”A momentary lapse of reason” del 2 – om fortsättningen, en resa och ett möte

Posted in Personlig kommentar on 7 mars, 2021 by japetus

Här kommer nu fortsättningen till den långa självbiografiska text om ett besök i år 1987 jag publicerade den 31 oktober 2017.
Nu är vi åter i nutid och befinner oss hemma hos mig en strålande vacker oktobermorgon…

~   ~   ~

”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.”
(Tomas Tranströmer: ”Preludier II” ur diktsamlingen ”Mörkerseende”, 1970)

Plötsligt inser jag att jag är vaken och att sovrummet är ljust, ovanligt ljust. Solen är på väg upp så jag måste ha sovit till kanske åtta, men så här mycket ljus brukar det inte vara i lägenheten så här sent i oktober. Märkligt. Ingen sol i ansiktet men jag kan se att det är väldigt ljust i mitt vardagsrum för ett överflöd av det ljuset spiller ut i hallen och når sovrummet. Medan jag sträcker på mig och rullar runt i dubbelsängen som jag sedan flera år sover ensam i, inser jag att jag faktiskt har sovmorgon, att jag är flexledig idag.

Jag mornar mig en kort stund innan det är dags att starta dagen i badrummet. På vägen dit noterar jag att vardagsrummet verkligen är ovanligt för att inte säga onaturligt ljust. Får kolla upp det tänker jag innan jag stänger om mig på toan. First things first. Efter dusch- och toalettbestyr tar jag på mig morgonrocken, ser mig i ögonen i spegeln. Möter min nu drygt 50-åriga blick, detta bekanta ansikte som sakta förändrats under den resa vi gjort tillsammans. Spegeln ser mig varje morgon, minnena ser mig. Jag tänker åter på Tranströmers rader som jag lånade till inbjudan till min 50-årsfest, den där fina dikten om trädets årsringar och livet. 

”Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar.

Det är summan av dem som är ”jag”.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,
jag känner av mina tidigare.”
(Tomas Tranströmer: ”Årsringar”, ur ”Minnena ser mig”, 1993)

Tranströmers ord ger mig en fin känsla när jag knyter till morgonrocken i midjan och lämnar badrummet för att se om vardagsrummet fortfarande är lika ljust. Det är det. Det är inte många steg dit genom hallen och jag kliver snart in i mitt relativt stora och mot öster vända vardagsrum. ÅH! VA!? Jag får en chock när jag ser att det är någon där. Det är någon i rummet! Någon som står med ryggen mot mig och ser ut genom fönstret, mot solen som sakta stiger i öster. Men han vänder sig overkligt snabbt om i samma stund som jag kliver in och han har ett så varmt leende att min oro genast viker. Jag blir stående gapande strax innanför tröskeln. 

”Ursäkta mig, jag har ju lovat att inte knäppa och knastra och inte väcka dig eller besvära med nåt som skrämmer dig. Jag minns att du sa det sist vi sågs och det löftet har jag hållit. Jag har väntat på dig den här morgonen, du har sovit ovanligt länge idag. Men det var dig väl unt min vän..”

Jag bara fortsätter gapa, skakar litet avvaktande på huvudet och stirrar på mannen som på något sätt tagit sig in i mitt vardagsrum utan att passera dörren. Dörren är låst och absolut inte uppbruten. För mannen som står där är min gamle vän Bill. Och han står där i vit skjorta och vit kostym med vit slips och ett stort leende. Han är nästan Gandalf-vit där han står i ljuset denna oktobermorgon. Eller om det är han som är ljuset? Oj… Jag känner mig knäsvag, vacklar till – inte utan orsak – och stirrar på honom förstummad, perplex, tar stöd av dörrposten. Jag bara andas några andetag innan jag återfått talförmågan. 

Morgan FreemanMorgan Freeman har just kommit ned från den ljusa ovanvåningen i ”Bruce the Almighty”, 2003

”Va?! Vad… Är det du, är det verkligen du?”

Sist jag såg min vän strax efter vårdagjämningen i mars 2015 hade han bara några dagar kvar i livet. Vi träffades på hospice i Uppsala och fick en sista timme tillsammans i detta livet. Det var ett av de finaste samtal jag haft. Jag var orolig när jag åkte dit med en stor bukett gula tulpaner och förhöjd puls. Rädd för att inte hitta ord. Rädd för att inte räcka till, att inte kunna hantera den svåra situationen tillräckligt väl. Men det gick bra. Det var en väldigt fin upplevelse och jag var djupt tagen. Han var fylld av ett alldeles upphöjt lugn. Väldigt tunn och nästan litet gråblek i ansiktet var han, svårt märkt av cancer. En skugga av den fysiskt kraftfulla person han alltid tidigare varit. Men blicken var fast och han var betydligt lugnare än jag. Som vanligt med andra ord, som det egentligen alltid varit. 

Den Bill som står framför mig nu fullkomligen strålar av hälsa. Han ser verkligen kärnfrisk ut. Men hur gammal är han nu? Kanske 35-40 tänker jag. Men hur…!? Innan jag hinner börja fråga börjar han lugnt svara.

”Ja… Det är verkligen jag. Den person du känner som Bill. Varför jag ser ut så här? Därför att det är så du förväntat dig att jag ska se ut nu. Precis som jag såg ut innan cancern kom. Plus en liten touch av vitt. Och vi pratade ju om Jim Carrey i ”Bruce Almighty” och hur festligt effektfullt du tyckte det var när Morgan Freeman bokstavligen dyker upp från himlen i vit kostym och klättrar ned för stegen från ett övre rum fyllt av ljus. Och så litet Gandalf-vitt till det, precis som du tänkt att jag borde se ut om vi nånsin möttes igen. Och varken jag, eller de andra, ville ju göra dig besviken min vän. Men det var bara jag som fick komma till dig den här gången. Och så skrattar han. Ett skratt jag saknat.”

Jim Carrey Bruce AlmightyJim Carrey vid stegen upp till ljuset i ”Bruce the Almighty”, 2003

Det är verkligen förunderligt att höra den rösten igen. Och visst minns jag den finurliga scenen i Bruce Almighty med Morgan Freeman. Och självklart minns jag scenen ur Tolkiens ”Sagan om de Två Tornen” när Gandalf återvänder i vitt och med mycket ljus. Ja det är faktiskt precis så här jag föreställt mig att det skulle vara om det omöjliga fick bli bli möjligt. Fast det här är ju alldeles för bra för att vara sant; det måste vara en dröm…

”Oj, säger jag. Åh herregud, det är så mycket jag vill säga dig. Var ska jag börja?”

Ja vad säger man till en när och kär vän som tydligen tycks ha återvänt från… De döda? Det går inte att ta in detta. Men jag berättar för honom hur djupt berörd jag blev av hälsningen han sände just som jag flyttat in i min nya lägenhet, kort efter att han gått över. Jag stod och blundade och förde mitt finger fram och tillbaka över raderna av CD-skivor – och de är oerhört många som alla vet som besökt mig. Plötsligt kände jag var fingret skulle stanna. just den skivan var det. Jag tog ut skivan ur hyllan, fortfarande blundande och lät fingret glida över baksidan av fodralet, nästan hela vägen ned. Sen öppnande jag ögonen. Och där stod jag med Prefab Sprouts platta ”Jordan the Comeback” i handen och pekade på näst sista låten. En väldigt fin låt med en mycket vacker text. Jag minns att jag fick gåshud för texten till ”Scarlet nights” handlar ju om att komma hem. Och vi hade ju båda kommit hem i samma vecka. Jag till min nya lägenhet i en ny del av stan. Han hade korsat Jordan-floden och gått över till andra sidan. Hem. 

Yes, I know we’re not saying goodbye.
Yes, I know that farewell don’t apply…

Blue as water, Jordan’s waters.
Blue as dawn and dawn will take you home…”

Han ser på mig och bara ler och nickar långsamt, fortfarande så där overkligt ljus, när jag berättar om min upplevelse och hur mycket jag uppskattat den. Och just som jag ska till att fråga honom varför han är här svarar han åter på nästa fråga. 

”Varför jag är här? Jo för att vi har något speciellt att berätta för dig. Något som jag kommit hit för att tala med dig om. Ett uppdrag för dig. Vi tror verkligen att du är redo för detta nu.”

”Vilka vi? Redo för vadå?” Jag får en minst sagt pirrig känsla av att höra honom säga de orden, även om jag kanske tror mig ha en aning om vad han menar. 

”Vilka ”vi” är kommer vi att kunna tala om senare, tids nog får vi oändligt med tid att tala om det. Men bara lyssna på mig nu och lyssna noga, för jag har inte så lång tid på mig innan jag måste tillbaka igen. Det har tagit lång, lång tid för att göra detta besök möjligt…”

Och så  börjar han berättar han för mig…

To be continued…

”Never my love” – om vackra tröstande vakendrömmar

Posted in Historia, musik, Tv-program with tags , , , on 19 februari, 2021 by japetus

Det är en utsökt suggestivt drömlik scen där musiken, ljussättningen, färgerna, interiören och kostymerna smälter samman till en lika förtjusande som övertygande vacker och berörande enhet… Ett stycke symbolisk feelgood när vi vill bort från nuvarande mörka pandemiska tunnelvandring. Om den scenen vill jag berätta!

Jag har just sett sista avsnittet, femte säsongen av TV-serien ”Outlander”. Det dröjde ända till nu i februari 2021 innan den till slut kom till Netflix så att jag kunde se den, ungefär ett år efter premiären. Jag upplevde att den femte säsongen överlag var bra, men ska inte ge mig in på att recensera den mer än att här kommentera denna enskilt extraordinära scen. En mycket kreativ scen som triggade och berörde mig på flera plan och på många sätt. Ni som till äventyrs ännu inte sett denna säsong men planerar att göra det, sluta läs här. Spoiler alert!

Det är en i grunden oerhört svår och stark scen. Men sättet som den berättas på är rent magiskt; det är ett gripande växelspel mellan det paradisiska och det helvetiska. Scenens grundförutsättning är faktiskt så till den milda grad obehaglig att jag inte vill säga mer om den än just att huvudpersonen Claire utsätts för något fruktansvärt. Det var länge sen en filmscen gjort mig så upprörd och rasande som denna, känslan av att vilja gripa in blev lika stark som när jag den gången såg tonårsligisterna kasta snöboll på den gamla stapplande tanten. Litet samma känsla, även om filmscenen naturligtvis är så ohyggligt mycket värre. Men ni förstår vad jag menar. Med den skillnaden att denna gång kunde jag av uppenbara skäl inte ingripa i filmscenen…

I denna nattsvarta situation skyddar sig tidsresenären Claire psykologiskt genom att i dagdrömmen ta sin tillflykt till något som för henne känns riktigt tryggt, långt bort från den ohyggliga 1700-talssituation hon befinner sig mitt uppe i. Hon dagdrömmer och tänker sig att hon åter befinner sig hemma i det sena 60-talets USA och att hon nu även har sin 1700-talsfamilj med sig. Hon visualiserar en möjlig fantasivärld och det är hennes bild av familjen transformerad till sent 1960-tal som vi får se. Det är hennes trygga dröm av Thanksgiving där en efter en av familjemedlemmarna dyker upp för att vara med på den gemensamma måltiden. Sekvensen är fylld av symboliska detaljer från de tidigare säsongerna.

Ljuset och känslan är som i en riktig feelgood-reklamfilm. Alla mår bra, alla individuella krämpor är borta och alla stympade kroppsdelar tillbaka. Ja t o m de döda har återuppstått. Så nog är detta en härligt paradisisk scen. Och inledningen med den gamla grammofonen och LP-skivan som Claire börjar spela medan hon väntar på sin familj är helt ljuvlig. Låtvalet får sägas vara perfekt, mer om det längre fram. I den här underbart kreativa scenen imponerar teamet bakom ”Outlander” verkligen på mig.


”The Fraser-family 1968” – klicka för större bild

Och det är detta dubbla tidsresande som blir så fascinerande att se för oss som följt serien och så länge bara fått sett dessa personer i sina 1700-talsroller och dito kostymering. Plötsligt får vi se dem alla 60-talsstylade från topp till tå. Och det ser förstås väldigt bra ut. Estetiskt ut i fingerspetsarna. Som läsare av denna blogg känner till har jag en mycket stark fascination för det sena 60-talet. Den tid då jag själv blev till och tog mina första stapplande steg. Därför blev det extra suggestivt för mig att se Claire, Jaime, Ian, Murtagh, Jocasta, Marsali och Fergus som de kunde ha sett ut 1968, det år då Claire lämnade samtiden, vår tid och gjorde sin andra tidsresa.

Det kändes också extra bra för mig att i denna mörka tid av pandemi för ett ögonblick symboliskt ta min tillflykt till något som också för mig känns oerhört tryggt och feelgood. Att regrediera tillbaka till ett varmt, tryggt och färgglatt sent 60-tal. Denna dimension gav scenen en extra nerv och aktualitet för mig här och nu. Se själva hur vacker den är!

Mitt i denna ljuva 60-talspastisch är det egentligen bara Claire som inte ser alltigenom jätteglad ut, hennes oro speglas väl av hennes allvarliga ansiktsuttryck. Som att hon förväntar sig att något hemskt närsomhelst ska hända. Hon gör det uttrycksfullt och elegant.

Njut av dessa 60-talsstylade färgstarka feelgood bilder…


Claire & Jaime


Marsali & Fergus, nu med båda händerna i behåll


Jocasta & Murtagh


Jaime, Ian (nyss hemkommen från Vietnam som dekorerad korpral i infanteriet) & Claire


Claire av årgång 1968 i tidstypiskt hem

Musiken man valt är hitsingeln ”Never my love” med gruppen The Association som hösten 1967 tog sig upp på en mycket hedrande andraplats på US Billboard Hot 100. I sig en väldigt mjuk och drömsk låt med en text som på ett utmärkt sätt passar den situation som Claire befinner sig. Texten är lika symboliskt tröstande och värmande som den trygga skotska tartan Jamie sveper in henne i. Harmonierna och stämsången i låten har en överjordiskt vacker känsla och kvalitet som på ett utsökt sätt gifter ihop känslan i bilderna. En sån känsla som när allt stannar upp, bromsar upp, en riktigt vacker sommarkväll när allt liksom står stilla. Det är så vackert gjort. Mycket smakfullt.

Det kommer bli bra – om Laleh, havet och poesin

Posted in musik, Poesi with tags , , , , , on 24 januari, 2021 by japetus

Det är som en tunnel denna pandemi. En mörk tunnel utan möjligheter till normala aktiviteter som vi vandrar i och det börjar kännas väldigt drygt och tröttsamt nu i januari 2021. Denna utdragna pandemi-upplevelse, nu i sin andra våg, är en stor prövning för oss alla. Om än på delvis olika sätt.

Ibland när jag sover drömmer jag att allt är som vanligt igen. Men så vaknar jag på morgonen och inser var jag ännu är nånstans denna den tristaste och mest asociala av januarimånader i mitt liv. Tunneln bara fortsätter och det enda alternativet är just att fortsätta framåt, dag efter dag. Arbetsintensiva dagar och asociala helger som är lika varandra intill förvillelse. Det är en mycket repetitiv och tålamodsprövande upplevelse. Vi vet att tunneln kommer ta slut, till slut. Vi vet bara inte när. Vi kan bara hålla i och hålla ut.

Men i tunneln ser vi då och då ljus. Ett av dessa var förra veckans presidenttillsättnings-ceremoni i Washington som bjöd på mycket inspiration och hopp. Det var vackert och minnesvärt. En annan av dessa ljusspridare är artisten Laleh Pourkarim. ”Hela Sveriges Laleh” som skriver så alldeles väldigt unika och speciella texter. På samma gång så kloka, poetiska, barnsliga, tokiga, djupa och outgrundligt vackra. Jag går tillbaka i bloggen till ”Så mycket bättre” 2012 och läser vad jag skrev om henne efter att ha sett henne uppträda de första gångerna. Jag hade ingen egen relation till artisten Laleh innan jag såg programmet.

Laleh – ung, begåvad, personlig, litet charmigt tafatt med ett mycket speciellt uttryck. Hon liksom smakar på texterna och orden på ett sätt som ingen annan och gör egensinniga och hisnande vackra kreativa versioner av de andra artisternas låtar. Mycket trevligt att hon är med.

Jag har själv haft litet svårt att ta till mig hennes musik då hon blev så sanslöst hajpad när hon slog igenom för ett par år sedan. Det blev bara för mycket superlativer och jag blev misstänksam och skeptisk. Som jag ofta blir i sådana lägen. Nu har jag fattat vad det handlar om”.

Ja jag har nu definitivt fattat vad det handlar om när det gäller Laleh. För det är mycket i hennes poetiska texter som jag har lätt att ta till mig och djupt beröras av. När hon sjunger om dagen, solen, havet, våren, att vissa dör unga och om vår stund på Jorden, ja då är det omöjligt för mig att inte bli berörd. Jag vet att jag är i gott sällskap. Hon har ett mycket personligt poetiskt uttryck med bilder och metaforer som talar direkt till mig. Laleh är en stor poet. 


Laleh: ”Det kommer bli bra”, singel släppt 17 april 2020

I höstas visade min arbetskamrat JJ videon till förra årets singel ”Det kommer bli bra” som innehåller väldigt mycket av just dessa för mig så personligt berörande metaforer. Singeln kom i april 2020 och då var vi ju mitt uppe i det svåraste av corona-pandemins första våg. Men jag hörde den inte då, utan först nu i höstas när vi börjat kämpa som bäst med den andra vågen. Den svårare vågen.

”Om jag går vilse
Få mig att hitta tillbaks
Visa mig havet igen
Det som fanns före och är större än jag

Jag är bara en sten i havet
Det är inte värre än så
Så, så, så, några ringar på ett hav
Är allt vi lämnar kvar.

Det kommer bli bra!” 

I den kampen kan det verkligen vara välbehövligt med positiva intryck och pepp. Och de bilder Laleh målar upp här är mycket vackra och lugnande. Och kändes så bekant på nåt sätt.  Var hade jag sett de här bilderna tidigare? Det här var ju så bekant. En stark känsla av deja vu. Eller var det bara ett falskt, konstruerat minne som det som beskrivs i Anders Hansens intressanta programserie ”Din hjärna” på SVT?

Och precis som Anders beskriver det är sömnen viktig på så många sätt. Bland annat för att sortera våra intryck och tankar.  Och kan man tänka sig att när jag vaknade imorse så mindes jag var jag tidigare stött på dessa bilder från havet…

För att hitta svaret måste vi söka oss långt tillbaka till det sena 80-talet då jag någon gång hösten-vintern 1988-89 skrev på en diktsamling med arbetsnamnet ”Sett från under ytan”. Jag borde ha fokuserat mer på mina studier, men det egna skrivandet kändes bitvis viktigare än framförallt redovisningen på Ekonomlinjen. Bilderna av det eviga havet hade kommit till mig året innan då jag som 19-åring första gången verkligen ”mötte” Medelhavet. Det var ett mycket omtumlande starkt möte som stannade hos mig och påverkade mig i mitt skrivande.

Från den tiden har havet alltid ett haft en central plats i mitt liv som dynamo, kraftkälla, vilopunkt och outsinligt batteri. För det är ju liksom alltid nytt vid varje möte…

Jag gick ned i källaren och letade fram en gammal flyttlåda full av drivor av gamla anteckningar gjorda såväl för hand på spiralblock som dåtida enkla plottriga printade svartvita matris-utskrifter. I de djupare poetiska lagren från det sena 80-talet hittade jag till slut kladden och de printade utkasten från ”Sett från under ytan” och till min glädje även denna nu 33-åriga dikt om gruskornet och det eviga stora havet som Laleh fått mig att minnas. Nu blir det världspremiär och jag ser en och annan Jakob Hellman- och Lars Gustafsson-referens men det är helt ok och inte fy skam. Och det är långt, långt före Laleh så i vår linjära tid här och nu kan hennes låt inte haft något med den här dikten att göra.

Och ja… Mycket av det som ligger i den där flyttlådan ska av barmhärtiga skäl aldrig bli offentligt och så var ju aldrig heller tanken eftersom det är ren och skär personlig terapi. Men detta gamla alster är ok.

För detta gamla alster – liksom Lalehs vackra ord och musik – gjorde mig riktigt glad och det behövde jag verkligen idag. Och tänk om 20-åringen där och då ens kunnat ana vad som skulle hända i den framtid som nu till slut ser dikten publicerad?

Framförallt – det kommer bli bra!

”Havet, alltid nytt
och ändå evigt.

Samma stora hav
som fanns där före mig.

Samma stora hav
som finns där långt efter mig
med nya horisonter
för nya människor att
mötas vid.
Och ändå alltid
samma stora hav.
Nytt och evigt. 

Gruskornet,
ett av otaliga i havet och ändå unikt

med just sin resa och sin form. 
I strandkanten,
nu spolad fram och åter,
av de evigt brytande vågorna.
Havets mäktiga andetag.

Ömsom kastad upp på stranden,
glittrande blank i solen.

Ömsom åter nere dansande i den bubblande,
brytande havsvågen. 

Ömsom dragen djupare ned
med den blanka havsytan ovan
som sin egen himmel. 

Vattenytans krusningar är alltid
vackrast underifrån.”

”Äntligen borta”: Jakob Hellmans omöjliga uppföljare är idag ett faktum!

Posted in musik, Personlig kommentar with tags , on 8 januari, 2021 by japetus

Plötsligt händer det. Redan när han sjunger ”när det skymmer drar jag fördel av min obetydlighet” har han fångat mig igen. Jag småler, så typiskt Jakob Hellman!

”Jag tycker livet känns som en skatt när dagen börjar ta slut
och det börjar bli natt
Men jag har väntat, nu tror jag timmen är slagen
Jag känner mig som besatt

När det skymmer ser jag hela världen i ett annat ljus
När det skymmer och jag kommer ut ur mitt hus
och ser på världen som den är
När det skymmer är det vackert här…”

För övrigt är just denna fina låt ett av exemplen på hur utsökt uttrycksfulla texter Jakob Hellman skriver. Fortfarande. För detta är ju en av låtarna på den nya plattan ”Äntligen borta” som släpps idag den 8 januari på det som kunde ha blivit David Bowies 74-årsdag och Elvis Presleys 86-årsdag. Nu blev det istället framförallt den dag då Jakob Hellman till slut, hela 31 år 10 månader och 25 dagar efter succédebuten, kom att släppa sin uppföljarskiva. Det är ett stycke vacker svensk musikhistoria som skrivs idag.

Att uppföljare till succéer kan vara svåra är nog de flesta artister överens om. Men denna platta får nog betraktas som Sveriges mest omtalade och mest efterlängtade uppföljare någonsin. För många grånade fans är det en obegripligt efterlängtad platta med känslomässiga spår, klanger och minnestrådar långt tillbaka till en annan tid, ett annat land. Ett land där Jakob Hellman ofta sägs vara den första svenska manliga artist som bröt med en lång tradition av bredbent svensk manlighet och ersatte den med en uppdaterad sårbarhet. Ja kanske är det så? Hursomhelst, en av dessa många med starka minnen av Jakobs debut är jag som nu skriver dessa rader. Jag var 21 år gammal när jag första gången hörde honom. Nu är jag 52, snart 53. Om Jakob väntar lika länge till nästa platta så är han 87 när den släpps 2053. Tanken svindlar.


Uppföljaren med stort U: Jakob Hellman, ”Äntligen borta”, 2021 Layouten är välbekant… (Klicka för större bild)

I den gångna höstens ”Så mycket bättre” förklarade den nu 55-årige Jakob att han drog sig undan efter genombrottet 1989 eftersom han helt enkelt inte orkade med trycket att göra en skiva till, den där svåra uppföljaren. Han gömde sig därför från alla dem som skulle kunna pressa honom att leverera. Ensam hade han det inte i sig, så det blev inget under dessa dryga 30 år medan han var  upptagen med att vara ”nån annan”.

“Sitter i mitt fönster och ser ut på världen […] Jag väntade bara ett tag bredvid densjunger han på det inledande titelspåret. Och det är just så det känns. Som att Jakob Hellman under alla åren som gått har suttit bredvid världen, tittat på den och på sig själv i ett långvarigt försök att hitta sin plats.

Men han konstaterade också att han trots allt är bäst på att vara just ”artisten Jakob Hellman”. Att han till slut insett att han trivs bäst med det är vi många som är glada för. Resultatet av denna insikt är just medverkan i det breda underhållningsprogrammet och så framförallt denna utmärkta popplatta som han släpper idag. För plattan… Ja den är, sympatiskt och lyckligtvis nog, ett alldeles utmärkt vackert och tilltalande knippe text och musik.


Lars Jakob Olov Hellman (1965- )

Jag såg att en recensent skrev om plattan att den ”är telefonsamtalet du har med en vän du inte pratat med på evigheter och ni tar upp tråden precis där ni senast slutade.” Det skulle jag säga är på pricken. För det är både väldigt mycket och väldigt litet som hänt med musiken sedan 1989. För just liksom plattan på samma gång får mig att känna att inget hänt sen 1989 så är allt förändrat i uttrycket då berättaren nu står på en helt annan utsiktspunkt livet. Det finns en liknande inverterad retro-upplevelse i skivomslaget.

Jag kan uppleva att de tio nya låtarna nästan kunde ha varit inspelade direkt efter debuten, t ex sjunger han precis lika bra som då. Rösten är densamma och sättningen och arrangemangen är ganska lika. Särskilt tydligt är det i låtar som ”Nu är natten här”, ”Jag är i himmelen” och ”Nere i min mörka grav” som, åtminstone vid en första lyssning låter som att det kunde varit med på debuten. Men det är mer än så för det har verkligen skett en nyansförändring i texterna då just utsiktspunkten nu är en annan. Texter som fortsatt är helt mästerligt vacker poesi. Det finns många exempel på det. “Och någon undrar […] när det är dags för mig att lägga av” från Nere i min mörka grav och “Jag vaknar upp och börjar om och om” samt “Jorden spricker av längtan efter att du gör något” från Trettiofem. Det är gripande personliga skildringar av den långa och svåra utmaningen att komma tillbaka efter den långa kampen mot följderna av den egna framgången.

Skillnaden är just att tonen och texterna naturligt nog är sorgsnare och äldre. Skivan innehåller just många fina melodier med texter som är precis lika bra som det han gjorde då, bara med fler gråa hår. Debutens unga sprudlande nervöst spralliga energi har nu uppdaterats och kompletterats av medelålders melodier där han mer naket och kritiskt sjunger om långa relationer, barnlöshet och den obarmhärtigt existentiella insikten att livet kommer att ta slut och att det börjar märkas att det kan sluta så mycket fortare än det egentligen går att förstå.

Melodierna är ofta påfallande vackra och nästan litet blygsamma där de samspelar med Jakobs alldeles unika sätt att sjunga på sitt speciella litet andfådda fraserade sätt och sina fina nyanser, inflikade rytmer och vackra musikaliska figurer på gitarr och klaviatur. Och jag kan hålla med en annan recensent som skriver att ”i grund och botten är albumets låtar den Jakob Hellman vi lärde känna då, som får oss att dansa till vittnesmål ur livet som egentligen lika gärna kunde få en att gråta”.

Det är sant att de lyssnare som kan se det stora i det enkla kommer att belönas rikligt av den nya plattan. Och det är också sant att det inte är en mörk och uppgiven platta trots ett ofta närvarande svenskt vemod. Som motvikt och kontrast till det mörka och dystra delarna av plattan står influensen från Jakobs fru Karolina som är präst i Svenska Kyrkan på Mallorca där de nuförtiden bor. Det är naturligtvis mest uppenbart i den vackra cover-versionen av psalmen ”I denna ljuva sommartid” samt låtarna ”Måste va lycklig nu” och ”Jag bor i himmelen” som rymmer många hoppfulla kristna uttryck och anspelningar. Här kan jag hålla med en annan recensent som beskriver att man ”hör en stärkt Hellman med en tillförsikt inför vad som komma skall, ödmjuk inför vad som varit”.

Mest personligt och djupast berörande för mig är att det finns en mjukhet och skönhet i den här plattan som får mig att rysa av somrigt välbehag och den känslan jag får av sommarkvällar på Jorden. Det är en ljuvligt existentiell sammetslen julikänsla som är så underbart unikt svensk att tiden stannar upp och håller andan – när det skymmer. Kanske snuddade jag första gången i denna upphöjda och förstärkta livsupplevelse när jag som tonåring första gången läste Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori”? Festligt nog har en annan recensent haft en liknande upplevelse. ”Precis som hos förebilden Ted Gärdestad påminner melodierna och stämningarna mer om värmen i gulnade fotografier eller mjuka sommarkvällar.”

Och det är därför ett väldigt vackert grepp och en hellmansk showstopper att avsluta plattan med en coda i form av en mjukare akustisk version av just ”När det skymmer” som så vackert rundar av…

”När det skymmer ser jag hela världen i ett annat ljus
När det skymmer och jag kommer ut ur mitt hus
och ser på världen som den är
När det skymmer är det vackert här…”

Notera de små filmsnuttarna han gjort till varje låt i Spotify-listan.

Vintersolståndet 2020 – en vändpunkt i det djupaste mörkret

Posted in Natur och årstider with tags , on 21 december, 2020 by japetus

Idag den 21 december 2020 kl 11.02 har vi vintersolståndet i Sverige och på norra halvklotet. Årets kortaste dag innebär också vändpunkten i balansen mellan ljus och mörker. Dagen kommer bli extra mörk i år eftersom vi, åtminstone i södra Sverige, inte har någon snö som lyser upp. Kanske känns den också extra mörk i år med anledning av den pandemiska prövning vi nu upplever den troligen värsta tiden av.

När jag igår söndag gick en promenad på stan vid lunchtid slogs jag av hur milt det fortfarande känns i luften. 7,5 grader varmt var det och nästan vårkänsla i luften. Inte alls nån känsla av midvinter. Och vi har ju inte heller någon någon meteorologisk vinter än. Det slår mig att det faktiskt var varmare än vid Stockholm Marathon den 2 juni 2012 – då var det 3 grader varmt vid starten!


Vintersolståndet – när solen orkar upp som allra minst

Som läsare av denna blogg väl vet brukar jag noga följa denna ljusets cykel en gång i kvartalet, från vintersolstånd i december till vårdagjämning i mars och vidare till sommarsolstånd i juni och sedan höstdagjämningen i september. Ljusets och mörkrets ebb och flod. Det finns för mig en stark känslomässig koppling mellan dessa Jordens andetag och eviga rytm. Nu börjar inandningen av ljus igen.


Vintersolståndet – årets längsta skuggor blir också en möjlighet, givet att vi ens får se solen

Om ljuset är syret så har Jorden på norra halvklotet som minst i lungorna just nu. Vi är nu mitt i det mörka halvåret, utandningens slut, det blir inte mörkare och syrefattigare än så här. För nu vänder det och vi har tre månader fram till den tidpunkt då vi går in i det ljusa halvåret.

Och denna metafor med utandningen och syrefattigheten har väl aldrig varit mer aktuell än nu när vi befinner oss i vad som med all sannolikhet är den allra svåraste fasen av covid19-pandemin. Veckorna innan vaccineringen kan börja i Sverige. Symboliken i att det nu vänder känns därför starkare än någonsin tidigare av alla år jag skrivit på detta tema. Nu vänder det djupaste mörkret!

Så mycket bättre 2020 del 8 – Säsongsavslutningen blev damernas

Posted in musik, Tv-program on 20 december, 2020 by japetus

Get-yoga?!
Jag har under de senaste 25 åren provat många olika varianter av yoga, även om yoga aldrig blivit just något annat än nåt jag testar då och då. Men eftersom jag har många vänner som är riktigt duktiga på yoga har jag ändå litet koll på området. Men detta till trots har jag noll-koll på denna fascinerande form av yoga. 

Mitt öppna sinne till trots måste jag säga att det kändes litet konstlat och sökt. Även om jag inte reagerade så starkt som Alexander som verkligen inte gillade något av det hela. Det låg mycket i Toves kommentar att han är ”en riktig Citykid”. Plura somnade givetvis. Men han vaknade och talade om att han helst skulle vilja äta upp de söta små djuren. Och hans uppvaknande skulle blir mer symboliskt då han längre fram i programmet visade de bästa framfötter han överhuvudtaget visat denna säsong.

Vad som kom att sticka ut mest, utöver låtarna, i denna säsongsavslutning var den aktivitet som Tove Styrke bidrog med på eftermiddagen. Bröllopsklänningarna – med en avslutande gemensam gruppbild. 

Alla ställde upp på denna kreativa och tjusiga övning i vitt. Ja alla utom Plura. Men förklaringen till varför Plura inte var med och provade dessa brudklänningar var inte bara att han troligen inte fått plats i någon av dem. Han hade kreerat något speciellt till avslutningskvällen. Något alldeles speciellt.

Här upplevde jag att vi fick se något som liknade Pluras återuppståndelse och det i form av en alldeles utmärkt version av klassiska ”Jag hade en gång en båt” med Cornelis Vreeswijk och Ann-Louise Hansson från 1966. Plura hade skrivit en överraskande lång och välformulerat humoristisk ironisk text om vad som hänt under veckan. Här tog han sitt ledaransvar fullt ut och gjorde det med den äran. Jag skriver inte ”överraskande” för att jag överraskats av att Plura skrivit en så bra och slagfärdigt träffsäker text. Han är en ypperlig textförfattare, men det härliga var att han liksom vaknat till och faktiskt gjort detta. 

Och kvällens låtar bjöd även de på flera ypperliga inslag och de ramades in av två helt makalösa svenska kvinnoröster. En började och en avslutade. Båda med överlägsen bravur på sina egna respektive sätt. 

Loreen – Jag är en vampyr (Markus Krunegård)
Oj, nu händer det nåt. Loreen får kontakt med marken och står plötsligt stadigt med båda fötterna på den med en kraft och en energi vi inte hört och sett tidigare i programmet. Det kosmiska och svårtillgängligt konstnärliga får för detta ögonblick stryka på foten och vi serveras en catchig och driven cover av denna brottarhit och stora personliga favorit. Och hon ser verkligen personifierat cool ut i varenda fläta och fingerspets när hon framför den. Det finns en enorm kraft och knappt dold aggressivitet som pyr just vid ytan i leken med vokalljuden i Loreens version. Vilken röst! Hon spar på den egentliga refrängen om vampyren till slutet och fokuserar mer på hur världen är så underbar. För det är ju hennes version. En alldeles suverän version. Så alldeles väldigt sympatiskt av henne att göra den!


Jakob Hellman – Lakan (Newkid)

Oj igen, här kom ett helt annat uttryck. Jakob gör denna version på ett sätt som inte är typiskt hans eget. Han talar också om att han är nyfiken på hur yngre artister som Alexander ”jobbar” och deras uttryck. Verkligen kul att Jakob vill pröva det och han ser tagen ut på slutet. Intressant. Bra text. Berörande. Utan att för den skull troligen kunna bli en hit. 
https://tv4play.se/program/så-mycket-bättre/13310800

Newkid – Visa mig (Jakob Hellman)
Alexander svarar med en omedelbart ”tillbaka-kaka”. Och det här blir speciellt för han plockar delar ur flera av Jakobs låtar och adderar det till en helt fri tolkning som inte har så mycket med originalet att göra. Men det blir bra och visst är det kul när Alexander beskriver Jakobs speciella gester och uttryck på scen och att Jakob gjort en del bra texter det glimmar till om då och då. Jodå, det kan vi vara överens om.
https://tv4play.se/program/så-mycket-bättre/13310806

Tove Styrke – Varje sår söker ett sår (Helen Sjöholm/Billy Joel)
Här kommer ännu en för mig okänd låt. Jag har inte mycket koll på Billy Joel, men det är tydligt att det är en väldigt fin låt som jag kan förstå varför Helen valt att göra. Och Tove gör den känslosamt och starkt och nästan väsande. Särskilt mycket sticker en tänkvärd rad ut: ”Säg kan vi ha varann ändå?” – väldigt fint. Så kan det kännas. 
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/13310805&first=13310806

Markus Krunegård – 3ans spårvagn genom ljuva livet (Eldkvarn/Plura)
Så kom den till slut – ”Norrköpings nationalsång”. Jag tänkte väl att den eller ”Kärlekens tunga” måste nån bara göra. Men det är naturligt att norrköpingssonen Markus väljer att göra just denna låt. Han är trogen texten i originalet, men har gjort om melodin i refrängen, som jag egentligen – i kraft av den stora catchigheten – tycker är det bästa med låten. Nu är det bra ändå för Markus version har sina poänger plus att han fyller på med litet extra rappad guidning genom centrala Norrköping och förstås med en enorm energi i framförandet. Och därför får vi då tillslut äntligen säsongens första riktiga rockhopp. Och det är rejält och ser rätt allvarligt ut för Markus rasar omkull som den värste Jim Morrison eller Iggy Pop. Men likt Iggy och Jim klarar han sig utmärkt bra ändå och reser sig efter en liten stund, svärande över alla sladdar. 
https://tv4play.se/program/så-mycket-bättre/13310803

Helen Sjöholm – ”Euforia” (Loreen)
Från den första vackra treklangen och vidare rakt igenom är detta en väldigt poetiskt vacker svensk version av Loreens majestätiskt stora megahit från ESC 2012. Och Helen gör det som vanligt med bettet i rösten och den pipa som bara hon har. Vilken röst! Avslutningens crescendo är mästerligt och kommer säkert kunna bli en svensk evergreen. Det är existentiellt, monumentalt, grandiost och episkt. Ja ni hör hur orden bara växer när jag beskriver denna genuint storslaget poetiska upplevelse. Strålande vackert och bra Helen! 

https://tv4play.se/program/så-mycket-bättre/13310798

Och just så med denna monumentalt vackra svenska eufori avslutas det sista avsnittet av den elfte säsongen av Så mycket bättre. Detta avsnitt blev damernas då både Loreen och Helen briljerade och ramade in föreställningen på sina egna unika sätt. Och Jakob får nog mycket medhåll när han säger att det var en perfekt avslutning. För det var det ju.

 
Klicka för mycket större bild.

Och jag skulle för egen del vilja summera denna säsong med att jag upplevt den som en av de bättre. Och det är tacksamt eftersom denna covid-säsong är så fattig på livemusik. Det här är nog på det sättet den kanske allra viktigaste säsongen hittills. Men hursomhelst, det var intressant att få stifta en första bekantskap med Ana Diaz, Silvana Imam och Newkid. Men den trio som lämnar starkast intryck i mig är dessa som i mitt tycke mest bidrog till årets upplaga. Jag tänker förstås på Benjamin Ingrossos nyfikna och energigivande närvaro med proffsiga framträdanden, Jakob Hellmans lysande återuppståndelse med nerv och sanningssäganden och Helen Sjöholms vackraste kvinnoröst i Sverige. Många bra framträdanden fick vi, men dessa tre intryck är de jag väljer för min topp-3.

Visst, jag hade så gärna velat höra ”Du är allt jag vill ha” av Jakob Hellman framförd av kanske Markus Krunegård, men man kan inte få allt här i livet. Man – eller en om du är mer genusmedveten – måste vara väldigt nöjd med det som bjöds. Framförallt är jag det. Och det är ju min blogg. Varken man eller ens. 

Jag tycker Jakob summerade det fint: Jag har oroat mig för vad man gör här i det här sammanhanget. På slutet känns det som att det inte spelar så stor roll. Jag får vara med om det…

Ett särskilt tack till dig Jakob för din nyfikenhet och för att du vågade delta som dig själv med din integritet efter alla dessa år och för att jag fick vara med om det innan våra livsresor tog slut. 

Så mycket bättre 2020 del 7 – Om fäktning, meditation och en riktigt personligt berörande brottarhit

Posted in musik, Tv-program with tags , , , on 13 december, 2020 by japetus

”Stopp! Hej hallå! Jag ville bara säga, du är inte ensam om att bära denna längtan…”

Ja där kom den! En av 90-talet allra största och mest personligt berörande svenska popfavoriter, men vi kommer till det litet längre fram. Först något om mina intryck från det sjunde avsnittet av höstens upplaga av Sveriges största musikunderhållning.


Plura och Per Persson gör ”Tusen dagar härifrån”, men mer om det längre fram (och klicka för större bild)

Efter en kort fundering kring ev spökerier på Grå Gåsen stod det klart att Jakob vill prova fäktning och får med sig Markus, Tove och Alexander. Alexander visar sig ha god talang, men i en rafflande final lyckas Jakob ändå till slut slå honom. Det var en udda och roligt icke-tippad aktivitet, även om den inte var hade samma icke-PK-vibbar som Olle Ljungströms pistolskytte när det begav sig 2012. 

Loreen erbjuder ett för henne mer genreriktigt mindfulness-alternativ och håller i en meditationsklass som Helen och Plura följer med på. Det blir en andningsövning där Plura naturligtvis somnar. Ingen är knappast förvånad, men det ska sägas att är man litet trött efter en sen gårdagskväll kan den bäste somna en vacker morgon då denna typ av övningar pågår – vilket undertecknad också upplevt på en loge i en underbar värmländsk kursgård. 

Jag måste också säga att det är väldigt fint och glädjande att se att Jakob Hellman i detta tredje program ser mer bekväm ut. Det gick mycket lättare att framträda och det tycks som att han faktiskt trivs ännu mer nu, kanske kan slappna av mer och faktiskt uppskatta och gilla det mesta. Det gläder mig. 

Och det var faktiskt riktigt kreativt kul tycker jag att Markus Krunegård, Ana Diaz och Plura tar sig an att göra en egen ny video till mamma Pernilla Wahlgren och pappa Emilio Ingrossos gamla bortglömda 80-talshit och spela in detta till Benjamin. Det blir en succé och Benjamin ”dör” naturligtvis när han ser det, för det är ju faktiskt riktigt kul. Plura är episk som segelbåt och det kändes litet extra trevligt att Ana D ville och orkade delta i den utflykten, hon har ju annars av olika skäl inte deltagit så mycket. Det här gjorde hon däremot verkligen med bravur! 


Jodå, vi anar Plura med segelbåten där i bilden. Det är kul. Jättekul. 

Charmigt är också att få se ett klipp från Vuollerim i sent 70-tal då en av Jakobs barndomsvänner i bandet Ampere berättar om bandets fokuserade gitarrist och sångare. litet festligt att man får höra en Gyllene Tider-cover. Oväntat? Nej kanske inte ändå 1979.

En sak som helt enkelt behöver styras upp och redas ut är denna. Har sett att det skrivs i kvällstidningarna att versionerna vi fått höra av Jakob Hellmans låtar så här långt är usla och särskilt mycket med ”Roy & Roger”/Macken-skäll (vad nu det har med plåtslageri att göra?) har Helen Sjöholms kreativa plåtslagar-version av ”Hon har ett sätt” fått. Helt orättvist måste jag säga. Det är en tämligen tondöv sågning av säga nåt sånt. Tvärtom var det där en väldigt musikalisk och kreativ version. Den är absolut inte dålig. 

Helen Sjöholm – Vintergatan och Korallreven (Markus Krunegård)
Jag har ju egentligen själv bara lyssnat på Markus första platta, så jag känner inte igen den här låten från 2012 som uppenbarligen är värd mer uppmärksamhet. Väldigt fin och välskriven text som proffset Helen Sjöholm gör en uttrycksfull, finstämd och välsjungen version av. Hon har en enorm förmåga att återge en text; en sagolikt tydlig och i nutid mer ovanlig diktion. Och den här texten är värd att höras, ”Mänsklig värme, snälla kom närmre”, som jag förstår att den också kallas. 

Jakob Hellman – Säg inte nånting (Tove Styrke)
Kanske var det oväntat att Jakob skulle ta sig an denna, som jag förstått, nya Tove-låt. Självklart har han översatt den och ”hellmanifierat” den på omisskänligt sätt. Det är en klurig och finurlig textöversättning han gjort och trots att han inledningsvis tappar sin publik genom en litet ekivok inledning och att det kan vara litet svårt att höra allt han sjunger – till skillnad från Helen – så är det en väldigt fin version han skapat.
Och visst är detta ett helt outstanding stycke text: ”Du är litet ung, kanske 42…” en helt obetalbar hellmansk rad.

https://www.tv4play.se/program/så-mycket-bättre/13309134?utm_source=permalink&utm_medium=sharing&utm_campaign=tv4play_sharing

Ana Diaz – Vara Vänner (Jakob Hellman)
Jo där ser man, Ana Diaz tar sig an Jakobs största hit, hon var ett stort fan förstår vi och lyssnade mycket på Jakobs platta i mellanstadiet där hon befann sig när det begav sig. Men det är ju knappast oväntat ändå eftersom hon gärna gör relationslåtar av det mer vemodiga eller sorgliga slaget. En låt som jag upplever hann bli lätt sönderspelad där och då, men här har vi en intressant ny upplaga. Känns som en lätt Sting-inspirerad version med inslag av ”Fields of Gold”. En ny melodi, men nästan helt trogen den fina texten i originalet. Och visst syns det att Jakob gillade det.  

https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/13309135

Loreen – Du är min man (Helen Sjöholm)
Liksom Jakob Hellman kan Loreen stöpa om sina covers och på ett omisskännligt sätt göra dem till sina. Det blir mystiskt, eteriskt, konstnärligt med en speciell nattradio-känsla. Det blir kosmiskt. Så alldeles väldigt annorlunda det kraftfullt taktfasta originalet. Det här är en till loreenifierad låt där jag åter upplever att själva melodin försvinner litet för mycket i mystiken och ambient-stämning. ”Voodoo” säger Plura och jag förstår vad han menar även om det blir litet bakvänt i det här sammanhanget då det fenomenet snarast brukar förknippas med motsatsen till kärlek. 

Det betyder inte att jag tycker att det är dåligt, bara att det är så långt från originalet att det nästan inte går att höra att det är en cover. Jag kan tänka mig vilken stor artist som Loreen skulle kunna bli om hon gjorde det enkelt för sig och gjorde mer hits. Men det vill hon ju inte. Det är ju inte hon. När hon vill göra en ny version av ”Euphoria” så accepteras det inte av fansen. De vill höra hitten och ingen ambient. 

Loreen gör en typiskt Loreen-eterisk konstnärlig cover på Helen Sjöholms ”Du är min man”


Newkid – Mitt hjärta bara sviker mig (Loreen)

Här visar det sig att Alex gör en cover på Loreens första försök i Melodifestivalen 2011. Naturligtvis var den på engelska där och då, även om jag naturligtvis inte minns den, så ingen idé att låtsas. Han sjunger fortsatt riktigt bra och han har verkligen talang. Men i detta lägre tempo och mindre format blir det inte mer än ok för mig, men det är härligt att se hur Loreen gillar Alex cover. 
https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/13309137&first=13309135


Plura & Per Persson – Tusen dagar härifrån (Perssons Pack & Jakob Hellman)

”I ett helt annat land har vintern börjat komma och dagarna på stranden känns som hundra år sen, när ett regn tar sig ned på insidan av kragen och stövlarna hon köpte imorse är förstörda..”

Ja här kommer den då till sist i kvällens avsnitt. Har hoppats att den skulle dyka upp. En av det tidiga 90-talets största svenska pophits och i kraft av de ljuvligt känslosamma och starka upplevelser jag personligen förknippar låten med är det nog min största favorit från där och då. Åtminstone solklart i den genren på svenska. Och detta är djupt rotat på flera plan kan man säga. Den här låten knyter nämligen an såväl till en av mitt livs stora kärleksupplevelser som till de två stora teman som jag jobbat litet extra med på den här livsresan – längtan och tålamod. Jag jobbar på dem än…

Men det här är ju egentligen inte Jakobs låt, även om han medverkade i den. Det är en låt med Perssons Pack, i själva verket öppningsspåret från deras tredje LP ”Äkta hjärtan” från 1991. Också det en alldeles utmärkt platta som även rymmer den suveräna och för mig starkt personliga ”Nyårsafton i New York”. 

Perssons Pack är kanske det svenska band som jag (tillsammans med The Creeps) sett flest gånger live. Och de var kända för sina vilda konserter. Jo då, så var det. Jag vet för jag var med. De spelade väldigt mycket och ofta live under den första hälften av 90-talet då de var som störst. Per Persson var finurlig och rätt kaxig på scen och han har skrivit alldeles överraskande många utmärkta fascinerande skrönor till låtar. Han är speciell och inte direkt pk. Jag tror att han skulle kunna vara utmärkt för det här programmet. 

Och visst är det kul att se Plura väckas till litet mer liv. Jag är inte ett dugg överraskad att han väljer just den här låten, eftersom jag dessutom förstår att han/Eldkvarn turnerat med Perssons Pack. Även om jag är ganska säker på att Markus kunnat göra en bättre cover av den. Men nu ska jag inte vara sån och visst är det bra! Jag ser att recensenten i Aftonbladet skruvat upp de stora lovorden och det är trevligt att se, för han kan vara ganska så elak annars. Men det här gillar han verkligen. För ja, det är en grym låt. Och Jakob sitter med tårar i ögonen på slutet. Fint! 

Plura och Per Persson gör Perssons Packs ”Tusen dagar härifrån”

Hursomhelst är originalet av ”Tusen dagar härifrån” fortfarande den klart bästa versionen och jag lägger den här för er skull kära läsare. Det är en riktig höjdare som nu kan sägas komma från den tid som nu kan sägas vara när ”farfar var ung”. Här kommer den utsökt vackra melodin och dito poetiska texten mer till sin rätt. 

”Tusen dagar härifrån” med Perssons Pack & Jakob Hellman, 1991. Dålig upplösning i videon, men ljudet är bra

Inför nästa vecka uppfattade jag att Loreen var på gång att göra Markus stora hit ”Jag är en vampyr” som verkligen är en brottarhit. Och det verkar som att hon kanske inte helt gått in i sin annars oftast konstnärliga värld. Det låter som att hon kanske har en rejäl hit på gång där. Ser fram mot det!

Så mycket bättre 2020 del 6 – Mest om mötet mellan Jakob och Helen

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , , on 6 december, 2020 by japetus

Kvällens avsnitt kom för min del att handla mest om det starka mötet mellan Jakob Hellman och kvällens nykomling Helen Sjöholm samt Loreens sena uppdykande. En intressant triss. Extra känslosamt var också Newkids och hans mammas stapplande försök att uttrycka känslorna de känner för varandra. Något som var så äkta och genuint sant att övriga deltagare rördes till tårar, inte minst Jakob Hellman.

Annars var en del sig likt. Plura är fortsatt inte riktigt med i matchen. Den här veckan missade han dock inte nästa gästs ankomst, men när Helen Sjöholm ska anlända så har produktionen låtit bli att klippa bort att han frågar efter ”Titti”. Gissningsvis tänkte han på Titti Sjöblom (Alice Babs dotter som bl a var med i schlagerfestivalen ’74 med sin ”Fröken Ur sång”, en gammal personlig favorit från min största tid som 6-7-årigt fan av den genren.)

Det är väldigt fint att se hur uppenbart starstruck Jakob Hellman blir när Helen Sjöholm anländer. Han är helt tydligt ett stort fan av henne, t o m så att han var med på premiären av ”Kristina från Duvemåla”. Helen har en väldigt fin effekt på hela gruppen. Hon har en alldeles sällsynt lågmäld värdighet, med fötterna stabilt på Jorden, som liksom uppfyller det rum hon landar i. Helen är en stor och och mycket folkkär stjärna som sannerligen inte har något mer att bevisa. Alexander ”Newkid” talar om en ängel med sjysst aura. Han beskriver att han blir lugn av att bara se på henne, mycket välfunnet. Hon bidrar med ett lugn och en harmoni som gör gruppen gott.

Jakob har ju även noterat att Helen Sjöholm körat med Ted Gärdestad och just det klippet de visar har jag själv sett tidigare för några år sen när det var Ted Gärdestad-tema i just ”Så mycket bättre”. Jag letade och hittade massor med olika klipp med Ted och då bl a även detta.

Det kommer litet gamla klipp med Helen från olika tidiga musikaliska framträdanden i hennes karriär och det gemensamma och entydiga intrycket är vilken stark röst hon har och hur proffsigt och enkelt körandet och stämsången funkar för en tjej med hennes enorma musikaliska begåvningen. Vackra klanger i stämsången!

Och Newkid ger ett intryck av att vara okomplicerad, ärlig och okonstlad. Han pratar rakt och ogarderat på ett litet barnsligt naivt och ganska charmigt sätt. Han är en god man med ett gott hjärta. Det är som sagt extra berörande att se Alexander och hans mamma kommunicera och ha så svårt att uttrycka de starka känslorna, ”Vi snackar inte om de här sakerna. I vår familj får man visa det på nåt annat sätt”.  Det kan nog låta bekant för många familjer i det här landet.

Jag gråter bara i regnet – Ana Diaz (Newkid)
Bilden av tårarna i regnet dyker upp då och då i musikens och filmens värld, inte minst i första Blade Runner. Men det visade sig att även Newkid gjort en sån låt och det förvånar inte att det är en uppbrottslåt för Ana har visat en förkärlek för sådana. Hon driver upp tempot elektrifierar covern, men det känns litet anonymt för mig. 

Du måste finnas – Newkid (Helen Sjöholm)
Ja här är det åter mycket känslor för Alexander och hans mamma. Det blir väldigt känslosamt och stapplande när de försöker tala om det på telefon. I Newkids version handlar detta Sjöholmska paradnummer inte så mycket om en gudsuppgörelse, utan en transformation till ett mer personligt plan. Det låter som en typisk Idol-tolkning i mina öron. Helt sant som han säger är att den nu förhoppningsvis ska bli tillgänglig för en ny generation lyssnare.

Han har ett sätt – Helen Sjöholm (Jakob Hellman)
Det är uppenbart att Jakob känner sig kraftigt hedrad och djupt tagen av att Helen gör en cover av denna Jakob-pärla. Helen berättar att hennes pappa hade ett plåtslageri i Sundsvall och att hon ofta var där och sjöng och kanske på något sätt just där upptäckte sin röst redan som barn. Vi bjuds på ett mycket kreativt och taktfast plåtslagar-arr med hammare på städ och verktygslåda som hi-hat på den här covern som i Helens tolkning förstås handlar om hennes man – ”Han har ett sätt”. Trots den intressanta metalliska inramningen (som fick mig att minnas ”Lucia-rocken” ’84 (!) då Depeche Mode hade samma hammare och städ-komp till ”Blasphemous rumours”) tappas inte denna catchigt ljuvliga melodi bort. Och Helen sjunger ju som bara Helen kan, helt enkelt alldeles fantastiskt rent klart och vackert. Och hon är ju för övrigt både musikalartist och skådespelerska. Hon uttrycker låten som en sådan kan. Det är showtime. Helen är ett superproffs i sin genre.


Mötet mellan två proffs i olika genrer – så olika på många sätt, men mötet var starkt

Det är en påtaglig energi i mötet mellan Jakob och Helen. Det var så genuint och utan filter. Och hur oerhört mycket en rörd Jakob uppskattade detta var alldeles väldigt tydligt: ”Ett av mina bästa konserttillfällen överhuvudtaget och inte bara i en plåtverkstad. Och jag fick låtsas att det var till mig,” Vilket Helen bekräftade att det faktiskt var vid just detta tillfälle. Värmer hjärtat mitt.


Fyll upp mitt glas nu – Tove Styrke (Ana Diaz)

Innan Tove gör sin Ana Diaz-cover får gänget som vanligt en fördrink inför middagen och vi kan notera att det faktiskt är Jakob som är bartender och fixar till en okomplicerad gin tonic.

Ana om berättar om starka känslor kring sitt musikskapande i Los Angeles och att det blev svårt, för svårt, för henne att fortsätta jaga lyckan i den stora musikfabriken där hon uppenbarligen var ganska så rejält ”på gång” – en dröm för många. Säkert ett klokt beslut, nej naturligtvis ett klokt beslut eftersom hon uppenbarligen inte trivdes med den livsstilen och livssituationen.

Inför denna cover upplever Tove stor vånda hur hon ska kunna ta sig an denna låt hon redan upplever som perfekt? Då ser hon möjligheten att ta upp sin nybörjargitarr, en Fender Strata som det visar sig vara efter frågor från Plura. Hon är väldigt orolig över att inte vara tillräckligt bra, men klarar naturligtvis det hela helt galant. Hur många andra artister har inte gjort stora succéer med tre ackord? Här får vi en mild och stilla ballad som var helt ok utan att beröra mig så mycket annat än att jag noterade vilken alldeles väldigt romantisk och fin text Ana Diaz skrivit. Jag upplever henne som påtagligt uttrycksfull och välformulerad.


Gabriellas sång – Jakob Hellman (Helen Sjöholm)
Att den här låten är skräddarsydd för mig och min speciella situation tycker Jakob, iförd Astrid Lindgren t-shirt, och det kan jag förstå. Det blir väldigt symboliskt och djupt personligt för honom att inför sin idol Helen Sjöholm få framföra den här starka låten, som betytt så mycket för så många. Även för Jakob. Jag minns ju också hur berörd jag blev av filmen och av Helens rollkaraktär, likaväl som jag minns hur oerhört illa berörd jag blev av Per Morberg som är så olustigt bra på att spela genuint osympatiska och obehagliga karaktärer.

Och ja det blir alldeles väldigt starkt och nervigt för Jakon att framföra denna för honom så personliga låt, så starkt och nervigt att han inledningsvis kommer av sig: ”Fuck! Det blev för mycket för mig. Sån här är jag…”. Det är starkt berörande att se hur han kämpar med nerverna och prestationsångesten för att få till det och det här läste jag om i en intervju i Gaffa där det verkligen lät nåt alldeles väldigt mycket värre än vad jag upplevde att det var. Även i kvällstidningarna idag dagen efter bekräftar Jakob sin starka upplevelse av massivt misslyckande. Det är Jakobs upplevelse och besvikelsen över hur dåligt han tyckte det gick var uppenbarligen olustigt stark, sådan var hans upplevelse. Men här tycker jag han är väldigt orättvis och det säger en del om de skyhöga krav han uppenbarligen har på sig själv. (Ok, väntar man 31 år på att släppa sin andra platta så…)

Nåväl, han fick ju starta om helt enkelt, konstigare än så var det inte. Och när han kör för andra gången kommer han loss och det går otvivelaktigt utmärkt bra, även om han själv inte är nöjd. Och han gör låten till sin: nervigt, intensivt, den typiskt jakobska fraseringen, känslan och utspelet. Plötsligt är det glasklart att textraden: ”Jag vill känna att jag lever” handlar om en skygg artist som så mystiskt varit försvunnen i 30 år. Stödet från kollegorna var givetvis mäktigt och hjärtligt och jublet och bifallet starkt efteråt. Och den här gången var det inget – inte ens Tegnells starka rekommendationer och spelregler – som kunde hindra Jakob från att ge sin kära idol Helen en förbjuden kram. Det var verkligen fint att se hur mycket han gillar Helen Sjöholm. Och hon uppskattade helt tydligt hans så annorlunda version:
– Tack för din energi! Att ”Gabriellas sång” kunde bli Jakob Hellmansk på det sättet. Det kunde inte jag förutse.


”Den förbjudna kramen” och starka blickar med mycket energi, (klicka för större bild)

Och recensenterna är lyriska efter Jakobs framträdande kan jag se nu dagen efter. Detta är lysande Hellman-pop! Så Jakob, jag hoppas innerligt att du kan släppa de negativa känslor du beskrev i Gaffa-intervjun. De är inte i något avseende rättvisa och relaterade till det som faktiskt hände och den upplevelse som alla vi andra hade. Och jag tycker att det är rätt av produktionen att inte klippa bort allt som inte blir perfekt. Då hade det verkligen blivit alldeles för kliniskt och trist.

Jakobs möjligen motvilliga medverkan i Så mycket bättre har, trots Jakobs egna negativa upplevelser, utvecklat sig till en succé och han hyllas i kvällspress och media. Både Aftonbladets Markus Larsson och Expressens Maria Brander är lyriska. Maria skriver något väldigt välfunnet och sant:
”Känslorna han draperat runt sig, likt en tindrande och hoptrasslad julgransslinga. Och som han lyser!”


Alice – Loreen (Eldkvarn)

Loreen gör storartad entré minst sagt och får en chans att uppträda till desserten sist i sändningen. Hon är verkligen en karismatisk artist, en självklart stjärna med en självsäker och självklar känsla i sitt uttryck. Och jag fattar ju direkt vilken låt det är hon tänker spela när hon drar citatet. Plura är dock inte alls med i matchen i det avseendet; han verkar ofta litet frånvarande i programmet. Så det tar en bra stund innan han fattar att det är just ”Alice” som är på gång. Det var lätt för mig att koppla för detta är en stor personlig favorit, kanske den bästa låten på dubbel-LPn ”Himmelska dagar” från 1987? Jag hade influensa där några dagar den vintern och minns att jag sträcklyssnade på plattan där jag låg i min stora vita DUX-säng hemma i pojkrummet i Älvsjö. Jag kan fortfarande nästan hela den långa berättande texten utantill. För det här är en väldigt fin och ljuvligt melodiös låt, med en bedårande vacker och romantiskt vemodig text.


Karismatiska Loreen sjunger ut i sin version av Eldkvarns ”Alice” (klicka för större bild)

Loreen är ett proffs och en karismatisk stjärna och hon gör något väldigt intressant av låten. Det är vackert och samtidigt så konstnärligt att hon tappar bort litet för mycket av just det uppenbart melodiösa i den här låten. Hon gör låten till ett sprött och eteriskt konstverk, på bekostnad av melodin. Hon leker litet med texten också för att göra den till sin. Det är naturligt. Dock kan jag inte förstå varför hon väljer att droppa det magiska nyckelordet ”solen” i refrängen:

https://www.tv4play.se/program/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/13307554

Nu ser jag väldigt mycket fram mot fortsättningen. Främst handlar det då för min del om vad Helen, Loreen och Jakob att göra av de återstående två avsnitten? Det kan bli hur stort som helst…

Så mycket bättre 2020 del 5 – Om Jakob Hellmans återuppståndelse

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , on 29 november, 2020 by japetus

Detta femte avsnitt av årets upplaga kom sannerligen att på många sätt bli Jakob Hellmans, i nästan alla avseenden. Ska återkomma till detta så intressanta efterlängtade skeende och den svenska musikhistoria som skrevs igårkväll.

Det började dock med sömnig frukost och konstaterandet att Benjamin och Silvanas frånvaro märktes i att det blivit tystare. Pluras kommentarer om hur mycket Benjamin pratar och att man får väcka folk när Benjamin pratat klart kändes väldigt onödiga och faktiskt omdömeslösa. Trist attityd. Själv har han glömt bort att Tove Styrke skulle komma. Ingen möter henne.

Pluras programledaransvar går det väl litet si och så med. Minst sagt. Jag upplever att det är småaktigt av honom att klaga på Benjamin som på ett helt naturligt och otvunget sätt tog ett socialt ansvar i gruppen och med sin nyfikenhet fick programmet att bli så mycket intressantare. En uppgift som mer formellt är Pluras och som Plura själv inte skulle få godkänt på om jag var hans bedömande chef. Här skulle det vara klädsamt med litet mer ödmjukhet och mindre ogin attityd från Pluras sida.

Och till hans försvar vill jag också skriva att hans ödmjukhet och annars generellt mjuka inställning är fin att se. Han är ju verkligen en go gubbe på så många sätt.

Under veckan som gått har jag också fått en förklaring till Ana Diaz frånvaro då och då i tidigare avsnitt. Det har berott på ohälsa och jag tar tillbaka den kritik jag tidigare fällt om just detta.

Lili & Susie lämnar programmet med flaggan i topp efter lunchen. De har deltagit helhjärtat, med nyfikenhet, engagemang och glädje. Heder åt dem!

Lämnar programmet efter middagen gör även Tommy Körberg som med sin stora personlighet både tagit viss och på sätt och vis rättvist pompös plats. Men han har också varit generös och tacksam för alla fina covers han fått höra. Han har bjudit publiken, oss på många fascinerande anekdoter från sin långa och mycket framgångsrika karriär i ständig kontakt med toppskiktet i svensk kulturelit. Det har varit väldigt intressant att lyssna till honom. Både berättandet och sången.

In kommer nu istället två nya deltagare: Tove Styrke, som får mig att tänka på Petra Marklund, och… Jakob Hellman.

Det händer något speciellt med Så mycket bättre i samma stund som Jakob Hellman gör entré och kliver in i handlingen. Det var 30 år sen han lämnade musikbranschen och det tätnande mysteriet kring honom gjorde honom alltmer mytomspunnen i takt med att kritikernas hyllningskör tilltog och och utmärkelserna samlades på hög. Han är en av de mest mytomspunna artisterna i den svenska populärmusikens historia. Det finns inte många svenska artister som blir en händelse bara de visar sig.

Det har snackats taktiskt innan om det här var ett smart move av Jakob? Skulle denna medverkan i Sveriges bredaste musikunderhållning skada eller döda den konstnärliga perfektionen och myten Jakob Hellman? Kommer det att skada honom? Nej, naturligtvis inte. Inte i något avseende som någon sund och normalt avslappnad människa behöver relatera till. För Jakob deltar från första stund med den integritet och sparsamt raka kompromisslöshet som är så typisk för honom.

Och det märks på de andra deltagarna hur nyfikna de är och den entusiasm som kommer med frågorna när de försöker närma sig Jakob och ta sig igenom all den mystik som finns runt honom, utan att någonsin helt lyckas. För ja, det märks verkligen att det händer saker med de andra deltagarna när Jakob kommer. De blir extra omtänksamma och i vissa fall t o m beskyddande.

Tove Styrke som inte ens var född när ”Jakobs platta” kom, blir extra omtänksam om den mystiske norrlänningen och agerar per omgående hjälpsamt och beskyddande. Det är väldigt fint att se. Och Markus Krunegård blir tagen och börjar nästan viska fram sina frågor. Expressens journalist Maria Brander uttrycker den känslan så vackert: ”Det är som att känna en vind mojna över ett stilla vatten”.

Och Jakob, ja han växlar mellan att vara gravallvarlig, nollställd, självironisk och att agera sanningssägare. Han känns både motsägelsefull, autentisk, obekväm, introvert, klurig, skör, stark och genialisk på samma gång. Han är ingen insmickrande person. Jag älskar när han säger att ”allt jag har gjort det var längesen” och när han snabbt levererar ett antal mycket intressanta och vassa analyser i jämförelsen mellan då och nu.

Ett program som ”Så mycket bättre” hade varit otänkbart (i början på) 80-talet för att musikklimatet var så polariserat där och då – ”då var folk fiender”. Det var ju också en sensation första gången hela musiksverige kunde göra något gemensamt som ANC-galan 29-30 november 1985 (35 år sen ikväll!) när Tomas Ledins och Mikael Wiehes vänskap över den ”musikaliska frontlinjen” faciliterade när den gemensamma avskyn för apartheid till slut fick hela musiksverige att sammanstråla på samma scen.

Och så talar Jakob om varför Idol aldrig kunde ha funnits när han var ung – varför skulle unga artister bry sig om vad de vuxna tycker? Det fanns en annan attityd där och då, på gott och ont. Uttalandet är intressant och slår ned som en bomb vid matbordet. Kanske särskilt Tove Styrke som blir alldeles tagen av detta helt nya perspektiv.

Jakobs enorma kredd förstärks genom kopplingen till Kent och Joakim Berg som presenteras av expertkommentatorn Fredrik Strage. Det är ju inte precis en hemlighet att Jocke Berg är ett stort fan av Jakob Hellman och jag vet att jag själv tidigare ”nördigt kärleksfullt” bloggat om att Kent lånat en del musikaliskt från Hellman.

Och Jakob säger något väldigt intressant när han sammanfattar sin långa frånvaro med att det inte funkade så bra att ”inte vara Jakob Hellman”. Att försöka göra en massa andra saker som han inte var särskilt bra på. Nu är det mycket som tyder på att tiden till slut är mogen för honom att åter bli sig själv, bli Jakob Hellman på nytt. Och det är vi många som gläds helhjärtat åt.

Morgonljus/White light moment
Tommy Körberg gör en svensk version av en av Tove Styrkes tidigare hits. Givetvis helt okänt för mig. Men det var en bra svensk tolkning av texten där en av raderna var hur Mörka troll spricker i morgonljuset”, vilket gjorde att Tommys Ronja Rövardotter-tralliga version av Toves electropoppiga hit verkligen blev just Tommys låt.

Bara du och jag
Någon skrev att Tove Styrke skulle kunna vara ”Idol”-generationens mest underskattade artist. Jag kan inte besvara den frågan för jag har minimal koll på Idol, men visst kan jag höra att det finns litet Robyn- och Septembervibbar och jag tycker att hon gör en snygg uppdatering och kärleksfull hyllning till Lili & Susies gamla hit. Jag tror Tove Styrke skapat en ny hit.


Allt är lättare på sommaren

Så här långt kan jag känna att Plura inte haft så många musikaliska rätt i det här programmet. Det finns verkligen också något charmigt och förlåtande i hans mildhet och självironi, men det har blivit litet för mycket av dåsighet, alkohol och nonchalant beteende från en person som tackat ja till ett jobb i en ledarroll. Med det sagt vill jag också säga att jag tyckte att denna Ana Diaz-cover är det bästa han gjort i årets upplaga. Vi förstår att hans ambition är att låta som Leonard Cohen och musiken tycker jag snuddar vid den kubanska folkmusiken på Buena Vista Social Club-skivorna.

Ana och Plura talar om lättare steg om sommaren, men Plura gör också några mycket starka och troligen tyvärr sanna konstateranden: ”Man är ganska medveten om att snubben med målflaggan står och viftar där borta” och ”Det är ingen mening med att gå på sjukgymnastik, det kommer inte bli tio år till i alla fall”. Det är sorgligt att höra det och jag vill ändå inte tro att han är ett hopplöst fall, dvs det är inte försent att faktiskt börja leva ett nyttigare liv, men Plura sjunger om att dodga döden som en matador, att han älskar livet och inte tänker ändra på nånting. Med den livsstil han har blir det bara svårare och svårare…

Jag vill också ha sagt att berättelsen om Anas farföräldrar som ”spelade med Benny Goodman på Kuba för 70 år sen” är en helt otrolig story i sig. Starkt att se Anas 90-åriga farmor hälsa. Här får vi en skymt av en storslagen person och vi anar var Anas uppenbara musikaliska begåvning kommer ifrån. (Bara det att hon som barn valt fiol som instrument säger något).

Tårarna
Ja nu blir det nerv för Markus Krunegård när han ska få tolka en av sina största svenska idoler. Kanske den största? Det här är en låt jag verkligen kan utan och innan, ingen aning om hur många gånger jag hört den under de senaste 31 åren, så det var i intressant att höra Jakob berätta den gripande bakgrundsstoryn till melodin. Och hur blev det när Markus gjorde denna cover? Jo han har gjort om refrängen på ett sätt jag inte riktigt gillar, missar även det akustiska gitarriffet som driver låten, vilket gör att låten tappar litet av just sitt driv och energi. Men det tar Markus igen med råge genom att ”ge allt” och den nya texten är inte på något sätt dålig. Markus gör ju helt enkelt låten till sin. Han är också nervös och tagen av stundens allvar och det faktum att det är just den personen som sitter i hedersstolen och lyssnar – och tittar på honom. Han älskar låten och han älskar Jakob Hellman. Mycket vackert så. Ja det är sannerligen en särskild dynamik som uppstår när Jakob Hellman kommer in i programmet och plötsligt finns vid middagsbordet.

Fait accompli
Ännu en skilsmässolåt för Ana Diaz, vilket hon själv noterar. Det är svårt att tro att det är möjligt med en sådan konvertering. Men i Anas händer blir det verkligen en elegant klubblåt av denna Benny Andersson & BAO-klassiker i Anas händer. Något för det ”modernare dansgolvet”. Det här tror jag mig ana blir en hit!
https://tv4play.se/program/så-mycket-bättre/13305930

I skydd av mörkret
Och så händer det till slut. Sist i programmet gör Jakob Hellman en av mina absoluta favoriter med Eldkvarn. En låt med en ovanligt vacker och uttrycksfull text och dit melodi. Det känns så alldeles förunderligt fascinerande vackert att se Jakob ”live” igen och med en helt annan nerv, ett helt annat driv och en helt annan närvaro än vad jag sett under åtminstone de senaste dryga 20 åren – Jakob Hellman är tillbaka med besked, integritet och kreativitet. Sången är också alldeles suverän! Det här är en magisk stund, ren och skär magi. Ett stycke svensk musikhistoria då Jakob Hellman återuppstår på scen; en sällsamt stor artist och genialisk konstnär är tillbaka. Jakob har vaknat ur sin Törnrosasömn. Ja jag skräder inte orden och jag har en viss erfarenhet att bygga mitt uttalande på. ”Därom kan jag ge besked, ty jag var med”. Faktiskt!

Det har varit tydligt att Jakob tidigare under väldigt många år inte trivdes nåt vidare på scen. Jag har tänkt på det när jag såg honom på Kalasturnén i Liljeholmen juli 1999 och känslan om åter på Forever Young-turnén 2010. Han varken såg eller kändes bekväm på scen och han kändes begränsad i uttrycket. Nu var det något helt annat. Nåt helt annat. Det var elektriskt som Ana D uttryckte det. Ja, det fanns åter en närvaro och en nerv där jag inte sett sen tidigt 90-tal. Det är så glädjande att se. Jag älskar det.

…och jag ser väldigt mycket fram emot fortsättningen från här och nu. Nu 31 år senare. Overkligt och storslaget är det. Så vackert.

Jakob Hellman live (2)
En uttrycksfull och intensiv Jakob Hellman med driv och nerv (klicka för större bild)

Så mycket bättre 2020 del 4 – Om ointresse, respektlöshet och engagemang i lika delar

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , on 22 november, 2020 by japetus

En kompis till mig sa att gårdagens avsnitt av ”Så mycket bättre” nog var det sämsta någonsin. Kanske, men kanske ändå inte. Ja till att börja med var det ju i alla fall nyktrare den här gången… En bra början. Om än en bakfull sådan.

Men jag måste verkligen säga att det är trist att se hur ointresserade årets deltagare är när någon i gruppen engagerar sig och vill skapa aktiviteter utanför huset.

Här har vi någon i gruppen som brinner för något som faktiskt är viktigt på riktigt – att systrarna Lili & Susie är stora djurvänner med ett genuint engagemang för hotade och/eller skadade djur är känt sen många år. Men ingen i det här gänget kan förmå sig till att ens låtsas vara det minsta intresserad för en timme i den gotländska naturen. De bara gäspar, glor och hänger bakom solbrillorna. Kanske bakfyllan bidrog? (Att Plura fick köra Folkabussen verkade inte helt genomtänkt heller, med tanke på den promillehalt karln måste ha legat på kvällen innan…)

Tommy och Silvana har åkt med ut på exkursion i de gotländska våtmarkerna iförda finskor i mocka. De vill inte riskera smutsa ned sig och rädda några små groddjur och vattensalamandrar. Att Tommy inte bryr sig om dylikt strunt förvånar mig inte, men Silvana som har ett sånt engagemang och brinner för så mycket annat i vårt samhälle? Naturen verkar tyvärr inte ens få plats i marginalen av agendan när TV-kamerorna rullar. Ja de är i all fall ärliga.

Ana Diaz saknades igen; hon håller genomgående en oväntat låg profil med tanke på sitt uppdrag som en av tre officiella programledare. Men Plura, Markus och Benjamin var åtminstone fysiskt närvarande på naturutflykten och skulle bidra genom att sätta upp några affischer om att rädda hotade gotländska igelkottar. Något de mest knorrar och ironiserar sig igenom. Oengagemanget är sammanfattningsvis nästan totalt. Det är bara så överraskande respektlöst  och trist att se allt detta ointresse. Skämmes tamejfan!

Däremot – ett trevligt och festligt inslag som Plura höll i var det finska temat och pausen då det noterades hur många av kvällens artister som hade finskt påbrå på ett eller annat vis. Vi bjöds på blåvita flaggor, finsk nationalsång i körversion och en sup (uppfattade inte om det var Koskenkorva eller Minttu?) Det var ett trevligt och positivt inslag hursomhelst.

Men så går vi över till det som är fokus i programmet. Musiken; och då kan även positiva omdömen ges denna gång i denna blogg. I några fall.

Från lunchen i del 4 före Benjamins sista framträdande (klicka för större bild)

”Askan är den bästa jorden” av Markus Krunegård görs av Ana Diaz som åter valt en allvarsam låt och text. Det är vackert och stillsamt, tänkvärt och klokt om livet. Man har t o m ordnat med en påannonsering av Mona Sahlin som t o m tatuerat in en strof av texten, så det är tydligt att detta är något speciellt. Och ja, texten är mycket välskriven och stark. Litet tråkigt tyckte jag ändå att framförandet kändes.

”En liten kyss av dig” är inte en av Eldkvarns mest kända låtar och den kommer också från en av de senare plattorna – ”De berömdas aveny” från 2011 (den med Sgt Pepper-omslaget).  Lili & Susie håller garanterat tempot uppe i denna upptempolåt och kör gamla beprövade folkparksknep med försök till hockeykörer, vilket alldeles bestämt piggar upp i ett lätt bakfullt program som går mer i mollballadernas spår än dansgolvens. Det är åter väldigt opretentiöst och lika entusiastiskt när systrarna bjuder på sig själva och fortsatt inte behöver ta sig själv på något stort allvar. Jag blir glad av att se deras uppenbara energi.


Fullt ös med systrarna Päiverinta

Men eftersom Lili & Susie har noll i pretentiöst officiell kreddfaktor så verkar ingen direkt bry sig. Detta avmätta mottagande ger en småaktig och lätt förnäm bild av det övriga auditoriet. Där sitter de uttråkade och oberörda – en stiff församling. Återigen, det är kanske bara helt ärligt. Men det känns faktiskt osympatiskt och småaktigt att se. Att inte alls kunna eller vilja se det goda och det som är bra i något som detta är som en skugga av småaktighet i karaktären.

Jag kommer i sammanhanget helt osökt att minnas ett mycket tänkvärt citat av den gamle kinesiske filosofen Lao Tzu:

If you see what is small as it sees itself, and accept what is weak for what strength it has, and use what is dim for the light it gives – then all will go well. This is called Acting Naturally.

”Judy min vän” – ja här gör Benjamin ett riktigt paradnummer av Tommy Körbergs klassiker från schlagerfestivalen 1969. Han tolkar den på sitt sätt och gör om texten så att den bättre passar hans brustna hjärtas upplevelse. Ett tema han återkommit till då och då under hela sin vistelse på Grågåsen. Benjamin kan göra båda partydänger och ballader. Det står verkligen klart efter hans vistelse i programmet. Det här blir väldigt stilla, äkta och avskalat i uttrycket. Han bara står där med ett alldeles milt och stilla ansikte och sjunger. Vackert, ljust och sårbart. Väldigt äkta. Det handlar ju precis om en upplevelse han haft. Starkt!


En stilla och allvarlig Benjamin vid micken (klicka för större bild)

Och här visar en rörd Tommy åter upp sina bästa sidor när han på ett genuint faderligt vis uttrycker sin uppskattning för Benjamins finstämda och sårbara tolkning. Han kallar det så välfunnet för ”en sentimental smekning”. Förhoppningsvis har nu Benjamin skrivit henne ur sitt hjärta, som Tommy säger.


En påtagligt rörd och tagen Tommy Körberg lyssnar på Benjamins finstämda sång

Efter lunchen måste Benjamin lämna huset och det är något han gör med sorg. Han beskriver på sitt raka och ogarderade sätt hur han känt:

”– Nu har vi varit här i några dagar och jag måste säga att jag älskar stämningen i det här huset. Vi har ju blivit som en familj. Tommy min farfar, Plura är min morfar. Lili och Susie, farmor och mormor!”

Det är helt fantastiskt vilket ärligt och starkt engagemang som Benjamin, totalt sett, har bjudit under de fyra dagar han medverkat. Han har funkat som ett socialt kitt med sina nyfikna frågor och sin starka omtänksamma och tacksamma närvaro. Det är litet oklart hur det ska kunna funka i gruppen när han lämnat. Det är nog Krunegård som får dra det stora lasset, även om Plura uppträdde i en aningens piggare version i detta program. Ana Diaz framstår som en mer tystlåten och introvert person.

Men det är som bekant inte Benjamin. Och när han går pratar han om den kommande kvällen med ”Plura och Mauro” och så förstås den återträff med gänget han hoppas och vill ska bli av, men oroar sig för om han ska missa. Det är rörande fint och helt ogarderat av honom. – Benjamin du kan vara lugn! Du kommer att bli bjuden på ”efterfesten”. Allt annat är både skandal och helt otänkbart.


En allvarsam Benjamin talar om sin tidigare relation som han nu tror sig ha bearbetat färdigt

Det är tydligt att medverkan i detta program betytt alldeles oerhört mycket för Benjamin som person. Att han nu fått agera frikopplat från sin kulturklan och den tredjegenerationsposition och realitysåpa som han där tidigare startat från. Det känns fint och rättvist. Tänk vilken resa av möjligheter han har framför sig – och han verkar ha goda förutsättningar att göra något bra av den.

https://tv4play.se/program/så-mycket-bättre/13304547

”Okey okey” här gör Krunegård för tillfället utklädd till IKEA golvlampa en litet märklig och ganska lugn version av Lili & Susies låt från schlagerfestivalen 1989. Det är en typiskt krunegårdskt nervig stegring i den och låten bygger sakta upp desperat energi för att sedan sväva ut i någon sorts obestämbar yttre psykedelisk rymd. Ingen riktigt favorit för mig just den här gången.

”Starkare” – en till fundersamt analyserande relationslåt av Ana Diaz som görs av Newkid a k a Jhun Alexander Ferrer. Klurigt tänkvärd text som Alex stuvat om för att passa honom. Inte utan poänger. Men det är alldeles överraskande välsjunget. Och det var väldigt kul att se Tommys förvåning. För det här var så bra sjunget att Tommy reaktion är omedelbart stark och ärligt spontan. Det var verkligen jävligt bra sjunget och inte en millimeter rapp – som Tommy (och jag) befarat.

”Stad i ljus” – här kommer till slut Silvanas sista tolkning i programmet. Och hon har vågat ta sig an denna svenska klassiker från schlagerfestivalen 1988. Ja Tommy vann det året med denna låt. Men det här var ju på den tiden jag absolut inte tittade på det programmet så jag brydde mig ju knappast om den låten där och då, men många år senare kan jag slå fast att den är väldigt stark. Episk. Och här går Silvana igång för fullt och det blir en oerhört stark explosion av bilder och allvar från ett nästan dystopiskt Stockholm. Silvana öser på med kraftfulla dramatiska ord medan den polska sångerskan Marzena ramar in det hela med vackert drömsk skönsång . Det är alldeles väldigt modigt och nyskapande. Och även här blir Tommy rättmätigt imponerad. Silvana är en mycket begåvad och kreativ artist. Det har blivit tydligt under dessa dagar.

Sen skålar hon och krossar glaset på litauiskt vis innan hon lämnar gruppen. Där lämnar även hon ett tomrum. Inte ett socialt tomrum som Benjamin, men väl ett kreativt konstnärligt sådant.

~   ~   ~

Avslutningsvis får vi en glimt av självaste Jakob Hellman som dyker upp i nästa avsnitt och jag hör direkt att han kommer göra en av mina stora favoriter med Eldkvarn. Plus att Krunegård kommer göra en av Jakobs pärlor. Han har ju inte så många och det här är en av mina favoriter från plattan. Inte den största – men den kanske kommer senare!

Men för att inte köra spoilers i förväg så släpper jag inte titlarna här och nu. Men jag ser väldigt mycket fram emot att få höra dem nästa vecka!