Darins kväll i ”Så mycket bättre” och så något om Maja Ivarsson och Karin Wistrand

Darin Zanyar var igårkväll den siste av artisterna att ha sin dag och hyllas av kollegorna i TV4s ”Så mycket bättre”.

Att Darin framstår som en sympatisk, väluppfostrad och omtänksam ung man överraskar mig inte. Jag blev däremot glatt överraskad över att Darin tydligen även är upphovsman. Jag trodde att han var en renodlad performer, en mycket duktig och karismatiska sångare och det är ju gott nog. Men det smäller förstås ännu något högre för mig om han själv kan skriva en och annan av låtarna han framför.

Det var också trevligt att i gårdagens program se Darins och Maja Ivarssons uppenbara personkemi fortsätta blomma ut. Majas coola rockversion av Darins ”Want ya” var ett väldigt lämpligt val som hon också förvaltade väl. Jag fick en aha-upplevelse när jag nu åter såg Maja in action. Jag kom att tänka på Karin Wistrand i Lolita Pop en gång när det begav sig. Här finns uppenbara likheter i utseende, attribut, framtoning och utspel på scen. De är båda coola rocktjejer med samma genuina energier, pure vibes. Ja låt vara att Maja har än mer av de litet våldsamma energierna; hon är som en till 00-talet uppdaterad version av originalet Karin Wistrand.

Darin och Maja

Och lämpligen valde då också Darin att avsluta kvällens duett tillsammans med just Maja, här är länken till den: http://www.tv4.se/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/klipp/darin-maja-want-ya-2246921

Men det för mig mest minnesvärda i gårdagskvällens program var Darins starka känslor när han berättade om sina föräldrars dramatiska flykt från Saddam Husseins Irak 1980 just när kriget mot Iran bröt ut. Jag förstår att de kom från irakiska Kurdistan och att Darins pappa inte kände sig särskilt motiverad att offra sitt liv för Saddam i det meningslösa kriget mot Iran. Deras flykt tog dem genom Europa till Sverige där de landade i juli 1982. Fem år senare föddes Darin som numer är en av de kändisar som hälsar alla besökare välkomna till Stockholm och Sverige. Det är en vacker framgångssaga för familjen Zanyar och Sverige!

Och så hoppar vi tillbaka till sidospåret Karin Wistrand och Maja Ivarsson… Jag såg ju Lolita Pop live vid ett antal tillfällen i det sena 80-talet, men för att ni som inte gjorde det eller kanske inte ens hört talas om dem ska förstå vad jag menar har jag plockat fram en gammal goding med Lolita Pop; här är ”Mind your eye” från 1987, för övrigt samma år som Darin föddes…

Eller varför inte ”Tarzan on a big red scooter” från 1989 där Karin med sin korta svarta skinnjacka visar vem som var Sveriges första blonda genuina rockbrud. Maja Ivarsson gör det väldigt bra och är för ung för att minnas Lolita Pop så hon har säkert inte sneglat på Karin, men Karin var först och ska ha cred för det.

Men kanske är det ändå så att Karin Wistrand för den bredare publiken blev mest känd för denna popklassiker som hon gjorde tillsammans med Orup (ja ni vet han som är domare i X-factor) anno 1988:

Sylvia Vrethammars kväll i Så mycket bättre – Ugglas tourette och dryge Hyland överraskar

Gårdagskvällens ”Så mycket bättre” var Sylvia Vrethammars kväll då vi fick höra prov på Magnus Ugglas ”kärleksfullt” plumpa tourette-uttalanden, Olle Ljungströms härliga kitschiga spanska marschversion av E viva España och litet för mig överraskande badwill för gamle Hyland…

Sylvia fick ju börja som programvärdinna i Hylands hörna 1969,  dåtidens i särklass mest populära svenska tv-underhållning med otroliga tittasiffror i tvåkanalssamhällets guldålder. Jag och många av tv-tittarna reagerade säkert på Hylands trista dominerande mansgrisattityd, låt vara tidstypisk, men inte trevligare för det.

Det var också sorgligt att Sylvia, liksom Abba samma år, drabbades av den extremt politiserade tidsandan som låg som en blöt kvävande filt över samtiden 1974 när hon sjöng om Spanien. Hennes internationella framgångar ville ingen se något positivt i, allt handlade om att svartmåla henne som Franco-sympatisör vilket var lika larvigt som det var inskränkt.

Det må, givet den rådande tidsandan, ha varit litet dålig tajming för en sådan låt om Spanien, men det var förstås tidsandan som var skruvad snarare än den oförargliga schlagerlåten. Låten handlade ju om kärleken till Spanien och spansk kultur, det genuint spanska som alltid funnits och alltid kommer att finnas, inte om Franco och fascismen men dåtidens journalister satt helt fast i sitt snäva tänkande. På samma sätt ville man samma år inte gratulera ABBA till segern i Eurovision utan fokusera på det smaklösa i att göra en låt om ett slag där tusentals människor dödades… En mycket tidstypiskt skruvad vinkling. Håhåjaja!

Sylvia Vrethammar 2012

Tidigare bloggar om Så mycket bättre 2012:

http://japetus.wordpress.com/2012/11/18/blyg-magnus-uggla-visar-odmjukhet-i-sa-mycket-battre/

http://japetus.wordpress.com/2012/11/03/olle-ljungstrom-fortsatt-icke-pk-men-helt-sig-sjalv-i-sa-mycket-battre/

http://japetus.wordpress.com/2012/10/28/sa-mycket-battre-2012-ett-spretigt-gang-dar-pugh-borjar-i-fokus/

Blyg Magnus Uggla visar ödmjukhet i ”Så mycket bättre”

I gårdagskvällens avsnitt av ”Så mycket bättre” var det Magnus Ugglas tur att vara huvudperson. Det var tydligt idag på söndagen då jag i t-banan såg vilken reklamdrive som kommit upp sen i går – reklam för Ugglas kommande krogshow i januari – ”Magnus den Store”. ”Så mycket bättre” har en enorm genomslagskraft så naturligtvis tajmar man kampanjen med Ugglas eget program i TV-serien.

Uggla är ingen artist jag är någon fan av, men det har naturligtvis varit omöjligt att inte höra en del med honom under de senaste dryga 30 åren. Ganska mycket faktiskt när jag tänker efter. Ganska så väldigt mycket. Uggla har på sätt och vis på något sätt ändå varit allestädes närvarande i så många olika sammanhang genom åren. Särskilt på 80-talet. Så känns det.

Den enda Uggla-platta jag verkligen gillat är ”Välkommen till folkhemmet” från 1983 och då handlar det egentligen mest om låten ”Astrologen” som jag tyckte om då och fortfarande tycker är en riktigt vacker låt. I början av sin karriär hade han ju inte börjat med den här ironiska betraktar-stilen som senare blivit hans signum. Här fanns en annan typ av låtar. ”Hand i hand” är ett annat bra exempel från den plattan.

Magnus Uggla (1954- )

Att Magnus Uggla är en ganska så hemlighetsfull, blyg och skygg artist har möjligen framgått genom åren och det intrycket förstärktes i gårdagens tv-program. Liksom Mauro Scocco vill han inte visa upp sitt privatliv och typiskt nog valde han också aktiviteter som inte var några intressen för honom, aktiviteter som inte var ett sätt att lära känna honom. Efterrättspajbakning före lunch och snustillverkning efter lunch. Litet märkligt kanske. Men snustillverkningen var underhållande att se. Särskilt då Sylvia Vrethammars dödsföraktande första (?) kontakt med snus.

Men måltiderna var riktigt trevliga att se och då särskilt att Magnus inte alls var särskilt stöddig och ball vilket han ju annars är känd för att vara. Ja eller det är ju den imagen som följt honom ända sedan 70-talet. Istället berättade han litet mer öppenhjärtligt om sin stora blyghet, att det snarare är det som är förklaringen till hans attityd. Det märktes också under måltiden när hans alster framfördes av kollegorna just hur blyg han är.

Magnus var också väldigt ödmjuk när han berättade om de svårigheter han haft att få skivkontrakt på 70-talet. En allt annat än kaxig story. Berättelsen om hur han blivit pappa vid 26-års ålder, allt för tidigt för honom, kändes också ödmjuk och stark. Samt det smått tragiska erkännandet att han var full varje gång han stod på scen de första åren. Min upplevelse är utan tvivel att Magnus framstod som mer sympatisk efter än före programmet. Samtidigt var det uppenbart smart av honom att tala mest om sådant som låg långt tillbaka i tiden. Det avr inte mycket han sa om sitt liv här och nu. Egentligen ingenting.

Några kommentarer till låtvalen:

Maja Ivarsson – valde att göra ”Sommartid”, en låt som Uggla själv dissade litet tidigare i programmet just innan Maja skulle göra sin påannonsering att det var just den låten hon valt… Inte det roligaste utgångsläget. Det här är uppenbarligen en låt som Magnus själv inte alls gillar. Han var tydlig med det. För min del är det däremot en av de Uggla-låtar jag gillar och jag tyckte förstås det var kul att Maja valt den. För mig är den väldigt stämningsfull och nostalgisk och det speciella med ”Sommartid” är att jag hört den i så många versioner. Ugglas litet svajiga och diffusa originalversion från 1976, Strix Qs rockiga cover från 1978 och så Ugglas egen ”synthremix” från 1981. Det var också uppenbart att Maja hört remixen för hennes version lät väldigt mycket som just den. Här är Majas version: http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2239359

Och här är Ugglas synthremix hon lyssnat in sig på:

Olle Ljungström – hade en jobbig dag och var med litet av och till. Om det enbart berodde på Olles diabetes eller diabetes i kombination med att Darins och Magnus drinkar fick honom ur balans kan man bara spekulera i. Blev litet orolig när jag såg Olle ta för sig av drinkarna. Kanske inte det bästa för en person med diabetes och en historia av alkoholproblem. Hur det nu än var med den saken återuppstod han till aftonens middag och gjorde en cool version av gamla ”Johnny the Rocker” som Uggla kom sist med i Melodifestivalen 1979. Olle fick på sig ett par solbrillor, lutade sig litet bakåt och gjorde en lugn vemodig version, betydligt bättre än originalet. Något som kändes väldigt fint att förstå var också Olles och Magnus kontakt som här uppstått efter alla år de bara sett varann då och då med resultat av bästa fördomar kring varandras kaxiga attityd. Båda hade fel.
Olles version: http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2239363

Darin Zanyar – hade den goda smaken att välja just min gamla Uggla-favorit, ”Astrologen”.  Och han gjorde en egen version av den, ingen blåkopia på originalet. De übermäktigt melodiösa stråkarna, ja hela symfoniorkestern, jag tyckte så mycket om hade han plockat bort och istället gjort refrängen mer stilla med bara piano. Det var en snygg och mindre pompös version, en egen typiskt darinskt trånande version han har all heder av. Om han i sin version när man får höra den i sin helhet på den kommande skivan gör den ironiska andra versen med det sorgliga slutet återstår att se…
http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2239364

Men allra sista ordet den här gången får, som sig bör, Magnus själv med originalaversionen av Astrologen från 1983:

Tidigare bloggar om årets upplaga av ”Så mycket bättre”:

Pugh Rogefeldts dag:
http://japetus.wordpress.com/2012/10/28/sa-mycket-battre-2012-ett-spretigt-gang-dar-pugh-borjar-i-fokus/

Olle Ljungströms dag:
http://japetus.wordpress.com/2012/11/03/olle-ljungstrom-fortsatt-icke-pk-men-helt-sig-sjalv-i-sa-mycket-battre/

Olle Ljungström fortsatt icke pk men helt sig själv i ”Så mycket bättre”

Så blev det då äntligen Olle Ljungströms tur att få ha sin dag i ”Så mycket bättre” på TV4. Jag har länge sett fram mot detta. Började nog hoppas redan när det stod klart att det skulle bli en andra säsong av programmet, tänkte att det vore väl väldigt trevligt om han kunde förmås ställa upp. Om han orkade, om det skulle kännas rätt.

Och efter att ha sett det andra avsnittet i denna tredje säsong, Olles avsnitt, tror jag inte att han ångrar sig. Det var riktigt bra. Berörande och personligt. Med några riktigt bra och varierade nya tolkningar av hans låtar. Framförallt gjorde det mig väldigt varm i hjärtat att se Olle så glad, att han verkligen uppskattade det han fick höra live.

Olle Ljungström 2012. Foto: Linus Hallsénius/TV4

Det är och har alltid varit befriande att Olle Ljungström fortsatt är så väldigt mycket sig själv, så väldigt litet pk och så oförutsägbart egen på sitt eget intelligentsköra välformulerade sätt. Jag är därför inte förvånad över att programmet blev så intressant som det blev.

Så alldeles väldigt typiskt att Olle väljer pistolskytte som en av sina två aktiveter och gör uttalanden om USA och amerikaner som faller långt utanför ramarna. Kanske lika typiskt som att Olle för 10 år sedan följde med Pål Hollender till Afghanistan på en fullkomligt livsfarlig dokumentärfilmsresa, hotades upprepade gånger, fick se människor sprängas i luften och själv var nära döden. Han var nu öppen med att han faktiskt i valet att göra eller inte göra denna resa tänkte tanken att det kanske inte gjorde så mycket om han strök med själv på kuppen.

Jag har skrivit det tidigare själv, det att Olles omdöme inte verkar vara kalibrerat för att på ett säkert sätt föra honom genom livet. Snarare tvärtom. Och han är inte pk. Och det var ju inte heller Reeperbahn på sin tid, till skillnad från Ebba Grön vilket Olle också påpekade. Så att Olle nu valde pistolskytte förvånar mig inte ett dugg. Naturligtvis var det inte alla som gillade det förstås, för så ska det ju vara. Inte riktigt rumsrent att gilla skytte. Men jag gillar fortsatt Olle för att han så högaktningsfullt skiter i det politiskt korrekta. Sen verkade det ju ändå som att skyttet uppskattades av flera av de andra artisterna. Bl a efteråt av Darin och förstås av Magnus Uggla som ställde sig rakt upp och ned och sköt en tia direkt med sin revolver. Lika överraskande som imponerande.

Uggla tog också på sig rollen som intervjuare vid lunchen när artisterna satte sig ned för att äta tillsammans. Det var Magnus Uggla som ställde frågor gång på gång om Olles liv och leverne och det var en roll som Magnus funkade bra i. De träffades ju redan för 30 år sedan i samband med inspelningen av Staffan Hildebrands film ”G” där ju Reeperbahn gjorde sin så omtalade roll som ”Nürnberg 47″. En roll som tyvärr haft en del gemensamt med det liv Olle sedan levt. Han fick nu nämligen tillfälle att prata om sin alkoholism och sina drogproblem. Ett liv han mer eller mindre själv aktivt sökt sig till om man får tro hans starka uttalanden om sin uppväxt.

Olle lyssnar och njuter…

Och så låtarna då som artisterna valde att göra. Jo jag tyckte överlag att de var bra. Att de nästan alla tillförde något nytt utifrån respektive artists stil och genre, vilket ju är själva programidén.

Pugh Rogefeldt gjorde sin version av låten ”Överallt” från plattan ”Tack” 1995. Men det kändes nästan inte som om det var hans version. Den låg litet för nära originalet, men var inte dålig för det. Ungefär som Olles version av ”Dinga Linga Lena” förra veckan som också var litet för nära Pughs originalversion. Litet förvånad att Pugh gjorde nåt som var så mycket pop. Trodde Pugh skulle göra en rockigare Olle-låt. Men icke.

Miss Li lyckades åter att på sitt egensinniga sätt göra ännu en bra cover. Hon hade valt ”Nåt för dom som väntar” från ”Det stora kalaset” 1998. Det blev kreativt snyggt och funkade bra med typiskt excentriskt Miss Li-stuk då hon sjöng delar av versen i megafon. Olle var uppenbart nöjd och gillade det han hörde. Det kan jag förstå. Det här är ju en av många Olle-låtar med mycket stark melodi och en riktigt personlig och bra text. Miss Li var rätt person att göra låten.
http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2235532

Sylvia Vrethammar hade valt ”Du sköna värld” från samlingsplattan ”Bäst” 2001 och hon framförde låten finstämt med stor värme. Sylvia är fortsatt empatisk och jag tycker åter hon valt en bra låt jag kunde ha förväntat mig att hon skulle ha valt. Fast det finns ju så många vackra balladlåtar som förekommer på Olles skivor som kunde ha passat henne. Eller så skulle hon kanske överraska med att välja nåt rockigare. Vi får se längre fram i serien. Hon fortsätter vara en värdig old-school primadonna och drar sig undan när det smäller och blir för intensivt.

Maja Ivarsson gjorde ”Norrländska präriens gudinna”, också den från tidigare nämnda plattan ”Tack”, 1995. Här gjorde hon ett avsteg från den rockiga energi och kraftiga ös som brukar vara hennes signum. Nej det här var gjort med mer känsla och finess. Trevligt att hon nyanserar sig och varierar sig. Och kul att höra låten på skånska. Det här gjorde Maja så bra så Olle önskade att hon skulle göra den på slutet också. Det var ju en version han kunde sjunga med i tyckte han. Och det förstår jag.

Magnus Uggla gjorde något helt fantastiskt och oväntat av mollstämda ”Jag och min far” från ”Det stora kalaset” 1998. Alla grät, ja eller nästan alla tror jag. Och inte utan anledning. Olle var helt stum efteråt. Det var så bra. Så oväntat bra. Ingen hade nog väntat sig att Uggla skulle göra nåt så uttrycksfullt, gripande och vackert. På sitt sätt. Så här bra har jag inte hört Uggla sen de mer finstämda låtarna på ”Välkommen till folkhemmet” från 1983. Kul också att ev gamla stridsyxor herrarna emellan nu definitivt grävts ned. Det här var riktigt starkt och personligt bra av Magnus Uggla. Han gjorde sin egen tolkning till sin egen far och det framkom att han inte vågat följa sin far ända till slutet. Det var mycket starkt, utlämnande och modigt. Bra på ett sätt jag inte trodde Uggla kunde vara bra. Rätt åt mig att jag hade fel! Grattis Magnus!
http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2236060

Darin. Ja Darin gjorde det jag hoppades han skulle göra, en riktig dansversion av någon av Olles många catchiga låtar. Han berättade att han hört en låt som hans syster spelade som han gillade. Det visade sig vara Olles ”En apa som liknar dig” från plattan med samma namn 2001. Passade ju alldeles väldigt bra. Han dundrade på rejält och fick både Pugh och Sylvia V att ställa sig upp och dansa. Det här skulle ju kunna bli en hit som verkligen för ut Olles musik till nya lyssnargrupper. Jag hoppas det. Det vore ju riktigt skoj. Det är trevligt att Darin är med så det kommer såna versioner som verkligen sticker ut.

Och kul att Olle naturligtvis åter fick till det med en sista finurlig kommentar kring Darins nya karriär sjungandes på svenska. ”Durin” borde han då kalla sig, med en (omedveten?) blinkning till JRR Tolkiens sagovärld. Darin sjunger naturligtvis alldeles utmärkt bra på svenska också.

http://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre?video_id=2235547
Darin på svenska i sin dansanta version av ”En apa som liknar dig”

Hela gänget samlat framför kameran på Gotland när det begav sig i somras

SvD gjorde ett litet reportage inför detta avsnitt, lämpligt nog kallat ”Så mycket känslosammare”:
http://www.svd.se/kultur/sa-mycket-kanslosammare_7636830.svd

Jag har skrivit väldigt mycket om Olle Ljungström och Reeperbahn genom åren. Det här är det jag själv tycker är viktigast:
Om Reeperbahn, del 1:
http://japetus.wordpress.com/2007/10/26/ni-roar-mig-reeperbahn-aterutger-rubbet/

Om Reeperbahn, del 2 och början på Olles solokarriär:
http://japetus.wordpress.com/2012/03/18/reeperbahn-intriger-fran-postpunk-till-popfunk/

En recension av Jacob Frösséns intressanta dokumentärfilm om Olle:
http://japetus.wordpress.com/2010/04/07/filmen-om-olle-ljungstrom-en-recension/

Så mycket bättre 2012 – ett spretigt gäng där Pugh börjar i fokus

Dags igen, för tredje säsongen visar nu TV4 sin publiksuccé ”Så mycket bättre”. Det är åter dags för ett gäng svenska musikartister i olika genrer att flytta in på pensionat Grå Gåsen i Burgsvik och under några dagar göra olika aktiviteter tillsammans och framförallt covers på varandras låtar.

Det första som slog mig när jag såg årets startfält var också det jag tidigt i första avsnittet hörde en av deltagarna säga, ”vilket spretigt gäng”. Och när jag ser namnen Pugh Rogefeldt, Darin Zanyar, Sylvia Vrethammar, Olle Ljungström, Linda ”Miss Li” Carlsson, Maja ”The Sounds” Ivarsson och Magnus Uggla kan jag inte annat än hålla med nämnde herr Uggla. För det är nämligen just de som är med i år.

Så mycket bättre 2012: Darin Zanyar, Olle Ljungström Maja Ivarsson, Pugh Rogefeldt, Miss Li, Magnus Uggla och Sylvia Vrethammar (klicka för mycket större bild)

Några av namnen (Olle, Magnus och Darin) hade jag fått nys om redan i april i våras då det blev känt i media och ägnade mig då åt att tycka till om och kommentera, bl a Olles och Magnus gamla mediadispyt:
http://japetus.wordpress.com/2012/04/19/olle-ljungstrom-medverkar-i-arets-upplaga-av-sa-mycket-battre/

Nu har jag precis sett årets första avsnitt och min förhoppning om god stämning har infriats. Åtminstone har inte TV4 velat kapitalisera på ev tjafs. Nej jag tror inte det var något sådant; bör vara preskriberat nu i ett nytt årtusende. Kvällstidningarna visste dock att berätta om någon form av bråk i huset; det intresserar ju dem. Flera av artisterna har inför premiären vittnat om anspänning och nervositet. Det kostar på att ligga på topp!

Jag tyckte hursomhelst det var trevligt att se första avsnittet. Att programidén funkar bra visste jag ju redan. Alla artisterna kände jag förstås även i år igen, även om de alla inte alls är så bekanta för mig. Här finns en artist som Olle Ljungström som jag lyssnat på i 30 år och verkligen gillar. Pugh och Uggla har jag naturligtvis inte kunnat undgå att höra en del av men aldrig fastnat för annat än i enstaka låtar. Maja Ivarsson har jag gillat i så mån att jag gillar The Sounds. Miss Li har jag varit litet kluven till. Darin är förstås bekant men av många naturliga skäl inte alls min påse. Sylvia Vrethammar vet jag förstås vem det är men har ingen relation till.

Så ja, jag upplever dem verkligen som ett spretigt gäng. Hursomhelst ska det bli intressant att höra hur de tar sig an sina kollegors verk. Här kommer mina reflektioner efter första programmet. Men förresten, först nånting om Pugh. Rogefeldt alltså. Han var ju huvudpersonen.

Pugh Rogefeldt kommer för mig alltid att vara förknippad med ”Bolla och Rulla”-plattan från 1974 trots att det gått snart 40 år sedan den släpptes. När jag var i tonåren kom Pugh i själva verket att bli en av symbolerna för den 70-talsflum jag och mina kompisar ville revoltera mot och ta avstånd ifrån. Allt det här knarkiga, skräniga, bräkiga, nasala, mesiga och ofräscht långhåriga var nåt vi verkligen var trötta och less på. Vi bara skrattade åt låtar som ”Hog farm”, ”Dinga Linga Lena” och ”Grävmaskin”. De var ett skämt. Låtarna återskapade och triggade den 70-talsångest vi inte ville ha mer av.

Pugh Rogefeldt 2012, en tuff och stabil 65-årig rockgubbe

Ja det var då i mitten av 80-talet. Långt senare har jag förstått vilken suverän låtskrivare Pugh är. Han är mycket begåvad och det framgick också med all högönsklig tydlighet igår. (Även om några av de bästa låtarna missades.) Dessutom ger han intryck av att vara en rak och okomplicerad sjysst person som det är lätt att tycka om. Festligt också att han kom med en hel verkstad och vebod inpackad i sin gamla Volvo. Han sa själv nåt om att skriva låtar är det enda han kan, men det är uppenbart att Pugh har många fler strängar på sin lyra. En motorsåg t ex.

Eftersom det var Pughs dag fick vi inte höra honom framföra några låtar, men väl titta på vackra blomster på en gotländsk sommaräng liksom att prova på smideskonst i en smedja. Sympatiskt tycker jag. Så här tyckte jag om övriga artister och deras framträdanden.

Magnus Uggla - ser ganska fräsch och inte särskilt sliten ut när han dyker upp i sin vanliga mundering (solglasögon och skinnpaj) bärandes på en systembolagskasse; tittaren får intrycket att han inte har något mer med sig.  Magnus är som alla vet en verbal person och det märktes att produktionsteamet gärna fångade upp hans snackande. Men sa han nu något var det bara vänliga kommentarer om de andra deltagarna. Förra årets artister fick sig däremot litet däng. Magnus gör låten ”Vi vandrar i ett regn” som jag måste erkänna att jag inte tidigare hört. Han gör den på klassiskt tidigt Uggla-manér med attitydfullt pratsjungande. Det funkar helt ok. Han verkar dock tämligen oberörd inför sina kollegors framträdanden, inte den typen som diggar när de andra uppträder.

Omisskännlige Uggla gör entré endast utrustad med bolagskasse

Miss Li – färgstark, storögt söt, uttrycksfull och ödmjuk ger hon ett sympatiskt intryck. Och hon gör en alldeles väldigt kraftfull och uttrycksfull version av Pughs debutlåt ”Här kommer natten” från 1969. Tuffe Pugh hade tydligen sagt att han inte skulle gråta eller på nåt sätt låta sig röras under programserien, men i det här fallet fick han fel redan i första programmet. Inte konstigt. Miss Li viskar, pratsjunger och skriker om vartannat och ingen kan undgå att bli berörd. Inte jag heller. Bra!

Linda ”Miss Li” Carlsson framför en stark version av ”Här kommer natten”

Olle Ljungström - gör typiskt excentrisk entré medelst roddbåt och med teaterkikare i högsta hugg. Olle kan ju vara väldigt vass, och mycket riktigt fick han ur sig en festligt ekivok kommentar om hur han och Pugh första gången träffades, men det mesta vi fick se av honom den här gången var väldigt ödmjukt och lugnt. För att inte säga skört. Att Olle är sjuk och inte mår bra har vi vetat länge och det kändes ganska mycket så i detta första avsnitt. Då och då glimmar han till med personliga associationer och snabba poänger i sedvanlig stil. Hans version av klassiska ”Dinga Linga Lena” var helt ok och låg dock samtidigt litet för nära originalet för att kännas riktigt bra. Festligt nog verkar han liksom undertecknad vara besatt av att fotografera, då han dokumenterar flitigt hela programmet igenom. Kom igen Olle, du är fantastisk och jag ser fram emot att se mycket mer av dig! Spännande att se vad han gör av sin stund i TV-rutan i nästa program.

Darin Zanyar – är den absolute junioren i sällskapet. Den 25-årige Idol-tvåan är småflickornas söte favorit, men gillades uppenbart av mer än en av tjejerna i programmet. Darin ger ett trevligt, ödmjukt och gentlemannamässigt intryck. Det är omöjligt för mig att inte gilla honom. Så typiskt av honom att bära in Sylvia Vrethammars tunga väskor, bära över sminkbordet med spegeln från sitt rum och ta ett snack med Pughs lille son i telefon. Han gjorde också ”sin” version av ”Stockholm” och så pass bra att Pugh ville göra den tillsammans med honom. Kul att se vad han ska göra med övriga artisters låtar. Särskilt nästa vecka då Olle är i fokus.

Maja Ivarsson – tuffa rock’n'roll-bruden som inte förnekar sig; hon har mycket energi och ger ett allt annat än reserverat intryck. Till skillnad från Uggla märks det att hon gillar mycket av vad de andra gör och banka på smidesjärn i takt med Olle Ljungström gjorde hon med den äran. När hon uppträdde rockade det naturligtvis fett om gamla Grymlingsdängan ”Mitt bästa för dig” och utspelet var hennes typiska; litet utmanande sexigt coolt och fullt av energi. Kan bara instämma med Pugh: ”Vilken puma!” Trodde nog innan att hon skulle välja att göra ”Hog Farm” som ju är en riktigt tung rocklåt. Hon lär nog välja nån av Olles rockigare låtar nästa vecka och gör det säkert mycket bra då med.

Sylvia Vrethammar - en tjusig dam med glamour som anländer i limousin med stort bagage och hade turen att mötas upp av den artige piccolon Darin Zanyar. För mig är hon svensktopp och charterfeeling med ”E viva España!” Sylvia framstår som litet av en gammaldags primadonna, litet distanserad sätter hon sig i bilen för sig själv när hamrandet i smedjan blir för obehagligt för henne. Hon är litet pimpinett tror jag, men ger ett omtänksam och vänligt intryck. Hon lever sig in och med när de andra uppträder och är inte snål med beröm och omtanke. Sympatiskt! Hon väljer att göra Pughs finstämda ”Små lätta moln” och ger den en fin, mjuk och somrig inramning. Pugh blir så tagen att han säger att han inte ska göra den själv några fler gånger. Fint att han uppskattade hennes version och hoppas att han ändrar sig!

Av säsongens första program framgick med all önskvärd tydlighet att Pugh Rogefeldt är en mycket begåvad låtskrivare. Jag saknade dock verkligen ”Hog Farm” och kanske allra mest den finstämda visan ”Aftonfalken”.

Ser nu mycket fram mot nästa veckas avsnitt då Olle Ljungström hamnar i fokus!

Tycker du det är kul att läsa om ”Så mycket bättre” kan det ju vara av intresse att se de tidigare bloggarna; de har blivit ett par stycken:
http://japetus.wordpress.com/tag/sa-mycket-battre/

Tidningsartiklar om säsongspremiären:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article15677178.ab

http://dagbladet.se/kulturnoje/1.5228342-pugh-forst-ut-i-sa-mycket-battre-

”Händerna mot himlen” – Petra Marklund på vacker svenska i Joakim Bergs utmärkta regi

Det var en gång en svensk eurodiscoprinsessa född i september som reste runt och gjorde succé i alla länder utom sitt eget. Hennes genre var inte riktigt fin nog för de svenska förståsigpåarna, så hur vackert och inlevelsefullt hon än sjöng och hur mycket platina hon än sålde i öst och i väst tog ingen på hemmaplan någon större notis…

Efter sju år kom så möjligheten att på bästa sändningstid visas upp i alla svenska vardagsrum och sjunga på svenska i första omgången av ett program som skulle visa sig bli en av de största tittarframgångarna på många år. Nu kunde alla i hela Sverige höra och se vilken begåvad sångerska hon var. Det svenska genombrottet hösten 2010 i ”Så mycket bättre” var ett faktum…

Petra Marklund i svartvitt på svenska 2012. Foto: Anna Ledin

Man kan inte bli profet i sitt eget land heter det och så var det alltså länge för Petra Marklund som länge var mer känd under artistnamnet September i den mån hon alls var känd i Sverige. Hon var helt enkelt tämligen okänd här. När jag första gången bloggade om Petra/September vid årsskiftet 2007/2008 var det därför inte så många som ville läsa.

Men hösten 2010 exploderade statistiken för den gamla bloggen som tidigare lockat som mest 4-5 visningar per dag. Nu handlade det som mest om 400-500 visningar per dag. Det säger en del om Petras popularitet att detta händer i en helt okänd blogg skriven av en helt okänd person som flackade så våldsamt mellan ämnena att det blev varken hackat eller malet…

Nåväl, Petra gjorde succé med Petters ”Mikronfonkåt” och hela Sverige visste med ens vem denna sångerska var. Hon gjorde också några riktigt fina covers på svenska och jag tänker då speciellt på Di Levas ”Vem ska jag tro på” och Eldkvarns ”Kärlekens tunga”. Det blev en framgångsrik platta till med September, men vad skulle hända sen?

Nu vet vi sedan några månader att Petra Marklund parkerat sin internationella September-identitet och ska fortsätta sjunga på svenska. Första singeln ”Händerna mot himlen” kom för nån vecka sedan och i oktober släpps en fullängdare. Petra tar nu sina första steg under eget namn på svenska. Och till kritikernas förtjusning är det Kents Joakim Berg som skrivit musiken och texterna.

Jag har nu hunnit lyssna på den nya svenska låten ett antal gånger. Och… Visst gillar jag det. Mycket. Jag blir berörd, och bara måste skriva. Den vanliga värdemätaren på att jag verkligen tycker att något är bra.

Det hörs verkligen att det är Joakim Berg, att detta är Kent. Kent när de är som bäst och inte svävar ut i alltför många långa 6:52 minuters epos (vilket de efter de första plattorna i mitt tycke gjorde litet för ofta). Men jag kan också tycka att det låter Pet Shop Boys, O.M.D. och Depeche Mode. Och associationerna fortsätter i den för mig positiva riktningen.

Den nya videon känns litet Anton Corbijn där den rör sig mellan fokuserade och suddiga partier i svartvitt ultrarapid. Visst är detta något helt annat än de maffiga effekter vi sett i de inte sällan storslagna dansintensiva videos som var en del av Septembers image. Men beröringspunkterna finns där.

Petra och Joakim Berg i färg 2012. Foto: Lina Alriksson

När jag första gången skrev om Petra här i bloggen gick också tankarna till deppig synthpop av klassisk årgång. Melodiöst och mollstämt och catchigt tyckte jag då September lät. Åtminstone de låtar jag gillade. Det var bara att byta Petras utmärkta röst mot en sämre manlig sångare så skulle det bli något helt annat. Något jag lyssnat mycket på genom åren.

Steget till detta nya alster på svenska känns därför inte så långt och jag är därför inte förvånad. Petras uttrycksfulla och vackra röst fungerar alldeles utmärkt bra till den nya svärtan och vemodet på svenska. Det här är mörkare musik och de svenska texterna gör att det hela berör och kommer närmare, blir mer personligt. September må ha varit eurodisco, men texterna var ofta vemodiga, sorgsna och melodierna gick ofta i moll. Så svärtan och vemodet fanns där hela tiden.

Inte heller är det något sjumilakliv mellan Kents synthdunkande maskindrivna indierock och Septembers dito dansgolvspuls. Båda akterna har gjort kraftigt beatdriven musik som sålt bra, den ena med betydligt mer cred och i ett regn av grammisar och kritikers lovord, den andra i internationell exil med avsaknad av konstnärlig framgång.

Därför kan jag tycka det är litet kul att säga att avståndet mellan September och Kent sammantaget är mindre än man tror. Inga ljusår; de må ha kretsat kring olika genrers solar, men omloppsbanorna passerade nära vid mer än ett tillfälle.

Jag tycker därför det är riktigt, riktigt trevligt att två av mina musikaliska favoriter, från olika genrer, här mötts och ett så fruktbart resultat uppstått. Men jag är alltså inte ett dugg förvånad. Det här var nog vad jag hoppats och trott på hela tiden. Jag ser nu väldigt mycket fram mot att höra hela plattan när den kommer i oktober.

Videon är enkel och avskalat vacker. Kreativt och kul med det avslutande fallskärmshoppet. Jag kan ju tydligt se henne svära… Och påminns naturligtvis om min egen upplevelse på 4 000 meters höjd över Tullinge flygfält en gång. Rekommenderas! En mycket vacker upplevelse. Och det kommer då från en kraftigt höjdrädd person som kan garantera att det helt enkelt var för högt för att det skulle bli otäckt.

Videon till ”Händerna mot himlen” med svartvit Petra Marklund på svenska i Stockholm 2012

Intressant intervju i DN, juli 2012:
http://www.dn.se/kultur-noje/musik/petra-marklund-sa-mycket-svartare

Tidigare bloggar om Petra Marklund/September

Om September och en brottarhit i många versioner:
http://japetus.wordpress.com/2008/01/27/cry-for-you-med-septemberpetra-marklund-kart-barn-har-manga-versioner/

Om genombrottet i ”Så mycket bättre”:
http://japetus.wordpress.com/2010/11/28/petra-marklundsseptembers-slutliga-valfortjanta-stora-svenska-genombrott/

”September all over again”, om den vackra månaden september:
http://japetus.wordpress.com/2011/09/12/september-all-over-again/

Olle Ljungström, Magnus Uggla och Darin medverkar i årets upplaga av ”Så mycket bättre”

Till min stora glädje nåddes jag idag av nyheten att Olle Ljungström ska medverka i höstens upplaga av ”Så mycket bättre” på TV4. Jag tror det är ett smart drag att låta Olle Ljungström vara en del av det musikaliskt varierade pussel som ska bli programmets tredje säsong.

Olle Ljungström (Foto: Joakim Roos)

Två pusselbitar till inför tredje säsongen är Magnus Uggla och Darin Zanyar. Det handlar ju för programmakarna på TV4 att skapa artister som representerar olika kategorier av lyssnare, olika genrer. Nu börjar de olika kategorierna fyllas på med artister ur olika genrer som ska locka olika målgrupper till TV-apparaterna i höst. Jag tycker det verkar börja smart och bra.

Darin Zanyar (Foto: Per-Olov Jernberg)

Om Olle Ljungström antas fylla ungefär samma kvot som tidigare Di Leva, så får väl sockersöte idol-Darin antas fylla ungefär samma kvot som Petra Marklund (nåja), men däremot inte riktigt Laleh som jag också först tänkte på. Det Darin, Petra och Laleh möjligen har gemensamt är väl att de lockar yngre tittare till programmet. Och det måste vara TV4s viktigaste kriterium.

Magnus Uggla (Foto: Veronica Kindblad)

Magnus Uggla kanske kan sägas fylla andra säsongens Tomas Ledins breda folkkära kategori, men från första säsongen fanns ingen artist som riktigt passar in som representant för den genren. Lasse Berghagen och Lill-Babs är folkkära, men för en annan publik. Det skulle väl ha varit Plura Jonsson då, fast det stämmer ju inte riktigt heller.

Återstår att se vilka de återstående pusselbitarna blir för att lägga pusslet färdigt? Pugh Rogefeldt är ett hett namn och jag tycker det låter som ytterligare en smart bit att addera till pusslet.

Men vilken rappare ska de hitta den här gången och vilken ev schlagerartist? Eller en rocktjej? Eller en poptjej? Det ska ju bli 6 artister. Eftersom det uppenbarligen behövs tjejer nu så börjar jag undra om inte Carola kanske kommer med? Och Lisa Miskovsky? Titiyo? Eller Lisa Nilsson? Eller Lisa Ekdahl? Eller kanske rent av Anne-Lie Rydé? Tänk om de kan få med Robyn? Knappast… Vi får se… Vad tror du?

Jag ser ju förstås särskilt fram mot att få höra de andra artisterna (Darin!) göra Olle-covers… Och vice versa! Samt att få se Olle interagera med de övriga artisterna. Han kan ju vara väldigt kvick och ironisk. Magnus Uggla och Olle har ju en historia som inte är helt klockren. Lyssna från 1:35 i den här intervjun från 1993 och Olles första soloturné nedan så får ni höra Olle kommentera Ugglas trista uttalande om Olles texter som ”obegripliga”.

Det här blir väl ett bra tillfälle för herrarna att slutgiltigt begrava sina gamla oförrätter och inse att det kommer bli kul att göra varandras låtar! Konceptet funkar ju bevisligen.

 
Tidigare bloggar om Olle Ljungström och Reeperbahn:

http://japetus.wordpress.com/2007/10/26/ni-roar-mig-reeperbahn-aterutger-rubbet/

http://japetus.wordpress.com/2008/11/09/reeperbahn-boxen-en-viktig-musikkulturell-angelagenhet/

http://japetus.wordpress.com/2010/03/12/reeperbahn-releasen-antligen-verklighet/

http://japetus.wordpress.com/2010/03/22/vanner-for-livet-med-webstrarna-och-olle-ljungstrom/

http://japetus.wordpress.com/2010/03/26/forever-young-musikfestival-med-reeperbahn-jakob-hellman-och-alphaville/

http://japetus.wordpress.com/2010/04/07/filmen-om-olle-ljungstrom-en-recension/

http://japetus.wordpress.com/2010/08/02/reeperbahns-nya-laguppstallning-pa-forever-young-festivalen/

http://japetus.wordpress.com/2010/08/08/forever-young-2010-i-linkoping-6-aug-min-upplevelse/

http://japetus.wordpress.com/2010/08/15/forever-young-i-eskilstuna-13-aug-min-upplevelse/

http://japetus.wordpress.com/2010/08/22/forever-young-i-gavle-och-en-summering-av-turnen/

http://japetus.wordpress.com/2012/03/18/reeperbahn-intriger-fran-postpunk-till-popfunk/

”Så mycket bättre” – funkar även andra säsongen

Så har andra omgången av TV4s succéprogram från förra hösten rullat igång. Denna andra säsong av ”Så mycket bättre” spelades in under sensommaren 2011 på Pensionat ”Grå Gåsen” i Burgsvik på Gotland. Deltar i år gör Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Mikael Wiehe, Laleh Pourkarim, Martin ”E-type” Eriksson, Lena Philipsson och Jason ”Timbuktu” Diakité.

Tre avsnitt har nu gått och Tomas Ledin, Eva Dahlgren och Timbuktu har haft sina dagar.

Upplägget, castingen, känns igen från förra säsongen. Det är några mer brett folkliga mainstream-artister – Ledin, Dahlgren,  Phlipsson, Wiehe (nåja) -,  en yngre manlig rappare – Timbuktu - och en ung kvinnlig sångerska – Laleh. Detta är ingen kritik bara ett konstaterande. Och det fungerar. I år igen.

Jag blir glad igen när jag ser detta. Ja nästan hela tiden. Det är fortfarande charmigt och festligt att höra artisterna framföra varandras låtar. Det är uppenbart att de också tycker att det är kul och att de inspireras och blir kreativa när de ska tolka en annan artists musik och texter. Kanske särskilt när det är olika genrer, vilket ju uppstår då och då i o m den casting som gjorts.

Tomas Ledin – proffsig, trevlig, rutinerad, vänlig, vältalig, korrekt, seriös omtänksam. Jag gillar Tomas, fortfarande, och jag skiter högaktningsfullt i att kritiker och trendängsliga pretton vill fortsätta såga honom på ren rutin. Det är så tröttsamt. Tomas har en imponerande mängd hits med sig i bagaget och har gjort en del i mitt tycke riktigt bra låtar, det tycker jag fortfarande och det är ett smart drag att ha med honom i programmet. Och sjunger riktigt bra gör han fortfarande också. Stilig karl.

Eva Dahlgren – integritetsfull, seriös, tillbakadragen, litet Garbo-vibbar. Också smart att ha med henne i programmet. Tacksamt att välja bland alla hennes låtar och utmärkt material att göra covers på. Jag är ju väldigt förtjust i Evas låtar sen många, många år och saknade väl kanske speciellt att ingen av de andra artisterna gjorde min favorit ”Gunga mig”.

Mikael Wiehe – intresserad, humoristisk, ironisk, sympatisk och på samma gång både mer och mindre folklig än jag trodde. Han ger ett mindre knepigt intryck än jag haft fördomar att tro, men överraskar då och då med barnslig inställning att t ex inte vilja hjälpa till och inte vilja jobba och ”smutsa ned händerna”; mycket svårt att få ihop det med hans starkt socialistiska värderingar. Bara konstigt. Varför kör han med den attityden? Går inte ihop med hans i övrigt så sympatiska framtoning.

E-type – underfundig, skärpt, omtänksam, lekfull, välformulerad, fokuserad och allmänbildad. Vi vet att han gillar historia och ser mycket fram mot hans kommande program. Han gör sina sköna upptempo-E-type Cheiron versioner av de andra artisternas låtar. Kul!

E-type gör Timbuktus ”Det löser sig”

Lena Philipsson – alert, vänlig, skönsjungande, engagerad, sensuell och befriande chosefri. Mycket energi och en duktig artist. Extra kul när hon satte sig vid pianot och gjorde en ballad av Timbuktus ”The botten is nådd” igårkväll. Lena är en riktigt proffsig och duktig artist, vilket kanske inte alla tittare – eller de andra artisterna – haft klart för sig.

Timbuktu – skärpt, engagerad, samhällsorienterad, personlig, sympatisk, uttrycksfull, allmänbildad, vänlig, omtänksam. Och klädmedveten. Extra roligt för mig att se honom här då han är den av de artister jag vetat minst om innan. Mycket sympatisk man!

Laleh – ung, begåvad, personlig, litet charmigt tafatt med ett mycket speciellt uttryck. Hon liksom smakar på texterna på som ingen annan och gör egensinniga och vackra kreativa versioner av de andra artisternas låtar. Gissar att det blir hon i år, liksom Petra Marklund förra året, som kommer lyftas mest av programmen. Hon är väl kanske också, liksom Petra M, den minst kända artisten som har mest att vinna på att vara med. Mycket trevligt att hon är med.

Jag har själv haft litet svårt att ta till mig hennes musik då hon blev så sanslöst hajpad när hon slog igenom för ett par år sedan. Det blev bara för mycket superlativer och jag misstänksam och skeptisk. Nu har jag fattat vad det handlar om. Detta är förstås också en stor, stor skillnad mellan Laleh och Petra. Laleh är kritikerrosad upp över öronen, men är liksom Petra ändå en doldis. Jag unnar Laleh all framgång och räknar med att hon får den nu. Siffror på mest nedladdade låtar efter programmen visar solklart att hon är årets ”Petra/September”.

Laleh gör Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”

PS:
Skivan med deras tolkningar av varandras låtar kommer släppas den 12 december i lagom tid inför jul.

Petra Marklunds/Septembers slutliga välförtjänta stora svenska genombrott

Det är inte så ofta jag tittar på tv nuförtiden annat än för att se nyheterna, men det finns undantag.

Tidigare har jag följt SVTs ”Mästarnas mästare”, men under denna höst har jag verkligen uppskattat TV4s sympatiska programidé, musiksatsningen ”Så mycket bättre”. Det är egentligen samma upplägg som SVTs ”Stjärnorna på slottet” tidigare men här handlar det om musiker och artister ur olika generationer och från bitvis vitt skilda genrer som bor tillsammans i en vecka.

Det intressanta här är när de spelar varandras låtar, för de får alla vara huvudpersoner i varsitt avsnitt och bestämma dagens program. Och i samband med måltiderna får då de andra artisterna välja låtar från dagens huvudpersons repertoar och framföra dem. Det är ett mycket lyckat koncept! Jag får anledning att återkomma till fler reflektioner kring programserien när den är slut.

Medverkar gör Lasse Berghagen, Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Per ”Plura” Jonsson, Christer Sandelin, Thomas DiLeva, Petter och Petra Marklund. Säkert är det nu många artister som tackat nej till detta program som ångrar sig djupt. Det är helt tydligt vilken succé programserien är och det innebär garanterat ett lyft för samtliga artisters skivförsäljning, eller låtförsäljning via nätet som det väl mest handlar om idag.

Det är också tydligt att kvällspressen hängt på och knepar och knåpar ihop nya rubriker varje söndag med anledning av gårdagens program. All publicitet är bra publicitet! Det blir draghjälp till kommande turnéer för artisterna i fråga.

För den svenska publiken är, eller var det i alla fall innan denna serie, väldigt tydligt vem som var det minst kända namnet av artisterna som medverkar…

Petra Marklund är sångerskan bakom artistnamnet September. Det är väldigt tydligt att hon genom denna serie nu äntligen fått sitt välförtjänta stora svenska genombrott och det var på tiden. September släppte första singeln 2003 och har haft mycket stora internationella framgångar sedan dess. Problemet har dock fram till nu varit att hon är verksam i en i Sverige ännu inte riktigt respekterad genre – dance.

Men i ”Så mycket bättre” har hon fått många chanser att visa vilken utomordentligt duktig sångerska hon är. Dessutom framstår hon som en mycket sympatisk, sund och jordnära person. Detta har nu slutligen gått hem i Sverige.

Petra gör en snygg akustisk version av DiLevas ”Vem ska jag tro på?” från ”Så mycket bättre”

En av mina mest lästa bloggar, ja den som denna höst varit den i särklass mest lästa, är också mycket riktigt den jag skrev om Petra i januari 2008 för snart tre år sen. Här skriver jag litet mer om Septembers musik och varför jag gillar den, trots att det inte egentligen är riktigt min typ av musik. Och ändå är det det.
http://japetus.wordpress.com/2008/01/27/cry-for-you-med-septemberpetra-marklund-kart-barn-har-manga-versioner/

Indikationer på Petras framgång fick jag också här i bloggen när ”Så mycket bättre” började sändas på tv. Jag såg då genast i statistiken hur den gamla bloggen om Petra från 2008 formligen rusade i höjden därför att människor sökte så intensivt på Petras/Septembers namn. (Tidigare brukade jag se att folk som sökte på den närmast fåniga ordkombinationen ”snygg tjej” hittade till just den bloggen…)

Nu handlar det om en ökning hittills i november med 240%, vilket inneburit att det nu är upp till 100 personer per dag som hittat den och (möjligen) läst den. Snart har 2 000 pers sett den. Det är kul! Och inte illa för en helt okänd bloggare som har en så hopplöst splittrad blogg som denna som kan handla om allt från krigshistoria till popmusik, årstidernas gång, träning, svensk poesi, inomhusodling av ekar, personlig utveckling och bokrecensioner… Ett konglomerat av olika ämnen.

Men det här är det mest populära ämnet i bloggen denna höst. Och det ville jag gärna skriva om för att på min kant i all anspråkslöshet puffa litet för en mycket duktig och proffsig sångerska som är värd att höras och respekteras även i sitt hemland för det hon gör.

 

Petra tillsammans med Petter, Christer Sandelin, Per ”Plura” Jonsson, Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Thomas DiLeva och Lasse Berghagen

Sprillans nya September-låten och videon, ”Resuscitate me”, lärde mig ett nytt ord på engelska, titeln betyder alltså återuppliva mig. Låter som en typisk September-hit med snygga stråkar och vackra harmonier framförallt i versen. Jag gillade de enkla svarta och vita luftiga visuella kontrasterna i videon.