Timingen var perfekt. Jag var alldeles klockrent mitt i målgruppen. Att som tioåring se den första Star Wars-filmen årsskiftet 1977/1978 var en mycket stor och omtumlande upplevelse. En religiös upplevelse. En episk upplevelse.
”The Star Wars Universe”
Det fanns då (ännu) en alldeles särskild framtidstro och optimism inför människans möjligheter i rymden vid denna tid, ännu kort efter NASAs lyckade Apollo-program och månlandningar. Långt innan olyckorna med rymdfärjan och NASAs budgetnedskärningar fimpade alla drömmar om en större rymdkoloni i omloppsbana kring Jorden 2001 och en permanent koloni och månbas i Clavius-kratern: ”Moonbase Clavius”. För då i det sena 70-talet var dessa tankar inte bara science fiction för den tioårige medlemmen i ”Astronomiska sällskapet Plejaderna”.
”A New Hope”, 1977
Inspirationen, intrycken och den påverkan ”Star Wars” hade var djup och bestående. Ja den består intill denna dag mer än 40 år senare. För det är fortfarande sant att ingen film jag någonsin sett har haft en sådan enorm påverkan och betydelse för mig som den ursprungliga Star Wars-filmen från 1977 – eller ”Stjärnornas Krig” som vi lika ofta brukade säga. Minnesbilden av hur denna episka klassiker fullständigt svepte med sig den SF-intresserade och fantasifulle 10-åringen är fortfarande kristallklar.
Den filmen – George Lucas chansning och mästerverk – satte en helt ny standard och liknade inget jag sett tidigare. Det var ett paradigmskifte som skapade ett helt eget, gigantiskt, populärkulturellt världsomspännande fenomen. En episk saga som utspelade sig ”A long time ago in a galaxy far, far away….”.
Och sen har de många Star Wars-filmerna, prequels och sequels, kommit en efter en under de gångna 40 åren och jag har sett dem alla. Ja jag har förstås med tiden också samlat på mig dem alla. Det är en självklar del av mitt liv med många återkommande referenspunkter. Inte minst genom den odödliga hälsning som parafraseras av dagens datum.
Så med anledning av dagens datum, som av uppenbara skäl blivit ett begrepp som den officiella Star Wars-dagen, var det definitivt dags att högtidlighålla detta älskade fenomen.
Ett fenomen som i dagarna blivit återaktualiserat genom en förbluffande upptäckt. En 34-årig vän till mig visade sig inte ha sett en enda av dessa filmer. Inte en enda! Och med tanke på hur intresserad av japansk kampsport/budo, sci fi och riddarlegender han är framstår detta som fullkomligt obegripligt. För att inte säga chockerande. Och upprörande.
För att råda bot på denna allvarliga brist i den populärkulturella allmänbildningen har vi nu börjat se hela serien kronologiskt, film efter film. Just det, kronologiskt. Vi ser dem i den ordning de faktiskt utspelar sig. Det är också väldigt fascinerande för mig som liksom de flesta av oss sett dessa filmer i produktionsordning att nu för första gången få se dem i den korrekta kronologiska ordningen.
Så idag den 4 maj 2019 på den internationella Star Wars-dagen finns det naturligtvis bara ett sätt att runda av:
Hurra! Dags att rapportera årets siktning! Och i år har vi ett historiskt rekord på gång.
För när jag idag på sena eftermiddagen passerade Centralbadets skyddande innergård i Stockholm kunde jag notera att häggen börjat slå ut. Försiktigt ja, men flera blommor utslagna. Det har ju varit ganska varmt de senaste dagarna, även om det denna eftermiddag var kylslaget.
Det är ju så att det tidigare rekordet i min listning har verkat oslagbart i 29 år. För det var ju den 30 april 1990 som jag såg utslagna häggar mellan Stockholm och Uppsala på sista april. Det innebär förstås att den alltid tidiga häggen vid Centralbadet helt säkert redan hade slagit ut, men det såg jag ju aldrig då. Nu gjorde jag det.
Hurra för det nya rekordet! Nu befinner vi oss mellan hägg och syrén!
Och så här ser statistiken ut för de år jag tidigare rapporterat i bloggen:
Den 23 mars i år kom dagen då fick jag njuta min speciella vårrit. Jag gick en lång promenad och upplevde den där speciella vårljusa, ljusstarka känslan… Solen strålade över staden och jag fick kontakt med varmt trä för första gången i år. I år var det en bänk nära Gullmarsplan.
Detta brukar hända nån gång i mitten av mars, så det här var väl en ganska genomsnittlig notering. Men förra året dröjde det faktiskt ända till, 11:e april.
Alltså åkte Stravinskijs ”Våroffer” in i spelaren och snart fylldes rummet av den egenartade musik som vid uruppförandet i Paris 1913 uppfattades som så avantgardistisk och provocerande att slagsmål utbröt i salongen…
Bild från Le Sacre du Printemps med the Joffrey Ballet, Chicago, 2013
Så här ser min vårspaningsstatistik ut för de senaste 10 åren:
Jag har nyligen sett två omskakande och upprörande dokumentärer. Först ”Leaving Neverland” om Michael Jacksons påstådda övergrepp mot barn och nu i fredags ”Älska mig som den jag är” om artisten Josefin Nilssons liv och svåra privatliv där hon i åratal förföljdes och misshandlades av en ex-pojkvän. Två förfärliga berättelser. Den förra dokumentären överraskade mig kanske trots allt inte så mycket som den senare. Ryktena om Michael Jacksons besynnerliga beteende är kända sen decennier, men de upprörande detaljerna om Josefin Nilssons privata helvete var sju resor värre än jag kunnat förstå – eller föreställa mig.
Nu i fredags den 22 mars 2019 skulle Josefin ”Ainbusk” Nilsson ha fyllt 50 år, men mycket annat kom emellan, så det blev inte så… Jag har alltså just sett den omskakande dokumentären om en jämnårig offentlig person, artist och medmänniska vars resa jag följde i media från sent 80-tal utan att egentligen nånsin ha varit ett riktigt fan. Det var nog först efter filmen ”Adam och Eva” 1997 som jag verkligen fick upp ögonen för henne. Och det var ett starkt avtryck som stannade i minnet.
Monica Emma Josefin Nilsson (1969-2016)
”Adam och Eva” var en väldigt underhållande film på många sätt. Den var härligt rolig och bjöd dessutom på festliga och träffsäkra referenser till det uteliv i Stockholm som jag då (fortfarande) var en så frekvent del av… ”Reklamfilmsklippet” är en av många obetalbara sekvenser ur filmen. Josefin och Björn Kjellman är helt underbara båda två.
Dokumentären om Josefin Nilsson är både en intressant samtidshistorisk resa med många igenkänningspunkter för mig och en mycket obehaglig påminnelse om hur oerhört långt våld i relationer uppenbarligen kan gå utan att det går att stoppa det. Väldigt smärtsamt och i lika delar upprörande är det att en förövare kan komma undan med så absurt mycket våld, hot, kränkningar och ren rå misshandel som Josefin utsattes för. Jag blev omskakad och chockad när vidden av denna misshandel avslöjades.
I dokumentären berättar Josefins Nilssons syster Marie Nilsson-Lind om de sparkar och slag som skadade hennes lillasyster både fysiskt och psykiskt så illa att hon aldrig läkte. Marie berättar hur Josefin fick skador på ryggraden, posttraumatisk stress (PTSD), tappade sitt hår, sin självkänsla och självklarhet inför livet. En förfärlig berättelse. Kollegorna i Ainbusk kan också med sorg och saknad berätta om hur de märkte när deras vän och kollega började personlighetsförändras pga det trauma hon utsatts för och upplevt.
Ainbusk (tidigare Ainbusk Singers) 2003. Från vänster Birgitta ”Bittis” Jakobsson, Josefin Nilsson, Annelie Roswall och Marie Nilsson-Lind
Anna-Carin Pihl, som gjort dokumentärfilmen, säger i ett skriftligt uttalande till SVT Nyheter att det här är en berättelse med fokus på en folkkär artist och hennes unika konstnärsskap.
”Vi låter Josefin berätta sin historia via sin musik, sina föreställningar, sin ännu outgivna bok och genom sina vänner, kollegor, familj. Det är Josefins berättelse.”
Hon menar att det är ett medvetet val att inte peka ut och fokusera på gärningsmannen, förövaren. En förövare som nu ändå är väl känd. Jag kände igen hans namn sedan tidigare historier om stalking och hotelser mot sina f d partners. En tragiskt liten person och ett kräk jag hädanefter kommer att benämna som ärkesvin. Ett ärkesvin som dock fortsatt fått stort utrymme på de scener som är hans arbetsplats.
Det är tydligen detta ärkesvins privilegium att vid upprepade tillfällen ostraffat och utan professionella konsekvenser stalka, trakassera, kränka, bryta mot besöksförbud, dödshota och t o m svårt misshandla sina partners/ fd partners. Josefin var ju inte den första. Tidigare har även Ewa Fröling och Lena Olin varit utsatt för denne upphöjde förövares abnorma beteende. Jag som jobbar med HR frågar mig vilken värdegrund den arbetsplats har som ärkesvinet är verksam vid?
”Självfallet är den stora debatten om våld i nära relationer oerhört viktig och välkommen. Vi som gjort dokumentären är väldigt glada för att så många har tittat och berörts.” Säger Anna-Carin Pihl som är noga med att inte på något sätt aktivt deklarera att dokumentären är den rättvisa brandfackla i debatten den i själva verket är. För visst är det många som reagerat på denna starka dokumentär. Det har märkts i sociala medier denna helg. ”Josefin Nilsson — Älska mig för den jag är” sänds den 29 mars i SVT2 och finns att se på SVT Play t o m 25 september. Se den!
~ ~ ~
Josefin Nilssons plågade kropp gav upp på skottdagen den 29 februari 2016. Då tog hennes livsresa slut, 46 år gammal. En starkt bidragande orsak till detta var det ärkesvin som skadat henne så illa. Dokumentären om Josefin Nilsson är drabbande och smärtsam. Den gör ont att se. Liksom Morgan Alling grät jag när jag såg slutet av den för det gjorde så hemskt ont.
Men dokumentären är också en underbart vacker hyllning till en extraordinär och äkta artist. Jag blev särskild imponerad av flera av de mycket vackra och tänkvärda texter som Marie och Josefin skrivit. Och den enorma kraft som fanns i Josefin som blir så tydlig för mig nu. Och det är vad jag vill ta fasta på. Vilket drabbande starkt uttryck hon hade. Vilken innerlighet i tonen och uttrycket. Vilken karisma, vilken skönhet. Josefin Nilsson var en extraordinär människa och artist som gav så mycket till sin publik och hade så mycket kvar att ge. Som Benny Andersson på sitt oefterhärmliga och kärnfulla sätt uttrycker det i dokumentären:
”En glad, tuff, rolig tjej. Otroligt begåvad, fantastiskt bra sångerska. Litet galen, vild, snäll, skitkul levande person som gav järnet. En jävla sjysst donna – Josefin Nilsson…”
~ ~ ~
Men… Jag låter ändå Josefin och vännerna i Ainbusk få sista ordet i en upptagning från Jacobs Stege 1990 med Orsa Spelmän och Kalle Moraeus längst till vänster i bild. Och det blir en låt som på sin tid var så sönderspelad att jag var allergisk mot den. Men nu nästan 30 år senare när jag inte heller hört den på säkert 20 år måste jag säga att den är väldigt vacker i sina benny anderssonska-harmonier och i sitt catchiga uttryck. Att den handlar om ett misshandlat barn som fått ta emot ”slag efter slag” gör det ännu starkare och mycket gripande i ljuset av vad som skulle komma att ske…
Idag onsdagen den 20 mars kl 22.58 sent på kvällen inträffar så åter äntligen vårdagjämningen i Sverige, en för mig starkt symboliskt laddad tidpunkt som Jorden med sina trygga jämna kosmiska lunk runt Solen återvänder till vid samma tid varje år… Vi står på tröskeln till det ljusa halvåret, med all den energi och förhoppningar det tillför. Det är för mig en härlig tidpunkt varje år.
I år upplever jag att vi varken har vår eller vinter än. Det har varit plusgrader i några dagar, men innan dess var det fortfarande bitande kallt. Så jag får än en gång lov att konstatera att våren tvekar. Hoppas på bättring inom kort. Men det kan ju verkligen vara vinter i Stockholm ännu så här års, så det är inget att klaga över. Bara ett konstaterande. Vi fick ju t o m några timmars sol igår eftermiddag. Våren tvekar än en gång. Men den kommer.
Klicka för större bild
På det fysiska planet innebär vårdagjämning att dag och natt är lika långa. Denna kosmiska balanspunkt på Jordens årliga resa runt Solen har firats som en högtid över hela världen under många tusen år. Den andliga symboliken går mycket djupt i alla världens traditioner, där denna tidpunkt på året förknippas med bland annat skapelse, återfödelse och återuppståndelse. Att dö för att sedan leva igen kan förstås på många olika sätt. Naturen återföds.
Vid vårdagjämningen går Solen in i Vädurens tecken, ett av eld-elementen i astrologin. Personer födda i Vädurens tecken anses vara energifyllda, temperamentsfulla, orädda och snabba till beslut. De sägs vara igångsättare som banar nya vägar, men har sällan uthållighet; startar projekt som andra får fullfölja. En parallell till vad man i äldre tider sågs ske i naturen när våren kommer.
Vid vårdagjämningen inträffar den perfekta balanspunkten då Jorden varken lutar mot eller från solen. Norra och södra halvklotet får precis lika mycket ljus, som synes på bilden nedan. Fram till sommarsolståndet blir dagarna i genomsnitt fyra minuter längre per dygn. Vid sommarsolståndet når dagen en längd på hela 17 timmar.
Eller den här bilden som också visar
Annars har det ju här alltid handlat om Jean Michel Jarre eftersom han är den artist som jag hela tiden förknippat med Equinox och också skrivit om här många gånger. Många gånger!
“Before you play two notes, learn how to play one note, y’know. And that, it’s as simple as that really. And don’t play one note unless you’ve got a reason to play it.”
Knastrande grus under fötterna. Knastrande grus och snö. Omväxlande. Jag går längs Oxenstiernsgatan under en mulen himmel vid kanten av Gärdet i Stockholm och känner mig oerhört förväntansfull. Det är en vardagseftermiddag i slutet av mars 1985 och vädret kan inte ännu bestämma sig för om det ska få bli vår. Så var också vintern 1984/85 en av de kallaste i 1900-talets Sverige. Jag är på väg till TV-huset för att få ingå i juryn till Sveriges i särklass mest populära ungdomsprogram vintern 84/85 – Bagen med Cia Berg. Hur stort detta är för den kortklippte 17-åringen med långa ljusa luggen och gråa vegamössan kan vara svårt att föreställa sig idag.
I veckan som gick nåddes vi av beskedet att Mark Hollis, frontman i engelska 80-talsbandet Talk Talk hade gått ur tiden den 25 februari. Alldeles för tidigt, bara 64 år gammal. Det är väldigt tydligt att Mark Hollis var mycket respekterad och populär bland andra musiker. En integritetsfull och idealistisk popstjärna som uppenbart vantrivdes i popstjärnerollen och endast motvilligt en kortare tid fanns i strålkastarljuset. Det inledande citatet är också omisskännligt Mark Hollis. Lika omisskännligt som hans speciella röst. Talk Talk var också ett kritikerrosat band som efter sina första kommersiellt framgångsrika hit-plattor bröt med den new romantic och synthpop där det hela börjat och gav sig in på nån form av jazzig ambient artpop som var mer avantgarde än jag vid denna tid ännu var redo för. Så jag tappade kontakten med bandet.
Men jag har ju inte ens berättat hur jag fick kontakt med dem…
Mark Hollis (1955-2019) – passande nog är bilden litet suddig, diffus, hämtad ur videon till ”Such a shame”.
För det var nämligen på TV-huset i Stockholm den där marsdagen 1985 som jag är helt säker på att jag fick en första distinkt kontakt med Talk Talk och därmed även med Mark Hollis. Visste hade jag hört dem tidigare på radio, men här var det så mycket starkare med både ljud och bild. Jag ingick alltså i juryn som var med och röstade och bestämde vilka låtar som skulle ingå i topplistan för det program som sändes den 24 mars. Jag är än idag mycket tacksam mot den parallellklasskompis med extraordinära musikkontakter som såg till att jag fick den här möjligheten som betydde något alldeles extra för mig. Än en gång tack Patricia!
Det var en overkligt stor upplevelse att få sätta sig i en biosalong på SVT och få se inte mindre än 16 musikvideos på raken! En helt otrolig upplevelse under en tid då MTV ännu inte fanns och vi bara hade två kanaler på svensk television som endast undantagsvis visade musikvideos. Sverige kallades ju litet ironiskt för ”Skandinaviens DDR” vid den här tiden. Inte helt orättvist. Bagen var det lysande undantaget. Och nu fick jag alltså träffa självaste Cia Berg som hälsade på oss och berättade hur det skulle gå till. Jag var alldeles starstruck.
Carina Cia Berg (numera Soro) (1963-)
Cia, svartklädd och cool, förklarade för oss ungdomar som andäktigt lyssnade. Sen släcktes det ned i salongen och vi fick se alla dessa 16 videos och avnjuta det utmärkta ljudet. Vilken upplevelse! Nu i dagarna 34 år senare minns jag den fortfarande tydligt. Och jag minns att jag röstade på David Bowie, Cabaret Voltaire och just Talk Talk. För bandets hitsingel ”It’s my Life” var en av veckans utmanare. Genom min sedvanliga gedigna research kan jag här även presentera den historiskt (in)aktuella topplistan en bit längre ned. En mix av olika genrer.
Som ni kan se kom Talk Talk mycket riktigt inte vidare och in på listan. Jag minns att jag tyckte låten var riktigt bra, men att videon var hemlig. Litet skum. Den var inte direkt publikfriande. Det var litet mer konstnärligt och avancerat. Talk Talk kändes hemliga och litet diffusa för mig, vilket också gjorde att bilden här ovan kändes litet extra rätt att publicera. Så kände jag för Talk Talk där och då när de nådde fram till mig till 100% för första gången. (Jag är desto mer fascinerad över att Cabaret Voltaire gick vidare.) Men ”It’s my Life” skulle bli en större hit 1993 när No Doubt gjorde sin cover på den. Då var det mer publikfriande.
Talk Talk existerade mellan 1981 och 1991. Sen gjorde Hollis en soloplatta 1998, men därefter drog sig den sympatiske engelsmannen tillbaka från musikscenen för att ägna sig åt sin familj. För gott. Passande nog var den sista artikeln om honom innan han gick bort rubricerad ”How to disappear completely: When musicians retire for good”. Med undertiteln ”Looking back on Mark Hollis, Talk Talk and fading into reclusive nothingness”. Jag rekommenderar den om du vill gå litet mer på djupet med intressanta Talk Talk, som nu intresserar mig mycket mer än då. Läs den här!
SVT/Bagen – 24 mars 1985:
David Bowie & Pat Metheny Group: This is Not America
Det är åter dags att göra en tidsresa mot tidernas gryning…
I förrförra veckan var jag på sportlov och läste då Karin Bojs Augustpris-belönade ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren”, om DNA-spårning av svenskarnas och hennes eget ursprung. Som en märklig synkronicitet har SVT i den gångna veckan nu börjat visa dokumentären ”De första svenskarna”, vars båda delar jag nu sett på SVT Play. Där vi bl a får lära oss att de allra första svenskarna var mörkhyade och blåögda. En utseendekombination som inte längre finns kvar. Men det är en detalj i den rika bild av forntiden som här målas upp med all den teknik som nu står till buds.
SVTs ”De första svenskarna” som nu finns på SVT Play och kan ses fram till 19 augusti i år (klicka för större bild). Jag noterade litet skämtsamt att Jon Henrik Fjällgren måste ha varit först, att döma av bilden…
Genom boken och filmerna bjuds läsaren på en mycket fascinerande resa till förhistorisk tid och en förhistorisk värld under stenålder och bronsålder. En tid utan skriftlig dokumentation, sedan länge förlorad i historiens dimmor. Men en tid som nu på senare år genom den nya DNA-tekniken kommit att framträda och bli tydligare. 40 generationer tar oss hela 1000 år tillbaka i tiden. 400 generationer tar oss svindlande 10 000 år tillbaka i tiden till jägarstenåldern och den tid de första människorna hade börjat bosätta sig i Sverige och inlandsisen drar dig tillbaka. Urtiden. Med stort U.
I slutet av förra året bloggade jag om den fina gamla SVT-dokumentären ”Sagan om Sverige”. Den nya SVT-dokumentären om de första svenskarna är alltså gjord ca 35 år senare med alla de tekniska möjligheter som nu finns. Och den är sevärd på ett annat sätt. Här finns inte den nästan poetiska mindfulness-känsla jag upplevde i den gamla dokumentären, men väl en fantastisk visualisering av miljöer, landskap och människor med teknikens hjälp. Det finns också en lekfullhet och humor i programledaren, arkeologen Jonathan Lindströms (född 1962) presentation som gör framställningen än mer lättillgänglig. Och det är och förblir fascinerande och suggestivt att föreställa sig denna urtid, så orörd och ursprunglig i alla bemärkelser.
Tidslinjen från äldre stenålder till vår nyare tid
I en av de allra första bloggar jag skrev, i september 2007 sökte jag föreställa mig hur den ursprungliga urtidsnaturen i Västeuropa såg ut under Romartiden/antiken vid Kristi födelse. De enorma urskogarna i Germanien och Gallien där en ekorre i princip kunde ta sig från träd till träd hela vägen från den franska Biscayakusten till nuvarande Tyskland och Polen. Jag lånar mina egna ord:
”Kan du föreställa dig de djupa, vidsträckta lövskogar som en gång fanns i Europa? Jag menar för riktigt längesedan. Så väldigt längesedan att inga asfalterade vägar, fabriksskorstenar, kraftverksdammar, förbränningsmotorer eller ens ångmaskiner gjort entré. Långt innan alla former av industrialisering över huvud taget var påtänkta.
Det var skogar som måste ha varit rena och ursprungliga i ordets mest rätta bemärkelse. Jag föreställer mig att det måste ha varit oerhört vackert. Vad tror du? Kan du tänka dig den totala stillheten och harmonin i en sådan ljusgrön skogsglänta eller vid en mörk, av människors ögon ännu aldrig sedd, trolsk tjärn djupt inne i en sådan lövskog?”
39-åringen skrev stämningsfullt och inspirerat om denna urtid, som ni kan se. Men i de berättelser vi genom både boken och dokumentärfilmen får ta del av reser vi alltså ytterligare åtskilliga tusen år tillbaka i tiden. Före de romerska vägarna, akvedukterna, hamnarna och städerna. Det är denna uråldrigt förhistoriska urtid vi nu möter. En fascinerande tid med sin egen hittills okända historia som nu börjar kunna återberättas… Och det är en sådan jag här fastnat för.
~ ~ ~
Jag minns Saddams hetsande tal inför Gulfkriget i början på 90-talet, att amerikanerna skulle möta ”Alla krigs moder”, ett fruktansvärt krig som de skulle förlora i grunden. Som vi vet blev det lyckligtvis inte så. Men jag har länge tänkt på detta märkliga uttryck. Vad som skulle ha varit det första slaget? Jag har funderat på att skriva om slaget vid Megiddo (ca 1500 f Kr) eller slaget vid Kadesh (ca 1274 f Kr), som brukar nämnas som de tidigaste kända historiskt belagda slagen i världshistorien. Båda utspelade sig under faraonisk tid och var delar av de krig som egyptierna förde mot sina grannar i norr, hettiterna och kanaanéerna.
Men plötsligt genom SVTs dokumentär kommer jag i kontakt med något jag aldrig hört talas om tidigare. Ett skrämmande och fascinerande stort och mäktigt slag som nu räknas som det första i norden: Slaget vid Tollense i norra Tyskland nära Östersjön, en plats som då hade stor strategisk betydelse för att den stora handelsvägen söderut här passerade en bro över floden Tollense. Ett slag som tvingar oss att delvis skriva om bronsålderns historia och få en delvis annan förståelse för denna epok.
Den vackra meandrande Tollensefloden sedd från luften
Det här var ett slag som skulle ha inbegripit ca 4000 – 5000 krigare och ägt rum ca 1300 f Kr, alltså tidsmässigt mellan de två faraoniska slagen, under vår bronsålder. En tid för 3 200 år sedan då man tidigare inte kunnat föreställa sig att ett krig av den här storleken hade kunnat inträffa, planeras och genomföras. Men det som gör det så speciellt är bland annat att vi nu vet att det var fanns ”svenska” krigare med i slaget.
Tollense i nordöstra Tyskland, nära östersjökusten (Klicka för större bild)
1996 upptäcktes ett mänskligt överarmsben som satt fast i floden Tollenses branta strandbrink. I själva benet satt en pilspets av flinta fortfarande fast. Senare har man (hittills) hittat närmare 150 skelett av de krigare, samtliga män i 20-40 årsåldern, som kastats i flod och kärr och genom torven kommit att bevaras till våra tider.
Överarmsbenet med pilspetsen av flinta som var det första fyndet vid Tollensefloden. De bättre utrustade krigarna använde pilspetsar av brons, medan de med sämre resurser fortfarande använde de nog så effektiva flintspetsarna. Källa: Artikel ”Slaughter at the bridge” i Science mars 2016
I dessa skelettrester finns mängder av vittnesbörd som visar att de dödats av både trubbigt och spetsigt våld. Dvs de har dödats av de klubbor, pilbågar, spjut och dolkar som var huvudbeväpningen för dessa bronsålderskrigare. Yxorna var mer exklusiva och allra mest exklusiva var svärden som troligen bara fördes av de mest förnäma krigarna och hövdingarna. Man har också funnit lämningar efter hästar, en tidig hästras besläktad med nutidens islandshästar, vilket betyder att några av krigarna red till strid. Men det var knappast fråga om något organiserat kavalleri, utan enskilda ledare som ledde sina män från hästryggen.
Exempel på krigare från Slaget vid Tollense, ca 1300 F Kr (Klicka för mycket större bild) Källa: Artikel ”Slaughter at the bridge” i Science mars 2016
Men den här gången ska jag inte försöka gå in på något mer militärtekniskt detaljberättande, utan nöjer mig i det avseendet med att konstatera att de bronsålderssamhällen vi känner från Kivik i Skåne, Tanum i Bohuslän och Håga i Uppland uppenbarligen kunde prestera professionellt tränade krigare som reste hela den långa vägen ned till Tyskland för att tillsammans med sina vapenbröder från Danmark samt norra Tyskland med framgångsrik taktik kämpa mot de inkräktare som kom söderifrån och hotade deras samhälle.
Inkräktarna från södra Europa stoppades för alltid i detta nordeuropeiska ”Alla krigs moder” i Tollenseflodens dal för 3 200 år sedan. Åtminstone för alltid ur ett bronsåldersperspektiv. Analysen av benresterna visar nämligen att den övervägande majoriteten av de stupade kommer från ”fienderna” som kommit söderifrån. För det var nordborna som gick segrande ur striden och kunde behålla sin kultur och kulturella särart ända fram till bronsålderns slut ca 500 f Kr.
En av de massgravar vid Tollense som grävts ut sedan 2007. Inom ett område av 12 kvadratmeter hittades 1478 ben, inklusive 20 kranier.
Dramatiserad bild från Slaget vid Tollense – där de nordiska bågskyttarna överrumplar den inkräktande armén från söder och sedan driver fienderna tillbaka över ett 3 km långt slagfält – är hämtad ur Populär historia, artikeln ”Slagfält skriver om historien”, november 2018 (Klicka för större bild)
Det som gör upptäckten av Tollenses slagfält så fantastiskt är att det berättar för oss om hur mycket mer avancerat dåtidens samhälle var än vi tidigare har förstått. Den tidigare romantiserade bilden av den varma, soliga bronsåldern med vinrankor i Sverige var bilden av ett ännu fredligt samhälle utan krig. Ett samhälle med resurser som räckte till alla, plats för alla. Men Tollenseslaget visar att något helt annat också kunde inträffa, planeras och genomföras.
En skiss över broövergången vid Tollense, själva mittpunkten för slaget (Klicka för större bild)
Tollenses utgrävningar visar att detta bronsålderssamhälle var så pass avancerat att det kunde organisera, dirigera, leda och utfordra arméer på tusentals man. Att detta ledarskap måste ha presterats av någon form av kungadömen eller hövdingadömen med stark centralmakt i norra Tyskland, Danmark och Sverige som också stod i förbund med varandra, handlade med varandra och kommunicerade med varandra. Och när fara hotade gick man i strid tillsammans för att försvara sig och den gemensamma kulturen. Det var starka band människor emellan.
Vi har genom hällristningar sedan länge kunnat skaffa oss en enklare bild av hur bronsåldern såg ut. Nu ger DNA-tekniken helt nya möjligheter. Hur det kunde låta av de mäktiga bronsåldershornen kan vi höra här. Kanske användes de även vid Tollense, isåfall en hotfull och skrämmande signal för inkräktarna
Dessa ”svenska” bronsålderssamhällen, hövdinga- eller kungadömen kring Håga, Kivik och Tanum, var en del av den metallhandel som pågick mellan tenngruvorna i England, koppargruvorna på Europas kontinent och våra förfäder i Skandinavien. Att det redan vid denna tid fanns skepp som kunde ta sig över Östersjön och till England är också det oerhört fascinerande. Vi känner igen dem från hällristningarna i t ex just Tanum. Och vi får se dem i SVTs dokumentär. Vi får titta in i en värld befolkad av människor som levde för 130 generationer sedan, nästan 2 000 år före vikingatiden, men som förebådade den och till del påminde om den.
Men bronsålderns livliga handel och långväga kulturella utbyten skulle ta slut då en ny metall som var tillgänglig på så många fler ställen skulle ta över från ca 500 f Kr. En klimatförändring gjorde också Europa bokstavligen kallare och bistrare vid tiden för Järnålderns början. En ny tid tog sin början då de tidigare så blomstrande stolta svenska bronsålderssamhällena förlorade sin betydelse och konkurrerades ut.
Den här berättelsen är så storslagen och dramatisk att det inte är otroligt att vi kommer att vi snart får se filmer och läsa skönlitterära berättelser från denna tidigare så okända forntid som vi nu håller på att lära oss så mycket mer om.
Minnet av det stora slaget då den stora fienden stoppades av människor som en gång var lika levande som du och jag här och nu levde helt säkert länge kvar och berättades om i många generationer men glömdes till slut och har nu varit glömt i årtusenden. En storslagen, skrämmande och fascinerande berättelse om något som ingen sett maken till tidigare och som ingen skulle behöva se igen på hundratals år och som varit glömd så ofattbart länge. Ända till nu…
Se dokumentären ”De första svenskarna” på SVT för att ta del av denna både dramatiskt, realistiskt men även bitvis mycket vackert visualiserade berättelse!
