Här kommer nu fortsättningen till den långa självbiografiska text om ett besök i år 1987 jag publicerade den 31 oktober 2017.
Nu är vi åter i nutid och befinner oss hemma hos mig en strålande vacker oktobermorgon…
~ ~ ~
”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.”
(Tomas Tranströmer: ”Preludier II” ur diktsamlingen ”Mörkerseende”, 1970)
Plötsligt inser jag att jag är vaken och att sovrummet är ljust, ovanligt ljust. Solen är på väg upp så jag måste ha sovit till kanske åtta, men så här mycket ljus brukar det inte vara i lägenheten så här sent i oktober. Märkligt. Ingen sol i ansiktet men jag kan se att det är väldigt ljust i mitt vardagsrum för ett överflöd av det ljuset spiller ut i hallen och når sovrummet. Medan jag sträcker på mig och rullar runt i dubbelsängen som jag sedan flera år sover ensam i, inser jag att jag faktiskt har sovmorgon, att jag är flexledig idag.
Jag mornar mig en kort stund innan det är dags att starta dagen i badrummet. På vägen dit noterar jag att vardagsrummet verkligen är ovanligt för att inte säga onaturligt ljust. Får kolla upp det tänker jag innan jag stänger om mig på toan. First things first. Efter dusch- och toalettbestyr tar jag på mig morgonrocken, ser mig i ögonen i spegeln. Möter min nu drygt 50-åriga blick, detta bekanta ansikte som sakta förändrats under den resa vi gjort tillsammans. Spegeln ser mig varje morgon, minnena ser mig. Jag tänker åter på Tranströmers rader som jag lånade till inbjudan till min 50-årsfest, den där fina dikten om trädets årsringar och livet.
”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är ”jag”.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,
jag känner av mina tidigare.”
(Tomas Tranströmer: ”Årsringar”, ur ”Minnena ser mig”, 1993)
Tranströmers ord ger mig en fin känsla när jag knyter till morgonrocken i midjan och lämnar badrummet för att se om vardagsrummet fortfarande är lika ljust. Det är det. Det är inte många steg dit genom hallen och jag kliver snart in i mitt relativt stora och mot öster vända vardagsrum. ÅH! VA!? Jag får en chock när jag ser att det är någon där. Det är någon i rummet! Någon som står med ryggen mot mig och ser ut genom fönstret, mot solen som sakta stiger i öster. Men han vänder sig overkligt snabbt om i samma stund som jag kliver in och han har ett så varmt leende att min oro genast viker. Jag blir stående gapande strax innanför tröskeln.
”Ursäkta mig, jag har ju lovat att inte knäppa och knastra och inte väcka dig eller besvära med nåt som skrämmer dig. Jag minns att du sa det sist vi sågs och det löftet har jag hållit. Jag har väntat på dig den här morgonen, du har sovit ovanligt länge idag. Men det var dig väl unt min vän..”
Jag bara fortsätter gapa, skakar litet avvaktande på huvudet och stirrar på mannen som på något sätt tagit sig in i mitt vardagsrum utan att passera dörren. Dörren är låst och absolut inte uppbruten. För mannen som står där är min gamle vän Bill. Och han står där i vit skjorta och vit kostym med vit slips och ett stort leende. Han är nästan Gandalf-vit där han står i ljuset denna oktobermorgon. Eller om det är han som är ljuset? Oj… Jag känner mig knäsvag, vacklar till – inte utan orsak – och stirrar på honom förstummad, perplex, tar stöd av dörrposten. Jag bara andas några andetag innan jag återfått talförmågan.
Morgan Freeman har just kommit ned från den ljusa ovanvåningen i ”Bruce the Almighty”, 2003
”Va?! Vad… Är det du, är det verkligen du?”
Sist jag såg min vän strax efter vårdagjämningen i mars 2015 hade han bara några dagar kvar i livet. Vi träffades på hospice i Uppsala och fick en sista timme tillsammans i detta livet. Det var ett av de finaste samtal jag haft. Jag var orolig när jag åkte dit med en stor bukett gula tulpaner och förhöjd puls. Rädd för att inte hitta ord. Rädd för att inte räcka till, att inte kunna hantera den svåra situationen tillräckligt väl. Men det gick bra. Det var en väldigt fin upplevelse och jag var djupt tagen. Han var fylld av ett alldeles upphöjt lugn. Väldigt tunn och nästan litet gråblek i ansiktet var han, svårt märkt av cancer. En skugga av den fysiskt kraftfulla person han alltid tidigare varit. Men blicken var fast och han var betydligt lugnare än jag. Som vanligt med andra ord, som det egentligen alltid varit.
Den Bill som står framför mig nu fullkomligen strålar av hälsa. Han ser verkligen kärnfrisk ut. Men hur gammal är han nu? Kanske 35-40 tänker jag. Men hur…!? Innan jag hinner börja fråga börjar han lugnt svara.
”Ja… Det är verkligen jag. Den person du känner som Bill. Varför jag ser ut så här? Därför att det är så du förväntat dig att jag ska se ut nu. Precis som jag såg ut innan cancern kom. Plus en liten touch av vitt. Och vi pratade ju om Jim Carrey i ”Bruce Almighty” och hur festligt effektfullt du tyckte det var när Morgan Freeman bokstavligen dyker upp från himlen i vit kostym och klättrar ned för stegen från ett övre rum fyllt av ljus. Och så litet Gandalf-vitt till det, precis som du tänkt att jag borde se ut om vi nånsin möttes igen. Och varken jag, eller de andra, ville ju göra dig besviken min vän. Men det var bara jag som fick komma till dig den här gången. Och så skrattar han. Ett skratt jag saknat.”
Jim Carrey vid stegen upp till ljuset i ”Bruce the Almighty”, 2003
Det är verkligen förunderligt att höra den rösten igen. Och visst minns jag den finurliga scenen i Bruce Almighty med Morgan Freeman. Och självklart minns jag scenen ur Tolkiens ”Sagan om de Två Tornen” när Gandalf återvänder i vitt och med mycket ljus. Ja det är faktiskt precis så här jag föreställt mig att det skulle vara om det omöjliga fick bli bli möjligt. Fast det här är ju alldeles för bra för att vara sant; det måste vara en dröm…
”Oj, säger jag. Åh herregud, det är så mycket jag vill säga dig. Var ska jag börja?”
Ja vad säger man till en när och kär vän som tydligen tycks ha återvänt från… De döda? Det går inte att ta in detta. Men jag berättar för honom hur djupt berörd jag blev av hälsningen han sände just som jag flyttat in i min nya lägenhet, kort efter att han gått över. Jag stod och blundade och förde mitt finger fram och tillbaka över raderna av CD-skivor – och de är oerhört många som alla vet som besökt mig. Plötsligt kände jag var fingret skulle stanna. just den skivan var det. Jag tog ut skivan ur hyllan, fortfarande blundande och lät fingret glida över baksidan av fodralet, nästan hela vägen ned. Sen öppnande jag ögonen. Och där stod jag med Prefab Sprouts platta ”Jordan the Comeback” i handen och pekade på näst sista låten. En väldigt fin låt med en mycket vacker text. Jag minns att jag fick gåshud för texten till ”Scarlet nights” handlar ju om att komma hem. Och vi hade ju båda kommit hem i samma vecka. Jag till min nya lägenhet i en ny del av stan. Han hade korsat Jordan-floden och gått över till andra sidan. Hem.
”Yes, I know we’re not saying goodbye.
Yes, I know that farewell don’t apply…
Blue as water, Jordan’s waters.
Blue as dawn and dawn will take you home…”
Han ser på mig och bara ler och nickar långsamt, fortfarande så där overkligt ljus, när jag berättar om min upplevelse och hur mycket jag uppskattat den. Och just som jag ska till att fråga honom varför han är här svarar han åter på nästa fråga.
”Varför jag är här? Jo för att vi har något speciellt att berätta för dig. Något som jag kommit hit för att tala med dig om. Ett uppdrag för dig. Vi tror verkligen att du är redo för detta nu.”
”Vilka vi? Redo för vadå?” Jag får en minst sagt pirrig känsla av att höra honom säga de orden, även om jag kanske tror mig ha en aning om vad han menar.
”Vilka ”vi” är kommer vi att kunna tala om senare, tids nog får vi oändligt med tid att tala om det. Men bara lyssna på mig nu och lyssna noga, för jag har inte så lång tid på mig innan jag måste tillbaka igen. Det har tagit lång, lång tid för att göra detta besök möjligt…”
Och så börjar han berättar han för mig…
To be continued…