”Tag an der Grenze…”

Den västtyske gränsvakten i sin grönfläckiga Bundesgrenzschutz-uniform räcker över sin tunga kikare till mig, ”jetzt, guck mal…”. Jag kan se hur de tre östtyska vakterna ler och vinkar åt oss från sin patrullbåt på Elbe. Men genom kikaren ser jag nu också något mer. Bakom de tre leende männen i grått hukar en fjärde vakt och han vinkar inte. Han håller en kamera med det längsta objektiv jag dittills sett. Östtysken zoomar in oss och tar kort på kort.

Det är första veckan i september 1985. Vi befinner oss vid Elbe, då gränsflod mellan Öst- och Västtyskland, ca 50 km sydöst om Hamburg nära Lauenburg, DDR, den Tyska Demokratiska Republiken. För den hette ju faktiskt så trots att den östtyska diktaturen inte hade något med demokrati att göra. De hade spärrat in sin befolkning bakom en mur och ett dödligt ingenmansland av taggtråd, minor och vakktorn, en järnridå. Det hela var bara en liten vardaglig episod en gråmulen septemberdag för 24 år sedan, men jag minns än hur illa berörd jag som 17-åring blev av denna obetydliga kontakt med kalla kriget. 

Jag hade just början tvåan i gymnasiet och befann mig på en veckas skolutbyte mellan Brännkyrka Gymnasium i Stockholm och Wilhelm Raabeschule  i Lüneburg, Västtyskland. Det var en mycket givande, spännande och trevlig upplevelse att få bo hemma hos en tysk familj. Jag minns ännu de generösa frukostarna hemma hos familjen Köppe på In der süssen Heide.  Jag minns självklart också besöket på Europas då näst största discotek, Galactica, men även tydligt programaktiviten ”Tag an der Grenze”. Det var nyttigt för oss att få se denna lilla del av den världspolitiska verklighet som vi då alla var en del av. 

Några månader tidigare, i maj samma år, har jag varit i Leningrad i Sovjetunionen med min orkester på en konsertresa. När vi passerar gränsstationen vid Vaalimaa nära Virolahti står de sovjetryska vakterna och ler och vinkar de med. Det ser trevligt ut. Men de håller ena handen bakom ryggen för att dölja sina AK 47 Kalashnikovs. I den mörka jorden vid gränsstationen har de med vita stenar skrivit samma ord på alla tänkbara språk: Peace, Frieden, Mir, Rauha, Paix, Fred, Pax, Paz… Efter att ha passerat ingenmanslandets sandade minfält, taggtrådsstängsel och höga vakktorn känns det hela i lika delar cyniskt och groteskt.

Jag tänker på detta eftersom det nu imorgon är precis 20 år sedan Berlinmuren öppnades och vi fick ett slut på det förtryck som järnridån och muren stått för. Jag var ett av de obetydliga vittnen som fick se något av hur detta förtryck kunde se ut. Och då fick jag bara se den officiella bilden; den var obehaglig nog. Jag glömmer det aldrig.

”Walled in” – en suveränt animerad och intressant presenterad dokumentärfilm om Berlinmuren

Smakfullt SVT om Allhelgonahelgen

Imorse fick jag ännu ett bevis på varför jag föredrar SVT framför TV4.

SVT hade i sin morgonsändning smakfullt nog valt att intervjua prästen Olle Carlsson om vad Allhelgonahelgen står för, om varför vi firar/högtidlighåller Alla helgons dag i Sverige. Det var en finstämd och eftertänksam intervju.

Samtidigt på Tv4 rapporterades det om Halloween, karvande i flinande pumpor, krimskrams och all den vulgär-kommersiella amerikanska skräpkultur som en allt större del av den svenska befolkningen tror att den här helgen står för. 

Smaklöst TV4. Smakfullt SVT.

Alla helgons dag

Poltava den 28:e juni anno 1709 och nu 2009

Det är på morgonen den 28 juni 1709 utanför staden Poltava i Ukraina. När dagen är slut kommer Sverige att ha lidit sitt största militära nederlag genom tiderna. En katastrof; det som kom att bli början till slutet på den svenska stormaktstiden.

I alla år har jag läst de många förklaringarna till att detta kunde hända. Att 16 000 svenskar stod mot 42 000 ryssar var inget nytt, oddsen brukade ju vara svåra för svenskarna. Men hur kunde den så framgångsrika karolinska krigsmaskinen drabbas av detta fruktansvärda nederlag? Det fanns ju förklaringar… Kungen själv, Karl XII, hade träffats av en muskötkula i foten ca 10 dagar tidigare och var skadad. Han kunde inte leda striden och det skulle visa sig att det inte alls fungerade utan honom. Konflikten i den högsta ledningen var förlamande, fältmarskalkarna Rehnskiöld och Lewenhaupt drog inte jämnt. Inte alls. Stridsplanen var dåligt kommunicerad.  Den här gången misslyckades man kapitalt med det man alltsom oftast excellerat i tidigare. Att vinna fältslag.

Ryssarna har ett talesätt för att beskriva tafatthet, ”som svenskarna vid Poltava”. Men i den här historiska bloggen hade jag inte tänkt beskriva själva slaget; det har andra gjort så många gånger och så väl. Läs Peter Englunds ”Poltava” eller Peter Froms ”Katastrofen vid Poltava”. Jag nöjer mig därför med att konstatera att när den fruktansvärda dagen den 28 juni 1709 var slut hade ca 7 000 – 8 000 svenska soldater stupat och omkring 3 000 tagits till fånga. Några dagar senare, 1 juli 1709, kapitulerade återstoden av den svenska karolinerarmén vid näraliggande Perevolotjna. Ridå! 

Idag ligger Poltava, liksom då för 300 år sedan, åter i Ukraina. Inte Sovjetunionen eller Ryssland. Och Ukraina och Ryssland har helt olika sätt att se på slaget. I en tidningsartikel läser jag att Poltavas borgmästare Andrej Matkovskij anser inte att detta är något som ska firas festligt. Han och många ukrainare med honom vill hellre minnas de döda på bägge sidor. Några typiska ryska militärparader vill han inte veta av.

Att Ryssland och Ukraina inte kan komma överens på den här punkten är allt annat än oväntat. Under de senaste åren har det blivit tydligt att relationerna mellan Kiev och Moskva varit mycket ansträngda. Ukrainas västvänlige president Viktor Jusjtjenkos strävan att föra Ukraina in i Nato har väckt stark irritation i Moskva, som av tradition ser Ukraina som Rysslands historiska intresseområde. Konflikten om gaspriser har förgiftat relationerna ytterligare.

Tolkningarna av slaget vid Poltava går alltså vitt isär. Ur Moskvas synvinkel var Peter den Stores seger över Karl XII ett avgörande kliv framåt för det ryska imperiebygget, som konsoliderades under hela 1700-talet. Östra Ukraina, som innan slaget hade varit en mer eller mindre självstyrande kosackstat ledd av Ivan Mazepa, införlivades med det ryska imperiet.

Den sårade Karl XII vid Poltava tillsammans med den ukraniske hetmanen Mazepa

Jag läser vidare i tidningsartikeln om Ukrainas konsekvenser av den ryska segern. Hur det med tiden inleddes en assimilering av det ukrainska språket och den ukrainska kulturen. Följderna kämpar den ukrainska staten med än i dag. I östra Ukraina finns miljontals ukrainska medborgare som bara kan ryska. Efter slaget vid Poltava försvann Ukraina helt och hållet från den politiska kartan. Ukraina smälte ihop med och blev en del av det ryska imperiet. ”Segern vid Poltava var ingen triumf för oss, snarare en katastrof”, säger Oksana Salnikova som är historiker på Poltava museum.

I Poltava bor det i dag både ukrainare och ryssar; befolkningen uppgår till 300 000. Och det är som som sagt inte alla som vill fira detta. ”Det är inget att fira. Hade Karl XII vunnit, hade vi sluppit det ryska oket. I stället fick vi trehundra år under Ryssland, och vi är fortfarande beroende av dem”, säger Viktor, en ukrainsk invånare.

Många inom Ukrainas västvänliga majoritetsbefolkning anser t o m att Karl XII var hjälten som försökte hejda och trycka tillbaka Rysslands vad man kallar underliggande expansionism västerut. Därför ska den svenska krigarkungen högtidlighållas. Bl a med resandet av en ny staty av Karl XII. Statyn är formad av den svenske konstnären Bernhard Englund, som redan förra veckan var nere i Poltava med sitt verk.

För den så lättretade nationalistiska ryska nationen är det här naturligtvis irriterande. Efter de officiella ryska protesterna då ”Tingaling” showen kördes på melodifestivalen har jag dock upphört att förvånas. Däremot oroas jag av den ryska nationalismen. Var ska det sluta? Det måste naturligtvis vara ok att ukrainarna får resa en staty av Karl XII som kan få finnas i Ukraina tillsammans med ryssarnas favorittsar Peter den Store.

Jo förresten, en sak till. Jag vill också här passa på att varna för den fullständigt ohistoriska ryska filmatisering av slaget vid Poltava från 2007. Det är helt enkelt fråga om en riktig kalkon till osmakligt nationalistisk rysk actionrulle som inte har mycket att skaffa med den historiska verkligheten. Vi vet ju alla att svenskarna i själva verket var fler än ryssarna och att svenskarna, till skillnad från de ädla och humanistiska ryssarna, var mordiska krigsförbrytande bestar som alldeles nyligen hade hämtat ut nya skinande guldgalonerade uniformer från förråden och att själva slaget till syvende och sidst kom att avgöras av ett massivt och heroiskt ryskt kavallerianfall som en gång för alla svepte bort allt svenskt motstånd…

Årstabergs station är för liten

I januari 2006, bara en dryg månad efter att jag flyttat till Liljeholmen, öppnades en ny pendeltågsstation mellan Älvsjö och Stockholm södra - Årstaberg. Det var jag och andra boende i Liljeholmen och Årsta mycket tacksamma för. Och säkert många andra boende söder om söder för den delen. Nu gick det snabbt att ta sig från Liljeholmen till Pendeltåget, bara två stationer med Tvärbanan. Samtliga boende i Årsta hade plötsligt också nära till en egen pendeltågsstation.

Det är nu drygt tre år sedan och framförallt har jag sedan september i höstas dagligen passerat Årstaberg på min väg till Flemingsberg på vardagmornarna. Jag har nu mer att säga om Årstaberg. Det är nämligen väldigt tydligt att stationen är litet för liten för den trafikström som dagligen passerar genom den.

Allra mest tydligt blir det då två pendeltåg stannar samtidigt uppe på Årstabergs station samtidigt som ett par bussar stannat nere på torget.Plötsligt ska ett par trehundra människor ta sig igenom stationens getingmidja inom loppet av någon minut. Vi som kommer från bussarna kanske rusar mot ett pendeltåg där uppe. De som kommer från tågen kanske har bråttom till en buss. Då blir det ofelbart olustigt trångt vid biljettspärrarna. Det finns bara tre spärrar plus den vid konduktörens bås. Det är för litet. Alldeles för litet.

Det är inte bara i dessa extra situationer som det blir trångt. Det räcker med ett tåg och en buss. Det är svårt för en lekman att förstå hur de tänkte när de planerade stationen. Vilka strömmar av människor är stationen dimensionerad för? Helt klart mindre strömmar än de som nu år 2009 dagligen använder stationen. Årstaberg måste ha blivit en succé! Men den är olustigt trång för oss som använder den i rusningstrafik.

Jag kan också bekräfta att ”Mannen med Lidl-kassen” så sent som i tisdags i denna vecka fortfarande hade sin Lidl-kasse med sig på Tvärbanan. Samt att Saxofonmarodören från Flemingsberg nu helgarderat den terror han utsätter mig för genom att på mornarna spela vid Årstaberg och på eftermiddagarna vid Flemingsberg… Annars är mornarna väldigt vackra och soliga, men aningen kalla denna vecka. Hoppas på en fin helg!

Rojalist javisst!

Nej jag kan inte se några problem med monarkin i Sverige anno 2009…

Monarkin har ett starkt parlamentariskt demokratiskt stöd i Riksdagen. Kungafamiljen har ingen formell makt, men gör mycket nytta för vårt land. De är väl värda sitt apanage.

De invändningar republikaner kommer med låter sig höras i teorin, men känns tämligen menlösa i nuläget.  Jag är övertygad om att vi i Sverige har mycket att vinna på att behålla vår månghundraåriga monarki. 
Kungafamiljen har fortfarande en roll att spela i vår moderna demokrati. En positiv sådan.

Grattis Victoria och Daniel!  Jag håller på er! Det värmde gott att se er uppenbara glädje när er förlovning ÄNTLIGEN tillkännagavs. Det är underbart med människor som tror på kärleken och inte ger upp. Vi behöver mer sånt i det här landet.  Särskilt just nu i dessa kristider.

”Dragon Gate” – kitschigt spektakel, eller?

Tillbaka igen hemma vid mitt helsvenska tangentbord idag söndag.

Susade idag ned längs E4:an genom ett vackert och inledningsvis riktigt vintrigt Sverige. I förnämliga bilstereon kunde vi bl a avnjuta inte bara några Zzaj-klassiker utan även en alldeles särdeles fin platta som förtjänar mycket mer uppmärksamhet än den pga oturliga omständigheter kring lanseringen fick när den kom 1995 - Anna Nederdals och Max Schultz’ ack så smakfulla självbetitlade platta. En stämningsfullt vacker musikalisk skapelse med underbar singer-songwriter-känsla långt, långt innan begreppet blev närmast uttjatat. Ja, så kan det bli.

Där bilen rusade fram genom det norrländska landskapet kunde vi inte annat än häpnas över hur tjusigt det var. Det var också en sällsamt vacker morgon med sol, vilket kändes skönt efter den grådaskiga och moddiga gårdagen. Ja, se själv!

E4:an upp och ned genom Sverige åkte jag flera gånger per år under mina första 20 år, dvs så länge farmor och farfar fanns kvar i livet upp i Pajala. Oj, oj så mycket bil och så många mil det blev. Mycket är sig också ännu likt längs med vägen. Som t ex Norrbränningen strax söder om Söderhamn där vi ibland brukade stanna och vila längs med vägen. Har fragmentariska minnen av hur jag kunde vakna till nån gång under småtimmarna medan mamma och pappa byttes av vid ratten. Det var 120 långa mil att köra enkel resa och pappa körde oftast och mest, men mamma ryckte in ibland också.

Något nytt som dykt upp längs med vägen är det märkliga spektakel man passerar strax söder om Gävle, i höjd med Älvkarleby vid Dalälvens utlopp. Där låg i mitten av 80-talet, minns jag, ett hotell som kallades ”Älvkarlen”. Nu finns där ett overkligt stort spektakulärt bygge som kallas ”Dragon Gate”; ett enormt kinesiskt palats med ett stycke av kinesiska muren runt om. Ja just det. Det hela är mycket imponerande, fantasieggande och möjligen även aningen malplacerat (?) där det dyker upp i all sin grandiosa über-dimension längs E4:an i den svenska barrskogen.

Jag kan fascineras av stora hotell; egna världar med sin egen historia. De behöver dock inte ha så spännande historier att berätta som ”Overlook” i Stephen Kings ”The Shining” för att fånga mitt intresse. ”Dragon Gate” har sin speciell historia.

”Dragon Gate” hette alltså ursprungligen ”Hotell Älvkarlen” och byggdes 1986 av det kommunala fastighetsbolaget Östanå. Men redan 1988 gick verksamheten i konkurs och följande år kom hotellet att bli flyktingförläggning. År 2004 såldes fastigheten vidare till den kinesiske affärsmannen Jingchun Li, som gjort sig en förmögenhet på att tillverka myggmedel. Nu började det hända saker.

”Mister Li” döpte om hotellet till ”Dragon Gate” och planerade för att bygga om fastigheten till en mötesplats för svenska och kinesiska affärsmän. ”Jag är en galen kines som bygger Dragon Gate”, citerades Li i Gefle Dagblad i juni 2007. Och det får nog lov att sägas vara ett smått galet bygge. Ett kinesiskt torg anlades i anslutning till hotellet och en staty av det buddhistiska helgonet Guanyin restes 2005 på väl synlig plats från E4:an.

 

Planen på det kinesisk-svenska handelshuset, vars nock skulle prydas av en trehundra meter lång draksvans, fick efter en annan liknande kinesisk satsning i Kalmar ändras om till två restauranger, ett museum och ett shaolintempel, innehållande en kung fu-skola. Efter att Dragon Gate blivit klar planeras för uppföljaren ”Dragon City”, en kinesisk stad i närheten. Man vill där bygga världens största Buddha och få hit en levande panda. Hmmm…

Tyvärr har dock centret alltsedan projektets början utsatts för hård kritik för dåliga arbetsförhållanden, vilket jag minns från min tid hos förra arbetsgivaren, Arbetsmiljöverket. Jag minns att kollegorna talade om detta bygge. Verket har handlagt inte mindre än 13 ärenden angående Dragon Gate och har tilldömt det ansvariga byggföretaget vite på 1,1 miljoner för brott mot arbetsmiljölagen. Frånvaron av kollektivavtal för de kinesiska byggarbetarna ledde till att fackförbundet ”Byggnads” hotade med blockad 2005. Problemen har i själva verket varit så många att Dragon Gate år 2006 utsetts till ”årets sämsta bygge” av tidningen Byggnadsarbetaren, en ”merit” av mycket tvivelaktigt värde. Under våren 2008 uppmärksammades även att delar av anläggningen byggts utan bygglov.

Så… Vad ska jag säga om detta ”dynamiska” bygge? Jag måste erkänna att jag fascineras av den här typen av byggen, litet samma andas barn som dels Werner Herzogs film ”Fitzcarraldo” där galne Klaus Kinski spelar operafantasten och drömmaren som vill bygga ett operahus inne i Amazonas och låter släpa en hel hjulångare över ett berg i djungeln, dels det måttlöst anakronistiska slottet Neuschwanstein i tyska Bajern, byggt 1869-1884 av den milt sagt excentriske kung Ludwig II (många hävdar att han verkligen var sinnessjuk eftersom han tycktes leva i en Wagnersk sagovärld där slottet  Neuschwanstein var det bästa exemplet).

Så… Igen. Fascinationen finns där. Jag kan tycka att det är uppfriskande och befriande att människor har extraordinära, fantasieggande idéer som de också omsätter i praktiken. Det blir förstås dock litet värre när förhållandena kring det hela blir för kaotiska och osäkra. Känslan man får när man passerar ”Dragon Gate” vid E4:an är just att det är ett galet bygge. Fakta i målet bekräftar sålunda detta…

”Jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör”

Hösten 2008 känns detta citat åter aktuellt. Det härrör från förr-förra lågkonjunkturen, den i början av 90-talet som också innebar en rejäl ”bankkris” med bankakut för misskötta svenska banker. Den här omgångens bankkris har i alla fall inte hittills drabbat de svenska bankerna lika hårt som den förra. Men irritationen bland folk i allmänhet är kanske ännu större nu.

Riksbanken sänte reporäntan igår med 1,75% ned till 2,0%. Mina lån i Handelsbanken ligger kvar på över 5% pga att banken inte medger några riktigt rörliga lån. Det släpar efter med tre månader. Efter nästan 15 år som kunde i Handelsbanken har jag börjat ledsna så smått. Handelsbanken ska ha respekt för att ha varit den enda av de svenska storbankerna som klarade sig från att behöva be om hjälp från bankakuten i början på 90-talet, men deras senfärdighet att sänka räntorna är irriterande. Och deras nonchalans i att inte ha tid att träffa sina kunder vid omläggning av lån och sedan inte heller ta sig tid att svara på mejl med frågor är obegripligt oproffsigt.

Och då, i början av 90-talet, som nu, finns förstås en stor del av förklaringen till finanskrisen i den girighet som fått ansvariga i bankerna att låna ut mer än vad man han haft säkerhet för. Detta för att maximera den egna vinsten långt mer än vad som varit klokt och seriöst. Jag har alltid varit för fri företagsamhet och fri konkurrens, men då borde detta i högre grad gälla även bankerna. Här vill de ju ha det bästa av två världar; när det går bra ska de ha de stora vinsterna i marknadsekonomi, men när misstag begås och förlusterna ökar,  ja då ska skattebetalarna träda in och rädda deras skinn. Då är planekonomi med statligt ansvar att föredra.

Det enda jag kan göra för att visa mitt missnöje är att byta bank. Nu ska jag kolla vilka villkor jag får hos de andra bankerna.

Och citatet, ja det är ju festligt nog ett av Tomas Ledins mer oväntat radikala inhopp på en barrikad där man aldrig brukar se honom. Låten hette ”Du kan lita på mig” och fanns med på plattan med samma namn från 1993.

”Vågar du bli gammal?”

Läste denna obetalbara kvällstidningsrubrik över axeln på en medresenär på gratisbussen som skumpar upp från Liljeholmen till Nybohov nu när hissbanan åter står stilla.

”Blöjor, psykofarmaka, rullstolar och matlådor…”

För 20 år sedan jobbade jag extra på ett servicehus i Älvsjö. Det var mycket jag såg där som berörde mig illa. Ljud, doft och bildminnen sitter kvar. Minnen av oroande och olustig karaktär. Men också många fina minnen. Jag är glad för den tiden jag jobbade på servicehuset. Det var värdefullt om än smärtsamt.

Likaså kan jag tänka på de gånger jag hälsade på farmor under det sista året på sjukhuset inne i centrala Stockholm dit hon flugits från övre Norrland. Det gjorde ont att se henne. Det är också ganska precis 20 år sedan.

Men hur var det på ålderdomshemmen för 40 år sedan? Eller 80 år sedan? Eller på 1800-talet? Eller ännu längre tillbaka? Jag tänker på berättelsen om hjonen i fattigstugan i Emil i Lönneberga. Hur hade de det? Knappast bättre än idag.

Jag blir så trött så trött på den här typen av cyniskt tugg i kvällspressen. Skrämmas, skrämmas. Som om det här var nån sorts ny problematik. Det har aldrig varit lätt att bli gammal. Och det var ta mig f-n inte bättre förr! 

”Vågar du bli gammal?” 

Ja, jag vet vad som väntar mig. Eller snarare, nej ingen av oss vet hur det slutar. Om vi inte själva väljer att avsluta det hela i förtid.

So what else is new!?

President Obama; förändring som är bra för USA och bra för världen

Jag vaknade upp imorse och gick bort till dörren för att kolla in morgontidningen… Inget där. Inget var ännu klart när den gick i tryck.

Men när jag slår på TVn står det omedelbart klart… Jublande människor på Obamas valvaka i en park i Chicago. Barack Obama har verkligen blivit president i USA! Ingen ”Bradley-effekt” har kunnat stoppa honom. Och det är en klar seger. Det är helt fantastiskt!

Jag står där i min gamla röda, ärvda morgonrock med fjärrkontrollen i handen i gryningsdunklet i mitt vardagsrum och hajar till. Vem som än vunnit detta historiska val hade det inneburit en positiv förändring för USA. En efterlängtad och välbehövlig förändring. Nu har väljarna i USA sagt sitt och det känns som en stor lättnad att Obamas seger är så tydlig, så oomtvistlig. Detta är ett historiskt ögonblick för USA, ett historiskt ögonblick för världen.

Jag tror dessutom att det, totalt sett, för USA och för hela världen, var det bästa som kunde hända. Det här är förändring som inte bara är efterlängtad efter 8 år med en president som fått USAs anseende att försämras i världen, som distanserat USA från resten av världen, som fått USA att tappa ledarskapet och bildlikt krympa, moraliskt sett. Det är förändring som är efterlängtad av en majoritet av väljarna i USA och, tror jag, helt säkert av en majoritet av världens befolkning. Det är en oerhört positiv förändring. Därför måste jag säga att jag är otroligt glad nu på morgonen. Rätt man vann!

”Även fast”

Nej! Det heter ”trots att”. Så är det, och hör sen!