Exit – Leonard Cohen, om romantik och starka doftminnen från det förra årtusendet

Posted in musik on 11 november, 2016 by japetus

”… att han försvinner nu när världen tycks så mörk och enfaldig…”

Så kom ännu ett av de många tunga avskedsbesked som detta – annus horribilis – år bjuder på. Ännu en ikonisk artist har lämnat oss och jag hade redan sedan tidigare svårt att relatera till det som händer. Att förhålla mig till denna existentiella acceleration som tar den ena efter den andra legendariska artisten ifrån oss övergår just nu mitt själsliga balanssinne. Jag vacklar. Ännu en artist som självklart funnits där i mitt liv så länge jag kan minnas. Som en alldeles särskild trygghet. I ur och skur. I livets skiftande skeden och årstider.

leonard-cohen
Leonard Norman Cohen (1934-2016)

Det var där i mitten på 80-talet som jag fick nys om Mr Cohen. Det var när plattan ”Various positions” kom (1984) och jag hörde ”Dance me to the end of love” som han gjorde ett första avtryck. På samma platta fanns ju också hans brottarhit ”Hallelujah”. Men just Hallelujah – egentligen en alldeles storslaget vacker låt – blev dock aldrig någon favorit för mig helt enkelt för att den känns så sönderspelad genom alla de otaliga covers jag hört. Vid den här tiden var jag dock verkligen inte mottaglig eller mogen för Cohens musik. Jag noterade honom, men berördes inte nämnvärt.

Men de minnen jag förknippar starkast med Leonard Cohen är från det sena 80-talet när han släpper plattan ”I’m your man” som även bjöd på låtarna ”First we take Manhattan”, ”Ain’t no cure for love” och ”Take this waltz”. Plattan kom i februari 1988, just som jag fyllde 20, och ett par månader senare hände något lika efterlängtat som omtumlande – jag träffar min första flickvän, M.

Våren 1988 kom sedan att kännetecknas av körda tentor och intensivt romantiska upplevelser mellan hägg och syrén, oftast med utgångspunkt i Ms lilla lägenhet på Västmannagatan 43 alldeles nära Odenplan eller ute i Stora Skuggan vid Frescati dit vi ofta rymde från föreläsningarna i Södra Husen. Det var en fantastiskt vacker vår i det gamla årtusendet när Cohens nya platta ofta snurrade i bakgrunden. Det var mest M som gillade honom, men här började även jag fatta Mr Cohens storhet.

Det är därför Leonard Cohen i slutet av 80-talet som jag minns bäst och som bär mina starkaste minnesbilder av honom och hans musik. Hans varma personliga röst är omisskännlig, liksom de starka doftminnen av Ms parfym jag förknippar med Cohens musik. Och det är väl en nära nog perfekt symbios mellan livet och musiken, just så som jag tror att Mr Cohen gärna sett att det skulle vara…

Jag har naturligtvis aldrig ångrat mina prioriteringar; de var 20-årigt klockrent kloka. Körda tentor kan tas om igen, men den första kärleken går inte i repris. Inte livet hellre för den delen. Att både M och Mr Cohen nu har lämnat den här världen känns fullkomligt overkligt och just nu väldigt vemodigt och smärtsamt denna märkliga iskalla vinternovemberkväll 2016, 28 år senare i livet.

Leonard Cohens ”Take this waltz” från 1988.

”There’s a shoulder where Death comes to cry
There’s a lobby with nine hundred windows
There’s a tree where the doves go to die
There’s a piece that was torn from the morning
And it hangs in the Gallery of Frost

I, I-I-I
Take this waltz, take this waltz
Take its broken waist in your hand…”

The Freak… Freddie Wadlings tomma stol men starka närvaro i ”Så mycket bättre”

Posted in musik with tags , , , , on 7 november, 2016 by japetus

Det talas om artister som inte lyckas kommersiellt, men som inspirerar många andra som senare blir stora och betydligt mer framgångsrika. Velvet Underground är ett lysande exempel. The Pixies ett annat. I Sverige var Freddie Wadling en sådan artist. En kultartist, med oerhört mycket cred. Därför var det underbart fint att han gavs chansen att få upptäckas av en större publik i o m att han bjöds in till ”Så mycket bättre” 2016. Det har med rätta kallats ”en kulturgärning”.

Tyvärr ville nu inte ödet att Freddie skulle få uppleva den framgången. Han gick bort en vecka innan programmet skulle spelas in och för första gången i programmets historia fick huvudpersons stol vid bordets kortsida stå tom i avsaknad av programmets huvudperson. Så såg det ut i lördagens avsnitt av ”Så mycket bättre”. Men så närvarande han ändå var…

Det var väldigt fint att Freddies historia fick berättas. Vilken resa. Trots att Freddie inte var med lyckades man ge en fin bild av den djupt säregne och egensinnige sångaren. TV4 hade hunnit göra en intervju med Freddie i våras och flera artister och vänner medverkade. Vi fick även se många klipp från tidigare intervjuer och scenframträdanden.

Det var plågsamt att höra om de förhållanden som Freddie växte upp under. Att höra om en frånvarande mamma som jobbade för mycket, en mormor som överbeskyddade honom så han inte fick leka med andra barn och en fruktansvärd mobbning i skolan på 50-talet. Freddie beskrev själv upplevelsen som tredje världskriget. Och det fick honom också att sluta prata i sju år. SJU ÅR! Mellan åtta och femton var han tyst, i en medveten protest mot omvärlden. En reträtt in i tystnaden. Obegripligt hemskt. Katatoniskt.

Kanske inte så konstigt att han såg sig själv som en freak och identifierade sig med skräckfigurer, skräckfilmer och det aparta. Att han identifierade sig med Frankensteins monster. Det oönskade. Det som göms i mörkret, som ingen vill ha. Gripande.

Det är lätt att förstå att musiken blev en kreativ ventil för ilska och ensamhet. Freddie hittade snabbt rätt i punken som bejakade det personliga uttrycket och energin snarare än perfektionismen, för att uttrycka det milt. Men nu var det ju så att Freddie kunde något som de flesta sångare i punkbanden inte kunde. Han kunde ju verkligen sjunga. Och här hittade Freddie Wadling rätt i band som Perverts och Liket lever, även om uppskattningen för hans sång kom senare.

freddie-cortex-freaks
Postpunk-Freddie i Freaksvideon med Cortex från 1983

Vi fick i programmet sedan följa Freddies musikaliska resa från punk över postpunk (Cortex) till indiepop (Blue for Two) och vidare till den breda mix av psalmer, visor, pop och rock han sjöng under de sista 15-20 åren av sitt liv. Jag tycker det var väldigt fint att Freddies historia fick berättas på bästa sändningstid inför två miljoner tittare. Fascinerande. Och väldigt rättvist. Och samtidigt oerhört frustrerande att han skulle behöva gå bort veckan innan programmet spelades in. Kanske var det ändå nånstans en dramatik som Freddie skulle ha gillat, he sure went with a bang!

freddie-punk
Punk-Freddie när det begav sig i slutet på 70-talet

När det kommer till veckans tolkningar var det uppenbart att de flesta av artisterna inte hade någon egentlig relation till Freddies musik innan de fick höra att han skulle vara med i programmet. Kanske inte så konstigt eftersom de flesta av dem är utpräglad mainstream, medan Freddie i det längsta fanns där borta i mörkret långt ute på kult-kanten. Men att dissa artisternas versioner bara för att de inte hade haft tillräcklig koll på Freddie innan kan ju passa ett trendängsligt pretto till kvällstidningsjournalist som isåfall analogt borde dissas eftersom han knappt var född eller blöjfri när Freddie gjorde många av sina klassiska musikaliska 80-talsprestationer.

Det måste vara ok att inte ha haft ”rätt koll” i alla avseenden från tidernas begynnelse. Det spelar ingen roll när man är född eller vad man ev haft koll eller inte haft koll på. Det finns alltid nån fantastisk spelning eller fantastisk artist man är för ung för att ha upptäckt i tid, förstått sig på i tid, etc.  Annars blir det bara ett omöjligt mischmasch till cirkelresonemang.

Därför vill jag säga att jag tycker att Danny Saucedo gjorde nåt bra denna vecka när han som enda medverkande valde en av Freddies låtar från ”Blue for Two”-epoken på 80-talet, ”Ships” från den självbetitlade debutplattan 1986. Klart att jag tyckte det var kul. Jag som köpte den plattan när den kom och såg dem live flera gånger, första gången på Hultsfred ’86. Den där gången när det snackades så mycket om ”sångaren som hade cancer och skulle dö närsomhelst”. Och så såg han också ut. Minns att jag var chockad och orolig för att han såg så sjuk ut. Det var mitt första intryck som 18-åring av Freddie och det var en stark upplevelse att se honom live. Vilken röst! Och vid den här tiden var han fortfarande lång och smal och stod upp när han sjöng.

Men nu tillbaka till Dannys version av ”Ships”. Vilken omställning. Det är verkligen en egen cover. Det är Dannys uppdaterade dansanta version av denna gamla majestätiska maskinhymn. Här har Danny inte stympat nån refräng, utan låter det melodiösa ordlösa partiet i refrängen vara kvar. Texten förstod jag mig inte alls på, men tycker ändå det var en kul cover på Dannys sätt.


Nu gjorde också Tommy Nilsson – utan att ha en personlig koppling till Freddie – en personlig duett med koppling till den besvärliga relationen till äldsta dottern där han kallade in Little Jinder och placerade sig långt från sina vanliga svulstiga duetter. Fint tyckte jag.


Magnus Carlson, själv nära vän till Freddie, väl inlyssnad på Freddies katalog valde en av de riktigt gamla godingarna från punk-eran, ”Levande begravd” med Liket lever. Magnus hade själv en tidig tid som punkare och man förstår att han tidigt upptäckte Freddie. Nu gjorde han sin version av låten och då blev det förstås en 60-talsversion med obligatorisk tamburin. Kanske inte en fullträff? Men godkänd.


Nån som däremot fick till en fullträff denna vecka var Little Jinder. Hon kunde inte bara visa upp en lika stark som uppenbar koppling till Freddie med sin Cortex-tatuering, utan framförallt en mycket inlevelsefull version på svenska av just Cortex klassiker ”(We are) The Freaks” från 1983. Vacker postpunk av ädlaste årgång som här blev litet italofierad av en tjej född fem år senare. Fascinerande och bra. Och festligt med kopplingen till Freddies kompis Olle Ljungström när hon sjunger att hon är ett freak som spelar vanlig. Väldigt, väldigt synd att vi inte fick se Freddies reaktion. DEN reaktionen hade jag velat se och höra!


Jill Johnson sa precis som Danny direkt hur det var. Hon hade inte relation till Freddie innan programmet. Här gjorde hon så till slut en riktigt countryversion, som inte berörde mig så mycket. Country är inte min grej. Men jag har respekt för att det är hennes och hon gör det bra. ”Walk” är ju en klockren country-titel för övrigt.


Och så Lisa Ekdahl som alltid tycks komma litet vid sidan av. Hon gör sin egna jazziga pratsjungande vis-versioner av låtarna. Nu var det en alldeles ovanligt stark text den här gången, som hon förtjänstfullt förklarade i sin inledning. Och visst gör hon, som Danny försiktigt uttryckte för att inte skapa kvällstidningsrubriker, ett mycket sensuellt framträdande. Hon är litet som en naturväsen. Stark utstrålning. Det blir liksom inga stora hits, men hon gör sin grej väldigt bra.

 

Och så till sist… ”Ships” i den episka, majestätiska originalversionen med Blue for Two, här förstärkta med Titiyo och Scotti Preston i kören (vid 1.17 i klippet om ni inte tror mig) och dåvarande Sator Codex suveräna gitarrist Chips K.

”Conclave” – om hur det går till att välja en ny påve

Posted in Litteratur with tags , , on 31 oktober, 2016 by japetus

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Robert Harris senaste thriller, som jag just läst ut, handlar om hur det går till att välja ny påve just som påven besöker Sverige för första gången på 27 år. Det kallas Konklav när kardinalerna samlas och bokstavligen låser sin sig i Vatikanen för att inte komma ut igen förrän de valt en ny andlig ledare för katolicismen. Habemus papam!

Att Robert Harris är en litterär favorit har inte undgått läsare av denna blogg. Jag har skrivit om de flesta av hans böcker, från succédebuten ”Fatherland” (1992), ”Enigma” (1995), över ”Pompeii” (2003), Cicero-trilogin (2006-2015) och ”An officer and a spy” (2013) om Dreyfus-affären och den visselblåsare som avslöjade denna mäktiga franska rasistskandal.

Men i senaste romanen ”Conclave” landar vi alltså i Vatikanstaten i Rom i en nära framtid den morgon det upptäcks att den Helige Fadern stilla somnat in i sitt enkla rum i Vatikanen. Vi får som läsare snart veta att Påven hyllat enkla ideal och vägrat flytta in i det palats han också kunde ha valt. Vi anar snart att det handlar om Påven Fransiskus som i skrivande stund befinner sig i Sverige. Han nämns inte vid namn, men den tidigare avgångne påven Benediktus a k a Kardinal Ratzinger placerar Fransiskus säkert i sammanhanget.

harris-conclave

Bokens hjälte, kardinal Lomeli är dekan i Kardinalskollegiet, vilket innebär att han spelar en ledande roll när den nye Påven ska väljas av de 118 kardinalerna som från hela världen nu kommer till Rom för att delta i konklaven. Att leda konklaven, kardinal Lomelis uppgift, är en mycket svår utmaning som ställer extrema krav på diplomati och ledarskap. De 118 kardinalerna är katolska kyrkans absoluta elit och de är långtifrån en homogen och harmonisk grupp att presidera över. Tvärtom är de djupt splittrade i olika falanger där Lomeli själv tillhör den mer liberala.

Lomeli kämpar dessutom en inre strid med tvivel på sin tro. Det har nästan gått 50 år sedan han var en ung präst som arbetade i en församling. Efter det har hans karriär spikrakt fört honom vidare från den ena ”stabstjänsten” till den andra. Påven har också kallat honom sin bäste ”executive manager”. Lomeli grubblar över vad Påven menade med det? Var det kanske t o m en pik från den Helige Fadern? Det är inte så gott att veta för den grubblande 75-åringen. Är han kanske inte längre en riktig präst? Har han förlorat kontakten med Gud? Är han nu bara en världslig ”manager”?

Den morgon Påven hittas död är också Lomeli uppenbarligen den siste i den inre kretsen som får besked. När han kommer till Påvens dödsbädd i det enkla rummet är de andra i Vatikanens Regering redan där sedan länge. Maktspelet har börjat i samma stund som den Helige Fadern rest hem till sin arbetsgivare. Är det någon i gruppen som försöker undanhålla information från Lomeli? Mycket tyder på det och det oroar vår omutligt hederlige huvudperson.

I kretsen av närmast sörjande kardinaler finns också med största sannolikhet näste Påve. Vem ska det bli? Här finns den ultrakonservative kardinal Tedesco, den superambitiöse nordamerikanen Tremblay, den kraftfulle afrikanen Adeyemi med starka åsikter om kvinnans roll i församlingen och samkönade äktenskap men också den liberale mästerteologen kardinal Bellini, ”Vatikanens skarpaste tänkare”, som är Lomelis nära vän och förtrogne sedan årtionden.

Ingen förväntas vilja ha detta mycket speciella och krävande jobb, men det står omedelbart klart att vissa av kardinalerna är mer ambitiösa och världsligt tävlingsinriktade än andra. Några av dem ber till sin uppdragsgivare om att slippa få detta svåra uppdrag. Andra ber uppenbarligen om det motsatta. Några av dem har uppenbarligen också skandaler i det förflutna de till varje pris inte vill ska komma ut. Boken skildrar dynamiken i Lomelis svåra uppdrag alldeles utomordentligt väl. Den blir väldigt snabbt oerhört spännande och det är sant att jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag ville ju hela tiden veta hur det skulle gå för de olika kandidaterna.

Och tänk om vår huvudperson Lomeli själv är på väg att bli Påve? Han går ängsligt runt bland sina kollegor och uppmanar dem att absolut inte rösta på honom. Ändå får han oroande många röster. Hur ska det sluta? Han känner ju själv att han förlorat kontakten med Gud? Inte kan han bli Påve. Tanken ger honom närmast panik och han söker stöd hos sin gamle vän kardinal Bellini som enligt Lomeli borde vara det självklara valet till näste Påve. Men Bellini vill inte heller: ”Himmelske Fader, låt den kalken gå mig förbi!”

robert-harris-2016
Robert Harris (1957- ) festligt nog är han också Nick Hornbys svåger

Boken utspelar sig under de ca 72 timmar det tar att enas om vem som ska bli Katolska kyrkans överhuvud, andlig ledare för världens 1,25 miljarder katoliker. Det är en mycket intressant och dessutom allmänbildande bok. Man lär sig mycket om Vatikanen och hur den styrs. Man lär sig också en hel del fascinerande detaljer, som t ex att kardinalernas kappor har 33 knappar, en för varje år i Jesus liv.

Som gammal ledarskribent och framgångsrik journalist är Harris fantastiskt duktig på att skildra den här typen av maktkamper, politiska intriger och komplexa skeenden. Det har han visat gång på gång i sina tidigare böcker och han gör det igen med besked i ”Conclave”. Boken är också mycket stämningsfull och insiktsfull om den mänskliga naturen. Han är en mästare på att skildra olika sorters människor och de drivkrafter som för dem framåt – eller får dem att stanna och tveka. Är du det minsta intresserad av ledarskap och gruppdynamiska processer är detta ett måste att läsa!

Eller så kanske du är intresserad av att lära dig mer om den mäktiga Katolska kyrkan och hur den styrs? Kanske vill du bara läsa en spännande thriller med litterära kvalitéer som ligger ett par snäpp över Dan Brown? Jag gillar Browns böcker, men jag älskar Harris’. Där finns en nyansskillnad som förklarar detta. Läs ”Conclave” så förstår du.

Habemus papam!

Robert Harris berättar om bokens sympatiske huvudperson: Kardinal Lomeli

Magnus Carlsons kväll i Så mycket bättre – en flod av tårar

Posted in musik, Tv-program with tags , , on 30 oktober, 2016 by japetus

Så har publiken bjudits på sjunde säsongens andra avsnitt av ”Så mycket bättre”. Denna gång med Magnus ”Weeping Willows” Carlson som huvudperson. Och jag som upplevde att förra veckans avsnitt var ett sånt känslosvall… Den här veckan blev det så mycket mer av den varan. För kvällens huvudperson.

magnus-carlson-sa-mycket-battre

Att det blev så känsloladdat berodde förstås på att programmet spelades in bara en dryg vecka efter Freddie Wadlings död och det faktum att Magnus och Freddie var goda vänner. Att Freddie betytt mycket för Magnus var tydligt. När Freddies version av Weeping Willows paradnummer ”Broken promise land” spelades av bandet till Freddies röst blev reaktionen enormt stark, kusligt stark. Det var både smärtsamt och vackert att se Magnus tårar. Kvällstidningarna har blåst upp bilder på den sörjande Magnus som gråter så han skakar, men det tycker jag känns rätt onödigt att göra här.

När programmet spelades in var Magnus ännu i chock efter vännens död så det är inte svårt att förstå att reaktionen blev så stark. Magnus har också under sin hela karriär, särskilt med Weeping Willows, odlat ett kompromisslöst sentimentalt och brutalt känslosamt tonläge som jag alltid gillat och kunnat identifiera mig med.

Två saker till framkom även tydligt i programmet; Magnus seriösa miljöengagemang och kärleken till Hammarby.

Magnus tog med sig gänget till Östersjöns strand och vi fick lära oss litet om den marinbiologiska obalans som är orsaken till algblomningen, men framförallt fick artisterna engagera sig praktiskt för en del av en lösning på problemet genom att bygga en lekbädd för havsöringar. Ett mycket seriöst inslag i programmet som också visade en del av Magnus sympatiska personlighet. Allvaret.

Roligast var helt klart när Magnus bjöds på en fotbollsmatch mot några fullfjädrade Hammarbylegendarer med Kenta Olsson, Matte Werner, Sten-Ove ”Putte” Ramberg och Uffe Eriksson i spetsen. Det var väldigt kul och lekfullt att se. Magnus glädje var på topp när han pratade om Söderstadion 1970 och att han från sjuårsåldern (1975) börjat gå på matcherna. Själv såg jag min första Bajen-match på gamla Söderstadion 1977 så jag är inte långt efter. Forza Bajen!

Musiken då? Jag ska ta det litet sammanfattat och kort denna gång. Om vi undantar Freddies starka version av ”Broken promise land” tyckte jag denna gång att Lisa Ekdahls ”Det värsta av allt” var bästa covern. Jag tyckte hon gjorde om denna Morrissey-inspirerade depplåt till suverän vispop.

Jill Johnsons val av ”The Burden” var sorgligt och deppigt på ett sätt hon bevisligen inte brukar låta, men kanske fanns det också en av lyssnarna oanad självupplevd aktuell dramatik i botten?

Little Jinders hammarbyhyllning ”Platsen i mitt hjärta” från Söderstadion funkade och kändes äkta medan Tommy Nilssons David Coverdale-inspirerat bredbenta rockposer var roliga att se. Liksom Tommys röstresurser var trevliga att höra. Det var kul och stack av från det vanliga.

Annars blev jag den här gången också rejält besviken, vilket sällan brukar hända i detta sammanhang. Och överraskande nog var det Danny Saucedo som denna gång i mitt tycke lyckades förstöra ”Touch me”, min absoluta favorit med Weeping Willows. Detta är en oerhört melodiös och vacker låt där en stor sångare som Danny verkligen borde kunnat sjunga ut och låta oss lyssnare njuta av de storslagna harmonierna. Men nej. Istället hade han trams-arrat bort refrängen med de vackraste harmonierna och pressat ned låten i en plastburk av söndermixat lågt tempo där den aldrig kunde tilläts ta fart och lyfta. Vart tog denna fantastiska låt vägen? Att översätta texten och uppdatera den till nutid som Danny gjorde kunde ju ha varit helt ok, men här blev det mer fånigt.

Nej låt oss hoppas på bättre covers av Danny i nästa veckas avsnitt!

Så den här gången avslutar jag med en originalversion, eller snarare en liveversion med artisten i fråga från Hultsfred 2002. Så det blir ordning på torpet igen…

 

 

Känslosvall med Tommy Nilsson i säsongspremiären 2016

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , on 24 oktober, 2016 by japetus

Jag brukar säga att jag har svenskt rekord i bröllop. Ja inte egna då, men andras. 25 bröllop mellan 1990 och 2010 blev mitt facit från 22 till 42 års ålder. Det var då alla mina vänner och nära släktingar gifte sig. Två gånger har jag som bestman vandrat bredvid tärnan bakom brudparet längs kyrkans gång och stått framför altaret. Sex gånger har jag varit toastmaster på bröllopsfester. Det är starka minnen. Vackra minnen.

I lördagkvällens säsongspremiär för ”Så mycket bättre” var Tommy Nilsson huvudperson och Jill Johnson valde att göra hans kanske mest kända låt: ”Öppna din dörr”. Hon talade om alla de par som gifte sig till den här låten i mitten på 90-talet, för 20 år sen, och jag tänkte: ”Ja det stämmer, för jag var med”. Jag hörde den här låten många gånger på bröllopen då. Skulle säga att det är 90-talets listetta i detta avseende. Tätt följd av Lundells ”Kärleken förde oss samman” och Cecilia Vennerstens ”Det vackraste”. Och som sagt, jag vet, för jag var med.

sa-mycket-battre-2016

När balladernas och de lugna favoriternas mästare Tommy Nilsson hade sin dag var det mycket känslor i tolkningarna av hans låtar. Ursprunget i rocken, eller pudelrocken, märkte vi inte så mycket av. Men det är ju inte för de åren och de låtarna som Tommy blivit så folkligt populär. Nej det är balladerna som gjort honom stor.

Han har haft ett ”brokigt” liv där vi genom Jill Johnsons, av kvällstidningarna uppmärksammade, frågor också fick reda på att Tommy har fem barn med fyra olika damer. Alkohol har han fått för mycket av och inte kunnat hantera så det avstår han helt nu. Jag tycker Tommy hanterade frågorna kring detta på ett utmärkt och avväpnande sätt. Jag måste säga att jag tycker att han gjorde ett sympatiskt och vettigt intryck med självdistans och humor. Det var uppenbart att han inte haft en lätt uppväxt, verkligen inte. Han verkar nu göra något riktigt bra av sin resa. Respekt för Tommy!

Men åter till Jill Johnsons känslosamma version av Tommys tryckarklassiker från 1994. Hon hade flyttat låten 20 år framåt till vår nutid och gjort en engelsk version, ”Open your heart”. Det blev en riktig snyftare. Mycket också för att Jills uttryck här kändes så äkta; i den här låten lät vartenda ord starkt och sant. Här fick hon mig att tro på henne. Vi var flera runt TVn som blev blöta i ögat, bland annat undertecknad, när vi hörde denna starka tolkning. Omständigheterna var speciella då jag såg programmet på söndagförmiddagen i en god väns semesterlägenhet i Sopot i Polen morgonen efter en festkväll. Vi blev alla väldigt gråtmilda medelåldersmän.

Jag minns att jag upplevde originalet som nog så töntigt, svennigt och kraftigt over the top då 1994. Men vid den här tiden var jag ju också så ball att jag inte riktigt kunde erkänna att jag faktiskt också tyckte det var bra. Det är annat nu. Nu passerade istället en inre springflod av minnena från alla de fantastiska bröllop jag var på under 90-talet. Tankar kring de kärlekspar som brutit upp sedan länge, men också de som fortfarande hänger ihop. Tankar på mina egna relationer från den här tiden. Det blev helt enkelt väldigt starkt. Vackert. Sammanfattningsvis.

Och så fick vi se Little Jinder göra något modigt och utmanande när hon tolkade Tommys delvis utskällda sexballad och försök till amerikansk snusk-r’n’b med den kärnfulla titeln ”Jag vill ha sex med dig”. Jinder skruvade om den till ”Du vill ha sex med mig”. Det lät övertygande. Hela framtoningen med den specialdesignade klänningen med alla utmanande glosor som prydde den stod i bjärt kontrast till det drömska, mjuka, sårbara och sensuella framförandet. Hon gillar att provocera och detta var en stark öppning från hennes sida. Tyckte också att hon ställde flera bra frågor vid bordet och kom med snabba och rappa repliker som visar på det jag hört tidigare och kommenterat i min inledande analys. Kvällstidningarna vet att berätta att Jinder haft en mycket tuff vecka pga omständigheter i sitt privatliv (jag inte vill grisa med) och problem med stämbanden. Och det märktes att hon var väldigt spänd innan framförandet. Särskilt mot bakgrund av detta måste jag säga att hon borde känna sig mycket nöjd nu!

Magnus Carlson var elegant, artig och belevad, drog ut stolar och höll upp dörrar. En gentleman, ungefär som jag föreställt mig att han skulle göra. Liksom Tommy är han en balladmästare han med och trots att han nu inte hade Tone Norum med sig gjorde han en godkänd version av ”Allt som jag känner”, Tommys första stora balladhit från 1988 och filmen ”PS sista sommaren” som jag minns att jag såg den hösten. Jag tror att Magnus kan ännu bättre!

Lisa Ekdahl gjorde en för sig typisk version av Amelia med Cornelis-vibbar. Det var ganska bra och jag tror att han kanske kommer kunna göra ännu bättre saker. Det märks att hon är litet skygg så hon fick inte så stor plats i detta första avsnitt. En och annan snabb reflektion stack hon in här och där. Återstår det att se om hon håller den halvdistansen eller vad som kommer att hända.

Danny Saucedo levererade en riktig hit då han gjorde gladpop med stor glimt i ögat av den nu saligen bortglömda och insomnade gamla ”Easy Action”-hitten, eller halvhitten, ”Talk of the Town” nu ”Snacket på stan”. Det tyckte jag var ett kul grepp att det dök upp nåt från Tommys tidiga rockperiod. Det här var piggt och proffsigt genomfört i både Orupsk och Justin Timberlakesk-anda, en solklar hit med tonartshöjning och komplett med bruten mick på slutet. Fullt pådrag.

Och så Freddie Wadling… För vi fick ju höra en demo av hans låtval, Tommys schlagerfestivalsvinnare ”En dag” från 1989. Det hade blivit en reggae. Ett kul och kanske litet oväntat grepp från Freddies sida. Jag tycker det är toppen att de låter oss höra i alla fall något av Freddies alster. Det är mycket givande och jag ser fram mot fortsättningen.

Sammanfattningsvis tycker jag det kändes som ett väldigt avslappnat och trevligt inledande program i serien. Säkert beror detta bl a på att gänget fick en ovanlig start i samlingen omedelbart efter Freddie Wadlings död. Tre nya hits fick vi också med oss, alla bifogade här i bloggen ovan. Ser mycket fram mot nästa program!
sa-mycket-battre-2016

 

Så mycket bättre 2016 – min analys

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , , on 17 oktober, 2016 by japetus

Nu på lördag 22 oktober är det premiär för årets upplaga av ”Så mycket bättre” på TV4. Det är nu den sjunde säsongen, vilket som vanligt kommenteras här i bloggen. Och först kommer i vanlig ordning min traditionsenliga analys av säsongens aktuella artister. Från min ofelbart otrendiga men i ämnet kraftigt pålästa position gör jag mina uttalanden varje år. Läs vidare och lär!

Åter igen kan jag, inte utan stolthet, bekräfta att jag kände igen samtliga artister och har lyssnat på dem. Alltså inte bara de medelålders. Ja egentligen var det ju bara en av dem i år som möjligen kunde ha varit litet svår.  Årets medverkande består alltså av Danny Saucedo, Little Jinder, Magnus Carlson, Lisa Ekdahl, Jill Johnson, Tommy Nilsson. Och så Freddie Wadling, som ju så tragiskt gick bort veckan innan programmet skulle börja spelas in, men som ändå får sitt program och vars låtar kommer att tolkas av artistkollegorna. Rätt beslut att göra det bästa av situationen.

sa-mycket-battre-2016
Så mycket bättre 2016 – klicka för större bild

Den nya säsongen fick en djupt tragisk start med Freddie Wadlings plötsliga död. Men den händelsen kom utan tvekan också att få de övriga artisterna att desto snabbare finna varandra och få en tightare gemenskap, vilket omvittnats mangrant i intervjuer inför premiären på lördag. Nytt för säsongen är att TV4 skruvar om sitt succékoncept genom att slopa duettformatet i det sista avsnittet för att i stället ersätta det med ett hyllningsprogram.

I hyllningsavsnittet gör de medverkande artisterna tolkningar av en utvald artists låtskatt, Ted Gärdestad. Troligen också det ett bra beslut. Duettprogrammet har träffsäkert beskrivits som en ”blindtarm” och ett inslag som saknat ”usp” – unique selling point. Det ligger mycket i det. Ted Gärdestad är ett mycket säkert kort. Egentligen kan man då säga att det blir två hyllningsprogram i årets säsong; Ted Gärdestads och Freddie Wadlings. Två hyfsat jämnåriga, men så väldigt olika artister. Intressant brytning.

Här är första bilderna från Så mycket bättre
Trailern till årets upplaga av ”Så mycket bättre”

Magnus Carlson (1968-)
Weeping Willows-Magnus är egentligen den ende artisten i årets startfält som jag själv lyssnat mycket på och verkligen gillar. Magnus är stor Morrissey-fan och jag fick upp ögonen för Weeping Willows redan i samband med debuten 1997. Jag har ingen egentlig koll på Magnus soloplattor och grejerna han gjort med Tandem Sky och The Moon Ray Quintet. Men jag vet att han är mycket bra på covers och att han i samband med Musikhjälpen tillsammans med Petra Marklund gjorde en suverän tolkning av Coldplays ”Fix you”. Magnus är litet indie och har cred. Då Freddie W fallit ifrån är det Magnus som får fylla den genre-rutan i programmet liksom tidigare Olle Ljungström och Andreas Kleerup. Ett bra val.
smb5

Lisa Ekdahl (1971-)
Lisa Ekdahl har aldrig varit någon personlig favorit och jag minns hur jag hade svårt för hennes nasala pratsång när hon slog igenom med ”Vem vet” 1994. Ett massivt genombrott. Men jag har stor respekt för hennes integritet och sparsamhet med intervjuer då hon framstått som mediaskygg. Hon är litet som en sagofigur och det råder inga tvivel om att det är en begåvad artist. Det var för mig att överraskande beslut att hon ställde upp i programmet och det ska bli intressant att se hur hon hanterar den här exponeringen.
smb6

Josefine ”Little Jinder” (1988-)
Josefine är riksspelmannen Åsa Jinders dotter och har utan tvivel ärvt sin mammas musikalitet. Hon har kallats mystiska Södermalmsbruden och har dessutom haft den goda smaken att jobba ihop med Mauro Scocco och som grädde på moset snott litet italo-disco intros till sina låtar, vilket gjort att jag fått upp ögonen för henne. Hon är frispråkig och uttrycker sig välformulerat och skarpt i intervjuer, vilket också är sympatiskt. Jag ser mycket fram mot att få höra både hennes covers och uttalanden.
smb3

Jill Johnson (1973-)
Det här tror jag är en mycket klok och folkligt stabil bokning. Jill Johnson är superproffsig och mycket engagerad i allt hon gör. Sen hon stylade om sig från präktig schlager till sexig country har karriären lyft. Många gubbar i min ålder och äldre gillar henne och då kanske inte bara musikaliskt utan visuellt. Hennes musik har aldrig varit något jag lyssnat på, men jag vet att hon är väldigt duktig, sjunger bra och har en säker framtoning. Hon är ju också programledare med erfarenhet att jobba framför kameran genom sina veranda-program i SVT.
johnsson

Tommy Nilsson (1960-)
Tommy ”uppna din durr” Nilsson har jag förstås koll på. Jag var ju i själva verket på plats i Globen 1989 och såg honom vinna melodifestivalen. Den gamle Easy Action-hårdrockaren kan sjunga och har mycket, mycket rutin. Efter pudelhårdrocken på 80-talet blev han de smöriga balladernas man. Han har haft en del personliga problem jag inte vill gå in på, utan fokuserar på det musikaliska och den biten är jag övertygad om att han klarar bra. Det är ett trevligt val i programmet för min upplevelse är att Tommy gör ett sympatiskt och öppenhjärtligt intryck. Då Freddie fallit ifrån blir Tommy äldst i årets upplaga med sina 56 år. Man kan också, som min gamle arbetskamrat Olle Kvarnsmyr, kalla Tommy för ”sköna-brallan snubben”. Inte helt fel.
smb7

Danny Saucedo (1986-)
Grabben hela dan. Smörige flickidolen Danny ger intryck av att vara något av svärmorsdröm och en genuint vänlig person och det är trevligt. Han har också varit med i massor av  olika tv-program och har nu haft en tio år lång karriär trots att han bara precis fyllt 30. Han har beskrivits som litet fläckfri och tråkig. Men varför måste man knarka eller vara sexmissbrukare för att vara intressant? Danny är en mycket duktig sångare och kraftigt musikalisk. Sen jag såg honom spela fiol i Kalle Moraeus program är jag dessutom extra imponerad. Det är inget förlåtande instrument. Jag tror Danny kan göra riktigt bra covers också, litet som Darin, i vars genremässiga ruta han också står stadigt till småtjejernas förtjusning.
smb4

Freddie Wadling (1951-2016)
Och så till sist… Den käre Freddie Wadling som på så många sätt var en drömvärvning till programmet. I än högre grad än Magnus Carlson var Freddie indie-alternativt i programmet och det skulle ha varit oerhört intressant att få ha se och höra honom. Nu blir det inte så, men vi får höra de andra artisternas tolkningar av hans låtar och det ska bli spännande. Jag har skrivit mycket om Freddie här tidigare så det enda jag tillägger nu är att han var en mycket spännande och oväntad värvning. Mannen som gett indie- och alternativmusiken ett ansikte sen han spelade med punkbandet Cortex i slutet av 70-talet. En väldigt udda och alternativ person. Jag sörjer att han inte är med oss längre och att han inte fick vara med i programmet.   
Freddie Wadling

Sammanfattande kommentar:
Hmmm… Ja. TV4 ser ut att åter ha lyckats pricka in tillräckligt många genrer även i årets upplaga. Med Freddie W föll indierocken och det oförutsägbara bort, men det ska nog gå bra ändå. Magnus Carlson står för indiepop och Tommy Nilsson var en gång rockare, låt vara i pudelformat. Vi har däremot ingen äldre schlager- eller visartist i år, men Lisa Ekdahl är en duktig yngre (nåja) vissångerska och Jill Johnson började med schlager och gör nu country. Det åldersmässiga spannet blev ovanligt litet i år; 60-talister, 70-talister och 80-talister, men småtjejerna får sitt med Danny och Jill har helt säkert fans högt upp i åldrarna. Lisa skulle nog kunna ha det men är för okänd, säkert får hon fler fans efter detta. Tror inte det kommer bli med henne som med Kajsa Grytt som liksom bara tyvärr inte funkade i formatet.

Vi saknar rappare i årets säsong. Där finns en genre-glipa, men dock ingen som jag själv sörjer. Gissningsvis är det väl så att programmet nu är så väl intittat att man på TV4 totalt sett kan vara lugna inför årets upplaga av framgångsprojektet. Jag tror säkert att de fortsätter ha höga tittarsiffror och det blir som alltid spännande att se vilken/vilka artister som sticker ut i år. Som jag brukar säga är detta framförallt möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten. Little Jinder ligger förstås väldigt bra till för det.

smb2
Ännu en somrigt gotländsk pressbild för årets upplaga av Så mycket bättre 2016 (klicka för större bild)

Samtliga foton utom bilden på Freddie Wadling är tagna av TV4s fotograf Pär Bäckstrand. Bilden på Freddie är tagen av Axel Brattberg.

Madness på Grönan – charmig säsongsavslutning 2016

Posted in musik with tags , , on 2 oktober, 2016 by japetus

Med anledning av Madness spelning på Grönan i fredags kväll den sista september…

gronan-160930
Grönan glittrar löftesrikt denna vackra höstkväll den 30 september 2016; en värdig säsongsavslutning

Så hade vi kommit till sommarsäsongen 2016 års allra sista spelning på Gröna Lund. Det blev en riktigt fin och klar höstkväll, bästa möjliga väder för en sådan här säsongsavslutning. Madness skulle debutera på Grönan och det gjorde de med den äran för det bjöds på en väldigt charmig och glad spelning denna vackra sista höstkväll i september. Madness sorglösa och superbrittiska ska-pop är både medryckande, mysig och just charmig. Det är lätt att gilla dem och musiken de gör.

Stämningen på konserten var mycket god även om en del överförfriskade medelålders män gjorde överraskande tjurrusningar för att tränga sig fram mot de fez-klädda största fansen längst fram. Huvudbonader och Madness hör ihop.

madness-gronan-160930
Madness hade en effektfull ljusshow även om röken snabbt blåste undan i vinden. Barson bakom klaviaturen, sångaren Suggs osynlig i motljuset

Jag stod där efteråt med ett stort leende på läpparna och en mycket varm känsla i hjärtat medan, passande nog, ”Always look at the bright side of life” från Monty Pythons ”Life of Brian” strömmade ut över oss konsertbesökare som avslutning. Madness är ju också ett mycket brittiskt band med starka Monty Python-vibbar i sitt uttryck. Så har det alltid varit och så är det fortfarande kunde jag konstatera.

Det var mycket typisk Madness-humor som levererades från scen; särskilt de ständigt pågående lustifikationerna och interna skämten mellan sångaren ”Suggs” McPherson och saxofonisten ”Thommo” Thompson. Det är hela stilen med rörelsemönstret, kommentarerna, utropen, minerna och skratten. Det är fint.

madness-gronan-160930-2
Madness oefterhärmlige saxofonist – Lee Thompson

I veckan som gick kunde vi konstatera att hHösten till slut var här och regnet med den. Vill avsluta med en poppärla från hösten ’83, en personlig favorit som är så brittisk och så sorglöst charmigt mycket Madness den bara kan vara. Pianot, stråkarna, blåset, steelpans, refrängen, sticket och tonartshöjningen… Odödlig pop!

”The Sun and the Rain” släpptes som singel den 29 oktober 1983 och jag minns tydligt den här charmiga videon jag då såg som 15-åring.