England, Jobs och Tranströmer

I den gångna helgen och i slutet av förra veckan gjorde jag en resa till en god vän som sedan 20 år bor i England. Jag besökte nordvästra England och då framförallt Southport, Liverpool, Manchester och en avstickare upp till Lake District.

Det var riktigt trevligt att hälsa på min vän. Och det var fascinerande att se att vi i flera avseenden utvecklats vidare åt samma håll och hade mycket att tala om – utöver all uppenbar nostalgi. Det var en fin uppdatering av vår vänskapsrelation.

Och mycket intressant att se vackra Lake District, ja åtminstone delar av det och framförallt då vackra Windermere. Samt Liverpool och Manchester, två betydande engelska musikstäder vars musik betytt mycket för mig genom åren.

Min resdag, den 5 oktober 2011, kom också att bli minnesvärd av två andra berörande anledningar. Jag nåddes dels av det sorgliga beskedet att ”Mr Apple”, den geniförklarade entreprenören och företagsledaren Steve Jobs till slut förlorat sin kamp mot cancern.

Steven Paul Jobs (1955-2011)

Steve ”How to live before you die” Jobs var en mycket mytomspunnen person som det varit omöjligt att missa. Nu är jag vare sig MAC-kille eller utpräglad Apple-supporter, men det har varit uppenbart att Steve Jobs var en unikt begåvad, kreativ och kraftfull personlighet. Det är få andra entreprenörer som jag upplever kunnat mäta sig med honom. Den enda jag på rak arm kan tänka på är Richard Branson.

Det känns sorgligt att Steve Jobs bara fick 56 år på sig i detta livet, men å andra sidan levde han starkare och intensivare än de allra flesta. Han levde verkligen innan han dog. Det är oerhört imponerande att se resultaten av vad denna unike man lyckades åstadkomma under den tid han fick.

Senare samma dag denna onsdag 5 oktober hörde jag även den betydligt trevligare nyheten att vår svenske poet Tomas Tranströmer till slut mycket rättvist tilldelats Nobelpriset i litteratur. Tranströmers poesi har följt mig genom livet alltsedan 18-19 årsåldern och jag är mycket glad att han äntligen fått priset.

Det har spekulerats en del om honom i dessa sammanhang de senaste åren och jag tycker det hedrar Akademien att de till slut vågade belöna en svensk igen. Det är nu också hela 37 år sedan svenskar belönades i detta sammanhang då Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick priset när det begav sig anno 1974.

Tranströmer fick priset med motiveringen ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”. Det är trevligt att ärligt säga att jag förstår och delar Akademiens bedömning, vilket jag sällan annars gör eftersom det är så sällan jag läst något av de personer som brukar få Nobelpriset i litteratur.

Men jag har verkligen läst Tranströmer. Jag har läst mycket Tranströmer. Hans bilder, hans bildspråk är också fullkomligt unikt och har så varit ända sedan debuten med den odödliga samlingen ”17 dikter” år 1954. Jag gläds av hela mitt hjärta åt detta mycket rättvisa beslut. Äntligen! för att citera Gert Fylking…

Tomas Gösta Tranströmer (1931 – )

”Slut på sommarlovet” – värdefulla timmar med Silfverstolpe och Gustafsson

Sitter här sent denna lördagskväll och skriver några rader…

Jag har haft några sista vädermässigt riktigt fina semesterdagar i Stockholm i veckan som gick. Det har verkligen varit skönt och förutom att bara promenera runt och njuta i Stockholm och göra några smärre ärenden har jag varit uppe i Roslagen och ute på Älgö utanför Saltsjöbaden. Vackra upplevelser.

Så är de då här. De allra sista dagarna på semestern. Det känns lätt overkligt att månaden nu gått. Och ändå visste jag precis att det skulle kännas så här. Från den första overkliga känslan när semestern är bara några timmar gammal fram till detta sista dygn. Kanske hade det varit skönt med en vecka till, en femte? Men å andra sidan säger SMHI att vädret vänder nu och idag regnade det också över Pride-paraden inne i Stockholm.

Jag tänker på dessa speciella sista timmar. Hur de kan kännas. Att det alltid varit så här och kommer vara så tills jag går i pension om många år.

I sin diktsamling ”Variationer över ett tema av Silfverstolpe” från 1996 har Lars Gustafsson utgått från ett par rader ur dikten ”Slut på sommarlovet” av Gunnar Mascoll Silfverstolpe från 1926. Det är många år sen nu, 86 år sedan. Men känslan Silfverstolpe sökte beskriva är den samma. Detta är tidlöst. Dessa rader handlar precis om den känsla jag här nu denna augustikväll 2011 så tydligt känner.

- – -

”Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid då varje timma ägde
en egen kraft som måste vinnas ut…”

(Ur Silfverstolpes dikt ”Slut på sommarlovet” ur diktsamlingen ”Vardag”, 1926)

Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893-1942), porträttet målat av Kurt Jungstedt. Silfverstople satt på stol nr 18 i Svenska Akademien.

- – -

För plötsligt har dessa timmar gått. Vad hände? Jag har rest fram och tillbaka till Tyringe och Österlen i Skåne, fram och tillbaka till Side/Alanya i Turkiet, fram och tillbaka till Halmstad med omnejd (mc-turen förde oss hela vägen ned till Båstad och Torekov) och har sedan haft några dagar i Stockholm. Det har varit en bra semester som jag till största del tillbringat för mig själv, vilket givit tid till eftertanke. Många tankar. Jag är nöjd. Med dem och semestern.

Och ändå infinner sig den här litet lätt melankoliska känslan nu… Igen…

- – -

”Timmar, vad var ni?
Besökare som aldrig ville stanna.
Åsyna vittnen
som teg.”

(Ur Gustafssons dikt ”Timmar vad var ni?” ur samlingen ”Variationer över ett tema av Silfverstolpe”, 1996)

- – -

Nu handlar det om att göra det bästa av dessa sista återstående ca 24 timmar…

”Det finns en sjö och sedan aldrig mer…” Exit Hjalmar Gullberg för idag 50 år sedan

Efter en vecka i Skåne har jag mellanlandat i Stockholm. Mycket regn och blåst var det i veckan som gick, uppblandat med en och annan riktigt fin dag. Stockholm är sådär julilugnt och jag har förberett mig för semesterns nästa etapp.

Det är en litet speciell dag idag. Idag för precis 50 år sedan avled Hjalmar Gullberg i samband med vad man trodde var en drunkningsolycka, något som senare visade sig vara ett självmord. Ja eller till och med ett fall av eutanasi, aktiv dödshjälp… ”Det finns en sjö och sedan aldrig mer”, som han själv skrev i en av sina dikter.

Detta med eutanasi är en mycket svår och etiskt komplicerad fråga. Och inte. Jo den är svår. Hemskt svår. Men jag tycker verkligen ändå att en fullvuxen människa som är vid sina sinnens fulla bruk – som har den typ av obotlig, plågsam åkomma som Gullberg hade – själv måste få välja när det är dags att kliva av. Och Gullberg var verkligen svårt sjuk, vilket nedanstående artikel i Svenska Dagblader som jag länkat till berättar ganska utförligt om.

Så då blev det så ganska precis 20 år efter vännen Karin Boyes självmord att Hjalmar Gullberg följde efter den vägen. Men under helt andra omständigheter och i en annan ålder. Karin Boyes självmord var en djup tragedi, medan man/jag har stor förståelse för Hjalmar Gullbergs val.

Det är dock ett oåterkalleligt beslut. Och Hjalmar Gullberg hade fattat det och agerade på det beslutet för idag 50 år sedan. Så tystnade en av de allra vackraste poetiska röster detta land någonsin känt. Han är och förblir en favorit för mig och jag har en alldeles särskild känsla och förståelse för hans ord.

Hjalmar Gullberg: ”Det finns en sjö och sedan aldrig mer…”

I helgen som gick var det en riktigt intressant artikel i Svenska Dagbladet om Hjalmar Gullbergs sista tid:
http://www.svd.se/kultur/litteratur/det-finns-en-sjo-och-sedan-aldrig-mer_6323328.svd

Hjalmar Gullberg är en av mina stora svenska lyriska favoriter. Det är riktigt mycket så och jag skrev tidigare om detta i bloggen ”En majnatts melodi…”:
http://japetus.wordpress.com/2008/05/06/en-majnatts-melodi/

”Träd fram du Nattens Gud…” en stunds reflektion i sena aprilkvällen

Det är sent, mycket sent denna aprilkväll. Har fångat en stunds reflektion för mig själv i denna sena timme. Påskhelgen som kom och gick kommer jag att minnas som den varmaste och soligaste någonsin. Jag kan inte heller minnas när påsken infallit så sent? Bara en vecka mellan Påsk och Valborg! Så är det i år.

Inte mycket kvar nu av vackra april. Och intensiva dagar är det som inte lämnar mycket tid att njuta av det vackra som pågår utanför kontorsfönstret. Nu går vi snabbt, mycket snabbt, från det bruna torra i tidiga april jag beskrev för den dryg vecka sedan in i det gröna spirande april som också är möjligt. Som blev möjligt denna aprilmånad 2011 när vi under påsken fick en förkänsla av sommaren.

Men denna sena kväll då jag sitter här med balkongdörren öppen och jag just har sett till mina växter (solrosorna är nu det senaste tillskottet att spurta starkt upp ur jorden) både där ute och inne i köksfönstret samt betalat mina räkningar, ja i denna sena timme hinner jag reflektera litet över hur vacker denna årstid är. Stillheten är nu total och aprilmörkret sluter sig tätt kring Nybohov. Det är en riktigt stämningsfull och stilla vacker aprilkväll. Riktigt bellmansk…

Carl Michael Bellman (1740-1795)

Och just i den stunden av stillhet och reflektion tänker jag (osökt?) på ett riktigt vackert litet stycke av Bellman. I mitt tycke det allra vackraste han skrivit. Jag tänker på Fredmans sång nr 32, ”Aftonkväde” men mer känt som ”Träd fram du Nattens Gud”. Ett musikstycke jag har många vackra minnen av, ett stycke jag också många gånger spelat själv. Det är festligt det där att de gamla kompstämmorna (jag spelade andraklarinett) fortfarande sitter så starkt i minnet efter så pass många år.

Inte minst har detta stämningsfullt sirliga mästerverk en fullkomligt underbar 15 verser lång uttrycksfull text som är som en poetisk integrering av hela Bellmans och hans samtids fantasifulla romantiska föreställningsvärld. En värld fylld av sagoväsen hämtade ur såväl grekisk-romersk som nordisk mytologi. Den texten är en riktig pärla!

”Träd fram, du nattens gud, att solens lågor dämpa!
Bjud stjärnan på din sky mot afonrodnan kämpa!
    Gör ljumma böljan kall!
Slut ögats förlåt till, kom, lindra kval och krämpa
    och blodets heta svall!”

Dessutom tror man att detta är ett av de stycken som Bellman själv skrev musiken till. Ofta lånade han ju annars melodierna till sina visor. Just detta stämningsfulla stycke var också det av alla Bellmans verk som mest fångade mitt intresse. Det var nånstans i 16-17 årsåldern det började. Och sen dess har det aldrig slutat…

Det var nämligen så att jag i dryga tio års tid, mellan 1981 och 1992, själv spelade i en orkester, en blåsensemble – klarinetter, tvärflöjter, fagott, oboe, basklarinetter –  förstärkta med ståbas och gitarr. Vi hade en speciell, för att inte säga unik, sättning och kom därför att kallas för ”Specialensemblen”. Vår fullkomligt genommusikaliske och mycket professionelle maestro Uno Hurtigh (1928-2004) specialskrev också alla arrangemang, samtliga stämmor själv. Det fanns inga att köpa för vår unika instrumentala sättning, utan allt var specialskrivet av Uno. 

Nåväl varje torsdagkväll under de här åren for jag till Hägerstensåsens skola och repade. Det var härliga kvällar fyllda av musik och skratt i ett klassrum högst uppe i den gamla skolbyggnaden nära T-Hägerstensåsen. Konserterna blev också många genom åren, särskilt minns jag förstås den smått fantastiska konsertresan till Sovjetunionen och Leningrad i maj 1985. Detta tilldrog sig före perestrojka och glasnost så det var en i alla avseenden mycket minnesvärd resa. 

Konserterna tillsammans med Carl-Anton 1989 minns jag också alldeles särskilt; jag hade ett fint möte med denne favorittrubadur.

På vår repertoar stod visor, jazz, klassiska stycken, schlagers och evergreens. Inte minst spelade vi mycket Bellman och Taube. Det funkade alltid, i alla sammanhang. Ofta hade vi ”vokalissor” med oss som sjöng till vårt ackompanjemang. (Det här skulle jag verkligen kunna skriva mycket om, inser jag, och förvånas över att jag inte gjort det än.)

Fredmans sånger i konstnären Peter Dahls vackra levande och uttrycksfulla tolkning

Jag har med tiden kommit att mer och mer inse vad alla dessa år i orkestern betytt för mig, mitt stora musikintresse och med tiden tilltagande musikaliska allmänbildning, framförallt inom genrer jag normalt sett då som tonåring inte lyssnade på. En stor del av detta är Specialensemblens och då särskilt Uno Hurtighs förtjänst.

Jag minns med glädje alla samtal jag genom åren hade med Uno om önskemål kring repertoar och frågor kring arrangemang, kompositörer och melodier. Inte minst kommer jag ihåg när jag som 15-åring hade en vurm för Wagner och nyfiket undrade om vi inte kunde spela något ”vackert stycke” av honom. Uno förklarade tålmodigt och pedagogiskt att Wagners musik var skriven för förstärkta symfoniorkestrar och att vår lilla sättning inte riktigt var anpassad för den typen av klassisk musik…

Uno var en mycket vänlig och omtänksam man och han hade ett fantastiskt tålamod med oss unga amatörer (i understämmorna). Uno var också ett fullfjädrat musikaliskt proffs som spelat med de största inom den svenska jazzen, något jag med tiden började förstå. Det var inget han talade om. Han var ödmjuk.

Till mina finaste minnen från åren med Specialensemblen hör just de tillfällen då vi spelade detta mycket, mycket vackra och stämningsfulla stycke. I konsertsammanhangen alltid ackompanjerande någon av de trevliga och ofta påfallande söta, tyckte den tonårige andreklarinettisten, sångerskor vi sjöng med. Detta vackra stycke musik är väldigt mycket april för mig. Vårkväll övergående i vårnatt…

Hittade en riktigt finstämd inspelning med en tjej som heter Elina Järventaus Johansson, som verkligen borde ta kontakt med ett skivbolag. Här bjuder hon på en lågmäld och spröd tolkning av detta vackra drygt 200-åriga stycke musik.

Elinas YouTube-sida:
http://www.youtube.com/user/Elolinona

Om känslan i april och en enda gustafssonsk blomma

 April. Det är april igen. Det är den vår igen som är vind över ännu bruna torra marker. Vintern har alldeles precis lämnat oss, i stort sett utan andra spår än allt kvarvarande grus på trottoarerna och en och annan tjälskada.

 Men den gröna, friska spirande våren och den därpå följande försommaren är ännu några korta, snabba veckor borta. Kanske åtta stycken? Kanske årets snabbaste? Det är en speciell tid. En värdefull tid med en särdeles fin känsla av uppvaknande, inspiration och möjligheter.

”Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut…”

Känslan jag tänker på brukar oftast komma sig av naturupplevelser utomhus, men den här gången kom den på ett mer oväntat sätt.

Jag såg ett foto som en av mina vänner på FaceBook hade som profilbild. Tack KA för det vackra fotot jag här nu lånar av dig. Det fotot uttrycker just precis vad april är för mig, och kanske något mer…

Det vackra fotot får mig att tänka på en dikt jag tyckt mycket om i många år.

”April, inte den grymmaste
nej, den klokaste av månaderna.

Med detta torra bruna i markerna,
som ett stycke av Alban Berg

pulsatilla vulgaris en enda blomma
i allt det torra,

och precis så var naturligtvis min ungdom:
en brun skog med denna enda blomma”.

Dikten är hämtad ur Lars Gustafssons extraordinärt vackra och djupt tänkvärda diktsamling ”Variationer över ett tema av Silfverstolpe”, 1996.

 

”Timmar, vad var ni?
Besökare som aldrig ville stanna.
Åsyna vittnen

som teg.”

 

Tack Lars Gustafsson och Gunnas Mascoll Silfverstolpe för att jag fick låna era så vackert diktade ord denna vackra vårdag i april 2011!

Hemma igen från havshorisonten, Koh Kho Khao, Thailand

Plötsligt hemma igen i vinterlandet efter 19 timmars resa, varav nästan 12 timmar i luften; overkligt att kliva ur taxin i tunna sommarkläder omgiven av meterhöga snödrivor.

Trött och omtumlad med en inre klocka som passerat midnatt stod jag åter i min hall här trots att det här i Sverige påstods att det fortfarande bara var några minuter över 6 på kvällen. Som jag skrev tidigare för några år sen, ”kroppen är åter på plats i lagomlandet, men själen dröjer kvar på den milsvida stranden”. Är mycket tacksam för den underbara upplevelsen.

Koh Kho Khao är en mycket vacker, stilla och ännu tämligen orörd ö.  Den ligger dryga 100 km norr om Phukets flygplats, ca 35 km norr om Khao Lak och nås fortfarande endast genom färja eller longtailboat.  Av de många platser i Thailand jag besökt genom åren påminner den mig mest om Koh Chang och södra Koh Lanta som de öarna var vid min första thailandsresa december 1998. Att man här också fortfarande kan  hitta goda och vällagade varmrätter för 60 – 80 Baht förstärker naturligtvis ”98-upplevelsen”.

Koh Kho Khao ligger fortfarande för långt bort från närmaste flygplats för att charterresenärer i stora skaror ska ha orkat ta sig dit. Bebyggelsen är reglerad och, liksom i Khao Lak, inte byggd på höjden. Ön känns inte exploaterad. Personligen hoppas jag att det gamla japanska militära flygfältet från 1942 - nu egentligen bara ett stort gräsfält vid öns nordspets - inte kommer att bli en ny flygplats. Planer finns. Blir det så förändras ön garanterat.

Havshorisonten,
alltid ny.

Milsvida stränder,
öde,
skiftande i gult och vitt, folktomma,
fyllda av
vindsus, vågbrus och tropiskt ljus.

Den tropiska skymningen,
plötsligt sammetslen,
nära,
allt omslutande,
allt uppslukande,
allt avslutande

endast några ljuspunkter,
mycket små
nattliga fiskebåtar,
svävar ännu,
viktlösa, på
havshorisonten.

Oktober igen, läser Gustafssons poesi igen

Har alldeles nyligen köpt Lars Gustafssons nya diktsamling ”Om begagnandet av elden”. Det är alltid en högtidsstund att möta en ny diktsamling av herr Gustafsson. Detta var inget undantag.

Här finns många mycket vackra dikter som fått mig att stanna upp och känna den speciella hisnande känsla av eftertanke som Gustafssons tankesprång, associationsbanor och iakttagelser inte sällan brukar få mig att uppleva.

Iakttagelser av natur, årstidernas gång är återkommande teman något som han alltid varit mycket bra på att fånga och skildra. Den här dikten heter ”I tomrummet” och är hämtad ur det avsnitt i diktsamlingen som Gustafsson med sin osvikliga känsla för vackra formuleringar valt att kalla ”Dikter om alltför små händelser”.

”Oktobers stora bubbla
av tystnad
ligger över skogarna.
Och inte ens ett fågelrop.
Den som andas långsamt
kan höra existensens dova
orgelpunkt, celloton,
surrande kondensator
i kraftledningsgatan.”

Se här en trevlig recension av diktsamlingen i SvD:
http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/en-stilla-lovsang-av-tingens-fortrolige_5184359.svd

Sandhammarstranden – igår, idag, imorgon…

Gick en lång, lång meditativ promenad igår längs den makalösa Sandhammarstranden här på Österlen. Igen. Detta är något jag gjort i många år och kommer fortsätta göra så länge jag kan.

Jag återkommer gärna till denna underbara strand här i bloggen. Den har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

Längs Skånes sydöstra kust, mellan Löderup och Kyl, ligger ett av de största  s k  kustdynområdena i landet. Här kan man få en strandpromenad på över en mil av obruten sandstrand, en unik upplevelse.

För den som inte varit där kan man likna Sandhammaren vid Skagen i Danmark; den har samma magiska skönhet. Sandhammarens långa obrutna havshorisont är i själva verket den vackraste och mest meditativa plats jag sett och upplevt. Ja faktiskt.

Den öppna, långa och breda sandstranden vid Sandhammaren anses vara Sveriges finaste med sand som i vithet och finkornighet saknar motsvarighet. Vid det här laget vågar jag påstå att jag sett de flesta av Sveriges stränder. Det finns många som är exceptionella, som t ex Tylösand och Vilshärad i Halland, men de är inte lika långa och lika finkorniga och vita som Sandhammaren.

För min del började det redan sommaren 1971 när jag som tre-och-ett-halvt-åring första gången besökte Österlen. Från slutet av 70-talet och in på 80-talet brukade sedan familjen varje sommar hyra olika sommarhus från Maglehem i norr via Simrislund i Simrishamn till Södra Sandby i söder längsmed själva Sandhammarstranden.

Sen var det ett hopp från mitten av 80-talet fram till den fantastiska sommaren 1990 då jag hade en mycket känslosam återförening med ”min” strand. Mamma hade hyrt ett hus vid Mälarhusen mitt på själva Sandhammarstranden. Det är prick 20 år sen nu. Sen dess har jag återvänt varje år.

”He wears a shadow…”, i skymningen på Sandhammarstranden, juli 1990

Det var som sagt en mycket stark återförening med stranden den sommaren. Något som bl a inspirerade till ett antal dikter, nu 20 år gamla. Den här, som jag valde att kalla ”Självporträtt”, tycker jag fortfarande är så pass ok att jag kan publicera den här till allmänt beskådande. Den kändes fortfarande aktuell för mig när jag igår gick ännu en långpromenad längs stranden…

”I den sista kvällsbrisen skimrar havet, lever stilla och vilar.
Krusningarna avtar, våg efter våg vill sova på stranden.

De sista måsarna lämnar land, seglar majestätiskt bort.
Prickar långt i fjärran, men under himlen.

De första ljusen tänds i fiskelägena, glittret tilltar över vattnet.
Skymningen kommer sakta smygande, men än är mer ljust än mörkt, högt upp från norr till söder.
Månen ler sitt bleka leende, skäran lutar trött.

Än är inte tid. Än är bara skymning. Ännu håller allting andan.
Och himlen är ännu mer ljus än mörk,
nästan som havet
nästan som horisonten
som inte längre finns

och där är jag.”

Junifinal 2010

Ännu en vacker sommarkväll på Jorden…

Midsommar innebar tre härliga dagars segling i Stockholms södra skärgård med övernattningar i naturhamnar vid ön Fifång. Vi fick äventyr och avkoppling i lagom dos, mycket sol och litet regn och riktigt bra vindar.

Efter att jag kommit hem har jag varit så full av intryck, men också så uppbokad kvällstid, att det inte blivit nåt skrivet förrän nu – nu den sista dagen i juni. En riktigt vacker sommarkväll.

Igår var det om möjligt en ännu vackrare sommarkväll då jag hade nöjet att träffa min gamla skolutbyteskompis Michael från tyska Lüneburg som jag besökte och bodde hos hösten 85. I maj 86 kom sedan de tyska eleverna och besökte oss på Brännkyrka gymnasium. Det var mycket trevligt att träffa honom, nu med familj, igen. Tyskan är lätt att förstå, men svårare att tala korrekt, så det blev mest engelska igårkväll. Lyckligtvis är ”Micky” mycket duktig på engelska så vi kunde snacka obehindrat med varann.

En kul detalj är att han jobbar som bandbokare/agent och bl a jobbar med både Alphaville och Ultravox. Troligen ses vi därför redan i augusti igen på någon av Forever Young-turnéns spelningar.

Ja det känns verkligen att det är sommar nu. Något som för mig bidrar till den känslan är också att jag ikväll vattnat blommorna i mamma sommartomma lägenhet igen. Där är det alltid så tyst, svalt och välstädat. Jag brukar lägga mig en stund och vila i deras jättesoffa när jag vattnat klart ute och inne. Där finns ett sådant lugn. Det är en väldigt härlig känsla. Varje år.    

Så är också snart juni slut. Maj och juni, härliga ljusa månader. Jag har en speciell relation till dem. Kommer att tänka på en av de små korta, ofta poetiska, citat som inleder varje kapitel i Richard Adams klassiska roman ”Watership Down”, på svenska känd som ”Den långa flykten”. En gammal favorit som jag haft en speciell relation till i många, många år; bl a för de många vackra stämningsfulla naturskildringarna.

Richard Adams vackra (och oerhört framgångsrika) roman ”Watership Down” (1972) om kaninerna som tvingas ge sig ut på vandring för att hitta ett nytt hem när deras gamla koloni utplånats av människorna

Det är kapitlet ”The crow and the beanfield” som inleds med detta härliga naturlyriska viktorianska citat:

”And let them pass, as they will too soon,
with the beanflower’s boon
and the blackbird’s tune
and May and June!”

(Robert Browning: ”De Gustibus”, 1855)

”Påskundret”

Så är långa tysta vinterpausen slut,
nu har jag rullat bort stenen och gått ut.
Har kommit ut ur min vinterboning, 
vill inget annat än försoning.
Nya vindar blåser, vill öppna det som låser.
Får ser hur långt den goda viljan bär;
det som varit, är…