Stalingrad oktober 1942 – infernots kulmen

”Inte ett steg tillbaka!”  ”Det finns ingen mark på andra sidan Volga!”

Stalingrad i oktober 1942… Ett inferno; en titanisk kraftmätning mellan 1900-talets två stora totalitära politiska ideologier – kommunism och nazism. Slaget som skulle avgöra 1900-talets utveckling och den verklighet som skulle följa. För i dagarna 70 år sedan rasade andra världskrigets kanske mest omtalade och definitivt mest avgörande slag. Det är dags att åter ta upp den historiska tråden.

Uppfyllda av de hetsande slagorden i Stalins berömda dagorder 227 och med de politiska kommissariernas och polistrupperna NKVDs vapen i ryggen kämpade Röda Armén om varje kvadratmeter av den sönderbombade och sprängda staden vid Volga. Tyska arméns starkaste enskilda gruppering, den 6:e armén hade gått från sin specialitet, rörlig krigföring där deras taktiska överlägsenhet kom bäst till pass, till ett besinningslöst kaos av närstrider i en sönderbombad stad.

”Framåt! Krossa de tyska inkräktarna och kasta ut dem ur Moderlandet!”

Hur kunde det bli så här? Efter att Stalingrad inledningsvis i den tyska krigsplaneringen bara nämnts som i förbigående och den ryska kaukasiska oljan varit det självklara strategiska målet för sommaroffensiven hade det nu i praktiken blivit tvärtom. Armégrupp B’s operation mot Volga som skulle vara flankskydd för huvudoperationen i söder hade nu hamnat i fokus på bekostnad av Armégrupp A’s offensiv i Kaukasus som helt stannat av. Hela den stolta tyska 6:e armén, från början 330 000 man stark, hade kommit att sättas in i de alltmer besinningslösa striderna i Stalingrad.

Inledningen – ”Fall Blau” Hitlers strategiska plan som skulle avgöra andra världskriget:
https://japetus.wordpress.com/2012/04/05/fall-blau-hitlers-strategi-som-avgjorde-andra-varldskriget-presenteras-5-april-1942/

Vägen till Stalingrad:
https://japetus.wordpress.com/2012/06/28/fall-blau-borjar-pa-allvar-28-juni-1942/

I de tidigare bloggarna på detta tema har jag berättat om hur tyska armén och då närmare bestämt 6:e armén samt 4:e pansararmén under sommaren 1942 tagit sig ända fram till Stalingrad vid Volga dit de nått i slutet av augusti. Det var enheter ur den 16:e pansardivisionen som den 23 augusti nått ända fram till Volga och Stalingradförorten Rynok. De kunde nu beskjuta och störa trafiken såväl på floden som de ryska förband som rörde sig på andra sidan den mäktiga floden, Europas största.

I och med detta hade de uppnått sin del av ”Fall Blau”, men Hitler nöjde sig inte med det. Han ville nu mer. Han ville nu plötsligt inta Stalingrad. Det kom att bli en stor utmaning för honom, ja en ren galenskap. Hitler hade blivit som besatt av att till varje pris erövra staden som bar Stalins namn. Det hela spårade ut i en enorm prestigekamp som kom att vända krigslyckan för tyskarna.

Därför hade Hitler beordrat att Stalingrad skulle intas och det hela började med ett antal fruktansvärda flygräder i slutet av augusti. Armégrupp A nere i Kaukasus hade berövats hela sitt flygunderstöd utom spaningsflyget och Hitler hade dessutom börjat plocka förband ifrån dem. Viktigast var förstås att 4:e pansararmén riktats om norrut mot Stalingrad.

Ju 87 Stuka över Stalingrad, det tyska taktiska bombflyget spelade en intensiv roll från början till slutet i Stalingrad

Flyganfallen mot Stalingrad sista veckan i augusti 1942 var de våldsammaste under hela kriget på östfronten då 40 000 människor ur civilbefolkningen dödades och stora delar av staden raserades och förvandlades till en förvriden ruinhög. Detta skulle komma att visa sig vara ett taktiskt misstag då det skapade bästa förutsättningar för de försvarande ryssarna.

Efter flyganfallen, i början av september påbörjades anfallen in i själva Stalingrad.

Kampen om Stalingrad, de tyska anfallen september till november 1942 (Klicka för större bild)

Den 12 september började det tyska huvudanfallet in i staden. Bit för bit tog sig tyskarna närmare och närmare Volga och drev ryssarna långsamt bakåt – till ett fruktansvärt högt pris. Nya förband hämtades in från armégruppens flyglar och sögs in i striderna i staden. Under september månad låg tyskarnas fokus i de södra delarna av staden, medan tyskarna i oktober – de allra våldsammaste veckorna av striderna – kraftsamlade mot norra Stalingrad och dess fyra så berömda fabrikskomplex.

Anfallet börjar. Tyska infanterister i Stalingrads södra förorter, september 1942

Sakta men säkert tog tyskarna över mer och mer av staden. I november kontrollerade de tillslut ca 90% av Stalingrad. Hitler skröt också om detta i sitt årligen återkommande tal till sina gamla vapenbröder i München den 8 november på årsdagen av ölkällarkuppen. Men det hela var ett stort strategiskt misstag. Och ett mycket dyrt sådant. Enorma resurser hade slösats i Stalingrad och koncenterade längst framme i linjen utan tillräckligt flankskydd satt nu 6:e armén som en väntande munsbit för Röda Armén att överflygla och omringa. Men Hitler visste ju säkert att Stalin inte hade några fler reserver att sätta in…

Elegant färgkarta över Stalingrad vid kulmen av striderna, oktober 1942 (klicka för mycket större bild). Här finns alla de namn som kommit att bli klassiska i militärhistorien: Traktorfabriken, Röda Oktober, Barrikad, Spannmålsmagasinet (The Grain Elevator) och Mamajev Kurgan.

Tyskt infanteri ur någon av 6:e arméns divisioner i Stalingrad hösten 1942

Här följer andra delen av den engelska dokumentären ”Battles of World War II – Stalingrad” som bl a på ett åskådliggörande sätt beskriver striderna inne i själva staden från september till början av november. Dokumentären börjar med Luftwaffes stora bombanfall mot staden sista veckan i augusti 1942:

Och antalet välgjorda dokumentärer om detta slag är många… Serien ”The lost Evidence” som specialiserat sig på att skapa tredimensionella kartor av slagfälten har även gjort ett avsnitt om Stalingrad.

”The lost Evidence” del 1 börjar med 16:e pansardivisionens berömda rusning från Don till Volga den 23 augusti och de stora bombanfallen i slutet av augusti:

”The lost Evidence” del 2 beskriver med stor noggrannhet det första anfallen in i södra Stalingrad kring Mamayev Kurgan, järnvägsstationen, spannmålsmagasinet och Pavlovs hus i september månad 1942:

”The lost Evidence” del 3 berättar om den andra stora anfallsvågen vidare in i Stalingrad i oktober 1942 och fokuserar då främst på striderna kring de fyra fabrikskomplexen i norra delarna av staden:

Rykande ruiner i Stalingrad november 1942. Tyskarna kontrollerar 90% av staden och Hitler anser sig ha vunnit slaget; han vet ju att Stalin inte har några fler reserver att sätta in…

To be continued…

”Fall Blau” – Hitlers strategi som avgjorde andra världskriget – presenteras 5 april 1942

Våren 1942…

Andra världskriget är ännu inte avgjort och allt är ännu möjligt. En helt annan värld än den vi lärt känna finns ännu som en skrämmande möjlig realitet för dem som var med där och då. För 70 år sedan idag lades den strategi fast som skulle komma att avgöra 1900-talets största och mest avgörande världskonflikt.

Den 5 april 1942 presenterar Hitler i sitt högkvarter Wolfschanze i Rastenburg, Ostpreussen ”Führer direktiv nr 41”  – den strategiska planen för andra säsongen av kriget på östfronten, den titaniska kraftmätningen mellan Hitlertyskland och Stalins Sovjet.

Den offensiva kraften från ”Operation Barbarossa” året innan finns inte längre efter den svåra vinter som varit och resurserna räcker inte längre till en strategisk offensiv längs hela östfronten. Kriget i Nordafrika och försvaret av Västeuropa kräver också resurser. Hitler har ersatt dessa med allierade förband från Italien, Rumänien och Ungern och de håller inte samma standard som de tyska förbanden. Den offensiva kraften räcker alltså inte till hela östfronten. Den här gången måste man välja någon av de tre frontavsnitten, armégrupperna: Nord, Mitt eller Syd.

Trion i den högsta tyska krigsledningen, OKW (Oberkommando der Wehrmacht): Hitler, Generalfeldmarschall Wilhelm Keitel och Generaloberst Alfred Jodl, i Rastenburg, april 1942

Förslag från den tyska arméledningen om att kraftsamla mot Moskva med Armégrupp Mitt därför att Stalin då måste ta strid, inte kan dra sig undan och att detta skulle ge möjlighet att slutgiltigt besegra Röda Armén, förkastas av Hitler. 1942 väljer han istället att satsa stort i syd. Och litet i norr.

”Fall Blau” – Operation Blå – var alltså det tyska kodnamnet för Armégrupp Syds förnyade anfall mot sydvästra Sovjetunionen 1942. Syftet, det ursprungliga, var att få kontroll över de rika oljekällorna i Kaukasus vid Kaspiska havet och att inledningsvis knäcka det återstående sovjetiska försvaret på halvön Krim där fästningen Sevastopol varit belägrad sedan november 1941. Att säkra Tysklands försörjning av olja och samtidigt beröva dödsfienden Sovjet deras viktigaste oljekällor kunde avgöra kriget. Observera att det på detta stadium är Kaukasus olja som är det solklara målet för offensiven. Namnet Stalingrad är knappast ens ännu nämnt i sammanhanget.

Men Hitler kunde inte låta blir att också satsa litet i norr där Armégrupp Nord slutligt skulle inta det belägrade Leningrad, skära av Sovjet från kontakt med Östersjön och få kontakt med den finska armén väster om Leningrad.

Detta var den strategiska planen för 1942, men det skulle komma att visa sig att 1942 var det år då Hitler verkligen för första gången på allvar började lägga sig  i inte bara strategin utan även operationernas genomförande ned på betydligt lägre nivå. Han inte bara la sig i, utan ändrade i planeringen fram och tillbaka på ett sätt som helt skulle avgöra utfallet av operationen.

Fall Blau var planerad att ta sin början i maj 1942 när den ryska vårfloden och perioden av lervälling, rasputitsa, skulle vara över…

…men hur det blev med detta får jag anledning att återkomma till.

Det här klippet ur filmatiseringen av Herman Wouks ”War and remembrance” 1988 återskapar den tänkta händelsen då Hitler i Wolfsschantze presenterar ”Fall Blau” för den högsta tyska militärledningen. Engelske skådespelaren Steven Berkoff, som senast sågs göra rollen som advokat Dirch Frode i amerikanska versionen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” gör en hyfsad insats som manisk Hitler.