Höstdagjämningen 2016 (autumnal equinox)

Idag den 22 september klockan 16.21 på eftermiddagen svensk tid har vi åter höstdagjämning, en balanspunkt mellan ljus och mörker då vi på norra halvklotet lämnar det ljusa halvåret och går in i det mörka. Solen står exakt lodrät över ekvatorn, men är nu på väg söderut mot det södra halvklotet och kommer ge oss här uppe i norr litet mindre ljus under det kommande halvåret. Det mörka halvåret.

Det är alltså inte en hel dag, utan en ögonblicklig händelse som i år alltså inträffar idag kl 16.21. Och då vet vi vad som gäller – ”Winter is coming!”, för att citera familjen Starks valspråk i G.R.R. Martins fantasyepos ”A game of thrones”. Men dit är det ännu långt, låt oss ha en härlig höst först. Det ser jag fram emot att få försvinna in i. Fina lövsparkande promenader, sprakande höstfärger och tid för eftertanke och reflektion i det tilltagande mörkret.

Astronomiskt sett inträffar alltså hösten idag. Men meteorologiskt har den inte kommit till Stockholm än. När vi haft en dygnsmedeltemperatur på under tio grader fem dagar i följd, då har vi höst. Och där är vi verkligen inte än denna hittills sommarvarma september år 2016.

Ett minnesvärt besök i Storkyrkan

I måndags denna vecka, den 29 augusti fick jag chansen till ett extraordinärt guidat besök i Storkyrkan i Gamla Stan. Det var ett unikt tillfälle att se många vanligtvis stängda rum och prång i denna mycket anrika kyrka.

Vi fick lära oss att den första kyrkan på samma plats kallades ”bykyrkan” och kom till i skarven mellan 1100- och 1200-tal, men att det som var början till den många gånger tillbyggda Storkyrkan var klart 1306. Kyrkan är alltså mer än 700 år gammal.

Vi fick förstås se Vädersolstavlan från 1535, den stora sjuarmade ljusstaken med koppling till Håtunaleken och Nyköpings gästabud samt det magnifika altaret i silver och svart ebenholts som tillverkades i Hamburg och testamenterades till kyrkan av riksrådet och diplomaten Johan Adler Salvius 1652.

En del ur den magnifika altartavlan i silver och svart ebenholts

Men det var när klättringen upp mot vinden och tornet började som äventyret tog sin egentliga början…

Den murade trappan från 1400-talet som leder upp den första etappen till kyrkovinden

Vi klättrade runt på storkyrkans vind över diverse mer eller mindre knakiga träbryggor och skakiga trätrappor. Mycket stämningsfullt, men också litet smått olustigt för mig. När vi sedan klättrade vidare upp i storkyrkans torn blev det gradvis allt obehagligare för de höjdrädda i gruppen; jag var en av dem. Gamla trätrappor ledde allt högre och högre upp. Trångt var det och till slut liknade det mest stegar där man kunde titta ned mellan stegen och verkligen se hur högt det var.

Kyrkans vind med sina träbryggor över de ”gråa kullar” som är Storkyrkans valv sedda ovanifrån

Allt smalare och smalare trätrappor som till slut liknade stegar förde vidare mot tornets topp

Vi var 25 personer i gruppen och jag gick sist av dem som bestämt sig för att ta sig upp mot de högsta tinnarna. Det kändes för jobbigt när det blev trångt och jag hade folk både bakom och framför mig, så sista platsen passade mig bättre. Det var många rum och våningar som passerades, steg för steg, på vägen upp. Många berättelser och anekdoter fick vi med oss på vägen upp. Det var alldeles väldigt stämningsfullt.

Men jag kom ändå inte allra längst upp. Jag får erkänna att jag stannade två trappor under toppen. Det blåste och regnade och jag kände att jag inte ville pressa mig vidare, inte ikväll i alla fall. Så utsiktsfotona ni ser här nedan är det alltså inte jag, utan vänner till mig som tagit. Utsikten är magnifik och jag ser fram mot att komma igen!

Utsikt mot Tyska kyrkan och i bakgrunden Slussen och Södermalm

Utsikt mot Kungliga Slottet och Norrmalm

Utsikt mot Stadshuset och Kungsholmen

30 år sen första Hultsfredsfestivalen ikväll den 9 augusti

Ikväll är det prick 30 år sen första Hultsfredsfestivalen – mitt Woodstock – och min tacksamma tanke går nu speciellt till Olle Ljungström och Freddie Wadling som båda nyss gått ur tiden, men som då gjorde oförglömliga intryck med Reeperbahn respektive Blue for Two.

Jag har vid flera tidigare tillfällen berört festivalen i bloggar om Reeperbahn, Olle L, Freddie W och Pushtwangers så jag begränsar mig ikväll till att lägga upp några av mina egenhändigt plåtade och framkallade originalfoton. Fotona är mina egenhändigt plåtade och framkallade, repiga men starka att återse. Kärlek!

Olle Ljungström på Hultsfreds Stora scen, 9 augusti 1986

Danne Sundqvist, 1986

Eddie Sjöberg, 1986

Vilken fantastiskt legendarisk festivalupplevelse för 18-åringen – min allra första vilken öppnade dörren till en för mig helt ny värld. En milstolpe i mitt liv.

Freddie Wadling med Blue for Two 1986-87. Den här bilden har jag inte tagit själv, men det var precis så här Freddie såg ut på scen då. Snacket och mytbildningen var redan i full gång: ”han är dödssjuk och lever bara högst ett halvår till…”.

Tur att de hade fel, Freddie – och Olle – fick 30 år till. Men om det visste vi förstås ingenting den vackra augustikvällen när det för första gången begav sig på Hultsfreds festivalområde.

Festivalen kryddades även med The Triffids, Pushtwangers, Erasure, Pojken med Grodan i Pannan, och Sator Codex. En skön mix som visar på en då snabbt växande musikalisk bredd.

Vacker juli med värdslig dramatik

Nu när sommarsemestern börjar närma sig sitt allra sista slut tänker jag ofta på dikten ”Slut på sommarlovet” jag skrev om här för fem år sedan. Den där upplevelsen när varje timme ”äger en särskild kraft som måste vinnas ut”. Snart har jag vunnit ut allt som fanns i denna semester.

Mina sommarsemestrar ser ju ungefär likadana ut varje år med resor till Misterhult/Småland, Österlen/Skåne och Halmstad/Halland så det blir liksom inte så att jag skriver så mycket mer om det. Denna semester har varit en typisk sådan vädermässigt lyckad semester, vilket gjort att jag verkligen inte behövt söka mig utomlands för vackert väder. Tacksam!

Men det finns även dramatik som ofta infunnit sig under julimånaden. Det som hände under min semester 2011 var katastrofen på Utöya. Fortfarande svårt att förstå att det hänt. Denna sommar är det Nice och den förfärliga som hände där på strandpromenaden som kommer att stanna i minnet. Liksom den troligen mer eller mindre fejkade statskuppen i Turkiet som gav den alltmer totalitäre president Erdogan allt större möjligheter att kontrollera sitt land och sakta förvandla det till en diktatur. På så vis distanserar han sig mer och mer från EU.

På det privata planet har jag också haft möjlighet att smaka på den av mig tidigare omskrivna läsken Car, ja eller åtminstone få en uppfattning om hur den smakade. Genom informativa kommentarer från mina läsare har jag fått informationen att dagens Zingo Tropical är väldigt nära röda Car i smaken. Den gillade jag!

 

Exit Freddie Wadling – the freak has left the building

Och så händer det än en gång detta år… Jag har sagt stopp redan tidigare och säger det nu igen. Jag kräver nu respekt för detta krav. Inga fler dödsfall bland mina idoler i år!

De är bara så alldeles väldigt olustigt hur det ena dödsbudet efter det andra ramlar över oss musikälskare denna vår som nu blivit varm försommar. Jag har nyligen nåtts av beskedet att ännu en av mina gamla rockhjältar har rest hem. Nu handlar det om Freddie Wadling, den gamle punkaren och indiehjälten med en slitna kroppen och den stora rösten.

Jag är väl kanske inte så överraskad ändå eftersom det i åtminstone 30 års tid hetat att Freddie var dödssjuk. Det här var ju decennier innan Olle Ljungströms hälsa började vackla. Det finns uppenbara likheter mellan Wadlings och Ljungströms livsöden.

Berndt Arvid Freddie Wadling (1951-2016) – här i något yngre och friskare upplaga

Det är märkligt med Freddie. Redan på första Hultsfredsfestivalen i augusti 1986 när jag skulle se Blue for Two live fick jag höra att ”sångare var dödssjuk i cancer och bara skulle leva några månader till”. Och han såg verkligen inte frisk ut på scen. Det var mitt första intryck av Freddie.

Men… Åren gick och Freddie vägrade att dö. Han blev mer och mer sliten, svällde upp, förlorade tänder och till slut även de sista hårtestarna. 2010 skrev Robert Lagerström Freddies biografi med den lämpliga titeln ”Freak” som beskrivs så här:

”Artisten Freddie Wadling lever i ögonblicket och befinner sig i ett ständigt myllrande kaos. Journalisten Robert Lagerström vistades under flera års tid i denna säregna värld. Detta är hans nakna porträtt av vår störste rocksångare och samtidigt en sprakande odyssé över den mest explosiva eran i svenskt musikliv.
Freak – boken om Freddie Wadling är en fascinerande berättelse om utanförskap, musik och droger.”

Parallellen till Olle Ljungström är uppenbar. De båda herrarna har också uppträtt tillsammans 2009 och kände varandra. Det finns en intervju med dem båda tillsammans från den här tiden som är så pass skön och typisk för dem att jag vill lägga upp den här. Minns att jag såg den då och skrattade gott åt deras humor. Minns också att jag än en gang tänkte att ”herregud vad Freddie ser sliten ut nu”.

 

Wadling-biografins titel Freak har också ytterligare en koppling till Freddie genom hans gamla punkband Cortex låt med samma namn.

Det var ju litet extra sorgligt att Freddie skulle dö just nu. Han skulle ju ha varit med i årets upplaga av ”Så mycket bättre” och inspelningarna skulle börja om en vecka. Jag hade verkligen sett fram mot att se honom i höst. Det var det viktigaste skälet till att jag ville se årets upplaga. Jag hade också verkligen unnat Freddie det kommersiella lyft som medverkan i programmet i princip alltid innebär.

 

Freddie Wadling som jag minns honom vid tiden med Blue for Two och konsertupplevelsen från Hultsfred -86, lång och ganska smal, risigt hår och lätt plågad framtoning. Men vilken röst!

Jag vet genom dagens kvällstidningsrubriker att Freddie förstås planerat att gå på Olles begravning. Nu blir det inte så av uppenbara skäl. Nu är de båda borta. Två stora och mycket personliga artister i den svenska rockhistorien. Och precis som de säger i intervjun så är det uppenbart att de båda kom från samma speciella planet.

Skagerrackslaget 1916 – hundra år sedan

Tillbaka i ett utkast till en blogg om en avgörande händelse i Första Världskriget. För idag på morgonen, den 1 juni, för hundra år sedan var det avgjort, första världskrigets största sjöslag. Båda sidor hävdade att de vunnit och hade båda visst fog för påståendet.

I Skagerackslaget utanför Jyllands västkust möttes 250 brittiska och tyska fartyg i vad som blev historiens största sjöslag som utkämpats på en plats. 64 slagskepp och slagkryssare innebar en koncentration av eldrörs-eldkraft som aldrig överträffats. Slaget innehåller samtidigt ett antal paradoxer som, som att den ena kombattanten egentligen inte hade något att vinna på det ur strategisk synvinkel och att den andra av dem länge talade om sin stora seger, som emellertid bara gjort läget i stort ännu ofördelaktigare för honom!

Det har alltså ofta kallats världshistoriens största sjöslag, men var egentligen inte det. Leyte 1944 var större i antal besättningsmän och totalt tonnage, men utkämpades samtidigt på flera parallella stridsplatser utan direktkontakt. Det var också mer av ett hangarfartygsslag. Den fartygstyp som dikterade villkoren i det andra världskriget och kom att börja göra de gamla slagskeppen omoderna.

Skagerackslaget i maj-juni 1916 var alltså historiens största drabbning där vapnen var fartygsartilleri och torpeder.

Britternas plan var att hindra tyska flottan att komma ut på världshaven, tyskarnas var att försöka komma i strid med britterna för att få ett avgörande. Britterna insåg tidigt under kriget att om deras flotta fick stora förluster kunde det leda i sin tur till att britterna förlorade kriget.  Därför försökte britterna blockera tyskarnas flotta. Tyskland skulle besegras på fastlandet. Flottan skulle se till att tyskarnas handel med neutrala stater skulle drabbas. Tyskarna insåg att om deras flotta stängdes in i Östersjön skulle Tyskland och de andra inom centralmakterna riskera att inringas och tvåfrontskriget skulle bli svårt att vinna. Helt korrekt analys, för just tvåfrontskriget ledde till att ententen vann.

I slutet av maj 1916 fick britterna uppgifter om att tyskarna försökte sig på att ge sig ut i Nordsjön. Den brittiska flottan lämnade sina hamnar och gav sig ut för att möta hotet. Tyskarnas plan var att sända ut en mindre styrka som britterna skulle anfalla med som sedan skulle locka dem in i ett bakhåll där hela tyska flottan väntade på dem.

I sjökrigshistoriens mest dramatiska artilleriduell besegrade den skenbart underlägsna tyska slagkryssareskadern sin brittiska motsvarighet och sänkte två av dess stora fartyg i dånande explosioner, flammor och rök. För den segervana brittiska flottan, som i mer än ett sekel hade levt ”i Trafalgars långa, lugna lä” var chocken närmast ofattbar.

 

ESC 2016 – en blek vinnare men en svensk triumf

Varje år brukar jag skriva en schlagerfestivalsblogg. Här kommer den så till slut. Till sist.

Det blev en alldeles väldigt ovanlig Eurovision-final i år, igår i Stockholm. Vi fick en vinnarlåt som jag inte ens kan gnola melodin till. En ganska blek vinnare i det musikaliska avseendet, men samtidigt en låt med starka underliggande politiska motiv som jag sympatiserar med. En mycket stark visuell upplevelse.

Vinnaren må ha varit aningens blek, men den svenska tv-produktionen var en succé. Den bästa någonsin i ESCs historia. Frågan är om showen kunde gjorts bättre någon annan stans? I alla fall inte i Europa. Och programledarparet Petra Mede och Måns Zelmerlöw har utan tvekan gjort den bästa programledarinsatsen hittills i tävlingarnas. Och det beror verkligen inte på att alla andra programledare varit så dåliga. Nej det beror på att de gjort ett så genomproffsigt, vältajmat, välsjunget och väldansat jobb!