Håller på att läsa om två böcker om Mount Everest. Två böcker jag läste för ganska så precis 15 år sen och som påminner mig om en litet äventyrligare period i mitt liv. Jag tänker på Göran Kropps ”8 000+” och Jon Krakauers ”Into thin air”. Berättelser som båda kulminerar under de dramatiska dygn i maj 1996 då den hittills svartaste och svåraste katastrofen i historien om världens högsta berg inträffade.
Omslaget till andra pocketutgåvan. Jag har förstått att min inbundna upplaga från 30-årsdagen i februari 1998 är en riktig raritet!
Både Krakauer och Kropp nådde toppen och lyckades även, till skillnad från 8 andra klättrare, ta sig levande ned igen. Med sig hade de upplevelser utöver det vanliga, både fasansfulla och vackra. De hade varit med om något som skapade en lång debatt som nu snart 17 år senare ännu inte tagit slut. Det handlar om kommersialiseringen av världens högsta berg och vad de stora pengar som det kostar att bli guidad till toppen kan ställa till med. T ex en katastrof av den magnitud som inträffade den gången.
Tidig engelsk pocketutgåva av Krakauers klassiker som jag skaffade antikvariskt i tidigt 00-tal efter att ha gett bort den inbundna svenska upplaga jag först läste
Synkroniciteten handlar om att jag mitt i omläsningen av böckerna får se att inte mindre än två större filmer om Everest nu spelas in. En kommer att handla om just de tragiska händelserna i maj 1996 (med Christian Bale i huvudrollen) och den andra fokuserar på den allra första av de många tragedier som berget förknippas med, den i juni 1924 då det första allvarliga försöket att nå toppen gjordes.
Det var dåtidens mest berömde alpinist engelsmannen George Leigh Mallory som då försvann under mystiska omständigheter i samband med toppattacken tillsammans med kamraten Andrew Irvine. Mallory och Irvine blev Everests första tragiska hjältar och spekulationerna har varit många kring om de faktiskt nådde toppen. Isåfall gjorde de det 29 år innan Edmund Hillary och Tenzing Norgay blev de som till slut fick äran av att ha gjort den första bestigningen.
Mount Everest är ett mycket mytomspunnet berg. Ett berg med många historier. Många av dem är tragiska, kanske de flesta. Men inte alla. Jag kommer att skriva mer om detta här inom kort.
Mäktiga Mount Everest med sin karaktäristiska plym av snö skapad av de starka jetströmmarna på nästan 9 000 meters höjd. I Tibet har hon alltid hetat Chomolungma (”Godess Mother of Mountains”) och i Tibet Sagarmatha (”Head of the Earth touching the Heavens”).
Läsandet av dessa böcker fick mig också att reflektera och minnas den period av ca 10 år mellan ca 1996 och 2006 då klättring och olika typer av äventyrssporter var ett återkommande och inte sällan farligt inslag i mina utlandsresor. Mer om detta följer också.
I gammal god ordning avslutar jag bloggen med litet rörliga bilder för att illustrera det jag berättat om… Och valet faller förstås på den odödlige, oövervinnerligt envise Göran Kropp som i denna klassiska scen från stigen mellan Lukla och Everest Base Camp i Nepal kämpar med sin 65-kilos ryggsäck (!) Ja ni läste rätt, 65 kg. Det är en obegripligt tuff börda att bära. Han bar ju nämligen själv upp precis allting han skulle använda vid sin bestigning.
Han ska förstås också klara att ta på sig ryggsäcken själv… Ingen hjälp ens med det.
Göran är och förblir en av mina stora hjältar och fortfarande kan jag inte förstå hur han förmådde genomföra den otroliga bedrift vi här ser honom göra en liten, liten del av…
Ingen har väl kunnat undgå att de 30:e olympiska spelen nu pågår i London sedan ett par veckor…
Förutom en ovanligt kreativ, humoristisk och storslagen öppningssceremoni är det särskilt en sak, detalj, jag uppskattat med årets spel. Man har haft den goda smaken att använda den grekiske kompositören Vangelis storslagna stycke ”Chariots of fire” i samband med varje medaljutdelning.
Detta briljanta, stämningsfulla, melodiösa och oscarsbelönade stycke musik är hämtat ur filmen med samma namn, på svenska ”Triumfens ögonblick” (1981). Filmen handlar om två brittiska löpares uppladdning och deltagande i de olympiska spelen i Paris 1924.
Bild från den berömda – och nu i OS av Mr Bean skickligt parodierade – öppningsscenen ur ”Chariots of Fire” med de engelska löparna på stranden
Det är en ovanligt vacker och gripande film som belönades med fyra Oscar, bl a för bästa musik. Mycket välförtjänt för Vangelis skapade ett tidlöst mästerverk som kommer att leva vidare så länge någon minns de olympiska spelen och dess bärande storslagna tanke om fred och förståelse. Jag har älskat och inspirerats av den här musiken alltsedan jag hörde den för första gången när jag såg filmen för 30 år sedan.
Jag har hört detta stycke otaliga gånger, men har trots det inte kunnat tröttna på det. Det kändes fortfarande fräscht och lika storslaget vackert när jag hörde det igen nu för några veckor sedan. Jag har i perioder av mitt liv faktiskt t o m använt denna musik när jag behövt ladda mentalt och meditativt inför viktiga fysiska och mentala prestationer. Det fungerar alltid; jag blir inspirerad och gör garanterat bättre ifrån mig.
Jag har dessutom läst att Steve Jobs tydligen använde denna musikaliska pärla när den första Mac-datorn skulle lanseras. Ett lämpligt och passande val i mitt tycke då såväl OS som Apple/Steve Jobs tillhör de mer grandiosa uttrycken i vårt samhälle och mänskliga kultur.
Grandiost vacker musik och suggestiva bildsekvenser när Vangelis (född år 1943 som Evánghelos Odysséas Papathanassíou) vid sin flygel framför ”Chariots of Fire” på Panatheons klassiskt helvita marmorstadion i Athen inför 90 000 åskådare i samband med öppnandet av VM i friidrott september 1997.
PS: Har i minst en tidigare blogg för ett antal år sedan haft anledning att återkomma till denna musikaliska lilla pärla. Den här gången handlade det om ett av de mer okända men inte desto mindre triumfatoriska ögonblicken i mitt liv… Lol! http://japetus.wordpress.com/2009/03/03/triumfens-ogonblick/
Nu på fredag kommer Dalai Lama att föreläsa på min arbetsplats, Södertörns högskola. Det här är en mycket ovanlig händelse jag givetvis kommer följa med stort intresse.
Tenzin Gyatso, den 14:e Dalai Lama (1935 – )
Den 15 april håller Dalai Lama föreläsningen ”A human approach to world peace” i Stora Aulan för Södertörns högskolas studenter. Föreläsningen kommer att visas på storbildsskärm på högskolans campus i Flemingsberg samt sändas via webben. Föreläsningen äger rum fredagen den 15 april klockan 10.20 – 11.45.
Direkt efter föreläsningen hålls en fredsmeditation med den tibetanske lama Lobsang, också på torget utanför Södertörns högskola. Meditationen äger rum cirka klockan 11.45 – 12.15.
Morgondagens speciella besök inleds dock redan kl 09.00 med invigningen av utställningen ”A human approach to world peace” i Södertörns högskolas bibliotek. Utställningen om Dalai Lama består huvudsakligen av foton av fotografen och journalisten Per Engström samt ett antal föremål från den tibetanska kulturen. Utställningen invigs av munken lama Lobsang och kommer pågå under tre veckor.
Utställningens foton är tagna under några av Dalai Lamas resor i Himalaya. Per Engström arbetar med fokus på frågor kring minoriteter och mänskliga rättigheter i Asien. Utställningen vill ge en glimt av Dalai Lamas dagliga liv som budhistmunk och religiös ledare, vilket också omfattar hans strävan att bidra till harmoni mellan alla världens religioner. Grundläggande för allt han gör är hans respekt för människors rätt till fred och frihet, hans icke-våldsbudskap och hans medkänsla med mänskligheten globalt.
Delar av utställningen (alla foton) läggs ut på bibliotekets hemsida tillsammans med ett antal länkar till olika resurser på nätet om Dalai Lama, se länken: http://bibl.sh.se/dalailama/
Själva föreläsningen kommer även att visas live på webben med start fredagen den 15 april klockan 10.20. Efter föreläsningen kommer webbsändningen att finnas tillgänglig fram till den 15 maj via: http://www.sh.se/dalailama
Så har det hänt ännu en gång. Jag har snart fullbordat ännu ett år på min livsvandring. Det är en ständig balansgång och en strävan för mig att så långt som möjligt göra ”rätt” i varje given situation. Att vara en bra människa som gör positiv skillnad utan att göra våld på mig själv- med allt vad den ekvationen bjuder av vägval, insatser och samtidigt kunna sätta gränser när så behövs. Året som gått gav fler tillfällen att öva detta. Det är inte alltid lätt. År 2010 är nästan slut och ett nytt år står för dörren; om några månader fyller jag 43 och det känns… Overkligt.
2010 har varit omväxlande och känns inte helt lyckat för mig. Det finns ljuspunkter men personligen är jag inte fullt nöjd med vad jag presterat under året som gått. Åren går. Jag måste sätta tydligare mål och framförallt bli bättre på att hålla kontinuerligt hög självdisciplin för att nå dit jag vill. Det jag presterat hittills räcker inte och lämnar mig med en halvljummen känsla av att sitta stadigt förankrad i lagomlandets lagomfåtölj. Ebba Gröns odödliga text till ”Vad ska du bli?” spökar i bakhuvudet…
Jag roade mig med att plocka fram litet fakta om mig själv. Just nu idag när jag skriver detta, den 30 dec 2010 ca kl 12.45 gäller detta:
- You are 42 years old.
- You are 514 months old.
- You are 2,237 weeks old.
- You are 15,659 days old.
- You are 375,821 hours old.
- You are 22,549,292 minutes old.
- You are 1,352,957,559 seconds old.
Jobbet – mot något nytt och bättre:
Ett av de mest positiva sakerna i bokslutet är att jag slutligen lyckades byta jobb internt på min arbetsplats under året som gått. Jag ville ju inte byta arbetsplats den här gången, bara avdelning. Efter att ha upplevt en arbetssituation som kändes otacksam och till slut allt mer liknade en olöslig ekvation med en för mig frustrerande mix av dolda och öppna konflikter pga olika uppfattningar och meningsmotsättningar pga skilda värderingsgrunder har jag bytt jobb internt.
Att bryta mot outtalade informella förhållningsregler i en organisation är inte lätt, särskilt om de är starka, men det är utmaningar jag naturligtvis måste ta mig an om jag ska kunna skapa en långsiktigt hållbar situation som fungerar för mig. Jag vägrar att menlöst tigande finna mig i inkonsekvenser och orättvisor påtvingade av vissa ledningspersoner som besvärande ofta föregår med nyckfullt dåligt exempel. Att inte finna sig i sådant brukar kallas integritet. Kanske ett utslag av fadersarvet från Tornedalen att inte finna sig i ”överhetens” osakliga förtryck, vilka former det än tar sig.
Jag har jobbat 18 år i sju olika organisationer så jag har ganska mycket att jämföra med. Det här är inget osakligt gnäll. Den här gången passade jag helt enkelt inte in. Med facit i hand efter ett drygt halvår är det nu i alla fall tydligt att bytet var rätt för samtliga inblandade. Glädjande nog har det utvecklats till en win-win situation.
Vänner/socialt/familj – fortsatt låg profil och gränssättande:
Känns verkligen som ett mellanår detta. Om 2008 var det senaste riktigt socialt aktiva året, ända tills olika svåra konflikter delvis sprängde ”gänget” och som ännu starkt påverkar min umgängeskrets, så har 2010 liksom 2009 varit ett ganska asocialt år. Att ordna fester hemma regelbundet varje månad som för 5-10 år sen funkar liksom inte längre. Folk har inte tid på samma sätt som tidigare. Jag orkar inte på samma sätt längre. Och det fåtal gånger jag försökt ordna något hemma så har det inte blivit bra, mycket pga enstaka gränslösa och respektlösa personer i mitt umgänge som jag haft svårt att hantera. Jag måste bli bättre på att säga ifrån. Och det har jag blivit.
Nu har jag ledsnat rejält på den ego-attityden och försäkrat mig om att fortsättningsvis slippa den typen av socialt obehag. Visst, det skapar litet social friktion att markera och säga ifrån både gentemot vänner och familj, att inte konsekvent göra som andra förväntar sig att man ska göra och i värsta fall låta sig köras över gång på gång – men det bryr jag mig inte så mycket om och framförallt låter jag mig inte styras av det. Det är väl nu ca 10-15 år sen jag slutligen insåg att mitt liv inte är en popularitetstävling. Jag bekräftar den insikten genom mina sociala vägval i år.
Tänker ibland på det att min trista och dåligt planerade halvsunkiga lägenhet i Kransen verkligen drog till sig otroligt mycket mer folk än den fina lägenhet jag nu bor i med utsikt över hela stan. Fast det har nog inte så mycket med läget att göra som med förändrade levnadsförhållanden och omständigheter för människorna jag umgås och har umgåtts med.
Relationen – ett tvärt slut och en försiktig början:
En frustrerande del i bokslutet är avslutningen på den relation som tog slut i början av året. Det blev till sist ett överraskande tvärt, snopet och oförsonligt avslut vilket kändes som ett personligt misslyckande för mig som värderar samförstånd, dialog och försoning i relationer; en naiv och idealistisk idé som nu definitivt släcktes ned. Särskilt tråkigt med tanke på att allt kändes så intuitivt trevligt och bra och verkade så rätt initialt. Jag som trott mig kapabel att alltid kunna landa relationer på en försonad vänlig bog åkte nu på en rejäl snyting, tog illa vid mig, kände mig initialt som en idiot och det kom att kasta en mental slagskugga av sorg som räckte alltför långt in 2010. Lärorikt.
Därför var det med stor försiktighet och viss tveksamhet jag kom att inleda en ny relation under sommaren, kände mig inte redo och inte heller värdig en tjej med så hög standard, personlig drivkraft, generositet och energi. Sedan dess har det varit en fascinerande och försiktig resa i rätt riktning. Funkar det nu? Räcker jag till? Time will tell…
Träningen – längsta uppehållet och viss lönnfetma:
Ett frustrerande kapitel. Centralbadet stängde för renovering i juni och skulle öppna i oktober. Som blev november. Som blev december. Som blev ”efter årsskiftet”. Nu är det senaste budet mitten av februari 2011 och jag har inte tränat regelbundet på mer än ett halvår; mitt längsta träningsuppehåll på 11 år. Känns inte alls bra.
Hade jag vetat att det skulle ta så här långt tid skulle jag förstås ha börjat träna nån annanstans långt tidigare. Nu är jag less på att vänta och har nu i princip att välja mellan Västertorpsbadet och Forsgrenska. Saken är ju den att jag vill kombinera styrketräning med simning och bastu. Därför blir urvalet mer begränsat. Troligen blir det då Forsgrenska vid Medis eftersom det ligger bättre till i förhållande till jobbet.
En konsekvens av träningsuppehållet är att jag nu nästan väger 80 kg utan att ha tränat mig till det, den vikt jag kämpat så många år för att nå genom att styrketräna. Nu har jag nästan nått den genom att bli en liten, liten aning lönnfet. Ja jag vet att det inte är nånting jämfört med andra. Men jämfört med mig är det en ny upplevelse. Tidens gång. Men den gången och den trenden ska brytas! Finns ingen anledning att tappa konturerna bara för att jag passerat 40.
Hälsa – smoothies, spikmatta och guidad meditation
Om träningen varit eftersatt så uppvägs det en del av vissa andra insatser detta år. Alltsedan januari har jag varje morgon tagit en riktigt nyttig smoothie till frukosten; banan, äpple, blåbär, vaniljyoughurt och acai- eller gojibär. Och under hösten har jag varje morgon kört 20 minuters spikmatta och guidad meditation i hörlurarna. Jag tror det är den viktigaste orsaken till att jag, trots missad träning, inte varit förkyld en enda gång den här hösten. Jag minns inte när det annars hände sist. Detta är något jag måste ge mig själv cred för när jag annars tycker jag varit dålig på att hålla bra standard i år.
Hemmaodlingen – vissnade ambitioner:
Jag berättade om ekarna för några veckor sedan. Jag försökte plantera ekar, lönnar, äppelkärnor, melonkärnor och avokadokärnor. I november gick det fort och bra i det senhöstljus som ännu strömmade in genom fönstren, men i december när mörkret tog över gick det tyvärr inget vidare. Av dryga 10 ekollon är det bara 2 som har grott. Ett av dem stannade sedan upp och plantan tycks nu vara död. Den andra har också stannat i växten men ser åtminstone ut att leva; hoppas att den ska ta fart igen när ljuset återvänder längre fram i år. Av övriga planterade kärnor blev ingenting.
Nya grannar – generationsskifte och nattliga hälgångare:
Gamle Helges lägenhet under mig är nu sedan några månader bebodd av två välartade studenter (Helges barnbarn och en av dennes goda vänner) som flyttat in efter en totalrenovering av den gamla slitna lägenheten. Ett generationsskifte har skett och det är trevligt att se samma namn på dörren. Det var fantastiskt att se hur fräscht det blivit. Jag minns ju hur det såg ut där nere förra hösten i samband med att jag fick låna toan och duschen i den tomma lägenheten som kändes full av ekon ur det förflutna från de människor som bott och åldrats där i 45 år.
Ovanför mig har vänliga Anita flyttat ut och ersatts av ett par som har den märkliga och olyckliga kombinationen att vara hälgångare med sena vanor. Varje kväll mellan 22.30 och ca 24.00 utbryter ett dunkande i golvet ovanifrån när de av någon outgrundlig anledning blir aktiva och börjar gå fram och tillbaka intensivt mellan rummen. Det rasslar, stöter och smäller litet också. Det är något de fixar med, men efter som det gått många månader sedan de flyttade in är det svårt att tro att det har med flytten att göra längre. Det är ett mysterium. Ett lätt frustrerande sådant.
En person som går på ett normalt sätt hörs inte så mycket, men är man utpräglad hälgångare och stöter med hälarna i golvet när man går så hörs det väldigt tydligt. Det blir nästa års utmaning att försöka kommunicera detta till dessa grannar utan att på nåt sätt stöta sig med dem. Hur tar man en sådan kontakt på ett sunt och vettigt sätt?
Foto – de borttappade kamerornas år:
En riktigt frustrerande om än världslig detalj i år är det faktum att jag tappat bort två kameror. Den första försvann i samband med kungabröllopet den 19 juni. Kameran och framförallt de ca 250 bilderna försvann nånstans på stan den eftermiddagen. Kan ha varit en ficktjuv, kan ha varit hjärnblödning från min sida. Sen i samband med min gudsons födelsedag i augusti försvann den sprillans nya kamera jag köpt. Väldigt trist och jobbigt. Då ledsnade jag och struntade i att köpa nytt, tänkte det var dags att ta en paus från fotograferandet. Det har alltså blivit väldigt mycket mindre fotat än det brukar. Det känns också skönt att bryta mot trenden att alltid vara killen med kameran som fotar hela tiden. Jag känner mig ofta väldig trött på att ha den rollen och funktionen. PS: Min ständigt generösa flickvän köpte till slut en ny kamera åt mig, vilket kändes skämmigt men jag har tacksamt tagit emot den och inte förlorat den. Har inga sådana planer heller.
Bloggen – framsteg och ett avslutande beröm till mig själv:
får sägas ha gått bra i år. De absolut bästa dagarna trafikmässigt har varit i år och nya rekord har slagits. Det jag skrev om ”Forever young”-turnén, kungabröllopet och tv-programmet ”Så mycket bättre” – Petra Marklund/September – drog mycket trafik. Det är förstås både fascinerande och glädjande för mig att se att tusentals personer läser det jag skriver. Denna mix av intryck, högt och lågt, ämnen som av någon anledning känns intressanta för mig med ständig ambition i research och språklig standard.
Trots att jag varken skriver om kändisskvaller, mode eller själv är helkändis, halvkändis, pseudokändis eller såpakändis blir bloggen läst. Här måste jag ge mig själv beröm för något som gått bra, en positiv trend och utveckling under ett år som annars till stora delar inneburit personliga besvikelser där jag inte upplevt att jag räckt till i de sammanhang som är viktigast för mig.
Men, sant som sist, som jag själv alltid brukar säga i tid och otid:
- Äventyret fortsätter!
Och ska det bli bättre i 2011 är det framförallt mitt ansvar. Pekar på mig. Och ingen annan.
Rundar av med något lämpligt storslaget musikaliskt med en mästare inom området. En av många suveräna låtar med detta proffs. Men en låt som inte är så känd, en låt med en storslagen text som fångar känslor och uttrycker brottstycken av något för mig relevant i det kalejdoskop av intryck som var 2010. En typisk sån låt jag vill avrunda med… Ett bra avstamp inför det nya. Plats på scen!
David Bowie: ”Strangers when we meet”, 1995 - Mannen, Myten, Legenden spelar som sig bör med ett gäng fullblodsproffs men jag vill särskilt peka på kombinationen Bowies mörka uttrycksfulla röst och Mike Garsons poetiska utsmyckningar på pianot i den här upptagningen…
”All our friends
Now seem so thin and frail
Slinky secrets
Hotter than the sun
No peachy prayers
No trendy rechauffé
I’m with you
So I can’t go wrong
All my violence
Raining tears upon the sheets
I’m bewildered
For we’re strangers when we meet
Blank screen TV
Preening ourselves in the snow
Forget my name
But I’m over you
Blended sunrise
And it’s a dying world
Humming Rheingold
We scavenge up our clothes
All my violence
Raging tears upon the sheets
I’m resentful
For we’re strangers when we meet
Cold tired fingers
Tapping out your memories
Halfway sadness
Dazzled by the new
Your embrace
It was all that I feared
That whirling room
We trade by vendu
Steely resolve
Is falling from me
My poor soul
All bruised passivity
All your regrets Ride rough-shod over me I’m so glad That we’re strangers when we meet I’m so thankful That we’re strangers when we meet I’m in clover For we’re strangers when we meet Heel head over But we’re strangers when we meet…”
För en mycket kort stund står jag naken i källarkorridoren utanför duschen och bastun med bergsprängaren i ett fast grepp; jag kan de här handgreppen väl. Jag stoppar i den röd-guld-svarta kassetten, stänger luckan, byter hand, trycker på ”play”-knappen, ställer ned bandaren på golvet och Maxell UDII-kassettbandet börjar rulla.
Jag hinner precis kliva in i duschen, stänga dörren och vrida om den röda kranen innan de första varma vattenstrålarna träffar mitt ansikte; i samma ögonblick då ”And she was” med Talking Heads går igång parerar jag med kallvatten från den blå kranen. Det är en fredag våren 1986, i en för mig ännu nästan helt analog och fördatorisk tid, och detta är redan en väl inövad ritual. Jag vet inte om det än, men det kommer med tiden att bli en närmast pavlovsk ritual i mitt liv.
Det blev en tradition från våren i tvåan på gymnasiet att tillsammans med vännen Herman ofta avsluta fredagarna genom att åka hem till mig i Långsjö/Älvsjö efter skolan, träna litet med pappas skivstänger och hantlar och sedan ta en bastu. Vi började alltså alltid då med att lyssna på Talkings Heads eminenta platta ”Little creatures”.
Den blev fredagens signatur och ett andrum för samtal om veckan som varit och helgen som skulle komma. Det var ett väldigt behagligt och trevligt återkommande lugnt, skönt space att landa i mitt i en tid och en värld som inte alltid var så trevlig och behaglig. Plattans låtar liksom laddades med den positiva och förväntansfulla fredagsatmosfären i bastun.
LP-skivan ”Little creatures”, Talking Heads sjätte studioalbum, släpptes i juli 1985 och nådde mina öron under senhösten samma år, för nu prick 25 år sedan. Det blev en stor kommersiell framgång för Talking Heads med brottarhitten ”Road to nowhere” och andra smärre hittar som just ”And she was”, ”The Lady don’t mind” och möjligen även min andra stora personliga favorit från plattan, ”Television man”. Det är en väldigt melodiös och catchig platta som är lätt att ta till sig. Texterna är som vanligt utmärkta.
Den suggestiva ”Television man”, t ex, kändes väldigt sann och berörde mig som den oskuldsfulle 17-18 åring jag en gång var och jag uppskattar den fortfarande väldigt mycket nu många år senare.
”I’m looking and I’m dreaming for the first time
And I’m inside and I’m outside at the same time
And everything is real
Do I like the way I feel?
When the world crashes in into my living room Television made me what I am People like to put the television down But we are just good friends (I’m a) television man…”
Framsidan – den naivistiska målningen utförd av baptistpastorn, ”outside art”-målaren Howard Finster (1916-2001) är full av konstnärens egensinniga frälsningsbudskap sammanvävd med fragment ur plattans låtmaterial. Omslaget valdes till ”album cover of the year” av musiktidningen Rolling Stone.
Baksidan – det obetalbara fotot av bandmedlemmarna uppradade á la Talking Heads, uppklädda i högst personliga kreationer
Uppföljaren, plattan ”True stories” från 1986, är ett steg i samma riktning, mer lättlyssnad radiorock, låt vara av den smartare sorten. Det är också därför dessa plattor tyvärr kommit att nedvärderas av proffstyckare och trendängsliga pretton, eftersom de, åtminstone musikaliskt, inte är lika nyskapande och experimentella som de tidigare albumen. Inte desto mindre förbehåller jag mig rätten att älska dessa två plattor. Djupt och innerligt. Och då särskilt ”Little creatures”. Jag jobbade nämligen vidare på den positiva betingningen av denna platta.
I juli 1989 ryckte jag in vid Stab- och Sambandsskolan på regementet S1s område i Enköping. Här uppstod snart en särskild torsdagsprocedur som jag kom att följa hela det år jag befann mig där. Efter middagen på torsdagarna gick jag till biblioteket och beställde samma platta, tror det var nr 38 i deras samling, ”Little creatures” med Talking Heads. Jag fick mina hörlurar, gick till en av de bekväma fåtöljerna, satte mig och jackade in lurarna, lutade mig tillbaka, gjorde tummen upp till den vänlige malajen som skötte lyssningsdisken, slöt ögonen och njöt av musiken från början till slut medan jag smälte ärtsoppan och pannkakorna. Efter några veckor behövde jag naturligtvis inte längre tala om vilken platta som just jag ville lyssna på…
Detta var en effektiv pavlovsk betingning eftersom torsdagkvällarna i lumpen var de lyckligaste kvällarna då alla var på som bäst humör. Den stundande helgen var i antågande och fredagförmiddagarna brukade aldrig bjuda på några svåra eller jobbiga moment i utbildningen. Alltså satt jag där mätt, nöjd, belåten och lycklig och lyssnade på denna härliga platta i de 38 minuter och 38 sekunder den varar. Gång på gång. Vecka efter vecka.
När jag så muckade en strålande försommardag för 20 år sedan den 1 juni 1990 var ”Little creatures” fullständigt positivt betingad för mig. Och så har det förblivit. Jag lyssnar i princip alltid på den när jag badar bastu, åtminstone de första spåren. Ja det är sant. Vilket alla som känner mig så väl att de badat bastu med mig kan intyga! När jag någon gång lyssnar på den vid andra tillfällen kan jag inte annat än känna en pirrande lyckokänsla men även en lätt svettning, detta är ju en bastu-låt… Plattan är kraftigt positivt betingad och det funkar varje gång.
Kärleken till denna personliga, varma, intelligenta, nyfikna, lekfulla musikaliska skapelse består.
Den på sin tid nyskapande videon till ”And she was” med Talking Heads, öppningsspåret från plattan ”Little creatures”, 1985. Låten var den tredje och sista singeln från plattan.
Två intensiva veckor i juni ligger nu bakom mig. Viktiga saker händer. Viktiga insikter har vunnits. Viktiga mål har uppnåtts.
På jobbet har jag nu tackat ja till ett erbjudande från en annan avdelning, en roll jag är övertygad om att jag kommer kunna trivas än bättre med än den nuvarande. Privat har jag haft en del omtumlande och spännande upplevelser, bl a har jag varit på en mycket värdefull ”Access”-coachningssession med duktiga My Södergren.
Jag har träffat My litet nu och då de senaste åren på fester genom gemensamma bekanta och på Ängsbacka; hon är en karismatisk och engagerad person. Det var därför extra intressant att ta till sig av hennes coaching i detta sammanhang. Access-metoden väckte mitt intresse. Det blir mer av detta.
Ja det har varit många intryck dessa juniveckor. Det blir nu väldigt intressant för mig att se vad detta skeende kommer att leda till. Vad kommer jag att välja för fortsatt väg?
Sedan en vecka tillbaka pågår det trevliga arrangemanget ”LOVE Stockholm 2010” – en två veckor lång kärleksfest mitt i Stockholm. På webbplatsen läser jag att ”festen invigs på Nationaldagen den 6 juni och når sitt klimax på den kungliga bröllopsdagen den 19 juni. I Stockholm och fylls atmosfären med musik, dans, kultur, mat, design, spännande kontraster och möten i kärlekens tecken.”
”Det övergripande temat för evenemanget är kärlek. Det kan vara kärlek till Sverige, till Stockholm, kärlek till konsten, till musiken eller kärlek mellan människor. Men också vår kärlek till midsommartraditioner, till skärgården, havet och till naturen.”
Det här låter höra sig och jag ser därför fram mot att idag också själv ta del av utbudet. Det blir två olika musikevenemang i olika genrer med två sångerskor jag länge uppskattat. Jag kommer att se Malena Laszlos musikalframträdande och Irma Schultz Kellers singer-songwriter dito.
Irmas finstämda Joni Mitchell tolkningar har berört mig djupt. Den bitvis hisnande vackra videon är delvis inspelad i Kanada.
När en majkväll är riktigt vacker så är den som min varit ikväll… Eufori…
Efter en mellandag, en halvgrå och trist söndag, blev måndagen bara vackrare och vackrare ju längre den led. När jag gick från jobbet idag var det plötsligt åter sommar. Det var den där magiska känslan när luften känns alldeles ljummen, stilla och behaglig. Euforisk är ordet för att beskriva den underbara känslan att finnas till en sådan här kväll.
Jag hade dessutom den stora glädjen att ha en session med Katarina Di Leva inbokad ikväll. Det var ett väldigt bra samtal med en mycket klok och vis person. Katarina kan först tyckas närmast eterisk, som en alvprinsessa stigen direkt ur Lóriens gyllene skog i Tolkiens ”Sagan om Ringen”, men när man talar med henne känns hon mycket ”verklig”.
Hon är rak, tydlig och okonstlad. Hon hittade snart roten till det problem vi diskuterade och hjälpte mig att lösa upp och lätta på knuten. Enkelt och samtidigt väldigt fyndigt och genialiskt guidade hon mig. Tack Katarina! Det var gott. Det var fint. Det var bra. Mycket bra.
Katarina Di Leva
Det var med en euforisk känsla jag klev ut i majkvällen och en stund bara promenerade planlöst i kvällssolen på vackra Östra Mariaberget på Söder i Stockholm. Det var så alldeles overkligt vackert. Jag hade önskat att Gunnar Ekelöf hade kunnat titta förbi ikväll och hjälpa mig hitta de rätta orden för att beskriva hur sagolikt vackert det var ikväll.
Sen kom Herman och vi gick längs Monteliusvägen och pratade och pratade. Det var starkt. Vi avslutade med en riktigt god måltid uppe på gamla goda Fjällgatan 23, som så många gånger tidigare. Det är nu 19 år sen han tog över den restaurangen.
Äntligen fick jag verkligen känna av en riktigt vacker majkväll. Blir det inga fler så fick det i alla fall bli en riktigt vacker kväll i maj.
”Att resa ensam på charter kan man inte. Då är man en pinsam loser! Beställa bord för en och sitta med dumstrut i ett hörn på restaurangen…”
Det är sommaren 1996 och jag konstaterar att ingen av mina vänner har möjlighet att hänga med mig på den utlandsresa jag vill göra denna sommar. Ska jag ställa in resan? Ska jag åka? Kan jag åka ensam? För visst är man en pinsam loser om man tvingas resa ensam på charter!?
Det börjar luta åt att ställa in resan. Men jag hör också, för första gången, en annan röst inom mig. Den säger saker i stil med ”I can’t I must!” och ”Do it differently!” Jag har gått en kurs i personlig utveckling, min första, tidigare detta år. Jag kan nu förstå att jag står på gränsen av min 28-åriga bekvämlighetszon som just då i juli 1996 inte var större än att tanken på att åka ensam på en charterresa kändes som ett övermäktigt hinder.
Men på kursen hade jag fått lära mig att våga utmana och gå framåt i de situationer då det tog emot, att inte göra mig till ett offer för olika situationer - att jag skulle ta ansvar och göra medvetna val. Att jag skulle sätta mig i framsätet och styra istället för att sitta i bak och klaga på att bilen så ofta for i diket…
Jag ser nu att jag håller på att göra mig till ett offer för en massa föreställningar som inte har nån bärighet i verkligheten. Alltså reser jag själv på en charter-resa för första gången i mitt liv och resan går till den månlandskapsliknande kanarieön Lanzarote. Ett koncept börjar ta form. Planen är att jag åtminstone under första hälften av resan ska gå i retreat, dvs hålla mig strikt för mig själv och inte prata med någon annan. Det blir en bra övning för mig, ett möte med mig själv. Med mig har jag min CD-spelare, kameran samt ett stort antal skivor och böcker. Jag ska vila, sova, träna, äta, meditera, affirmera och ”ta hand om mig själv”.
Här på planet till Lanzarote uppstod också två traditioner som blivit återkommande; tomatjuicen och Tangerine Dream… Av misstag fick jag tomatjuice av flygvärdinnan, äckligt tyckte jag först, men ändrade mig efter att ha gett den jolmiga drycken en chans. Det var ju ganska gott på sitt sätt. Nu beställer jag alltid minst en tomatjuice när jag flyger. Eftersom jag aldrig dricker tomatjuice annars har detta blivit en stark betingning, en smak av förväntan och äventyr… Ha ha!
Och så var det Tangerine Dream. Närmare bestämt en låt som heter ”Virtually Fields” från ”Dream mixes”-plattan de släppte 1995. När jag hörde den första gången associerade jag direkt till att flyga, den lät adrenalinstinn och häftig på hög volym i bra anläggning. Ja litet som att starta med ett flygplan. För detta att starta med ett flygplan, ja att flyga överhuvudtaget, gör mig fortfarande lika exalterad. Jag känner adrenalinet varje gång maskinen vänder upp på startrakan och piloten ger full gas. Den här gången spetsade jag upplevelsen med denna låt. Det funkade perfekt. Betingningen satt som en smäck. Jag kan inte höra den här låten utan att känna accelerationen…
Och hur gick själva resa den gången 1996? Jo bra, riktigt bra. Jag fick en väldigt fin, spännande och vacker upplevelse i detta nya möte med mig själv och jag kom hem som en litet starkare och klokare man. Dumstrutarna lyste med sin frånvaro och det kändes aldrig obekvämt när jag åt mina middagar i de varma kanariska kvällarna. De första tre dagarna var jag i total tystnad, sen träffade jag ett par jättetrevliga killar från Tibro som jag hängde med resten av veckan.
Det här är snart 14 år sedan och det har med tiden blivit fler resor. Trygghetszonen har vuxit en aning; äventyren har blivit många och jag har fått se mycket vackert. Här är listan över retreat-resorna och några snapshots från dem. Tomatjuicen och Tangerine Dream hänger fortfarande med…
1996 juli: Playa Blanca/Lanzarote, Kanariöarna
Jag minns särskilt kattfamiljen som flyttade in på min balkong som jag matade med grädde och korvar. Och så vulkangrillen, de konstgjorda gejsrarna och så bestigningen av den slocknade vulkanen Montaña Roja.
Ett ögonblick i vinden nånstans mitt i det mycket speciella landskapet på Lanzarote; här tränade de amerikanska astronauterna inför rymdfärderna
1999 mars: Playa del Ingles/Gran Canaria, Kanarieöarna En resa med mycket hög meditations- och träningsdisciplin veckan innan jag skulle börja jobba på Passagen/SOL. Helpension på Sunwing, tränade och åt som en galning. Blev en medlemsblogg på Passagen om detta, fast begreppet blogg ännu inte fanns då. Skrattade gott när jag hamnade i nudist-zonen på Maspalomas stranden och plötsligt hade ett gäng medelålders överviktiga holländare och tyskar efter mig bland sanddynerna… Hmmm, gick därifrån. Snabbt. Och så gymmet med de härliga håriga macho-latino killarna där jag tränade. I omklädningsrummet såg jag sedan flera värvningsaffischer till lokala gay-barer. De sökte manliga muskulösa servitörer – ”dance for the customers”! Det var nåt som inte hängde ihop här med mina tidigare fördomar om macho-latino-superhetero män; nu fick jag nya fördomar…
”Rippad och deffad”; revanschen efter alla år som spinkis med komplex på badstränderna – vältränad ung man som nyss fyllt 31, här på Sunwings balkong, Gran Canaria 1999
2000 juli: Marmaris, Turkiet
Varmaste resan hittills. Temperaturen låg runt 40 plus. Minns särskilt vansinnesklättringen upp på Marmarisbergets topp med 1 liter (!) vatten i 43 graders värme, genom ett område där en skogsbrand lämnat svart ångande aska efter sig. Ingen visste var jag var. När jag satt uppe på toppen och tittade ned över den magiskt vackra Marmarisviken insåg jag hur otroligt dum och våghalsig jag varit. Vattnet var slut och jag var trött och medtagen. Jag valde att chansa genom att halvspringa nedför berget hela vägen. Benen darrade som spaghetti när jag uttorkad och dyngsur av svett kom ned igen till civilisationen, svimfärdig. Hemma på hotellet drack jag snabbt två liter vatten på stående fot och sov sedan middag i ett par timmar… Don’t try that!
Medtagen, omskakad, lätt chockad och dyngsur av svett tar jag det här fotot på hotellbalkongen när jag precis återvänt efter ”vansinnesklättringen” i Marmaris…
2002 december: Los Cristianos/Teneriffa, Kanarieöarna Långa vandringar och joggingturer längsmed stränderna och så ännu en intressant bergsbestigning. Alla turisterna rör sig söderut mot stranden, men jag börjar på förmiddagen klättra norrut mot toppen av Roque del Conde, 1 005 meter, en mäktig utslocknad vulkan med enorm utsikt milsvitt över Atlanten. Det tar tid. Jag äter lunchen ca 3/4 upp längs med bergssidan. Klättrar uppför ett brant överhäng och fortsätter i den våldsamma stigningen, steg för steg. Inser dock ca 200 höjdmeter under toppen att skymningen är i annalkande, att jag har varken rep, klätterkamrat eller ficklampa. Alltså fattar jag ett klokt beslut och vänder. Det visar sig att överhänget är mycket svårare att ta sig nedför en uppför. Jag går nån kilometer med tilltagande oro längs kanten innan jag inser att jag måste våga ett chansartat hopp. Gör till slut ett ca 3,5 meters hopp ned i branten. Allt går overkligt bra. Lättad skyndar jag nedför berget i det tilltagande mörkret. Fånigt nog rasar jag omkull med bara ca 100 meter kvar till semesterbyn och hotellet. Båda handflatorna spricker när jag tar emot och blodet rinner som om jag var stigmatiserad… Nere på hotellet blir jag omplåstrad av en vänlig medelålders spanjorska i receptionen som spärrar upp ögonen och mumlar nåt om ”loco sueco” när hon förstår att jag kommer direkt från vulkanberget…
Roque del Conde, 1 005 tuffa mäktiga höjdmeter då den ligger alldeles intill havet – jag nådde aldrig toppen, men fick ett riktigt äventyr på kuppen och en otrolig utsikt över Atlanten och Los Cristianos/Playa de las Americas
2007 januari: Playa del Aguila/Gran Canaria, Kanarieöarna Tillbaka i Maspalomas där jag denna gång helt undvek nudiststranden, inte min grej. Mycket jogging denna gång och jag minns de underbara guidade meditationerna då jag varje morgon lyssnade på Franciska ”Kali” von Koch. Följde denna gång med en organiserad gruppbestigning av Gran Canarias högsta berg, Pico de las Nieves, en topp på 1 949 meter som liksom alla de kanariska bergen känns ännu högre och mer dramatiska eftersom de ligger direkt invid havet. Valde (förstås) den tuffaste gruppen av tre möjliga och kände mig litet stolt när jag fick äran att gå som ”ankare”, den som går sist och håller koll på de andra som vandrar, klättrar framför.
Vid foten av Pico de las Nieves, vandringen/klättringen har just börjat…
Nu blev det mycket äventyr och strapatser. Förutom dessa har det också alltid varit mycket vila och avkoppling på resorna. Så ska det bli även denna gång nu i veckan!
Tangerine Dream: ”Virtually fields” från Dream Mixes-plattan, 1995 – adrenalinet rusar fortfarande i mig när jag hör den…
Åter från en mycket intensiv och omtumlande vecka på Ängsbacka festivalen, eller ”Three miles north of Molkom” som dokumentärfilmen från 2006 valde att kalla platsen där en av Sveriges mest speciella festivalen äger rum. På Ängsbacka står personlig, andlig och spirituell utveckling i fokus. Det är också mycket intressant musik, mest av den sort som brukar rubriceras ”world music”.
Under helgen har jag tvättat och städat och sovit ut efter den oerhört intensiva veckan i Värmland. Snart är det dags att resa iväg igen…
På Ängsbacka har jag också upptäckt artister som Peru Frances (vilken kvinna!) och Kailash. Två mycket intressanta nya musikaliska bekantskaper. Det trevliga med Ängsbacka är ju att artisterna liksom hänger på området och säljer sina plattor och ger workshops i anslutning till sina spelningar. Man får tillfälle att prata med dem, vilket jag naturligtvis gjort. Fascinerande att gå fram till en så karismatisk, mystisk och underskön kvinna som Peru Frances, the force is strong in that one… En förtjusande bekantskap.
Har man fått en personlig bekantskap känns det ännu roligare att sedan bli kompisar på MySpace och hålla litet kontakt den vägen. Trevligt!
Peru Frances
Jag har också varit med om upplevelser utöver det vanliga, något jag helt säkert återkommer till här. Många av de workshops och processer som genomförs på Ängsbacka är mycket kraftfulla. Här finns många intryck från Oshos/Veeresh Humaniversity i Holland. Och olika former av yoga, dans, meditation. Det var starkt och kändes djupt i själen även i år. Kanske särskilt upplevelserna i svetthyddan är värda sin egen blogg, men inte just ikväll. Jag ska om en halvtimme ungefär ta mig in till Arlanda och sedan flyga ned till Skåne. Det är dags för det årliga besöket i Österlen. Snart är jag åter på Sandhammarstranden. Underbart!
Stockholm är riktigt lugnt och vackert sett från min utsiktspunkt ikväll. Det ser ut att bli bra flygväder…
På återhörande!
Jo förresten, här är ett litet smakprov från Ängsbacka. Det är en trailer från dokumentärfilmen som spelades in jubileumsåret 2006.
Min kommentar är att de i filmen överdrivit ”nakenheten”. Det är inte alls mycket naket på festivalen, om man inte själv vill det. Jag såg inget sånt där. Antagligen för att göra filmen mer intressant och ”internationellt” gångbar… Men trailern är kul!
”Ambres – en död talar”; såg ni dokumentären av Anders Grönros som SVT visade första gången för en vecka sedan?
Jag såg honom, snickaren Sture Johansson i Värmland som sägs kunna kanalisera en 3 000 år gammal egyptisk man, Ambres. När Sture försätter sig i ett meditativt tillstånd kan Ambres använda Stures kropp som ”instrument” och tala genom honom. Ambres kanaliseras genom Sture som har denna mediala gåva. Och detta är någonting som pågått i 30 år. En alldeles fantastisk historia som nu nått ut i alla vardagsrum i Sverige. Det var på tiden att även den här typen av potentiellt kontroversiella reportage kan få visas på SVT. Jag tycker det är bra att SVT vågar förnya sig genom att även visa ett sådant här reportage.
Jag tycker det är bra att vi nu kan få se en så vacker och klok dokumentär på SVT om ett så pass kontroversiellt ämne som det ändå fortfarande är i vår fyrkantiga, positivistiska värld. Ett esoteriskt (fördolt) budskap som detta riskerar att fastna på att det helt enkelt är för flummigt och otroligt för de flesta att ta till sig. Allt det som inte kan vägas, mätas och passa in i en traditionell vetenskaplig ram är ju svårt att ta på allvar? Eller? Med Sture och Ambres kanske det äntligen kan nå fram. Av flera skäl.
Jag tycker det verkar uppenbart att Sture inte bluffar. Sture kan sägas vara urtypen för den ”enkle mannen”; han har 7-års folkskola med sig i bagaget och jobbar som snickare. Ambres är en helt annan typ av person och uttrycker sig på ett väsenskilt, utpräglat bildat sätt. Mina tankar går snarast till någon av de stora svenska 1900-talsförfattarna: t ex Eyvind Johnson eller Harry Martinsson. Ambres talar en litet högtidlig, gammaldags närmst poetisk svenska. Dessutom, att tala fokuserat om sådana existentiella ting utan avbrott i två timmar rätt in i kameran ”klarar ingen nu levande skådespelare”, som Anders Grönros uttryckte det.
Ambres budskap är i sig inte nytt. Det är samma kraftfulla kärleksbudskap som nått oss, fler och fler av oss, genom många olika kanaler de senaste åren. Jag tänker själv främst på Neal Donald Walschs böcker i serien ”Samtal med Gud”, men det finns så många fler exempel. Till exempel Richard Bachs och Dan Millmans böcker. ”The Secret” är väl det allra senaste exemplet på information av detta slag, hur vi får hjälp att minnas den ”bortglömda” kunskapen om hur vi kan befria oss från den inlärda jante-lag som håller oss nere, bokstavligt fjättrade av inlärda tvivel om våra tillkortakommanden. Det här ämnet är omåttligt stort och jag ska inte gå längre in det här och nu.
Ambres går inte att ”bevisa”. Medialitet går inte att bevisa på det sättet. Det måste vara upp till var och en att bestämma sig om detta är något jag kan tro på. Om det är något som kan vara av värde för mig. Budskapet i sig är oerhört värdefullt och om alla människor på Jorden tog till sig av det skulle vi genast träda in i en paradisisk tidsålder av fred och förståelse och kärleksfull frid. Men det funkar ju inte riktigt så, inte än i alla fall. Det är ännu alltför många som har för mycket att förlora på att Ambres kärleksfulla läror omsätts i praktiken, men vi är utan tvekan på väg åt det hållet. Vi måste, för att inte Jorden ska ”gå under”. Vilket allt fler nu börjar inse att den gör om vi inte tar bättre hand om den.
Kolla in mer om Ambres här och lyssna på honom själv!
Min personliga ståndpunkt i detta är klar. Jag har själv under de senaste kanske 10 åren haft så många personliga upplevelser att jag inte längre tvivlar. Livet slutar inte i och med att vi somnar in för gott här på Jorden. Alla som sett en död människa, eller ännu hellre vakat vid en dödsbädd, ser och känner att det är så uppenbart att ”något fattas”. Denna unika livsgnista är oförgänglig, energin kan som bekant inte förstöras, bara byta form. Detta är den sista stora hemligheten som vi alla som lever här och nu har kvar att få ”facit” till. För facit får vi alla oundvikligen den dagen som vårt liv här på Jorden tar slut. För det vet vi alla att det gör. Till slut…
Jag vill gärna berätta om ett av de tillfällen jag haft i livet då jag känt just detta. Detta att en historia som den om Ambres och snickaren Sture är sann. Detta att det inte tar slut i dödsögonblicket, utan bara fortsätter, i en annan form.
Det här kunde ha blivit en berättelse om ett ögonblick på ett berg nån gång eller vid en strand. Det kunde ha varit ett till synes vardagligt vackert ögonblick med en djupare innebörd. Sådana ögonblick har jag haft många, men det jag vill berätta är nu är något oerhört spektakulärt. Troligen det mest spektakulära evenemang jag någonsin fått vara med om.
När jag stod där i publiken tillsammans med min vän Johan framför Gizehs pyramider i Egypten på det gamla årtusendets sista kväll kändes det precis lika fantastiskt vackert som jag hoppats på. För den som önskade göra något riktigt extraordinärt av Millennieskiftet (om nån nu minns det idag när tjugohundratalet sedan länge är vardag) fanns egentligen inget ”större” än att resa till Egypen och se den franske elektronmusikern Jean-Michel Jarres konsert. Eftersom jag varit stor fan av honom sedan tidiga tonår var detta ett enkelt val för mig. Ja visst var det ett spektakel på sätt och vis, ”Årtusendets spektakel”, som jag kallade det i min medlemskrönika på gamla goda Passagen när jag kommit tillbaka. Men det var ett makalöst vackert spektakel. Vilket Johan, som numera bor i Sydney, säkert också skulle kunna intyga om han varit här nu!
Det var en mycket större upplevelse än musiken i sig. Jarre kan det där med storslagna ljus- och ljudshower. Det har han visat gång på gång i 30 års tid. Ingen nu levande musiker kunde ha orkestrerat, skapat något så storslaget som det vi fick se vid pyramiderna denna magiska natt. Känslan av storslagenhet kom förstås mest från vetskapen att jag stod vid det sista av den klassiska världens sju underverken; byggnaderna som stått i fem millennier. Det var stort, obegripligt stort. Och det kändes i hela kroppen redan jag såg scenen som vilade tyst, men en svag låg, mäktig vibrerande baston i introt. Pyramiderna svagt upplysta i bakgrunden.
Jarre hade utgått från den gamla egyptiska skapelseberättelsen om solen, Ra, som vart tusende år på nytt drömmer sin skapelsedröm där han ger människan 12 gåvor. Detta var 12 gåvor som vi behöver på vägen genom våra liv. Konserten började också med att denna mångtusenåriga legend återberättades.
”In the beginning, there was only the Sun.
The Sun gave mankind twelve attributes.
The Sun wanted mankind to discover the attributes, so he concealed them in twelve common things.
Each Millennium, the Sun remembers the attributes in twelve dreams.
The bell, the boat, the rock, the tree, the flesh, the snow, the blood, the child, the gate, the voice, the sky, the house.
The Twelve Dreams of the Sun.”
Och när den ensamma rösten plötsligt hördes över öknen, genom nattmörkret var det som att varje hårstrå på min kropp reste sig upp. Jag rös av fascination. Det var en enastående vacker upplevelse. Det var en känsla av djup vördnad.
Jag kände att vi som var där inte var ensamma, att det var många, många flera med oss den kvällen. De hade alla kommit tillbaka till den plats där de en gång levt, vid den uråldriga floden Nilen där människor levt och dött i tusen och åter tusen år. Det var en alldeles särdeles vacker och majestätisk känsla att få vara med där då. Det som den kvällen var här och nu. Igen. Ett sjätte millennieskifte vid pyramiderna och Solen drömde denna natt åter sina 12 drömmar för att ge människan nytt hopp.
Det konsertinslag jag vill visa här visar just introt när scenen väcks till liv, en trumrytm går igång, ljusen börjar pulsera, hundratals människor med ficklampor rör sig i öknen och bildar figurer när de släcker och tänder lamporna, Jarre själv kommer upp ur scengolvet i rök och ljus. Och på bildskärmarna ser vi hur symbolen för mänskligt liv börjar ta form, till slut reser han sig upp på två ben och börjar gå framåt, mänskligheten på marsch framåt mot ett nytt årtusende, obevekligt. Samtidigt en hyllning till alla dem som gått före oss…
Och då, då går musiken igång, publikens jubel stiger, våg efter våg av guldskimrande fyrverkeriljus stiger mot himlen som kaskader och lyser upp pyramiderna. Det är en fantastisk vacker dröm och jag står mitt i den, långtifrån ensam.
Stycket som spelas är solens första dröm, ”Bells”, klockan som slår och talar om att tiden åter är mogen. Det magiska ögonblicket är nära. (”Bells” återfinns på Jarres platta ”Metamorphoses” som kom ut år 2000.) Jag ryser av fascination för jag känner, ja jag vet att det är många, många fler där mitt ibland oss som njuter av detta än vi 120 000 som hade betalat för att se det och fanns där fysiskt…
