Snökaoset i Stockholm och regional separatism i Norrland

Det senaste dygnen i Stockholm har det blivit väldigt mycket vinter på en gång. Snön har öst ned. Och inte bara det, det har blåst kraftigt. Resultatet av dessa extrema omständigheter blev ett riktigt trafikkaos i Storstockholmsområdet.

När det blir snökaos i Stockholm kommer alla möjliga reaktioner. Det handlar naturligtvis först och främst om alla frustrerade stockholmare som får kraftiga problem att ta sig fram i sin stad, men det brukar inte dröja så länge innan det också kommer ironiska kommentarer norrifrån av illa dold skadeglädje.

Det här är förstås ett led i den vanliga i varje land förekommande traditionen att ironisera makten, huvudstaden och de människor som råkar bo i den. Men i det här fallet har det på senare tid kommit mer och mer signaler norrifrån om regional separatism.

Det är förstås skoj med alla skämt om bandvagnshjälp till alla de stockholmare som verkar hopplöst hjälplösa så snart det snöar och bli kallt, men det är tråkigt att läsa alla negativa kommentarer om att vi i södra Sverige påstås utnyttja och suga ut Norrland. Som om träpatronernas tid på 1800-talet ännu inte tagit slut. Och det blir litet väl mycket förklenande ironiska kommentarer om stockholmarnas tillkortakommanden i snökaoset.

Det är väl kanske trots allt inte så konstigt att det blir problem när ett så pass stort område av vägar och komplicerad infrastruktur snöar och blåser igen totalt. Jämförelsen med Norrland haltar betänkligt eftersom det där inte finns samma behov där städerna är så mycket mindre och antalet vägar, människor, hus helt enkelt är så mycket färre. När det går för långt med dessa kommentarer blir det bara fånigt.

Jag blir också hjärtligt trött på orealistiska kommentarer om att Norrland försörjer stockholmare, skåningar och andra sörlänningar. Snarare är det väl så att antalet arbetslösa, bidragstagare och arbetsskygga människor i den speciella s k jägarkulturen är statistiskt överrepresenterade just i den norra landsänden. Undersökningar visar att det knappast råder nån Gnosjö-anda i den delen av vårt land. Det är föga smickrande omständigheter som kan vara lämpliga att lyfta fram i detta sammanhang som svar. Nej det är trams med de där förnumstiga separatistkommentarerna.

Låt oss istället konstatera att Sverige är ett ovanligt vackert land, ett varierande landskap med spännande regionala variationer mellan olika landskap och landsändar. Vi behöver varandra och har alla olika fördelar att bjuda till den gemensamma enheten. Ett Sverige utan Norrland är inget Sverige. Ett Sverige utan Skåne är inget Sverige. Ett Sverige utan Stockholm är inget Sverige.

Vi är en enhet som hållit ihop alltsedan vi förlorade Finland för 200 år sedan. Alltsedan dess har vi, olikt vår granne Finland jag nyss skrev om, varit förskonade från krig och verkligt allvarligt elände. Kanske är det därför som bortskämda lokala separatister hetsar upp sig över petitesser och manar till splittring och söndring?

Jag är övertygad om att det är bäst för samtliga inblandade svenska från Smygehuk till Treriksröset att låta vår enhet bestå!

Åter på Centralbadet, det mesta är sig likt

Tillbaka till en riktig långkörare i bloggen… Centralbadet!

För ungefär en månad sedan aktiverade jag så igen mitt kort på Centralbadet. Det har känts väldigt bra att komma igång med regelbunden träning igen efter ett alltför långt uppehåll. Glädjande nog höll träningsvärken bara i sig i ungefär en vecka, sen har det gått lätt att träna. Fyra gånger i veckan har jag kört och det har givit resultat. Jag går upp betydligt snabbare nu i vikt än någonsin tidigare, ämnesomsättningen efter 40 funkar på ett annat sätt än jag varit van vid. Och den slappa känslan i kroppen har ganska snart försvunnit.

Men de vanliga gamla nedsidorna kvarstår. Som kortinnehavare och stamgäst har du alltid sämre service än de kunder som droppar in och betalar en enstaka entré. De får handdukar och badrockar och bemöts generellt på ett annat sätt än vad man som regelbundet återkommande kund får uppleva – man drar sitt kort, får sin nyckel och sen är det inte mer med det. Så funkar det paradoxalt nog när det egentligen borde vara tvärtom, dvs att man tar bättre hand om sina stamgäster.

Personalomsättningen är stor och flertalet av tjejerna i kassan har i princip börjat sedan mitt senaste kort tog slut i månadsskiftet april-maj i våras.

Inne i lokalerna är allt sig likt. Så när som på att det nu finns dagsljuslampor i caféet vid entrén. Man har helt enkelt ordnat ett litet ljuscafé där vilket är sympatiskt. Ja och så står det litet lampor över vissa av vilstolarna i spa-rummet med bubbelbadet och termiska badet. Det är härligt och badet funkar fortsatt bättre, är fräschare och mer inbjudande nu efter den tidigare långa ombyggnadsfasen.

De flesta av de andra stammisarna är på plats, ”grabbarna grus” håller ställningarna. Det är personer jag nu i tio års tid har sett på badet då och då. Någon person som tydligen snyltat på badet en längre tid utan att betala har däremot slutligen avvisats. Trist men helt rättvist tycker jag som alltid betalat fullt pris i alla år och är av den uppfattningen att man ska göra rätt för sig.

Och så finns där åter de återkommande pedagogiska diskussionerna med beskäftiga gubbarna eller kaxiga yngre killarna som inte har koll på vett och etikett i bastun. Det dyker förstås fortfarande upp då och då. Alltid lika festligt att lugnt och tydligt få förklara för dem att det finns flera olika bastualternativ att välja på och att det inte är något konstigt med att man öser vatten på stenarna då och då i saunan å ena sidan. Och att det å andra sidan är de som sitter på högsta laven som bestämmer när det är dags att kasta på mer. Inte de som sitter längst ned. Basic sauna groundrules!

En helt vanlig dag, den 16 343:e

Idag den 13 november 2012 är den 16 343:e dagen i mitt liv, en mycket typisk dag i ”novembertunneln”.

Jag  vaknade strax efter 05.00 efter mindre än 6 timmars sömn. Jag både kom och gick hemifrån i mörker, jobbade drygt 10 timmar, tillbringade bortåt 1 ½ timme på Centralbadet på kvällen. Nytta och nöje. En belöning.

Alla dessa anonyma dagar. Alla dessa dagar som kommer och går. Och nu vet jag så väl att det är livet…

En väldigt typisk dag för mig vid den här tiden på året. ”Bara en helt vanlig dag, vem minns en helt vanlig dag…”

Reeperbahn: ”En helt vanlig dag” från 1983

Detta är mina fakta denna kväll:
You are 44 years old.
You are 537 months old.
You are 2,335 weeks old.
You are 16,343 days old.
You are 392,246 hours old.
You are 23,534,805 minutes old.
You are 1,412,088,329 seconds old.

”Även fast…”

Nej! Det heter ”även om” eller ”trots att”.

Språkpolisen inom mig reagerar varje gång jag hör någon använda detta konstiga och felaktiga uttryck som ligger så fel i munnen på mig. Dessvärre får jag en känsla av att det bara blir fler och fler människor som får för sig att detta är korrekt svenska…

250 000 besök

Nu i helgen passerade räkneverket 250 000 besök på bloggen sen starten. Jag tycker det är väldigt kul att det fortsatt rullar på så överraskande bra och att så många människor på något sätt intresserar sig för det jag skriver.

En okänd plats – i stillheten vid St Botvids källa

Nyligen var jag ute på ett litet äventyr av en sort som läsare av denna blogg vet att jag älskar. Ett litet vardagsäventyr skulle man kunna säga.

En mulen höstdag tog jag mig medelst tunnelbana och buss ut till en vacker plats jag hittills bara sett på avstånd, Salems vackra medeltida kyrka vid Bornsjön som man ser från E4 söder om Stockholm. Men jag ville också se en undangömd speciell plats jag också varit nyfiken på i många år – St Botvids källa som ska finnas där i närheten, gömd någonstans i lövskogen längs Bornsjöns stränder.

Jag kom till kyrkan och promenerade runt en stund kring den. Den är verkligen vacker Salems kyrka där den ligger vid Bornsjöns strand. Fick på den kuperade kyrkogården bl a se den gripande anonyma gravstenen för ”Lille Nils”, förmodligen ett okänt barn som dog för längesedan i ett svunnet årtusende. Men även poeten och akademiledamoten Johannes Edfelts grav som finns just här på denna kyrkogård. Edfelt gick bort så pass nyligen som 1997.

Och sen gällde det att hitta till källan, denna mytomspunna plats där det enligt legenden var så att en källa sprang fram på den plats där den helige St Botvids kista ställdes ned när bärarna behövde vila på vägen till Salems kyrka. Detta hände sig år 1120 när St Botvid fördes till den sista vilan.

Efter visst letande i strandkanten längs Bergaholmsvägen mellan Salems kyrka och Botkyrka kyrka hittade jag vad jag sökte. En gammal enkel träskylt visade vägen in i strandskogen.

Så kommer jag så fram till källan till slut. Det är en s k artesisk källa där 5-10 liter järnrikt vatten per sekund strömmar upp ur marken, små stilla krusningar på ytan. Platsen är så tyst och stilla och oansenlig samtidigt som jag kan känna en stark nästan hypnotiskt lugnande stämning när jag står där, andas allt lugnare och lugnare.

Artesiska källor eller brunnar har ett självtryck som gör att vattnet strömmar upp ur dem. Så är det med Botvids källa där det järnhaltiga vattnet färgar sjögräset i rostiga toner och flyter bort i en kort bäck för att förena sig efter några meter med Bornsjön, Stockholms dricksvattentäkt. Jag har aldrig ett något liknande tidigare. Tankarna går, kanske konstigt nog, till beskrivningen i Tolkiens ”Sagan om Ringen” då hoberna i Gamla Skogen hypnotiseras vid källan av Pilträdsgubben. Bara det att detta absolut inte är obehagligt.

Vid St Botvids källa i en skogsdunge vid Bornsjöns strand fick jag se detta, klicka för större bild

Det är en mycket rofylld plats där jag stannade en stund och mediterade. Det är en okänd plats. En glömd plats. En både oansenlig och vacker plats.

Det är ett stilla flöde i den lilla källan, en krusning på vattenytan

Jag smakade litet på vattnet, jo en omisskännlig järnsmak, och fortsatte sedan med klarare sinne in i den mulna oktoberdagen. Vidare i livet.

En svala som gjorde sommaren

Den lilla svalan kämpar förgäves i fiskenätet; ju mer den försöker ta sig loss, desto mer snärjer den in sig…

Det hände i början av augusti och blev det kanske starkaste minnet från den här sommaren.

Vi trodde först det skulle bli enkelt att få loss den, men det visade sig snabbt vara mycket mer komplicerat än det först såg ut. Det var en oerhört frustrerande upplevelse att med endast en rostig morakniv försöka frälsa det stackars lilla vettskrämda djuret. Flickvännen höll försiktigt i fågeln och jag försökte skära runt. Det gick hemskt trögt. Hopplöst svårt. Var finns en sax när man som bäst behöver den i ett båtshus vid havet?

Vi hade säkert hållit på i en kvart och nästan inte kommit någon vart, händerna skakade och det var en mycket frustrerande upplevelse. Det verkade inte möjligt att få loss fågeln. Kniven var för slö och jag måste ta i väldigt hårt för att kunna skära loss trådarna i nätet. Skulle fågeln skadas om det stramade för hårt?

Då kom flickvännen på att hon hade sin nagelklippare i necessären. Hon störtade iväg för att hämta den. Och det blev vändpunkten. Sakta men säkert kunde hon sedan klippa av trådarna i nätet. Det gick trögt, men åt rätt håll. Efter några minuter hade vi fått loss fågeln ur nätet och kunde lyfta in den på bordet i båtshuset. Medan jag höll fast den lilla fågeln kunde hon försiktigt lirka loss de återstående nylontrådarna. Till slut var fågeln fri från alla trådarna. Den verkade oskadd. Skulle den kanske kunna lyfta igen?

Vi tog ut den på bryggan och satte den på räcket. Och se, den kastade sig genast ut och fick luft under vingarna och flög ut över den lilla viken. Lättnaden var så total och gick bokstavligen att ta på. Vi var alldeles skakiga efter upplevelsen men desto gladare åt att allt slutade väl. Ett fint minne att ta med sig från sommaren 2012.

September igen och några ord om ”Eighties” på SvT

Tillbaka i september igen. Har haft en vän från USA på besök och börjat på mitt nya jobb. Intensivt, svårt att hinna blogga.

Såg sista delen av ”Eighties” på SvT i går och blev åter litet tagen. Har följt större delen av serien under sommaren som gick och självklart måste jag kommentera den i min blogg. Konstigt vore det annars.

Tycker serien var riktigt välgjord och seriös, långt ifrån de vanliga fördomarna som jag jobbat så länge med att nyansera. ”80-talet var inte bara axelvaddar, pastellfärg och tuggummipop” säger de på programmets hemsida på Svt, vilket låter som ett eko av mitt gamla mantra som följt mig ända sedan den där medlemskrönikan på (eller blogg som det skulle hetat idag) på Passagen hösten 1999.

”Eighties” på SvT sändes i 10 avsnitt mellan 8 juni och 31 augusti 2012

Jag tycker journalisten Jens von Reis gjort ett bra jobb med denna serie. Bra upplägg, vettig disposition och över lag väl utvalda intervjupersoner och bra intervjuer. Och jag är kräsen när det gäller detta. Påläst är jag också. Och det var starkt att se serien. Det känns nu nästan rörande att se alla dessa bekanta ansikten som då var unga, se dem presenterade som den historia de nu är – och inse att man är en del av den berättelsen och faktiskt var med och upplevde allt detta.

Depeche Mode, ur första avsnittet ”1980: ”Synthare eller hårdrockare” – en vid denna tidpunkt oerhört rationell fråga att ställa sig. Mitt svar var vid denna tid glasklart…

Overkligt men sant att det nu ligger så långt bak i tiden. Ska inte åter fördjupa mig i detta mysterium.

”Rör inte mitt 80-tal!” - min ursprungliga 80-tals blogg:

http://japetus.wordpress.com/2010/08/09/ror-inte-mitt-80-tal/

Yasuragi i juli

Denna vackra stilla plats har jag hittills bara besökt vintertid. Det är därför både extra intressant och spännande att vara här i ljusa juli.

Nu gick det att se Yasuragi i dagsljus och jag kunde få mig en promenad i den vackra japanska trädgården.

Hasseludden är en väl vald plats för denna japanska installation. Det finns en bonsai-känsla i de tuktade tallar som växer kring komplexet.

Sommaren är lågperiod för Yasuragi som är en plats dit människor oftast söker sig under den mörka årstiden. Det passade bra att göra ett undantag nu denna regniga svala och vädermässigt oberäkneliga sommar.

Juni 2012: regn, hårt arbete och offline på hemmaplan

Så kan denna månad sammanfattas.

Mycket hårt och intensivt arbete från strax efter sju på mornarna till mellan sex och sju på kvällarna.

Jag rundar av på min gamla arbetsplats och ser fram mot att prova något nytt till hösten. En vecka till, sen är det min tur att ha semester.

Vädermässigt har juni bjudit på regn, låga temperaturer och blåst. Typiskt varannandagsväder utan någon riktig sommarkänsla.

Den här våren och sommaren är hittills en besvikelse. Det känns frustrerande att ha fått så litet sol och värme och ha suttit inne så mycket de korta stunder det fina vädret infunnit sig.

Och hemma är datorn ännu offline efter 6 veckor. Proffshjälp i veckan visade att hårddisken var skadad. Nu byter jag ut den delen i en annars ännu fräsch dator. Från tisdag i nästa vecka bör det funka igen. Äntligen…

Det har varit intressant att åter se hur beroende jag är av datorn för att få mitt liv att fungera.

Intressant också att konstatera att detta är tredje gången genom åren jag är besviken på en Dell-dator som inte håller måttet. Jag kan alltså nu här utlova att jag aldrig mer kommer att köpa Dell för privat bruk.

Dell har förbrukat mitt förtroende och det gör jag nu offentligt här för alla att se!

Och till sist något helt annat. Nu i juni 2012 skrev jag min femhundrade blogg. 500 bloggar allt sedan sent i augusti 2007. En kontinuerlig produktion som jag verkligen har överraskat mig själv med.