Prometheus – fri

Hemlighetsmakeriet är över, Prometheus är fri… Så har Ridley Scotts omtalade och väl marknadsförda nya SF-film ”Prometheus” haft premiär i fredags 1 juni. Jag såg den i lördags. Och är nu full av tankar.

Det här skulle kunna bli en sån där riktigt lång blogg av den sort som fortfarande då och då dyker upp här. Prometheus berörde mig djupt personligen och har kopplingar till frågor och funderingar jag haft med mig alltsedan jag såg Kubricks  klassiker ”2001: A Space Odyssey” och läste Arthur C Clarkes roman som filmen bygger på. I själva verket har ju den här bloggen hämtat sitt namn från denna SF-klassiker. Det här är saker som berör mig.

Men jag börjar i litet blygsam skala eftersom jag fortfarande saknar en fungerande dator på hemmaplan och inte vill sitta för länge på jobbet denna kväll. Jag har tillbringat alltför  mycket tid på min arbetsplats dessa senaste veckor.

Det är en film som börjar väldigt bra och suggestivt. De inledande scenerna från en jungfrulig Jord arla i urtid när vi får besök av våra förfäder som sätter igång vår evolution är magiskt vackra och förtrollande. Jag var tagen av de sekvenserna.

Likaså är de inledande grottfynden och den arkeologiska kopplingen sånt jag går igång på. De inledande frågorna om varför vi skapats är snyggt presenterade, ofta kopplat till en av filmens huvudpersoner, den artige och perfekte men inte helt pålitlige androiden David suveränt spelad av Michael Fassbender.

Androiden David (Michael Fassbender) med Jorden i sin hand i Prometheus’ universum

Känslan i början av filmen, när rymdskeppet Prometheus gör sin fleråriga resa med alla besättningsmedlemmar i djup kryo-sömn med undantag för androiden David som har ett långt ensamt vaktpass, är mycket lovande och stämningsfull. Tankarna går förstås till klassikern 2001. David är en överintelligent übermensch och pluggar all världens språk för att vara redo för att i bästa fall kunna kommunicera med de förfäder som resan går mot. Han tittar också på ”Lawrence of Arabia” med Pete O’Toole och inspireras. Det är både spännande och litet festligt.

Men sen när rymdskeppet Prometheus nått sitt mål och landat på den aktuella planeten börjar tempot i filmen skruvas upp och man tappar mycket av den inledande stämningen och suggestiva tjusningen. Nu blir det mer skräck och action i högt tempo. Min känsla är här att filmen borde ha varit mycket längre för att kunna göra både den fascinerande berättelsen och dess intressanta karaktärer rättvisa. Jag tycker absolut inte att det är dåligt, men förväntningarna efter inledningen infrias inte på slutet.

En del frågetecken från de ursprungliga Alien-filmerna rätas ut, men det tillkommer sedan också betydligt fler under filmens senare del. Visserligen förstår man på slutet att det kommer att komma en fortsättning. Jag ser fram mot den och likaså en Director’s cut-version som åtminstone blir litet längre. Filmen lämnar mig med viss frustration.

Den senaste trailern till Prometheus, ”the launch trailer”, visar några suggestiva smakprov ur filmen

Mina tidigare bloggar om Prometheus:

http://japetus.wordpress.com/2012/01/16/prometheus-fore-alien/

http://japetus.wordpress.com/2012/03/23/big-things-have-small-beginnings-prometheus-fullangdstrailer/

Recensioner:

http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/prometheus1

”Metro 2033″ – dystopisk postapokalyps i Moskvas tunnelbana

I samband med min egyptiska resa i februari läster jag som vanligt en mix av skön- och facklitteratur.

Jag läste då bl a den första science fiction-roman jag läst på många år. Det var en mycket intressant och fascinerande berättelse av den ryske författaren Dmitrij Glukhovskij.

Boken heter ”Metro 2033″, med den svenska undertiteln ” – den sista tillflykten” och är helt säkert extra intressant för den som likt jag gillat filmer som Road Warrior/Mad Max och Terminator men även rollspel som Aftermath och svenska Mutant.

Omslaget till den svenska pocketutgåvan av ”Metro 2033″

Boken utspelar sig år 2033 i Moskvas tunnelbana – Metron – efter ett katastrofalt kärnvapenkrig där en spöklikt postapokalyptisk värld är det som återstår. Jordytan är kontaminerad och befolkas av livsfarliga muterade varelser, människor och djur. Men nere i Moskvas enorma atombombssäkra tunnelbana lever en spillra av mänskligheten kvar.

Nere i denna underjordiska värld har det också över tiden uppstått olika samhällen som gått samman och bildat federationer. De olika samhällena nere i Metron - liberala, kommunistiska, fascistiska och frireligiösa - har blivit en spegling av det ryska samhället idag.

Bokens huvudperson, Artiom, bor på den oberoende stationen VDNCh där de blivit utsatta för angrepp från en ny typ av mutanter som hotar att utplåna inte bara det lokala samhället utan i förlängningen hela den mänskliga mikrovärlden i Metron. Artiom skickas ut på ett uppdrag för att föra en varning om anfallet till Metro-världens intelligentsia i hjärtat av Moskvas t-bana under det gamla Leninbiblioteket. Det här visar sig bli en mycket äventyrlig färd…

En tunnelbanestation i ett postapokalyptiskt Moskva år 2033

I den underjordiska labyrinten av tunnlar, stickspår och schakt, tunnelbanevärlden av år 2033 pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna. Skräck och mörker ruvar i tunnlarna bortom de upplysta och bevakade stationena.

Flera gånger tänkte jag på avsnittet ur Tolkiens ”Sagan om Ringen” när de nio vandrarna tar sig igenom Morias gigantiska mörka och fasansfulla gruvor. Men kopplingen till Mad Max och Terminator-filmerna var också hela tiden nära. Det är en mycket spännande berättelse.

Det är också väldigt intressant att ta del av alla de historiska, samhällsvetenskapliga, politiska, filosofiska och religiösa diskussioner som vävs in i berättelsen. Det märks att Glukhovskij är en mycket allmänbildad person. Han är duktig på att hantera alla dessa referenser i berättelsen.

Trailern till dataspelet ”Metro 2033″ ger ett intryck av den dystopiska värld som berättelsen utspelar sig i

”Big things have small beginnings…” Prometheus fullängdstrailer

Marknadsföringsmaskineriet kring Ridley Scotts haussade prequel till Alien - Prometheus – rullar vidare.

Efter flera teasers har nu fullängdstrailern till Prometheus kommit.

Det ser mycket storslaget och inte så lite skrämmande ut. Stort, mörkt, episkt. Känns som att Scott skapat en riktigt läskig skräckstämning i mötet med den utomjordiska kulturen och dess gigantiska lämningar.

Kan knappt bärga mig till premiären i juni…

Tidigare bloggat om ”Prometheus”:

http://japetus.wordpress.com/2012/01/16/prometheus-fore-alien/

”Uppdrag i universum” – en svensk SF-klassiker…

Julen 1976…

Jag har i julklapp av Pappa fått min allra första science fiction-roman. En bok med ett mycket fantasieggande omslag som omedelbart fångar min 8-årigt nyfikna uppmärksamhet.

Romanen i fråga är ”Uppdrag i universum” av Sam J Lundwall. Boken utkom 1973 och blev en omedelbar succé i SF-kretsar såväl på svenska som engelska. Sam J är svensk science fictions största namn, genrens nestor. Dessutom är han en flitigt anlitad och framgångsrik översättare. Han måste sägas vara en riktig mångsysslare eftersom han även är fotograf, journalist, förläggare och trubadur.

Den inbundna utgåvan av ”Uppdrag i universum” från 1973 med sitt fantasieggande omslag

Fram på julnatten när Pappa själv läste igenom julklappen blev insikten för varje vänt blad allt klarare att detta kanske inte var den allra mest välbetänkta och lämpliga lektyren för ett lågstadiebarn. Men det var försent – och boken träffade mitt i prick! Jag tyckte den var helt hysteriskt rolig även om många av skämten då gick över min 8-åriga förståelse- och begreppshorisont.

”Uppdrag i universum” handlar om den lönnfete, medelålders (43-årige!) fege antihjälten sub-undermenig Bernhard Rordin. Bernhard befinner sig på fängelsplaneten ”Långsamma döden” där han avtjänar ett 20-årigt straff för sitt tidigare misslyckade uppdrag – läs föregångaren ”Inga hjältar här” –  men lyckas genom lyckliga omständigheter fly från detta helvete och tar sig ombord på det forna Vintergatsimperiets stoltaste skepp: det två miljoner kilometer långa rymdskeppet Refanut. Där väntar en vansinnig värld och hysteriska upplevelser.

En miss i programmeringen av skeppets överintelligenta datorer och maskiner gör att de alla är passionerat förälskade i Bernhard, vilket står i skarp kontrast till övriga invånare han kommer i kontakt med ombord - de försöker ta livet av honom med samma helhjärtat sjuka frenesi. Det blir många gånger rent sinnessjukt roligt. Sam J har ett utsökt ironiskt sätt att formulera sig och är en mycket beläst och allmänbildad person vilket man märker på de många festliga och galna anspelningar till historien och litteraturhistorien som här förekommer.

”Uppdrag i universum” är helt enkelt en hysteriskt rolig och mycket våldsam och brutal drift med genren som dessutom innehåller en försvarlig mängd sexskämt och jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag skrattat käften ur led. Vissar partier är helt och totalt obetalbara. Jag läser om boken då och då med några års mellanrum och skrattar nu i vuxen ålder fortfarande hjärtligt och gott åt Sam Js underbart sjuka humor!

”Uppdrag i universum” blev en ögonöppnare för mig och en inkörsport i den sjuka humorns värld som jag sedan följde upp med flera års prenumeration på svenska MAD i det det sena 70-talet och tidiga 80-talet, då tidningen ännu var mycket populär även om guldåldern troligen inföll ca 10 år tidigare.

De första läsningarna av boken sammanföll också med det stora intresse för science fiction som tändes i mig i samband med första Star Wars-filmen och den våg av SF-filmer som sedan kom att skölja fram.

Det sammanföll också med mitt stora intresse för astronomi, medlemskapet i Astronomiska Sällskapet Plejaderna (ASP) samt den allmänna tidsandan av obegränsad optimism inför människans utforskande av rymden.  Det framstod ju då (sent 70-tal och tidigt 80-tal) som tämligen självklart att vi redan år 2000 skulle ha en permanent koloni på månen, alltså en riktig månbas, samt en större rymdkoloni i bana runt Jorden.

Föregångaren till ”Uppdrag i universum” heter alltså  “Inga hjältar här” (nominerad till SF-världens finaste utmärkelse Nebula award) är nästan lika rolig – och det vill inte säga litet det!

”Prometheus” – filmen, myten och kopplingen till Alien

”The search for our beginning could lead to our end” – en oneliner värdig en Hollywood-produktion med kraftigt tilltagen budget. En oneliner värdig Ridley Scotts nya film ”Prometheus”…

Efter sådana odödliga SF-klassiker som ”Alien” och ”Blade Runner” är jag omåttligt nyfiken på vad Ridley Scotts nya science fiction skapelse ”Prometheus” kommer att bjuda på? Filmprojektet har omgivits med mycket hysch-hysch, men har beskrivits som en ”prequel” till Alien. Dvs en film som kronologiskt kommer före Alien på samma sätt som ”Bilbo” kan sägas vara en prequel till ”Sagan om Ringen”.

Prometheus mörka och hemlighetsfulla filmaffisch

Filmens namn är dessutom mycket intressant och välfunnet. Myten om Prometheus är hämtad ur den grekiska mytologin. Enligt den gamla grekiska myten var det Zeus och titanen Prometheus som skapat människorna. Prometheus formade de första människorna av lera och reste dem upp att gå på två ben. Zeus tände sedan livets låga i dem.

Zeus ville att människorna skulle förbli primitiva varelser för han var rädd att någon av dem kunde utvecklas och börja tävla med honom om makten. Prometheus däremot hade lärt sig att älska människorna och ville se dem växa och utvecklas. 

Prometheus förstod att han aldrig skulle kunna få Zeus tillåtelse att ge människorna eldens gåva. Därför stal han gudarnas eld och förde den i hemlighet till människorna. Han hjälpte människorna också på andra sätt. Med Prometheus hjälp utvecklades människan långt snabbare och på ett helt annat sätt än vad som annars varit möjligt.

”Prometheus för elden till människan”, målning av Heinrich Fueger, 1817

Men när Zeus en natt såg eldarna brinna på jorden, förstod han att han blivit lurad.  – ”Förbjöd jag dig inte att lära eldens hemlighet åt människorna?” frågade Zeus. ”Förstår du inte att med din hjälp kan människorna en dag trotsa även gudar?” – ”Om man lär människan att älska och hon blir lärd på rätt sätt, trotsar hon aldrig gudarna”, svarade Prometheus.

Men Zeus blev rasande och lät tillfångata Prometheus och föra honom till Kaukasusbergen långt i öster där titanen fick ett fasansfullt straff, fjättrad i kedjor vid berget. En stor och extra elak örn hackade och slet varje dag i sig hans lever; varje morgon växte levern fram på nytt och tortyren kunde upprepas, i evighet. (Först efter många år befriades Prometheus av hjälten Herkules så att hans fasansfulla kval kunde få ett slut.)

Prometheus hjälpte alltså människan att utvecklas snabbare och på ett sätt som annars inte varit möjligt och det är här kopplingen till den nya filmen kommer. Det är alltså i Prometheus-myten fråga om gudomling intervention som hjälper människan på traven och i filmen är det en högre kosmisk, utomjordisk intelligens som hjälper människan att utvecklas.

Denna tanke om att människan tidigare i historien fått utomjordisk hjälp att utvecklas är något som den omtalade schweiziske författaren Erich von Däniken skrivit många böcker om från slutet av 60-talet och framåt. På 70- och 80-talen var von Däniken ganska så mycket i ropet och jag minns att jag såg flera fascinerande och för mig då som barn litet skrämmande tv-program om honom från den tiden.

I den första Alien-filmen anar huvudpersonerna (och filmens tittare) lämningar efter varelser som inte är de reptilliknande monster som gav filmsuccén dess namn. Dessa varelser ska ha haft med monstrens tillkomst att göra och ska också vara den utomjordiska intelligens som hjälpt människan att utvecklas. I Prometheus-filmen ska det alltså handla om ett försök att utforska dessa äldre varelsers ursprung. Uppenbarligen en mycket farligt ambition… Något man kan göra en stor episk SF-film om.

En av få tillgängliga bilder ur filmen. Noomi Rapace spelar en av huvudrollerna.

Det är en mycket medveten marknadsföringsstrategi att skapa frågetecken och mystifikation kring filmen. Producenterna är duktiga på att bygga nyfikenhet och spekulationer. Att jag bloggar om filmen nu är ytterligare ett bevis på det smarta upplägg man använt sig av då andra hjälper dem med marknadsföringen. Via länken nedan hittar man till webbplatsen där det går att läsa och se den officiella info som finns om filmen, litet filmsnuttar med intervjuer med Ridley Scott, bl a.

Filmen beskrivs som både ”horror” och ”science fiction”. En storslagen, mörk och skrämmande film. Filmen ska dock inte vara någon orgie i datoranimerade specialeffekter utan Scott sägs ska ha följt rådet från special effects artist Douglas Trumbull i samband med inspelningen av Blade Runner 1981, ”if you can do it live, do it live…”.

Det verkar mycket lovande. Kanske det bästa i genren på 25 år? 8 juni i sommar får vi svaret…

 

En första trailer till filmen:

Webbplats med mer information om filmen:

http://www.prometheus-movie.com/