Jag fångade den inte förrän idag, söndag, men med största sannolikhet hade den slagit ut redan i torsdags på Kristihimmelsfärdsdagen, alltså 9 maj. Jag talar förstås om Stockholms första hägg, nämligen den som står inne på Centralbadets skyddade innergård. Tack vare dess skyddade läge i innergårdens varma gryta är det den som brukar vara först att slå ut i stockholmsområdet, så även detta år.
Efter en väldigt sen vår har all blomning exploderat i början av maj och första häggen kommer bara något litet senare än vanligt.
Stockholmska Centralbadets vackra innergård med sin blommande hägg (klicka för mycket större bild)
Och så här ser statistiken ut för de år jag tidigare rapporterat i bloggen:
På väg till jobbet, tidig aprilmorgon, starkt solljus. Samma ursprungliga glädje inom mig när ”Broddways kvastparad” varje vår sopar undan vintergruset från gator och torg, sopar fram en nyfiken förväntansfull känsla inför den sommar som skall komma.
”Broddways kvastparad” – ett lika efterlängtat som säkert vårtecken.
Tack till Perssons Pack och upphovsmannen Per Persson för myntandet av det alltmer inarbetade begreppet vilket förekommer i texten till ”Vårens ljumma vind” från plattan ”Sekunder i Sverige”, 1995.
Plattan ”Sekunder i Sverige”, som länge såg ut att bli ”Packets” sista, är långtifrån deras största stund, men just den här låten blev jag – och är jag fortfarande – väldigt förtjust i.
Per Persson har som textförfattare gång på gång visat upp en förmåga att på ett levande sätt fånga jordnära känslor, tankar och upplevelser kring relationer – oftast förankrade i den svenska (hälsingska) naturen.
Årstidernas växlingar är oftast nära när Persson berättar sina historier. Texter som berörde mig djupt och betydde mycket för mig, särskilt låtar som ”Tusen dagar härifrån”, ”Sista kvällen i april” men även den amerikanska avstickaren ”Nyårsafton i New York”.
Det var en av de kvalitéer som gjorde att flitigt turnerande Perssons Pack också var min mest sedda liveakt när det begav sig på festivaler, klubbar och scener åren 1990-1996.
En riktig svensk 90-talsklassiker: Perssons Pack och Jakob Hellman med ”Tusen dagar härifrån”, 1991
Idag hände det! Den första officiella vårkänningen efter en lång och utdragen vinter som aldrig velat bli vår. Idag sammanfaller solskenet, tilltagande värme med tillräcklig mängd bortregnad snö för att jag ska känna att det är dags för min årliga vårrit. Det blir Stravinskijs ”Våroffer” på spelaren hemma ikväll…
I söndags satt jag i solen ett par timmar och det var riktigt vårlikt och skönt, men den rätta känslan och upplevelsen av att tillräckligt mycket snö försvunnit fanns inte där då. Det gör det nu.
Så 17 april blev min första officiella vårdag denna vår, vilket är den i särklass senaste noteringen under de år jag hållit koll på detta. Så här ser noteringarna ut:
År 2013 inträffar vårdagjämningen den 20 mars kl 12:02 lokal tid i Sverige, men just nu har man svårt att tro det.
Marsvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma…
Det var kallare än minus tio i Liljeholmen inatt och fortfarande minus sex grader när jag vaknade i svinottan imorse vid ca 05.00. Vid 05.45 när jag steg upp yrde snön runt utanför och skapade en besvärande stark julstämning. Eller snarare förstämning… Som en förirrad, förvirrad och kraftigt missplacerad tomte vaggade jag yrvaket runt i mitt vardagsrum och glodde surt ut på snöstormen utanför fönstret. Det är bara så fel väder för årstiden. Bort! BORT!
Vädret denna marsmånad lämnar mycket övrigt att önska. Att ha en vårdagjämning med så många minusgrader och så mycket snö och is i stockholmstrakten hör verkligen inte till det vanliga. Något liknande har jag inte upplevt så långt jag kan minnas och absolut inte under de år jag skrivit denna blogg.
Inte desto mindre har vi vårdagjämning idag den 20 mars, men vårdagjämningen är ju ingen dag. Det är en tidpunkt som avses, nämligen när jorden passerar en speciell punkt på sin bana runt solen och solen står rakt över ekvatorn och fördelar sitt ljus rättvist över norra och södra halvklotet.
Vårdagjämningen – balanspunkten mellan ljus och mörker
Vid sommarsolstånd passerar jorden en punkt på sin bana då jordens norra halvklot lutar mest fördelaktigt mot solen. Vid vintersolstånd är det tvärtom, då lutar jordens södra halvklot mest fördelaktigt mot solen. Vid vårdagjämning och höstdagjämning råder den perfekta ljusbalansen med den nyanseringen att vårdagjämningen innebär ett inträde i det ljusa halvåret för norra halvklotet.
Dagarna omkring vårdagjämningen går solen upp rakt i öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring vårdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.
Så här har dessa kommentarer kring vårens framsteg och ljusets återvändande sett ut de senaste åren:
Konklaven gjorde ett ovanligt snabbt jobb den här gången och den 13 mars fick världen därför en ny påve efter bara ett dygn och fem omröstningar – ”habemus papam!” Det är ett gott tecken att den argentinske kardinalen, Buenos Aires ärkebiskop, Jorge Mario Bergoglio valt det ödmjuka påvenamnet Fransiskus I efter den fromme munken med samma namn. Han blir den katolska kyrkans 266:e påve.
Jag reagerade med förvåning på såväl det faktum att ingen påve tidigare valt det namnet som att han är den förste jesuiten som blir påve. Låt oss hoppas att han blir en bra påve! Vad nu i det praktiken kan innebära? Kanske en liberalare och mer modern human inställning när det gäller t ex aborter och homosexuellas rätt till giftermål? Tveksamt…
Jorge Maria Bergoglio, nu känd som Fransiskus I (1936 – )
Och här i Sverige är det fortfarande isande kallt trots att vi är mitt i mars och nu mindre än en vecka från vårdagjämningen. Gnistrande klart och kallt väder med mycket sol har det varit sista veckan. Och det tycks fortsätta så långt prognoserna räcker. Trist och frustrerande.
Vi har haft en dag med en varm blöt temperatur runt behagliga 4 plusgrader i Stockholm idag. Lika varmt och skönt som 2 juni i somras då Stockholm Maraton gick av stapeln.
Jag hoppas på hyfsat klart väder ikväll så man ser något av Stockholm. Det här blir en av de nyårsaftnar jag firar hemmavid.
WordPress har som vanligt skickat ut ett mejl med information om året med bloggen. Jag publicerar nu den här Och jag kan glädjas åt ett nytt rekord – ca 100 000 sidvisningar under 2012 är åtminstone 15 000 fler än förra året. Det är kul!
The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.
Här är ett utdrag:
19,000 people fit into the new Barclays Center to see Jay-Z perform. This blog was viewed about 100 000 times in 2012. If it were a concert at the Barclays Center, it would take about 5 sold-out performances for that many people to see it.
Som läsare av denna blogg väl vet följer jag noggrant jordens årliga resa runt solen och hur vi årligen passerar de fyra checkpunkterna: vintersolstånd, vårdagjämning, sommarsolstånd och höstdagjämning. Det är Jordens egen rytm och andetag.
Just idag, detta Vintersolstånd 2012 har vi dessutom den extra spännande omständigheten att Jorden möjligen kommer att gå under. Detta för att mayafolkets kalender enligt en av flera tolkningar slutar idag. Låt oss se hur det går för oss alla idag? Jag lovar återkomma här i bloggen om jag överlevt…
Vintersolstånd i Norden – årets kortaste dag, officiellt vinterns första dag och den dag då solen når som lägst på himlen
Oberoende av dessa undergångsrykten är detta helt säkert en speciell dag. För kl 18.11 svensk tid händer det igen, vi har vintersolståndet, årets mörkaste dag men också den tidpunkt då det hela vänder mot ljusare och ljusare dagar för oss i Sverige på norra halvklotet. Denna ljusets och mörkrets balanspunkt inträffar exakt kl 18.11 idag och det är den exakta tidpunkt då solen orkar som lägst upp på vår vinterhimmel. Vi är nu mitt i det mörka halvåret, men har i o m denna passage åter börjat resan mot det ljusa.
Klicka för större bild – Fotografiet är taget ut över Tyrrenska havet, Medelhavskusten vid Santa Severa alldeles nära Rom i samband med Vinterstolståndet 2005. Fotot visar solens bana på himlen i 43 steg från gryning till skymning.
Det senaste dygnen i Stockholm har det blivit väldigt mycket vinter på en gång. Snön har öst ned. Och inte bara det, det har blåst kraftigt. Resultatet av dessa extrema omständigheter blev ett riktigt trafikkaos i Storstockholmsområdet.
När det blir snökaos i Stockholm kommer alla möjliga reaktioner. Det handlar naturligtvis först och främst om alla frustrerade stockholmare som får kraftiga problem att ta sig fram i sin stad, men det brukar inte dröja så länge innan det också kommer ironiska kommentarer norrifrån av illa dold skadeglädje.
Det här är förstås ett led i den vanliga i varje land förekommande traditionen att ironisera makten, huvudstaden och de människor som råkar bo i den. Men i det här fallet har det på senare tid kommit mer och mer signaler norrifrån om regional separatism.
Det är förstås skoj med alla skämt om bandvagnshjälp till alla de stockholmare som verkar hopplöst hjälplösa så snart det snöar och bli kallt, men det är tråkigt att läsa alla negativa kommentarer om att vi i södra Sverige påstås utnyttja och suga ut Norrland. Som om träpatronernas tid på 1800-talet ännu inte tagit slut. Och det blir litet väl mycket förklenande ironiska kommentarer om stockholmarnas tillkortakommanden i snökaoset.
Det är väl kanske trots allt inte så konstigt att det blir problem när ett så pass stort område av vägar och komplicerad infrastruktur snöar och blåser igen totalt. Jämförelsen med Norrland haltar betänkligt eftersom det där inte finns samma behov där städerna är så mycket mindre och antalet vägar, människor, hus helt enkelt är så mycket färre. När det går för långt med dessa kommentarer blir det bara fånigt.
Jag blir också hjärtligt trött på orealistiska kommentarer om att Norrland försörjer stockholmare, skåningar och andra sörlänningar. Snarare är det väl så att antalet arbetslösa, bidragstagare och arbetsskygga människor i den speciella s k jägarkulturen är statistiskt överrepresenterade just i den norra landsänden. Undersökningar visar att det knappast råder nån Gnosjö-anda i den delen av vårt land. Det är föga smickrande omständigheter som kan vara lämpliga att lyfta fram i detta sammanhang som svar. Nej det är trams med de där förnumstiga separatistkommentarerna.
Låt oss istället konstatera att Sverige är ett ovanligt vackert land, ett varierande landskap med spännande regionala variationer mellan olika landskap och landsändar. Vi behöver varandra och har alla olika fördelar att bjuda till den gemensamma enheten. Ett Sverige utan Norrland är inget Sverige. Ett Sverige utan Skåne är inget Sverige. Ett Sverige utan Stockholm är inget Sverige.
Vi är en enhet som hållit ihop alltsedan vi förlorade Finland för 200 år sedan. Alltsedan dess har vi, olikt vår granne Finland jag nyss skrev om, varit förskonade från krig och verkligt allvarligt elände. Kanske är det därför som bortskämda lokala separatister hetsar upp sig över petitesser och manar till splittring och söndring?
Jag är övertygad om att det är bäst för samtliga inblandade svenska från Smygehuk till Treriksröset att låta vår enhet bestå!
Idag den 22 september klockan 16.49 på eftermiddagen svensk tid har vi åter höstdagjämning, en balanspunkt mellan ljus och mörker då vi på norra halvklotet lämnar det ljusa halvåret och går in i det mörka. ”Winter is coming!”, för att citera familjen Starks valspråk i GRR Martins fantasyepos ”A game of thrones”.
Dagarna omkring höstdagjämningen går solen upp ungefär rakt österut. Omkring tolv timmar senare går den ner ungefär rakt västerut. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.
Jorden gör outtröttligt sin resa runt solen och passerar med orubblig precision de fyra checkpunkterna i sin årscykel: höstdagjämning (autumnal equinox), vintersolstånd (winter solistice), vårdagjämning (vernal equinox) och vintersolstånd (summer solistice). Livets rytm, naturens rytm, Jordens andetag. Så har det varit i en för människan oändlig tid och så ska det ännu vara i en för människan oändlig tid…
Höstdagjämning med skördemåne i skördetid
Höstdagjämningen när vi går in i Vågens tecken har för människan genom tiderna stått för återhämtning, eftertanke, skördetid och balans. Det är en vackert och mindre intensiv tid än våren, vilket kan vara skönt att komma ihåg. Det är annars lätt att bara fokusera på det faktum att det nu blir mörkare och kallare. Hösten är vacker, väldigt vacker.
Låter Neil Young få sista ordet med vackra och behagliga akustiska ”Harvest Moon” från 1992:
”Before there was organized religion, there was the moon. The Indians knew about the moon. Pagans followed the moon. I’ve followed it for as long as I can remember, and that’s just my religion. I’m not a practicing anything, I don’t have a book that I have to read. It can be dangerous working in a full moon atmosphere, because if there are things that are going to go wrong, they can really go wrong. But that’s great, especially for rock ‘n’ roll.”
Neil Young, 2005
Tillbaka i september igen. Har haft en vän från USA på besök och börjat på mitt nya jobb. Intensivt, svårt att hinna blogga.
Såg sista delen av ”Eighties” på SvT i går och blev åter litet tagen. Har följt större delen av serien under sommaren som gick och självklart måste jag kommentera den i min blogg. Konstigt vore det annars.
Tycker serien var riktigt välgjord och seriös, långt ifrån de vanliga fördomarna som jag jobbat så länge med att nyansera. ”80-talet var inte bara axelvaddar, pastellfärg och tuggummipop” säger de på programmets hemsida på Svt, vilket låter som ett eko av mitt gamla mantra som följt mig ända sedan den där medlemskrönikan på (eller blogg som det skulle hetat idag) på Passagen hösten 1999.
”Eighties” på SvT sändes i 10 avsnitt mellan 8 juni och 31 augusti 2012
Jag tycker journalisten Jens von Reis gjort ett bra jobb med denna serie. Bra upplägg, vettig disposition och över lag väl utvalda intervjupersoner och bra intervjuer. Och jag är kräsen när det gäller detta. Påläst är jag också. Och det var starkt att se serien. Det känns nu nästan rörande att se alla dessa bekanta ansikten som då var unga, se dem presenterade som den historia de nu är – och inse att man är en del av den berättelsen och faktiskt var med och upplevde allt detta.
Depeche Mode, ur första avsnittet ”1980: ”Synthare eller hårdrockare” – en vid denna tidpunkt oerhört rationell fråga att ställa sig. Mitt svar var vid denna tid glasklart…
Overkligt men sant att det nu ligger så långt bak i tiden. Ska inte åter fördjupa mig i detta mysterium.
”Rör inte mitt 80-tal!” - min ursprungliga 80-tals blogg:
