”A large task force will sail…” Englands och Thatchers svar till argentinska juntan, 3 april 1982

Och så den 3 april 1982, dagen efter Argentinas invasion av Falklandsöarna, kom reaktionen. Nu fick general Galtieri och hans militärjunta i Buenos Aires svar från både FN och England.

FNs säkerhetsråd antog resolution 502:

”Deeply disturbed at reports of an invasion on 2 April 1982 by armed forces of Argentina,
Determining that there exists a breach of the peace in the region of the Falkland Islands (Islas Malvinas),

1.  Demands an immediate cessation of hostilities;
2.  Demands an immediate withdrawal of all Argentine forces from the Falkland Islands (Islas Malvinas);
3.  Calls on the Governments of Argentina and the United Nations to seek a diplomatic solution to their differences and to respect fully the purposes and principles of the Charter of the United Nations.”

Resolutionen hade antagits med 10 ja-röster mot en nej-röst (Panama) och fyra nedlagda röster (Kina, Polen, Spanien och Sovjetunionen). Det var en stor diplomatisk framgång för England att resolutionen antagits med så tydliga röstetal. Sovjet och Kina hade alltså inte röstat mot och försökt blockera resolutionen, utan lagt ned sina röster. Spanien som hade gamla kulturella band till Argentina såg sig också tvungna att kompromissa genom att lägga ned sin röst.

Men denna FN-resolution i ryggen kunde Margaret Thatcher nu ge Englands svar till Galtieris militärdiktatur. Inför House of Commons håller hon nu den 3 april ett berömt tal med den information som juntan i Buenos Aires inte hade räknat med…

”The government has now decided that a large task force will sail as soon as all preparations are complete…” Bifallet från bänkarna i House of Commons var massivt. Det här var ett historiskt ögonblick.

Men vägen till det tuffa beslutet hade inte varit enkel…

En febril verksamhet och som inte saknade dramatik hade rått dagarna innan då underrättelserapporterna alltmer tydde på att en invasion av Falklandsöarna var nära förestående. Vad kunde man göra?

Ett modstulet möte hade ägt rum i premiärministerns tjänsterum i House of Commons där Thatcher och försvarsminister sir John Nott diskuterade det till synes hopplösa läget inför Argentinas väntade invasion. Den här typen av mycket avlägsen operation, 13 000 km bort från England, hade man inga planer för. Det här stämde inte alls med den förbereda NATO-hotbilden. Kunde England fortfarande värja sig mot den här typen av anfall?

Det var verkligen ett osannolikt scenario som nu såg ut att bli verklighet. Man behövde bl a kunna skapa lokalt luftherravälde för att kunna genomföra en landstigning. Det sista fullstora engelska hangarfartyget, HMS Ark Royal, hade tagits ur drift 1977. Men sent till mötet kommer en handlingskraftig man som visar sig bli Thatchers räddare i nöden - ”the man of the hour” – First Sea Lord, amiralen sir Henry Leach, Royal Navys högste chef.

Sir Henry ombads nu ge sin professionella uppfattning om vilka möjligheter som stod till buds med nuvarande förutsättningar. Replikskiftet som uppstod mellan sir Henry och premiärministern har blivit berömt:

”Yes we can recover the islands” och han forsatte ”and we must!”. Thatcher frågade ”Why?” Amiralen utropade: ”Because if we do not, or if we pussyfoot in our actions and do not achieve complete success, in another few months we shall be living in a different country whose word counts for little.”

Admiral of the Fleet, Sir Henry Leach (1923-2011)

Amiral Leach förklarade sen hur en flottstyrka, task force, skulle kunna se ut, vilka skepp som borde ingå och när den avgörande frågan om flygunderstöd kom upp intygade han att de två mindre hangarfartyg som stod till buds skulle kunna lösa uppgiften. Det var efter detta avgörande möte som Thatchers regering fick råg i ryggen och fattade de nödvändiga besluten, planläggningen sköt fart.

Kring de två mindre ubåtsjaktshangarfartygen HMS Hermes (som i o m detta räddades från nära förestående skrotning genom ett alldeles nyligen taget försvarsbeslut) och HMS Invincible började nu the task force ta form, och snabbt gick det. Verksamheten var febril. Vintern var på väg på södra halvklotet så tiden talade till argentinarnas fördel. Det gällde att agera snabbt och kraftfullt så att den Argentinas junta skulle se att England menade allvar. Medan flottan rustades gjorde sig den professionella engelska arméns bästa förband sig nu åter redo för insats, Royal Marines (green berets) och fallskärmsjägare (red berets).

Medan intensiva diplomatiska försök till lösning av krisen pågick, framförallt USAs kraftfulla medlingsförsök genom utrikesminister Alexander Haig, skulle hangarfartygsgruppen långsamt närma sig Falklands.

General Alexander Haig (1924-2010), USAs utrikesminister 1981-1982

Och om inte de diplomatiska försöken att få Argentina att följa FN resolutionen 502 och dra tillbaka sina trupper lyckades, skulle England i värsta fall kunna ta till militära maktmedel.

”A fight between two bald men over a comb…” – Falklandskriget inleds, 2 april 1982

Vid 6-tiden på morgonen fredagen den 2 april 1982 inledde överlägsna argentinska militära styrkor sin landstigning på och ockupation av Falklandsöarna - Operation Rosario var ett faktum. Detta var den direkta orsaken till att fullt krig skulle komma att bryta ut mellan England och Argentina. Kriget skulle komma att vara i 74 dagar. Under de kommande månaderna kommer jag att återkomma till viktiga händelser från detta historiska skeende.

Karta över Falklandsöarna, klicka för bättre upplösning

Den 19 mars bloggade jag om upptakten och bakgrunden till det osannolika krig som våren och försommaren 1982, för nu 30 år sedan, kom att utkämpas mellan England och Argentina. De argentinska ”skrotletarnas” landstigning på Sydgeorgien och hissandet av den argentinska flaggan. I och med den argentinska landstigningen på själva Falklandsöarna var kriget ett faktum. Ja, om nu engelsmännen skulle bry sig om dessa mycket avlägsna, karga och för dem rimligen värdelösa småöar. Så tänkte i alla fall den argentinska militärjuntan med general Leopoldo Galtieri vid rodret.

Argentinas militärdiktator 1981-1982, general Leopoldo Galtieri

Juntans andreman, amiral Jorge Anaya, var hjärnan bakom ”Operation Rosario” , återtagandet av Las Malvinas

För mig var det också en mycket speciell händelse eftersom det också var den första större väpnade konflikt jag själv var gammal nog att följa nyhetsrapporteringen ifrån. Att England skulle befinna sig i krig med Argentina verkade även från min 14-åriga begreppshorisont 1982 som fullständigt orealistiskt.

Detta osannolika krig har träffande nog av den argentinsk-engelske författaren Jorge Luis Borges beskrivits just som två flintskalliga mäns kamp om en kam. Kammen var Falklandsöarna och ”männen” var fascistdiktaturens Argentina och Margaret Thatchers England. Det brukar som bekant alltid finnas minst en totalitär stat, diktatur, inblandad när det blir krig. Så även i detta fall.

Ingen av dem behövde egentligen Falklandsöarna, framför allt inte engelsmännen som under flera år hade försökt göra sig av med ögruppen i förhandlingar med Argentina – problemet var bara att de ca 2 000 öborna var mer engelska än engelsmännen själva och absolut inte ville bli argentinare. Detta trots att öarna låg ca 13 000 km från England.

Falklandsöarnas läge utanför Sydamerika

För Argentina var det dock sedan länge självklart att Falklandsöarna var en del av fosterlandet och återtagandet av Malvinas – som öarna kallas på spanska - var något av en helig plikt. För militärjuntan var det också ett utmärkt sätt att avleda den frustrerade och missnöjda befolkningen tankar på landets ekonomiska kris och samhälleliga stagnation och förtryck. Det fanns många billiga propagandapoäng för Galtieris junta att skörda här och då spelade det ingen roll att Falklandsöarna varit brittiska i 150 år och att befolkningen i omröstningar med förkrossande majoritet uttryckt sin vilja att förbli brittiska.

Argentinska pansarskyttefordon, Amtracs, i Port Stanley

Argentinarnas första landstigningsvåg mot öarnas huvudstad Port Stanley om totalt ca 600 man leddes av elitförbandet Buzo Tactico. De möttes av motstånd från de ca 60 brittiska lätt beväpnade Royal marines som var öns garnison och gjorde vad de kunde för att fördröja landstigningen. Bl a slog man ut ett argentinskt pansarskyttefordon, Amtrac, med ett av sina tyngsta understödsvapen, ett svenskt granatgevär av modell Carl Gustav. Men engelsmännen hade förstås ingen reell chans att stoppa de överlägsna argentinska styrkorna.

Live-dramatik 2 april 1982 då radiostationen på Falklandsöarna ockuperas under sändning och DJ Patrick Watts protesterar och vägrar lyda trots en argentinsk pistol i ryggen

Slutstriden stod vid guvernören sir Rex Hunts hus i Port Stanley där majoren Mike Norman ledde försvaret så länge det var meningsfullt; fem argentinska soldater stupade under de ca 2 timmar som eldstriden varade. Men när argentinarna fick fram pansarskyttefordon med kanoner som började beskjuta huset på behörigt avstånd fanns det inget mer att göra. Vidare motstånd var meningslöst och vid kl 09.25 beordrade guvernör Rex Hunt eld upphör. Engelsmännen kapitulerade och fick finna sig i att bli förnedrade av argentinarna genom att tvingas lägga sig på marken och bli fotograferade medan Union Jack halades och den argentinska flaggan hissades i guvernörens flaggstång…

Efter eldupphör och kapitulation tvingas Royal Marines lägga sig på marken för visitation

I Argentina var reaktionerna närmast euforiska, i Buenos Aires där folket bara några dagar tidigare demonstrerat hätskt mot juntan stod de nu enade som en enda stor fotbollspublik och skanderade ”Argentina, Argentina…”. Jag minns själv mycket tydligt dessa minnesbilder.

Rusiga argentinare på Plaza de Mayo i centrala Buenos Aires firar juntans återtagande av Malvinas, april 1982

I England var reaktionen skarp och Margaret Thatcher höll ett första tal i parlamentet House of Commons samma dag, 2 april, där hon underrättade kammaren om Argentinas väpnade aggression. Gensvaret var starkt och hon meddelade redan då att ögruppen måste befrias. Men hur? Och vad kunde man göra i FN? Snart skulle världen – och juntan i Argentina - få besked…

Premiärminister Thatcher talar till House of Commons, 2 april 1982

Upptakten till Falklandskriget:
http://japetus.wordpress.com/2012/03/19/argentinska-skrotletare-landstiger-pa-sydgeorgien-19-mars-1982-upptakten-till-falklandskriget/

Artikel i DN:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/30-ar-sedan-falklandskriget

Argentinska skrotletare landstiger på Sydgeorgien 19 mars 1982, upptakten till Falklandskriget

Den 19 mars 1982 landstiger 50 argentinska nationalister förklädda till skrotletare på den lilla ogästvänliga ögruppen Sydgeorgien i sydatlanten, hänvisande till att de hade kontrakt med engelska staten. Problemet är bara att det finns uniformerade militärer bland dem och att  de reser den argentinska flaggan och proklamerar territoriet som en del av Argentina. Sydgeorgien hade stått under brittisk överhöghet sedan 1775.

Detta brukar ses som den direkt utlösande faktorn till Falklandskriget och denna gnista flammade alltså upp för idag precis 30 år sedan.

Konflikten var gammal, mycket gammal och ögruppen Falklandsöarna hade varit omstridd ända sedan 1600-talet. Engelsmännen ockuperade Falklandsöarna 1833, men Argentina släppte aldrig sina anspråk. Två världskrig kom och gick under 1900-talet då öarna användes som bas för brittiska Royal Navy.

Under 1970-talet inleddes nya förhandlingar mellan diktaturens Argentina och det demokratiska England. Engelsmännen var i princip beredda att släppa överhögheten över dessa mycket avlägsna öar. Problemet var bara att befolkningen kände sig mer brittiska än engelsmännen själva och absolut inte ville bli argentinare. Det var väl litet som Åland och Sverige där ålänningarna anses vara mer svenska än svenskarna själva, även om jämförelsen i övrigt haltar betänkligt.

Förhandlingarna forsatte hursomhelst men ingen lösning var därför i sikte när 70-talet blev 80-tal. Och från år 1981 kom Argentinas militärdiktatur att ledas av general Leopoldo Galtieri. I hans junta ingick också den dynamiske och aggressive amiral Jorge Anaya. Anaya hade en plan som han tidigt 1982 föredrog för Galtieri.

General Leopoldo Galtieri (1926-2003)

Såväl Galtieri, Anaya och den övriga juntan visste att de var våldsamt impopulära och behövde PR, någonting som kunde förbättra deras popularitet i hemlandet, någonting som kunde ena befolkningen mot ett tänkt yttre hot – att invadera Falklandsöarna och Sydgeorgien verkade vara en bra idé. Detta var amiral Anayas förslag som vann stöd i den övriga juntan.

Amiral Jorge Anaya (1926-2008)

”Islas Malvinas” skulle äntligen återbördas till det Argentinska fosterlandet. Öarna låg ju ca 13 000 km från England, inte skulle engelsmännen bry sig mer än att leverera lama diplomatiska protester. Inte skulle de efter åratal av ointresse för dessa små avlägsna öar reagera nämnvärt på en invasion…

Men precis som Adolf Hitler inte hade räknat med Winston Churchill, Englands premiärminister 1940, hade Leopoldo Galtieri och Jorge Anaya inte räknat med Margaret Thatcher, Englands primärminister 1982.

Margaret Thatcher (1925- )

To be continued…