Att det idag är 20 år sedan Berlinmuren öppnades har knappast undgått någon. Efter 28 år som symbol för förtrycket i östblocket hände sig då det fantastiska att muren öppnades, ”föll” och de inlåsta östtyskarna kunde äntligen börja röra sig fritt. Än viktigare var förstås att diktaturen uphörde och med det Stasis angivarsamhälle, åsiktsförtrycket och enpartistaten.

Den konstruerade kommunistiska ”elitstaten” Östtyskland upphörde och de östra tyska landsdelarna kom att återförenas med det demokratiska Västtyskland. Det artificiella draget i konstruktionen Östtyskland blev än tydligare när man ser hur snabbt hela bygget rasade samman när raset väl börjat.  Ja inom ett par år skulle hela östblocksdiktaturen falla samman och de länder som Sovjet underkuvat och förtryckt som ett resultat av andra världskriget skulle så äntligen få sin frihet. Världshistoria!

Själv hade jag inte hört den stora nyheten den torsdagkvällen den 9 november 1989. Vid den tidpunkten låg jag i lumpen vid Stabs- och Sambandsskolan i Enköping. Jag hade varken sett eller hört några nyheter på torsdagkvällen. Fredagens förmiddag bedrevs med utbildning, fys, lunch och städning av logementet. Den vanliga fredagsrutinen.

Sedan följde den vanliga bussresan hem till Stockholm på eftermiddagen. Vi släpptes av vid Norra Bantorget och jag lyckades komma hela vägen till Fruängen (!) innan jag såg slutligen såg en löpsedel… Jag minns de fullständigt otroliga bilderna på människor som klättrade på och hackade i muren. Hur kunde detta vara möjligt?

Min minnesbild av den här nyheten kommer sig alltså av en löpsedel jag såg vid 16-tiden på eftermiddagen den 10 november. Men det var idag, ikväll det hände. En av de största och mest betydelsefulla politiska händelserna under mitt liv, kalla krigets slut. Det är tveksamt om något lika stort kan hända under återstoden av mitt liv. Vad skulle det kunna vara?

Den västtyske gränsvakten i sin grönfläckiga Bundesgrenzschutz-uniform räcker över sin tunga kikare till mig, ”jetzt, guck mal…”. Jag kan se hur de tre östtyska vakterna ler och vinkar åt oss från sin patrullbåt på Elbe. Men genom kikaren ser jag nu också något mer. Bakom de tre leende männen i grått hukar en fjärde vakt och han vinkar inte. Han håller en kamera med det längsta objektiv jag dittills sett. Östtysken zoomar in oss och tar kort på kort.

Det är första veckan i september 1985. Vi befinner oss vid Elbe, då gränsflod mellan Öst- och Västtyskland, ca 50 km sydöst om Hamburg nära Lauenburg, DDR, den Tyska Demokratiska Republiken. För den hette ju faktiskt så trots att den östtyska diktaturen inte hade något med demokrati att göra. De hade spärrat in sin befolkning bakom en mur och ett dödligt ingenmansland av taggtråd, minor och vakktorn, en järnridå. Det hela var bara en liten vardaglig episod en gråmulen septemberdag för 24 år sedan, men jag minns än hur illa berörd jag som 17-åring blev av denna obetydliga kontakt med kalla kriget. 

Jag hade just början tvåan i gymnasiet och befann mig på en veckas skolutbyte mellan Brännkyrka Gymnasium i Stockholm och Wilhelm Raabeschule  i Lüneburg, Västtyskland. Det var en mycket givande, spännande och trevlig upplevelse att få bo hemma hos en tysk familj. Jag minns ännu de generösa frukostarna hemma hos familjen Köppe på In der süssen Heide.  Jag minns självklart också besöket på Europas då näst största discotek, Galactica, men även tydligt programaktiviten ”Tag an der Grenze”. Det var nyttigt för oss att få se denna lilla del av den världspolitiska verklighet som vi då alla var en del av. 

Några månader tidigare, i maj samma år, har jag varit i Leningrad i Sovjetunionen med min orkester på en konsertresa. När vi passerar gränsstationen vid Vaalimaa nära Virolahti står de sovjetryska vakterna och ler och vinkar de med. Det ser trevligt ut. Men de håller ena handen bakom ryggen för att dölja sina AK 47 Kalashnikovs. I den mörka jorden vid gränsstationen har de med vita stenar skrivit samma ord på alla tänkbara språk: Peace, Frieden, Mir, Rauha, Paix, Fred, Pax, Paz… Efter att ha passerat ingenmanslandets sandade minfält, taggtrådsstängsel och höga vakktorn känns det hela i lika delar cyniskt och groteskt.

Jag tänker på detta eftersom det nu imorgon är precis 20 år sedan Berlinmuren öppnades och vi fick ett slut på det förtryck som järnridån och muren stått för. Jag var ett av de obetydliga vittnen som fick se något av hur detta förtryck kunde se ut. Och då fick jag bara se den officiella bilden; den var obehaglig nog. Jag glömmer det aldrig.

”Walled in” – en suveränt animerad och intressant presenterad dokumentärfilm om Berlinmuren

Detta historiska datum till trots kunde jag se större delen av stan denna novembermorgon. Bakom ett litet täcke av dis kunde jag se gasklockan vid Ropsten och längre bort siluetten av höghusen i Larsberg på Lidingö. Annars var det en klar och ovanligt vacker morgon för att vara detta år i november. Inget regn, ingen blåst.

För precis ett år sen bloggade jag mer utförligt om dagens datum…
http://japetus.wordpress.com/2008/11/06/gustav-ii-adolf-pa-streiff-vid-lutzen/

ÄNTLIGEN ! ! !

Det här är goda nyheter…

Ett återkommande, och av besöksstatistiken att döma, populärt ämne i bloggen är följetongen om återutgivningen av Reeperbahns plattor. Nu har jag idag äntligen fått högintressant info i frågan som ligger som kommentarer i mina tidigare bloggar. Jag vill lägga upp den informationen här också. NU!

- – -

Följande material ligger med på de skivorna:

Reeperbahn Remaster 1 – Reeperbahn

1. Havet Ligger Blankt
2. Sång Till Helene
3. Ensam Är Stark
4. Television
5. Ikväll
6. Paint It Black
7. Cherchez La Femme!
8. Hon Hade Hört
9. En Hel Natt
10. I Love You
11. Tysta Starka Män
12. Pictures From Japan

BONUS TRACKS
13. the no.1 disco hit
(disco made me crazy)

BONUS TRACKS – Park Demos
14. The National Front
15. I’m So Foolish
16. Life Is Cold
17. Se Men Inte Röra
18. Hon Hade Hört
19. Pictures From Japan

Reeperbahn Remaster 2 – Venuspassagen

1. Venuspassagen
2. Främlingen
3. Min instinkt
4. Hjälte
5. Rattlesnake
6. Förnedringen
7. Jag är en man
8. Country
9. Kalla kriget
10. Amfibie

BONUS TRACKS
11. Du säger så konstiga saker
(Koppom Session)
12. The Stockholm Hustle 
(Prince Valiant a.k.a. Reeperbahn All-Stars)
13. Sommerlath blues* 
(Prince Valiant a.k.a. Reeperbahn All-Stars)
14. Venus In Possession
(Venuspassagen engelsk version)
15. Depravation
(Förnedringen engelsk version)

Reeperbahn Remaster 3 – Samlade Singlar

1. Dansar
2. Inget
3. Månen
4. Början
5. Utanför Muren
6. Till: Mitt liv
7. Be-bop
8. Lycklig
9. Havet Ligger Blankt
10. Apparaten Som Visste För Mycket
11. I Ditt Register
12. Blommor
13. Ljuset
14. Blod & Sand

BONUS TRACKS (Live Tonkraft)
15. Nedåt-Uppåt
16. Underground
17. Sorglösa Timmar & Sömnlösa Nätter

BONUS DVD:n TEVEDEVEDE (Live från SVT)
1. Början
2. Havet Ligger Blankt
3. En Hel Nat
4. Ljuset

5. Be-Bop
6. Inget
7. Lycklig
8. Apparaten Som Visste För Mycket
9. Förnedringen
10. Vackra Livet
11. Venuspassagen
12. Marrakech
13. Peep-Show

Reeperbahn Remaster 4 – Peep-Show
1. Peep-Show
2. Gröna Tapeter
3. En Helt Vanlig Dag
4. Turister
5. Jazz
6. Marrakech
7. Det Vackra Livet
8. Älskling, Du Är Som En Pistol
9. En Okänd Plats
10. Tidsfrist

BONUS TRACKS
11. MARRAKECH (Radio Edit)
12. DU ROAR MIG
13. Hundarna brinner (Nürnberg 47 a.k.a. Reeperbahn)
14. Spegelbild (Nürnberg 47 a.k.a. Reeperbahn)

Reeperbahn Remaster 5 – Intriger
1. Billy Boccia
2. Rider I Takt
3. Utanför Din Dörr
4. Nåt Speciellt
5. Det Var Länge Sen
6. I Krigets Hjärta
7. Alla Vackra Ord
8. Upptäck Din Kropp
9. Små Druvor
10. Vackra Minnen
11. Intriger
12. Boccia Billy

Varje CD innehåller en 16-sidig booklet med texter och tidigare opublicerade bilder. Varje Remaster-utgåva paketeras i DigiPack av kartong.

På Samlade Singlar som fått ny omslagsdesign följer också en DVD döpt till TEVEDEVEDE där allt material (13 låtar) från SVTs arkiv med Reeperbahn finns med. Alla skivor kommer att kosta kring 79:- förutom Samlade Singlar som kommer att ligga kring 159:-.

Skivorna kan redan nu förhandsbokas på:
http://www.megastore.se
http://www.cdon.com

- – -

H A L L E L U J A H ! ! !

(Det är frälsning det handlar om!)

På nyheterna rapporteras idag att Internet firar 15 år idag…

Man räknar från 1994. För egen del kan jag konstatera att jag från årsskiftet 96/97 haft mejl på jobbet och började surfa, men att jag redan hösten 1987 mejlade  från mitt ”konto” EH7171 på Ekonomlinjen Stockholms Universitet. Där fanns redan ett nätverk SUNET – Swedish University computer NETwork. Vi skrev våra papers och inlämningsuppgifter på enkla editorer i datasalarna i Frescati, Södra husen, A-huset, och mejlade dem mellan våra konton. Det kändes våldsamt high tech.

Tidigt 1999 började jag så jobba ”med” Internet, på Scandinavia Online Passagen. Jag fixade min första hemsida, det gick sju internet-år på ett vanligt kalenderår, allt var möjligt i den tyngdlösa funky business tillvaron, medelåldern var 25 och jag som var 31 var over the hill, OSV. Men det är en annan historia.

Att avsluta denna tysta, lugna allhelgonahelg på allhelgonamässan i allhelgonakyrkan på Söder var helt rätt för mig.

En stunds reflektion, vacker predikan av prästen Mary om helgens budskap; livets naturliga och fullständigt ofrånkomliga förhållande till döden. Det var ett starkt sätt att fokusera, ett samlande av krafterna inför en tuff och viktig vecka. Det har varit en nyttig helg, med måleri, tvätt, städning och reflektion och det ska bli en bra vecka. Jag är laddad!

Har haft ett fint möte med en återfunnen gammal musikalisk tonårskärlek i Allhelgonahelgen. Efter att badrum och toa blivit färdigrenoverade målade jag och gamle vännen S om hallen igår. I spelaren gick ”Born sandy devotional” och ”Calenture” på repeat…

Känns titlarna igen? Troligen inte. Det beror på när du är född. Det är nog inte många i den yngre publiken idag som känner till The Triffids idag, men deras musik håller än och måste sägas ha åldrats med värdighet. Det är storslaget, mäktigt, episkt – som landskapet i Western Australia vid Jerdacuttup där sångare David McComb kom ifrån. Texterna tyckte jag var genomgående bra; de berörde mig och McCombs mörka, suggestiva röst var ett känsligt och uttrycksfullt instrument. Det finns en vacker folkrockskänsla i musiken och kanske litet country också genom steelguitar och fiol som då och då gör sig hörda i arrangemangen.

The Triffids hade ett monumentalt genombrott 1986 med LPn Born sandy devotional som jag minns hajpades av kritikerna och dominerade de coolare skivaffärernas skyltfönster den sommaren. Vännen J, som alltid hade koll, kom hem från ett utbytesår i USA sommaren 86 och han snackade förstås mycket om Triffids…  Jag såg dem också på första Hultsfredsfestivalen i augusti 1986 även om det var Reeperbahns återförening som var det egentliga skälet till att jag var där. I David McComb hade bandet en karismatisk frontfigur som blev en idol. Han var mäktigt cool där han lång och svart stod och svajade på scen. Men det var egentligen först 87 med plattan Calenture som jag verkligen trillade dit och blev ett stort fan. Låten ”Trick of the light” är fortfarande en av mina största popfavoriter. Vilken pärla!

 Det verkade som att Triffids kunde bli hur stora som helst, förutsättningarna verkade så goda, men kommersiellt ville det sig inte riktigt. När plattan ”Black swan” kom 1989 motsvarade den varken bandets eller skivbolaget Islands förhoppningar. Hösten 1989 tog man en paus från det intensiva och slitsamma turnerandet, en paus som visade sig bli definitiv. 1990 uppfyllde bandet sina förpliktelser mot Island och gav ut liveplattan ”Stockholm” som mycket riktigt också var inspelad här. Triffids hade också en hängiven publik i Sverige.

David McComb försökte sig på en solokarriär, men plattan ”Love of will” från 1994 blev inte heller den någon framgång. Varför? Jag förstår inte att denne begåvade sångare och låtskrivare inte kunde leva på sin musik? Det hela blev så mycket mer tragiskt när jag 1999 nåddes av dödsbudet. Det hade varit en bilolycka i Melbourne, men i bakgrunden fanns också ett drog- och alkoholmissbruk och en hjärttransplantation. Tragiskt.

Den storslagne sångaren, berättaren och låtskrivaren David McComb gick bort i februari 1999 bara några dagar före sin 37-årsdag. Det är 10 år sen nu, men jag får fortfarande samma känsla av slöseri och meningslöshet när jag tänker på det. Davids aska spriddes för vinden ”under the pines” på familjens gård Woodstock i Jerdacuttup, ca 22 km norr om Hopetoun, Western Australia.

David McComb (1962-1999)

Videon till vackra ”Wide open road”

http://www.thetriffids.com/

Imorse fick jag ännu ett bevis på varför jag föredrar SVT framför TV4.

SVT hade i sin morgonsändning smakfullt nog valt att intervjua prästen Olle Carlsson om vad Allhelgonahelgen står för, om varför vi firar/högtidlighåller Alla helgons dag i Sverige. Det var en finstämd och eftertänksam intervju.

Samtidigt på Tv4 rapporterades det om Halloween, karvande i flinande pumpor, krimskrams och all den vulgär-kommersiella amerikanska skräpkultur som en allt större del av den svenska befolkningen tror att den här helgen står för. 

Smaklöst TV4. Smakfullt SVT.

Alla helgons dag

Nu har jag varit där inne! För första gången. I ett väldigt vimmel av köpglada kunder vimlade jag runt en stund och kollade in så mycket jag kunde av nya Liljeholmen centrum – Liljeholmstorgets galleria. Plan 2 och plan 3 hann jag kolla in, bottenplanets jättelika ICA Kvantum var ingen idé att ens försöka med. Det var för mycket folk. Inte så konstigt med tanke på att samtliga affärer hade så mycket rabatter och erbjudanden; samtliga klädaffärer verkade ha mellan 20 och 40% rea.   

Det är en kraftigt fascinerande känsla att äntligen, efter nästan två och ett halvt år av byggnation, få se resultatet. Jag tycker det känns både lyxigt och bekvämt att ha en så pass stor galleria, 90 butiker, på ca 100 meters gångavstånd. Det är helt enkelt overkligt.

Det var ”VIP-invigning” redan igårkväll, men dit var jag inte bjuden. Det slog mig att det på nåt sätt varit en ganska snygg och flott gest  av nya gallerians ledning om de till VIP-kvällen bjudit oss boende i den absoluta närzonen. Vi som haft mest obehag av bygget. Vi som fått våra lägenheter skadade av de våldsamma sprängningarna. Där missades en chans att visa litet omtanke och kanske tjäna in litet goodwill. Jag hörde också några damer i hissbanan besviket kommentera detta. Det var säkert fler än jag som reflekterade över detta. Nåja, jag kan leva med det!

Efter en intensiv halvtimme i gallerian åt vi middag på japanska ”Take a sushi”. Viss förvirring rådde i serveringen och det blev inte bättre av att högtalarsystemets automatiska speaker-röst med jämna mellanrum först sände ut kryptiska meddelanden till alla anställda och sedan övergick till brandlarm som uppmanade samtliga personer att lämna gallerian. Vi såg hundratals människor välla ut ur centrum, men tog själva risken att brinna inne och avslutade vår sushi.

Vi konstaterade att det var ett falskt brandalarm men framförallt att sushin, misosoppan och den japanska soppan med ”dumplings” var utsökt god. Den var värd att riskera livet för. Litet röra i serveringen på invigningsdagen är inga problem när maten är så god. Härligt med ett sushiställe på gångavstånd hemifrån.

Vilket lyft för Liljeholmen allt detta blir! Att idag ens försöka föreställa sig det gamla Liljeholmen, 70-talets och 80-talets Liljeholmen innan ens Liljeholmsberget hade bebyggts på 90-talet, känns nu nästan omöjligt. Det är overkligt hur förändrat allt blivit, förändrat till det bättre. Den öppna, blåsiga tunnelbaneperrongen. Den stora grusgropen som var en ödslig parkeringsplats. Det övergivna lilla torget där bussarna kom och gick. Det enkla, grå, trista, blåsiga Liljeholmen i skuggan av det då ännu orenoverade massivt berlinmursgråa Nybohov. Allt detta är nu borta och svårt att tydligt föreställa sig.

Men jag minns särskilt sommaren 1986 när jag cyklade runt där i Hägersten och fotade en del svartvitt. Fotona från Liljeholmen visar en annan värld. Denna gråa trista plats som en gång var Liljeholmen. Jag minns också vad jag lyssnade på i freestylen, nånting som verkligen sätter ord på känslan jag fick idag. Några rader ur Peter Gabriels ”Mercy street” från LPn ” So” som kom just 1986:

”All of the buildings, all of those cars
were once just a dream
in somebody’s head…”

Nu är den drömmen verklighet.

Liljeholmstorgets gallerias gamla hemsida:
http://www.liljeholmstorget.net/

Liljeholmstorgets gallerias nya hemsida:
http://www.liljeholmstorget.se:8080/web/liljeholmstorget/

Kommer då och då på mig själv med att gå och nynna på denna underfundiga låt med Niels Jensen från plattan ”Rum” anno 1983. Idag hände det igen.

Niels Jensen gjorde, och gör fortfarande, utmärkt musik med tänkvärda, eftertänksamma och smarta texter. ”Rum”-plattan är min favorit och innehåller klassiker som ”Businessman”, ”Klaustro von Fobi”, ”Inom mej” och denna som jag gnolade på idag. Med på plattan medverkade såväl Mauro Scocco som Olle Ljungström. Inte konstigt att jag fick upp ögonen för Niels J.

”Klaustro von Fobi”, Niels Jensen live på Måndagsbörsen 1983