Ja det var både väntat och oväntat, det som hände på dagens ”historiska presskonferens”. Vi hade väntat oss en lösning och en slutpunkt, men fick en i sig logisk förklaring utan teknisk bevisning. Inget mordvapen, ingen ny teknisk bevisning. Och någon form av ny teknisk bevisning hade ju verkligen förespeglats i februari av chefsåklagare Krister Petersson. Men detta var uppenbarligen det bästa våra rättsvårdande myndigheter kunde prestera här och nu. 34 år efter mordet på statsminister Olof Palme.
Spaningsledare Hans Melander och chefsåklagare Krister Petersson vid dagens historiska presskonferens
Det beskrevs av kritiska röster som en ”högläsning ur Filterartikeln” som redan för några år sedan pekat ut den s k ”Skandiamannen” – ”elefanten i porslinsbutiken” – som den visserligen osannolike, men presumtive mördaren. Egentligen kom alltså inget nytt material fram idag på den historiska presskonferensen utom möjligen saligen framlidne polismästare Holmérs citat från hösten 1986 att det gällde att ”gå till botten med Skandiamannen innan åklagarna satte klorna i honom...” Holmér hade ett starkt personligt intresse av att avföra Skandiamannen ur utredningen eftersom han vid denna tidpunkt befann sig i stark konflikt med de mer professionellt arbetande åklagarna i sitt stenhårda fokus på sitt eget ”huvudspår” – PKK-spåret och kurderna.
Ingvar Carlsson, Stefan Löfvén, Mårten Palme vill i intervjuer under dagen understryka det goda arbete som utförts de senaste/sista åren av spaningsledningen. Och jag kan förstå deras försvar av ”samhället”. Att det här faktiskt var det bästa resultat som kunde presteras här och nu när ny teknisk bevisning uppenbarligen var omöjlig i o m att de två 357-magnum kulorna från mordvapnet är i så dåligt skick att NFC inte kan göra något åt dem. Och de har ju uppenbarligen rätt. Det här var vad vi fick. Ingen ”lösning”, ingen ny teknisk bevisning, inget mordvapen. Men en noggrann genomgång av Skandiamannens rörelser kring mordplatsen där han ju bevisligen uppehöll sig precis i anslutning till mordet.
Skandiamannen… Vars identitet nu är allmänt känd. Han hette Stig Engström och föddes i Indien 1934 där hans pappa var en av tändstickskungen Ivar Kruegers direktörer. Han skickades hem till Sverige vid 12 års ålder just efter krigsslutet där han installerades på exklusiva privatskolan i Sigtuna, där även Palme tidigare gått. Skolgången tog sig Engström igenom med ”dåliga betyg men ett bra överklass-CV och de kontakter som skapas på Sigtuna”. Denne uppmärksamhetstörstande särling och ”kuf” lyckades inte förverkliga sina drömmar om ett mer framgångsrikt och grandiost liv. Han levde över sina tillgångar när han försökte upprätthålla en mer framgångsrik bild av sin livssituation än han själv i realiteten lyckats prestera. Han framstår som en smått tragisk figur och hans liv slutar i missbruk och tragik som förtidspensionär vid millennieskiftet för 20 år sedan. Han är sålunda ”framliden” och kan inte lagföras.
Men i samband med Palmemordet fick den frustrerade Engström så äntligen sin chans att synas i media. Och han var väldigt ivrig att få publicitet där han beskrev sig som den mest aktive hjälpande personen på mordplatsen som försökt bistå både Polisen och Lisbeth Palme. Problemet är bara att han inte figurerar i något av de många vittnenas beskrivningar av den kvällen. Han finns helt enkelt inte där. Ändå har han information och iakttagelser som, enligt chefsåklagare Petersson, egentligen bara mördaren själv kan ha haft… Ja Engström kan ha varit mördaren. Och möjligen kunde detta underlag som åklagaren idag presterade ha räckt för att frihetsberöva Engström och pröva målet i rätten om undersökningen skötts professionellt från början och inte letts av en, i sammanhanget, dilettant och amatör.
Så. Vi fick inte en övertygande lösning. Det innebär att vi kommer att få fortsätta leva med privatspanare och ovisshet – tills någon möjligen slutligen hittar mordvapnet. För det som saknas är vapnet. Så länge som vapnet saknas kommer man inte vidare. Men det här var uppenbarligen så långt som det svenska samhällets rättsvårdande myndigheter förmådde nå i utredningen av omständigheterna kring mordet på statsminister Olof Palme.
Jag tänker på alla år som gått. Allt jag läst och sett och faktiskt även själv skrivit om detta. Alla gånger jag kommer att fortsätta passera ”mordplatsen” med samma lätt frustrerade känsla. Kanske ska framtida tekniska landvinningar kunna bistå till att en gång lösa mordet? Kanske ska den topsning som gjorts av Skandiamannens släktingar kunna bära frukt? Det står skrivet i stjärnorna.
