Det tungt lastade bombplanet av typ Heinkel 111, nu i tjänst som transportplan, kommer in genom snöröken för landning på Stalingradskis iskalla lilla primitiva flygfält. Efter en äventyrlig 300 km lång flygning från Novocherkassk vid Rostov då man undkommit såväl nedisning, det ryska jaktflyget samt ringen av luftvärnspjäser runt den krympande stalingradfickan går nu bombaren ned för landning på den 400 meter långa och 60 meter breda frusna startbana som är allt man har att landa på, alldeles för kort och smalt. Men här befinner vi oss ljusår bort från allt vad t o m 1940-talsmässigt fredstida säkerhetstänkande heter.
Det är sent på kvällen den 22 januari 1943 och Heinkelbombaren landar tungt på det sista av de sju flygfälten i Stalingradfickan som fortfarande är i tyska händer. De stora flygfälten Pitomnik och Gumrak med rejält tilltagna startbanor i betong som är bättre rustade för att ta emot tunga transportplan har redan förlorats. Den sovjetiska slutoffensiven för att krossa det sista tyska motståndet i Stalingrad, Operation Ring, som inletts 10 januari har skoningslöst pressat de utsvultna tyska försvararna allt längre österut över den frusna stäppen mot själva Stalingrad. Den ryska ledningen är lika frustrerad över den långsamma framryckningen som de är förvånade över de utmattade tyska förbandens förtvivlade motstånd. Nu på kvällen den 22 januari finns i alla fall bara det lilla otillräckliga snöiga gräsfältet i Stalingradski kvar att landa på.
En Heinkel 111 startar från Stalingradfickan, januari 1943
Planet har svårt att hinna bromsa in på den korta startbanan och måste fångas upp av en grupp markpersonal som vänder Heinkeln runt och snabbt tömmer den på dess last, toppar upp med precis lagom bränsle för återresan och gör klart för start. Dramatiken kring den snabba omlastningen förstärks av spridda granatnedslag runt startbanan från sovjetiskt artilleri och en och annan förlupen rysk kula som visslar förbi. Ryssarna är ohälsosamt nära. Piloten låter motorerna gå på tomgång hela tiden för att hålla värmen denna iskalla kväll; han har också ett intresse av att komma iväg så fort som möjligt från denna gudsförgätna plats.
Strax intill Stalingradskis startbana väntar den last som ska följa med planet tillbaka, en grupp om tio frusna skadade män och sju välfyllda postsäckar. De skadade soldaterna tillhör den minoritet av de inringade tyska soldater som haft den osannolika turen att skadas tillräckligt allvarligt, men inte för allvarligt, för att få en biljett ut från det frusna helvetet i Stalingradfickan.
Dramatiken kring de här desperata flighterna har fler ingredienser. Det är naturligtvis många som har intresse av att få plats ombord och i ren desperation försöker skadeskjuta sig själva för att bluffa sig ombord eller helt enkelt försöka smita med – litet som kalabaliken kring Titanics livbåtar – men de kpist-beväpnade militärpoliserna vid flygfältet kontrollerar alla som ska ombord och skjuter skarpt för att hålla de mest desperata borta. Så det är inte bara ryska kulor som viner i luften den här kvällen.
En av de väntande soldaterna som har legitim biljett till denna flight är den 44-årige överstelöjtnanten Hellmuth Mäder, chef för 522 grenadjärregementet i 371 infanteridivisionen i 6:e armén, som någon dag tidigare skadats svårt, så pass svårt att hans divisionschef generallöjtnant Richard Stempel beslutat att välja just honom som en av de personer som varje division fått tillåtelse att flyga ut i detta desperata slutskede av striderna i den snabbt krympande Stalingradfickan. I denna 6:e arméns egen version av Noaks Ark skulle de välja ut duktiga och kompetenta officerare och kanske då gärna sårade sådana som ändå inte kunde göra någon mer nytta. Mäder har dragit högsta vinsten i lotteriet och är nu en av dem som ska ut. Han och de andra som väntar i isvinden vid startbanan känner troligen både tacksamhet och skuldkänslor över att få lämna sina inringade kamrater, men de kan knappast ana vilken makalös tur de nu har och vilka umbäranden de i och med denna chans kommer att slippa.
En Heinkel 111 ur II Gruppe KG 53 ”Legion Condor” som gjorde tjänst som transportplan i samband med luftbron till Stalingrad vintern 1942/43
Väntan i det tilltagande mörkret vid flygfältet i iskylan har säkert känts fruktansvärt lång. Men nu på kvällen händer det otroliga. Mäder och de nio anonyma soldaterna har beretts plats i denna Heinkel som mot alla odds tagit sig hela vägen fram och lyckats landa på Stalingradskis lilla flygfält. De sårade männen lyfts ombord tillsammans med postsäckarna och snart varvar piloten upp båda Junkers Jumo-motorerna, ger full gas och startar med det tungt lastade bombplanet på den farligt korta startbanan, helt säkert håller han hjulbromsarna låsta så länge som möjligt för att maxa starthastigheten och utnyttja varje centimeter av startrakan. Heinkeln skjuter iväg längs den korta startbanan och markpersonalen ser bombaren lyfta långsamt, sega sig upp i luften mot alla odds och försvinna i den mörka natthimlen med kursen satt på flygbasen Novocherkassk vid Rostov. Det är en riktig högoddsare, en på alla sätt livsfarlig flygning.
Det var helt enkelt inte möjligt, ett omöjligt uppdrag som pågick mellan det att det lika cyniska som kriminellt felaktiga Führer-beslutet fattades den 24 november 1942 och att det sista motståndet i Stalingrad upphörde den 2 februari 1943. Uppdraget var omöjligt dels pga otillräcklig tillgång på transportplan med hänsyn till de svåra flygförhållandena och den enorma mängd personal man skulle försörja, dels det sovjetiska jaktflyget och luftvärnet. Under denna tidsperiod av 72 dagar och nätter i svåraste flygväder lyckades Luftwaffe ändå flyga in totalt 8 351 ton förnödenheter, bränsle och ammunition, ett snitt på drygt 117 ton per dag. Att detta ändå var helt otillräckligt framgår tydligt av att 6:e arméns 250 000 man behövde 300 ton per dag som absolut minimum för att hålla soldaterna över svältgränsen, 500 ton per dag för att behålla armén operativt rörlig.
Junker 52 transportplan på Pitomniks stora flygfält vintern 1942/43
Priset för luftbron var 488 förlorade transport- och bombflygplan och drygt 1 100 stupade besättningsmän. Bland dessa fanns några av Luftwaffes allra mest erfarna bomb- och transportpiloter, navigatörer och flyglärare.
Inflygningsrutter och avstånd till Stalingrad och de stora flygfälten Gumrak och Pitomnik i samband med luftbron, klicka för större bild
Men de positiva med beslutet var förstås att hela 30 000 sårade soldater faktiskt flögs ut och fick chansen att överleva – en biljett till livet. Jag känner själv minst två personer vars farfäder haft den extrema turen att flygas ut helskinnade och fått en andra chans i livet. En chans att bilda familj och i sinom tid få de barnbarn jag lärt känna.
Den 23 januari 1943, dagen efter att Mäder och de nio övriga sårade flygits ut intar ryssarna till slut även Stalingradskis startbana. De inringade har därmed förlorat sitt sista flygfält och kommer under den plågade vecka som återstår till kapitulationen att få lita till sporadiska fallskärmsnedsläpp av förnödenheter. Den enda kontakten med omvärlden som återstår är då via kortvågsradio.
Den 31 januari 1943 kapitulerar fältmarskalk Paulus och 6:e arméns huvudstyrka i den södra motståndsfickan och de sista radiomeddelandena sänds av signalisterna medan de ryska soldaterna i princip står utanför och är på väg att sparka in dörren. Den 2 februari 1943 kommer de sista radiomeddelandena från General Streckers XI kår i den norra motståndsfickan. In i det sista beordras tyska transportplan att flyga sina dödsföraktande uppdrag över det avlägsna Stalingrad i hopp att om att finna några tecken på motståndsgrupper att släppa ned förnödenheter till. Men de återvändande besättningarna kan bara rapportera att allt nu är stilla, alldeles stilla i staden där världshistoriens mest intensiva strider pågått under det senaste halvåret…
Ryggraden i luftbron till Stalingrad – Luftwaffes arbetshäst Junker 52/3m
De tio sårade soldater som flögs ut från stalingradfickan i den överlastade Heinkelbombaren den där kalla januarikvällen för 70 år sedan slapp hela det långa helvete i fångenskap som väntade de 91 000 olycksbröder som en dryg vecka senare hade överlevt striderna och kapitulerade till Röda Armén. Av dessa olycksaliga soldater skulle endast 6 000 återvända från fångenskapen när de dryga 12 år senare släpptes 1956.
Men hur gick det för den sårade överstelöjtnanten som startade med ett av de allra sista planen från Stalingrad på kvällen den 22 januari 1943? Jo Heinkel 111:an tog sig helskinnad tillbaka hela vägen tillbaka till Novocherkassk och landade säkert med alla tio sårade soldater och de sju säckarna med sista posten från Stalingrad.
Hellmuth Mäder (1908-1984)
Hellmuth Mäder överlevde inte bara den livsfarliga flygningen ut från Stalingrad, utan även de återstående krigsåren och fick som en av de icke-nazistiskt belastade officerarna på 1950-talet tjänst i västtyska armén Bundeswehr. Där tjänstgjorde han med framgång som brigadgeneral och chef för infanteristridsskolan i Hammelburg. Mäder dog 75 år gammal år 1984 i sin hemstad Konstanz vid den vackra Bodensjön, många mil och år från de fruktansvärda upplevelserna i Stalingrad.
Källor:
Antony Beevor: ”Stalingrad”, 1998
Joel S. A. Hayward: ”Stopped at Stalingrad – The Luftwaffe and Hitler’s defeat in the east 1942-1943″, 1998
Så är jag tillbaka på jobbet sedan en dryg vecka och har inte haft tid för bloggande förrän nu…
Jag har just fått nys om en ny amerikansk flygfilm som utspelar sig under andra världskriget och handlar om de första svarta jaktpiloterna, ”The Tuskegee airmen”, som hade ett dubbelt krig att utkämpa – ett mot fienden och ett mot rasismen och fördomarna inom det egna flygvapnet.
Det är George ”Star Wars” Lucas som ligger bakom filmen ”Red Tails” som har premiär 20 januari 2012. Det här är den största flygfilmen sen ”Memphis Belle” från 1990 och nu har tekniken tagit sådana språng framåt att de enorma masscenerna i luftrummet över Europa äntligen kan göras full rättvisa.
I den bloggen gör jag en rejäl fördjupning i förutsättningarna för det brutala flygkrig som rasade över Europa under andra världskriget då de allierade hade målsättningen att besegra Tyskland genom att bomba dem till underkastelse. Det ska bli mycket intressant att se hur pass historiskt korrekt och välgjord den här nya filmen kommer att bli.
Det är väldigt sympatiskt av Lucas att nu förverkliga denna film som han planerat sedan 1988. ”The Tuskegee airmen” var verkligen hjältar i ordets rätta bemärkelse och det var en fantastisk prestation deras enhet gjorde då de först fick kämpa för att överhuvudtaget få sättas in i strid, sedan kämpa för att få flyga moderna jaktplan (de bytte upp sig från Curtiss P-40 till P-51 Mustang) och slutligen kämpa för att vinna bombplanspiloternas respekt och förtroende i rollen som eskortjakt. Något de verkligen gjorde med den äran! De blev kända som ”Red Tail Angels”.
Trailern här nedan ser intressant ut och innehåller utan tvekan en hel del rafflande flygscener med de ”head on”-attacker som de tyska jaktflygarna funnit var det bästa sättet att anfalla bombplanen. Det finns också en del för mig uppenbara historiska felaktigheter men det får man ju räkna med i ett sånt här sammanhang. Det blir kommentarer som snuddar vid den nördnivå jag i de här sammanhangen opererar på. Men inte bara. För att få spänningen i filmen att vara på topp måste man ju t ex rutinmässigt mångdubbelt överdriva tyskarnas styrka i luften.
Jag är väldigt mycket för att så långt möjligt visa respekt för båda sidor i konflikten och behålla en någorlunda historisk korrekthet. Om det ska gälla för att vara sommaren 1944 är det ett vingklippt Luftwaffe som amerikanerna möter där de har ett kraftigt övertag i både numerär och teknisk kvalitet på planen – ja så när som på jetjaktplanet Messerschmitt 262 som dök upp sent 1944 men i alltför litet antal för att ha någon reell påverkan på krigsförloppet.
Våren 1944, inför invasionen i Normandie, besegrades i praktiken det tyska jaktflyget i Europa av de allierade och tyskarna förlorade initiativet för gott och möjligheten att på allvar kunna hota bombräderna. De förlorade luftherraväldet med råge över Frankrike, vilket var en förutsättning för säkerställande av en lyckad landstigning. I medelhavsområdet hade tyskarna heller aldrig kraftsamlat på samma sätt som i Västeuropa och det var från Italien som ”Red Tails”, 332nd Fighter Group, opererade.
”Tuskegee airmen”, piloter ur 332nd Fighter Group på Ramitelli Airfield, Foggia, Italien, 1944
Det tyskarna hade att sätta emot den kvantitiva och kvalitativa överlägsenheten var fortsatt en bättre taktisk kompetens, erfarenhet och ett antal personer som tack vare rent darwinistisk perfektion genom de många krigsåren kommit att bli otroligt skickliga jaktpiloter. Bara de bästa och mest lyckosamma överlevde. För tyskarna fanns inga ”tours of operations”; du flög tills du stupade, blev för svårt sårad för att fortsätta – eller helt enkelt blev exceptionellt skicklig.
Jag ser fram mot att återkomma till detta. Och oberoende av eventuell historisk korrekthet ska det naturligtvis bli väldigt spännande att se filmen! Det är ett intressant grepp att skildra de svarta piloternas dubbla kamp från att ha misstrotts och fått flyga andrarangens plan till att få chansen i första linjen mot de återstående tyska jaktförbanden på västfronten 1944-1945.
Vi är så framme vid det som kan kallas den symboliska slutakten, eller epilogen, till Slaget om Storbritannien; en dramatisk incident om än i liten skala, men ett passande slut för den här tråden jag berättat. Det blir också en särskild titt på några av slagets huvudpersoner, de tyska flygaressen. Det är med andra ord åter dags att göra en tidsresa 70 år tillbaka i tiden…
- – -
Det är på eftermiddagen den 28 november 1940, en strålande klar, kall solig senhöstdag vid 16.30-tiden och Luftwaffes 25-åriga stjärnskott, den nyutnämnde eskaderchefen för andra jakteskadern, JG 2 Richthofen, flygaresset Major Helmut Wick är åter i luften i sin karaktäristiska gulnosade Me 109E över ”favoritjaktmarken” Isle of Wight i Engelska kanalen.
Tillsammans med honom kommer de tre Staffeln ur 2:a Gruppe, dryga 30 Me 109:or, men allra närmast Wick flyger som vanligt de tre piloterna i hans stabsschwarm, eskaderstaben, med några av Luftwaffes bästa jaktflygare; Oberleutnant Rudolf ”Rudi” Pflanz, Oberleutnant Erich Leie och Oberfeldwebel Erich Rudorffer.
Major Helmut Wick (1915-1940)
Wick har under fälttåget i Frankrike och Slaget om Storbritannien utvecklats till ett av Tysklands tre främsta flygaress. Begreppet flygaress uppstod under första världskriget och definieras alltsedan dess som en pilot som skjutit ned minst 5 motståndare i luftstrid. Det råder nämligen sedan sommaren 1940 en informell men ändå tydlig kamratlig rivalitet och tävlan mellan de tre främsta tyska flygaressen Werner Mölders, Adolf Galland och Helmut Wick, vid denna tidpunkt Wehrmachts högst dekorerade officerare. I november 1940 hade dessa tre piloter alla mer än 50 luftsegrar på sina konton.
Mölders och Galland har länge haft försprång och befordrats till majorer och eskaderchefer redan i augusti, men den 5 oktober 1940 skjuter kapten Wick ned fem Spitfires på en dag, är nästan i kapp, och befordras till major och eskaderchef för JG 2 Richthofen, Luftwaffes mest namnkuniga och berömda jakteskader, döpt efter den odödlige Manfred Freiherr von Richthofen som var deras första chef under första världskriget då eskadern var känd som ”Richthofens flygande cirkus”.
Hermann Göring själv var den jaktflygare som tog över ledningen för eskadern när von Richthofen stupade i luftstrid våren 1918. JG2 var alltså Görings eget gamla förband och han hade fortfarande ett särskilt gott öga till dem när han nu var Luftwaffes högsta chef i nästa världskrig. Han hade personligen besökt Wick och JG2 i oktober 1940, ett tillfälle som uppmärksammades intensivt i dåtida tyska media. Om världskriget skapade nån form av idoler och kändisar så var flygaressen definitivt ibland dem.
Ryttmästare (kapten) Manfred Freiherr von Richthofen alias ”Röde Baronen” (1892-1918)
Det fanns fortfarande en romantiserad och ”ren” bild av den ridderlige jaktflygarens strid som ett envig man mot man högt uppe i himlen långt ovanför skyttegravarnas misär och barbari. Detta var ett arv från första världskriget då det fortfarande i högre utsträckning var just så, då ridderlighet och ett visst mått av ”fair play” inte var ovanligt. Under andra världskriget hade mycket av detta förändrats. Men myten om den ädle jaktflygaren var tacksam för media och levde därför kvar, särskilt på den tyska sidan.
De tyska flygaressens jägarmentalitet, jakt på medaljer och berömmelse har också varit föremål för kritik, särskilt från engelska historikers sida som menade att RAF hade helt andra ideal, för att denna medaljjakt skapade ren egoism som också delvis satte lagarbete och alla former av taktisk försiktighet och eftertanke ur spel.
En som gått in till 100% i rollen som flygaress var just Helmut Wick och han trivdes uppenbarligen i den rollen för han var utan tvekan en mycket självsäker, stolt och ganska så kaxig ung man, han var Röde Baronens arvtagare. Ja Wick var definitivt Luftwaffes nya stjärnskott och idol vid denna tid. (JG 2 finns för övrigt fortfarande kvar i tyska Bundesluftwaffe. Ingen nazistisk belastning vilar över ”Röde Baronens” minne.)
Major Wicks gulnosade Me 109E i november 1940 med beteckningar som visar att han är eskaderchef, Geschwaderkommodore JG 2. De många segermarkeringarna på stjärtfenan visar tydligt att planet tillhör ett ess.
Major Wick i full färd med att beskriva sin senaste nedskjutning, till höger kamraten Erich Leie som var med när Wick stupade.
Men nu åter till den 28 november 1940…
På 6 000 meters höjd ovanför Isle of Wight upptäcker Wick och flera av de tyska piloterna kondensstrimmor högt, högt ovanför dem. Det är en stor formation engelska Spitfires. Helt i linje med sin aggressiva stridstaktik ger Wick order om anfall, ger fullt gaspådrag och stiger för att möta engelsmännen. I det här läget kommer de tyska planen ifrån varandra. Wick och hans stabsschwarm vänder upp och flyger rakt in i solen, och anfalls då av en 20-30 Spitfires som dyker på dem från högre höjd.
Fyra av de tyska piloterna utmanövrerar först skickligt de anfallande engelsmännen och dyker brant för att skaka av sig fienderna, det är just Wick själv, rotetvåan Pflanz och eskaderadjutanten Leie med sin rotetvåa Rudorffer. Men i den villervalla till luftstrid som nu uppstår tappar Wick kontakten med Pflanz när han tagit sikte på en av engelsmännen. Wick öppnar eld och träffar en Spitfire från 406th squadron, ännu en fullträff. I ett kort och säkert triumfatoriskt ögonblick är Wick nummer 1 bland Luftwaffes jaktflygare med 56 nedskjutningar på sitt konto, han har passerat Mölders och Galland. Wick drar spaken till sig, halvrollar och stiger för att vinna höjd igen, men då…
Flight lieutenant John Dundas, 609th Squadron, får Wicks stigande Me 109 i siktet för en kort sekund, men det räcker, för han är en mycket skicklig skytt, ett engelskt flygaress, och Wick blir hans 13:e luftseger.”Whopee I’ve got a 109!” hör den engelska stridsledningen Dundas ropa ut över radion. Wick är träffad! Hans Me109E fattar eld och spyr ut en lång mörk plym av rök efter sig, när den börjar störta mot havsytan långt under. Men Dundas får inte lång respit i sitt jubel för Wicks obeveklige rotetvåa ”Rudi” Pflanz finns nu åter strax bakom och han har Dundas Spitfire mitt i siktet, det engelska flygaresset träffas skoningslöst ögonblicket efter. Dundas Spitfire går i spinn och försvinner i havet utanför Bournemouth med en dödligt sårad pilot hängande över spakarna.
Här finns nu olika versioner av vad som sedan hände Wick. Det kan ha varit så att han dödades omedelbart av Dundas eldsalva och följde med den störtande 109:an ned i Engelska kanalen, men den officiella versionen som också betraktas som den mest troliga är denna.
Wick lyckas ta sig ur den brinnande maskinen och kamraterna ser fallskärmen veckla ut sig. Han dalar sakta ned mot havsytan. Pflanz cirklar ett varv och ser sin chef på väg ned i vattnet innan han vänder hemåt mot JG2s hemmabas, Beaumont-le-Roger i Normandie. Men det ska visa sig att detta är det sista man ser av Major Helmut Wick. Ett stort sökpådrag i Engelska kanalen berordras av Hermann Göring personligen, flygplan och båtar söker i dagar efter det försvunna flygaresset , men de hittar ingenting. Tyskarna ställde t o m frågan till engelsmännen över radio på BBCs våglängd för att få besked om de fångat Wick. Men det hade de alltså inte. Den 4:e december 1940 kom den officiella tyska kommunikén att Wick var saknad i strid. Helmut Wick blev 25 år gammal.
Slutakten – ”Battle above the clouds” av konstnären Geoff Nutkins. Geschwaderkommodore Major Helmut Wicks Me 109 är träffad av John Dundas Spitfire ovanför The Needles/Isle of Wight, 28 nov 1940, men strax bakom kommer Wicks rotetvåa ”Rudi” Pflanz
Och detta kom i praktiken att bli slutet för den stora kraftmätningen i luften mellan England och Hitlertyskland sommaren och hösten 1940; ihållande regn i början av december gjorde de flesta av Luftwaffes primitiva nordfranska flygfält obrukbara. Vädret var uselt. Utmattade och åderlåtna lutade sig Luftwaffe och RAF tillbaka i varsin ringhörna.
- – -
Enligt engelska historiker slutade Slaget om Storbritannien den 31 oktober 1940, enligt tyska slutade det först i april 1941 efter blitz-vintern mot London då majoriteten av de tyska flygförbanden flyttades österut inför anfallet på Sovjetunionen. Var man drar gränsen spelar mindre roll, Hitlertysklands Luftwaffe hade (lyckligtvis) inte lyckats besegra det engelska jaktflyget RAF. Detta var Hitlers första militära motgång. Det var dock långtifrån slutet. Det var inte ens början på slutet. Möjligen kan man säga att det var slutet på början. Kriget skulle inte bli det korta avgörande krig som Hitler räknat med. Det skulle bli ett långt krig, ett tvåfrontskrig.
Men man kan alltså säga att slutet på början kom just denna klara kalla novemberdag 1940 när Luftwaffes då klarast lysande stjärna, Major Helmut Wick mötte sitt öde över Isle of Wight; ”Siegfried was slain…” som den engelske historikern Stephen Bungay litet ironiskt skriver i sin utmärkta analys ”The most dangerous enemy”.
- – -
Hur gick det då för de andra tyska flygaressen, nationens särskilda ”idoler”, som hade utmärkt sig så under slaget?
Nästan på dagen ett år senare, 22 november 1941, följde Oberst Mölders sin forne rival Wick i spåren. Mölders hade befordrats till chef för Jagdwaffe, det tyska jaktflyget och förbjudits från fortsatt fronttjänst för att han var för värdefull för att förloras. Mölders kompetens behövdes inte längre främst i frontlinjen. Men det räddade honom inte. Han dödades i samband med en flygolycka då transportplanet han flög med kraschade helt oglamoröst in i en fabriksskorsten i Breslau, nuvarande Wroclav i Polen, i samband med landning i dåligt väder. Ett snopet slut för det tyska jaktflygets store inspiratör, reorganisatör och taktiske föregångsman. Vid tiden för sin död hade ”Pappa” Mölders bokförts för 115 nedskjutningar. Werner Mölders blev 28 år gammal.
Werner ”Vati” Mölders (1913-1941)
Och hur gick det för Wicks kamrater i hans stabsschwarm från sommaren och hösten 1940?
Oberleutnant ”Rudi” Pflanz stupade i strid 31 juli 1942 över Abbeville, Berck sur Mer, i Messerschmitts splitternya höghöjdsversion 109G1 som chef för JG2s ”high altitude interceptors”. Pflanz angrep numerärt överlägsna engelska jaktplan som eskorterade bombplan på väg in över Frankrike och sköt ned ännu en av dem. Det blev hans sista nedskjutning. För denna gång täckte ingen hans rygg, han hade inte sett att han redan förlorat sin rotetvåa i luftstriden med de fiender han så ofta mött, RAF Spitfires. Vid sin död hade Pflanz bokförts för 52 nedskjutningar, alla på västfronten, 45 av dem var just Spitfires. Rudi Pflanz blev 28 år gammal.
Rudolf ”Rudi” Pflanz (1914-1942)
Major Erich Leie stupar även han till slut bara ca 2 månader innan krigsslutet den 7 mars 1945 i Tjeckoslovakien då hans Me 109G-14 krockar under våldsam luftstrid med en nedskjuten rysk Yak-9 på lägsta höjd; Leie kastade sig ur sin Me 109 men fallskärmen hinner aldrig veckla ut sig. Vid det här laget hade ”överlevaren” Leie själv sedan länge befordrats till major och eskaderchef. Han räknade vid sin död 118 nedskjutningar; 76 av dem på östfronten (32 av dessa var ryska Sturmoviks) samt 42 luftsegrar på västfronten (30 av dem var Spitfires). Även Erich Leie blev just 28 år gammal.
Erich Leie (1916-1945)
Så slutar min berättelse om Battle of Britain och den slutar genreriktigt, alla de omnämnda tyska jaktflygarna var då borta, stupade för en förlorad sak och en vidrig regim. Alla utom en. General Adolf Galland överlevde kriget och levde till hög ålder. Han var av de allierade känd som en ridderlig och respekterad motståndare. Galland hade efterträtt sin vän och rival Mölders som chef för tyska jaktflyget och i den rollen kom han allt oftare i konflikt med sin omöjlige chef Göring.
Adolf ”Dolfo” Galland (1912-1996)
Det slutade med att Galland i början av 1945 ledde vad som kom att kallas ”jaktflygarnas revolt” mot Görings undermåliga ledarskap. Göring sparkade Galland och satte honom i husarrest med hotande krigsrätt och dödsstraff hängande över honom. Här ingrep dock Gallands vän Albert Speer som informerade Hitler om detta interna bråkande. Galland släpptes fri och återvände till fronttjänst i krigets sista desperata veckor. Mer om det nedan.
Det kan i sammanhanget också vara försonande och trevligt att berätta att han efter kriget även blev mycket god vän med sina gamla engelska motståndare, flygarässen Douglas Bader och Robert Stanford Tuck. Stanford Tuck var bl a gudfar till ett av Gallands barn, sonen Andreas Hubertus född 1966.
Galland och Stanford Tuck upptäckte efter kriget att det var trevligare att jaga tillsammans än att jaga varandra. Här ett foto då herrarna är på fågeljakt i samband med en paus av inspelningen av filmen ”The Battle of Britain” 1968 där de båda hade uppdraget som teknisk rådgivare för sina respektive länders flygvapen…
I februari 1996, efter en lång och mycket framgångsrik fredstida karriär, somnade den gamle Galland stilla in i sitt hem i Oberwinter am Rhein. Galland hade under kriget bokförts för 104 nedskjutna motståndare, men då ska man veta att han hade stabstjänst som general 1942 till 1945.
Epilogens epilog…
Men jag glömde ett namn… Erich Rudorffer, född 1917.
För den siste av de fyra i Major Wicks stabsschwarm från Slaget om Storbritannien, världens främste nu levande flygaress, Major Erich Rudorffer, finns ännu kvar, nu i höstas den 1 november fyllde han 93 år.
Erich Rudorffer (1917- )
Rudorffer, den yngste i Wicks kvartett, avancerade även han till major och eskaderchef. Otroligt nog klarade han sig hela vägen genom hela kriget, dessutom var han ständigt i fronttjänst, hade aldrig stabstjänst. Han kom att strida på alla frontavsnitt; på västfronten, på östfronten, i Afrika, i Finland och i krigets absoluta slutfas flög han Me 262, världens första operationella jetjaktplan tillsammans med just Galland.
(När Galland släpptes ur husarresten gjorde han ett upprop att samla några av de bästa återstående tyska flygaressen i jetjaktförbandet Jagdverband 44, JV44 våren 1945. Med dem vann också Galland sina sju sista luftsegrar i mars-april 1945. Med Galland och Rudorffer i JV44 flög även den tidigare i bloggen omnämnde Johannes Steinhoff http://japetus.wordpress.com/2008/05/05/en-vacker-bild-av-forsoning-bitburg-5e-maj-1985/)
Rudorffer sköt ned otroliga 222 fiendeplan vilket placerar honom på 7:e plats bland världshistoriens främsta flygaress; 136 på östfronten, 26 i nordafrika, och 60 på västfronten inkluderande 10 fyrmotoriga bombplan. Han är också ett av världens främste jetjakt-ess med 12 nedskjutna fiender. Den gamle flygaren kan fortfarande berätta om sina minnen från en statistiskt sett omöjlig resa genom över 1 000 stridsuppdrag under 6 år av oavlåtlig fronttjänst under kriget. Han är ett stycke levande historia.
Den sedan länge pensionerade majoren Erich Rudorffer tillsammans med konstnären Graeme Lothian som avbildat Rudorffers karaktäristiska gulnosade Me 109E av årgång 1940
- – -
Slutbilden, historiens vingslag…
”The Hunters”, engelske konstnären Geoff Nutkins målning av ”arguably Luftwaffe’s very best Stabsschwarm”, kvartetten Wick, Pflanz, Leie och Rudorffer över Isle of Wight nån gång senhösten 1940
Den skicklige Geoff Nutkins konst pryder många av mina bloggar om Slaget om Storbritannien. Så här presenteras han på sin webbplats och här hittar ni den:
Geoff Nutkins is an aviation artist of international renown. His paintings and prints are in collections across the world, including the Royal Air Force Museum and the RAF Staff College. http://www.aviartnutkins.com/
- – -
Tjeckiske krigshistorikern Petr Kachas mycket informativa sida om de tyska flygaressen: http://www.luftwaffe.cz/
I reportaget rekommenderas läsaren att skaffa sig en av Burberrys fårskinnsjackor som ”gör dig redo att lyfta mot en retrostilig modevinter”. Burberrys i all ära, jag tror de leverar kvalitet. Men om man som riktig konnässör önskar sig ännu bättre kvalitet och exceptionell autenticitet, ja då väljer man att köpa en äkta flygarjacka från Eastman Leather Clothing. Det är nåt helt annat. http://www.eastmanleather.com/
Väljer man att köpa sin jacka från Eastman får man nämligen en exakt kopia av någon av de flygarjackor som verkligen användes under andra och första världskriget. Det är fråga om riktigt högkvalitativa och autentiska produkter, de bästa som finns på marknaden. Jag vet, för jag har handlat av dem.
Det var på den svenska premiären av flygfilmen ”Memphis Belle” i december 1990 som jag fick nys om flygarjackorna från Eastman. Jag minns att det stod en mycket trevlig norrman uppklädd i äkta amerikansk bombflygarstass i foajén och delade ut reklambroschyrer från just Eastman Leather Clothing. Jag blev vansinnigt imponerad och intresserad. Snart beställde jag egna därifrån.
Det var en måttbeställd jacka som syddes upp till mig. Den skinnjackan är nu snart 20 år gammal, men ännu snyggare idag än den var då när jag fick den. Jag har vårdat den väl. Rekommenderas!
”Memphis Belle”, 1990 med bl a Matthew Modine, Eric Stoltz, Sean Astin, Billy Zane och Harry Connick Jr
”For the first time, I think my 19-year old mind grasped the fact that operations were NOT a piece of cake…”
Den 17 augusti är ett historiskt datum. Men ett ganska okänt sådant. Det är åter dags att göra ett språng 65 år tillbaka i tiden och se en glimt av ett historiskt skeende och två personer som var en del av det, ett mycket dramatiskt skeende, en av många i ett stort krig som kom att förändra världen… Är ni med?
. . .
Klockan är 16.30 på eftermiddagen den 17 augusti 1943. Det är en vacker sommardag i Europa. Vi befinner oss på ca 8 000 meters höjd över gränstrakterna mellan Tyskland och Belgien, ungefär över Aachen, Maastricht och Liége. Löjtnant Edwin Frost, navigatör i ett av de amerikanska bombplanen i 381st Bomb Group i 1st Bombardment Wing, US 8th Air Force pustar ut. Han har just sett en mycket efterlängtad syn. De små prickarna han nu äntligen ser vid horisonten innebär räddningen. Räddningen efter ett uppdrag som för honom och övriga amerikanska besättningsmedlemmar varit det svåraste och den i särklass mest traumatiska upplevelsen i deras liv. De kan alla sägas vara offer för den amerikanska bombdoktrinen om den ”självförsvarande bombplansformeringen”. De har sänts ut på det hittills längsta uppdraget under kriget. De har flugit långt in över Tyskland, utan jakteskort, för att bomba avlägsna mål.
Luckor i formeringen, rykande motorer, sönderskjutna flygplan visar att de varit med om något fruktansvärt och att långtifrån alla kommit tillbaka. Tillbaka hit till den punkt där de äntligen kan räkna med att få eskort av eget jaktflyg. De små prickarna vid horisonten är därför just vad de väntat på. Äntligen kan de andas ut efter uppdraget som fört dem hela vägen till Schweinfurt i Bajern i södra Tyskland.
376 amerikanska Boeing B-17 ”Flygande fästningar” har under morgonen och förmiddagen startat från sina baser i engelska East Anglia. 146 av dem, 4th Bombardment Wing, har den tyska staden Regensburg som mål; de resterande 230, 1st Bombardment Wing, flyger mot Schweinfurt. Tillsammans utgör dessa 376 tunga bombplan det samlade amerikanska strategiska bombflyget i Europa, US 8th Air Force, eller ”The Mighty 8th” som de hade kommit att kallas. Denna flygarmada bemannas av närmare 3 800 besättningsmän, 10 man per bombplan, de flesta mellan 19 och 25 år gamla. Eller jag borde säga ”unga”.
Boeing B-17 ”Flygande Fästning”
Målet i Regensburg är Messerschmitts jaktplansfabriker. I Schweinfurt är målet kullagerfabrikerna. Båda dessa strategiska mål är högt på den amerikanska ledningens prio-lista. Så viktiga att man bedömt det värt risken att göra en ”maximum effort”, sätta in alla tillgängliga bombplan mot dessa mål. Det är en oerhört viktig dag för de amerikanska flygofficerarna som koordinerar bomboffensiven mot Tyskland.
Det är idag 17 augusti 1943 precis ett år sedan ”The Mighty 8th” flög sitt första skarpa uppdrag då 25 B-17 plan gjort en kort räd mot Rouen i norra Frankrike. Nu har de vuxit till 376 stycken tunga bombplansbesättningar som fått ett uppdrag som fört dem långt, långt in över Tyskland. Och de avlägsna målen innebär långa perioder av ensam flygning utan eskort av egna jaktplan. Men det ska enligt den amerikanska doktrinen inte vara några problem. De Flygande Fästningarna är tungt bestyckade med kulsprutor och ska kunna bita ifrån sig, ca 10 tunga kulsprutor per plan. De har också fått lära sig att flyga tätt tillsammans i tighta formeringar, s k boxar, för att samla så mycket defensiv eldkraft som möjligt.
Det ska helt enkelt vara oerhört obehagligt, tillräckligt livsfarligt, för fientliga jaktplan att närma sig dessa tredimensionella kluster av amerikanska bombplan. Den som närmar sig märker snart att han är inom räckvidd för ett obehagligt stort antal tunga kulsprutor som pumpar spårljus och bly mot honom, ”en icke-vanebildande och nervpåfrestande upplevelse”. Ändå finns det fiender som vågar göra detta. Gång på gång.
B-17 bombare i tight formering. Det var oerhört krävande för piloterna att timme efter timme hålla så här korta avstånd, men det kunde vara livsavgörande. Jaktplanen brukade välja att anfalla de lösaste formeringarna
Hursomhelst, denna amerikanska taktik, s k doktrin, om den självförsvarande bombformationen hoppas kunna leda till seger för de allierade. Man ska helt enkelt kunna bomba Tyskland till underkastelse. Ingen landstigning ska behöva göras. Bombningarna pågår dygnet runt. Engelsmännen bombar de tyska städerna på nätterna. Amerikanerna precisionsbombar militärt strategiska mål på dagtid. Det kom att kallas ”the bomber dream”, denna idé att kunna vinna kriget genom välplanerade bombningar. Idag den 17 augusti 1943 kommer denna filosofi att testas fullt ut för första gången. På allvar…
17 augusti 1943, US 8th Air Force flyger in mot Schweinfurt
På andra sidan Nordsjön och Engelska kanalen förbereder sig det tyska luftförsvaret att ta emot ännu en anfallande våg av bombplan. Tyskland är inne på sitt fjärde krigsår och som jag konstaterat i många tidigare bloggar här är det tydligt för dem som har information av helhetsläget att man är på väg att förlora kriget. Något som den tyska propagandan förstås inte på något sätt vill erkänna.
Det tyska flygvapnet, Luftwaffe, är sedan länge tvingade på defensiven och har att hantera konsekvenserna av en inkompetent strategisk ledning. Man har tvingats flytta hem många jaktförband från fronterna i Sovjet och Italien för att skydda hemlandet som sakta håller på att bombas sönder och samman. Kvantitativt sett är Tyskland hopplöst underlägset de allierande men kvalitativt sett är kompetensen hos de tyska jaktflygarna ännu högre än hos de allierade. De tyska piloterna har inga begränsade ”tours of operations” på 25 uppdrag, utan här får man bokstavligen uttryckt flyga tills man antingen såras, stupar eller helt enkelt blir exceptionellt duktig.
De tyska jaktledarna i sina kontrollrum förvånas över att styrkan som anfaller denna dag dels är splittrad i två grupper, dels kommer in med så långt mellanrum att många tyska plan hinner landa och tanka om. Det har blivit så oturligt pga att vädret hållit Schweinfurt-styrkan kvar på marken mycket längre än planerat. Och kanske mest för att de flyger så långt in över Tyskland – utan jakteskort… Det innebär att tyskarna kan koncentrera allt de har på att anfalla bombarna. Ingen energi behöver läggas på att undvika fientliga jaktplan. I princip allt och alla som kan flyga och anfalla ett bombplan i luften kan sättas in. Och detta är just vad som sker.
Från flygfält över hela Tyskland, Danmark, Belgien, Frankrike och Holland har tyska jaktplan koordinerats och flugit till baser längsmed den tänkta flygrutten för de amerikanske bombarna. På Woensdrecht i Holland är det därför denna strålande sommardag oväntat gott om tyska jaktplan. För ovanlighetens skull är det ”de jagade” som känner sig starka. Inte sedan Slaget om Storbritannien tre långa år tidigare har man sett så många jaktplan samlade, redo för start. Det är många handskakningar och ryggdunkningar mellan vänner från olika jakteskadrar som inte mötts på länge. För många av dem är det också de sista mötena.
Men just idag, för ovanlighetens skull, har de en känsla av styrka de inte känt på länge. Man måste förstå deras situation. Sammanbitna i försvaret av sitt land som de ser sakta håller på att bombas sönder, stad för stad, lurade och vilseledda av den nazistiska propagandan. Från Woensdrechts solstekta startbanor och från många andra baser lyfter Messerschmitt- och Focke Wulf-jaktplanen i våg efter våg. Det är en mycket speciell dag som veteranerna mindes långt efteråt. En tysk pilot kan ha kommit att göra så mycket som 500 – 800 uppdrag under kriget. Men vissa dagar skulle komma att stå kvar i minnet länge efteråt. Det här var en sådan dag.
Och den kombinerade effekten av de tyska jaktplanens anfall, luftvärnet och rena tekniska krångel tar sin tull av den amerikanska bombarmadan. Bombplanens besättningar kunde i praktiken se de tyska jaktplanen samlas i luftrummet framför dem när de egna jaktplanen tvingas vända pga bränslebrist i höjd med tyska gränsen. Sedan bröt helvetet löst. Som mest var det nästan 200 tyska jaktplan som samtidigt opererade mot bombplanen. Av de 230 amerikanska bompplan som startat mot Schweinfurt nådde drygt 180 målområdet. Av de 146 plan som flugit mot Regensburg är det drygt 120 som når fram och kan fälla sina bomber.
Amerikanska B-17 ”Flygande Fästningar” ur 92nd BG, 8th Air Force attackeras av tyska Me 109:or
Och i glasnosen på sin B-17 sitter navigatören Edwin Frost under inflygningen mot målet i Schweinfurt. Han och bombfällaren Robert Black hade bra sikt framåt och ser de tyska jaktplanen samlas. Sedan anföll de, i våg efter våg. Det var något fruktansvärt som Frost fick uppleva:
”It was just sheer pandemonium. It seemed that every gun on the ship was firing at once and the noise was terrific. I don’t know how long it went on for, it just seemed endless. Most of them were coming in straight at us, tear-assing right through us. I didn’t actually see the whites of their eyes but our bombardier accused me of throwing myself down behind him for cover. It was just an instinctive reaction; I had never seen them that close. Never before did I see such incessant action. That was the apex of my operational carreer and the most horrible experience of my life”
Tre andra amerikanska vittnesmål berättar om den grymt brutala luftstrid som nu rasade:
”Some of our pilots were good, but I really saw some fine flying by the Germans that day. Sometimes they came in really close, actually firing as they rolled, even firing while upside down. You could see the cannons firing like little red blinker systems going. As we got deeper into Germany they seemed even more desperate. I did the full operational tour of 25 missions but I never saw more determined fighter attacks. This was the only time that I ever swore, cursed and prayed at the same time.”
. . .
I never flew a mission that was even close in intensity and duration of fighter attacks as this one. At one point, I saw an Me-109 turning into a head on attack on my bomber. As he neared, 20 mm cannon bursts began to ”walk” right into the cockpit. I remember counting about four bursts and knowing that the next one would be right in the windshield. But the 109-pilot just didn’t squeeze off that fifth round. That’s why I survived to tell this story I guess. I never flew a another mission that compared to Schweinfurt.”
. . .
”I witnessed something that mankind will never see again. It was rare to see hundreds and hundreds of aircraft in the sky at one time. It looked like a parachute invasion of Germany. There were planes in flat spins, planes in big wide spins. Planes were going down so often that it became useless to try to report them. My God, I had never seen anything like that before. Even Hollywood could never match that. It is still a very vivid scene to me.”
Dramatiska, autentiska dokumentärfilmssekvenser i färg av luftstrid över Europa 1943
. . .
Med den traumatiska upplevelsen i ryggsäcken kan man förstå att Edwin Frost pustade ut av lättnad när han såg prickarna vid horisonten den eftermiddagen. Just vid den plats över belgiska gränsen dit eskortens räckvidd nådde. Nu kunde han och kamraterna andas ut…
Men… Vänta nu??? Prickarna vid horisonten uppför sig underligt. Att de växer är naturligt när de kommer närmare, men de beter sig inte som eskortjaktplanen brukar göra. De beter sig som erfarna tyska jaktplanspiloter som formerar sig för ännu ett ”head on”-anfall. Det ser ut som riktiga veteraner.
Och precis så är det. Den tyske majoren Wilhelm-Ferdinand Galland, av sina vänner kallad ”Wutz”, är med sina 28 år inte bara en av ”gamlingarna” i den berömda och av amerikanerna så fruktade tyska 26:e jakteskadern, Jagdgeschwader 26, JG26, ”the Abbeville boys”. Han har mer än 2 års erfarenhet av luftstriderna över Frankrike, Holland och Belgien. ”Wutz ”Galland är veteran och flygaräss med 55 bekräftade nedskjutna motståndare och nu chef för andra gruppen (II/JG 26)) inom sin eskader, drygt 30 tyska Focke Wulf 190 jaktplan.
”Wutz” är en mycket skicklig jaktstridsledare och har nu den 17 augusti vid ca 16.40 på eftermiddagen åter lyckats med det som är hans jobb i detta krig, att leda och positionera sin grupp på bästa sätt för anfall mot de amerikanska bombplanen. Major Galland har hunnit före den amerikanska jakteskorten och ger nu order till sina piloter att anfalla. Han ser litet bister ut på bilden här nedan, men han var känd som en ovanligt omtänksam, omtyckt och liberal ”chef” som inte höll på den militära gamla kutymen att distansera sig från sin personal. Överlevande kamrater minns fortfarande festerna han brukade ordna. Han hade ett mycket gott rykte. Men nu är det allvar. Han har just gett order att anfalla de amerikanska bombplanen och flyger själv med stabsgruppens tre plan i spetsen för sin Gruppe.
Major Wilhelm-Ferdinand Galland (med sitt nyvunna riddarkors om halsen) sommaren 1943
Och det är inte fråga om några halvhjärtade försök, Galland leder sin grupp med den taktik som visat sig effektivast, ”head on”, dvs rakt på. I fruktansvärd hastighet dyker de tyska jaktplanen rakt in mot de amerikanska bombarna, det handlar om en ”closing speed” på 800 – 900 km/h. Det är ett mycket nervpåfrestande ”chicken race” som kräver stor flygskicklighet och dödsföraktande mod; på båda sidor. För amerikanerna gäller det att hålla den tighta formeringen och inte vika ur kurs. För tyskarna handlar det om att ta sikte på ett individuellt bombplan i mängden, flyga rätt mot det, skjuta i den sekund då bombaren fyller siktet och sedan blixtsnabbt dyka under eller stiga över målet annars blir det frontalkrock. Och tyskarna sysslade inte med kamikaze-anfall…
”Head on”, en journalfilmssekvens från målkameran i ett tyska jaktplan som anfaller amerikanska B-17 ”Flygande Fästningar”, 1943. De stora svarta rökpuffarna är tyskt luftvärn som öppnat eld.
En grupp tyska FW-190 jaktplan gör sig redo för anfall mot amerikanska bombplan
Major Gallands jaktplansformering dyker rakt in och genom den amerikanska bombplansformeringen. Åter spänns nerverna till bristningsgränsen för Edwin Frost och de andra amerikanska besättningsmedlemmarna när ytterligare en tysk anfallsvåg sveper fram emot dem och den här gången är det åter ett ”gäng” som kör hela vägen och inte viker ur kurs. Löjtnant Frosts plan klarar sig än en gång, men han ser ännu en B-17 träffas svårt, ännu en kamrat girar ur kurs, faller ur formeringen medan fallskärmarna från de hoppande besättningsmedlemmerna sakta öppnar sig en efter en:. ”1, 2, 3, 4, 5…???” Hur många skärmar är det? Hur många har klarat sig? Ska detta aldrig ta slut?
Men det gör det. Jo det är precis nu det gör det. ”Wutz” Galland spakar sin FW-190 åt sidan och försöker återsamla sina piloter och leda dem tillbaka för att göra ännu ett anfall mot bombplanen. Men då… Plötsligt faller himlen ned över de tyska jaktplanspiloterna, 60 amerikanska P47 Thunderbolt-jaktplan ur 56th Fighter Group är plötsligt över allt runt omkring dem. Den amerikanska jakteskorten har till slut hunnit fram och det är nu deras tur att överraska tyskarna. En kaosartat förbittrad luftstrid, dogfight, rasar mellan jaktplanen medan de plågade bombplanen kan fortsätta sin kurs tillbaka mot England och tryggheten… Det har varit en fruktansvärd dag för US 8th Air Force. Bara Edwin Frosts 381st Bomb Group har förlorat 9 av 20 plan, det är 90 av 200 man. En svår förlust för gruppen.
Formation av amerikanska B-17 bombare på hög höjd, vita kondensstrimmor över himlen
. . .
Hur gick det med ”drömmen” om att bomba Tyskland till underkastelse?
Ja tyvärr blev den inte verklighet. Annars hade den säkert, totalt sett, kunnat spara människoliv på vägen mot segern över Tyskland. Amerikanerna förlorade hela 60 nedskjutna bombplan i räderna mot Schweinfurt och Regensburg 17 augusti, vilket motsvarade 16% av de tillgängliga resurserna. Det var de värsta förlusterna hittills. Det var långt högre förluster än vad man kunde tåla. Men man tänkte att det nog ändå var en engångsföreteelse beroende på otur med planering, väderförhållanden och kraftsplittringen mot två mål istället för ett. Så man gjorde om det.
Efter att ha återhämtat sig återvände US 8th Air Force till Schweinfurt 14 oktober 1943. Och resultatet blev det samma. Den här gången förlorades hela 66 plan eller 22% av styrkan. Drömmen bleknade… Andra uppdrag långt in i Tyskland utan jakteskort vid samma tid drog också på sig oacceptabelt höga förluster. Det var i o m detta tydligt att taktiken måste läggas om, att det tyska luftförsvaret fortfarande kunde bita ifrån sig med kraft och att det skulle krävas en ny generation amerikanska jaktplan, med lång räckvidd. Det skulle visa sig att det inte gick att bomba Tyskland till underkastelse med konventionella vapen. Kanske hade atombomberna kunnat ändra på den saken, men lyckligtvis gick det aldrig så långt.
Som bekant genomfördes den stora landstigningen i Normande i juni 1944 och de allierade styrkorna fick utkämpa ett konventionella fälttåg i Europa på vägen mot den slutliga segern över Nazityskland i maj 1945.
Hur gick det då för löjtnant Frost och major Galland?
Löjtnant Edwin Frost överlevde det fruktansvärda uppdraget till Schweinfurt 17 augusti 1943. Den 8 oktober 1943 var Edwin Frost och bombfällaren Black uppe igen, men den här gången klarade de sig inte hem. Deras B-17 sköts ned på väg mot Bremen. Robert Black stupade, men Frost klarade sig och hamnade i fångläger, Stalag Luft III. Edwin Frost överlevde kriget och återvände sedan hem till USA.
Major Wilhelm-Ferdinand Galland, däremot, försvann när de amerikanska jaktplanen anföll. Ingen såg vad som hände honom. Det var en svår chock och stor sorg för eskadern att förlora en av sina inte bara bästa utan dessutom allra mest omtyckta ledare. Galland var en ”kändis” och respekterad motståndare även på den allierade sidan. Men vad hade egentligen hänt?
Efter två månader fick man svar. Då återfanns ”Wutz” Gallands kropp på fyra meters djup i resterna av den sönderskjutna FW-190:an som störtat i sank mark i Hees-Vlijtingen i Belgien 5 km väster om holländska Maastricht. Major Galland hade flugit först i sin formering och det är därför helt naturligt att de amerikanska P47:orna först siktade på just honom. Uppdraget den 17 augusti mot de återvändande bombplanen från Schweinfurt blev hans 186:e och sista. Ett av många meningslösa offer för en fruktansvärd regim och en förlorad sak. (Det var fyra bröder Galland som alla var piloter i kriget. Tre av dem flög i samma eskader, JG26; storebror Adolf var den mest kände, blev general och chef för tyska jaktflyget och överlevde, medan mellanbror ”Wutz” och lillebror Paul båda stupade i luftstrid. Äldste bror Fritz flög i ett spaningsförband och överlevde även han kriget.)
”Wutz” Galland sommaren 1943, han blev 28 år gammal
De överlevande piloterna och besättningsmännen skulle aldrig glömma den 17 augusti 1943. Minnena och sviterna av upplevelserna skulle komma att stanna hos dem för resten av deras liv. Jag låter en av de amerikanska besättningsmännen få sista ordet:
”By the time of the Schweinfurt-Regensburg mission I had been in combat several times and was a seasoned war veteran. I had turned 23 and matured far beyond my age. The memories never go away… I have visited my old airfield several times. The silcence is deafening and the tears uncontrollable”
”… Kapitulation är omöjligt! Den 6:e Armén kommer att fullgöra sin historiska plikt i Stalingrad till sista man, till sista patron …”
Adolf Hitlers svar till Friedrich Paulus var skoningslöst kategoriskt. Det var ett mycket typiskt svar för att komma från Hitler. I den fullständigt hopplösa situation som rådde i det inringade Stalingrad i slutet av januari 1943 hade Paulus till slut bett sin överbefälhavare om att få göra det enda rationella – kapitulera!
Och så blev det, den 31 januari 1943. En rasande Hitler borta i Tysklands ostpreussiska skogar kunde inte göra något åt det. Det blev aldrig någon stor dramatik när kapitulationen skulle ske. Det blev ingen ”heroisk kamp till sista patronen” och inget dramatiskt självmord. Det bara tog slut, till slut. Friedrich Paulus kom orakad och hålkindad upp ur sitt högkvarter som fanns i källaren under Univermag-varuhuset i södra Stalingrad vid lunchtid den 31 januari 1943; en lång magerlagd man, 53 år gammal men han såg äldre ut. Det var svinkallt, nästan 30 minusgrader. Fältmarskalk Paulus var sliten, deprimerad och medtagen när han överlämnade sig till löjtnant Fjodor Ilchenko, Röda Armén.
En medtagen fältmarskalk Paulus på väg att kapitulera till Röda Armén, 31 januari 1943
Det är idag prick 65 år sedan de 91 000 återstående männen i tyska 6:e armén kapitulerade i Stalingrads ruiner. Friedrich Paulus, chef för tyska 6:e armén, hade dagen innan utnämnts till fältmarskalk av Hitler. Ett cyniskt sätt att markera att självmord var det minsta som förväntades av honom så här på slutet. Ingen tysk fältmarskalk hade nämligen någonsin kapitulerat tidigare. Det var otänkbart att så skulle ske. Men så hade nu alltså skett!
Paulus litet senare i samband med undertecknandet av kapitulationen
Ja för all del, alla tyskar i Stalingrad kapitulerade inte 31 januari. Resterna av General Streckers 11:e kår i och kring den beryktade Traktorfabriken i norra motståndsfickan kämpade ännu mot alla odds och kapitulerade först 2 februari efter nyheten om huvudstyrkans kapitulation. I och med det var den vanvettiga kampen om Stalingrad, det kanske mest berömda, eller snarare ökända, slaget under hela andra världskriget till ända. Det var här det vände. Det var här den tyska krigsmakten led sitt första riktigt stora nederlag. Det hade varit en kamp av titaniska dimensioner där Hitler på ett fullkomligt cyniskt sätt offrat en hel armé, den sjätte, i något som kom att utvecklas till en närmast personlig prestigekamp mellan honom och Stalin om den stora staden vid Volgas krök, staden som bar Stalins namn. Den skoningslösa kampen mellan 1900-talets två stora totalitära ideologier: nazism och kommunism. Kampen om staden som idag heter Volgograd.
Tyska infanterister i Stalingrads ruinhögar hösten 1942.
Kampen hade börjat på allvar i augusti-september 1942 när 6:e armén nådde Stalingrad och började sin anfall mot och in i staden. Här stod den tyska solen i zenit, nästan 3 000 km hade de ryckt fram genom Ukraina och södra Ryssland innan de i augusti såg en första skymt av den mäktiga floden Volga och Stalingrads södra förorter. Men längre än så här skulle de aldrig komma. Den en gång 330 000 man starka tyska 6:e armén hade under de våldsamma striderna om Stalingrad hösten 1942 och då särskilt efter den ryska inringningen i november under vintern 1942/1943 decimerats till de frusna, utmärglade och eländiga 91 000 man som gick i oviss rysk fångenskap. Av dessa 91 000 tyska krigsfångar skulle endast en spillra om 5 000 återvända till Västtyskland år 1955; 12 långa år senare. 12 år i Stalins fångläger.
Tyska kringsfångar efter slaget.
Men det var några till utöver dessa 5 000 som kom undan med livet i behåll. Luftwaffes chef Görings idé om en luftbro hade misslyckats. Han hade lovat att försörja de inringade tyskarna från luften, men hade helt missbedömt situationen. Det gick aldrig att flyga in tillräckligt mycket mat och förnödenheter till de inneslutna i Stalingrad-kitteln. Det positiva här var ändå att Junker 52-planen tog sårade med sig på hemvägen varje gång de flög ut från flygfälten Gumrak och Pitomnik. Minst 40 000 man räddades på det här viset (uppgifterna går isär mellan olika källor). Men många dramatiska scener utspelade sig i januari då desperata soldater försökte ta sig ombord på de tungt lastade planen som startade i snöyran och lämnade den dödsdömda staden och det frusna helvete de satt fast i. Vakterna fick skjuta skarpt för att hålla undan de desperata männen: en riktig mardröm.
Ett infruset Junker 52-transportplan i Stalingrad
Sommaren 1998 träffade jag en då 89-årig gammal tysk vithårig gentleman, farfar till min dåvarande flickvän. Han hade skadats i Stalingrad och flugits ut på det här viset och där satt jag i sanden vid Skummeslövs strand, Halland och lyssnade till honom. 55 år hade gått, men han mindes fortfarande en hel del, även om han inte ville berätta så mycket om allt elände han sett. Förståeligt. Jag var djupt tagen av det jag fick höra. Tala om levande historia. Det var ett fascinerande möte.
Men det var alltså bara en bråkdel av de 330 000 soldaterna som överlevde kriget och fångenskapen och kunde fortsätta sina liv efteråt, så gott det nu gick med de mentala ärr de alla bar med sig. De hade fått betala det yttersta priset för Hitlers vanvettiga krigföring. En krigföring som kanske tog sig sitt mest ökända uttryck i kampen om staden som bar Stalins namn, staden vid Volga, staden där den tyska offensiven slutgiltigt stoppades i och med fältmarskalk Paulus kapitulation idag för 65 år sedan.
PS: Den kapitulerande fältmarskalken Friedrich Paulus hölls fången som någon sorts trofé i Moskva fram till 1953 där han, till skillnad från övriga tillfångatagna höga tyska officerare, valde att samarbeta med de Sovjetiska myndigheterna. Detta efter att han hört om hur Hitler avrättade flera av hans f d kollegor efter 20 juli attentatet 1944. Han dök också upp i samband med Nürnberg-rättegången där han vittnade men vägrade lägga skuld på sina f d chefer Keitel och Jodl. Den högste chefen fanns ju som bekant inte längre kvar i livet att ta ansvar för vad han gjort…
Efter frisläppandet valde Paulus att bosätta sig i Dresden i dåvarande Östtyskland där han dog i cancer den 1:a februari 1957, 67 år gammal, ganska precis 14 år efter den kapitulation som gjorde honom historisk.
- – -
Trailern till storfilmen ”Enemy at the gates” med Jude Law, Joseph Fiennes, Bob Hoskins och Ed Harris från 2001. Filmen utspelar sig i Stalingrad 1942-43 och handlar om ryske prickskytten Vassilij Zaitsev (Jude Law). Vad den historiska korrektheten anbelangar så börjar det ganska bra, särskilt i filmens inledande kaotiska masscener när man får se under vilka förhållande de stackars ryska soldaterna tar sig över Volga och hur de tvingas genomföra sina självmordsanfall. Sen har det inte så mycket med historien att göra när det blir Hollywood och inte Stalingrad. Men den är ganska effektfull i början, så jag kunde inte motstå frestelsen att lägga upp den här…
- – -
K Ä L L O R
Barnett, Corelli: Hitler’s generals, 1989
Beevor, Antony: Stalingrad, 1998
Jukes, Geoffrey: Stalingrad the turning point, 1972
