Idag den 22 september klockan 16.49 på eftermiddagen svensk tid har vi åter höstdagjämning, en balanspunkt mellan ljus och mörker då vi på norra halvklotet lämnar det ljusa halvåret och går in i det mörka. ”Winter is coming!”, för att citera familjen Starks valspråk i GRR Martins fantasyepos ”A game of thrones”.
Dagarna omkring höstdagjämningen går solen upp ungefär rakt österut. Omkring tolv timmar senare går den ner ungefär rakt västerut. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.
Jorden gör outtröttligt sin resa runt solen och passerar med orubblig precision de fyra checkpunkterna i sin årscykel: höstdagjämning (autumnal equinox), vintersolstånd (winter solistice), vårdagjämning (vernal equinox) och vintersolstånd (summer solistice). Livets rytm, naturens rytm, Jordens andetag. Så har det varit i en för människan oändlig tid och så ska det ännu vara i en för människan oändlig tid…
Höstdagjämning med skördemåne i skördetid
Höstdagjämningen när vi går in i Vågens tecken har för människan genom tiderna stått för återhämtning, eftertanke, skördetid och balans. Det är en vackert och mindre intensiv tid än våren, vilket kan vara skönt att komma ihåg. Det är annars lätt att bara fokusera på det faktum att det nu blir mörkare och kallare. Hösten är vacker, väldigt vacker.
Låter Neil Young få sista ordet med vackra och behagliga akustiska ”Harvest Moon” från 1992:
”Before there was organized religion, there was the moon. The Indians knew about the moon. Pagans followed the moon. I’ve followed it for as long as I can remember, and that’s just my religion. I’m not a practicing anything, I don’t have a book that I have to read. It can be dangerous working in a full moon atmosphere, because if there are things that are going to go wrong, they can really go wrong. But that’s great, especially for rock ‘n’ roll.”
Neil Young, 2005
Under den gångna påskhelgen har jag nu sett de återstående åtta avsnitten av HBOs filmatisering av amerikanske författaren G.R.R. Martins eminenta fantasyroman ”A game of thrones”, första boken i hans episka berättelse ”A song of ice and fire”. De första två såg jag i november i höstas, men det var först nu som tiden för att se resten av dem infann sig.
Det är en härligt lyxig känsla att ha tillgång till alla avsnitten och kunna avnjuta dem när det passar och inte behöva vänta och passa tiden för nästa episod. Ungefär så som jag avnjutit en tidigare suverän HBO-produktion, nämligen ”Rome” vars båda säsonger jag sedan tidigare har och tycker är så bra att jag gärna ser om den.
”Winter is coming…” Familjen Starks ansvarsfulle, omutligt hederlige och moraliskt oantastlige (ja nästan) överhuvud, Lord Eddard spelas värdigt av Sean Bean som är bra på att gestalta fantasyhjältar (klicka för större bild)
Jag fick samtliga de fyra första böckerna i denna fascinerande fantasyserie i julklapp av min lillebror för nu drygt fem år sedan. ”Hmmm, en fantasyserie, sa jag litet misstroget…” Ville inte vara otacksam men vid den här tiden hade jag inte läst nån bra fantasy på många år kändes det som. Men min bror lät övertygande: ”Du kommer gilla det här, det vet jag. Det här är riktigt, riktigt bra…”
Och han hade rätt. Jag sträckläste de fyra böckerna och kom sen att ingå i den stora läsarskara som nyfiket och otåligt väntade på den femte delen. En bok vars publikationsdatum författaren hela tiden sköt på. Det flyttades fram gång på gång till fansens förtret och frustration. ”A dance with dragons” släpptes så till slut i juli 2011. Historien om turerna kring detta och fansens hysteri skulle kunna bli en blogg i sig, men nu fokus på seriens första bok. Serien som fått så många och så engagerade fans. Vad kan det bero på?
Det finns förklaringar. Det är nämligen en mycket fascinerande, suggestiv och på många sätt övertygande sagovärld som Martin skapat. Jag vill sträcka mig så långt som att säga att det här är den bästa fantasy jag läst sen ”Sagan om Ringen”. Det är en oerhört komplex och fascinerande historia satt i en på sitt sätt realistisk och just övertygande värld. Det är ju inte så mycket ”fantasy” i den i termer av magi och fantasi trots allt. Det är på nåt sätt mer ”medeltid” med en touch av fantasi. Martin är också känd för sitt högst oberäkneliga sätt att hantera sina huvudpersoner i berättelsen. Plotten är oftast mycket oförutsägbar och som läsare vet du aldrig hur det kommer att gå…
Författarens kreativitet i skapandet av alla fantasieggande miljöer, platser, företeelser, kulturer, lokala traditioner, sedvänjor, intriger, historia - ja hela den stämningsfullt återgivna ramen kring själva berättelsen känner inga gränser. Det är en i lika delar fascinerande, kuslig, skrämmande, komisk, spännande och mycket underhållande berättelse.
Kanske är det ändå framförallt de komplexa och sammansatta karaktärerna som gör berättelsen mest intressant. Persongalleriet är inte bara stort som i en gammal rysk klassiker, utan rent otroligt mångfacetterat. Vilka sanslösa karaktärer det finns! Här handlar det dessutom inte om ont och gott, svart och vitt som så ofta när det gäller fantasy. Här får man först ett snabbt intryck av vilka som är hjältar och vilka som är skurkar, men det kan snabbt komma på skam. Rätt som det är flyttar berättelsen fokus och någon av de karaktärer man först trodde var genomusla svin får plötsligt vara berättaren. Man lär då som läsare känna dem på ett annat sätt och kan bättre förstå deras bakgrund, motivation och drivkrafter. Detta hindrar förstås inte att det finns några riktigt vidriga monster till psykopat-karaktärer i berättelsen.
Men det bästa exemplet på vad jag menar med de intressanta och mångbottnade karaktärerna i serien är just en person som först verkade vara en synnerligen läskig, liderlig och äcklig skurk som sedan alltmer framstår i en ljusare dager vartefter man lär känna honom. Det är naturligtvis dvärgen Tyrion Lannister, ”The Imp”, jag tänker på. Kvicktänkt, snabb i käften, humoristisk, provocerande – men också omtänksam – är denne sanningssägare i mitt tycke seriens största tillgång. Och det finns många tillgångar.
”A Lannister always pays his debts…” Tyrion Lannister utmärkt spelad av Peter Dinklage (klicka för större bild)
Så när jag för ett par år sen fick nys om att HBO skulle filmatisera första boken i serien i form av tio timslånga avsnitt blev jag både begeistrad och lugn på samma gång. Det finns inget produktionsbolag som imponerat så mycket på mig i de här sammanhangen som just HBO. Deras namn är synonymt med kvalitet. Att författaren själv skulle medverka i produktionen gjorde det hela än bättre. Första säsongen är inspelade på Nordirland, Malta och i Marocko.
Och nu, efter att ha sett hela första säsongen, hela första boken, kan jag inte säga annat än att jag är djupt imponerad av den. En invändning jag har är dock den medvetna uppförstoringen av sexscenerna. Det blir omotiverat mycket naket då och då, mycket mer än vad som egentligen skulle behövas för att föra berättelsen framåt eller för att ge bättre förståelse av karaktärerna. Det här omotiverade snusket är helt uppenbarligen något man från HBOs sida vet säljer och därför lägger in för att bättra på historien. Men den här historien är så utsökt mångfacetterad och intressant att den verkligen inte behöver draghjälp av nån soft-porr.
Serien har också visat sig bli en mycket framgångsrik produktion; första säsongen nominerades också till 13 Emmy awards och vann två, bl a Outstanding supporting actor in a drama series som välförtjänt gick till Peter Dinklage som Tyrion Lannister.
A song of Ice and Fire:
1. A game of thrones, 1996
2. A clash of kings, 1999
3. A storm of swords, 2000
4. A feast for crows, 2005
5. A dance with dragons, 2011
- – -
6. The winds of winter, ännu ej publicerad
7. A dream of spring, ännu ej publicerad
- – -
Trailern till andra säsongen av ”A game of thrones” (alltså egentligen bok 2 ”A clash of kings”) med premiär 1 april 2012.
