Tillbaka på brottsplatsen – tankar kring ”En pilgrims död” i SvT

Puh! Jag har tagit de sista stegen uppför trappan, stoppar mobilens tidtagarur och tittar på siffrorna i displayen:  1 minut och 6 sekunder… Det stämmer ju ganska precis!

Igår gjorde jag min egen iscensättning av mördarens flykt från mordplatsen vid det klassiska Dekorima-hörnet nere vid Sveavägen in längs Tunnelgatan och uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan. Förhållandena nu sent i januari 2013 är i princip de samma som då i februari 1986.

Jag har stått ett ögonblick och dröjt vid mordplatsen, startat uret och sen halvjoggat, luftsat iväg litet bredbent som vittnena beskriver i den hala snömodden från mordplatsen och följt i mördarens spår uppför trapporna mot krönet på Malmskillnadsgatan och den skiljeväg från vilket vi inte har någon säker fortsättning. Men där GW i sin roman ”Faller fritt som i en dröm” ger oss en både möjlig och rimlig lösning med avstamp i de uppenbara tidsdiffarna i vittneskedjan.

Vad mördaren såg när han dröjde ett ögonblick vid toppen av trapporna mot Malmskillnadsgatan, vände sig om och tittade ned mot Tunnelgatan och mordplatsen är vad jag själv såg igår…

Så har då även Leif GW Perssons viktigaste böcker i den andra omgången, de som är skrivna i det nya årtusendet blivit filmatiserade. Läsare av denna blogg känner till min fascination för såväl Leif GW Perssons smart iscensatta polisromaner som verklighetens tragiskt oförlösta Palmemord. Att jag följt SvTs ”En pilgrims död” är därför ingen överraskning. Jag kunde nu alltså inte låta bli att göra min egen iscensättning…

TV-filmatiseringen bygger på första och tredje boken i Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens fall:
- Mellan sommarens längtan och vinterns köld, 2002
- En annan tid, ett annat liv, 2003
- Faller fritt som i en dröm, 2007

Huvudspåret, om ordvalet tillåts, i berättelsen är att numera rikspolischefen Lars Martin Johansson som tar upp en parallell utredning till Palmeutredningen och tillsätter en ny grupp strategiskt utvalda personer som med fräscha ögon ska hjälpa honom lösa mordgåtan, hitta en ny vinkel. Mannen som kan se runt hörn vill kröna sin karriär med att lösa detta plågsamma cold case. Det är dags att få fast fanskapet som gjorde det.

Den informella gruppen som löser Palmemordet: Jan Lewin/Henrik Norlén, Lars Martin Johansson/Rolf Lassgård, Lisa Mattei/Ellen Jelinike och Jeanette Eriksson/Helena af Sandeberg (Anna Holt i böckerna)

Den femte polis som är inblandade i lösandet av mordet, Evert Bäckström, är inte huvudpersonen i filmatiseringen och inte heller i romanen ”Faller fritt som i en dröm”, vilket jag läst i nån recension i en kvällstidning, men han är en ovanligt underhållande karaktär i all sin obehaglighet denna vandrande DO-anmälan som någon annan skribent så välfunnet kallade honom.

Den outsinligt självgode Evert Bäckström i Claes Malmbergs skickliga rollgestaltning

En trailer för serien:
http://www.svtplay.se/klipp/953846/en-pilgrims-dod-sondagar

Jag har nu sett två avsnitt och är ganska nöjd så här långt. Visst har de behövt förenkla handlingen i GWs böcker, men jag tycker ändå SvT har lyckats bra med att koka ihop de två böckerna och jag upplever inte att man misslyckats med tidsresan tillbaka till hösten 1985 och de stämningar som då rådde. Serien utspelar sig ju parallellt i ett då och ett nu.

Jag ser mycket fram mot fortsättningen och upplösningen. Serien har fått blandad kritik som jag själv vill kommentera. Jag återkommer med dessa kommentarer i ämnet…
To be continued…

Tidigare om personliga tankar kring Palmemordet:
http://japetus.wordpress.com/2011/02/28/a-shot-that-was-heard-around-the-world-palmemordet-25-ar/

Tidigare om Leif GW Perssons värld:
http://japetus.wordpress.com/2011/06/14/aterbesok-i-leif-gw-perssons-varld/

Sylvia Vrethammars kväll i Så mycket bättre – Ugglas tourette och dryge Hyland överraskar

Gårdagskvällens ”Så mycket bättre” var Sylvia Vrethammars kväll då vi fick höra prov på Magnus Ugglas ”kärleksfullt” plumpa tourette-uttalanden, Olle Ljungströms härliga kitschiga spanska marschversion av E viva España och litet för mig överraskande badwill för gamle Hyland…

Sylvia fick ju börja som programvärdinna i Hylands hörna 1969,  dåtidens i särklass mest populära svenska tv-underhållning med otroliga tittasiffror i tvåkanalssamhällets guldålder. Jag och många av tv-tittarna reagerade säkert på Hylands trista dominerande mansgrisattityd, låt vara tidstypisk, men inte trevligare för det.

Det var också sorgligt att Sylvia, liksom Abba samma år, drabbades av den extremt politiserade tidsandan som låg som en blöt kvävande filt över samtiden 1974 när hon sjöng om Spanien. Hennes internationella framgångar ville ingen se något positivt i, allt handlade om att svartmåla henne som Franco-sympatisör vilket var lika larvigt som det var inskränkt.

Det må, givet den rådande tidsandan, ha varit litet dålig tajming för en sådan låt om Spanien, men det var förstås tidsandan som var skruvad snarare än den oförargliga schlagerlåten. Låten handlade ju om kärleken till Spanien och spansk kultur, det genuint spanska som alltid funnits och alltid kommer att finnas, inte om Franco och fascismen men dåtidens journalister satt helt fast i sitt snäva tänkande. På samma sätt ville man samma år inte gratulera ABBA till segern i Eurovision utan fokusera på det smaklösa i att göra en låt om ett slag där tusentals människor dödades… En mycket tidstypiskt skruvad vinkling. Håhåjaja!

Sylvia Vrethammar 2012

Tidigare bloggar om Så mycket bättre 2012:

http://japetus.wordpress.com/2012/11/18/blyg-magnus-uggla-visar-odmjukhet-i-sa-mycket-battre/

http://japetus.wordpress.com/2012/11/03/olle-ljungstrom-fortsatt-icke-pk-men-helt-sig-sjalv-i-sa-mycket-battre/

http://japetus.wordpress.com/2012/10/28/sa-mycket-battre-2012-ett-spretigt-gang-dar-pugh-borjar-i-fokus/

Succé för TV-versionen av Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”

Jag gläds nu med Jonas Gardell… Tänk vilken exempellös framgång han får uppleva med det han nu beskriver som det avgjort viktigaste han kommer skriva i sitt liv. Detta gripande stycke samtidshistoria.

För nu har den av Simon Kaijser regisserade TV-versionen av Gardells roman ”Torka aldrig tårar utan handskar” haft premiär och drygt 1,2 miljoner svenskar såg den igårkväll, en tittarsuccé. Redan efter detta första avsnitt beskrivs serien som en av de allra mest framgångsrika dramasatsningarna på senare år. Och den i särklass viktigaste.

Jonas Gardell och Simon Kaijser. Foto: Patrik Lange

Och månaden som gått har jag sett Gardell intervjuad om sin bok i snart sagt varje tidning jag tittat i. Tusentals bloggare, och jag är en av dem, har engagerat sig och skrivit, fört budskapet vidare. Det är väldigt tydligt vilket enormt massmedialt genomslag den här berättelsen fått. Troligen har ”samhällets” med rätta dåliga samvete bidragit till att detta oerhört politiskt korrekta budskap fått all massmedial draghjälp, Gardells budskap har fått maximal spridning. Detta extremt angelägna stycke nutidshistoria han så länge väntat på att få kommunicera ut.

Jag blir väldigt tagen av filmen precis som jag blev av boken. Jag har alltid haft lätt för att känna empati med och sympati för människor i utanförskap. Och nostalgin är stor när filmen så väl återskapar det tidiga 80-talets Stockholm. Jag blir litet rörd när jag påminns om hur det var, hur det såg ut. En del klipp är ju också rent dokumentära.

Jag tycker förvaltandet av tidskänslan fungerar bra och jag gillar de musikaliska utsmyckningarna, något jag också fördjupade mig i den förra bloggen. Magnum Bonums ”Hög hatt” och Noice ”Du lever bara en gång” var stora hits på sin tid, inga personliga favoriter, men starka och utmärkta låtval för berättelsen. Valet av mer okända, men vassare och mindre mainstream ”In från kylan” med Mockba Music är förstås i min värld en än mer nischad och fullkomlig fullträff.

Jag är själv glad över att ha kunnat bidra i det lilla med min blogg. Berättelsen om det som hände i Sverige när HIV/AIDS gjorde entré för 30 år sedan är en förträngd och nedtystad, skamlig och tragisk historia som nu äntligen får berättas. Och vem kunde ha berättat den bättre än Jonas Gardell? Ingen i detta land.

Detta är Jonas Gardells ”finest hour”. Detta är hans livs viktigaste uppdrag. Med denna för honom själv så terapeutiska berättelse kan han begrava kvarvarande skuldkänslor och demoner.

Han överlevde, gick vidare och har nu betalat den inbillade men nog så tyngande skulden till dem som inte gjorde det. Han har berättat deras historia för hela svenska folket så att de aldrig glömmer. Responsen i sociala medier är fullkomligt öronbedövande positiv.

Bokens huvudpersoner, Benjamin (Adam Lundgren) och Rasmus (Adam Pålsson),  julafton 1982 i Stockholm
Min tidigare blogg om Gardells bok:
http://japetus.wordpress.com/2012/09/13/sluta-aidsa-i-duschen-tankar-efter-lasning-av-forsta-delen-av-jonas-gardells-torka-aldrig-tarar-utan-handskar/

Recension i Svenska Dagbladet som även innehåller ett bra filmklipp där Jonas Gardell berättar om sin reaktion på framgången:
http://www.svd.se/kultur/scen/djupt-gripande-katastrofskildring_7560794.svd

Recension i Göteborgsposten:
http://www.gp.se/kulturnoje/tv/1.1086530-torka-aldrig-tarar-utan-handskar

Fridlyst med Mattias Klum på Borneo

Igårkväll fick jag åter glädjande nog se Mattias Klum på SvT igen, han slog ännu ett slag för att rädda Borneos regnskogar och dess mest kända utrotningshotade invånare - orangutangen. I programmet ”Fridlyst” på SvT kommer Klum i sällskap med olika kändisar att dyka upp de närmsta lördagarna och ta oss med till olika platser världen över. Budskapet är detsamma - väcka medvetenhet för olika utrotningshotade djur och deras hotade livsmiljöer.

I gårdagskvällen hade Mattias Klum med sig hockeylegenden Börje Salming och hans dotter med sig till Borneo och tittarna fick på bästa sändningstid tydlig information om den rovdrift på regnskog som sedan många år pågår på Borneo. I programmet nämnde Mattias att 75% av Borneos högklassiga låglandsregnskog huggits ned och ersatts med palmoljeplantager. Den otroligt diversifierade och artrika regnskogen har ersatts med de sterila monotona raderna av palmer. Där kan inga orangutanger leva, istället jagas de och slås ihjäl medan deras ungar säljs som sällskapsdjur. Det är vidrigt.

Naturfotografen Mattias Klum med Börje Salming och dottern Teresa på Borneo

Jag blir naturligtvis väldigt glad när denna fråga lyfts och påtalas igen eftersom det är något jag själv valt att engagera mig i. Något positivt att göra som motvikt till den ström av nedslående nyheter vi hör om världens tillstånd. Det gläder mig därför att jag nu i snart tre år varit orangutangfadder både via WWF och Save the Orangutan (tidigare BOS). Varje månad går pengar från mig till WWF och Save the Orangutan och jag känner en stor tillfredsställelse för jag vet att de gör skillnad. Jag har också jobbat ideellt av och till för Save the orangutan under de år som gått.

Det jag hade hoppats på med serien Fridlyst var förstås att det skulle ha funnits tydligare tips på slutet om hur man kan hjälpa till, hur man göra skillnad. Detta var också åt som både Salming och hans dotter naturligtvis frågade sig spontant inför de upplevelser de hade och den information de fick ta del av.

Och här kommer bloggen in. Jag vill naturligtvis uppmana alla mina läsare att, som jag, stötta Save the Orangutan/Rädda organgutangen och/eller WWF. Varför inte läsa litet mer om detta? Jag har skrivit en del om det.

Här en artikel om Samboja Lestari, Save the Orangutans projekt att återskapa regnskogsmiljöer för orangutangerna:
http://japetus.wordpress.com/2010/12/17/samboja-lestari-en-fristad-for-borneos-orangutanger-ett-stycke-aterskapad-regnskog/

Save the Orangutans svenska hemsida:
www.orangutanger.se

Min tidigare blogg om välgörenhetskvällen 2009 för Borneos orangutanger med Mattias Klum och Lone Dröscher Nielsen/BOS:
http://japetus.wordpress.com/2009/12/01/valgorenhetskvall-med-mattias-klum-och-lone-droscher-nielsen/

Min första blogg om att bli orangutangfadder:
http://japetus.wordpress.com/2009/11/24/orangutangfadder/

September igen och några ord om ”Eighties” på SvT

Tillbaka i september igen. Har haft en vän från USA på besök och börjat på mitt nya jobb. Intensivt, svårt att hinna blogga.

Såg sista delen av ”Eighties” på SvT i går och blev åter litet tagen. Har följt större delen av serien under sommaren som gick och självklart måste jag kommentera den i min blogg. Konstigt vore det annars.

Tycker serien var riktigt välgjord och seriös, långt ifrån de vanliga fördomarna som jag jobbat så länge med att nyansera. ”80-talet var inte bara axelvaddar, pastellfärg och tuggummipop” säger de på programmets hemsida på Svt, vilket låter som ett eko av mitt gamla mantra som följt mig ända sedan den där medlemskrönikan på (eller blogg som det skulle hetat idag) på Passagen hösten 1999.

”Eighties” på SvT sändes i 10 avsnitt mellan 8 juni och 31 augusti 2012

Jag tycker journalisten Jens von Reis gjort ett bra jobb med denna serie. Bra upplägg, vettig disposition och över lag väl utvalda intervjupersoner och bra intervjuer. Och jag är kräsen när det gäller detta. Påläst är jag också. Och det var starkt att se serien. Det känns nu nästan rörande att se alla dessa bekanta ansikten som då var unga, se dem presenterade som den historia de nu är – och inse att man är en del av den berättelsen och faktiskt var med och upplevde allt detta.

Depeche Mode, ur första avsnittet ”1980: ”Synthare eller hårdrockare” – en vid denna tidpunkt oerhört rationell fråga att ställa sig. Mitt svar var vid denna tid glasklart…

Overkligt men sant att det nu ligger så långt bak i tiden. Ska inte åter fördjupa mig i detta mysterium.

”Rör inte mitt 80-tal!” - min ursprungliga 80-tals blogg:

http://japetus.wordpress.com/2010/08/09/ror-inte-mitt-80-tal/

Den olympiska elden slocknar i London och U2s nytändning i Berlin

Så var den brittiska London-olympiaden över och det bjöds på en rejäl avslutningsshow värdig den mäktiga musiknationen England. Vilken enorm musikalisk parad det blev.

Kul att Bowies musik fick så pass mycket plats, men sorgligt att han nu uppenbarligen verkligen pensionerat sig från scenen och möjligen även från musiken. Efter sista turnén 03/04 och den hjärtoperation som följde på det har det inte blivit fler turnéer, bara enstaka kortare inhopp. Det känns sorgligt om det verkligen ska vara musikaliskt slut för Bowie nu. Mästaren Gradvall har skrivit inspirerande och vackert kring Bowies eventuella slut för den som vill läsa mer om det:
http://iconmagazine.se/2011/12/09/jan-gradvall-bowies-sista-sang/

Brian May imponerade med sitt oerhört virtuosa gitarrspel och det var kul att få se en skymt av Freddie Mercury som publikdomptör av rang, även om det bara var på bildskärm. Freddie skulle förstås ha älskat att få uppträda för en så stor publik vid ett sånt storslaget tillfälle.

Jag berördes förstås av arrangörernas val att låta Pink Floyd vara med på ett hörn också. Det var väldigt vackert att höra Ed Sheeran göra rättvisa åt klassikern ”Wish you were here” från plattan med samma namn från 1975.  Bakom Sheeran återfanns festligt nog Paul Rutherford från Genesis och passande nog Pink Floyds trummis Nick Mason. Att få David Gilmour och Roger Waters upp på scen hade förstås varit svårare, men då hade det ju hela cover-idén fallit.

Extra stilpoäng för kopplingen till det suggestiva omslagsfotot från ”Wish you were here”, snyggt att låtens slut tajmade så perfekt med lindansarens promenad och handskakningen med dockan som sedan fattar eld. Musiknörden gillade förstås den snygga passningen!

Liam Gallagher gjorde en bra verson av sin/Oasis brittpophit ”Wonderwall”, nu med sitt nya band Beady Eyes. Att få se Oasis på scen igen och bröderna Noel och Liam Gallagher återförenade på scen är än mindre troligt än Pink Floyd.

Mycket trevligt, välfunnet och sympatiskt att låta Eric Idle göra entré och framföra ”Always look at the bright side of life”. Det är en riktig brottarhit stadigt förankrad i klassisk music hall-tradition. Vilken allsång det blev! Very British!  Så hade man också kunnat välja att avsluta ceremonin. The Who som var allra sist var inte riktigt på topp, men funkade förstås ok. De är ju så otroligt brittiska.

Känslan att se avslutningsceremonin vid ett OS är för mig litet som att se nyårskonserten från Wien. En litet högtidig och vemodig känsla av att ha passerat ännu en av de större checkpunkterna på vägen genom livet. Ja så känns det. Varje gång. Minns litet från Montreal-OS 1976 med Gärderuds dramatiska 3 000 meter hinder och mycket från Moskva-OS 1980 med Sebastian Coe och Steve Ovett som hjältarna på löparbanorna. Nu var det Lord Sebastian Coe som var ansvarig för London OS och det klarade han och staden med den äran.

Måste ju också bara få flika in en kommentar om OS i Los Angeles 1984 och Bengt Grives odödliga referat och kommentarer om att vi tittare fått en hälsning från en annan planet när det hela för honom kändes extra science fiction-betonat. Jetmannen som flög runt med sin raketdräkt är oförglömlig.

Det är dock alltid lika vemodigt när den olympiska elden falnar och till slut slocknar och så tänker jag varje gång: ”undrar var jag befinner mig i livet nästan gång den tänds…?” De fyra åren till nästa OS tenderar dock gå fortare och fortare. Minns alldeles precis när det tog slut i Peking och London fick bollen. Svisch! Fyra år till. Vi stoppar den tråden där för att inte riskera fastna i den typen av återkommande resonemang.

Dagens Nyheters uppräkning av vid avslutningsceremonin medverkande artister:
http://www.dn.se/sport/ska-os-avslutningen-matcha-invigningen

Efter avslutningsceremonin hamnade jag framför Davis Guggenheims intressanta dokumentär om U2, ”From the sky down” från 2011. Festligt att påminnas om hur mycket jag lyssnat på det här bandet och hur länge sedan det egentligen var nu. Filmen handlade om tillkomsten av ”Achtung Baby” vilken var en nytändning för U2 som med föregående plattan och filmen ”Rattle & Hum” tappat fart och riktning och fått dåliga recensioner. Det var tydligt att bandet var i en konstnärlig kris just då när 80-talet övergick i 90-tal, muren föll och världen förändrades.

Lyckligtvis åkte de till Berlin och dess klassiska ”Hansa by the Wall”-studio och blev liksom David Bowie och Iggy Pop tio år tidigare inspirerade av den speciella atmosfären i den först ännu delade och sedan nyligen sammanslagna staden. Så kom det sig att ”Achtung Baby” blev den nytändning och kreativa förnyelse som bandet behövde. I filmens nutid återvänder U2 till Hansastudion i Berlin i samband med plattans 20 årsjubileum och förberedelser för medverkan i Glastonburyfestivalen.

I filmen medverkar även Brian Eno, Daniel Lanois och inspelningsteknikern Flood som alla var oerhört viktiga för plattans tillkomst. Tyckte själv att den nya plattan verkligen var bra. Jag hade inte gillat ”Rattle & Hum” som för mig då kändes litet trist. Men det framgår med all högönsklig tydlighet så här 20 år senare att ”Achtung Baby” är ett mästerverk. Vilken platta! Vilka låtar! Jag såg dem också live när de var ute på den efterföljande turnéen och minns att jag tyckte det var riktigt bra. Som dokumentär var filmen riktigt intressant och trevligt gjord då bandmedlemmarna kom till tals på ett personligt och trovärdigt sätt. Sympatiskt! Tror jag ska lyssna litet på U2 idag igen. Det var längesen.

Filmen påminde mig framförallt om vilket fantastiskt rockband U2 var och är och hur mycket jag lyssnat på deras musik. Hur mycket jag tycker om det mesta de gjort och att det där finns några låtar som tillhör de starkaste och mest älskade jag upplevde när jag växte upp. Musik som gick rätt in i min själ. Och stannade, vilket jag insåg inatt när jag lyssnade på dokumentären.

Trailern till U2-dokumentären ”From the sky down”, 2011

Olle Ljungström, Magnus Uggla och Darin medverkar i årets upplaga av ”Så mycket bättre”

Till min stora glädje nåddes jag idag av nyheten att Olle Ljungström ska medverka i höstens upplaga av ”Så mycket bättre” på TV4. Jag tror det är ett smart drag att låta Olle Ljungström vara en del av det musikaliskt varierade pussel som ska bli programmets tredje säsong.

Olle Ljungström (Foto: Joakim Roos)

Två pusselbitar till inför tredje säsongen är Magnus Uggla och Darin Zanyar. Det handlar ju för programmakarna på TV4 att skapa artister som representerar olika kategorier av lyssnare, olika genrer. Nu börjar de olika kategorierna fyllas på med artister ur olika genrer som ska locka olika målgrupper till TV-apparaterna i höst. Jag tycker det verkar börja smart och bra.

Darin Zanyar (Foto: Per-Olov Jernberg)

Om Olle Ljungström antas fylla ungefär samma kvot som tidigare Di Leva, så får väl sockersöte idol-Darin antas fylla ungefär samma kvot som Petra Marklund (nåja), men däremot inte riktigt Laleh som jag också först tänkte på. Det Darin, Petra och Laleh möjligen har gemensamt är väl att de lockar yngre tittare till programmet. Och det måste vara TV4s viktigaste kriterium.

Magnus Uggla (Foto: Veronica Kindblad)

Magnus Uggla kanske kan sägas fylla andra säsongens Tomas Ledins breda folkkära kategori, men från första säsongen fanns ingen artist som riktigt passar in som representant för den genren. Lasse Berghagen och Lill-Babs är folkkära, men för en annan publik. Det skulle väl ha varit Plura Jonsson då, fast det stämmer ju inte riktigt heller.

Återstår att se vilka de återstående pusselbitarna blir för att lägga pusslet färdigt? Pugh Rogefeldt är ett hett namn och jag tycker det låter som ytterligare en smart bit att addera till pusslet.

Men vilken rappare ska de hitta den här gången och vilken ev schlagerartist? Eller en rocktjej? Eller en poptjej? Det ska ju bli 6 artister. Eftersom det uppenbarligen behövs tjejer nu så börjar jag undra om inte Carola kanske kommer med? Och Lisa Miskovsky? Titiyo? Eller Lisa Nilsson? Eller Lisa Ekdahl? Eller kanske rent av Anne-Lie Rydé? Tänk om de kan få med Robyn? Knappast… Vi får se… Vad tror du?

Jag ser ju förstås särskilt fram mot att få höra de andra artisterna (Darin!) göra Olle-covers… Och vice versa! Samt att få se Olle interagera med de övriga artisterna. Han kan ju vara väldigt kvick och ironisk. Magnus Uggla och Olle har ju en historia som inte är helt klockren. Lyssna från 1:35 i den här intervjun från 1993 och Olles första soloturné nedan så får ni höra Olle kommentera Ugglas trista uttalande om Olles texter som ”obegripliga”.

Det här blir väl ett bra tillfälle för herrarna att slutgiltigt begrava sina gamla oförrätter och inse att det kommer bli kul att göra varandras låtar! Konceptet funkar ju bevisligen.

 
Tidigare bloggar om Olle Ljungström och Reeperbahn:

http://japetus.wordpress.com/2007/10/26/ni-roar-mig-reeperbahn-aterutger-rubbet/

http://japetus.wordpress.com/2008/11/09/reeperbahn-boxen-en-viktig-musikkulturell-angelagenhet/

http://japetus.wordpress.com/2010/03/12/reeperbahn-releasen-antligen-verklighet/

http://japetus.wordpress.com/2010/03/22/vanner-for-livet-med-webstrarna-och-olle-ljungstrom/

http://japetus.wordpress.com/2010/03/26/forever-young-musikfestival-med-reeperbahn-jakob-hellman-och-alphaville/

http://japetus.wordpress.com/2010/04/07/filmen-om-olle-ljungstrom-en-recension/

http://japetus.wordpress.com/2010/08/02/reeperbahns-nya-laguppstallning-pa-forever-young-festivalen/

http://japetus.wordpress.com/2010/08/08/forever-young-2010-i-linkoping-6-aug-min-upplevelse/

http://japetus.wordpress.com/2010/08/15/forever-young-i-eskilstuna-13-aug-min-upplevelse/

http://japetus.wordpress.com/2010/08/22/forever-young-i-gavle-och-en-summering-av-turnen/

http://japetus.wordpress.com/2012/03/18/reeperbahn-intriger-fran-postpunk-till-popfunk/

Lugn påskhelg med ”A Game of Thrones”

Under den gångna påskhelgen har jag nu sett de återstående åtta avsnitten av HBOs filmatisering av amerikanske författaren G.R.R. Martins eminenta fantasyroman ”A game of thrones”, första boken i hans episka berättelse ”A song of ice and fire”. De första två såg jag i november i höstas, men det var först nu som tiden för att se resten av dem infann sig.

Det är en härligt lyxig känsla att ha tillgång till alla avsnitten och kunna avnjuta dem när det passar och inte behöva vänta och passa tiden för nästa episod. Ungefär så som jag avnjutit en tidigare suverän HBO-produktion, nämligen ”Rome” vars båda säsonger jag sedan tidigare har och tycker är så bra att jag gärna ser om den.

”Winter is coming…” Familjen Starks ansvarsfulle, omutligt hederlige och moraliskt oantastlige (ja nästan) överhuvud, Lord Eddard spelas värdigt av Sean Bean som är bra på att gestalta fantasyhjältar (klicka för större bild)

Jag fick samtliga de fyra första böckerna i denna fascinerande fantasyserie i julklapp av min lillebror för nu drygt fem år sedan. ”Hmmm, en fantasyserie, sa jag litet misstroget…” Ville inte vara otacksam men vid den här tiden hade jag inte läst nån bra fantasy på många år kändes det som. Men min bror lät övertygande: ”Du kommer gilla det här, det vet jag. Det här är riktigt, riktigt bra…”

Och han hade rätt. Jag sträckläste de fyra böckerna och kom sen att ingå i den stora läsarskara som nyfiket och otåligt väntade på den femte delen. En bok vars publikationsdatum författaren hela tiden sköt på. Det flyttades fram gång på gång till fansens förtret och frustration. ”A dance with dragons” släpptes så till slut i juli 2011. Historien om turerna kring detta och fansens hysteri skulle kunna bli en blogg i sig, men nu fokus på seriens första bok. Serien som fått så många och så engagerade fans. Vad kan det bero på?

Det finns förklaringar. Det är nämligen en mycket fascinerande, suggestiv och på många sätt övertygande sagovärld som Martin skapat. Jag vill sträcka mig så långt som att säga att det här är den bästa fantasy jag läst sen ”Sagan om Ringen”. Det är en oerhört komplex och fascinerande historia satt i en på sitt sätt realistisk och just övertygande värld. Det är ju inte så mycket ”fantasy” i den i termer av magi och fantasi trots allt. Det är på nåt sätt mer ”medeltid” med en touch av fantasi. Martin är också känd för sitt högst oberäkneliga sätt att hantera sina huvudpersoner i berättelsen. Plotten är oftast mycket oförutsägbar och som läsare vet du aldrig hur det kommer att gå…

Författarens kreativitet i skapandet av alla fantasieggande miljöer, platser, företeelser, kulturer, lokala traditioner, sedvänjor, intriger, historia - ja hela den stämningsfullt återgivna ramen kring själva berättelsen känner inga gränser. Det är en i lika delar fascinerande, kuslig, skrämmande, komisk, spännande och mycket underhållande berättelse.

Kanske är det ändå framförallt de komplexa och sammansatta karaktärerna som gör berättelsen mest intressant. Persongalleriet är inte bara stort som i en gammal rysk klassiker, utan rent otroligt mångfacetterat. Vilka sanslösa karaktärer det finns!  Här handlar det dessutom inte om ont och gott, svart och vitt som så ofta när det gäller fantasy. Här får man först ett snabbt intryck av vilka som är hjältar och vilka som är skurkar, men det kan snabbt komma på skam. Rätt som det är flyttar berättelsen fokus och någon av de karaktärer man först trodde var genomusla svin får plötsligt vara berättaren. Man lär då som läsare känna dem på ett annat sätt och kan bättre förstå deras bakgrund, motivation och drivkrafter. Detta hindrar förstås inte att det finns några riktigt vidriga monster till psykopat-karaktärer i berättelsen.

Men det bästa exemplet på vad jag menar med de intressanta och mångbottnade karaktärerna i serien är just en person som först verkade vara en synnerligen läskig, liderlig och äcklig skurk som sedan alltmer framstår i en ljusare dager vartefter man lär känna honom. Det är naturligtvis dvärgen Tyrion Lannister, ”The Imp”, jag tänker på. Kvicktänkt, snabb i käften, humoristisk, provocerande – men också omtänksam – är denne sanningssägare i mitt tycke seriens största tillgång. Och det finns många tillgångar.

”A Lannister always pays his debts…” Tyrion Lannister utmärkt spelad av Peter Dinklage (klicka för större bild)

Så när jag för ett par år sen fick nys om att HBO skulle filmatisera första boken i serien i form av tio timslånga avsnitt blev jag både begeistrad och lugn på samma gång. Det finns inget produktionsbolag som imponerat så mycket på mig i de här sammanhangen som just HBO. Deras namn är synonymt med kvalitet. Att författaren själv skulle medverka i produktionen gjorde det hela än bättre. Första säsongen är inspelade på Nordirland, Malta och i Marocko.

Och nu, efter att ha sett hela första säsongen, hela första boken, kan jag inte säga annat än att jag är djupt imponerad av den. En invändning jag har är dock den medvetna uppförstoringen av sexscenerna. Det blir omotiverat mycket naket då och då, mycket mer än vad som egentligen skulle behövas för att föra berättelsen framåt eller för att ge bättre förståelse av karaktärerna. Det här omotiverade snusket är helt uppenbarligen något man från HBOs sida vet säljer och därför lägger in för att bättra på historien. Men den här historien är så utsökt mångfacetterad och intressant att den verkligen inte behöver draghjälp av nån soft-porr.

Serien har också visat sig bli en mycket framgångsrik produktion; första säsongen nominerades också till 13 Emmy awards och vann två, bl a Outstanding supporting actor in a drama series som välförtjänt gick till Peter Dinklage som Tyrion Lannister.

A song of Ice and Fire:
1. A game of thrones, 1996
2. A clash of kings, 1999
3. A storm of swords, 2000
4. A feast for crows, 2005
5. A dance with dragons, 2011
- – -
6. The winds of winter, ännu ej publicerad
7. A dream of spring, ännu ej publicerad

- – -

Trailern till andra säsongen av ”A game of thrones” (alltså egentligen bok 2 ”A clash of kings”) med premiär 1 april 2012.