Så mycket bättre 2017 – min analys

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , , on 18 oktober, 2017 by japetus

Dags för ännu en säsong av denna institution inom svensk television. Dags för den åttonde säsongen av ”Så mycket bättre” och i vanlig ordning går jag igenom startfältet innan säsongspremiären, vilken i år inträffar nu på lördag den 21 oktober. Och då kommer, även det i högst vanlig ordning, min traditionsenliga analys av säsongens aktuella artister. Från min massivt otrendiga men i ämnet generellt sett kraftigt pålästa position gör jag mina uttalanden varje år. Så läs vidare och lär!


Årets deltagare: Uno Svenningsson, Anders ”Moneybrother” Wendin, Kikki Danielsson, Tomas Andersson Wij, Icona Pop (Aino Jawo och Caroline Hjelt), Sabina Ddumba och Eric Saade.  (Klicka för mycket större bild)

Första checken; hur många av artisterna känner jag igen? De två senaste åren har jag överraskat mig själv totalt genom att känna igen alla. Men så inte i år. Sabina Ddumba är en helt ny bekantskap för mig. Men jag ser det ändå som ett tydligt tecken på att årets artister alla är tämligen etablerade. Vad kan jag mer säga om detta? Jo jag kan ju börja med att konstatera att jag inte kan hålla med Eric Saade som öppnat hårt med: ”Det är det starkaste gänget på många år”. Inte i mina ögon. För egen del är det egentligen bara Svenningsson och Moneybrother som jag verkligen lyssnat på och uppskattat.

Och tittar jag objektivt på de två senaste säsongerna så måste jag säga att de totalt sett innehöll ”större” namn. Det är inte nödvändigtvis något som någon av årets artister behöver känna sig ledsna över. Ingen skam. För om ni kollar in senaste årens startfält förstår ni vad jag menar.
Så mycket bättre 2015
Så mycket bättre 2016


Uno Svenningsson (1959- )

Uno fick jag upp ögonen för sommaren 1986 när Freda’ slog igenom med ”Vindarna”. Att det var Danne Sundqvist som producerat fick naturligtvis en gammal Reeperbahn-fan som jag att bli väldigt nyfiken. Minns att deras bedrövliga hockeyfrillor fick mig att må genuint illa, men jag gillade den där första plattan, trots titeln ”Välkommen Hero”. Och även så uppföljaren ”Tusen eldar” från 1988. Ja det var många låtar på Freda’s fem första plattor fram till 1993 som jag uppskattade. Melodiöst! Och många bra texter. Sen har de återförenats 2009 och gjort två plattor till som jag dock inte har nån koll på.

Uno har förstås även gjort flera soloplattor och de två första har jag lyssnat väldigt mycket på. Uno Svenningsson har liksom saligt framlidne Olle Ljungström en alldeles speciell ljus röst om inte alla gillar. Jag har alltid tyckt att han sjunger ok. Att han skriver väldigt bra låtar och texter har han bevisat i mer än 30 år. Dessutom ger han ett mycket sympatiskt intryck, vilket gjort att jag fått en särskild respekt för honom. Jag är väldigt glad att Uno är med i år; här finns förväntningar från min sida.

Anders ”Moneybrother” Wendin (1975- )
Slog igenom med 2003 med Grammis-vinnande plattan ”Blood Panic” och jag minns att jag hörde en och annan låt där som jag gillade. När jag sedan hörde ELO-covern (nåja, det är en grym influens) ”They’re building walls around us” 2005 blev jag riktigt nyfiken. Jag har gillat hans sound och hans låtar utan att bli nån riktig fan. Kuriosa är att han var en av dem som fick frågan att vara med redan första året. Då tackade han nej. Dags att tänka om och få en puff i karriären. Mer märklig kuriosa är att jag tycker att han intill förväxling liknar Pål Hollender. Trevligt att han är med i årets upplaga och jag tror han kommer göra covers som jag kommer att gilla!


Tomas Andersson Wij (1972- )
T A W är artisten jag rimligen borde gilla, men där det inte klickat en enda gång hittills och det bara lämnat mig oberörd. Jag har (ännu) inte hört nåt med honom som fått mig att bli nyfiken. Ingen jag känner har heller talat sig varm för honom eller kunnat influera mig. Jag bara ser honom gång på gång i olika intressanta sammanhang tillsammans med andra artister jag gillar och tänker hela tiden: ”Det här borde vara något för mig”. Men… Jag har inte förstått mig på honom än. Han verkar oerhört seriös, ambitiös och kanske även en aning pretentiös. Som att han ständigt är på väg för att medverka i SvTs ”Babel”. Som att han möjligen tar sig själv på ganska stort allvar. Det finns säkert självdistans, men eftersom jag inte varit intresserad av att titta närmare så har jag missat den. Jag hoppas verkligen att den här säsongen av Så mycket bättre ska få mig att inse T A Ws storhet.


Icona Pop
Dj- och popduon Icona Pop, som består av Aino Jawo (1986-), och Caroline Hjelt (1987- ) har haft stora internationella framgångar. Som alla i Sveriges avlånga land (!) hört fick de 2012 en superhit med låten ”I love it”. Där återfanns en famös textrad som nådde hela vägen in i mina medelålders öron och fick mig att dra på de trötta gamla smilbanden:  ”You’re from the 70’s, but I’m a 90’s bitch…”  Jag skrattade gott åt att nu t o m vara utanför zonen för vilka som bevärdigas att häcklas för att de är för gamla och hopplöst ute. Men tydligen är tjejerna inga riktiga 90s bitchar, vilket i mina ögon skapar ett massivt trovärdighetsproblem och faktiskt gör mig djupt oroad. Vi får se om de kan övertyga mig om trovärdigheten i sin rebelliskt nonchiga couldn’t care less I wanna party till I drop-attityd när de nu får chansen på bästa sändningstid!


Eric Saade (1990- )
Efter Darin och Danny Saucedo är det så äntligen dags för ännu en av tonårstjejernas favoriter, tvålfagre Eric Saade att debutera i Så mycket bättre. Nåja han är ju 27 i år så fansen har kanske börjat hinna passera 20… Även om jag inte delar hans analys av årets startfält tycker jag att det ska bli kul att se honom i programmet, vilka covers kommer han att göra? Hur ska det låta? Jag har ju t o m själv förärat honom en exklusiv blogg där jag avslöjade att hans vinnarlåt i själva verket var en Boney M + Lili & Susie-cover. Sug på den – Go for it Eric!


Kikki Danielsson (1952-
)
Kikki är årets veteran och täcker in schlager- och dansbandsgenren. Nu även country på senare år. Hon har en nu närmare 50 år lång karriär. Jag läser på nätet att hon slog igenom i dansbandet Nickies som jag helt missat, och att hon har tävlat i Melodifestivalen hela nio gånger. Jag minns förstås att hon 1985 kammade hem en tredjeplats i Eurovision med låten ”Bra vibrationer”. 

Min personliga favorit med Kikki är dock hämtad ur svenska Melodifestivalen 1978. Från mitt TV-tittandes guldålder, lördagsgodis-epoken. Miss Decibel är en höjdare ännu 39 år senare och jag hoppas verkligen få höra någon av de andra artisterna göra en cover på denna odödliga och ack så melodiösa schlager-dänga!

Sabina Ddumba (1994- )
Jag har läst mig till att hon var med i ”X factor” 2012, men att det var 2015 hon slog igenom med singlarna ”Effortless” och ”Not too young”.  Ingen koll på detta. Lyssnar nu på båda dessa nämnda låtarna och upplever det som godkänd pop-rnb. Helt  ok. Ja ganska bra faktiskt. Och sjunga kan hon helt tydligt. Det låter väldigt bra och jag ser fram mot att få höra henne sjunga de covers hon väljer göra. Det kommer hon helt säkert att göra utmärkt bra.


Sammanfattande kommentar:

Aha… Det var det. Dags att sammanfatta och analysera årets startfält. Kommer detta funka? Har TV4 lyckats pricka in de genrer som brukar finnas representerade? Njaae… Jag kan nog inte riktigt se det i år. Vem står för indiepopen? Finns det någon rappare? Har vi nån vissångerska? Kan vi hitta någon riktig rockare i årets startfält? Hmmm… Många frågor. Och jag kan inte se annat än att alla dessa frågor måste besvaras med nej. Däremot har vi både schlager och både ung och mer mogen ”pop”. Mycket listmusik av olika slag. Och så Tomas Andersson Wij. Kanske han är indiepop? Eller var? Eller vissångare? Jag vet inte. Men det ska bli intressant att höra och se honom i programmet.

Det åldersmässiga spannet är också hyfsat från 50-tal till 90-tal. Men jag tar det som en personlig kränkning att man lyckats missa 60-talet i årets upplaga. Jag ser det som att det också finns flera rejäla genre-glipor i år. Vi får se hur det kommer att funka. För mig som följt programmet nog från början måste jag snarast säga att årets startfält är det genremässigt smalast, vilket inte bådar gott. Men. Det blir säkert bra tittarsiffror ändå. Jag kommer förstås att titta och återkomma med fler upplysta visdomsord i ämnet.

En sak verkar vara sig lik i alla fall. Det brukar ju varje år vara så att detta framförallt möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten. Sabina Ddumba ligger uppenbarligen bra till för den rollen i år.

 

Annonser

Blade Runner 2049 – en overkligt efterlängtad uppföljare

Posted in Film with tags , , , , , , on 16 oktober, 2017 by japetus

Åååhhh… Ljudet, ljudeffekterna. Bilderna, bildberättandet. Det är hisnande storslaget. Det är som att varje bild i sig är ett konstverk som badar i dessa kraftfulla mullrande suggestiva bastoner som får hela salongen att vibrera. Jag får gåshud när jag snarare förnimmer än hör det starka gamla Vangelis-temat växa fram. Det är en oerhört mäktig audiovisuell och suggestivt känsloladdad upplevelse att se Blade Runner 2049 i 3D på bio.

Och det är sannerligen en overkligt efterlängtad uppföljare. Kallad den bästa uppföljaren sedan ”Gudfadern 2” från 1975 och det vill inte säga litet då den klassikern ofta listas som en av världens bästa filmer i de flesta topplistor. ”Blade Runner” har en trogen publik som väntat länge. 35 år faktiskt eftersom den ursprungliga kultfilmen kom 1982. Och i SF-världen är ”Blade Runner” en ikonisk film som inspirerat så många undergångsbetonat dystopiska efterföljare. Det kan tyckas modigt eller kanske t o m dumdristigt att försöka ge sig på en uppföljare.

Och jag har förstått att denna uppföljare, liksom originalet, inte blivit någon omedelbar kassasuccé. Den är inte heller någon actionfilm, utan går på i samma lugna filosofiskt existentiella tempo som originalet. Det är också en mycket lång film, 2 timmar och 43 minuter. Troligen för lång för att locka de icke-frälsta? Men det är en mycket vacker film och jag njuter av den hela vägen. Så är också kanadensiske Denis Villeneuve en alldeles ovanligt duktig och personlig regissör. Resultatet är därför också att Blade Runner 2049 är en mycket ambitiös efterföljare som troget följer upp originalet, men tar frågorna och den existentiella problematiken vidare.

I filmen har det gått 30 år sen vi senast hälsade på Blade Runners värld. Världen är nu än mer förstörd, kollapsad och kaotisk. De som har råd har lämnat Jorden och flyttat ut till rymdkolonierna. Nya och mer fogliga, människoliknande replikanter jagar och ”pensionerar” nu som Blade Runners de sista av de tidigare mer rebelliska replikanterna. Men dessa nya replikanter är också hatade och misstrodda av de missnöjda och intoleranta människor som finns kvar på Jorden. Filmens huvudperson ”K” (Ryan Gosling) är en av dessa nya replikanter. Men han är alltså också en Blade Runner, precis som originalfilmens huvudperson Rick Deckard (Harrison Ford.)

I en inledande scen får vi se när K (Kafka?) pensionerar ännu en replikant och på dennes protein-farm av en slump hittar lämningar som visar på en hemlighet som är oerhört känslig och behöver hanteras försiktigt. När K följer upp ledtrådarna pekar spåren mot hans länge sedan försvunne företrädare Deckard. Snart får K högst personliga och djupt (replikant-)kända anledningar till att vilja rota djupare i denna hemlighet än vad myndigheterna, polisen och det mäktiga illvilligt mångmiljardomsättande replikant-företaget kan tillåta.


 ”Every civilisation was built off the back of a disposable work force…”

Men det är inte filmens egentliga huvudspår som intresserar och berör mig mest. Jag är oerhört fascinerad av återskapandet av denna anakronistiska värld av framtida superfuturistisk high-tech mixat med skitiga nedgångna stadsmiljöer och smutsiga puttrande gasspisar och köksdetaljer. Än mer fascineras jag av den fint återgivna relationen mellan replikanten K och hans AI-hologram-flickvän Joi (Ana de Armas). Han är en konstgjord människa och hon är ett digitalt hologram. Och de har en relation som utvecklas i filmen. Just det. Och på ett helt oväntat och berörande sätt.


K (Ryan Gosling) och Joi (Ana de Armas)

När K kommer hem trött, sliten och bokstavligen misshandlad från jobbet dyker Joi upp i piffig 50-talstappning och frågar hur han haft det och vill pyssla om honom. När han inte verkar gilla hennes look, så bläddrar hon raskt mellan massor med olika outfits för att göra honom glad. Som tittare förstår man att K skäms när han tar emot hennes programmerade komplimanger som han så att säga betalat för – precis som reklamen för denna produkt utlovat ”säger hon precis det du vill höra”. Men Joi har en hög artificiell intelligens och lär känna K mer och mer. Kanske utvecklar hon riktiga känslor för honom? Vad är programmerat, konstgjort och vad närmar sig äkta känslor? Vad är äkta känslor? Kan ett AI-hologram ha känslor?

När så K uppgraderar Joi så att hon kan lämna lägenheten och följa med honom ut i världen utanför blir hon alldeles överväldigande tacksam. I en stark scen följer hon med honom ut på balkongen i det ständigt pågående regnet och tycks nästan kunna beröra honom fysiskt. Det är väldigt vackert och berörande. Men så ringer Ks chef och då pausas Joi mitt i ordflödet eftersom hon ju faktiskt bara är en programmerad applikation. Om än en starkt suggestiv sådan. En stark scen som sagt.

Den uppgraderade Joi vill sedan absolut följa med K på hans uppdrag på jakt efter ex-Blade Runnern Deckard ut i den minst sagt über-farliga värld som väntar utanför. Tillsammans ger de sig också sedan iväg, men jag ska inte gå för långt i att berätta vad som händer i Ks och Jois relation eftersom det blir spoilers som förstör filmen. Men det är helt klart att det som händer dem emellan är en väldigt fint återgiven och starkt berörande kärleksberättelse. Om än en sorglig sådan om hur kärlek kan växa mellan två icke-människor som söker och identifierar sig med det mänskliga.


En gigantisk interaktiv reklam-version av den sorgligt vemodigt vackra scenen när K åter ”möter” Joi – ”Are you feeling lonely down there…” (klicka för mycket större bild)

Filmen berättar vidare i sitt långsamma tempo hur K söker sitt förflutna och sitt konstruerade men för honom så oerhört viktiga ursprung. Den hemlighet han upptäckt kanske innebär att han ändå är något mer än en konstgjord replikant. Sakta närmar han sig sin gamle förträdare Rick Deckard som till slut visar sig finnas i the Forbidden Zone som tycks vara ett evakuerat framtida Las Vegas där den gamle Blade Runnern lever bland hologram av 1900-talsartister i den magnifikt förfallna lyxhotellsmiljön. Det hela är mycket suggestivt och tålmodigt återberättat.


 Stämningsbild från LA 2049 – K på väg in i the Forbidden Zone

Blade Runner 2049 är en både lång och komplex film som jag, liksom originalet, kommer att se många gånger. Det behövs för att kunna tillgodogöra sig de många lager av handling och symbolik som döljer sig i den. Det är en mycket vacker, sorglig och tänkvärd film. Det är en overkligt efterlängtad uppföljare. En film som för mig var värd att vänta 35 år på. Denna väntan är i själva verket halva mitt liv, vilket skapat de erfarenheter av ljusa dagar och mörka och den livsväg och existentiella klangbotten jag nu har, bär, är. Det betraktande jag inuti mig som får mig att älska den här vackra filmen och djupt fascineras av de tankar filmen vill utforska och de frågor filmen ställer…

Höstdagjämning 2017

Posted in Natur och årstider with tags , on 22 september, 2017 by japetus

Idag den 22 september klockan 22.02 sent ikväll svensk tid har vi åter höstdagjämning (autumnal equinox), en balanspunkt mellan ljus och mörker då vi på norra halvklotet lämnar det ljusa halvåret och går in i det mörka. ”Winter is coming!”, för att citera familjen Starks valspråk i GRR Martins fantasyepos ”A game of thrones”. Men innan vintern ska vi höst och hösten är ofta en härlig tid.

Dagarna omkring höstdagjämningen står solen rakt över ekvatorn och ger lika mycket ljus över båda halvkloten. Då går solen upp ungefär rakt i öst. Omkring tolv timmar senare går den ner ungefär rakt i väst. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.

Jorden gör outtröttligt sin resa runt solen och passerar med orubblig precision de fyra checkpunkterna i sin årscykel: höstdagjämning (autumnal equinox), vintersolstånd (winter solistice), vårdagjämning (vernal equinox) och vintersolstånd (summer solistice). Livets rytm, naturens rytm, Jordens andetag. Så har det varit i en för människan oändlig tid och så ska det ännu vara i en för människan oändlig tid…

Det brukar komma en tydlig punkt då hösten definitivt gör sig tydlig och närvarande. Under de senaste veckorna har det varit både kyligt och regnigt. Typiskt höstväder. Idag fredagen den 22 september är det verkligen åter dags att citera Uffe Lundell och konstatera att hösten kommit till stan.

”I parken där ungarna lekte
och jagade runt hela dan,
där krattar man undan sommarn.
Hösten har kommit till stan…”

Fast SMHI säger att den kommande helgen ska bjuda på sommartemperaturer…

”Ready player one” – en makalöst fascinerande berättelse som nu blir storfilm

Posted in Film, musik, Spel with tags , , , , , on 31 juli, 2017 by japetus

Året är 2044 och vi befinner oss i en dystopisk framtid där världen är tömd på naturresurser, drabbad av energikris och de flesta människor framlever sina dagar i ett eländigt tillstånd boende i höga staplar av husvagnar/trailers. Det är en mycket ogästvänlig värld och det är därför inte så konstigt att så många av dess invånare väljer att fly till en alternativ virtuell verklighet som kan ge dem det liv de inte längre har. Detta digitala universum heter ”OASIS” och erbjuder den perfekta verkligheten, den som alla drömmer om och vill fly till. Eskapism på högsta nivå.


I våras läste jag den bästa SF-bok jag läst på åratal, ”Ready player one” av Ernest Cline – nu blir den en storfilm av Steven Spielberg.

Så vem kan förvånas över att bokens huvudperson Wade, vår berättare, tillbringar det mesta av sin tid i denna virtuella värld. Wade är 18, föräldralös sedan 11 och bor under eländiga förhållanden hos sin elaka faster högt upp i den vertikala trailer-parken i Oklahoma City. OASIS ger honom en meningsfull tillvaro och det är gratis att vara där. Det som gjort OASIS extra spännande är att dess skapare, den legendariske och ännu mer excentriske gamle miljardären James Halliday just avlidit och lämnat ett märkligt testamente efter sig. Han har skapat ett makalöst snillrikt onlinespel i form av en jakt efter ett gömt påskägg. Den som hittar detta virtuella påskägg nånstans i OASIS jättelika värld kommer att få ärva hela Hallidays gigantiska förmögenhet.

Men för att lyckas med denna virtuella Graal-jakt måste man lösa ett antal gammaldags gåtor som ger ledtrådar till var man kan hitta de tre nycklarna. Varje nyckel öppnar en ny port som leder närmare och närmare det ovärderliga påskägget… Eftersom den gamle gubben Halliday (född 1972) var besatt av 1980-talets popkultur – musik och filmer men framförallt rollspel, videospel, dataspel och arkadspel blir romanen lika mycket retro som framtidsskildring. Vår hjälte Wades styrka är att han under sin uppväxt fokuserat det mesta av sin lediga tid på att sätta sig in i Hallidays värld och hans besatthet av 80-talet. Wade är en riktigt fullfjädrad nörd som kan dialoger ur filmer, vilka plattor låtarna kommer ifrån, hur man spelar Advanced Dungeons & Dragons och alla de gamla arkadspelen: Defender, Asteroids, Space Invaders, etc.

Ready player one
Vår hjälte Wade befinner sig fysiskt i sin trailer fylld av 80-talsreferenser – men egentligen är han nånstans i OASIS många världar…

Du som läst så här långt och känner mig någorlunda förstår direkt att den här boken träffar rätt i mitt hjärta. Jag är bara några år äldre än författare Ernest Cline som av någon anledning är jämngammal med bokens miljardär Halliday, så jag är väl bekant med det mesta som det hänvisas till i boken. Nästan allt.

Boken är knappast ett litterärt mästerverk och jag har läst en del pk-kritik mot dess ”grabbighet”, men även dessa kritiker erkänner att det finns en enormt sprudlande berättarglädje som inte ens en välutbildad genusvetare kan värja sig mot. Det är även en mycket romantisk berättelse för den innehåller faktiskt en riktigt fin och rar kärlekshistoria. Ja detta är sammantaget en oerhört fascinerande och kreativ skapelse. En berättelse som jag mer än de flesta önskar att jag skrivit själv. Och jag kunde nästan ha gjort det för jag kan bitvis minst lika mycket som författaren om ämnesområdena han berör.

”Ready player one” är en väldigt underhållande, bitvis galet rolig och definitivt spännande story. Redan när jag läste den tänkte jag att det här måste det bli en storfilm av. Och så blir det. Nu kan jag bekräfta att Steven Spielberg tagit sig an denna fascinerande berättelse som kommer att ha premiär nästa vår. Kolla in trailern här så förstår du vilket storslaget äventyr som väntar!

 

Håkan Hellströms rullande åska – men vem är det nu han liknar i sin långhåriga version?

Posted in Ironi, musik with tags , , , , , , , , , on 9 juni, 2017 by japetus

Nu ikväll händer det… Göteborgs stolthet, hela Sveriges Håkan Hellström har turnépremiär på Stadion i Stockholm. Ja ni läst rätt, inte på Ullevi i Göteborg. Detta gör mig en anings förvånad, men var lugna, det förklaras av att han avslutar turnén med två spelningar i Göteborg.


Håkan H på Ullevi 2016, ordningen återställd

Jag blev förtjust i Håkan första platta ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” när den dök upp 2000. Det var flera av låtarna på den plattan som jag verkligen gillade. Håkan var då ett helt nytt fenomen för mig eftersom jag inte varit det minsta intresserad av Broder Daniel tidigare under 90-talet. Men Håkans platta gillade jag. Sen tappade jag bort honom i samban, men har gillat sympatiska framträdanden med Sven-Bertil och att han uppträtt i sjömanskostym. Det var då det. Nu är det ny styling som gäller sedan en tid.

Redan när jag såg de första bilderna på Håkan stylad i långt mellanmjölks-lockigt hår med svennebanan-vibbar från sent 70-tal eller möjligen tidigt 80-tal tyckte jag att han var så lik någon jag sett tidigare. För länge sedan. Men vem? Men vem? Kanske flera? Vintern har varit full av funderingar kring detta så viktiga ämne och lagom till idag har min tankemöda burit frukt.


Härligt långhårig Håkan H 2016

Så… Vem kan det vara? Jag tänkte först på gamla Fame i originalet. Serien var full av sköna killar med denna typ av sköna frisyrer. Danny Amatullo… ?

Nja, nog har han en skönt långhårig frilla men inte alls lockigt. Nej det måste vara nån annan. Vad var det han hette den sköne snubben som spelade piano… Bruno Martelli…

Jovisst, se där! Nu börjar det ta sig. Fame-Bruno hade mörka charmör-lockar och en härligt skön långhårig frisyr. Får mig att osökt associera vidare till.. Andreas Vollenweider som för en tid förtrollade publiken med sin elektriska harpa i början på 80-talet.


Jodå, väldigt långt och lockigt. Andreas har nästan för lockigt hår. Det är inte riktigt rätt. Men i mitten av 70-talet hittar vi någon som är mycket rätt. Då gjorde Håkans idol Bruce sin genombrottsplatta ”Born to run” och det är helt tydligt att den looken inspirerat Håkan. Detta är troligen den största visuella inspirationen.

Clarence Clemons och Bruce Springsteen, 1975

Och det måste finnas nån annan. Nån mer. Nån på närmare håll… Och visst gör det det. Pär Wiksten i Wannadies från Skellefteå körde den här härligt lockigt hårfagra looken på 90-talet när den kanske var som mest ute?

Och ja, visst finns det flera på nära håll. Mycket nära håll. Vi får ju inte glömma bort vår kära Farbror Barbro som liksom Pär Wiksten utmanade 90-talet med denna härliga frisyr…


Och här hemma i balla Stockholm hade vi en riktig hjälte, han var ”kung i innegänget” när det begav sig i det sena 70-talet och tidiga 80-talet. Han var programledare för det obetalbart underbart 70-talsbetitlade underhållningsprogrammet ”Häftig fredag”, var jätteball och framträdde i melodifestivalen 1979 med sin pärla ”Nattens sång”. Jo nu vet minnesgoda läsare vem jag menar. Det handlar förstås om Pontus Platin som är så uppenbart lik Håkan H… Titta själva.

Härligt långhårig Pontus P, 1979

Brukar ju även sägas att Håkan inte kan sjunga, möjligen har de det gemensamt? För i det klassiska klippet med uppspelte Pontus från Melodifestivalen 1979 har han ingen bra dag bakom micken… Verkligen inte alls.

En annan sak som gjorde mig förvånad var när jag i höstas såg att han skulle kalla turnén ”Rullande åska”. Rullande åska… Var har jag hört det? Var fick han detta namn ifrån? Rolling Thunder var något så osexigt som en av USAs bombkampanjer i Vietnam 1965-1968, men det – ”Rolling Thunder Revue” var också namnet på Bob Dylans ”cirkus-turné” 1975-76 och det är naturligtvis  därifrån som Håkan hämtat idén till namnet. Ok, Dylan hade också den här sköna halvlånga frisyren vi den här tiden. Det är många artister som kvalar in i den ligan.

Clown-sminkad Dylan 1975 i Rolling Thunder Review då han turnerade med ett gäng kollegor

Och här så till sist, Håkan Hellströms aktuella turnéposter med det tvetydiga namnet – allt gott ikväll Håkan! Och så får vi se vilka kollegor du tar med dig på din nya turné…

 

 

 

Sexdagarskriget 5 juni 1967 – och världens mest olösbara problem

Posted in Historia, Personlig kommentar with tags , , , , on 5 juni, 2017 by japetus

Det var kl 07.45 på morgonen den 5 juni 1967 som attacken kom. Israel hotades av förintelse av sina grannländer och det tredje arab-israeliska kriget hade börjat. Fler krig i den serien skulle följa. Men det här var kriget som för 50 år sedan idag etablerade mycket av de grundproblem i regionen som är olösta och till synes olösliga än idag – ”Världens mest olösbara problem”, som Donald Trump helt nyligen självsäkert kommenterade: ”Middle East peace is not as difficult as people have thought…”

Well, well… Positivt självförtroende är förstås i sig en underbar egenskap. Och detta är ett gammalt problem. Ett mycket gammalt problem. Jag undrar om Donald Trump egentligen är så insatt i frågan? Kanske kan man säga att roten till det onda kom sig av händelser som utspelade sig för ca 2000 år sedan i Jerusalem? Eller så nöjer man sig med 70 år.

För 1948, hade Israel i det första arab-israeliska anfallits av fem arabländers arméer som till varje pris ville förhindra bildandet av den israelisk/judiska staten. Men den unga nationen hade överraskande nog slagit tillbaka de anfallande arméerna och mot alla odds överlevt. De var också starkt historiskt motiverade att överleva. 2000 år av exil, förtryck, förföljelser, övergrepp, hat, världens äldsta rasism/antisemitismen, misshandel och mord och till slut systematisk nazistisk utrotning hade givit dem oöverträffad motivation.


Efter Jerusalems förstörelse 70 e Kr förs den Sjuarmade ljusstaken i Titus triumftåg genom Roms gator – vart förbundsarken tog vägen vet alla vi som sett Indiana Jones III

1948 hade det judiska folket äntligen fått tillbaka sitt hemland. Diasporan var över, men inte hotet mot den unga staten Israels invånare. Det heliga landet hade under judarnas frånvaro blivit ett heligt land även för andra kulturer, för muslimer. De hade också ett intresse av att få leva där. Men förhandling var inte en option för dem 1948 och 1967. Arabländerna hade det uttryckliga och oförsonliga målet att förinta staten Israel. Förintelse, igen.

1967 hade trycket åter ökat till strax under kokpunkten. Nu hade Israel tre fronter och tre fiender som hotade vid varsin front:
Egypten – Sinaiöknen
Jordanien – Västbanken
Syrien – Golanhöjderna

Jag kan inte låta bli att tänka på Sveriges läge år 1700 då tre grannländer slutit ett anfallsförbund för att krossa Sverige. Att Sverige klarade detta berodde på samma grundförutsättningar som Israel skulle komma att visa. Kraftsamling, snabbhet och taktiskt professionell överlägsenhet och militär kompetens.

I maj 1967 hade Egyptens president Nasser (bla beroende på felaktig information från Sovjet om förestående israeliskt anfall) invaderat Sinaiöknen och drivit ut FN-styrkorna, som inte gjorde något motstånd. Han hade också spärrat Tiransundet vid Röda havet, vilket allvarligt hotade Israels försörjning. Över hela arabvärlden företogs massiva demonstrationer med krav på krig och Israels utplåning. I ett tal inför trupperna i Sinai förklarade den egyptiske överbefälhavaren Abdul Hakim Amer att hans land var redo för krig. Trycket var nu, som sagt, just under kokpunkten.

Israels försvarsledning med den ikoniske försvarsministern Moshe Dayan hade analyserat situationen och det var helt tydligt för dem att Israel aldrig skulle kunna överleva ett simultant krig med sina grannar. Det hade man inte resurser för. Och landet var bara 15-20 km brett på smalaste ställe, getingmidjan, så det fanns inget strategiskt djup. Israel skulle vara förlorat om man satt stilla och inväntade grannländernas anfall. Här behövdes en proaktiv strategi för nationens överlevnad.


Moshe Dayan (1915-1981), Israels legendariske försvarsminister vid tiden för Sexdagarskriget, här på omslaget av Newsweek, juni 1967  (klicka för större bild) Dayan förlorade sitt vänstra öga i en räd mot de tyskallierade Vichy-fransmännen i Palestina undra andra världskriget, juni 1941.

Israels överlevnadsstrategi gick nu ut på att istället slå till först och det var just vad man gjorde på morgonen den 5 juni 1967. Det israeliska flygvapnet hade övat länge inför dessa uppdrag, Operation Fokus, ”Moked” på hebreiska. De hade drillat så hårt att de nu kunde flyga fem uppdrag per dag istället för de två uppdrag per dag som tidigare ansetts möjligt. De visste exakt vilka flygbaser de skulle anfalla. Det visste också att tidpunkten 07.45 var den optimala för att slå till när egyptiernas beredskap skulle vara som sämst, responstiden som längst. De israeliska franskbyggda Mirage-planen kom in på 15-20 m höjd över Medelhavet och Sinaiöknen, så de syntes inte på radar. Större delen av det egyptiska flygvapnet slogs ut på marken, liksom flygfältens startbanor. Ett liknande öde drabbade även Syrien och Jordanien. Tack vare detta hade Israel luftherravälde under hela krigsförloppet.


Israeliska Mirage III över Sinaihalvön den 5 juni 1967

Senare samma dag den 5 juni gick tre israeliska pansardivisioner till anfall på tre täter mot sju egyptiska divisioner i Sinaiöknen. Israelerna gick bl a genom Gazaremsan och fortsatte sedan in i Sinaiöknen. Söder om detta väntade huvudanfall längs kusten gjordes också överraskande anfall genom öknen på vägar där stridsvagnar inte förväntades kunna ta sig fram. Israelerna som anföll längs kusten gick fram med högsta fart då överraskning var ett måste för att kunna bryta igenom. Att anfalla i numerärt underläge ska inte vara möjligt. Men efter hårda strider bröt de numerärt underlägsna israeliska pansardivisionerna – under ledning av generalerna Israel Tal, Ariel Sharon och Avraham Yoffe – igenom de egyptiska linjerna. De israeliska stridsvagnarna var även delvis mindre moderna än de nya sovjetiska T-55 och T-54 tanks som Egypten förde i fält. De israeliska Sherman-tanksen härrörde från Andra världskriget

På morgonen den 6 juni gav egyptiska överbefälhavaren Amer order om allmän reträtt i Sinai. Ett av de sämsta besluten i militärhistorien. Egypten hade förberett ett djupförsvar i öknen och kunde med bättre ledning och utbildning ha haft möjligheter att stoppa de israeliska anfallet. Men reträtten övergick nu istället i panik och vild flykt med fruktansvärda förluster, främst i Mitlapasset, som följd. Efter fyra dygn nådde de israeliska stridsvagnarna fram till Nilen och hotade nu Egypten. Hela Sinaihalvön var i Israels händer.


Israeliska M51 (Super)Sherman stridsvagnar avancerar genom Sinaiöknen på väg mot Nilen

Dokumentära klipp om israeliska flygvapnet under Sexdagarskriget

Längre norrut hade Jordanskt artilleri beskjutit Israeliskt territorium, men även här gick Israels armé till angrepp. Inom två dygn hade man tagit Västbanken och nått fram till Jordanfloden, som inte bara hade stor symbolisk betydelse för Israel utan rent praktiskt även för vattenförsörjningen. Allra mest symboliskt var när general Mordechai ”Motta” Gurs fallskärmsjägare intog Jerusalems gamla stad och nådde fram till Tempelberget och Klagomuren. Det israeliska folket fick höra meddelandet på hebreiska : הר הבית בידינו‎‎. ”The Temple Mount is in our hands!”

Mordechai Gurs meddelande var oerhört känslosamt för det innebar att Israel efter 2000 år tagit tillbaka det man uppfattade som sin huvudstad och sin allra heligaste plats – Klagomuren som är det sista som återstår av Salomos tempel som romarna stormade och förstörde år 70 e Kr. Tio år senare var det också Gur som planlade och ledde Entebbe-räden då israeliska fallskärmsjägare flögs in för att rädda den civila gisslan som Ugandas diktator Idi Amin hotade att avrätta.


En av de mest berömda bilderna från Sexdagarskriget – israeliska fallskärmsjägare vid Klagomuren i Jerusalem, juni 1967

Upptagning från den dramatiska radioutsändningen då Klagomuren återtogs av israelerna

Längst i norr utkämpades de hårdaste striderna  i den kuperade terrängen på de strategiskt viktiga Golanhöjderna. Härifrån hade Syrien kunnat beskjuta norra Israel och därför var det av största vikt för Israel att kontrollera detta område. Israeliskt infanteri stormade berget och efter hårda strider drog sig de syriska styrkorna österut på morgonen den 10 juni. Efter att Golan var i Israels händer godtog även de FN:s krav på eldupphör den 10 juni klockan 16:30. Den förlorande sidan i kriget hade förstås snabbt godkänt FN:s krav för att stoppa israelerna när de inte själva lyckats med sitt anfall och sedan inte heller med sitt försvar.

Sexdagarskriget kom att påverka regionen oerhört starkt. Det var en mycket stor och helt avgörande seger för Israel. Hade Israel förlorat detta krig hade man inte överlevt som nation. Israel framstod nu istället som en lokal stormakt och dess självförtroende steg i denna strid som kom att uppfattas som David mot Goliat, åtminstone av israelerna själva. Liknelsen har sina poänger, men är inte riktigt rättvis mot arabländerna vars arméer må ha varit numerärt överlägsna men illa ledda och dåligt utbildade. Raka motsatsen till de israeliska motståndarna. Israel tog Sinaihalvön, Gazaremsan, Västbanken och Golanhöjderna, vilket innebar att en miljon araber hamnade under Israels kontroll. Kriget innebar också en ny flyktingvåg från Västbanken till Jordanien. Senare har Israel annekterat den östra delen av Jerusalem. Israels ockupation av Västbanken och annektering av Östra Jerusalem samt uppförda bosättningar på ockuperat område är fortfarande 50 år senare ett av de största hindren för fred.

Den israeliska erövringen av östra Jerusalem innebar att flera för judendomen heliga platser blev tillgängliga för judar, däribland Klagomuren. I fredsförslag som förespråkar en återgång till det läge som rådde före detta krig, brukar gränserna före kriget kallas 1967 års gränser.

Vi får se vad Donald Trumps självsäkra utspel om fred i Mellanöstern är värda?


Kartan ovan visar Israels enorma terrängvinster efter Sexdagarskriget. Sinaiökningen släppte man dock vid fredsöverenskommelsen i Camp David 1977

Nedan en utmärkt dokumentär om detta historiska skede

 

En annorlunda segrare i årets ESC – vinsttippade italienska gorillan fick stryk av portugisiska vaggvisan

Posted in musik with tags , on 14 maj, 2017 by japetus

Det snackades mycket om Italien och gorillan inför årets ESC. En härlig hårig gorilla skulle breakdansa på scen och Italien skulle genom Francesco Gabbani få sin revansch i melodifestivalen. De har inte vunnit sen 1990.  Men den spröde och fladdrigt uttrycksfulle portugisen Salvador Sobral kom emellan med en godnattvisa. Och det fanns en högre rättvisa i det, för Portugal har aldrig vunnit tidigare. Och det blev en helt överlägsen seger. Det var ungefär lika överlägset som när Norges Alexander Rybak vann 2009 med ”Fairytale” eller Loreen med ”Euphoria” 2012.


Den uttrycksfulle Salvador Sobral segrade i ESC 2017 med ”Amar Pelos Dois” – (Kärlek nog för två)

Att unge Salvador är hjärtsjuk tillförde en extra nerv. Han kunde inte vara med på alla repetitioner, fick spara sig till det stora framträdandet. Skulle han palla med trycket vid omröstningen? Lyckligtvis gjorde han ju det. Låten stack verkligen ut i årets startfält. Min första tanke var att det lät som filmmusik från 50-talet. En jazz-standard. Kanske fanns det ett uns av ”Moon River” och ”Over the Rainbow” över låten som nån journalist skrev. Det kändes verkligen som en stark motreaktion mot alla superproducerade och häftiga visuella nummer. Jag tyckte det var en väldigt fin och stillsam låt som berörde.

Salvador gjorde först också ett helt stillsamt och sympatiskt intryck. Jag blev dock litet besviken när han i segerintervjun talade om en seger för ”riktig musik”, ett onödigt pretto-dissande som bara osade självgod distansering och överlägsen attityd.

Risken finns nu förstås att nästa års festival kommer att fyllas av en uppsjö av sådana här mycket lugna låtar. Det riskerar då att bli en riktigt sömning tillställning, så vi får hoppas och tro att den musikaliska mångfalden inte ska gå förlorad.

För visst fanns det mångfald i år. Det var mycket som kändes konstigt och udda. ”Konstigt” var ordet som kom upp gång på gång i diskussionen i tv-soffan igårkväll. Ett hästhuvud. Den tidigare omnämnda dansande italienska gorillan. Rumäniens galna joddlande rap och Kroatiens narcissistiskt självgoda ego-duett. Moldaviens saxofonstruttande var kanske inte konstigt. Utan mest struttigt.

Svenske Robin Bengtsson gjorde med sina proffsiga och hyllade dansare en klart godkänd insats och slutade på en hedrande femteplats, precis som Frans förra året. Jag noterade att årets svenska bidrag lånat synthbas-introt från gamla brottarhitten ”(I’ve had) The Time of my Life” ur gamla dansfilmen Dirty Dancing från 1987. Sverige framstår verkligen som den musikaliska stormakt vi nu varit sedan 90-talet. Svenska låtskrivare låg som vanligt bakom en stor del av årets bidrag.

Sveriges facit är verkligen imponerande. Tredjeplats 2011. Vinst 2012. En tredjeplats 2014. Vinst 2015. En femteplats 2016. Och så nu en femteplats till 2017. Det är verkligen inget man kan räkna med i dagens version av tävlingen där överraskande många stora nationer kan landa på 0 poäng. Sveriges professionella arrangörskap sticker också ut. Det är många ljusår av professionalitet mellan våra svenska programledare och de ukrainska amatörerna. Men jag vill sänka dem, utan snarare konstatera att Petra Mede och Måns Zelmerlöw sticker ut nåt enormt i positiv riktning.

Och det är kul tycker jag att intresset för tävlingen ökar. I USA visades ESC nu för andra året i rad och i Kina för tredje gången.

Och så till sist –  årets lågvattenmärke; tramset när förra årets vinnare Jamala skulle uppträda och en partysnubbe med australiensisk flagga dyker upp och hinner moona och visa rumpan i några sekunder inför 200 miljoner tittare innan rutinerade svenske studiomannen Henrik von Zweigbergk, stor som en björn, lyckas slita ned honom från scenen. I nästa ögonblick är säkerhetsvakterna där, buntar ihop och släpar bort missgärningsmannen. Förövaren till detta låga dåd visade sig vara infödd ukrainare, så ingen skugga faller på Australien.

Och nej, jag ger inte denne löjlige exhibitionist äran att få synas i min blogg. Den äran går istället till den ursprungliga musikaliska gorillan…


Yello: ”You gotta say yes to another excess”, 1983 – den mest trovärdiga gorillan i musikhistorien. Jag återkommer gärna till denna ur-gorilla i alla möjliga sammanhang. Nu även detta.