”Så mycket bättre” – funkar även andra säsongen

Så har andra omgången av TV4s succéprogram från förra hösten rullat igång. Denna andra säsong av ”Så mycket bättre” spelades in under sensommaren 2011 på Pensionat ”Grå Gåsen” i Burgsvik på Gotland. Deltar i år gör Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Mikael Wiehe, Laleh Pourkarim, Martin ”E-type” Eriksson, Lena Philipsson och Jason ”Timbuktu” Diakité.

Tre avsnitt har nu gått och Tomas Ledin, Eva Dahlgren och Timbuktu har haft sina dagar.

Upplägget, castingen, känns igen från förra säsongen. Det är några mer brett folkliga mainstream-artister – Ledin, Dahlgren,  Phlipsson, Wiehe (nåja) -,  en yngre manlig rappare – Timbuktu - och en ung kvinnlig sångerska – Laleh. Detta är ingen kritik bara ett konstaterande. Och det fungerar. I år igen.

Jag blir glad igen när jag ser detta. Ja nästan hela tiden. Det är fortfarande charmigt och festligt att höra artisterna framföra varandras låtar. Det är uppenbart att de också tycker att det är kul och att de inspireras och blir kreativa när de ska tolka en annan artists musik och texter. Kanske särskilt när det är olika genrer, vilket ju uppstår då och då i o m den casting som gjorts.

Tomas Ledin – proffsig, trevlig, rutinerad, vänlig, vältalig, korrekt, seriös omtänksam. Jag gillar Tomas, fortfarande, och jag skiter högaktningsfullt i att kritiker och trendängsliga pretton vill fortsätta såga honom på ren rutin. Det är så tröttsamt. Tomas har en imponerande mängd hits med sig i bagaget och har gjort en del i mitt tycke riktigt bra låtar, det tycker jag fortfarande och det är ett smart drag att ha med honom i programmet. Och sjunger riktigt bra gör han fortfarande också. Stilig karl.

Eva Dahlgren – integritetsfull, seriös, tillbakadragen, litet Garbo-vibbar. Också smart att ha med henne i programmet. Tacksamt att välja bland alla hennes låtar och utmärkt material att göra covers på. Jag är ju väldigt förtjust i Evas låtar sen många, många år och saknade väl kanske speciellt att ingen av de andra artisterna gjorde min favorit ”Gunga mig”.

Mikael Wiehe – intresserad, humoristisk, ironisk, sympatisk och på samma gång både mer och mindre folklig än jag trodde. Han ger ett mindre knepigt intryck än jag haft fördomar att tro, men överraskar då och då med barnslig inställning att t ex inte vilja hjälpa till och inte vilja jobba och ”smutsa ned händerna”; mycket svårt att få ihop det med hans starkt socialistiska värderingar. Bara konstigt. Varför kör han med den attityden? Går inte ihop med hans i övrigt så sympatiska framtoning.

E-type – underfundig, skärpt, omtänksam, lekfull, välformulerad, fokuserad och allmänbildad. Vi vet att han gillar historia och ser mycket fram mot hans kommande program. Han gör sina sköna upptempo-E-type Cheiron versioner av de andra artisternas låtar. Kul!

E-type gör Timbuktus ”Det löser sig”

Lena Philipsson – alert, vänlig, skönsjungande, engagerad, sensuell och befriande chosefri. Mycket energi och en duktig artist. Extra kul när hon satte sig vid pianot och gjorde en ballad av Timbuktus ”The botten is nådd” igårkväll. Lena är en riktigt proffsig och duktig artist, vilket kanske inte alla tittare – eller de andra artisterna – haft klart för sig.

Timbuktu – skärpt, engagerad, samhällsorienterad, personlig, sympatisk, uttrycksfull, allmänbildad, vänlig, omtänksam. Och klädmedveten. Extra roligt för mig att se honom här då han är den av de artister jag vetat minst om innan. Mycket sympatisk man!

Laleh – ung, begåvad, personlig, litet charmigt tafatt med ett mycket speciellt uttryck. Hon liksom smakar på texterna på som ingen annan och gör egensinniga och vackra kreativa versioner av de andra artisternas låtar. Gissar att det blir hon i år, liksom Petra Marklund förra året, som kommer lyftas mest av programmen. Hon är väl kanske också, liksom Petra M, den minst kända artisten som har mest att vinna på att vara med. Mycket trevligt att hon är med.

Jag har själv haft litet svårt att ta till mig hennes musik då hon blev så sanslöst hajpad när hon slog igenom för ett par år sedan. Det blev bara för mycket superlativer och jag misstänksam och skeptisk. Nu har jag fattat vad det handlar om. Detta är förstås också en stor, stor skillnad mellan Laleh och Petra. Laleh är kritikerrosad upp över öronen, men är liksom Petra ändå en doldis. Jag unnar Laleh all framgång och räknar med att hon får den nu. Siffror på mest nedladdade låtar efter programmen visar solklart att hon är årets ”Petra/September”.

Laleh gör Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet”

PS:
Skivan med deras tolkningar av varandras låtar kommer släppas den 12 december i lagom tid inför jul.

”Jag vet vad jag gör, jag är inte bankdirektör”

Hösten 2008 känns detta citat åter aktuellt. Det härrör från förr-förra lågkonjunkturen, den i början av 90-talet som också innebar en rejäl ”bankkris” med bankakut för misskötta svenska banker. Den här omgångens bankkris har i alla fall inte hittills drabbat de svenska bankerna lika hårt som den förra. Men irritationen bland folk i allmänhet är kanske ännu större nu.

Riksbanken sänkte reporäntan igår med 1,75% ned till 2,0%. Mina lån i Handelsbanken ligger kvar på över 5% pga att banken inte medger några riktigt rörliga lån. Det släpar efter med tre månader. Efter nästan 15 år som kunde i Handelsbanken har jag börjat ledsna så smått. Handelsbanken ska ha respekt för att ha varit den enda av de svenska storbankerna som klarade sig från att behöva be om hjälp från bankakuten i början på 90-talet, men deras senfärdighet att sänka räntorna är irriterande. Och deras nonchalans i att inte ha tid att träffa sina kunder vid omläggning av lån och sedan inte heller ta sig tid att svara på mejl med frågor är obegripligt oproffsigt.

Och då, i början av 90-talet, som nu, finns förstås en stor del av förklaringen till finanskrisen i den girighet som fått ansvariga i bankerna att låna ut mer än vad man han haft säkerhet för. Detta för att maximera den egna vinsten långt mer än vad som varit klokt och seriöst. Jag har alltid varit för fri företagsamhet och fri konkurrens, men då borde detta i högre grad gälla även bankerna. Här vill de ju ha det bästa av två världar; när det går bra ska de ha de stora vinsterna i marknadsekonomi, men när misstag begås och förlusterna ökar,  ja då ska skattebetalarna träda in och rädda deras skinn. Då är planekonomi med statligt ansvar att föredra.

Det enda jag kan göra för att visa mitt missnöje är att byta bank. Nu ska jag kolla vilka villkor jag får hos de andra bankerna.

Och citatet, ja det är ju festligt nog ett av Tomas Ledins mer oväntat radikala inhopp på en barrikad där man annars sällan eller aldrig brukar se honom. Låten hette ”Du kan lita på mig” och fanns med på plattan med samma namn från 1993.