Ja jag måste säga att jag kände mig riktigt stolt när jag såg den storslagna öppningsceremonin till Eurovision 2013 i Malmö…
Det var verkligen ovanligt fint och stämningsfullt gjort. Och den lilla storyn om fjärilslarven som föds i Baku och sen reser hela vägen genom Europa för att bli till en vacker fjäril i Malmö är suggestiv och kreativt effektfull på samma gång. Den symboliska fjäril som sen dök upp i alla presentationer skrudad i respektive lands färger. Hög stilpoäng där Sverige!
Den specialskrivna musiken av Björn Ulvaes, Benny Andersson och DJ Avicii fungerade utmärkt bra och var precis så storslagen som man kunde hoppas på. Bron som de tävlande i procession tågade in på efter sina länders flaggor var precis så symboliskt olympisk som den kan vara i Malmö vid bron som binder oss samman med kontinentala Europa.
Det svenska arrangemangets tema ”We are one” är precis vad som från början var hela tanken bakom festivalen när den drog igång 1956 ca 10 år efter andra världskriget, som ytterligare ett sätt att skapa mer samhörighet i Europa. Och det kändes som att Sverige nu också tog chansen att med detta arrangemangs tydliga utropstecken utveckla festivalen och inför Europa och världen föra fram de demokratiska, självdistanserade, toleranta och fördomsfria ideal och värderingar vi står för. Så kan jag nu också läsa om all välförtjänt beröm som det svenska arrangemanget nu får.
Extra trevligt i denna glädje är att evenemanget ägde rum i just Malmö, den stad i Sverige som på senare år figurerat i flest negativa sammanhang och fått så mycket badwill. Detta var därför mycket välbehövlig goodwill för Sveriges tredje stad (som nu i en vecka varit den första), porten mot Europa.
Och till sist, Petra Mede gjorde ett alldeles fantastiskt professionellt jobb som ensam värdinna, språkkunnig, fokuserad och med självdistans och lagom humor. En insats hon får mycket välförtjänt beröm för. Högsta poäng för det Petra!
Och här har vi introduktionen och öppningsceremonin till ESC i Malmö 2013
Jag minns att jag blev överraskad när jag 2005 förstod att hundraårsminnet av unionsupplösningen från Sverige 1905 i Norge var betydligt större än millenniehysterien några år tidigare. Nu så här många år efteråt är det kanske svårt att förstå hur stort millennieskiftet var när det var aktuellt. Men vi som var med minns.
Jag har i två perioder i mitt liv jobbat i nordiska organisationer och kan därmed säga att jag har en hel del erfarenhet av att jobba med både finländare, danskar och norrmän. Jag blev lika ledsen varje gång jag stötte på det meningslösa lillebrorskomplexet hos mina kompetenta norska medarbetare. Litet som Göteborg i förhållande till Stockholm, fast starkare och långt mer inpyrt. Det var naturligtvis långtifrån alla som var funtade på det sättet, nej inte alls. Men det fanns där, latent, hos många.
Över huvud taget har jag genom åren blivit både förvånad och ledsen över hur djupt lillebrorskomplexet suttit i Norge. Obegripligt nog verkar det finnas kvar. Varför? Hur jobbig relationen till Sverige fortfarande verkar vara för så pass många av invånarna i vårt vackra, framgångsrika och välmående grannland är för mig ett mysterium. Vad har ni norrmän kvar att bevisa? Ni är världens rikaste och mest välmående land. Er BNP passerade lilla Sveriges för flera år sedan. Ni är suveräna i alla vintersporter. Ni har en stark inhemsk kultur, exporterar musik, design och litteratur och bor i ett alldeles otroligt vackert land med varierad natur.
”Vi elsker dette landet…” Vackra, storslagna Norge
Så varför detta småaktiga behov att distansera er, racka ned på och förringa det svenska? Ett skruvat exempel på detta är jeansmärket ”Anti Sweden” som fortfarande fokuserar på negativ energi riktad mot Sverige i sin marknadsföring. Minns ett otrevligt inslag med nån obehaglig talesperson för företaget på tv för några år sedan. Det är ju bara sorgligt. Blotta tanken att någon skulle komma på idén i Sverige att bygga ett varumärke med affärsidén att racka ned på och dissa ett grannland är helt absurd. Närmast pinsam.
Om ni norrmän tidigare haft problem med att Sverige varit mer ”framgångsrikt”, om ni inte kunnat glädjas åt Sveriges tidigare framgångar som jag nu gläder mig med era, om det stört er, borde ni väl ni nu kunna slappna av och njuta av era framgångar. På höjden av all idrottslig framgång, på toppen av det gigantiska berg av pengar som oljemiljarderna givit er blickar ni ut över världen distanserade från EU som ni inte behöver vara med i. Hallå vakna Norge, ”dere har vunnit, seiern e er! ” och ni har nu tagit över storebrorsrollen! Ni är verkligen värda att gratuleras till era framgångar.
Och så kommer den avslutande reflektionen – om det nu var så fantastiskt viktigt att bli av med Sverige och allt vad Sverige står för, varför var det då så viktigt att behålla utdelningen av svenske Alfred Nobels fredpris i Oslo? Långt efter det att Oslo slutat vara Kristiania och Norge en del av unionen med Sverige. När svensken Alfred Nobel skrev sitt berömda testamente hösten 1895 hette Oslo ännu Kristiania och var en del av den för Norge så förhatliga unionen. Fortfarande mer än 100 år efter unionsupplösningen är det väldigt viktigt för många norrmän att distansera sig från allt svenskt. Men utdelningen av det svenska Nobelpriset vill man av någon inkonsekvent anledning absolut behålla. Det är ok.
Den för norrmännen så förhatliga symbolen för unionen med Sverige, unionsflaggan, ”sillsalaten” – en förutsättning för utdelningen av svenske Alfred Nobels fredspris i Kristiania, nuvarande Oslo.
OBS! Alla ni vänliga, humoristiska, kompetenta norrmän jag träffat genom åren – och ni är många. Den här bloggen har inget med er att göra, nej om den har någon udd är den riktad mot alla ev kvarvarande småaktiga förgrämda landsmän som fortfarande sitter fullpackade med fördomar mot Sverige och tyngs av ett meningslöst lillebrorskomplex!
Det senaste dygnen i Stockholm har det blivit väldigt mycket vinter på en gång. Snön har öst ned. Och inte bara det, det har blåst kraftigt. Resultatet av dessa extrema omständigheter blev ett riktigt trafikkaos i Storstockholmsområdet.
När det blir snökaos i Stockholm kommer alla möjliga reaktioner. Det handlar naturligtvis först och främst om alla frustrerade stockholmare som får kraftiga problem att ta sig fram i sin stad, men det brukar inte dröja så länge innan det också kommer ironiska kommentarer norrifrån av illa dold skadeglädje.
Det här är förstås ett led i den vanliga i varje land förekommande traditionen att ironisera makten, huvudstaden och de människor som råkar bo i den. Men i det här fallet har det på senare tid kommit mer och mer signaler norrifrån om regional separatism.
Det är förstås skoj med alla skämt om bandvagnshjälp till alla de stockholmare som verkar hopplöst hjälplösa så snart det snöar och bli kallt, men det är tråkigt att läsa alla negativa kommentarer om att vi i södra Sverige påstås utnyttja och suga ut Norrland. Som om träpatronernas tid på 1800-talet ännu inte tagit slut. Och det blir litet väl mycket förklenande ironiska kommentarer om stockholmarnas tillkortakommanden i snökaoset.
Det är väl kanske trots allt inte så konstigt att det blir problem när ett så pass stort område av vägar och komplicerad infrastruktur snöar och blåser igen totalt. Jämförelsen med Norrland haltar betänkligt eftersom det där inte finns samma behov där städerna är så mycket mindre och antalet vägar, människor, hus helt enkelt är så mycket färre. När det går för långt med dessa kommentarer blir det bara fånigt.
Jag blir också hjärtligt trött på orealistiska kommentarer om att Norrland försörjer stockholmare, skåningar och andra sörlänningar. Snarare är det väl så att antalet arbetslösa, bidragstagare och arbetsskygga människor i den speciella s k jägarkulturen är statistiskt överrepresenterade just i den norra landsänden. Undersökningar visar att det knappast råder nån Gnosjö-anda i den delen av vårt land. Det är föga smickrande omständigheter som kan vara lämpliga att lyfta fram i detta sammanhang som svar. Nej det är trams med de där förnumstiga separatistkommentarerna.
Låt oss istället konstatera att Sverige är ett ovanligt vackert land, ett varierande landskap med spännande regionala variationer mellan olika landskap och landsändar. Vi behöver varandra och har alla olika fördelar att bjuda till den gemensamma enheten. Ett Sverige utan Norrland är inget Sverige. Ett Sverige utan Skåne är inget Sverige. Ett Sverige utan Stockholm är inget Sverige.
Vi är en enhet som hållit ihop alltsedan vi förlorade Finland för 200 år sedan. Alltsedan dess har vi, olikt vår granne Finland jag nyss skrev om, varit förskonade från krig och verkligt allvarligt elände. Kanske är det därför som bortskämda lokala separatister hetsar upp sig över petitesser och manar till splittring och söndring?
Jag är övertygad om att det är bäst för samtliga inblandade svenska från Smygehuk till Treriksröset att låta vår enhet bestå!
Språkpolisen inom mig reagerar varje gång jag hör någon använda detta konstiga och felaktiga uttryck som ligger så fel i munnen på mig. Dessvärre får jag en känsla av att det bara blir fler och fler människor som får för sig att detta är korrekt svenska…
Apropå krigshistoria som ju är ett ämne jag då och då återkommer till i bloggen…
Jag tänker nu särskilt på krigshistorikern Antony Beevor vars böcker jag med intresse läst och och berörts av alltsedan ”Crete – The battle and the resistance” inför mitt första besök på Kreta sommaren 1994.
Antony Beevor (1946 – )
För ett par dagar sedan fick jag på SvTs Babel höra ett uttalande om Beevor som fick mig att reagera. Och förvånas. Inte desto mindre som uttalandet kom från journalisten och historikern Henrik Arnstad vilken uppenbarligen kände ett plötsligt behov att inför TV-publiken distansera sig från kollegan Beevor:
”Det typiska var att när han börjar prata om sin bok så somnade hela publiken efter ungefär två minuter eftersom det är så fruktansvärt långtråkigt det han pratar om, lödö dödö i oändlighet om nån sorts. Och ändå köper människor de här 1,5 kilos böckerna som ingen läser för det går inte att läsa dem, de är urtråkiga…”
Vad som ligger bakom Arnstads plötsliga behov att på ett så raljant sätt förringa Beevor och hans böcker kan jag inte förstå? Det var lika olustigt som överraskande att höra en så onyanserad kommentar från Arnstad. Här var det uppenbarligen något jag inte alls själv förstått.
Jag tycker ju Beevors böcker är intressanta. Måste vara något fel på mig?! Och allmänt sett har kritikerna tyckt att de är intressanta just för att de berör läsaren genom att lyfta fram enskilda människors och låta deras röster höras. Att lyfta fram enskilda individers upplevelser, öden och levandegöra dem verkar vara en framgångsformel, vilket ju dessutom kommenterades i reportaget i Babel.
Detta berörande och mer personliga sätt att skriva är också något jag upplever att Peter Englund tillämpade i sin klassiker Poltava redan 1988. Innan honom hade engelsmannen Martin Middlebrook skrivit många böcker med liknande metod. Många människor verkar för övrigt tycka att Beevors böcker är läsvärda eftersom de fortsätter köpa dem år efter år. Jag får utgå från att detta upprepade beteende innebär att de faktiskt läser böckerna och inte bara använder dem som vikter.
Men ”50 miljarder flugor” behöver ju som bekant inte ha rätt. Jag försöker inte på nåt sätt bevisa att Beevor är intressant; det är naturligtvis en ren smaksak vad man gillar respektive inte gillar. Jag är däremot väldigt säker på att jag gillar det han skriver och vill gärna ha det offentligt sagt!
Apropå föreläsningar har jag hört många genom åren. Beevor är nog varken den sämsta eller den bästa i det sammanhanget. Jag hörde honom första gången våren 2000 i samband med ett Sverigebesök efter boken om Stalingrad och inför den om Berlin 1945. Jag somnade inte. Jag tråkades inte ut. Och jag kunde inte heller märka att någon av de övriga ca 100 åhörarna (trots att de flesta av dem var tämligen åldersstigna gentlemän t o m jämfört med mig) nickade till.
Efteråt fick jag mina medhavda böcker signerade av Beevor och bytte några ord med honom; en lågmäld och ödmjukt brittiskt artig gentleman. Jag minns särskilt hans reaktion när jag räckte fram den gamla boken om striderna på Kreta 1941: ”Old Crete! Oh dear, oh dear! How nice that you read that one, I thought it was forgotten by now!”
Beevors bok om striderna på Kreta från 1991, samma Penguin-utgåva som nu ligger bredvid mig på skrivbordet
Och i boken jag nu har framför mig denna oktoberkväll drygt tolv år senare ser jag Beevors prydliga handstil och kan läsa att det var den 10 april år 2000 som det där korta samtalet ägde rum på Långa Raden på Skeppsholmen.
Det är naturligtvis långtifrån alla som roas av krigshistoria eller förläsningar hållna av företrädare för ämnet, inte ens de mest uppburna, men att uttrycka sig så generaliserande och onyanserat som fackmannen, historikern Henrik Arnstad gjorde på Babel tycker jag säger mer om hans omdöme – vid detta tillfälle – än om offret för dessa nedlåtande kommentarer. Jag förstår inte vad som for i honom?
Jag har uppskattat det jag läst av Arnstad. Och han brukar ha betydligt intressantare saker att säga än detta påhopp, t ex det han berättade om senare i Babel om vår västeuropeiska identitet och hur andra världskriget ersatt religionen och kyrkan i det avseendet. Arnstad menar att antinazismen är vår nya Gud och att Hitler som gestalt personifierar en satanssymbol eller satan själv.
”När jag skrattar åt Hitlerskämten bekräftas jag som västerlänning, då bekräftas min identitet. När jag reste runt i Kina hade ingen hört talas om Adolf Hitler”.
Det är den Arnstad jag känner igen från andra sammanhang, träffsäker och intressant. Hoppas på mer av den varan!
Det var en gång i en annan tid, i ett annat land. Ett land och en tid för nu ganska längesen som jag ännu minns. Så väl.
Jag har just sett Maud Nycanders och Kristina Lindströms nya film om Olof Palme, den kanske starkaste dokumentärfilm jag sett. Efter tidigare läsning av både Kjell Östbergs och Henrik Berggrens biografier och genom att ha hunnit fylla 18 precis innan Palme sköts var jag väl förberedd för dokumentären. Det har sagts att vi genom att minnas Palme också förstår hans tid, det samhället och oss själva bättre. För mig stämde det väldigt bra. Jag har sett en väldigt viktig film jag önskar att alla oavsett politiska värderingar går och ser. Det här är 100% högintressant samtidshistoria. Det här är viktigt.
Vissa situationer i filmen blir närmast bisarra tidsdokument. Som när en fransk journalist får intervjua en halvnaken Palme i omklädningsrummet efter en av många tennismatcher mot Harry Schein; naturligtvis talar Palme flytande franska. Eller som när den kidnappade kassörskan på banken vid Norrmalmstorg kan ringa direkt till Regeringskansliet och få tala med Palme som upprättat en egen ledningscentral hierarkiskt ovanför polisens eller när Palme ber journalisterna sluta filma honom när han ska plocka fram husnyckeln från det hemliga gömstället utanför radhuset i Vällingby. En annan tid, ett annat land.
Palme hade så mycket… Ideologisk spänst, glödande patos, retorisk briljans och debattskicklighet, vass arrogans, envis integritet, karismatisk närvaro, politiskt mod, hätskhet, hårdnackad stridbarhet och en osedvanligt skarp intelligens och rörligt intellekt. Allt detta hade Palme. Allt detta gjorde honom både älskad och hatad. Han retade upp och rörde om. Han var allt annat än lagom, kunde inte vara lagom. Man kan nog säga att han var mycket osvensk i många avseenden. Det är lätt att bli imponerad av Palmes förmåga.
Jag tycker t ex avsnittet från Kårhusockupationen 1968 är riktigt bra. Man kan verkligen se hur illa berörd och överraskad Palme blir av de odemokratiska tonerna i studenternas naivt revolutionära utfall mot honom. Men han möter dem med sin överlägsna retorik och försvarar demokratins värderingar som ingen annan. Mästerligt. Aldrig har jag stått så till 100% bakom Palme som vid detta tillfälle.
Jag berörs också särskilt av Palmes engagemang mot rasism, intolerans och främlingsfientlighet. Det är väldigt tydligt att detta var något han brann litet extra för. ”Palme var genuint färgblind”, som Desmond Tutu så målande uttrycker det i filmen. Så minns jag också Palmes inhopp på ANC-galan hösten 1985 där bl a detta alldeles speciella gruppfoto togs.
Palme med artisterna på ANC-galan november 1985. Foto: Tommy Pedersen
Filmen börjar och slutar med mordet, men fördjupar sig lyckligtvis inte i detta så grundligt genomanalyserade svenska trauma, och är i övrigt välgörande rakt och kronologiskt berättad utan konstnärliga krumsprång.
Kjell Östberg har delat upp sin utmärkta biografi i två delar, ”I takt med tiden 1927-1969” och ”När vinden vände 1969-1986”. Så kan man också beskriva Palmes liv och så upplevde jag tydligt filmen som på många sätt är som en lång dags färd mot natt. Internationellt stortrivs Palme som oftast, men inrikespolitiken rymmer alltmer affärer och skandaler som kastar en slagskugga över Palmes liv och gärning. Filmen är alltså inget onyanserat hjälteporträtt av Palme.
Det är verkligen sorgligt att Palme kände sig tvungen att ljuga så flagrant i några av dessa sammanhang. Vi får se den under 70- och 80-talet allt tröttare och mer plågade Palme som håller ställningarna snarare än driver utvecklingen framåt. Här har han kommit i otakt med tiden och går i motvind. Här finns också tyvärr inslag av maktfullkomligheten hos en person vars parti styrt landet i över 40 år och vant sig alltför mycket vid att lösa saker ”inom familjen”.
Olof Palme 1985. Foto: Paolo Rodriguez
Och det var ju den senare tiden i motvind, i otakt som jag själv minns så väl. Det är en resa genom den senare delen av den tid som historikerna kallar ”det korta 1900-talet” som räknas från Första världskrigets slut 1918 till Kalla krigets slut 1989 i Sverige och världen.
Även om politikern Palmes sorgliga dagtingande med sin heder vid tillfällen under 70- och 80-talen förtar en del av respekten kan man inte annat än beröras djupt av porträttet av människan Olof Palme. Det är en både rörande och gripande film där intervjuerna med familjen, de tre sönerna Joakim (född 1958), Mårten (född 1961), Mattias (född 1968) och hustru Lisbeth för första gången medverkar. Här ger de sin personliga och finstämda bild av sin pappa och make, människan Olof Palme.
Familjen Palme vid radhuset i Vällingby 1969: Olof, Joakim, Lisbeth, Mattias och Mårten. Foto: Jan Delden
Jag blir särskilt berörd av den med mig jämnårige Mattias Palmes berättelse om palmehatet på 80-talet och vilka uttryck det kunde ta sig. Hur sonen försökte skydda pappa så han slapp höra de värsta övertrampen. Jag blev väldigt illa berörd av just det avsnittet. Det är vidrigt att se de ovärdiga kränkningar Palme utsattes för. Samtidigt är det ett mått på de otroligt starka och många gånger primitiva känslor han rörde upp.
Benny Anderssons vackra musik gör sitt till för att skapa stämning och jag sitter alldeles tagen när den klingar ut och eftertexterna rullar på duken i biografen Grands salong där Palme själv såg ”Bröderna Mozart” den där ödesdigra fredagskvällen den 28 februari 1986.
Efter filmen promenerar jag längs Sveavägen, passerar nära mordplatsen och går över Adolf Fredriks tomma kyrkogård där Olof Palme ligger begravd. Jag är tyst och tagen av filmen jag sett, den glimt jag fått av en annan tid, ett annat land som också var min. Mitt uppe i ett stycke avgörande svensk samtidshistoria. Se den här filmen!
Det obehagliga ropet inifrån omklädningsrummet följs av ironiska målbrottsflabb, snärten av en blöt handduk, ett högt skrik följt av ljudet av nakna snabba fötter som jagar varandra över golvet. Jag stannar upp och tvekar i dörren på väg in i gympahallen. Niorna som har gympa innan oss åttor är ofta högljudda, stökiga och allmänt obehagliga. Denna gång är inget undantag.
Det är vårterminen 1983 på Nya Långbrodalsskolan i Älvsjö (numera Johan Skyttesskolan), jag är 15 år gammal och detta är den allra första gången jag med säkerhet kommer i kontakt med begreppet ”AIDS”. Det är än idag ett glasklart och obehagligt minne av rå okänslig tidsanda som aktualiserats när jag nu läst ”Kärleken”, första delen av Jonas Gardells romantrilogi ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Något försenad sällar jag mig till den stora skara av bloggare som kommenterat och/eller recenserat denna mycket omtalade bok.
Det här är en mycket viktig bok om ett oerhört obehagligt och sorgligt kapitel i vår svenska nutidshistoria, något som det inte talats mycket om. Något som nästan glömts bort, stuvats undan. ”Samhället behandlade oss som skit!” Jag kan förstå Jonas Gardells behov av att skildra denna tid, att berätta denna glömda berättelse. Så har han också dykt upp i olika intervjusammanhang och gett luft åt sitt brinnande engagemang och glödande patos.
”Det är makalöst att gå tillbaka och se vad som faktiskt tilläts skrivas om oss. Och ingen har någonsin behövt rannsakas eller ställas till svars.
—-
De som kastade skit på oss i tidningarna visste att de inte skulle få spö för det. Det är samma mentalitet som hos vilka mobbare som helst. Jag hatar dem allihopa. Må de brinna i helvetet. Jag är så arg!”
Jonas har berättat om sin skuld över att ha överlevt men också om behovet att berätta denna historia för sina förlorade vänners skull. De som inte klarade sig. De som inte längre finns och ofta dog så väldigt unga. Han har burit den här berättelsen inom sig i 25 år och nu har han börjat berätta den. Nu ger han igen.
”Jag har vetat i alla år att jag ska skriva den här boken. Lite är det så… att vem skulle annars skriva den?”
Jonas Gardell (1963 – ) Foto: Thron Ullberg/Norstedts
Och den här historien dök oväntat upp redan för en månad sedan, i ett annat sammanhang helt oberoende av Gardells berättelse. Jag hade en amerikansk kompis på besök. Han är en historieberättare av rang och gav mycket dramatiska skildringar av det tidiga 80-talets New York och hur hårt den hemska sjukdomen med det lilla namnet slog mot staden. Det var skrämmande berättelser påminnande om dem Gardell ger i sin bok.
Boken beskriver en för mig nästan obehagligt intensiv promiskuitet och en livsstil bland vissa homosexuella som underlättade för HIV-viruset att spridas och få fäste. Viruset kunde ha mångårig inkubationstid, men i vissa fall kunde det också ta mindre än ett år innan den smittade utvecklade AIDS, blev hjälplöst svårt sjuk och dog. Gardell beskriver hur djävulskt obemärkt smittan spred sig i början och hur lång tid det tog innan människor började förstå hur det hängde ihop. I augusti 1983 hade vi det första svenska dödsfallet i AIDS.
Och Jonas Gardell skriver mycket bra. Han fångar tidskänslan på ett helt suveränt sätt, öppnar ett fönster i tiden mot dessa år, och varvar faktavsnitt med välskriven prosa. Han har ett såväl vackert språk med poetiska klanger som ibland för mina tankar till Fogelströms böcker, såväl som en nästan obehagligt påträngande naturalistisk ton när han mustigt och livfullt berättar om den promiskuösa, hedonistiska livsstil som vissa homosexuella hade vid denna tid. Och han har en fantastisk känsla för dramaturgi när han bygger upp stämningarna i boken. Det är mycket gripande och dramatiskt. Och sorgligt. Men också riktigt roligt mellan varven när Jonas berättar om de olika minst sagt färgstarka personerna som figurerar i berättelsen.
Ja jag blir berörd. Mycket berörd. Dessa år, dessa år på 80-talet är ur mitt perspektiv mina tonår och det är klart att även jag som straight ung kille påverkades av det som skedde i samhället. Jag minns somrarna 86 och 87 när jag sommarjobbade på Första Sparbanken vid Tjärhovsplan och hörde några av mina jobbarkompisar, killar som var ca 10 år äldre än jag, berätta sina stories om hur det varit att ta studenten 10 år innan mig. Silar man bort eventuella överdrifter var det ändå en helt annan verklighet än det jag lärt känna 10 år senare.
Jag blev litet överraskad när jag hörde om hur lössläppt det varit, även om jag med tiden kommit att förstå att 70-talet av många anledningar varit mer så. Jag minns också så väl min känsla av hur annorlunda min upplevelse varit i mitten av 80-talet då HIV och AIDS kastade en slagskugga som räckte långt in i min heteronormativa värld och skrämde och förändrade en tidigare kanske mer utlevande livsstil. Tilläggas ska väl att jag troligen inte varit särskilt lössläppt även om jag varit född 1958, men poängen är solklar. HIV och AIDS hade helt förändrat det sociala landskapet i mitten av 80-talet.
Med bilderna av Gardells starka skildringar av utsvävande homoliv på 80-talet i färskt minne minns jag ändå denna tid som så oskuldsfull på många vis. Queens karismatiske sångare, den oförglömlige Feddie Mercury är ett lysande exempel på det. Hur han än höll på med sin extravaganza, sina transiga och smått fjolliga utspel och sin överlag klassiskt ikoniska ”Tom of Finland”-gaylook var det ingen, INGEN som förstod att han var gay. Sånt förstod inte vanligt folk alls på den tiden. Det fanns liksom inte riktigt i sinnevärlden. Därför var chocken så stor när det stod klart att denne hjälte hade dött i AIDS.
Freddie Mercury (1946-1991)
Det var en dramatisk tid med mycket rädsla. Rädsla för det ständiga hotet om utplåning genom kärnvapenkrig, men också den växande rädslan för den stora sjukdomen med det lilla namnet. Bögpesten. Nya digerdöden. Eller som Prince uttryckte det i ”Sign ‘o’ the times” från 1987:
”In France a skinny man died of a big disease with a little name. By chance his girlfriend came across a needle And soon she did the same…”
Måndag 8 oktober börjar SvT sända en filmatisering av Gardells bok. ”En tid för födelse, en tid för död.” Jag har just sett en lång trailer, ett stycke arbetsmaterial ur filmatiseringen av boken som nu kommer. Det är mycket starkt och gripande. Tidskänslan verkar väl återgiven. Skådespeleriet känns äkta och berörande.
Jag upplever det som väldigt lyckat att producenterna bakom serien haft den särdeles goda smaken att välja musik av smakfulla svenska popikoner. Att höra ”Sista tangon i Paris” med Lustans Lakejer och Mockba Musics ”In från kylan” laddar filmsekvenserna, sceneriet med en autenticitet och en ultravass tidskänsla som fascinerar och berör, kniv mot hud…
Lustans Lakejer: ”Uppdrag i Genève”, LP 1981
Mitt perspektiv på det tidiga 80-talet är den tidige tonåringens och förstås ett helt annat än Jonas Gardells, men jag uppskattade mycket att läsa boken som berättar om en tid jag ändå minns ganska väl. Jag ser mycket fram mot att se filmen när den kommer och får njuta av att beröras av den extra dimension som musiken ger berättelsen. Musik som betydde så oerhört mycket för mig vid den här tiden. Och på sätt och vis fortfarande gör.
Mockba Music: ”Mockba Music”, 1984
Kanske kan jag själv, trots att jag är straight, förstå Jonas berättelse extra väl av andra skäl. Det var en hotfull och skrämmande tid fylld av intolerans riktad mot många flera än dem som var bögar. Det räckte alldeles utmärkt väl med att vara kortklippt, propert klädd och lyssna på icke-normativ, icke-mainstream musik för att väcka irritation och lätt hamna i hotfulla situationer då man antingen fick springa för livet eller stanna och slåss. Men eftersom den ”oheliga alliansen av allt långhårigt på stan” ständigt var 10 x fler och eftersom de flesta som liksom jag bl a gillade synth inte var några slagskämpar, sprang vi hellre. Jag fick bra kondition.
Tidigare ikväll kom ett mycket efterlängtat besked. De svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har efter 14 månader äntligen frisläppts ur sitt etiopiska fängelse i Addis Abeba. Det här är förstås något jag borde skrivit om för länge, länge sedan, inte minst som jag har tänkt på dem och deras orättvisa öde så många gånger under det dryga år som gått. Men bättre sent än aldrig.
Jag kan åtminstone nu direkt få kommentera det osmakliga inslag som de båda journalisterna tvingades till i statlig etiopisk tv. Ett inslag som visades i SVT:s Aktuellt jag alldeles nyligen såg.
Johan Persson, fotograf och Martin Schibbye, journalist
De var naturligtvis ”härtill nödda och tvungna” att ställa upp på detta. Men det är direkt olustigt att höra de osmakliga tacksamhetsfraserna som Johan och Martin tvingas till i samband med intervjun i Etiopisk statstelevision. Hur de särskilt tackar den etiopiska regeringen, sina fångvaktare och fängelseledningen. Ett tack framtvingat under hot, efter vidriga månader under svåra sanitära och kraftigt ohälsosamma inte sällan hotfulla omständigheter.
Först och främst blev de skjutna i samband med gripandet och fick aldrig adekvat vård för detta, sedan fick de sova på golvet en längre tid innan en enstaka säng att dela togs in i fängelsehålan. En fängelsehåla de för övrigt fick dela med bl a råttor och ormar; en bokstavligen talat medeltida upplevelse. För att inte tala om den riggade rättegångens fabricerade bevisning, en dunkel föreställning värdig den etiopiska diktaturen. Martin och Johan har utsatts för ett vidrigt rättsövergrepp som de under mer naturliga omständigheter aldrig skulle ha behövt tacka för, än mer mindre utsättas för.
Jag ser VÄLDIGT mycket fram mot att få höra sanningen när herrar Schibbye och Persson är åter i trygghet på svensk mark och slutligen blivit befriade ur den etiopiska diktaturens klor. Då kan vi få höra deras berättelse!
Europas sista diktator kokar av vrede. Alexander Lukasjenko liknar mest en operettfigur i sin välbehängda julgransuniform och är nu utom sig av harm; något oerhört har inträffat. Någon har haft fräckheten att släppa ned teddybjörnar med budskap om frihet och demokrati från ett flygplan över hans älskade sovjetnostalgiska Vitryssland.
Alexander Lukasjenko (1954- ), Vitrysslands diktator
800 stycken nallar hann de släppa ned. Denna kränkning av det heliga vitryska luftrummet är en oerhörd skymf mot Vitryssland och nu krävs kraftfulla diplomatiska åtgärder mot landet som hålls ansvarigt – Sverige. Den vitryska ambassaden i Sverige ska stängas. Och den svenske ambassadören, den uslingen, ska utvisas ur Vitryssland. Naturligtvis är det också bäst att sparka Vitrysslands flygvapenchef och chefen för gränskontrollen som straff för deras totala misslyckande att hålla det vitryska luftrummet fritt från banditer…
Nallebjörnar från skyn
Mina tankar går tillbaka till maj 1987 då 18-årige Mattias Rust (född 1 juni 1968) med sin lilla enmotoriga Cessna i en episk flygning lyckades kränka sovjetiskt luftrum och ta sig hela vägen från Helsingfors till Moskva och till på köpet landade i Sovjetunionens symboliska hjärta på självaste Röda Torget. Det var också en riktig PR-kupp som fick huvuden att rulla i dåvarande högsta sovjetiska försvars- och militärledningen; något som hjälpte Gorbachev att bli av med förändringsobenägna gamla militärer.
Mattias Rust i sin lilla Cessna på Röda Torget den 28 maj 1987, några dagar före sin 19-årsdag…
Det är ännu lågt i tak i Vitryssland sommaren 2012. Mycket lågt. Lukasjenko har sänkt ståhöjden i de vitryska vardagsrummen till gammal välbeprövad sovjetisk nivå. Folket hukar och kryper. Landet är Europas sista tvättäkta diktatur och det är närmast en fars att följa det som händer kring nallebjörnsräden.
Det var säkert utifrån många väl avvägda synvinklar både onödigt och dumdristigt att göra nallebjörnsräden. Att kränka ett annat lands luftrum är naturligtvis allvarligt och i grunden formellt sett fel. Men skulle man kunna tänka sig att ändamålen någon gång helgar medlen? Somliga skulle säga, nej aldrig.
Jag är dock personligen litet ambivalent i frågan. Kan det finnas tillfällen då ändamålen helgar medlen? Är det fel att kämpa för demokrati och stå upp mot Europas sista diktatur? Nej, jag tycker inte det. Kanske var detta ändå ett tankeväckande sätt att sätta fingret på den stora tragedin som är dagens förtryckta Vitryssland.
Som läsare av denna blogg känner till har jag litet till övers för den här typen av totalitära stater, diktaturer där människor saknar demokratiska rättigheter. Min blogg är inte 100% politiskt korrekt hela tiden och jag tilåter mig ibland ironisera och raljera, som denna gång.
Likt kejsaren utan kläder fortsätter diktatorn Lukasjenko att lika aninglöst som krampartat hålla sig fast vid sitt vidriga förtryckande sovjetnostalgiska styrelseskick. Den här typen av anakronistiska regimer hör naturligtvis hemma i det förra århundret, på historiens kyrkogård. Lukasjenko är som en ensam dinosaurie i en ny värld där hans sort för länge sedan dött ut.
Hoppas att det inte ska behöva dröja länge innan folket i Vitryssland också får leva i demokrati och ha yttrandefrihet. Jag utnyttjar här min svenska yttrandefrihet och säger vad jag tycker om den här situationen. Jag bor i Sverige så jag har möjlighet att göra det. Jag hoppas att Lukasjenko snart utlyser fria val i landet så kan han ställa upp som kandidat och på riktigt vinna de förtroendet som demokratisk vald ledare. Ett förtroende hans totalitära ledarskap aldrig haft.
Filmsekvens som visar det lågtflygande propellerplanets ”bombräd” över Vitrysslands huvudstad Minsk
Den 6:e juni 1987, för 25 år sedan vaknar jag upp trött, utfestad och medtagen vid lunchtid.
Dygnet innan hade varit ”sista natten med gänget”, studentexamen i strålande väder efter en usel och kylig majmånad med mycket regn. Hela studentfirandet hade varit en känslomässig bergochdalbana för mig och det sista dygnet var själva kulmen på denna resa. Det var händelser värdiga en riktigt melodramatisk amerikansk high school film.
Vid femtiden på morgonen satt jag och två vänner och lyssnade på fågelsången i en radhusträdgård i Mälarhöjden. Vi var de sista som var kvar, som inte ville inte bryta upp, inte bryta den speciella magi som vi kände att stunden var laddad med. Vi pratade om det som varit och det vi trodde skulle komma. Fåglarna sjöng och solen steg långsamt upp på himlen.
Till slut var det bara jag kvar letandes efter en taxi nere vid Mälarhöjdsmotet över E4:an. Vid halvsjutiden var jag så slutligen hemma på Humlestigen i Älvsjö. Det kändes som om jag var den sista människan på Jorden. Allt var stilla, ballongerna och björkriset i trädgården slokade väl ungefär lika mycket som jag.
Nu i efterhand kan jag se hur oerhört viktiga och utvecklande den resan var.
