens Bilbo. Jag tror han kommer kunna göra det riktigt bra. Inte minst som han tränat så hårt inför Hamiltonfilmerna vid samma tid. Beorn må vid första anblick framstå som en karaktär fjärran från greve Carl Gustaf Gilbert Hamilton, men likheterna kan vara fler än man först tror. Båda är extremt fysiska och handlingskraftiga personer i det godas tjänst med närmast övernaturliga förmågor. Jo Beorns förmågor är möjligen än mer övernaturliga än greven och agenten Hamiltons.
Den sensationella bilden som avslöjade Persbrandts rollkaraktär. OBS! Persbrandt till vänster, Gandalf i mitten och Beorn (i björnskepnad) till höger i bild…
Ja, Beorn kan förvandla sig till Björn. Ja, Beorn kommer att ha scener där han spelar mot Sir Ian McKellens Gandalf. ”Avslöjanden” i kvällspressen av denna natur ter sig mer än lovligt lama och tandlösa.
Läs boken själv vettja, för filmen bygger ju faktiskt på en bok av den engelske författaren JRR Tolkien, ni vet han som skrev Sagan om Ringen som det gjordes tre stora filmer om för tio år sedan. Boken om Bilbo är inte ens särskilt lång, eller varför inte tala med nån som läst den om ni inte orkar bläddra i den själva. Då får ni som journalister snabbt svar på frågor som dessa. Och många fler om berättelsen i Bilbo.
Dessa ting har i själva verkat varit väl kända alltsedan Bilbo gavs ut den 21 september 1937 för nästan prick 75 år sedan. Inga nyheter precis.
Det har blivit en del skrivet om den här filmen tidigare, se här.
Det obehagliga ropet inifrån omklädningsrummet följs av ironiska målbrottsflabb, snärten av en blöt handduk, ett högt skrik följt av ljudet av nakna snabba fötter som jagar varandra över golvet. Jag stannar upp och tvekar i dörren på väg in i gympahallen. Niorna som har gympa innan oss åttor är ofta högljudda, stökiga och allmänt obehagliga. Denna gång är inget undantag.
Det är vårterminen 1983 på Nya Långbrodalsskolan i Älvsjö (numera Johan Skyttesskolan), jag är 15 år gammal och detta är den allra första gången jag med säkerhet kommer i kontakt med begreppet ”AIDS”. Det är än idag ett glasklart och obehagligt minne av rå okänslig tidsanda som aktualiserats när jag nu läst ”Kärleken”, första delen av Jonas Gardells romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Något försenad sällar jag mig till den stora skara av bloggare som kommenterat och/eller recenserat denna mycket omtalade bok.
Det här är en mycket viktig bok om ett oerhört obehagligt och sorgligt kapitel i vår svenska nutidshistoria, något som det inte talats mycket om. Något som nästan glömts bort, stuvats undan. ”Samhället behandlade oss som skit!” Jag kan förstå Jonas Gardells behov av att skildra denna tid, att berätta denna glömda berättelse. Så har han också dykt upp i olika intervjusammanhang och gett luft åt sitt brinnande engagemang och glödande patos.
”Det är makalöst att gå tillbaka och se vad som faktiskt tilläts skrivas om oss. Och ingen har någonsin behövt rannsakas eller ställas till svars.
—-
De som kastade skit på oss i tidningarna visste att de inte skulle få spö för det. Det är samma mentalitet som hos vilka mobbare som helst. Jag hatar dem allihopa. Må de brinna i helvetet. Jag är så arg!”
Jonas har berättat om sin skuld över att ha överlevt men också om behovet att berätta denna historia för sina förlorade vänners skull. De som inte klarade sig. De som inte längre finns och ofta dog så väldigt unga. Han har burit den här berättelsen inom sig i 25 år och nu har han börjat berätta den. Nu ger han igen.
”Jag har vetat i alla år att jag ska skriva den här boken. Lite är det så… att vem skulle annars skriva den?”
Jonas Gardell (1963 – ) Foto: Thron Ullberg/Norstedts
Och den här historien dök oväntat upp redan för en månad sedan, i ett annat sammanhang helt oberoende av Gardells berättelse. Jag hade en amerikansk kompis på besök. Han är en historieberättare av rang och gav mycket dramatiska skildringar av det tidiga 80-talets New York och hur hårt den hemska sjukdomen med det lilla namnet slog mot staden. Det var skrämmande berättelser påminnande om dem Gardell ger i sin bok.
Boken beskriver en för mig nästan obehagligt intensiv promiskuitet och en livsstil bland vissa homosexuella som underlättade för HIV-viruset att spridas och få fäste. Viruset kunde ha mångårig inkubationstid, men i vissa fall kunde det också ta mindre än ett år innan den smittade utvecklade AIDS, blev hjälplöst svårt sjuk och dog. Gardell beskriver hur djävulskt obemärkt smittan spred sig i början och hur lång tid det tog innan människor började förstå hur det hängde ihop. I augusti 1983 hade vi det första svenska dödsfallet i AIDS.
Och Jonas Gardell skriver mycket bra. Han fångar tidskänslan på ett helt suveränt sätt, öppnar ett fönster i tiden mot dessa år, och varvar faktavsnitt med välskriven prosa. Han har ett såväl vackert språk med poetiska klanger som ibland för mina tankar till Fogelströms böcker, såväl som en nästan obehagligt påträngande naturalistisk ton när han mustigt och livfullt berättar om den promiskuösa, hedonistiska livsstil som vissa homosexuella hade vid denna tid. Och han har en fantastisk känsla för dramaturgi när han bygger upp stämningarna i boken. Det är mycket gripande och dramatiskt. Och sorgligt. Men också riktigt roligt mellan varven när Jonas berättar om de olika minst sagt färgstarka personerna som figurerar i berättelsen.
Ja jag blir berörd. Mycket berörd. Dessa år, dessa år på 80-talet är ur mitt perspektiv mina tonår och det är klart att även jag som straight ung kille påverkades av det som skedde i samhället. Jag minns somrarna 86 och 87 när jag sommarjobbade på Första Sparbanken vid Tjärhovsplan och hörde några av mina jobbarkompisar, killar som var ca 10 år äldre än jag, berätta sina stories om hur det varit att ta studenten 10 år innan mig. Silar man bort eventuella överdrifter var det ändå en helt annan verklighet än det jag lärt känna 10 år senare.
Jag blev litet överraskad när jag hörde om hur lössläppt det varit, även om jag med tiden kommit att förstå att 70-talet av många anledningar varit mer så. Jag minns också så väl min känsla av hur annorlunda min upplevelse varit i mitten av 80-talet då HIV och AIDS kastade en slagskugga som räckte långt in i min heteronormativa värld och skrämde och förändrade en tidigare kanske mer utlevande livsstil. Tilläggas ska väl att jag troligen inte varit särskilt lössläppt även om jag varit född 1958, men poängen är solklar. HIV och AIDS hade helt förändrat det sociala landskapet i mitten av 80-talet.
Med bilderna av Gardells starka skildringar av utsvävande homoliv på 80-talet i färskt minne minns jag ändå denna tid som så oskuldsfull på många vis. Queens karismatiske sångare, den oförglömlige Feddie Mercury är ett lysande exempel på det. Hur han än höll på med sin extravaganza, sina transiga och smått fjolliga utspel och sin överlag klassiskt ikoniska ”Tom of Finland”-gaylook var det ingen, INGEN som förstod att han var gay. Sånt förstod inte vanligt folk alls på den tiden. Det fanns liksom inte riktigt i sinnevärlden. Därför var chocken så stor när det stod klart att denne hjälte hade dött i AIDS.
Freddie Mercury (1946-1991)
Det var en dramatisk tid med mycket rädsla. Rädsla för det ständiga hotet om utplåning genom kärnvapenkrig, men också den växande rädslan för den stora sjukdomen med det lilla namnet. Bögpesten. Nya digerdöden. Eller som Prince uttryckte det i ”Sign ‘o’ the times” från 1987:
”In France a skinny man died of a big disease with a little name. By chance his girlfriend came across a needle And soon she did the same…”
Måndag 8 oktober börjar SvT sända en filmatisering av Gardells bok. ”En tid för födelse, en tid för död.” Jag har just sett en lång trailer, ett stycke arbetsmaterial ur filmatiseringen av boken som nu kommer. Det är mycket starkt och gripande. Tidskänslan verkar väl återgiven. Skådespeleriet känns äkta och berörande.
Jag upplever det som väldigt lyckat att producenterna bakom serien haft den särdeles goda smaken att välja musik av smakfulla svenska popikoner. Att höra ”Sista tangon i Paris” med Lustans Lakejer och Mockba Musics ”In från kylan” laddar filmsekvenserna, sceneriet med en autenticitet och en ultravass tidskänsla som fascinerar och berör, kniv mot hud…
Lustans Lakejer: ”Uppdrag i Genève”, LP 1981
Mitt perspektiv på det tidiga 80-talet är den tidige tonåringens och förstås ett helt annat än Jonas Gardells, men jag uppskattade mycket att läsa boken som berättar om en tid jag ändå minns ganska väl. Jag ser mycket fram mot att se filmen när den kommer och får njuta av att beröras av den extra dimension som musiken ger berättelsen. Musik som betydde så oerhört mycket för mig vid den här tiden. Och på sätt och vis fortfarande gör.
Mockba Music: ”Mockba Music”, 1984
Kanske kan jag själv, trots att jag är straight, förstå Jonas berättelse extra väl av andra skäl. Det var en hotfull och skrämmande tid fylld av intolerans riktad mot många flera än dem som var bögar. Det räckte alldeles utmärkt väl med att vara kortklippt, propert klädd och lyssna på icke-normativ, icke-mainstream musik för att väcka irritation och lätt hamna i hotfulla situationer då man antingen fick springa för livet eller stanna och slåss. Men eftersom den ”oheliga alliansen av allt långhårigt på stan” ständigt var 10 x fler och eftersom de flesta som liksom jag bl a gillade synth inte var några slagskämpar, sprang vi hellre. Jag fick bra kondition.
Under den gångna påskhelgen har jag nu sett de återstående åtta avsnitten av HBOs filmatisering av amerikanske författaren G.R.R. Martins eminenta fantasyroman ”A game of thrones”, första boken i hans episka berättelse ”A song of ice and fire”. De första två såg jag i november i höstas, men det var först nu som tiden för att se resten av dem infann sig.
Det är en härligt lyxig känsla att ha tillgång till alla avsnitten och kunna avnjuta dem när det passar och inte behöva vänta och passa tiden för nästa episod. Ungefär så som jag avnjutit en tidigare suverän HBO-produktion, nämligen ”Rome” vars båda säsonger jag sedan tidigare har och tycker är så bra att jag gärna ser om den.
”Winter is coming…” Familjen Starks ansvarsfulle, omutligt hederlige och moraliskt oantastlige (ja nästan) överhuvud, Lord Eddard spelas värdigt av Sean Bean som är bra på att gestalta fantasyhjältar (klicka för större bild)
Jag fick samtliga de fyra första böckerna i denna fascinerande fantasyserie i julklapp av min lillebror för nu drygt fem år sedan. ”Hmmm, en fantasyserie, sa jag litet misstroget…” Ville inte vara otacksam men vid den här tiden hade jag inte läst nån bra fantasy på många år kändes det som. Men min bror lät övertygande: ”Du kommer gilla det här, det vet jag. Det här är riktigt, riktigt bra…”
Och han hade rätt. Jag sträckläste de fyra böckerna och kom sen att ingå i den stora läsarskara som nyfiket och otåligt väntade på den femte delen. En bok vars publikationsdatum författaren hela tiden sköt på. Det flyttades fram gång på gång till fansens förtret och frustration. ”A dance with dragons” släpptes så till slut i juli 2011. Historien om turerna kring detta och fansens hysteri skulle kunna bli en blogg i sig, men nu fokus på seriens första bok. Serien som fått så många och så engagerade fans. Vad kan det bero på?
Det finns förklaringar. Det är nämligen en mycket fascinerande, suggestiv och på många sätt övertygande sagovärld som Martin skapat. Jag vill sträcka mig så långt som att säga att det här är den bästa fantasy jag läst sen ”Sagan om Ringen”. Det är en oerhört komplex och fascinerande historia satt i en på sitt sätt realistisk och just övertygande värld. Det är ju inte så mycket ”fantasy” i den i termer av magi och fantasi trots allt. Det är på nåt sätt mer ”medeltid” med en touch av fantasi. Martin är också känd för sitt högst oberäkneliga sätt att hantera sina huvudpersoner i berättelsen. Plotten är oftast mycket oförutsägbar och som läsare vet du aldrig hur det kommer att gå…
Författarens kreativitet i skapandet av alla fantasieggande miljöer, platser, företeelser, kulturer, lokala traditioner, sedvänjor, intriger, historia - ja hela den stämningsfullt återgivna ramen kring själva berättelsen känner inga gränser. Det är en i lika delar fascinerande, kuslig, skrämmande, komisk, spännande och mycket underhållande berättelse.
Kanske är det ändå framförallt de komplexa och sammansatta karaktärerna som gör berättelsen mest intressant. Persongalleriet är inte bara stort som i en gammal rysk klassiker, utan rent otroligt mångfacetterat. Vilka sanslösa karaktärer det finns! Här handlar det dessutom inte om ont och gott, svart och vitt som så ofta när det gäller fantasy. Här får man först ett snabbt intryck av vilka som är hjältar och vilka som är skurkar, men det kan snabbt komma på skam. Rätt som det är flyttar berättelsen fokus och någon av de karaktärer man först trodde var genomusla svin får plötsligt vara berättaren. Man lär då som läsare känna dem på ett annat sätt och kan bättre förstå deras bakgrund, motivation och drivkrafter. Detta hindrar förstås inte att det finns några riktigt vidriga monster till psykopat-karaktärer i berättelsen.
Men det bästa exemplet på vad jag menar med de intressanta och mångbottnade karaktärerna i serien är just en person som först verkade vara en synnerligen läskig, liderlig och äcklig skurk som sedan alltmer framstår i en ljusare dager vartefter man lär känna honom. Det är naturligtvis dvärgen Tyrion Lannister, ”The Imp”, jag tänker på. Kvicktänkt, snabb i käften, humoristisk, provocerande – men också omtänksam – är denne sanningssägare i mitt tycke seriens största tillgång. Och det finns många tillgångar.
”A Lannister always pays his debts…” Tyrion Lannister utmärkt spelad av Peter Dinklage (klicka för större bild)
Så när jag för ett par år sen fick nys om att HBO skulle filmatisera första boken i serien i form av tio timslånga avsnitt blev jag både begeistrad och lugn på samma gång. Det finns inget produktionsbolag som imponerat så mycket på mig i de här sammanhangen som just HBO. Deras namn är synonymt med kvalitet. Att författaren själv skulle medverka i produktionen gjorde det hela än bättre. Första säsongen är inspelade på Nordirland, Malta och i Marocko.
Och nu, efter att ha sett hela första säsongen, hela första boken, kan jag inte säga annat än att jag är djupt imponerad av den. En invändning jag har är dock den medvetna uppförstoringen av sexscenerna. Det blir omotiverat mycket naket då och då, mycket mer än vad som egentligen skulle behövas för att föra berättelsen framåt eller för att ge bättre förståelse av karaktärerna. Det här omotiverade snusket är helt uppenbarligen något man från HBOs sida vet säljer och därför lägger in för att bättra på historien. Men den här historien är så utsökt mångfacetterad och intressant att den verkligen inte behöver draghjälp av nån soft-porr.
Serien har också visat sig bli en mycket framgångsrik produktion; första säsongen nominerades också till 13 Emmy awards och vann två, bl a Outstanding supporting actor in a drama series som välförtjänt gick till Peter Dinklage som Tyrion Lannister.
A song of Ice and Fire:
1. A game of thrones, 1996
2. A clash of kings, 1999
3. A storm of swords, 2000
4. A feast for crows, 2005
5. A dance with dragons, 2011
- – -
6. The winds of winter, ännu ej publicerad
7. A dream of spring, ännu ej publicerad
- – -
Trailern till andra säsongen av ”A game of thrones” (alltså egentligen bok 2 ”A clash of kings”) med premiär 1 april 2012.
I samband med min egyptiska resa i februari läster jag som vanligt en mix av skön- och facklitteratur.
Jag läste då bl a den första science fiction-roman jag läst på många år. Det var en mycket intressant och fascinerande berättelse av den ryske författaren Dmitrij Glukhovskij.
Boken heter ”Metro 2033″, med den svenska undertiteln ” – den sista tillflykten” och är helt säkert extra intressant för den som likt jag gillat filmer som Road Warrior/Mad Max och Terminator men även rollspel som Aftermath och svenska Mutant.
Omslaget till den svenska pocketutgåvan av ”Metro 2033″
Boken utspelar sig år 2033 i Moskvas tunnelbana – Metron – efter ett katastrofalt kärnvapenkrig där en spöklikt postapokalyptisk värld är det som återstår. Jordytan är kontaminerad och befolkas av livsfarliga muterade varelser, människor och djur. Men nere i Moskvas enorma atombombssäkra tunnelbana lever en spillra av mänskligheten kvar.
Nere i denna underjordiska värld har det också över tiden uppstått olika samhällen som gått samman och bildat federationer. De olika samhällena nere i Metron - liberala, kommunistiska, fascistiska och frireligiösa - har blivit en spegling av det ryska samhället idag.
Bokens huvudperson, Artiom, bor på den oberoende stationen VDNCh där de blivit utsatta för angrepp från en ny typ av mutanter som hotar att utplåna inte bara det lokala samhället utan i förlängningen hela den mänskliga mikrovärlden i Metron. Artiom skickas ut på ett uppdrag för att föra en varning om anfallet till Metro-världens intelligentsia i hjärtat av Moskvas t-bana under det gamla Leninbiblioteket. Det här visar sig bli en mycket äventyrlig färd…
En tunnelbanestation i ett postapokalyptiskt Moskva år 2033
I den underjordiska labyrinten av tunnlar, stickspår och schakt, tunnelbanevärlden av år 2033 pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna. Skräck och mörker ruvar i tunnlarna bortom de upplysta och bevakade stationena.
Flera gånger tänkte jag på avsnittet ur Tolkiens ”Sagan om Ringen” när de nio vandrarna tar sig igenom Morias gigantiska mörka och fasansfulla gruvor. Men kopplingen till Mad Max och Terminator-filmerna var också hela tiden nära. Det är en mycket spännande berättelse.
Det är också väldigt intressant att ta del av alla de historiska, samhällsvetenskapliga, politiska, filosofiska och religiösa diskussioner som vävs in i berättelsen. Det märks att Glukhovskij är en mycket allmänbildad person. Han är duktig på att hantera alla dessa referenser i berättelsen.
Trailern till dataspelet ”Metro 2033″ ger ett intryck av den dystopiska värld som berättelsen utspelar sig i
Traktorerna och dumprarna har lämnat djupa, delvis vattenfyllda hjulspår som skär likt oregelbundna vallgravar kors och tvärs över fälten. Här och där ligger bråte från bygget som pågår. Lukten av lervälling, upprivna grästuvor och olja och bensin från de jättelika entreprenadmaskinerna känns spännande och fylld av äventyr. Det är lerigt, kladdigt och rörigt där jag och mina kamrater tar oss fram så försiktigt vi kan under den låga molniga vårhimlen.
Här och där måste vi hoppa för att komma fram. Det hela känns väldigt spännande, men är också helt säkert en mycket olämplig lekplats för småbarn och våra föräldrar har förbjudit oss från att gå dit. Ändå är vi nu här igen. Tidigare på dagen har vi hängt upp och ned i klätterställningen inne på gården och ropat ”Sluta bomba i Kambodja!” som vi hört att de ropar på TV. Vi förstår inte vad det betyder, men ordet Kambodja låter spännande. Men ännu mer spännande är att smyga runt på byggarbetsplatsen, så nu är vi där igen.
Plötsligt händer det som inte får hända. Jag halkar till i ett traktorspår, ramlar omkull och sätter mig pladask i geggan, den unkna lervällingen doftar starkt. Hur ska jag förklara detta för mamma? Skamsen, blöt och geggig springer jag närmaste vägen hem över det leriga fältet. Året är 1973 och jag är 5 år gammal på väg hem till vårt radhus på Brushanevägen i Grästorp strax utanför Jönköping (i en av de röda ringarna för den som känner till området). Det är snart 40 år sen nu, men minnesbilden är knivskarp.
Hemma väntar en värld i grönt, brunt och orange och obligatorisk gillestuga med träpaneler i bottenvåningen. 70-talets miljonprogram var inte bara flerfamiljshus utan också många radhus- och kedjehus i stil med dessa på Brushanevägen utanför Jönköping. Här bor många barnfamiljer med föräldrar födda på 40-talet och barn födda i mitten och slutet av 60-talet och början på 70-talet, så jag har många jämnåriga lekkamrater. Det här är min värld som jag flyttade in i 1971 som treåring och lämnade som sexåring då flyttlasset gick till Stockholm 1974.
Det är den värld där mina första riktiga minnen uppstår. Det är en liten värld av leriga fält, klätterställningar, sandlådor, asfalterade gångvägar där läskiga tonåringar på moppar åker fram, omkullkörningar när man lär sig cykla men också om barnprogram och mina första böcker. Det är vajande gräs i motljus, grusiga fotbollsplaner där cykelns bakhjul slirar och små märlor gjorda av snuttar av elkablar som ”råslättarna” skjuter med hemmagjorda slangbellor. Jag och mina kamrater är livrädda för ”råslättarna”, dvs ungdomar från det närliggande hyreshusområdet Råslätt, en klassisk produkt av miljonprogrammet.
Men minnena från den här tiden är också som sagt kopplade till barnprogram på TV och de första böckerna. Och det gjordes en del bra barnprogram fulla av fantasi och kreativitet som jag verkligen tyckte om.
Gunnel Lindes bok ”Fröken ensam hemma åker gungstol” är ursprungligen från 1963. Det är en härligt underfundig fantasifull barnbok som blivit ännu bättre tack vare konstnären Hans Arnolds teckningar som i vanlig ordning är lika uttrycksfulla som säregna.
Boken blev till ett mycket omtyckt barnprogram tio år senare, 1973, och det är där jag kommer in i bilden. Jag såg detta program och tyckte det var magiskt spännande med nallar, älvor och kraxebraxer. Själva idén med att lägenheten förvandlas till ett annat och mycket större sagoland när de vuxna går ut kändes väldigt sann och övertygande. Jag hade ju upplevt detta själv många gånger. Korkmattehavet, Blommiga sängängen, Bordsön och Skrivbordsgrottan var mycket verkliga för mig.
Det var väldigt inlevelsefullt för mig att se de äventyr som Fröken Ensam Hemma och nallarna råkade ut för när de gungade ut med den stora gungstolen över Korkmattehavet och särskilt minns jag ”kraxebraxerna” och den gnistrande vispen som de kunde skrämmas bort med. Detta att inte nudda golvet, havet och locka dessa läskiga rovdjur till sig fick jag inpräntat i min femåriga ryggmärg. Och jag mindes kraxebraxerna så väl att jag utan svårighet kände igen dem när jag nu återsåg dem häromdagen.
Jag blev väldigt glad när jag på Youtube hittade ett avsnitt av detta älskade program. Det var verkligen nostalgiskt att se detta rara barnprogram igen. Mycket fint. Av alla kommentarer i många olika trådar på nätet är det uppenbart att många i min ålder minns programmet med stor glädje och nostalgi.
Så här kunde det se ut i TV-tablån den 19 september 1973
Gunnel Linde hade/har en härlig berättarfantasi och hon har även skrivit den fantastiskt fina berättelsen den ”Den vita stenen” som också producerades och sändes i TV just 1973. Oförglömligt! Hon debuterade som författare 1958 och har skrivit inte mindre än 42 barn- och ungdomsböcker, som kommit ut i hela 23 länder. Hon har fått många priser för sitt författarskap. Gunnel Linde har också skrivit både radio- och tv-pjäser, liksom filmer, musikaler och barnopera.
Gunnel Linde (1924 – ) här på sin 80-årsdag
Dagens tidsresa är hämtad ur Sveriges Televisions skattkammare; ett avsnitt av ”Fröken ensam hemma åker gungstol” från 1973. Det hela är mycket rart…
Den 20 februari 2005 sköt den amerikanske författaren Hunter S Thompson sig i huvudet med en grovkalibrig revolver. Detta gjorde han inne på sin befästa gård strax utanför Aspen i Colorado dit han hade dragit sig tillbaka mot slutet av sitt 67 åriga liv. Det var ett genreriktigt och konsekvent slut för denne excentriske man.
Under den sista tiden hände det inte sällan att han på nätterna, när han inte kunde sova, avfyrade skott ut i mörkret på måfå. ”You never know what’s lurking out there…”
Hunter S Thompson (1937-2005)
Hunter S Thompson, upphovsmannen till begreppet ”gonzo-journalism”, var en redan under sin livstid starkt mytomspunnen och kultförklarad författare som lämnat många slagfärdiga, smarta, ironiska och cyniska citat efter sig. Ett av de mer kända, ”thieves and pimps”, som det finns flera olika variationer på, är detta mycket typiskt thompsonska uttalande:
“The music business is a cruel and shallow money trench, a long plastic hallway where thieves and pimps run free, and good men die like dogs. There’s also a negative side.”
Citatet nedan, rubricerat ”Football season is over”, blev det allra sista:
”No More Games. No More Bombs. No More Walking. No More Fun. No More Swimming. 67. That is 17 years past 50. 17 more than I needed or wanted. Boring. I am always bitchy. No Fun — for anybody. 67. You are getting Greedy. Act your old age. Relax — This won’t hurt.”
Hunter S Thompsons mest kända litterära verk är utan tvekan ”Fear and loathing in Las Vegas” som filmades 1998 i regi av Terry Gilliam med Johnny Depp och Benicio del Toro i huvudrollerna. En fullständigt galen film där droger, alkohol, skjutvapen, gambling, damer och kraftfulla bilar spelar en viktig roll. Filmen har kallats en resa till hjärtat av den amerikanska drömmer och kanske är det så. Johnny Depps karaktär i filmen är också delvis självbiografisk och har starka likheter med Hunter S själv.
Thompson älskade amerikansk fotboll, skjutvapen, alkohol, droger och excentriska kläder. Däremot tyckte han genuint illa om Richard Nixon, men det skulle kräva en helt egen blogg för att göra rättvisa åt de många turerna och obetalbara citat som detta tog sig uttryck i.
Hunter S Thompson levde ett hårt och riskfyllt macho-betonat liv, inte helt olikt Ernest Hemingway som ju också valde att avsluta det på samma sätt för egen hand, när han inte längre kände att han kunde leva upp till den mytbild han själv skapat. Man får säga att Hunter S Thompson var mycket konsekvent in i det sista. Hans begravning blev också ett välregisserat extravaganza.
Genom vännen Johnny Depps försorg – efter tidigare instruktioner från huvudpersonen – avfyrades Thompsons aska blandad med fyrverkerier i blått, vitt, rött och grönt från en kanon som stod på toppen av ett 47 meter högt torn. Detta skedde i samband med en privat ceremoni 20 augusti 2005 i Aspen till tonerna av Norman Greenbaums ”Spirit in the sky” samt Dylans ”Mr Tambourine man”. (Tornet hade för övrigt tidigare använts i samband med Hunter S Thompsons kampanj att bli vald till sheriff i Aspen 1970.)
- He sure went with a bang!
Trailern till 1998-års ”Fear and loathing in Las Vegas” med Johnny Depp och Benicio del Toro
Jag har i julklapp av Pappa fått min allra första science fiction-roman. En bok med ett mycket fantasieggande omslag som omedelbart fångar min 8-årigt nyfikna uppmärksamhet.
Romanen i fråga är ”Uppdrag i universum” av Sam J Lundwall. Boken utkom 1973 och blev en omedelbar succé i SF-kretsar såväl på svenska som engelska. Sam J är svensk science fictions största namn, genrens nestor. Dessutom är han en flitigt anlitad och framgångsrik översättare. Han måste sägas vara en riktig mångsysslare eftersom han även är fotograf, journalist, förläggare och trubadur.
Den inbundna utgåvan av ”Uppdrag i universum” från 1973 med sitt fantasieggande omslag
Fram på julnatten när Pappa själv läste igenom julklappen blev insikten för varje vänt blad allt klarare att detta kanske inte var den allra mest välbetänkta och lämpliga lektyren för ett lågstadiebarn. Men det var försent – och boken träffade mitt i prick! Jag tyckte den var helt hysteriskt rolig även om många av skämten då gick över min 8-åriga förståelse- och begreppshorisont.
”Uppdrag i universum” handlar om den lönnfete, medelålders (43-årige!) fege antihjälten sub-undermenig Bernhard Rordin. Bernhard befinner sig på fängelsplaneten ”Långsamma döden” där han avtjänar ett 20-årigt straff för sitt tidigare misslyckade uppdrag – läs föregångaren ”Inga hjältar här” – men lyckas genom lyckliga omständigheter fly från detta helvete och tar sig ombord på det forna Vintergatsimperiets stoltaste skepp: det två miljoner kilometer långa rymdskeppet Refanut. Där väntar en vansinnig värld och hysteriska upplevelser.
En miss i programmeringen av skeppets överintelligenta datorer och maskiner gör att de alla är passionerat förälskade i Bernhard, vilket står i skarp kontrast till övriga invånare han kommer i kontakt med ombord - de försöker ta livet av honom med samma helhjärtat sjuka frenesi. Det blir många gånger rent sinnessjukt roligt. Sam J har ett utsökt ironiskt sätt att formulera sig och är en mycket beläst och allmänbildad person vilket man märker på de många festliga och galna anspelningar till historien och litteraturhistorien som här förekommer.
”Uppdrag i universum” är helt enkelt en hysteriskt rolig och mycket våldsam och brutal drift med genren som dessutom innehåller en försvarlig mängd sexskämt och jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag skrattat käften ur led. Vissar partier är helt och totalt obetalbara. Jag läser om boken då och då med några års mellanrum och skrattar nu i vuxen ålder fortfarande hjärtligt och gott åt Sam Js underbart sjuka humor!
”Uppdrag i universum” blev en ögonöppnare för mig och en inkörsport i den sjuka humorns värld som jag sedan följde upp med flera års prenumeration på svenska MAD i det det sena 70-talet och tidiga 80-talet, då tidningen ännu var mycket populär även om guldåldern troligen inföll ca 10 år tidigare.
De första läsningarna av boken sammanföll också med det stora intresse för science fiction som tändes i mig i samband med första Star Wars-filmen och den våg av SF-filmer som sedan kom att skölja fram.
Det sammanföll också med mitt stora intresse för astronomi, medlemskapet i Astronomiska Sällskapet Plejaderna (ASP) samt den allmänna tidsandan av obegränsad optimism inför människans utforskande av rymden. Det framstod ju då (sent 70-tal och tidigt 80-tal) som tämligen självklart att vi redan år 2000 skulle ha en permanent koloni på månen, alltså en riktig månbas, samt en större rymdkoloni i bana runt Jorden.
Föregångaren till ”Uppdrag i universum” heter alltså “Inga hjältar här” (nominerad till SF-världens finaste utmärkelse Nebula award) är nästan lika rolig – och det vill inte säga litet det!
