Ja jag måste säga att jag kände mig riktigt stolt när jag såg den storslagna öppningsceremonin till Eurovision 2013 i Malmö…
Det var verkligen ovanligt fint och stämningsfullt gjort. Och den lilla storyn om fjärilslarven som föds i Baku och sen reser hela vägen genom Europa för att bli till en vacker fjäril i Malmö är suggestiv och kreativt effektfull på samma gång. Den symboliska fjäril som sen dök upp i alla presentationer skrudad i respektive lands färger. Hög stilpoäng där Sverige!
Den specialskrivna musiken av Björn Ulvaes, Benny Andersson och DJ Avicii fungerade utmärkt bra och var precis så storslagen som man kunde hoppas på. Bron som de tävlande i procession tågade in på efter sina länders flaggor var precis så symboliskt olympisk som den kan vara i Malmö vid bron som binder oss samman med kontinentala Europa.
Det svenska arrangemangets tema ”We are one” är precis vad som från början var hela tanken bakom festivalen när den drog igång 1956 ca 10 år efter andra världskriget, som ytterligare ett sätt att skapa mer samhörighet i Europa. Och det kändes som att Sverige nu också tog chansen att med detta arrangemangs tydliga utropstecken utveckla festivalen och inför Europa och världen föra fram de demokratiska, självdistanserade, toleranta och fördomsfria ideal och värderingar vi står för. Så kan jag nu också läsa om all välförtjänt beröm som det svenska arrangemanget nu får.
Extra trevligt i denna glädje är att evenemanget ägde rum i just Malmö, den stad i Sverige som på senare år figurerat i flest negativa sammanhang och fått så mycket badwill. Detta var därför mycket välbehövlig goodwill för Sveriges tredje stad (som nu i en vecka varit den första), porten mot Europa.
Och till sist, Petra Mede gjorde ett alldeles fantastiskt professionellt jobb som ensam värdinna, språkkunnig, fokuserad och med självdistans och lagom humor. En insats hon får mycket välförtjänt beröm för. Högsta poäng för det Petra!
Och här har vi introduktionen och öppningsceremonin till ESC i Malmö 2013
I den gångna helgen fick jag så tillslut se vårens mest omtalade uppsättning här i landet…
Det var en kraftigt försenad födelsedagspresent. Så har det också varit näst intill omöjligt att ordna biljetter till denna kritikerrosade musikal. Till slut gav två återbud mig och flickvännen chansen att få uppleva ”Hjälp sökes” på 30-årsjubilerande Orionteatern.
Halv tre lördag 11 maj, kön är lång en halvtimme innan det ska börja, jag sänker medelåldern, folk trängs utanför onumrerade Orionteatern och förväntan svävar tung i luften…
Kristina Lugn (dialog och manus), Benny Andersson (musik), Björn Ulvaeus (sångtexter) har tillsammans med regissören Lars Rudolfsson skapat en mycket speciell musikal som utspelar sig på en sliten och skitig liten bondgård i norra Uppland, inte långt från Tierp. Föreställningen börjar en tidig morgon med tjock dimma, genomlyst av isblått månljus.
En vemodigt stämningsfull musik spelas, en värdig ouvertyr av Benny Andersson med intryck från Hugo Alfvéns folkmusikkänsla och Lars-Erik Larssons naturlyriska ”Pastoralsvit”; mycket vackert. Någon leder ett par getter över gårdsplan. Dimman lättar efterhand och den tämligen eländiga bondgården framträder obarmhärtigt tydligt. För det är sannerligen ingen vacker syn.
Gårdens invånare, de två bröderna Axel och Engelbrekt, spelade av Johan Ulvesson och Magnus Roosmann, dyker upp. Glor på varann en stund innan någon säger något. De ser smutsiga, sjaviga och slitna ut båda två. Uppgivna och trötta. När de börjar snacka med varann förstår man snart att detta sannerligen inte är en harmonisk duo. De är inte sams om just någonting, stämningen är närmast Norénsk och bitter. Gamla oförrätter tycks här leva ett evigt liv. Jag associerade litet till luffarna i Beckets ”I väntan på Godot”.
I meningslösheten och misslyckandets skugga finns också en enorm malande molande ensamhet. Deras utdragna munhuggande leder efter en stund fram till idén att sätta in en kontaktannons i Uppsala Nya Tidning för att söka efter hjälp – ”Hjälp sökes”. De funderar en stund fram och tillbaka över formuleringarna innan de får till det.
Bröderna Engelbrekt/Magnus Roosman och Axel/Johan Ulvesson tänker sätta in en Kontaktannons i UNT
Och de blir bönhörda på typiskt Kristina Lugnskt vis. Hillevi (Sofia Pekkari) anländer med sin mamma (Suzanne Berdino) och Kalleman. Hillevis mamma har slagit dövörat till och ”förstummats av livet”. Kalleman är deras ”chef” och är en get. Föreställningen svävar sedan via filosofiska samtal och några vackra sånger ut i en magiskt harmonisk upplösning, Kristina Lugns version av ”Bonde söker fru” korsat med cirkusnummer och kulörta lyktor där gårdens egensinniga djur spelar huvudrollerna och de två slitna bröderna återuppstått i glittriga röda kostymer.
Johan Ulvessons röstresurser sätts på hårda prov som föreställningens dominerande och oberäknelige Axel, när han gapar och skriker och är elak mot sin bror. Han sjunger också helt ok, särskilt numret ”Stackars Axel” var minnesvärt. Ulvesson är en stor komiker där han i sitt flottiga, stripiga oklippta hår lufsar runt på gårdsplan och viftar och gestikulerar. Magnus Roosmans vresigt sammabitne bonde är ångestdrabbad, går runt och mumlar men sjunger minst lika bra och hittar till slut sin poesi i dialogen med Hillevi. Han är påfallande lik en mer sliten Niklas Strömstedt. Ja just det.
Hillevi är som en intensivt ljus sagofé, talar med ett vackert Kristina Lugnskt poetiskt bildspråk och det är hon som sjunger de finaste visorna med Bennys musik och Björns texter. Här anar man snabbt att det kommer bli ett par nya hits för upphovsmannaduon Andersson & Ulvaeus.
Ljusa Hillevi lyser upp brödernas mörker på den skitiga och slitna bondgården
Hillevis stumma mamma är danska dressyrmästarinnan och cirkusartisten Suzanne Berdino som får djuren att göra alla de märkliga konsterna. En stor häst, två jättelika kor, tre egensinniga hundar, två intensiva grisar och tre stolta gäss. Orionteatern rymmer inte så många åskådare men är den enda scen i Stockholm där denna kreativa föreställning kunnat realiseras och teatern med sin cirkusmanege och spiltor är också djurens hem.
Pjäsen slutar i dur där de båda bröderna sett ljuset i tillvaron och sensmoralen är det Axel som levererar i sin slutreplik; vi bör inte försöka förstå människan utan inse att hon är ett mysterium. Jag kliver ut i den vackra majdagen uppfylld av det mysterium jag fått ta del. Det var verkligen en alldeles speciell föreställning som alltid kommer stanna i minnet.
Suzanne Berdino, Magnus Roosman, Sofia Pekkari och Johan Ulvesson
Ett avsnitt ur en av musikalens många vackra visor, ”Bortom sol och måne” som sjungs av Hillevi/Sofia Pekkari
Har just sett den intressanta dokumentären ”Ström åt folket” som visades av SvT ikväll. Det är en mycket kreativt återberättad dokumentär om svensk ”elektronisk musiks” historia från 50-talet till idag.
Så alldeles väldigt många bekanta ansikten (och en del okända), miljöer och musiksnuttar som strömmar förbi… Dokumentären vill reda ut sambanden, hur samhället, tekniken och artisterna påverkat och influerat. Första kvarten kändes berättarformen väl sönderklippt och upphackad innan jag kom in i formen, men nu efteråt läste jag att filmen är klippt i samma tempo som musiken, 125 bpm. All musik, alla intervjuer ligger i takt och är en remix i sig. Smart och kreativt av den gamle producenträven Håkan Lidbo som är mannen bakom dokumentären.
Håkan Lidbo (1965- ) Foto: Adam Nilsson
Tänk vilken resa denna musikform genomgått från att ha varit så förhånad, marginaliserad, misstrodd och rent av fysiskt bespottad till att på sätt och vis bli störst då Swedish House Mafia fyller de största arenorna upprepade gånger. Till att verkligen bli folkets musik. Till att bli accepterad.
Att se dokumentären kändes för mig litet som ett slutande av cirkeln. Det kändes speciellt. En ödmjuk stolthet över att ha varit med på ett litet, litet hörn som en av dem som haft den modiga smaken att intressera sig för en musikform man då för 30 år sedan i princip måste ta stryk för att få lyssna på.
Som att vi som en gång trodde på det här när så få andra gjorde det faktiskt på något sätt fick rätt till slut. Det här var ju framtidens musik, tyckte vi. Och i den framtid som nu blivit nutid kan jag också skriva direkt till mina gamla idoler, en gång så fullständigt ouppnåeliga, och tacka för musiken. Vackert så!
Har just läst SvDs Harry Amsters intressanta långa intervju idag med Björn Ulvaeus inför ABBA-muséets öppnande 7 maj; noterar en liten välriktad känga mot proggen (så elitistisk, intolerant och dogmatisk – min åsikt) och ett definitivt stängande av dörren till återföreningsspelning (tyvärr). Och att han inte tror att stockholmarna kommer besöka muséet…
ABBA – på Riddarholmen när det begav sig
Nåja, här är garanterat ett av undantagen. Det jag läser om muséet låter kreativt och intressant. Jag ser mycket fram mot att se muséet om mina allra första idoler i musikens värld.
Och jag tror att Björn har fel när det gäller stockholmarnas inställning till muséet. Jag tror att vi är många som kommer att vilja besöka muséet, om inte själva så garanterat tillsammans med (företrädesvis utländska) gäster.
På väg till jobbet, tidig aprilmorgon, starkt solljus. Samma ursprungliga glädje inom mig när ”Broddways kvastparad” varje vår sopar undan vintergruset från gator och torg, sopar fram en nyfiken förväntansfull känsla inför den sommar som skall komma.
”Broddways kvastparad” – ett lika efterlängtat som säkert vårtecken.
Tack till Perssons Pack och upphovsmannen Per Persson för myntandet av det alltmer inarbetade begreppet vilket förekommer i texten till ”Vårens ljumma vind” från plattan ”Sekunder i Sverige”, 1995.
Plattan ”Sekunder i Sverige”, som länge såg ut att bli ”Packets” sista, är långtifrån deras största stund, men just den här låten blev jag – och är jag fortfarande – väldigt förtjust i.
Per Persson har som textförfattare gång på gång visat upp en förmåga att på ett levande sätt fånga jordnära känslor, tankar och upplevelser kring relationer – oftast förankrade i den svenska (hälsingska) naturen.
Årstidernas växlingar är oftast nära när Persson berättar sina historier. Texter som berörde mig djupt och betydde mycket för mig, särskilt låtar som ”Tusen dagar härifrån”, ”Sista kvällen i april” men även den amerikanska avstickaren ”Nyårsafton i New York”.
Det var en av de kvalitéer som gjorde att flitigt turnerande Perssons Pack också var min mest sedda liveakt när det begav sig på festivaler, klubbar och scener åren 1990-1996.
En riktig svensk 90-talsklassiker: Perssons Pack och Jakob Hellman med ”Tusen dagar härifrån”, 1991
Så dök han upp på Södra Teaterns förgyllda scen strax efter 21.00 på söndagkvällen, igår. Han möts av varma och ihållande applåder, något som sedan följer som en röd tråd genom hela konserten, applåderna alltså. Jag sitter uppe på andra raden och har en fantastisk utsikt över hela scenen snett ovanifrån samtidigt som jag får känningar av lättare höjdskräck och önskar att jag stått litet närmare. Framförallt att jag ”stått”. Det känns inte riktigt rätt för mig att sitt ned på en rockkonsert.
Olle Ljungström live på Södra Teatern (klicka för mycket större bild)
Efter litet allmänt kringsläntrande på scenen drar han igång med ”Du sköna värld”. Sången funkar inte riktigt hela tiden, rösten liksom kommer och går. Det är av och till. Men det är inget ovanligt och det gör inte heller speciellt mycket. Vi som kommit dit har inte kommit dit för att få höra nån perfektionistiskt skönsjungande artist. Och så gör han sin helt egna ryckiga, annorlunda spretiga dans och marscherande fram och tillbaka på scenen. Olle har ett väldigt eget rörelsemönster. Faktiskt tänker jag litet på gamle Ian Curtis i Joy Divison, inga jämförelser i övrigt.
Olles mellansnack har länge, under hela solokarriären, varit klassiska. De har kunnat handla om precis vad som helst som dykt upp i denna mans otroligt associationsrika hjärna och därifrån kunnat fortsätta i vilken riktning som helst. Just den här kvällen verkade han dock litet mer blockerad och gav uttryck för viss frustration kring att han liksom inte riktigt visste vad han skulle säga. Publiken stöttar honom hela tiden med myckna applåder, vilket värmer gott. ”Du måste inte säga nåt Olle!” ropar någon och ”Du är så snygg!” ropar någon annan. Olle brer ut sina långa armar och ler mot publiken. Det behövs inga ord. Det är bara att köra.
Och bandet kör på anförda av säkre gitarristen Joel Fritzell med sin eleganta vita Hagström och rutinerade producenten Torsten Larsson som alternerar mellan bas och gitarr. Det svänger, gungar och rockar rejält. Litet Rolling Stones 1968-vibbar (och då tänker jag inte bara på uh-uh kören a la ”Sympathy for the devil”) både här och där, vilket verkligen inte är en referens att skämmas över. Tvärtom.
Efter en dryg timme är första delen av konserten slut, men applåderna dånar taktfast och Olle och bandet är tillbaka på scen igen efter bara nån minut. Det känns som att de verkligen fått upp farten mot slutet av spelningen och kanske därför känns konserten litet kort, trots att Olle och bandet kört hela 17 låtar. Det är fem från nya plattan och 12 äldre låtar.
I princip alla de större hittarna spelas. Där en finstämd version av ”Jag och min far” sticker ut. Sticker ut gör också det faktum att Olle spelar litet munspel på några av låtarna. Det har jag inte sett honom göra tidigare. När han vid ett tillfälle introducerar en låt av en kille som heter Darin förstod naturligtvis alla i den här publiken att nu det dags för ”En apa som liknar dig”.
En finstämd version av ”Jag och min far” (klicka för mycket större bild)
Vi får bl a även höra ”Nåt för dom som väntar”, ”Norrländska präriens gudinna”, ”Min trädgård”, ”Överallt” och ”Det betyder ingenting”. Avslutande ”Jag spelar vanlig”, något av Olles inofficiella programförklaring, är väldigt tung och funkar utmärkt som just avslut.
Kanske reagerade jag på att det inte blev nån låt från utmärkta andra plattan ”Världens räddaste man”. Men, men… Det är svårt när man har så mycket bra material att välja på. Och det spelar mindre roll att en eller annan platta inte blir representerad när man har en av Sveriges mest personliga och begåvade artister på scen. Det var en fin konsert med Olle!
Så är Olle Ljungström tillbaka med en ny platta efter sitt stora folkliga genombrott i förra årets upplaga av TV4s ”Så mycket bättre”. Olle har blivit folklig skriver tidningarna, nåja… Något mer känd i de bredare folklagren möjligen, men han är precis lika egensinnig, icke-pk och personlig som alltid. Nya plattan heter ”Släng in en clown” och är liksom 2009 års förra kreation ”Sju” producerad av nye samarbetspartnern Torsten Larsson.
Jag var litet orolig att plattan skulle ha samma typ av spretiga och brötiga ljudbild jag upplevde på förra plattan. Men… Där hade jag fel. Lyckligtvis. Den här plattan bjuder på mer av den melodiösa och lättlyssnade rockpop, kryddad med några nypor progg och en hoper ogenerade men snygga lån från 60- och 70-talet, som Olle brukar bjuda på. Ja han lånar av sig själv också och resultatet är just den typ av patenterad omisskännlig Olle Ljungström-kompott jag kommit att älska.
Och då har jag inte ens kommenterat texterna än. Just det. De är precis lika obetalbart minimalistiskt förtätat och begåvat som alltid. Av alla recensioner jag läst tycker jag SvDs recensent Elin Unne kommer närmast sanningen när hon beskriver Olles texter som ”haikus med en släng av tourettes”. För så brukar det kunna vara när Olle håller i pennan.
Olle Ljungström: ”Släng in en clown”, 2013
I svajiga ”Kärlek och en balkong” har Olle återuppväckt Becks klassiker ”Loser” och vi befinner oss åter i 90-talet. ”Man lever tills man dör” låter Wille Crafoordskt lekfull på nåt sätt. Mina tre personliga favoriter så här långt är dock suggestivt personliga och minimalistiska ”Från A till dig”, titelspåret ”Släng in en clown” med sina Reeperbahn-vibbar och cowboyrock’n'roll gitarrer och så catchiga coola ”Dansa och dö” med luftiga synthstråk och klassiska ”Wheels of steel”/”New life”-riff.
Olle Ljungström (1961-) Foto: Adam Ihse, Scanpix
I bandet återfinner vi förutom producenten Torsten Larsson även bl a gitarristen Joel Fritzell och keyboardisten Kalle Stintzing från Reeperbahns återförening i samband med Forever Young-turnén 2010. Det gillar jag för herrar Fritzell och Stintzing gjorde bra ifrån sig på den tidigare turnén där de gick i land med den vanskliga uppgiften att med integritet och utstrålning återuppliva mytomspunna Reeperbahn. En uppgift som kräver sina män.
Joel Fritzell borde för övrigt kallas multiinstrumentalist då han även spelar bas, keyboard och slagverk. Och körar. Och han har dessutom varit med och skrivit flertalet av låtarna på plattan. Det är intressant. En begåvad musiker.
För plattan är intressant. Intressant och bra. Kanske är den här den jämnaste och bästa plattan sen fantastiska 1998 års ”Det stora kalaset”? Jag tror det.
Bra! Bra Olle! Nu ser jag fram mot turnén och konserten på Södra Teatern om ett par veckor.
PS: Ja just det, det aktuella riffet jag syftar på återfinns såväl i gamla hårdrockarna Saxons brottarhit ”Wheels of steel” (1980) som synthgudarna Depeche Modes ”New life”(1981). Låt vara utförda på olika instrument, men samma omisskännliga riff. De dåtida fansen hade inte velat kännas vid det, men så var det!
När vardagen känns alldeles förfärligt gråmulen, kall och huvudet värker efter en brutalt lång första arbetsdag när jag återvänt från semestern… Ja vad gör jag då?
Jo avbryter jobbet, far hem och dricker en massa vatten eftersom jag tror det botar huvudvärken - vilket det oftast gör - och har sen turen att hitta ett fullständigt obetalbart videoklipp. Ett klipp som var så upplivande att jag blev omedelbart botad från både depp och huvudvärk.
Klassikern ”Rockaria” i en magisk upptagning från BBC när det begav sig 1976, live in concert… Mina riktigt gamla och sedan nu 35 år högt uppskattade favoriter Electric Light Orchestra, eller ELO som de för enkelhets skull alltid kallats.
För här är de i sällan skådad toppform. Kelly Groucutts truckermustasch är större än nånsin, hårfagre Bev Bevan kommer loss på konsertpukorna, Melvyn Gales split-hopp (med cellon!) är obegripligt höga och Jeff Lynne har aldrig varit mer redo att i falsett rocka loss totalt och övertyga oss om hur angelägen han är. Ja det hela är faktiskt så angeläget att det inte räcker ens med Richard Tandys många klaviaturer, därför är det emellanåt inte mindre än tre bandmedlemmar som tillsammans hamrar loss på tangenterna i bredd – resultatet är 50-tals rock’n'roll i 70-talets allra mest kitschigt prunkande härliga form! Och mitt i allt en livslevande operadiva – det kan naturligtvis bara vara fråga om ELO!
Och Jeff Lynne… Som älskar Beatles över allt annat, men också de 50-talsförebilder som även Beatles hade. Ja man hör verkligen hur angelägen han är. Som så ofta i hans texter handlar det om kommunikation, att få kontakt och berätta något. I det här fallet vill han övertyga den musikaliska operadivan att rock’n'roll också är något för henne. Något han vill visa henne. Jag visste det redan sedan länge att han är mannen att förklara sådana ting, men nu är det kanoniserat i o m denna video. Det är helt obeskrivligt skönt att se dessa hjältar komma loss så gränslöst smaklöst 70-talstotalt som de gör här.
”Come on I’ll show you how to sing the blues. Now baby, come on over you got nothin’ to lose, Are you ready, hey, hey, hey are you ready? Ooh, ooh, ooh, are you ready? I wanna show you how to rock and roll!
Now listen here baby she, said to me. Just, meet me at the opera house at a quarter to three, ‘Cos I’m ready, yea, yea, yea, I’m ready, Woo, hoo, hoo, I’m ready, I’m gonna show you how to sing the blues…”
Fantastiskt är ett alldeles för litet och otillräckligt ord för detta! Detta är helt enkelt ett klipp jag inte under några omständigheter kan ta på mitt ansvar att undanhålla från er kära läsare.
”What I know now is that Lovecraft knew what he wrote about…”
De var den litet hemliga popduon med de tjusiga melodierna, den kraftigt överproducerade maffiga ljudbilden som förde mina tankar till Queen och de humoristiska och smarta texterna. Ingen dålig referens och litet ovanlig för att vara svensk 90-talspop. Men så var det ingen annan än Abbas mästerliga producent, den legendariske Michael B Tretow som låg bakom det effektfullt bombastiska soundet. Jag gillade det.
Att låtarna var så väldigt melodiösa, åtminstone på första plattan, var förstås den viktigaste anledningen till att jag fastnade för deras musik. Man kan nog säga att de var ganska pretentiösa också. Men jag gillade det med. De kom undan med det. De lystrade till det kitschiga och ironiska namnet Big Money och det är nog inte så många som minns dem idag. Läsare av denna blogg vet jag att jag har en förkärlek att skriva om just sådana musikaliska akter.
Det smått bisarra skivomslaget (med dvärgen och fejkblondinen) till första plattan ”Lost in Hollywood” från 1992
Bandets medlemmar kallade sig Vasa och Big. Vasa hade jag koll på men Big var då för mig en helt okänd förmåga. Lars Yngve ”Vasa” Johansson hade börjat som trummis i Nina letar UFO och sedan fortsatt (med slängkappa) bakom trummorna i Pontus och Amerikanerna för att sedan på nåt sätt blomma ut som kompetent låtskrivare i Big Money. Att Vasa var förtjust i filmens värld, med tydlig förkärlek för skräckfilmer var uppenbart. Han är också en mycket duktig textförfattare.
Sångaren i Big Money, ”Big”, hade jag absolut ingen koll på vid denna tidpunkt, men han visade sig senare vara en av de nuförtiden inte helt okända Rongedal-bröderna, Magnus Rongedal. En utmärkt sångare med uppenbar Freddy Mercury-talang.
Big Moneys första platta innehöll ett antal catchiga hitsinglar som spelades ganska flitigt på radio. Jag har här också hittat en video till ”Amazing”, en av dessa singlar från 1992.
Vasa och Big på omslaget till den musikaliskt svagare andra plattan ”Moonraker” från 1994
Bandet började som en ren studioprodukt och gav sig först efter andra plattan ut på turné i Sverige. Men trots de snygga melodierna, den utmärkta sången och de humoristiska och smarta texterna funkade det uppenbarligen ändå inte tillräckligt bra för nån gång 1995 upphörde bandet och vi har inte hört något mer från det sedan dess och lär inte göra det heller framöver. Michael B Tretow har slutat med musiken efter en hjärtattack 2001 och utan den komponenten blir det inget Big Money.
Vasa gick tillbaka till Pontus och Amerikanerna och gjorde med dem det bandets sista platta ”Kasino” 1998. Efter det har det blivit ett antal filmmanus. Magnus Rongedal återgick till framgångsrikt körandet tillsammans med brodern Henrik. Jag gläder mig åt den intressanta musikaliska kvarlåtenskap som bandet gav oss och puffar då framförallt för den första plattan. Big Money gjorde något mycket ovanligt mitt upp i den svenska popens så rikt svenskspråkiga decennium 90-talet. De sticker ut rejält och är värda att minnas!
Diskografi:
Album - Lost in Hollywood (1992) - Moonraker (1994)
Singlar - One Two Three Four (7″, Lynx Records, 1989) - Rich and Famous (CDS/7″/12″-remix, 1992)
- Ruby Slippers (1992)
- Amazing (1992)
- Why Do I Care (1993)
- Million Dollar Mouth (1994)
- Give’m A Smile (1994)
- Rich and Infamous (1994)
- Army of Lovers featuring Big Money: Lit de parade (1994)
Idag 8 januari är David Bowies 66:e födelsedag och den valde han att fira genom att ge ifrån sig ett efterlängtat musikaliskt livstecken. Singeln ”Where are we now” producerad av gamle samarbetspartnern Tony Visconti släpps idag och fullängdsplattan ”The next day” ska släppas 12 mars i vår.
Det här är ett riktigt glädjande livstecken från Mannen, Myten, Legenden som nu släpper sin första platta på 10 år. Det har länge sett ut som att 2003 års ”Reality” skulle bli hans sista platta då hjärtattacken 2004 verkade ha satt stopp för hans musikaliska karriär för gott. Detta har känts väldigt sorgligt och insikten om finaliteten i hans situation har gradvis vuxit sig starkare. Tills nu.
Därför var denna överraskning extra efterlängtad och desto större. Att han lyckats hålla detta hemligt så pass länge är en riktig bedrift.
Ett nytaget foto på David Bowie (1947- )
”Where are we now” låter vemodig och ganska vacker efter ett par genomlyssningar. Videon är delvis filmad i Berlin och Bowie blickar i texten tillbaka på sina år i tysk exil i slutet av 70-talet då Berlin-trilogin ”Low”, ”Heroes” och ”Lodger” tillkom. Det är intressant.
