Med nanoteknik och karisma mot en mer hoppfull framtid – Maria Strømme

Posted in Personlig kommentar, Vetenskap with tags , , on 26 november, 2018 by japetus

Kvinnan som klev upp på Läkaresällskapets föreläsningsscen i förra veckan är en exceptionell person på ovanligt många sätt. Hon är civilingenjör teknisk fysik och blev Sveriges yngsta professor i ett teknikämne (nanoteknologi) vid 34 års ålder, har över 30 patent, är framgångsrik entreprenör, sitter i ett antal börsnoterade företags styrelser och har skrivit över 200 vetenskapliga artiklar.


Maria Strømme intar scenen

Ytterligare bekräftelser på den exempellösa framgången är det stora antal priser hon fått, två gångers medverkan i Skavlan och sommarprataruppdrag. Dessutom framgår det snabbt när hon börjar föreläsa att hon är en mycket karismatisk person med kraftfull kommunikativ begåvning. Det råder inga tvivel om att Maria Strømme har starka ”larger than life”-kvalitéer. Det var i onsdags i förra veckan som jag fick lyssna till henne.

Nanoteknik (nano = miljarddel) är den teknologi och ”atomslöjd” som sker på material som inte är större än 100 nanometer. Jämför med ett pappersark som är ca 100 000 nanometer tjockt. Lekmannaordet atomslöjd kanske kan få oss att förstå vad nanoteknik innebär? Att vi bygger något fungerande och större av mindre delar, obegripligt små delar. Att delarna är miljoner gånger mindre än en millimeter kan vi lämna till forskarna att greppa, för det är ju där som lekmannens sunda förnuft tappar greppet och faller handlöst ned i denna omtumlande nya värld av möjligheter. Omtumlande är verkligen ordet. Ja egentligen bara förnamnet.


Maria Strømme (1970- )

Maria Strømme brinner för det som brukar kallas högskolornas ”tredje uppgift” – att dela med sig av kunskap till allmänheten. Det har hon gjort när hon vid två tillfällen besökt Skavlan, när hon sommarpratat i P3 och förstås genom alla de föreläsningar hon håller. Och hon har ett oerhört positivt budskap om hur tekniken kan hjälpa oss i den just nu tämligen dystra situation av miljöförstöring och dystra framtidsutsikter vi lever med.

Maria Strømme förklarar på ett för oss lekmän förståeligt sätt hur nanotekniken kan få avgörande betydelse för tre av mänsklighetens ödesfrågor: energiförsörjningen, livslängden och överproduktion/konsumtion.

– Hittills har vi varit utlämnade till de egenskaper som naturen har gett våra material, det har lett till många energikrävande och miljövidriga lösningar. Men inom nanotekniken har vi nu kommit så långt att vi börjar kunna ge material exakt de egenskaper vi vill att de ska ha, och då får vi också de verktyg vi behöver för att kunna ställa om till en hållbar utveckling, berättar Maria.

Hon arbetar tvärvetenskapligt inom områdena fysik och medicin. Det finns många visioner. Som att kroppen ska kunna laga sig själv och bygga egna hjärtan och hjärnor. Att vi äntligen ska kunna bota cancer, demens, stroke och artros eller att vi ska bygga en koloni på månen, där människorna får obegränsat med syre tack vare nanotekniken. Hon har tagit fram batterier gjorda på alger, vet hur man kan lösa energikrisen med supereffektiva solceller och pratar om att det ska kunna gå att få nya celler att växa i människokroppen, hålla oss yngre längre. Detta kommer att bli oerhört viktigt i framtiden när antalet äldre i förhållande till den arbetande befolkningen kommer att bli fler och fler.

Solen strålar på bara en enda timme tillräckligt med energi mot jordens yta för att hela befolkningen ska kunna få all den energi som behövs under ett helt år. Men trots det så kommer mindre än en tusendel av vår energi från just solceller. Det är varken smart eller hållbart, konstaterar Maria Strømme.

Med nanotekniken, återigen, så kan vi skapa solceller som är mycket mer effektiva än de som finns i dag, och som levererar betydligt mer energi. God, snäll och effektiv energi, skräddarsydd för våra behov.


Här handlar det om 4D-printing, ännu ett makalöst inslag i nanotekniken

Maria beskriver att nanotekniken kommer att revolutionera sjukvården, som jag nämnde här ovan. På Karolinska Institutet finns numera ett medicinskt nanoteknikcenter, där forskning bedrivs kring mer effektiva och säkra cancerbehandlingar och möjligheter att mobilisera ryggmärgsskadade. Det Maria Strømme beskriver är verkligen just omtumlande. Drömmarna är skyhöga.

– Det är lätt att låta visionär när man berättar om allt som nanotekniken ska kunna göra för mänskligheten, men vi har inte en chans att kunna förutspå hur långt den har tagit oss om 20–30 år. Just nu befinner vi oss på ungefär samma ställe som vi gjorde med datorer på 60-talet. Vi har enorma utmaningar framför oss, men jag tror att vi klarar det. Vi har ju aldrig haft så stora möjligheter som vi har nu!

 

 

TEKNIKEN KAN FÅ

Annonser

Christer Sjögrens dag i Så mycket bättre – slutligen till sin fördel om än ganska opersonlig

Posted in musik, Tv-program on 25 november, 2018 by japetus

Så har Christer Sjögren haft sin dag i ”Så mycket bättre”, ett litet udda och märkligt avsnitt på vissa sätt. Även om Christer till slut här ändå kom till sin fördel.

Efter Christers tveksamma start med obalanserade, egocentriska och omdömeslösa utspel var det trevligt att se honom få vara just till sin fördel. Ärlig och okomplicerad. Men att Christer egentligen inte bjuder så mycket på sig själv är litet synd när han nu bestämt sig för att vara med i denna typ av program. Här finns i just det avseendet en liten parallell till Uno Svenningsson i förra säsongen.
Det mest fascinerande vi fick veta var att en orsak till 70-talets makalöst smaklösa dansbandskläder var att de just måste vara ”fantasikläder” för att få vara avdragsgilla i deklarationen…

Christer är ganska opersonlig och fåordig, men uttryckte sin tacksamhet på ett väldigt fint sätt. Det märktes verkligen hur tacksam han var. Han kändes väldigt äkta och sann när det nu var hans dag.

Christer i fantasikläder med sitt första dansband ”Pelles” på 70-talet.

Nöjer mig denna gång annars med att konstatera följande.

Linnea Henriksson gjorde ett väldigt välregisserat framträdande i kyrkan med det gamla dansbandspekoralet ”Den stora dagen”. Det här var dock ett väldigt känslomässigt starkt framträdande och när kyrkobesökarna visar sig vara en kör som ställer sig upp och sjunger på slutet så är det nog nästan det bästa i denna säsong. Christer Sjögren djupt rörd och berörd. Linnea Henriksson går från klarhet till klarhet.


En tagen Christer i kyrkan

 

Albin Lee Meldau gör sitt klart bästa framträdande i ett unplugged-framförande av ”Kan man älska nån på avstånd”. Han vinner på att inte gå till överdrift med sitt annars ofta så överdrivet pretentiösa uttryck. Den här gången var allt mer lagom, vilket i hans fall, enligt mitt tycke, är till stor fördel. Nu var han nedtonad, riktigt bra och mycket berörande.

Stor som annars briljerat med sina genomtänkta, kreativa – om än sista-sekund-stressiga – vassa framträdanden (för dem som gillar hans genre), gör nu sitt i särklass sämsta framträdande när han ska tolka Vikingarnas ”Veronica” från Kramgoa låtar 7, som han verkade ha koll på. Han skulle t o m sjunga denna gång. Det här verkade spännande, men…  Ja han gjorde ju inte ens ett framträdande. Det är något som aldrig hänt tidigare under de nio säsonger som denna serie visats. Det bidde till slut bara en liten tummetott av låten när han tog med Christer på litet cruising i en jänkar-Chrysler och spelade upp delar av låten på mobilen (!), medan han flera gånger blev avbruten av inkommande mess… Det blev bara märkligt skruvad pannkaka av alltihopa. Att inte ens framföra låten är under all kritik och underkänt.

Eric Gadd gjorde den stora Vikingarna-klassikern ”Leende guldbruna ögon” som jag själv så tydligt minns från mellanstadietiden med Gunnar Rhodins dansskola i Nya Långbrodalsskolans ljushall hemma i Älvsjö nån gång i skarven mellan 70- och 80-tal. Det är en legendarisk dansbandslåt. Det var slickt och coolt förstås som det brukar vara med Eric, men jag blev inte särskilt berörd. Litet trist och segt. Tycker inte att Eric nått upp till de ganska höga förväntningar jag haft på honom inför denna säsong.

Tyvärr tyckte jag också att Charlotte Perrellis variant av ”En enkel från Hagfors” – ”Flickan från Småland” – blev mest dansbandstråkig om än charlotteskt käck. Alla artister som åtminstone gör ett försök och åtminstone framför sin låt ska ha respekt för det. Även om låten tyvärr var litet trist som i detta fall.

Återstår då Louise Hoffsten som jag tyckte gjorde en av sina bästa covers med ”Ljus och värme” med stark blues- och countrykänsla. Hennes munspelsinsatser är helt underbara och hon gör något väldigt vackert – med personlig koppling till sin situation – av denna dansbandslåt med sin överspelade text. Den är bara för mycket. Men i hennes version är den bra.

Christer själv ville verkligen uttrycka sin tacksamhet på slutet av programmet och det kändes verkligen ärligt och fint. Vad som sedan kommer är förstås den legendariskt kitschigt smaklösa ”Djingis Khan” igen. Det var ju hans första – och som man förstod – mycket efterlängtade svensktoppshit med Vikingarna. Redan som tioåring tyckte jag att det var nåt löjligt, pinsamt och fånigt med den låten. Christer kanske borde ha valt nåt annat att avsluta med.

Och så kommer det även med dåtida mått mätt groteska skivomslaget igen…

Så mycket bättre 2018 – blandad kompott i Gadds och Hoffstens program

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 28 oktober, 2018 by japetus

Så har den nionde säsongen av ”Så mycket bättre” rullat igång på TV4 och vi har hunnit få se två avsnitt som porträtterat just de två artister jag själv är mest intresserad av och är mest inlyssnad på – Eric Gadd och Louise Hoffsten. Det blev en minst sagt blandad kompott.


Så mycket bättre 2018: Linnea Henriksson, Eric Gadd, Albin Lee Meldau, Louise Hoffsten, Christer Sjögren, Charlotte Perrelli och Stor/Ulises Infante Azocar (klicka för mycket större bild)

Jag tyckte det hela började litet konstigt när Linnea Henriksson fick välja den aktivitet som skulle ske på Eric Gadds dag. Särskilt som det var en aktivitet som just han så uppenbart inte gillade. Game of Thrones-maskeraden i medeltidsstaden Visby, en så pass nördig aktivitet, passade väl helt enkelt inte hippe Gadd.

Men inte heller den mindre hippe Christer Sjögren ville spela med då han inte sade sig ha nån lust att ”ikläda sig huvudbonad” och bli hovnarr; där gick gränsen för hur mycket han kunde bjuda på sig själv. Men att spöka ut sig med groteska behornade hjälmar och vikingasvärd på omslaget till ”Djinghis Khan”-plattan från 1979 var tydligen inga problem.

Vikingarnas svårbeskrivligt smaklösa omslag till sin ”Djingis Khan”-platta a k a ”Kramgoa låtar 7”, anno 1979 (klicka för större bild om du törs)

Jag kan tycka att det verkar litet naivt att ställa upp i ett sånt här program och bli förvånad över att man som artist förväntas bjuda litet mer på sig själv, att riskera hamna utanför den självmedvetna komfortzonen. Den balansgången blev förstås svår för en sån kvalificerad soulhipster som Eric Gadd som så tydligt där visade sin lätt upphöjda distans från ”tramset”. Jag kan ändå känna sympati för båda inställningarna och förstå både Gadds reaktion liksom Charlotte Perrellis och Linnea Henrikssons mer uppenbara entusiasm.

Eric Gadds berättelse gick sedan över i mer personliga och starkt laddade banor när han berättade om hur det var att flytta till Stockholm, Vallentuna från Gotland och drabbas av mobbning och trakasserier, både psykisk och dessvärre även fysisk. Musiken blev då för honom ett sätt att hävda sig och skapa någon form av eget existensberättigande. Det här tilldrog sig ju på en tid långt innan Friends och humanistiskt medvetna  värdegrunder etablerat sig i skolorna. Den här typen av bråk och tråkigheter finns naturligtvis fortfarande, men medvetenheten om att motverka och förhindra dem är lyckligtvis mångfalt större nu än då.

Louise Hoffsten fick själv välja sin aktivitet och den var utan tvekan en av de finaste och mest personligt utlämnande någonsin i programmets historia. Louise knöt an till sin MS-sjukdom och hade tagit med sig ett gäng landstingsgrå kryckkäppar och bad de andra artisterna att ”pimpa” dem åt henne. Hon berättade att hennes man hade gjort just det för henne när hon själv varit på väg att deppa ihop och förtvivla över MS-sjukdomens framåtskridande. Att pynta, pimpa kryckkäppen var ett sätt att ladda den med ”kraft och styrka”. Nu skulle kollegorna få hjälpa henne med att göra detsamma. Resultatet var blandat, vilket jag återkommer till här nedan.


Eric Gadd och Louise Hoffsten – de två första huvudpersonerna i årets upplaga, den nionde, av Så mycket bättre

Louise Hoffsten –
Hon ger ett mycket sympatiskt intryck, både stark och skör på samma gång. Sjukdomen har inte fått grepp om henne annat än ytligt fysiskt. Hon känns väldigt uttrycksfull, sann och ärlig när hon berättar om både glädjeämnen och sorger i sitt liv. Och jag kan verkligen hålla med om att Louise är ”den perfekta artisten” för Så mycket bättre. Hon har haft en mycket lång karriär där hon bjudit på många olika typer av musik och ett antal hits som nu publiken får påminnas om. Låt vara att ingen av kollegorna valde att tolka hennes största hit ”Let the best man win”. Men det blev väl för uppenbart att ingen ville ge sig på den.

Åldersmässigt ligger jag förstås väldigt bra till för att ha följt och ha koll på Louises långa karriär, även om jag egentligen aldrig varit nån riktig fan av henne – till skillnad från Eric Gadd. Men hon har gjort väldigt mycket bra musik och har en djup och sann förankring i amerikansk blues, rock och soul. Så nog är det så att albumtiteln ”From Linköping to Memphis” snyggt sammanfattar hennes karriär.

Och när hon väljer att göra cover på min gamla Gadd-favvis ”Kom hit och ta”, som dök upp som singel hösten 1988, uppdaterar och gör blues av den och kommer loss på munspelet tycker jag också att det är grymt bra!

Vi kan också notera att när Posten firade att rocken fyllde 50 år 2004 så blev Louise Hoffsten hedrad med frimärke tillsammans med bland andra Ulf Lundell och självaste Elvis Presley. Louise är värd att vara med i det sammanhanget, men konstigt nog nämndes detta aldrig i programmet.

Louise Hoffsten som frimärke 2004


Linnea Henriksson –

Här har vi en till artist som ger ett sympatiskt, ärligt, opretentiöst och rejält intryck. På samma gång både befriande nördigt avslappnad och med starkt proffsig scennärvaro. Det gillar jag. Och så har hon ju framförallt en väldigt fin röst. När hon gjorde Gadds ”The right way” var det bara ok, men när hon så storslaget och vackert introducerar sin version av ”Dansa på min grav”, en smart översättning, både textmässigt och musikaliskt, visar hon stor finess och imponerar starkt på mig. Jag ser mycket fram mot hennes fortsatta bidrag. Hon gick också föredömligt in och tog ansvar för att styra upp i huset när vissa odågor inte brydde sig om att städa undan efter sig och grisa ned. Linnea är en rejäl och ansvarstagande person. I like.


Eric Gadd –

Som jag nämnde här tidigare är han både cool, garderad och tillbakalutad samtidigt som han vid något tillfälle också sänkt garden och kunnat bjuda en del på sig själv. Det blir litet tröttsamt att han hela tiden förföljs av ständigt återkommande sex-skämt kopplade till hans tidiga karriär på 80-talet. För det var mycket sexanspelningar i låtarna då, liksom att han råkade prata om ett tidigare artistnamn som nu osvikligt förföljer honom. Jag kan förstå om han blir litet trött på det och kanske höjer garden igen.
Vi har dock bara fått höra en cover med honom och det var förstås i gårdagens program med Hoffsten-covers. Här var jag bara delvis förtjust i Erics version av ”Hit me with your lovething” där det blir mycket vocoder och autotune på ett sätt som jag inte är helt med på. Visst det är coolt och till slut får han göra några snygga falsettstick och svänga runt det som till slut visar sig vara en gitarr (och inte en bas) och köra litet funky discogura. Eric brukar ju annars – eller brukade tidigare – köra mer funky slap bass solon på sina konserten. Så jag trodde ju själv först att det var nåt sånt på gång även denna gång. Jag förväntar mig mer av Eric och räknar med starka covers i kommande program.


Albin Lee Meldau –

Oj, ja… Här finns det mycket att säga. Jag upplever att Albin pendlar mellan att vara charmigt trevlig, olidligt pretentiös och allmänt bortskämd och slarvig. En fascinerande kille utan tvivel. Tankarna går förstås till ”Antony and the Johnsons” som jag skrev här tidigare i min kommentar till årets startfält. Han har jämförts med Håkan Hellström, vilket känns både rätt och fel för mig. Albin sjunger på samma gång både bättre och sämre än Håkan. Men framstår framförallt han som oerhört mycket mer tillgjord och pretentiös på scen. Nån kritiker skrev att det känns som ”audition för scenskolan” och det kan jag verkligen hålla med om. Min upplevelse är att han spelar över oerhört mycket på ett skruvat sätt som jag inte gillar. Och jag gillar inte heller hans tillgjorda röst. Men jag får en stark känsla av att han är ”sann”, dvs sig själv och att detta hans uttryck är starkt och ärligt. Det har jag stor respekt för även om jag inte själv uppskattar det.


Christer Sjögren –

Ja vad ska jag säga? Mannens agerande har gett upphov till många tankar efter de första två avsnitten. Christer ger ett minst sagt blandat intryck. Han är kanske den artist som överraskat mest så här långt och tyvärr inte så mycket i positiv bemärkelse.

Det framstod t ex som tämligen empatilöst när han inte alls förstod hur viktig Louise Hoffstens sjukdomsbearbetning var när hon bad artisterna att pimpa kryckkäpparna som jag nämnde tidigare. Han förstod inte vad det handlade om utan reducerade det hela till ett simpelt pyssel han inte alls engagerade sig i. Det kändes lätt empatilöst och oväntat ointresserat. Alla de andra artisterna tycktes ha lättare att förstå att den här uppgiften om att pimpa käppen var viktig på riktigt. Och att Christer sen började visa osmakliga huggormsbettsbilder i mobilen och snackade länge och väl om sin egen schlagerfestivalsupplevelse när det är Louise Hoffstens dag och hennes debut i det sammanhanget som borde få stå i fokus, det är bara pinsamt självupptaget.

Men det är också uppenbart att det inte finns någon avsiktlighet i något av detta. Christer framstår som en mycket snäll person som inte vill någon nåt ont. Han är bara väldigt självcentrerad. Men rösten är det å andra sidan verkligen inget fel på. Christer har en fantastisk baryton som touchar förstebasen och Elvis upprepade gånger. Och i sin cover av Gadds ”My personality” blir det mycket Elvis. Och mer än så, han fick så mycket feeling att han både slänger sig på golvet och till slut även ger ett fuck off-finger rakt in i kameran. Kanske kan man säga att han sjöng om att få vara sig själv, och sedan spårade ut i att vara allt annat än det?

Det var något personbyte som hände där uppe, kommenterade Eric Gadd i programmet. – Man såg att något började bubbla upp inom honom, det blev mer och mer rörelser. Sen kom fuck you-tecknet. Jag trodde inte att jag såg rätt, var Linnea Henrikssons kommentar. Vi var nog också många tittare som förvånades av detta märkliga framträdande. Men återigen, sången är det inget fel på och jag gillade utan tvekan hans version av Louise Hoffstens ”Only the dead fish follow the stream”, melodiösa små fiolslingor och snygga synthar. (Även om jag fortfarande slås av att det är svårt att vinna ESC med en låt som har den aviga titeln. Musikaliskt är det dock en väldigt bra låt.)


Stor –

Rapparen Stor känns empatisk, smart och medveten. Det var snyggt av honom att i sin Louise Hoffsten-cover utgå från vad Louise hade berättat om sig själv och sitt liv snarare än att utgå från sig själv. Det är inte vanligt att sånt händer här. Sympatiskt och vaket. Han noterade också att pimpandet av käpparna var en viktig symbolhandling och kommenterade Christers lathet i det sammanhanget. I Stors version av Hoffstens ”Nowhere in this World” blir den ”Purple haze” kopplat till Louise och storebroderns förkärlek för Hendrix. Det tycker jag är sympatiskt av honom, sen är jag ju ingen stor fan av rap och tycker att det kanske ändå blir lite för mycket för min oinitierade smak.

Även i Stors Gadd-tolkning av ”Stockholm står kvar, men jag ligger” händer det överraskande kreativa saker när han på rapparnas vis kan ta sig större frihet i tolkningen. Han börjar överraskande nog tala om gamla Maria Johansson (1918-2002) som spelade orgel på Sergels Torg framförallt på 70-, 80- och 90-talen där det överraskade mig att Stor egentligen hade koll på det då han framstår som litet för ung för att verkligen ha upplevt detta. Men intressant och kreativt är det utan tvekan. Jag hör också flera ordvändningar i texten som är väldigt intressant formulerade.


Charlotte Perrelli –
Har så här långt inte stuckit ut så mycket. För mig har det varit ganska bra, men inte så mycket mer. Charlotte är gravid och tar det därför, liksom Louise Hoffsten, litet lugnare i programmet.
I Louise Hoffstens ”That’s what I get” blir det litet gospelkänsla med Carola light-vibbar, ok men inte mer. För det är ändå helt ok att inte sjunga lika bra som Carola faktiskt gör. Och när Charlotte gjorde Gadd så var det ju självaste genombrottslåten ”Do you Believe in me” som hon tog sig an som ”Kommer du tro på mig”.  Den var också ok, men kanske inte så mycket mer. Mindre cool och mer lättsam schlagerpop än originalet. Vi får se om det kommer nåt mer här som kanske blir än bättre?

 

Höstdagjämning 2018 – en solstrålande vacker dag

Posted in Natur och årstider on 23 september, 2018 by japetus

Inatt medan vi sov hände det…
Kl 03.54 inatt fick vi höstdagjämning i Sverige. Dag och natt i harmonisk balans, lika mycket ljus på södra som norra halvklotet. The autumnal equinox.


Höstdagjämning (klicka för större bild)

Astronomiskt sett inträffar alltså hösten idag. Men meteorologiskt har den inte kommit till Stockholm än. När vi haft en dygnsmedeltemperatur på under tio grader fem dagar i följd, då har vi höst. Och där är vi inte än även denna milda höst år 2018. Men snart.

Det innebär också ett farväl till den extraordinära sommar som varit. Rekordsommaren 2018. Den varmaste sommar som någon nu levande svenska kan minnas, med råge. Inte sedan mätningarna började i Stockholm 1756 har medeltemperaturerna varit så höga. En njutning för vissa, en plåga för andra. Skogar har brunnit och skördar torkat. Med det sagt har jag själv haft en alldeles underbar sommar och fått mer solljus än någonsin någon sommar tidigare. Och nu har det fortsatt vara en solig september. Så också idag. En strålande vacker tidig höstdag med sommarkänsla.

Och nu fortsätter det… Resan.

Jorden gör outtröttligt sin resa runt solen och passerar med orubblig precision de fyra checkpunkterna i sin årscykel: höstdagjämning (autumnal equinox), vintersolstånd (winter solistice), vårdagjämning (vernal equinox) och vintersolstånd (summer solistice). Livets rytm, naturens rytm, Jordens andetag. Så har det varit i en för människan oändlig tid och så ska det ännu vara i en för människan oändlig tid…

Det brukar komma en tydlig punkt då hösten definitivt gör sig tydlig och närvarande. Under de senaste veckorna har det dock varit väldigt varmt och skönt i Stockholm. Någon dag med höstkänsla har det varit. Men inget typiskt höstväder. Men imorse var det 8 grader när jag vaknade vid 7. Det var en stark och tydlig höstkänsla. Så idag söndagen den 23 september är det verkligen åter dags att citera Uffe Lundell och konstatera att hösten kommit till stan.

”I parken där ungarna lekte
och jagade runt hela dan,
där krattar man undan sommarn.
Hösten har kommit till stan…”

 

ELO – legendariskt åter live i Stockholm

Posted in musik with tags , on 15 september, 2018 by japetus

Det är med en smått overklig känsla vi bänkat oss. Eller snarare klamrar oss fast högt, högt uppe där vi sitter i Globen. Mörkret har fallit i den stora kupolen och nu är det bara sekunder tills vi ska få se och höra våra legendariska gamla favoriter.  Gamla är rätt ord i alla avseenden för det har gått 36 år sen ELO sist spelade i Sverige, då den 6 februari 1982 på Isstadion i samband med sin Time-tour. Och det har gått 40 år sen vi i skarven mellan låg- och mellanstadiet i Herrängens skola i Älvsjö började lyssna på ELO… Om ABBA var lågstadiet, så var ELO mellanstadiet för oss nu två nyblivna 50-åringar. Som kvällen till ära sänker medelåldern i lokalen.

För jag och barndomsvännen Jonas har fått tag i ett par av de allra sista biljetterna till denna konsert. Vi sitter också högt uppe på sidan i C10. Högst upp. Det är så högt att man i princip får klättra upp för ett antal stegar på slutet och sen är det en mycket brant läktare i stil med Anatomiska teatern Gustavianum i Uppsala, men 20 ggr så hög. Vi känner av höjdskräcken båda två – särskilt jag – vilket också tyvärr bromsar oss från att på ett ledigt sätt resa oss upp och avnjuta musiken stående och i rörelse. Vilket är mitt prefererade sätt att avnjuta ”populärmusik”.

Och nog är detta massiv populärmusik. Under sin storhetstid i mitten och slutet av 70-talet, in i tidigt 80-tal, var ELO en av världens största och mest radiospelade akter och de har också sålt över 50 miljoner plattor. De var aldrig kreddiga men sånt var lika oviktigt för 10-åringen som det var viktigt för 18-åringen.

Frontmannen Jeff Lynne är en av världens mest framgångsrika producenter och låtskrivare och mannen som var motorn och drivkraften bakom supergruppen Travelling Wilburys (med George Harrison, Bob Dylan, Tom Petty och Roy Orbison). George Harrison har t o m kallat Jeff för ”the fifth Beatle”. Och det ligger mycket i det. För ELO har alltid låtit och låter även ikväll mycket Beatles.


Jeff Lynne live i London tidigare i somras. Notera att det pga rättsliga konfliker nu är ”Jeff Lynne’s ELO” som gäller. Men mannen i fråga ÄR ju ELO.

Och vilken låtkatalog de har! Det är en bländande rad av oemotståndligt catchiga hits som kan radas upp. Och de kommer, nästan alla. Jag kan texterna till nästan varenda låt, jag som har lätt att minnas det som hände för länge eller mycket längesen, men ofta så svårt att minnas det som sades igår eller var jag la min mobil för 5-10 minuter.

Av ursprungliga ELOs lineup återstår bara den nu 70-årige Jeff Lynne, men om det är nån i bandet som är ”ELO” så är det han som skrev den övervägande majoriteten av alla låtar och dessutom sjöng dem och producerade plattorna. Det är hans band och det är hans sound. Och han har ett superproffsigt tolvmannaband med sig ikväll (inklusive självskrivna stråktrion!), bländande lasereffekter och det blågulröda rymdskeppet (den klassiska ELO-loggan) svävande bland planeter och stjärnor på skärmarna. Och ljudet är det bästa jag nånsin hört på Globen. Fantastiskt bra och väldefinierat krispigt ljud.


Stämningsfullt ljus och de två proffsen i kören synliga på skärmen som det såg ut högt upp snett sett från sidan

Jeff Lynne är litet hemlig och säger inte så mycket, vilket förvånar mig med tanke på hur mycket han skulle kunna säga och vilka anekdoter han skulle kunna krydda anrättningen med, men det gör han inte. Han har som sagt mycket duktiga musiker med sig på scen, men spelar förstås själv en del snygga gitarrsolon på sin trogna Gibson Les Paul. Vid 70 sjunger han också själv fortfarande överraskande bra, litet falsettsång presterar kan han också ännu prestera.

Jonas och jag skrattar också, som alltid, gott åt det ständigt närvarande texttemat kring kommunikation och då särskilt icke-fungerande kommunikation. Jeff har nästan alltid problem att nå fram till sitt hjärtas dam med sitt viktiga budskap. Det här är så centralt i ELOs texter att det kommer få sin egen blogg!

”Okay, so no one’s answering

Well, can’t you just let it ring a little longer

Longer, longer oh, I’ll just sit tight

Through shadows of the night

Let it ring forever more, oh…”

(Telephone line, 1976)

Den patenterade ELO-falsettsången sitter totalt sett fortfarande som en smäck trots att gamle basisten med odödliga trucker-muschen Kelly Groucutt sen länge inte är med på scen. Han kunde sjunga falsettsång så han gjorde cirklar runt självaste Bee Gees. Att det nu 2018 ändå funkar så bra beror förstås på att flera av scenmusikerna sjunger mycket bra och att man har två stycken helt suveräna personer i kören. Körtjejen sjunger också det legendariska opera-introt i ”Rockaria” utan problem. Ett par gånger turas Jeff och körkillen om att sjunga verserna i låtarna. Jeff pekar litet snyggt upp mot platån där kören står och den proffsige körkillen fångar bollen direkt och sjunger ledigt vidare. Han sjunger väldigt, väldigt bra. Fattas bara annat. Och spelar dessutom helt suverän cowbell som bonus!

Jeff Lynne + 12 ypperliga musiker och sångare på Globens scen 12 september 2018 (klicka för mycket större bild)

Det blir sammantaget en mycket proffsigt och fint framförd konsert, ett lugnt tempo passar nog också flertalet av den övre medelålderspubliken. Mina synpunkter är att dock att det var en miss att inte spela något från underskattade Time-plattan, att inte köra ”Tightrope” som intro och att välja ”Roll over Beethoven” som superfläskigt extranummer. Jeff har så många egna låtar som faktiskt är bättre. Men… Det är Jeffs kväll och han vill förstås hylla sin ursprungliga odödliga rock’n’roll. Den ursprungliga som han växte upp med. Vackert så!

Setlist:
1. Standin’ in the rain 2. Evil woman 3. All over the world 4. Showdown 5. Do ya 6. When I was a boy 7. Livin’ thing 8. Handle with care 9. Rockaria! 10. Can’t get It out of my head 11. 10538 overture 12. Shine a little love 13. Wild west hero 14. Sweet talkin’ woman 15. Telephone line 16. Don’t bring me down 17. Turn to stone 18. Mr Blue Sky Extranummer: 19. Roll over Beethoven

Så mycket bättre 2018 – nionde gången gillt – min analys

Posted in musik with tags , , , , on 31 augusti, 2018 by japetus

Denna fredag räknar vi årets sista augustidag och därmed även den sista officiella sommardagen. September är höst. Men det har känts september ett tag nu och eftersom jag älskar september har jag inga problem med det. Särskilt inte efter en sommar som denna.

Och hösten innebär bl a att min och många andras mångåriga tv-favorit Så mycket bättre närmar sig. Det är med andra ord dags igen att ta en titt på startfältet, min kommentar dyker alltid upp helt plötsligt och jag kan denna gång konstatera att årets upplaga är den nionde i ordningen. Kanske den näst sista? Startfältet har varit klart i månader och programmet spelades in i juni, men jag skriver aldrig om det förrän sommaren är slut. Och nu är det dags att konstatera att den formellt kalendermässigt sett är det.

Så vilka är de då? De som ska vara med i år. Jo det ser ut att vara en hyfsat bra balans av äldre och yngre artister, ett ganska namnkunnigt gäng i år. Men om genre-balansen är bra, är jag inte lika säker på.


Grå gåsen i Burgsvik på Gotland är en gång inspelningsplats för TV4s programsuccé

Christer Sjögren, Eric Gadd, Louise Hoffsten, Charlotte Perelli, Ulises Infante Azocar – Stor, Linnea Henriksson och Albin Lee Meldau. Då kan jag börja med att konstatera att jag har koll på fem av sju artister år. En lagom hyfsat gubbnivå.


Christer Sjögren (född 1950)
En gång sångare i superdansbandet Vikingarna. Sen solo i många framgångsrika år. Firar 50 år som artist i år, vilket stämmer kraftigt väl överens om att inte ens jag kan minnas en tid utan honom. Dansbandskungen har sålt över 13 hisnande miljoner album! Han var den första att presenteras som en av årets medverkande i ”Så mycket bättre” och känns som ett säkert och klokt val. Då är dansbandsgenren stabilt grundmurad. Och mitt i valrörelsen ser jag nu plötsligt att Christer och Stefan Löfvén är påtagligt lika varandra. Inga fler kommentarer i politisk riktning. Annars måste jag säga att i tonåren var nog Vikingarna, Christer Sjögren och Stefan Borsch det allra tråkigaste jag kunde föreställa mig. Men… Han är en bra sångare utan tvivel. Verkar vara en väldigt reko och rak person.


Eric Gadd (född 1965)
Äntligen säger jag som lyssnat väldigt mycket på Gadd. Det här är utan tvekan den av årets artister som jag lyssnat mest på. Och föga förvånande är det eftersom jag får sägas vara tämligen mitt i Gadds målgrupp. Möjligen då att jag är tidigare än de flesta eftersom jag såg honom live på legendariska skivaffären ”Skivfönstret” redan i september 1987 just som han släppt sin första platta. Jag är väldigt förtjust i de där två första funkiga stompiga popplattorna han gjorde på svenska. Ett par av de betydligt mer polerade engelska som kom sen gillade jag också väldigt mycket.
Har massor med Gadd-vinyl-singlar och blir genuint glad när jag ser hans namn för det är så starkt förknippat med festligheter och värmningar av så många slag under sent 80-tal och en bra bit in i 90-talet. Dvs mina riktiga klubbår från 19 till 27-28 års ålder. Jag läser vidare att soulstjärnan har haft en lång framgångsrik karriär, med tre grammisvinster som årets artist. Jo det ska bli kul att se honom igen, en sympatisk man! Ett säkert och bra val.


Louise Hoffsten (född 1965)
Ett par av Louise plattor står i min svenska vinylsamling och nån CD har jag också. Hon debuterade redan 1986 men fick sitt stora genombrott 1993 med albumet ”Rythm & blonde” och hits som ”Let the best man win” och ”Hit me with your lovething”. För albumet prisades Louise Hoffsten med en Grammis och en Rockbjörn för årets bästa kvinnliga artist. Läser att hon redan medverkat i både SVT:s ”Stjärnorna på slottet” och TV4:s ”Körslaget” och minns själv att hon 2013 tog sig till final i Melodifestivalen med låten ”Only the dead fish follow the stream”, något jag uppfattade som en märkligt bromsande och o-vinnande titel på en bra låt. Louise är väldigt cool och har både blues, rock, folkvisa och jazz med sig in i programmet. På 90-talet fick Louise Hoffsten diagnosen MS (multipel skleros), en svår sjukdom som inte hindrat henne att fortsätta jobba med musik och turnera i viss utsträckning. Hon har också skrivit böcker om det svåra som drabbat henne. Det känns väldigt starkt och äkta från hennes sida. Ett bra val!


Charlotte Perrelli (född 1974)
Visst har jag koll på att Perrelli vann Eurovision Song Contest i Jerusalem 1999 med ”Take me to your heaven” vilket blev startskottet på solokarriären. En solokarriär jag upplever som en mix av dansband/schlager, pop och musikal. Och hon har sannerligen hunnit med en rent otrolig mängd saker i livet när jag läser litet mer om henne. Det är tydligt att hon är en mycket driven och produktiv tjej. Hon har släppt nio soloalbum och över 110 inspelade låtar, haft egna TV program, tävlat i Melodifestivalen fyra gånger (vunnit två gånger, 1999 och 2008), varit programledare för tävlingen tre gånger, turnerat i Europa, haft egen julshow på Grand Hôtel i Stockholm, varit jurymedlem i Talang, spelat musikal-huvudroller Skönheten och Odjuret, Jesus Christ Superstar och senast Evita, släppt tre träningsböcker, driver egen skönhetskollektion, egen vinserie o klädkollektion – listan kan göras lång och fortsätter att växa. Hon har alltid gett ett sympatiskt intryck och det ska bli trevligt att se henne i årets upplaga.


Ulises Infante Azocar -”Stor” (född 1987)
Noll koll från min sida. Hip hop har utöver de allra största namnen aldrig nått genom filtret till mig. Läser att Ulises Infante Azocar, mer känd som ”Stor”, har släppt tre soloalbum och även jobbat och skrivit musik åt andra artister. Läser även att han samarbetat med artister som Ison & Fille, Linda Pira och Seinabo Sey och det låter ändå hyfsat kreddigt i mina begränsade hiphop-öron. Han har dessutom vunnit både en grammis och P3 Guld. Då har vi en rappare med i år igen. En stor chans för honom att få ett break. Verkar vara en medveten person som det ska bli intressant att lyssna till.


Linnéa Henriksson (född 1986)
Viss koll från min sida. Henriksson kom fyra i ”Idol” 2010 och jag vet att hon sjunger bra. Och som vanligt är det inte de som vinner som det verkar gå mest bra för i fortsättningen. En bra poptjej som kan sjunga är alltid rätt i Så mycket bättre. Ser fram mot att få höra hennes versioner! Läser mig till att hennes signum är att skapa gränsöverskridande låtar som alla kan känna sig välkomna i, oavsett generation eller bakgrund. Detta är kanske nyckeln till varför Linnea Henriksson blivit så omfamnad av en bred variation av publiker, från nord till syd, från klubb- till festivalspelningar. Det här blir min chans att upptäcka hennes musik.


Albin Lee Meldau (född 1988)
Fullständig noll koll från min sida. Han beskrivs också som årets doldis i ”Så mycket bättre”. Han beskriver sig själv som en extremt besvärlig person under sin uppväxt. Noterar att hans låt ”Lou Lou” från 2016 dock streamats dryga 19 miljoner gånger på Spotify. Att döma av den speciella sångstilen tycks han vilja låta litet som Antony and the Johnsons så viss pretto-varning verkar befogad. Läser sen att det också är en desperat låt om olycklig kärlek. Smärtsamt. Det här kan bli mycket intressant!


Sammanfattande kommentar:

Hmmm… Det ser ut att kunna bli ett ganska intressant år i år. Ett par artister här som jag ändå verkligen gillar. Och ett par som jag är genuint nyfiken på. Vi har några bra sångare och sångerskor och duktiga låtskrivare. Hyfsat bred bred palett av olika musikaliska genrer i årets upplaga av detta så framgångsrika program. Åldersmässigt är gruppen inte lika spridd som den kunde vara då åldersspannet i år ”bara” går från 30 till 67, att jämföra med 2015 då den gick från 24 till 80 år. Det kan nog bli en bra säsong i år, att det kan funka. Men… Jag ser ju nu här i summeringen att jag uppfattar att rocken saknas. Och electronica. Det finns ingen riktigt rockartist med i år och ingen electronica/dance. Det är synd tycker jag.

Planeringen är nog tillräckligt smart för att TV4 ska kunna vara lugna inför årets upplaga av framgångsprojektet, tittarsiffrorna håller nog i sig och det ska bli genuint spännande att se vilken/vilka artister som sticker ut i år. När jag åter tittar på namnen måste jag säga att det är ett ganska så namnkunnigt gäng i år. Det var några år sen vi såg så pass många stora namn samlade. Och det här är ju som alltid möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten.

Det vi också vet är att det i år är Sveriges största jazzsångerska genom tiderna – Monica Zetterlund – som kommer att få specialprogrammet på slutet. Ett fint val av specialartist som jag ser fram emot.

Här följer ett klipp med litet intervjuer med artisterna från i somras då inspelningarna pågick i juni…

Extrema 1793: ”Bellman noir” – det var inte bättre förr

Posted in Historia, Litteratur with tags , , , , , on 29 juli, 2018 by japetus

Den är extrem den här boken. Den väcker starka känslor. Grotesk, vidrig, fantastisk, äcklig, vedervärdig, bladvändare, skoningslös, grym, märkvärdigt välskriven, sadistisk, fascinerande, otroligt spännande, smart, märkvärdigt bra… Omdömena är många. Jag har förstått att det inte är alla som börjat läsa den som förmått läsa den till slutet.

Jag läste Niklas Natt och Dags debutroman ”1793” under min semester och sitter nu här på den sista dagen i denna historiskt varma semestermånad och ska skriva några rader om denna märkvärdiga roman. Det är klibbigt varmt idag och jag känner mig både litet trött och svettig. Ja vädret denna sommar är lika extremt som boken är extrem och den har berört mig både illa och väl.

Detta är alltså en historisk deckare som utspelar sig under år 1793. Inte ett omedelbart ”känt” år i Sveriges historia, faktiskt är det ett år som är en del av något (som nästan ingen minns idag) som kommit att kallas ”Reuterholms regim” eller ”Reuterholms diktatur”. Kungen Gustav III blev som vi vet skjuten på maskeradbalen 1792 och dör efter 10 plågsamma dygn med tilltagande infektioner. Dåtidens läkekonst kunde inte rädda honom.

Kronprinsen, den unge Gustav Adolf, är omyndig och Sverige styrs därför under perioden 1792-1796 av en förmyndare, den mördade kungens bror hertig Karl. Men hertigen är inte riktigt vuxen denna stora uppgift. Han har andra intressen, är obeslutsam på gränsen till det sjukliga och litar istället till den kapable och durkdrivne Reuterholm, friherren Gustav Adolf Reuterholm (1756-1813). Reuterholm kommer att skapa en ny diktatur efter den era, den gustavianska tid som det sägs ska ha legat ett skimmer över, dessa Gustavs dagar som nu definitivt i o m Reuterholm är slut. Mannen i fråga är i historien verkligen ihågkommen och beskriven som en intrigant och reaktionär mörkerman. Ett porträtt som dock mest tecknats av hans fiender, får jag ändå säga för balansens skull.

Och 1793 finns alltså denne Reuterholm bakom Hertig Karl som en mörk skugga, en grå eminens som fattar alla beslut, avgör alla tillsättningar, sköter utrikespolitiken, kontrollerar en växande åsiktspolis som öppnar brev och har hemliga spioner och informatörer i vart och vartannat kvarter. Gustav IIIs diktatur hade åtminstone det sympatiska draget att kungen var intresserad av och var en stor gynnare av kultur och upplysning. Detta kom nu att förändras dramatiskt. Reuterholms regim uppfattas som mycket reaktionär. Det är också en tid av stor oro och förvirring, stor förändring i världen, en politiskt kaotisk tid. Några år tider har Franska Revolutionen ägt rum och under den tid då boken utspelar sig råder det som kom att kallas ”Skräckväldet” i Frankrike och i Paris går giljotinen varm. Både kungen och drottningen avrättas 1793.

Men åter till boken 1793. Berättelsen består av fyra delar, en för varje årstid, och vi får uppleva ett  gammalt och till stora delar försvunnet Stockholm som mycket väl beskrivs. Många namn som vi inte använder längre figurerar i berättelsen och jag fick slå litet på nätet för att förstå var vi befinner oss. Jag fick då bl a lära mig att t ex Kattrumpstullen sedan länge heter Roslagstull. Det stinkande träsket Fatburen där romanens mordoffer hittas, eller snarare torson av det stympade liket, känner vi idag som Södra Stationsområdet. Redan i början av boken blir berättelsen väldigt naturalistisk. Extremt naturalistisk. Här beskrivs vidriga detaljer, stanker, lyten, snusk, spyor, avföring och allmänt elände. Författaren vägrar att vända bort blicken från smutsen, fylleriet, snusket, cynismen, fattigdomen och sjukdomarna som är allestädes närvarande i 1793-års Stockholm.

Jag har även läst om några av Jan Guillous böcker i ”Coq Rouge”-sviten denna sommar och påmints om de där ofta förekommande naturalistiska beskrivningarna av mord och detaljer kring hur dessa mord gått till. Minns att det ibland äcklade mig då när jag första gången läste dessa böcker på 90-talet. Fortfarande kan det vara vidrigt, men det är ingenting mot de ytterst detaljerade beskrivningar av allt bisarrt som figurerar i boken 1793. Som jag började, detta är en extrem bok, en extrem berättelse. Några gånger tycker jag helt enkelt att författaren blir övertydlig, att han tar det hela ett steg för långt. Det blir litet för mycket av äckel och vidrigheter och jag vill säga: ”stopp det räcker, point taken, vi fattar!”.

Jag har länge fascinerats av Bellmans Stockholm; musiken, kläderna, uttrycken, livsglädjen, intensiteten. Men att läsa denna roman ger förstås ett helt annat intryck. ”Bellman-noir” har den välfunnet kallats. Vi kan definitivt konstatera att det inte var bättre förr. Något som boken verkligen inpräntar i läsaren är vilket elände vi hade vid denna tid. Och därmed också vilken tacksamhet vi kan känna över det så oerhört mycket mer sympatiska samhälle vi har idag. Låt vara att vi verkligen har våra utmaningar i dagens Sverige, men det är naturligtvis ingenting mot det koncentrat av bisarr grymhet och fullkomligt nyckfull orättvisa som så besvärande ofta var dåtidens signum.

Trots obehaget jag nu beskrivit vill jag verkligen säga att det är en mycket välskriven bok. Historieskildringen är helt briljant och det är tydligt hur exceptionellt väl inläst författare är i dåtidens seder och bruk. Det är också en mycket spännande berättelse, bitvis en bladvändare som någon recensent uttryckt. Och de två huvudpersonerna är båda nog så intressanta och kompletterande personligheter. Ett udda och omaka par, den lungsotsplågade skarptänkte upplysningsmannen Cecil Winge och den alkoholiserade och stympade men kraftfulle krigsveteranen Mickel Cardell, som inofficiellt får i uppdrag av stadens polischef att försöka ta reda på vad som hänt. Dessa två förenas i en hårdnackad kamp för gräva fram sanningen om det avskyvärda fyndet av vattenliket i Fatburen: torson av en man som visar sig ha stympats bit för bit under en lång tid innan han slutligen tillåtits att dö. Ja det där är nog bland det vidrigaste form av mord jag någonsin läst. Det är så fullständigt sinnessjukt, empati-dött och gränslöst.

Men mitt i allt elände kommer några korta glimtar och omtanke och kärleksfullhet som formligen bländar i det tröstlösa mörker, bildligt och bokstavligt, som annars oftast råder i berättelsen. Dessa glimtar av hopp och ljus hör dock till undantagen och förtydligar den hopplöshet som den oprivilegierade majoriteten av befolkningen har att förhålla sig till.

Som ni kan förstå blev jag väldigt berörd av den här berättelsen. Kanske mest illa berörd. Men jag uppskattade verkligen det utmärkta språket och den fascinerande tidsbeskrivningen. Det är mästerligt skrivet och oerhört spännande.

Jag kan inte hitta någon bättre sens moral än att konstatera att det som kom ur denna tids misär och totala elände var så väldigt mycket bättre. Vår demokrati. Vår yttrandefrihet,  vår människosyn och våra mänskliga rättigheter. Vi kan konstatera att vi har kommit långt, och så mycket till det bättre, från det samhälle som beskrivs i denna välskrivna historiska deckare. Läs den! Men kanske inte just innan maten…

…och jag ser med spänning och intresse fram emot Niklas Natt och Dags uppföljare till denna utmärkta debut! Och tänk om de skulle försöka sig på att filma detta? En utmaning på många sätt.