Så dök han upp på Södra Teaterns förgyllda scen strax efter 21.00 på söndagkvällen, igår. Han möts av varma och ihållande applåder, något som sedan följer som en röd tråd genom hela konserten, applåderna alltså. Jag sitter uppe på andra raden och har en fantastisk utsikt över hela scenen snett ovanifrån samtidigt som jag får känningar av lättare höjdskräck och önskar att jag stått litet närmare. Framförallt att jag ”stått”. Det känns inte riktigt rätt för mig att sitt ned på en rockkonsert.
Olle Ljungström live på Södra Teatern (klicka för mycket större bild)
Efter litet allmänt kringsläntrande på scenen drar han igång med ”Du sköna värld”. Sången funkar inte riktigt hela tiden, rösten liksom kommer och går. Det är av och till. Men det är inget ovanligt och det gör inte heller speciellt mycket. Vi som kommit dit har inte kommit dit för att få höra nån perfektionistiskt skönsjungande artist. Och så gör han sin helt egna ryckiga, annorlunda spretiga dans och marscherande fram och tillbaka på scenen. Olle har ett väldigt eget rörelsemönster. Faktiskt tänker jag litet på gamle Ian Curtis i Joy Divison, inga jämförelser i övrigt.
Olles mellansnack har länge, under hela solokarriären, varit klassiska. De har kunnat handla om precis vad som helst som dykt upp i denna mans otroligt associationsrika hjärna och därifrån kunnat fortsätta i vilken riktning som helst. Just den här kvällen verkade han dock litet mer blockerad och gav uttryck för viss frustration kring att han liksom inte riktigt visste vad han skulle säga. Publiken stöttar honom hela tiden med myckna applåder, vilket värmer gott. ”Du måste inte säga nåt Olle!” ropar någon och ”Du är så snygg!” ropar någon annan. Olle brer ut sina långa armar och ler mot publiken. Det behövs inga ord. Det är bara att köra.
Och bandet kör på anförda av säkre gitarristen Joel Fritzell med sin eleganta vita Hagström och rutinerade producenten Torsten Larsson som alternerar mellan bas och gitarr. Det svänger, gungar och rockar rejält. Litet Rolling Stones 1968-vibbar (och då tänker jag inte bara på uh-uh kören a la ”Sympathy for the devil”) både här och där, vilket verkligen inte är en referens att skämmas över. Tvärtom.
Efter en dryg timme är första delen av konserten slut, men applåderna dånar taktfast och Olle och bandet är tillbaka på scen igen efter bara nån minut. Det känns som att de verkligen fått upp farten mot slutet av spelningen och kanske därför känns konserten litet kort, trots att Olle och bandet kört hela 17 låtar. Det är fem från nya plattan och 12 äldre låtar.
I princip alla de större hittarna spelas. Där en finstämd version av ”Jag och min far” sticker ut. Sticker ut gör också det faktum att Olle spelar litet munspel på några av låtarna. Det har jag inte sett honom göra tidigare. När han vid ett tillfälle introducerar en låt av en kille som heter Darin förstod naturligtvis alla i den här publiken att nu det dags för ”En apa som liknar dig”.
En finstämd version av ”Jag och min far” (klicka för mycket större bild)
Vi får bl a även höra ”Nåt för dom som väntar”, ”Norrländska präriens gudinna”, ”Min trädgård”, ”Överallt” och ”Det betyder ingenting”. Avslutande ”Jag spelar vanlig”, något av Olles inofficiella programförklaring, är väldigt tung och funkar utmärkt som just avslut.
Kanske reagerade jag på att det inte blev nån låt från utmärkta andra plattan ”Världens räddaste man”. Men, men… Det är svårt när man har så mycket bra material att välja på. Och det spelar mindre roll att en eller annan platta inte blir representerad när man har en av Sveriges mest personliga och begåvade artister på scen. Det var en fin konsert med Olle!
