Höstdagjämning 2019 – skillnaden på astronomisk och meteorologisk höst

Idag den 23 september klockan 09.50 på förmiddagen svensk tid har vi åter höstdagjämning, en balanspunkt mellan ljus och mörker då vi på norra halvklotet lämnar det ljusa halvåret och går in i det mörka. ”Winter is coming!”, för att citera familjen Starks valspråk  i GRR Martins/HBOs TV-version nu avslutade fantasyepos ”A game of thrones”.

Höstdagjämning, sent i september i skogen. Många av de vackraste naturbilder jag sett är tagna just på hösten (Klicka för större bild)

För när höstdagjämningen infaller då står solen precis lodrätt ovanför jordens ekvator och dess ljus fördelas helt omutligt rättvist mellan halvkloten. I o m detta är den astronomiska sommaren över och den astronomiska hösten inleds. Dagarna omkring höstdagjämningen går solen upp ungefär rakt österut. Omkring tolv timmar senare går den ner ungefär rakt västerut. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.

Höstdagjämningen när vi går in i Vågens tecken har för människan genom tiderna stått för återhämtning, eftertanke, skördetid och balans. Det är en vacker och mindre intensiv tid än våren, vilket kan vara skönt att komma ihåg. Det är annars lätt att bara fokusera på det faktum att det nu blir mörkare och kallare. Hösten är vacker, väldigt vacker.

Vi må ha astronomisk höst nu, men meteorologisk höst dröjer litet längre. Om dygnsmedeltemperaturen är lägre än 10°C fem dygn i följd säger vi att hösten anlände det första av dessa dygn. Även om det blir en återgång till högre temperaturer därefter så räknas det fortfarande som höst. Så sent som i lördags hade vi i Stockholm en riktigt härlig strålande sensommardag. Men allt tyder nu på att det blev sommarens sista suck, åtminstone här i Mälardalen.

Vi får nu se fram emot årets kanske vackraste årstid – och på många sätt den mest avkopplande! Men låt oss nu njuta av den astronomiska hösten hela vägen fram till vintersolståndet den 22 december. Please enjoy!

Jag brukade tidigare alltid hålla reda på vilket som kändes som den första riktiga höstdagen. Alltså bara min känsla. Men i år skulle det kunnat ha varit igår, söndag. Just för att SMHI sagt att det skulle vara varmt även den dagen, men att det kändes så extra kylslaget just för att det inte ens blev sol igår. Sista utomhusträningspasset i Skarpnäck och jag fick låna en extra träningsoverallsjacka av min gode vän T. Dags att citera Uffe igen med andra ord…

”I parken där ungarna lekte
och jagade runt hela dan,
där krattar man undan sommarn.
Hösten har kommit till stan…”

Ulf Lundell: ”Aldrig så ensam”, 1985

Annonser

Tarantinos nionde – fascinerande ”Once upon a time in Hollywood”

Synchronicity…

Jag har ju befunnit mig i 1969 mer än en gång de senaste veckorna här i bloggen. Kanske inte så konstigt då det är 50 år sen världen upplevde ett par milstolpar i olika avseenden. Inte desto mindre blev jag väldigt inspirerad och fascinerad av Quentin Tarantinos nionde film ”Once upon a time in Hollywood” som jag t o m såg på premiärkvällen den 16 augusti. Den förtjänar sannerligen att omnämnas.

Ja… Jag upplevde att det var en mycket stark film. Gripande. Långsammare i berättandet än vad Tarantinos filmer brukat vara. Långsammare och längre. Brad Pitt och Leonardo DiCaprio har en helt självklart berörande kemi och gör båda alldeles fantastiskt fina, rörande och berörande rollprestationer. Deras tidstypiskt lätt fyrkantiga manliga vänskap berör och ger ett eko – eller snarare en förklang? – av Killinggängets inflygningar i ämnen som ensamhet och just manlig vänskap.

Även Margot Robbie gör ett väldigt fint och charmigt porträtt av den lekfulla, naiva, tjusiga och levnadsglada Sharon Tate. Även den odödligt stilige Steve McQueen i Damian Lewis tappning glimmar till i en liten scen. För att inte tala om Bruce Lee…

I filmen finns också den tilltagande spänningen inför den oundvikliga ”kontakten” med Charles Mansons hjärntvättade sekt-psykopater som vi i publiken vet bara kommer närmare och närmare. Brad Pitt har en fantastisk vilda västern-estetisk uppgörelsescen med dem som kändes oerhört laddad och berörande. Det är riktigt spännande av och till i filmen.

Det finns också många bottnar och nivåer i den här filmen. Mycket symbolik och olika anspelningar och flirtar och åt flera håll. En del såg vi direkt, andra tar längre tid. Ett större djup än de tidigare filmerna där gränsen mellan film och verklighet, karaktären och jaget flyter ihop. Dessutom är den givetvis underhållande, bitvis väldigt underhållande och oerhört effektfullt presenterad. Som det brukar vara i Tarantinos värld.

Vi satt kvar allra sist i salongen och sen länge i bilen och pratade sent. Det behövdes pratas efter den här filmen. Starkt och berörande som sagt.

Och vi ser förstås även en väldigt fin och övertygande miljöskildring av LA 1969. Helt ljuvligt väl gestaltat. In i minsta detalj med alla varumärken, reklamjinglar, klädmode, bilmärken, frisyrer, ja hela estetiken och naturligtvis den kanske allra bästa tidsmarkören och kryddan – musiken. Med jämna mellanrum dyker de riktigt charmerande klassikerna upp. Som i scenen med Brad Pitt då denna starka pärla dyker upp. Klippen ur filmen ”The Graduate” visar dessutom upp en av Tarantinos många influenser 50 år senare.

Tarantinos nionde film är i lika delar rolig, tragisk, underhållande, tankeväckande, överraskande och berörande. Det är någonting hypnotiskt över det sätt som Tarantino får verklighet, historia, myt, och det rent påhittade och banala att långsamt, utdraget mixas och växa samman till ett helt storslaget porträtt över ”en annan tid, ett annat land”. En svunnen ikonisk era. Och i den ser vi de två huvudpersonerna kämpa på för att försöka förstå och anpassa sig till sin samtid – nu sedan 50 år vår dåtid – som de inte riktigt hunnit med och kommit efter. En situation som de allra flesta av oss, i större eller mindre utsträckning, förr eller senare – men oftast i medelåldern – får känna på och möta i våra egna livsresor. Det är djupt berörande.

Och efter att ha sovit på saken… Ju mer jag tänker på filmen, desto fler symboliska referenspunkter bubblar upp. Den här filmen kommer jag att se om. Många gånger.

Just nu ser jag ingen annan råd än att lyssna på ”LA Woman” med The Doors, musiken och filmklippen här har snarlik känsla som filmen… Inspelat 1970, släppt 1971.

 

”Ett hack i den kosmiska tiden” – om Woodstock 50 år och en paradoxal tidsresa

”Det var ett hack i den kosmiska tiden. Tre dygn då tiden upphörde att existera…”
Okänd Woodstock-besökare i intervju 50 år senare, våren 2019

För ett par år sen drömde jag en av de starkaste drömmar jag kan minnas att jag drömt. Festligt nog drömde jag att jag var på plats och upplevde världens genom tiderna mest ikoniska rockfestival. Jag som aldrig någonsin varit i närheten av att vara hippie. Det branschtidningen Rolling Stone Magazine kallat ”the most famous event in rock’n’roll history”.

Idag den 15 augusti 2019 har det gått exakt 50 år sedan detta i sanning legendariska arrangemang gick av stapeln. Som läsare av denna blogg känner till uppstår här ibland revor i tidens väv. Nya och oväntade samband mellan det som var, det som är och det som kanske skall bli kan plötsligt skapas. Vi kan fråga oss om det som händer bara är en slump eller om det finns någon annan eller några andra förklaringar till det som sker och de utmaningar vi möter?
”Nothing by chance…” – eller för att fortsätta citera den amerikanske författaren Richard Bach:

“When you have come to the edge of all the light you have
And step into the darkness of the unknown
Believe that one of the two will happen to you
Either you’ll find something solid to stand on
Or you’ll be taught how to fly!”  

Det här är en av de längsta och djupaste revorna. Välkommen att kliva genom den och falla – eller flyga – genom tidsporten rakt in i handlingen!

Joe Cocker inför 450 000 festivalbesökare på Woodstock, 17 augusti 1969 (klicka för större bild)

~ ~ ~

Solljuset bryts. Reflexer. Dansande reflexer framför mina ögon. Overkliga regnbågsliknande ljuseffekter, som i en dröm. Overkliga som allt detta. Alla intryck jag försöker ta in och acceptera som verkliga. Allt detta som känns så drömlikt och inte på riktigt.  Alla synintryck förstärkta genom att jag nästan förlorat hörseln på grund av locket för öronen som inte velat släppa. Att jag inte är i kontakt med verkligheten förstärks av av bortfallet av hörselintryck. Men synintrycken är desto mer kraftfulla.

Det starka solljuset bryts så vackert när jag rör vid det slipade glaset på cafédisken, snurrar det långsamt. Fokuserar. Försöker landa. Blundar, andas lugnt och drar in dofterna som kommer till mig. Vägdamm, avgaser, varm asfalt, cigarettrök och något jag inte riktigt vet vad det är. Något jag aldrig känt tidigare. Jag lyfter det iskallt frostade glaset och låter det glida över min varma svettiga panna. Söker basala intryck för att få kontakt med upplevelsen och göra verkligheten mer verklig, mer på riktigt. Glaset svalkar skönt i sommarvärmen där jag står vid vägkanten utanför bensinmackens servering där jag nyss köpte och nu dricker mitt livs första root beer. Jag sväljer klunk efter klunk. Försiktigt. En mycket exotiskt söt smakupplevelse för mig, nästan som tandkräm. Eller hostmedicin. Och jag som slutade dricka läsk för mer än tio år sedan. Men vad gör man inte för att kunna tryckutjämna, förhoppningsvis smälta in i gatubilden och faktiskt bara få känna att jag landat. Men locket för öronen släpper inte. Inte än.

Det är ett enkelt glas, men också litet ovanligt i sin kraftigt kantiga prismaliknande form. Det känns tryggt och stabilt i denna situation som är så drömlikt extraordinär. Jag kände mig lätt svimfärdig där jag kom gående, kånkande på min klumpiga resväska genom det lilla samhället under gassande sol denna tidiga eftermiddag. Jetlaggad fastän jag inte borde vara det och med lock för öronen. Vad gör jag här? Får jag ens egentligen vara här? Det var därför jag stannade upp och beställde nåt att dricka vid den kombinerade bensinmacken och serveringen ganska nära badplatsen vid sjön. Hade de nåt genuint, kallt och alkoholfritt som de kunde rekommendera till en törstig turist? Ja de hade de. Fast att det var så sötsliskigt var jag verkligen inte beredd på. Men ”nothing by chance”. Kanske behövde jag ändå en riktig sockerkick för att kvickna till och få full kontakt med denna nya verklighet?

För det är ju ingen dröm. Inte alls. Inte den här gången. Jag har redan hunnit nypa mig själv i armen tillräckligt många gånger för att konstatera det. Och bilarna som då och då passerar förbi mig medan jag fortsätter sippa på glasets söta innehåll dammar ganska rejält och förstärker övertygelsen. Vackra stora bensinslukande vrålåk i starka färger. Plötsligt bjuder en röd Ford Mustang cab på ett vasst litet stenskott som bränner till genom jeansen. Aj! Jag får ett nervryck. Och med ens… Nu händer det. Det ploppar till rejält i båda öronen. Wow! Som att gå från 78-varvares mono genom sugrör till perfekt surroundljud på ett ögonblick. En sinnesdimension öppnas som i ett trollslag och musiken från den röda nedcabbade Mustangen blir plötsligt så verklig att den närmast smeker mig: Otis Reddings ”Sittin’ at the dock of the bay…” En riktig gammal goding, hinner jag för ett ögonblick tänka innan jag påminns. Så är ju egentligen inte fallet. Inte i detta här och nu som borde vara ett där och då. Var och när finns jag just nu? Egentligen?

 

Otis Redding: (”Sittin’ on) the dock of the bay, 1968

Plötsligt går solen i moln. Reflexerna är borta. Ingenting säger att de funnits där. När de är borta skulle ingen kunna tro att de nyss fanns där. Jag tar ett djupt andetag och möter alla nya hörselintryck. Ljudet från bensinpumpen, skramlet när servitören lastar glas och assietter på brickan och de mer avlägsna ropen och stojet från barnen som badar nere vid sjön. Tidlösa ljud, alla alldeles väldigt nära. Jag lämnar det nu varma och åter mycket alldagliga glaset i skuggan på disken vid bensinmackens lilla serveringslucka. Nickar vänligt och mumlar fram ett inte helt ärligt thanks it was great till den minst lika vänligt leende servitören. Han tycks faktiskt ha accepterat mig som ett naturligt, om än exotiskt, skandinaviskt inslag i den begynnande söndagseftermiddagen. Man kan i och för sig fråga sig vad han har för alternativ? Hur ska han kunna veta att jag för mindre än en timme sedan befann mig i en 50 år avlägsen framtid, i en annan världsdel, i ett annat land redo att kliva igenom tidsbarriären? Att jag stod och hyperventilerade framför något som mot allt rimligt förnuft visat sig vara en tidsport, ett maskhål eller en bubbla i rumstiden, en tunnel mellan dimensionerna och att jag just nu egentligen borde vara 18 månader gammal. Men allt detta är den vänlige servitören lyckligtvis helt ovetande om när han nickar till mig: enjoy your stay sir!

Jag stryker luggen åt sidan, lyfter åter upp min klumpiga resväska, som inte kan rullas eftersom den saknar hjul, och börjar gå vidare längs landsvägskanten. Ovanför på den vackra augustihimlen rullar de vita bomullstussarna till stackmoln som de alltid gjort under sensommardagar som denna. Där går han, den märklige svenske turisten som inte vill ha hjälp att beställa en taxi, utan insisterar på att gå ett par kilometer längs vägen i sensommarvärmen. Trots att han vidtagit en lång rad genomtänkta åtgärder och uppenbarligen lyckas smälta in i miljön känner han sig som en bluff. En falskspelare eller en förrädare som väntar på att närsomhelst avslöjas och ställas mot väggen…

~ ~ ~

”You’re most welcome sir and you’ve sure come a long way, I guess I never met somebody from Sweden before. Why don’t you come in and have a cup of milk chocolate and get settled in your room!”

Den gråsprängt mörkhårige mannen med det höga hårfästet, solbrännan, vita kortärmade skjortan och de svarta hornbågade glasögonen – så snarlika mina – ler brett mot mig och nyper fast sin pipa i mungipan medan han sträcker fram högerhanden. Jag böjer mig lätt fram mot honom, för jag är mer än halva huvudet längre, ställer ned den uråldrigt åbäkiga resväskan, håller i den dinglande gamla Minolta-kameran med vänsterhanden medan luggen åker ned i ansiktet på mig. Jag känner mig sammanfattningsvis ganska klumpig när jag sträcker fram min högerhand till svar.

Men mannens leende är fortsatt lika brett som hans handslag är fast och jag hoppas bara han inte ska tycka jag känns för handsvettig. Jag nickar leende så gott jag kan medan handskakningen pågår och svettas inte bara för att jag nyss gått dryga 3 kilometer i vägrenen längs State Route 17b i det både soliga och varma vädret denna augustieftermiddag, nej jag svettas av fler skäl där vi står på grusplan framför bondgården med silon och det lilla vandrarhemmet. Det här är en mycket speciell situation där jag nu egentligen bara väntar på att få höra Roger McGuinns 12-strängade Rickenbacker eller Jimi Hendrix ylande Fenderplanka för att slutligen landa i den svindlande insikten om vad som egentligen händer nu. Det i särklass mest speciella jag någonsin varit med om. Så speciellt att jag tror att jag drömmer. Fortfarande.

Max Yasgur (1919-1973) med sin fru Miriam Gertrude Miller Yasgur (1920–2014)

Men drömmer gör jag inte. Det här händer nu och det händer på riktigt. Den gråsprängde mannens handslag är lika verklig som svetten i min panna, jag kunde t o m känna valkarna i hans hand. Och kanske börjar jag vänja mig litet och den första chocken börjar släppa? För det finns inget overkligt med alla de syn-, doft- och hörselintryck som vällt in över mig de senaste tre timmarna då jag befunnit mig i denna fullkomligt nya, men samtidigt så oerhört välbekanta miljö och situation. Ja för allt är ju så välbekant. Särskilt i den lantliga miljö jag hittills hela tiden befunnit mig. Mycket skulle egentligen kunna ha varit nere på Österlen i Skåne där jag befinner mig varje sommar, slog det mig när jag släpade och bar min opraktiska resväska utan hjul i sommarvärmen och svettades i skjortärmarna. I gruset och dammet i vägrenen slås jag åter av hur absurt det är att hjulet, denna mångtusenåriga mänskliga uppfinning, inte fick sin logiska plats på resväskor förrän nästan 2000 år efter Kristus.

Och jag har ju egentligen sett allt det här tidigare. Jag har ju läst så mycket om det. Sett så många filmer och dokumentärer. Och jag vet ju egentligen precis vad som ska hända de närmsta dagarna och jag känner igen miljöerna från filmklipp och stillbilder. Bara det att jag nu fysiskt är mitt uppe i det. Jag har kommit till den värld Bruce Springsteen om några år ska kalla ”Cadillac Ranch” och är omgiven av alla dessa imponerande vintage cars från eran före oljekrisen och obligatoriska säkerhetsbälten på alla platser. Skulle nåt hända mig, nåt allvarligt, som att bli påkörd av nån av dessa stora bensinslukande vidunder som susat förbi mig på State Route 17b så skulle det vara livsfarligt på riktigt. På riktigt…

Så det finns en klar anspänning, en nervositet, bl a för den ”fjärilseffekt” jag möjligen kan ha satt igång genom denna direktkontakt med mjölkbonden Max Yasgur i Bethel, Upstate New York, som nu klappar mig på axeln, blåser ut ett trivsamt och jovialiskt moln piprök och med en nick bjuder mig välkommen in i sin gård och det lilla vandrarhemmet. Jag fick sista rummet! Jo visserligen det absolut enklaste han hade, ett rum han egentligen inte längre hyr ut, som sedan en tid används som förråd. ”But we’ll sort it out for you sir”, intygar Max. De prylarna ska nu genast rensas ut och rummet kommer att snabbstädats för mig medan jag väntar och bjuds på chokladmjölk. Jag älskar ju chokladmjölk, även om jag vet att det inte är nyttigt. Det började med O’boy när jag var barn. Pucko drack jag senast vid Globen för nån vecka sen när jag tog en korv mitt i natten efter kvällens trevligheter. Så nyttig kan jag vara här och nu. Varför då inte fortsätta vara det där och då. Fast det är här nu. Förvirrande…

Snart kommer jag att få smaka av den historiska chokladmjölken, tänker jag, och försöker släppa tanken på de möjliga konsekvenserna av det svindlande otroliga faktum att klockan börjar närma sig tre på eftermiddagen söndagen den 10 augusti 1969 och att jag befinner mig bara några kilometer från den plats där den ikoniska Woodstock-festivalen kommer att gå av stapeln på fredag i den kommande veckan. Just nu jobbas det febrilt på festivalplatsen i princip dygnet runt och man har ännu inte insett att det helt enkelt är omöjligt att bli klar med både stängslen runt området och själva scenen med högtalar- och strålkastartornen. Fortfarande jobbar man på båda fronterna. Det hela är en charmerande mix av naiv idealism, önsketänkande, oprofessionalism och godhjärtad tidsoptimism.

”Yasgur’s farm”, 200 Hurd Road, 12783 Bethel, New York, USA

Om ett dygn kommer min kompis M att anlända och göra mig sällskap i denna tid på denna plats. Hon är också den enda person i min egen tid som faktiskt vet att jag är här. Och jag vet att hon kommer bli glad och nöjd för beskedet att rummet är fixat. Vi ville inte tälta, är ju båda runt 50 trots allt och sedan mer än 20 år helt färdiga med tältandet på festivaler. Vi kunde dock inte komma samtidigt, för det språng jag nyss tagit kan bara tas en gång per dygn i denna riktning. Bakåt i tiden. Rejält bakåt. Men kl 12.00 imorgon lokal tid måndagen den 11 augusti 1969 ska jag alltså möta M, alias min journalistkollega, på den speciella platsen, den övergivna gamla lätt kusliga gården med den lätt olycksbådande ”No trespassing”-skylten i utkanten av Bethel där hon kommer att landa, precis som jag gjorde för dryga tre timmar sedan. Och det ska bli så alldeles obegripligt spännande och intressant att få dela den här upplevelsen med en likasinnad från nutid!

~ ~ ~

Även om jag kanske inte ser ut som en typisk 50-åring, alldeles särskilt inte sommaren 1969 i USA, är det kanske trots allt inte riktigt trovärdigt att jag som presumtiv 40-årig svensk skulle kunna vara en vanlig festivaldeltagare. M och jag har pratat om det momentet, förklaringen till varför vi är här, och kommit upp med en vi tror bra plan. Även om jag antar att hippies kan vara medelålders redan här och nu, dvs där och då. Tanken svindlar. Så vi kommer att använda våra egna namn, det är ändå ingen som har en chans kolla upp det här och nu i augusti 1969. Och varför skulle någon göra det? Vi kommer ju att sköta oss, vara nyktra och drogfria och bara göra några intervjuer, plåta litet, se några konserter och glida runt i anslutning till festivalområdet. Vad kan gå fel? Det handlar ju bara om en vecka i dåtid. Men det handlar däremot inte om ”Tune in, turn on, drop out…”

Och det första steget har ju onekligen gått mycket bra. Jag har just framgångsrikt småpratat och bekantat mig med den 49-årige amerikanske mjölkbonden Max Yasgur och nu bekvämt installerat mig i det uppfräschade dubbelrummet i hans vandrarhem på lagom praktiskt avstånd från festivalområdet som är en del av hans farm. Mannen som kommer att bli odödlig som den, egentligen, konservative republikanske bonden som mot alla rimliga fördomar och förväntningar visade sig vara så modig och modernt framsynt att han upplät sin mark för hippiegenerationens, countercultures mest mytomspunna, episka och legendariska händelse – Woodstock-festivalen!

Jag vet ju så alldeles väldigt mycket mer om Max Yasgur än vad han nånsin kan gissa eller ha möjlighet att förstå. Att jag egentligen är två år äldre än vad han är, samtidigt som han egentligen är 49 år äldre än mig, är ändå en av de mindre obegripligheterna i sammanhanget. Jag ler för mig själv. Det här är så oerhört fascinerande. Allt det positiva jag läst om honom och hans okomplicerade progressivt fördomsfria inställning till livet och medmänniskor i allmänhet, ungdomar i synnerhet har besannats. Efter att ha betalat ynka 5 USD per natt (inklusive frukost), skrivit in mig (under mitt riktiga namn) och fått nyckel och enkla grundläggande instruktioner i den ljusa matsalen av vänliga Mrs Yasgur medan städerskan fixat mitt rum, har jag dragit mig tillbaka dit en trappa upp. Mjölkchokladen bjöd de på!

Nu ligger jag och bara andas lugnt och stilla i en smal knarrande brun säng med slitet men rent överkast i ett kvadratiskt litet murrigt och mysigt rum med spännande blomstertapeter i mörkgrönt och en obestämbart grönbrun trasmatta på golvet uppe på andra våningen i familjen Yasgurs enkla vandrarhem. En fräsch och ursprunglig doft av äkta såpa hänger kvar i rummet efter snabbstädningen. Här finns lyckligtvis inte tillstymmelse till den nedrökta känsla jag var litet orolig för. Det röks ju annars nåt helt infernaliskt överallt och hela tiden i de sena 60-talsmiljöer jag nu rör mig i. Men uppenbarligen har det inte rökts på länge här i detta stilla rum, trots att det finns en askkopp här inne på nattduksbordet. Askkoppen är ren och tom.

Den är av samma modell som den jag minns hemma hos farfar, bara att den här har en bild på Tower Bridge i London på sidan. Kanske en gäst glömt den kvar? En askkopp med en sån rund med knapp man trycker på, så snurrar en skiva runt och åker ned samtidigt så askan hamnar under lock. Det skulle kunna vara 30 år sen jag själv sist såg en sådan askkopp. Jag trycker några gånger på knappen och hör ett ljud jag inte hört på 30 år. Det enda andra ljud som hörs här uppe just nu är det svaga tidlösa ljudet av en fluga som surrar mot fönstret. De övriga gästerna är ute, troligen på festivalområdet. Paret Yasgur gick just ut till sina sysslor på gården.

Och nu är jag, mitt nya ovana 60-talsjag som nyss mötte mig i spegeln vilket jag får anledning att återkomma till, verkligen här på det improviserade dubbelrummet hos Max Yasgur strax efter fyra på eftermiddagen den 10 augusti 1969. Och det känns tryggt, börjar nästan kännas skönt att vara här, dvs vara där och då. Jag ser mig om i rummet. Toalett finns ute i änden av korridoren, men inne här i rummet på det runda träbordet med de två tillhörande pinnstolarna i trä finns ett tvättfat, ett stort lerkrus (med hebreiska bokstäver på) och en fin vit linnehandduk (också den med hebreiska bokstäver, broderade) så jag kunnat vaska av mig litet. Bredvid kruset har jag lagt den rullade ikoniska Woodstock-planschen av Arnold Skolnick jag plockat från en anslagstavla inne i Bethel strax efter min ankomst. Nån vintage-pryl ska jag väl få ta med mig hem!

Formgivaren Arnold Skolnicks (1937- ) berömda Woodstock-poster (Klicka för större bild)

På bordet ligger också mina föräldrars gamla Minolta SR-7 systemkamera i sitt slitna originalfodral från 1967, en revolutionerande kamera när den lanserades – den första med inbyggd automatisk ljusmätare. Fantastiskt nog är den laddad med en 36-rulle gammal hederlig 200-ASA färgfilm som jag själv är gammal nog att ha mycket praktiska erfarenheter av, även om jag räknar med att i smyg fota och även filma med betydligt modernare kameraalternativ av science fictionartad framtidsmodell. Den gamla systemkameran har här åter funnit sin tid och pryder sin plats och jag gillar hela det här rummet mer och mer. Det känns så alldeles väldigt lagom. Det är ett rum med precis det som behövs. Inte mer.

På det praktiska nattduksbordet står förutom askkoppen också en liten smäcker genomskinlig tillbringare i pålitlig 60-talsplast, nu alldeles immig. Små vattendroppar börjar redan bildas på sidorna kan jag se. Jag har fått med mig dricksvattnet och ett glas, även det i plast liksom så mycket annat i den miljö jag nu befinner mig i, med mig upp på rummet av den vänliga Mrs Yasgur efter att ha avnjutit den utsökta och fullkomligt ljuvliga chokladmjölken. Jag öppnar ögonen och återvänder till min nya verklighet, fullbordar än en gång varvet i rummet med blicken. En likadan säng på andra sidan rummet och mellan sängarna mitt på golvet står träbordet med stolarna vid fönstret som är spröjsat horisontellt på det jag uppfattar som amerikanskt vis. Från taket hänger en mycket oansenlig lampa som kan vara både glas och plast, jag har inte känt efter, och som fullbordar det enkla och spartanskt rustika intrycket. Det finns inga läslampor vid sängarna.

Dörren är mitt emot fönstret och låst för säkerhets skull eftersom min resväska nu ligger uppslagen på den andra sängen. I den syns för tillfället en iPhone-laddare och en väggadapter som inte alls hör hemma här och nu och som ingen får se. En kraftig anakronism har jag nämligen med mig. En risk. Jag vet. Men jag ska kunna sköta det snyggt. Det är en fulladdad iPhone XR med en extra rejäl Power bank. Den ligger i resväskan, dold i en anteckningsbok med kraftigt resårband om och utskurna sidor i mitten, ungefär som när Kapten Haddock smugglar in whisky-flaskor i preparerade böcker. Jag har också med mig en adapter som bör kunna passa i amerikanska vägguttag av modell 1969. Min adapter är från tidigt 90-tal och jag vet genom säkra amerikanska källor att standarden för amerikanska vägguttag inte ändrats. Jag ska alltså kunna ladda mobilen, men finns det eluttag på rummet? Vet ej än. Har inte hunnit krypa runt och kolla noggrant än, just nu behöver jag bara vila och tänka en stund.

Tanken slår mig att det är inte så litet fascinerande att det faktiskt går lika bra att ladda en iPhone XR nu 1969 som hemma i 2019. Bara jag hittar ett eluttag. Och att datakraften i min iPhone är så många gånger större än de datorer som för några veckor sedan tog Apollo 11 till Månen. Det här skulle Steve Jobs ha känt till.

Men vem vet, han kanske gör det? Och vem vet, kanske är han på festivalen eftersom han här och nu fortfarande lever och i allra högsta grad har hälsan. Well, han är ju bara 14 år, så här lär han nog tyvärr inte vara. Många paradoxala tankar idag.

Och plötsligt inser jag att det finns fler anakronismer. Jag doftar själv svagt av den ännu okända framtidsprodukten Axe Africa för det är den roll-on jag har med mig. Initierade kännare av ännu okända framtidsprodukter skulle också kunna märka att jag har två olika slags after shave, en enkel Axe Apollo supportad av en mer sofistikerad Calvin Kline Contradiction (for men). Vi får väl se om Axe-produkterna har samma attraherande effekt på 60-talet som de 30 år senare i reklam påstods ha på det motsatta könet? Ärligt talat hoppas jag av flera skäl inte det. Även rakprylarna är av en oerhört tekniskt avancerad art, i själva verket det allra bästa en man kan få om man får tro Gilettes reklam. Eller om man helt enkelt skulle titta i min necessär? Men det ska ingen få göra.

Jag är egentligen helt enkelt en enda stor vandrande anakronism för den som tittar närmare. För i princip alla medhavda klädesplagg är av för den amerikanska samtiden helt okända märken. Men mer om det senare!

Här finns varken tv eller telefon på rummet. Detta det enklaste av Max Yasgurs rum är närmast 1800-talsbasic, men jag gillar det. Jag kan få låna en transistorradio har omtänksamme Max sagt och förklarat att det i matrummet en trappa ned även finns en tv, ”a television set”. Där nere serveras middag vid 18.00, om några timmar. Jag har tackat ja till både middag och gärna litet mer chokladmjölk. Men jag har också förklarat att jag behöver vila efter min långa resa, vilket paret Yasgur självklart förstod. Hur lång resan egentligen har varit har de däremot ingen aning om. Jetlaggad är jag ju egentligen inte. Bara litet mentalt omtumlad. Eller snarare mycket. Även om det, som sagt, börjat lugna sig inombords nu. Som att jag ändå börjat känna mig litet hemma i detta där och då som nu faktiskt är mitt här och nu – åtminstone för en vecka!

Det hela har egentligen känts litet för enkelt, funkat för bra, när jag väl kunnat landa i denna tid och på denna historiska plats. Borde det inte varit svårare? Att promenera fram längs en amerikansk väg vinkandes till förbipasserande tidstypiska amerikanska bilar som ser mig som en självklar del av skeendet där jag går som nån sorts objuden gäst och tidsresande bluff och anomali som inte alls har där att göra. Men jag känner mig bara så alldeles väldigt välkommen. Faktiskt har det varit lika enkelt i alla de interaktioner jag hittills haft. Bl a den första på pantbanken i Bethel där jag stampat på tre medhavda 18 karats guldringar vägande totalt ca 20 gram och fått 225 dollar i cash för besväret. (Hade på förhand kollat upp guldpriserna 1969 så jag hade viss koll.)

Innehavaren skrockade litet för sig själv när han fick se de tre vigselringarna och blinkade åt mig, hur hade jag lyckats med detta? Var jag månne i allvarlig knipa? Jag skämtade bort det hela med att jag bara var en otursförföljd turist från Sverige, ville inte gå i diskussion. Hoppas han inte börjar titta för noga på datumen inne i ringarna. Då kan det bli problematiskt anakronistiskt! Men det kom ingen tveksam reaktion och pengarna fick jag, 225 USD fördelade på olika valörer. Nu fanns den lilla bunten i min gamla tygpåse runt halsen innanför skjortan. En tygpåse jag reste med redan 1987 på billuff i Europa. Det kanske inte låter så mycket med 225 dollar, men år 1969 motsvarar det inte mindre än 1 600 dollar i dagens penningvärde. Det är alldeles fullt tillräckligt med pengar för att klara mig på under en vecka där och då. Det här var också det enda legala sättet jag kunnat komma på för att snabbt komma över gällande valuta. Möjligen kan jag också ägna mig åt nån form av vadslagning i helgen för att dryga ut kassan? Jag har ju information som ingen annan här har.

Tanken var alltså att komma hit till festivalen och etablera mig, knyta litet försiktiga intevjukontakter med nyckelpersoner några dagar innan det hela börjar på allvar och köerna och kaoset blir för stort. Jag vet genom min research att de fyra festivalarrangörerna Michael Lang, Artie Kornfeld, Joel Rosenman, och John P. Roberts samtliga bor hos familjen Yasgur och dem vill jag förstås gärna knyta nån sorts kontakt med. Mina förberedelser är nästan värdiga en hemlig agents. Jag är mycket väl förberedd, kraftigt påläst och kommer alltså köra på cover-storyn att jag är svensk frilansjournalist som befinner mig i USA, ska följa festivalen och kunna sälja min story till tidningar i Sverige. Har ett fejkat svenskt pressleg med mig, enkelt fixat i vår uppkopplade nutid. Som journalist är det därför helt naturligt att jag söker kontakt med både Mr Yasgur och festivalarrangörerna.

Jag har under det år som gått, då förberedelserna pågått, sett rekordmånga tidstypiska filmer och läst flera väl valda böcker för att komma in i atmosfären, språket och ordvalet. Att jag inte pratar perfekt engelska är bara självklart helt naturligt och snarast en fördel – för jag är ju svensk! Råkar jag säga nåt konstigt anakronistiskt kan jag helt säkert komma undan med att jag är svensk och inte pratar så bra engelska. Ingen kommer att hinna märka nåt eller ana oråd. Samtidigt är det nog snarare så att jag pratar ovanligt bra engelska för att vara en medelålders svensk på besök i USA år 1969. Är jag född på 20-talet har det inte varit samma nivå på engelskaundervisningen som idag. Och inte har jag haft internet och den självklara kontakt med språket vi har idag. Får jag frågor om varför jag pratar så förhållandevis bra engelska drar jag historien om min fd amerikanska flickvän. Och det är ju sant. I nutid.

Hur smälter jag annars in i en augustivecka 1969? Jo det behöver inte vara så svårt, inga synliga anakronismer. Vanliga raka blåjeans fanns också då, mitt breda enkla svarta 70-talsbälte är ok, ett par, tre olika enfärgade t-shirts och dito skjortor och möjligen nån Paisley-skjorta, plus mina vanliga svarta slipade solbrillor kom också med i väskan. Pappas gamla bruna opraktiska resväska från tidigt 70-tal, innan hjulet till slut så sensationellt återuppfanns i resväskesammanhanget, har också fått en ny chans. Runt armen har jag en kopia av världens första armbandsur för män, ett smidigt litet militärt ur av årsmodell 1915 – ett samlarobjekt. Jag har lyckligtvis inga tatueringar jag behöver dölja eller förklara. Tatueringar var vid den här tiden mest synliga på sjömän, kåkfarare eller möjligen rockstjärnor och jag är ingetdera. Så det kommer fungera. Att alternera mellan svarta och röda Converse fungerar också för de skorna är betydligt äldre än 50 år, ja närmare 100 år. Kanske en aning poppigt och modernt för en svensk journalist i obestämbar yngre medelålder? Hmmmm… Men den risken tar jag som excentrisk exotisk svensk.

Med mig har jag också pappas tidstypiska s k ”bryggarfrack”, en brun mockajacka från 1967 värdig en Robert Redford eller en Steve McQueen. Den jackan är ett klockrent val. Min svarta arméregnjacka från 60-talet blir också perfekt för det regnväder som kommer – för jag vet ju praktiskt nog exakt när de skurarna kommer. Märkligt att ha så många praktiska trumfkort på hand inför en upplevelse som kommer vara sprillans ny och på samma gång så välkänd.

Jodå jag lär smälta in. När jag såg mig i fickspegeln som låg på nattduksbordet på var jag nöjd med förvandlingen till mitt nya 60-talsjag. Jag hade först tänkt att behålla helskägget. Det skulle nog ha funkat, men de vita och gråa inslagen får mig att se äldre ut, vilket jag lyckligtvis normalt sett inte bryr mig ett dugg om. Men här och nu kan det spela roll i helhetsintrycket för att komma ned i ålder, så jag har igårkväll, sista kvällen hemma, till slut valt att slätraka mig för första gången på många år, ja så när som på en sparad mustasch och polisonger. Det är rätt look för 1969 och jag är fascinerande nog faktiskt nu mer lik pappa än nånsin, vilket i sig känns tryggt.

Att låta håret växa ut en aning var också rätt, men ingen jättestor förändring ifrån hur jag brukar se ut i min egen tid. Luggen ligger nu också litet mer framåt än vad jag är van vid, vilket gör att den glider ned i ansiktet på ett sätt jag inte är van vid. Just den detaljen känns lätt obekvämt töntig för mig, men det är sannerligen smällar man får ta i ett sånt här fantastiskt sammanhang. Jag är ju en medelålders svensk man för 50 år sen gudbevars, så inte behöver jag ha nån äkta hipp mods/Beatles-frisyr eller vara trendigt hippie-långhårig. Så är 60-talsriggningen och rustandet klart!

Mina svarta hornbågade glasögon ser också bra ut här och nu, dvs där och då. Jag är ju som sagt gubbe hursomhelst och behöver inte gälla för att vara vanlig festivalbesökare. Jag sträcker på mig och rullar litet på axlarna så sängen knarrar alldeles extra och ler igen. Coverstoryn som svensk frilansjournalist känns alltmer som ett lyckokast. Det kan också förklara min stora kunskap om och intresse för åtminstone vissa av banden, trots min höga ålder, även om jag får tänka på att inte säga för mycket för jag vet ju tyvärr vilka tragedier som väntar flera av de medverkande artisterna inom bara ett år eller så. Det är väldigt viktigt att hålla tungan rätt i mun och inte snacka för mycket. Inte bli för personlig. Några av artisterna kommer ju dessutom att dyka upp på Yasgurs farm i helgen, så jag kanske kommer att få träffa dem? Äta frukost ihop? Tanken svindlar. Rejält.

~ ~ ~

Jag tänker vidare på vår plan för festivalupplevelsen, jag och M. Ja vi har delvis olika preferenser, men bara delvis. Jag har ju förstått att jag åtminstone kunnat ta med mig en kompis genom tidsporten och jag visste ganska snart vem jag skulle välja, nån som i ännu högre grad än jag skulle uppskatta konsertupplevelserna. Nån som har ännu bättre koll än jag på den här musiken och som dessutom sjunger riktigt bra själv. Det bor en singer-songwriter i M, hon har verkligen den rätta känslan för detta!

De artister jag främst planerat att se är lördagens Canned Heat, Creedence Clearwater Revival, Janis Joplin, Sly & the Family Stone, The Who och Jefferson Airplane plus söndagens Crosby, Stills, Nash & Young och så förstås avslutande Jimi Hendrix. Med de noteringarna att jag måste stanna uppe precis hela lördagnatten och i praktiken se Jefferson Airplane på söndagmorgonen kl 08.00 när de till slut pga förseningar kan börja spela in för en bakfull och yrvaken festivalpublik. Hela grejen att för första gången se konserter som man redan sett trots att det är första gången för alla andra åskådare är ju en oerhört märklig upplevelse antar jag. Jag kommer du dessutom att vara spiknykter, perceptiv och drogfri!

Jefferson Airplane när de går på scen och hälsar publiken godmorgon söndagen 17 augusti 1969 efter det långa nattpasset; en påtagligt kraftigt psykedelisk insats, här med ”Somebody to love”

Jag planerar att vända på dygnet och sen sova en del på söndagen och kanske missa regnstormen som under flera timmar kommer att stoppa festivalen på just söndagen. Verkar vara ett rationellt sätt att som medelåldersman klara nattvaken. Jimi Hendrixs spelning kommer att bli så försenad att den kommer igång först på måndagmorgonen den 18 augusti vid 09.00 då majoriteten av festivaldeltagarna redan rest hem. Men inte jag!

Kanske det mest ikoniska ögonblicket på Woodstock: måndagmorgon 18 augusti 1969 då Jimi Hendrix spelar USAs nationalsång, ”Star spangled banner” på ett sätt som ingen hört det tidigare

Mitt personliga fokus kommer annars bli att prata med folk, intervjua festivaldeltagare nu dagarna innan och speciellt första kvällen, då fredagen är folkrockkvällen som i sig inte är den mest intressanta för mig. Jag kommer ha mer fokus på musiken på lördagen och söndagen, då rocken tar över. Visst, alla konserter här är fantastiska och i sig logiskt obegripliga upplevelser. Hur sanslöst utflippat är det inte att kunna se konserter som utspelade sig för 50 år sen, och se dem som om det var första gången. Dvs när det händer. För det är ju första gången det händer när det händer nu i helgen. Jag får gåshud igen. Tänk att detta fick hända mig till slut!

Visst, den här musiken är egentligen inte ”min” musik och jag är ju verkligen ingen hippie. Åtminstone inte en millimeter på utsidan. Och absolut inte vad gäller drogerna och knarket som flödade på festivalen, vilket ledde till tusentals snedtändningar och olust för dem som drabbades. Här gjorde medlemmarna från hippiekollektivet Hog Farm en stark insats när de tog hand om de många snedtända festivaldeltagarna. Men om vi bortser från knarket har det på insidan alltid mig funnits mycket fria, metafysiska och alternativa inslag och dito nyfikenhet som kan vara litet hippifierade. Och den här musiken jag nu ska möta är egentligen något jag bara delvis vuxit upp med. Mina föräldrar var inte heller några hippies, men starka inslag av Simon and Garfunkel  och Beatles fick jag åtminstone höra mycket av från tidig ålder.

”Min” musik är förstås ett par decennier yngre, men det spelar ingen roll i det här sammanhanget. För här är det något mer än musiken som jag är ute efter att få snudda vid, vidröra och uppleva. Det är något mycket mer än musiken. Det är en speciell känsla för den här tiden, den här epoken, som kommit till mig på senare år. Det var den tid när jag föddes, när mina föräldrar var unga, fortfarande höll ihop och dessutom var alldeles nykära och höll på att bilda familj. Det är längesen nu, börjar bli väldigt längesen och den insikten har berört mig djupt och gjort mig i lika delar nyfiken, vemodig och sentimental. Det var en tid som på en och samma gång var så underbart naivt hoppfull och full av framtidstro, samtidigt som den var upprorisk, nyskapande och oerhört samhällskritisk. Den counterculture som hade vuxit fram i USA skulle med Woodstock få sin kanske största symbol. Jag ser fram emot att få prata politik och framtidsfrågor med min idealistiska samtid. Jag är väl förberedd och orienterad inom såväl amerikansk samtida inrikespolitik som internationell världspolitik. Inte minst om Vietnam. Jag ser oerhört mycket fram mot diskussionerna. kanske kan jag få lägga några möjliga initierade framtidsperspektiv?

Men åter till musiken. Det är flera av banden som spelar som är så pass obskyra för mig att jag helt enkelt inte är speciellt nyfiken på dem, men det finns också ett antal undantag som jag är genuint intresserad av. En konsert på soliga lördagens tidiga eftermiddag, vid 13.00, som jag verkligen vill se är den i Sverige nu sparsamt ihågkomne Country Joe McDonald. Det är hans klassiska framträdande med sin ”Vietnam song” eller ”I feel like I’m fixin’ to die rag” som den egentligen heter. Nästan allt som händer här är klassiskt eller legendariskt, så de orden blir snabbt slitna. Men låten är en protestsång med en då oerhört kontroversiell och ironisk text, för säkerhets skull introducerat med den inledande publikuppviglande talkören av the F-Word. Det här var ett av de första klippen, förutom Hendrix, jag tidigt såg från Woodstock och jag tycker om de personliga och charmiga publikbilderna i folkhavet. På lördag ska jag nu ta mig fram i publikhavet och se om det inte går att fastna på bild. Helst sjungandes denna protestsång, jag som gjort både lumpen och helt säkert inte skulle ha tvekat om jag varit ung där och då och blivit inkallad. Om jag sen väl hemkommen ser om filmen och får se mig själv på det 50-åriga klippet vore det höjdpunkten av denna omöjliga paradox.

Country Joe McDonald unplugged lördagen den 16 augusti 1969, vi får den ironiska texten i bild efter ungefär halva låten

Ändå vill jag framförallt prata med folk, prata med ungdomarna om hur de ser på framtiden, musiken, funderingar om livet. Uppleva känslan. Jag vill sitta ned och prata med folk, lyssna på dem och se vad jag möjligen kan lära. Jag är genuint nyfiken på människor. Det är mötet med människorna som intresserar mig mest, precis som hemma i det jobb jag har och trivs med. Människors möte är något magiskt. Som den amerikanske författare Richard Bach uttryckte det:

”Every person, all the events of your Life are there because you have drawn them there. What you choose to with them is up to you.”

Valet vad som ska hända i detta möte är naturligtvis upp till mig i varje möte oberoende av tidssammanhanget. Och jag har som sagt bestämt mig för en extra försiktig approach i denna tid. Jag bör som sagt inte försöka dela med mig av min enorma kunskap om vad som ligger framför dem. De medmänniskor jag här kommer att möta. Jag som genom mitt stora intresse för samtidshistoria minns så många årtal och datum när olika saker händer. Inte heller bör jag släppa någon för nära mig. Särskilt inte tjejer. Visserligen är jag ungkarl, ungkarl sen inte mindre än 5 år, men hur konstigt och fel skulle det inte vara om jag kommer väldigt nära nån tjej här i augusti 1969 och ”något” råkar hända. Sen försvinner jag bokstavligen spårlöst och lämnar resultatet av mina olämpliga aktiviteter bakom mig. Naturligtvis något som säkert hände tusentals tjejer där och då.

Eller om jag verkligen skulle få kontakt med en tjej här och ömsesidigt tycke skulle uppstå. Vad händer då? Ska jag stanna här och ge upp mitt riktiga liv? Eller ska jag inviga henne i min sinnessjuka belägenhet och försöka övertyga henne om att följa med till min framtid? Omöjliga och fullkomligt paradoxala frågor. Bäst att se till att de aldrig ens riskerar att aktualiseras.

Publiken var ju nästan en halv miljon stor och detta var ju åtminstone nästan ”the summer of love” som egentligen inträffade 1967 men vars innebörd är minst lika aktuell och påtaglig 1969. Men för mig skulle det ändå kännas väldigt fel att hamna i en sån situation där och då som nu ska bli här och nu. Nej, jag tror jag ska hålla mig borta från sånt!

Men däremot vill jag komma nära tidskänslan, tidsandan, åsikterna, attityderna och samtiden. Det som för mig är blurriga, varma färgfilmer i super8 och hela modet och alla frisyrerna och allt det som gör 60-talet till det decennium som brukar toppa omröstningar om 1900-talets mest populära. Att få uppleva denna så mytomspunna tidskänsla från en era som ”definierade en generation” och förändrade världen radikalt och för alltid. Denna så omvälvande tid då så mycket världshistoria skrivs och så mycket förändras för alltid inom så många olika områden. Att first hand få uppleva den kanske mest centrala händelsen i det samtidshistoriska fenomenet counterculture i den tid då generationsklyftan var som djupast. Den generationsklyftan som fanns mellan de medelålders och denna nya peace & love-generation som inte litade på någon över 30. Något som framsynta och integritetsfulla personer som Max Yasgur insett och ville överbrygga, bl a genom att mot grannarnas ”bättre vetande” upplåta sin mark till denna förhatliga festival.

Max Yasgur talar till festivalpubliken på söndagen 17 augusti 1969, just innan Joe Cocker ska framträda

Självklart ska jag också in i hippieskogen och ta mig till kollektivet Hog Farm – denna speciella och av Pugh Rogefeldt besjungna plats. Även om det av uppenbara skäl är första gången på Woodstock för mig har jag ju paradoxalt nog mer festivalerfarenhet än någon av de personer jag kommer kunna träffa i helgen. Även om de festivaler jag varit på varit mycket mindre så har jag ju haft så mycket mer tid på mig att uppleva dem och den här typen av, nåja liknande, sammanhang. Bara aldrig på 60-talet.

Däremot har jag starka minnen från Roskilde 1987 då jag bodde i tält som en del av ett kollektiv på drygt 70 000 personer i tre dygn. Det är utan tvivel det närmaste jag hittills kommit Woodstock. (2002 bodde jag i husbil så det räknas inte). Jag minns ännu tydligt den litet unkna doften av leran, både som först blöt och klibbig och sen vartefter alltmer soltorkad ju bättre vädret blev. Men ligger det doftminnet 32 år tillbaka i tiden eller 18 år fram i den? Bara en sån sak som att mina upplevelser som 19-åring på Roskilde faktiskt bara var 18 år efter den stora amerikanska föregångaren gör att det hela känns än mer overkligt. Ingen idé att fortsätta längs det paradoxala tankespåret. Tankarna flödar i en ström av associationer kring denna science fiction-upplevelse. Och ändå är det verkligt. Jag stryker med handen längs det slitna men sköna överkastet jag ligger på. Kanske är detta ännu ett bevis på den buddhistiska insikten att allt händer samtidigt. Att vi är alla våra åldrar samtidigt. Det jag själv mer och mer känt de sista åren. Känslan av att vara tidlös. Att känna alla åldrar inom mig på samma gång. Jag känner det ännu starkare nu i detta paradoxala tillstånd, fullkomligt spiknyktert psykedelisk.

~ ~ ~

Och nu ska det snart hända. De närmaste dagarna kommer jag att röra mig genom ett veritabelt populärkulturellt mecka, ett kraftfält av episka och legendariska platser och se legendariska artister som i flera fall kommer att vara borta inom bara ett år. Om inte… Nej. Det är ju det jag inte får göra. Även om jag inser att jag kanske får chansen att t o m prata med någon av dem. Får jag lägga mig i detta skeende? Vad är etiskt och moraliskt mest rätt i denna pseudoparadoxala valsituation jag nu står inför? Liv och död? Kan jag påverka, får jag påverka? Om det funkar som i Stephen Kings ”11.22.63” kommer jag ju möta ett enormt motstånd om jag försöker börja göra förändringar i musikhistorien. Törs jag det? Återstår att se.

Utanför det enkla glasfönstret (kallt på vintern?) breder de stora gröna amerikanska fälten ut sig till synes i oändlighet. Åt andra hållet borde jag ha kunnat ana Catskill-bergen och skogen bortåt mot festivalområdet. Jag sätter mig upp i sängen och öppnar fönstret litet på glänt, släpper ut den surrande flugan i friheten. Andas djupa andetag i vinden som strömmar in genom glipan. Det känns som vanligt. Fräsch lantluft. Genom springan kan jag känna typiska lantliga dofter och höra lika typiska bondgårdsljud. Det finns visst nästan 50 kor här. Blundar jag är det ingen skillnad mot hemma hos mamma på sommarstället i Skåne. Fascinerande. Så länge som jag blundar finns ingen skillnad. Träpanelen som ramar in fönstret känns precis som hemma hos mamma på sommarstället. Var befinner jag mig nånstans just nu, egentligen? Var hör jag hemma?

Men jag är verkligen inte i Skåne tänker jag när jag drar ned det för mig så ovana amerikanska fönstret och stänger det igen. Återvänder till sängen. Konstaterar att det faktiskt ligger en gideonit-bibel i nattduksbordets hurts. Tankarna kommer och går. Är det just nu David Bowie är som mest ledsen för att flickvännen Hermione Farthingale lämnat honom? Är det nu han skriver ”An occasional dream” och ”Letter to Hermione” som kommer på Space Oddity-LPn i november i höst? Singeln är ju redan släppt i juli, men om jag får höra den nu i USA är tveksamt. Bowie är ännu helt okänd. Olof Palme är ännu varken statsminster eller partiledare, några månader återstår tills dess. Undra vad han gör idag? Och undrar just vad mamma och pappa – och jag? – hittar på hemma på John Erikssonsgatan i Jönköping denna söndag?

David Bowie: ”Letter to Hermione” från LPn Space Oddity som släpptes den 14 november 1969. En mycket personlig, självutlämnande och finstämd låt av en sort som Bowie inte mer skulle skriva efter denna hans andra platta under nya artistnamnet

Plötsligt hajar jag till i mina funderingar och dagdrömmar. Eller om jag kanske omedvetet nickat till en stund där jag ligger på rygg och vilar. Det var ju så mysigt. Men nu händer något som bryter stillheten och tystnaden. Plötsligt hör jag ljudet av en eller flera bilar på väg in på gårdsplanen, vilket rimligen innebär att gästerna återvänder. Jag kollar snabbt mitt armbandsur och konstaterar att klockan hunnit bli nästan halv 6 och att det börjar gå mot kvälls. Lika bra att samla mig nu, gå ned och möta de övriga gästerna – vilka de nu kan vara ikväll på middagen? – och börja spela min roll som nyfiken, artig och trevlig svensk frilansjournalist.

Jag sträcker åter på mig, tar ett djupt andetag och svänger mina långa ben över sängkanten ned på golvet och den grönmurriga trasmattan. Jag stänger och låser noga min resväska, sluter till om mina hemligheter och drar in väskan under min säng. Sen tar jag mig ännu en lätt tvångsmässig titt i spegeln och konstaterar att mitt 60-talsjag fortfarande tittar tillbaka på mig.

Och när jag öppnar den gedigna trädörren, kliver ut i korridoren och går mot trappan får jag så äntligen höra den lika efterlängtade som omisskännliga 12-strängade gitarren, den där speciella amerikanska musikaliska tidsmarkören, strömma upp till mig från transistorradion nere i matsalen. Jag känner gåshuden på underarmarna och hajar till när en bekant röst glatt ropar där nedifrån…

-Hey there Swede, about time you showed up, there’ll be a party down here tonight and we’d like to see you joining us!

The Byrds: ”So you want to be a rock’n’roll star” från 1967

~ ~ ~

Ja rösten som ropar på mig är bekant, för den tillhör Max Yasgur. Han kommer fram mot trappan med sitt milda leende, vinkar med en bjudande gest och hälsar mig välkommen till matsalen och kvällens middag, uppenbarligen nån form av grillning. Och mycket riktigt anar jag grillos från altandörren som står på glänt ut mot trädgården. Det var en positiv överraskning.

När jag för några timmar sedan satt här nere och småpratade litet med Mrs Yasgur över den där ljuvliga koppen mjölkchoklad såg jag att de hade en enkel men rejäl roterande veckomeny med rätter som: ”string cheese meat loaf”, ”macaroni and cheese”, ”tuna mushroom casserole”, ”chicken a la king”, ”smoky baked beans” och ”ham and cheese sandwiches”. Men på söndag stod det minsann ”barbeque”. Härligt tänker jag som verkligen gillar grillat. Det finns de som uppfattat mig som litet kinkig med maten för att jag inte gillar ”ångande varm lax”, ”benig fisk med huvudet kvar som stirrar på mig”, lammkött och inälvsmat. Men om man undantar just de exemplen finns det väldigt mycket kvar som jag verkligen gillar. All mat som serveras på Yasgurs enkla meny är väldigt mycket helt ok för mig, trots att menyn så att säga är 50 år gammal. Jag uppskattar både det enkla och det raffinerade och är tacksam för det.

Till detta bjuds root beer, Budweiser, Heineken, Coca-Cola och Mountain Dew att dricka. Och vanligt vatten kylt med isbitar i tillbringare av samma sort som den jag fick låna upp på rummet. Överväger min alkoholpolicy och bestämmer mig för att ändå lätta en liten aning på den och ta en Bud. Vill inte genast måla in mig i nåt udda godtemplar-hörn. Måste vara försiktig och på samma gång inte heller framstå som alltför konstig och otidsenligt hälsosam. Balans, balans.

Har efter bara några timmar i Amerika av 1969-års modell hunnit se en hel del reklam för Budweiser – ”king of beers” – föga överraskande serveras det också på vandrarhemmt

På väg nedför trappen scannar jag av rummet och ser att det  är nånstans mellan femton och tjugo personer i stora matsalen med de ljusa träpanelerna på väggarna. Flertalet gäster har redan slagit sig ned vid det långbord som sträcker sig genom nästan hela rummet. Några kommer och går genom dörren ut till grillen redan försedda med tallrikar. Det är hög och glad stämning och det enda jag inte gillar av de intryck som strömmar emot mig är lukten av cigarettrök. För det har jag inte känt inomhus i en matsal på jag vet inte hur länge. Det står ett gäng i bortre delen av rummet och det är därifrån cigarettröken kommer. Och det gänget känner jag igen omedelbart och direkt.

I ett gäng på fyra, fem personer kan jag se de två Woodstock-arrangörerna Michael Lang och Artie Kornfeld. Förstår att en del av motorljudet tidigare kommit från Michael Langs mc, en fin gulsvart BSA Victor Special som han åker fram och tillbaka med runt festivalområdet, en av de många ikoniska bilderna från festivalen. Michael Lang i det krulliga långa bruna håret ser litet spännig ut i sin skinnväst, Artie Kornfeld ser litet snällare och mer plain ut, men jag vet att han redan nu vid 27 års ålder har ett jobb som skivbolagsdirektör. De må vara flummiga på flera sätt i mina ögon, men de är två väldigt skarpa killar med stort fokus och driv. Det är de två i Woodstock-kvartetten som är ”rock’n’roll”, har koll på musikbranschen, festivalfixande och har därför huvudansvaret för genomförandet av själva festivalen. De kommer att bli legendariska för det som nu står för dörren.

Artie Kornfeld och Michael Lang (i västar) tillsammans med guru Swami Satchidananda som invigde och välsignade Woodstock-festivalen

Just nu ser de båda litet stressade ut och jag vet varför. De ska upp ganska tidigt (med deras mått mätt) imorgon, har massor med jobb framför sig. Massor med jobb pga alla förseningar och att Yasgurs farm så sent som för en månad sedan slutligen valdes ut som definitiv festivalplats. Jag vet att det jobbas dygnet runt på festivalområden nu, de har ännu inte hunnit ge upp stängselbyggandet t ex. Jag vet att det är mycket jobb och jag, som sett framtiden, vet att de hursomhelst tyvärr inte kommer hinna med det trots den heroiska arbetsinsatsen.

Men bredvid killarna står en lång, smal och litet Uma Thurman-liknande tjej i slitna jeans och nån sorts bikinitop, hon skrattar och gestikulerar. Jag vet att det är Ticia Bernuth, Michael Langs assistent och möjligen även flickvän eller partner, det är litet oklart. Och framförallt har få människor så litet med det att göra som jag. Hon ser både väldigt ball och ganska snygg ut. 60-talssnygg på ett personligt och naturligt sätt. Naturligtvis inte en tillstymmelse till nutida skönhetsoperationer. Jag har förstått att detta är en ovanligt cool, karismatisk och färgstark ”alternativ” tjej och minns vad jag läste om henne på nätet och blev nyfiken:

Michael Lang och Ticia Bernuth på Woodstock

~ ~ ~
”Ticia Bernuth (now Ticia Bernuth Agri) played an important role at Woodstock as festival promoter Michael Lang’s personal assistant. Before joining Woodstock Ventures, Ticia had traveled the globe visiting over 70 countries. Her worldly experience made her perfect for dealing with the cast of characters who made Woodstock possible. It was Ticia who took the call that eventually landed the group in White Lake. She has since worked as an integrative manual massage therapist, plant spirit medicine therapist & shamanic healer.”
~ ~ ~

Michael Lang och Ticia Bernuth på Woodstock

De andra två arrangörerna, John Roberts och Joel Rosenman, syns inte till just nu och har mer haft rollen som finansiärer, förhandlare och ”businessmen”. Trots att de inte kommer bli lika kända som de två förstnämnda står det helt klart att det aldrig kunnat bli nån festival utan dem. Det var deras idé från början och det är deras pengar som betalar kalaset. Ja dvs egentligen John Roberts pengar, ett arv på svindlande 250 000 USD han fick när hans mor gick bort för några år sedan.

Joel Rosenman och John P. Roberts

Jag känner mig alldeles lagom casual-proper och rätt klädd i min blågråa Paisley-skjorta och blåjeans när jag visas fram till en ledig plats bordet av Max som berättar om kvällens kulinariska förutsättningar. Jag är barfota, med en märkligt mysigt anakronistiskt skön Ernst Kirchsteiger-känsla, vilket just nu känns väldigt rätt. På serveringsbordet nära balla gänget med arrangörerna ser jag nu också källan till musiken jag hörde redan när jag klev utanför min dörr. Grabbarna grus har tagit dit sin egen stereo, en för sin tid ganska avancerad liten stereoanläggning. En inte helt billig godbit och jag är inte förvånad. Det är en bärbar gul Philips 603, en sprillans ny och hyfsat exklusiv stereogrammofon. Inte alls den stora möbel som det ofta då brukade vara – om det inte var en liten monoskivspelare. En hög med LP-skivor och singlar ligger bredvid den gula spelaren och jag ser nu att Artie Kornfeld håller i skivomslaget till den The Byrds-platta som just nu spelas: ”Younger than yesterday” från 1967. Anar skivomslag med Jimi Hendrix, Beach Boys, Beatles, Kinks och möjligen en Rolling Stones-platta.

Philips 603 bärbar stereo modell 1969 (klicka för större bild)

Jag kan förstå att Max Yasgur aldrig hört stereoljud tidigare. Det har inte många 49-åriga bönder på landet i USA gjort anno 1969. Ytterst få. Max är mycket imponerad och låter nästan exalterad när han berättar att ”these guys brought a stereo grammophone with them, have you ever heard stereophonic sound? I think it’s really fantastic, sounds like there’s a depth to it. Hard to explain, but you can hear for yourself! ”

Många tankar far genom mig. Det är verkligen charmerande att denna medelåldersman som borde stå stadigt på sin sida av generationsklyftan ändå ger det nya en chans. Jag tänker att han borde lyssna på Sinatra, Doris Day, Dean Martin och kanske Jim Reeves? Och det gör han nog säkert också statistiskt sett. Men jag gillar honom verkligen för att han ändå ger detta nya en chans. Den här musiken som killarna nu får spela i hans matsal. Dessa nya unga människor som står på andra sidan klyftan. Det är tydligt att det är som han själv sa, att han ville överbrygga den.  

Ja många tankar far genom skallen på mig när jag nu ska besvara denne medelåldersmans fråga, jag som länge varit en hifi-nörd och köpte min första hyfsat avancerade anläggning redan vid 16-årsålder för hårt förtjänt sommarjobbade pengar hösten 1984. Hur ska jag hantera den här frågan? Bäst att inte verka för high tech. Vet inte exakt hur dyra de här spelarna är, och hur vanliga men gissar att det är litet för high tech för min coverstory. Och jag måste börja öva på mina många vita lögner som nu väntar:

”Yes sir, a friend of mine in Stockholm has a stereo grammophone. I’m planning to buy one too, maybe for the money I get from the articles I’ll be writing about this concert!”

Max ler och nickar förstående. ”I bet you’ll make a lot of money from these articles, can’t be that many competing Swedish journalists here I wager!”

Plötsligt visar det sig att den ständigt lika omtänksamme Max har ordnat en honnörsplats vid kvällens middagsbord. För när jag ska ta tag i den tallrik Max räckt mig och hämta litet grillat ser jag att en leende Michael Lang plötsligt redan står på andra sidan bordet med en välfylld och rykande varm grilltallrik. Han ställer ned den, sträcker ut handen över bordet och hälsar.

”Pleased to meet you, so you’ve really come all the way from Scandinavia for our festival? I’m honoured! Haven’t really met any Scandinavians before but Jorma Kaukonen of the Dead”

Lang menar förstås ”Grateful Dead” som jag fattat att alla människor med något mer än rudimentär musik-koll bara kallar ”Dead”, precis som de kallar ”Jefferson Airplane” för ”Airplane”. Min sociala kompetens säger mig att det inte är läge att förklara att Finland inte är en del av Skandinavien, utan självklart istället bara svara artigt och vänligt och bereda mig på litet small talk om den store arrangören har tid och känner för det. Jag är ju journalist och vill ha en intervju på nåt sätt i veckan som kommer. Det är bingo om jag kan få kontakt med unge Mr Lang.

Woodstock Music Festivals arrangörer (från vänster); Joel Rosenman, Artie Kornfeld, Michael Lang och John P. Roberts poserar för ett första PR-foto 23 maj 1969 i New York.

Michael Lang förklarar att han inte stannar så länge vid bordet, men att han senare i veckan kanske kan ha tid med en intervju. Han pratar litet fort och sluddrigt, så jag tror först att han kanske är litet full. Men jag förstår snabbt att han inte alls är det. Han bara pratar så, men ger ett väldigt vaket och skarpt intryck. Det märks att han är en charmig och självklar kille med den där ”grabben hela dan-kvalitén” som gjort att han redan vid 25 års ålder är van vid att få som han vill. Han är en ledartyp och ger ett självsäkert intryck. Men åldersskillnaden mellan oss, jag förväntas ju vara 40 år gammal, en förskräckligt hög ålder på Woodstock, gör att han, den stund han har tid att prata med mig, anstränger sig för att vara litet extra artig och försiktig i hur han uttrycker sig. Det märks.

Vi pratar litet om statusen för festivalförberedelserna. Han är ärlig med att det inte ser jättebra ut, men gör sen en klart överoptimistisk analys om att allt ska vara klart på fredag morgon. Om ett par, tre dagar vet jag att han kommer ge upp de planerna. Jag frågar om de säljer merchandise, om jag kan köpa nån t-shirt eller keps av honom som minne. Men där får jag ett vagt nekande svar och en första litet förvånad blick, no merchandise utöver planscher och infofoldrar om artisterna. Det är väl helt enkelt så att det är före den tiden. Nåt de varken hunnit eller tänkt på i sin idealistiskt icke-kommersiella anda. Genom intervjuer jag hört vet jag att de resonerade redan från början att de som inte hade råd att köpa biljett skulle släppas in ändå. Men tanken var att showen skulle kännas så generös att folk ändå ville betala. Om inte fullt pris så något. En väldigt generös och altruistisk inställning. Vi skålar med våra Budweiser-flaskor så det klingar till för festivalens framgång!

Michael Lang på sin BSA tillsammans med Ticia Bernuth

Det märks att han har grym koll på musik och att han artigt och utan att göra en grej av det inte förväntar sig att jag ska ha det. Han pratar om olika nya artister, nya skivsläpp och nya stjärnor på rockhimlen. Jag nickar och lyssnar leende och litet beundrande i några minuter. Jag märker att jag efter bara en så kort stund börjar få svårt att hålla tillbaka och inte vara mig själv i den här situationen. Jag märker också att jag fånigt nog känner ett behov av att möjligen också imponera på Ms Bernuth som överhuvudtaget inte noterat att jag sitter vid bordet. Inte Artie Kornfeld heller, en man som troligen har än bättre koll på nya artister än vännen Michael.

Jag börjar känna mig obekväm att sitta där passiv och lyssna. Det är möjligen nåt gammalt sår i mig som plötsligt bränner till och som jag faktiskt har litet svårt att hantera. Efter en stund av återhållsamhet vill jag ändå pröva att ställa en mer kreativ och offensiv fråga som känns spännande och helt rimligt ok att ta upp. Jag menar, jag har ju ett fullkomligt ointagligt kunskapsförsprång ang vilka nya akter som kan tänkas dyka upp på 70-talet och vilka av de gamla som kommer att hänga kvar. Det känns därför ok att jag åtminstone får ställa en specifik fråga:

”Have you heard a great new single with an English guy called David Bowie? The single’s called Space Oddity, inspired by the Kubrick film, and is about an astronaut that gets lost in space, it was released this summer and I really liked it. It was kind of a hit in the UK. Very catchy, very beautiful and believe me that guy can really sing!”

Michael Lang tittar förvånat på mig och blir för första gången tyst en liten stund innan han dröjande svarar: ”Bowie… Did you say Bowie, like the knife? Hmmm… I’m not sure, maybe I’ve heard it but sadly enough wasn’t listening”

Artie Kornfeld verkar också ha hört den frågan för han lutar sig plötsligt in från sidan med ett leende och möjligen något som möjligen liknar en förvånad kännarmin: ”Jeez, now I’m impressed so you’ve actually heard about him?! Excuse me for saying, but I wouldn’t have thought a Swedish guy your age would be that enlightened, if you know what I mean… You having checked up on a minor act like that Bowie-guy, you have to be really interested man. Really interested!”   

Jag får hitta ett någorlunda balanserat realistiskt svar nu och i ögonblicket är detta det bästa som kommer ur mig, en mix av vita lögner och sanna framtidsprofetior. ”Well I don’t know about that. I’m just a music journalist and have been since the mid 50s, but I think that this guy Bowie has got great talent and potential. If you ask me, I’m pretty sure we’ll be hearing more from him in the future. He’s got a creativity well beyond most acts. Who knows what the 70s will bring, it’s like I have a feeling that he and Lou…?” Jag bromsar snabbt in där. Märker att jag börjar slappna av trots att jag bara druckit två Budweiser… Och att jag håller på att rusa in ett samtalsämne jag inte ska prata högt om här och nu. Skärpning nu för h-vete!

”Like that, what…? Lou…? Lou Reed of the Velvet Underground? Please don’t stop, don’t be shy!” frågar den nu nyfikne, skärpte Artie Kornfeld mig. Jag har helt klart fångat hela hans uppmärksamhet och nu kan jag se att även tjusiga ms Bernuth plötsligt noterat min närvaro vid bordet och tittar upp med ett förvånat men i övrigt svårtolkat ansiktsuttryck. Artie fortsätter nyfiket leende: ”Please go on, please share, I like to hear more about Bowie, did you interview him? Do you know anything more? Is there anything more I should know, please come on! Our record label is always looking for new talent!”

Oooops! De röda varningslamporna blinkar intensivt runt omkring mig och det känns litet som att jag krymper i min stol. Jag biter mig i tungan, besviken och arg på mig själv för att jag inte kan hålla tillbaka mitt bekräftelsebehov och började använda mina totala framtidskunskaper vid fel tillfälle för att imponera på gänget här – och särskilt ms Bernuth – och vinna deras intresse och möjligen extra respekt. Det var ju just det här jag inte fick göra. För nu tittar hela balla gänget nyfiket på mig under tystnad och jag anar en kommande orkan av fjärilsvingar i antågande om jag svarar fel här. För en evighetssekund dröjer jag i svaret med allas uppmärksamhet riktad mot mig…

~ ~ ~

Michael Lang på sin BSA, Ticia Bernuth i bakgrunden

Den gula Philipsspelaren har snurrat på i bakgrunden och har nu nått denna vackra och uttrycksfulla tidstypiska pärla som med den perfekta timingen i ett musikval i en Tarantino-film får mig att haja till när jag möter Ms Bernuths blick och jag känner en alldeles speciell respekt och nästan litet vördnadsfull känsla för dessa historiska personer som jag nu möter på falska premisser och grunder, som en falskspelare:

”Have you seen her face, her eyes reflect the colors in the sky
A warm familiar place to be swept into
Whenever she’s close by makes me wonder why
Run by don’t turn back
Can’t hide from that look in her eye
Must be the way she walks, a style made up to capture all she needs.
No time to spend on loose talk
If your luck runs right she might see you tonight, anything in sight…”

The Byrds: ”Have you seen her face?”, 1967

~ ~ ~
”The butterfly effect is the idea that small things can have non-linear impacts on a complex system, like fundamentally changing given timelines. The concept is imagined with a butterfly flapping its wings and eventually causing a typhoon. Of course, a single act like the butterfly flapping its wings cannot cause a typhoon. Small events can, however, serve as catalysts that act on starting conditions eventually having major effects on timelines, even completely changing them. Tampering with the past is a dangerous, highly hazardous and extremely risky business…”

~ ~ ~

Ja, nu har jag hamnat i den typen av situation där jag inser att mitt svar, med fjärilseffektens subtila logik, kan få en obegriplig mängd oöverblickbara potentiella konsekvenser för musikbranschen och musikhistorien. Jag tänker på Stephen Kings ord – “No good to fool with Father Time”, så för alla inblandades skull, för att slippa riskera David Bowies och Lou Reeds karriärer och eftersom framtiden faktiskt inte vill bli ändrad och att jag inte vill råka ut för konsekvenserna av ett sånt spekulativt utspel, bryter jag tystnaden och svarar istället ödmjukt och viker ned mig:

”Oh sorry guys, I’m getting ahead of myself here, I’ve never met this Mr Bowie, just heard the single and really liked it. A colleague, a friend of mine, on the other hand, saw him in London a year ago or so, it was some kind of strange pantomime with theatrical Japanese kabuki-influences. Very special. So very special. All in all it just added up to the feeling that this guy is up to something more… We’ll see about that, well time will tell, right…” 

Svårt att säga om de blev besvikna, de tittar alla litet förvånat och kanske en aning överseende på mig. Men jag tycks i alla fall ha lyckats bromsa frågvisheten och jag tror inte att nån av dem vet vad kabuki är för nåt så det känns som att jag lyckats göra en hyfsad skademinimering och rädda situationen. Känner också starkt att det nu är dags att dra mig tillbaka i skydd av det bläck jag sprutat ut i det sociala vattnet. De får absolut inte komma närmare än så här. Får en absurd association att börja sjunga Kent för dem och förklara vilket fantastiskt bra svenskt band det var, eller snarare kommer att bli från deras perspektiv. Känner också att det nu är hög tid för bläckfisken att backa undan in i sin bläckridå och försvinna.

”Oh guys, I’m talking too much, keeping you and I know you’re really too busy! Better get some fresh air, excuse me for keeping you…” Jag försöker le så snällt och oförargligt jag kan, börjar resa mig från stolen, medan Artie Kornfeld och Ms Bernuth ser ut som att de inte kan bestämma sig för om de är milt roade eller mer förvånade. Vänlige Michael Lang sträcker ut sin hand i en insisterande gest som för att hälsa:

”Oh no problem, don’t say that, it was both nice and fascinating talking to you. You’re… special, but very nice. I’ll get you a back stage pass if you promise to write something nice about us, I guess we could use some good PR in Scandinavia too”, säger han, flinar och blinkar till, men fortsätter sen: ”Well no, no bribes needed o course. Please write whatever you think of the festival, whatever you think we deserve…”

Jag mumlar fram ett tack: ”Thank you eversomuch Mr Lang, you’re spoiling me, you’re really kind and please do have a nice evening and a good night’s sleep”, nickar lätt mot de tre festivalarrangörerna medan jag åter presterar mitt bästa och vänligaste leende och så värdigt som möjligt rör mig mot altandörren. Har emellanåt haft en olycksalig förmåga att på ett högst olämpligt sätt trassla in mina långa ben och stora fötter i sådana här situationer med mycket stolsben, bordsben, människors ben och viss anspänning. Men inte nu. Lyckligtvis.

Intervju med Artie Kornfeld och Michael Lang på Woodstocks festivalområde under regnstormen som drog in på söndagen 17 augusti 1969. I bakgrunden hör vi publiken göra sin rain-chant för att jaga bort regnet

”Oh please call me Michael!” hör jag från långbordet och får en sista vink innan jag lättad smiter ut i trädgården. Jag känner mig både pinsamt illa berörd och omdömeslös, så här personligt får det inte bli, så nära får ingen gå. Behöver svalka av mig, återfå balansen på flera sätt och njuter av att komma ut under kvällshimlen och äppelträden i trädgården. Gäspar plötsligt länge och brett. Inte konstigt med tanke på att jag borde vara jetlaggad, även om jag inte rest på det vanliga sättet. Klockan är nu strax efter 20 på kvällen lokal tid, men strax efter 02 på natten i mitt huvud och jag känner det svala gröna gräset mot mina bara fötter. Solen är på väg ned och en tunn tilltagande månskära stiger sakta blek borta över horisonten. Stjärnorna börjar tändas en efter en på den djupnande kvällshimlen. Det är en vacker syn och jag kommer åter på mig själv med att gripa efter mobilen i bröstfickan för att ta ett foto och göra en incheckning på FB, en sorts fantomrörelse, eller vad jag ska kalla det för. Mobilen är förstås noggrant gömd och inlåst i resväskan under sängen uppe på rummet. Nyttigt med litet mobil-detox tänker jag för mig själv och tittar åter upp mot kvällshimlen.

Jag har på förhand studerat tiderna för solens nedgång i New York State i augusti,  så jag vet att det nu är strax efter 20.00. Detta behov av koll på solnedgången har mycket att göra med den plats som jag kom igenom tidigare idag. Tidigare idag när jag tog steget, språnget genom tidsbarriären, the wormhole, maskhålet, och landade i den övergivna gården, inne i ett av sovrummen i ödehuset i Bethels utkant. Och det är en plats jag av många skäl inte vill vara på efter mörkrets inbrott.

Ändå måste jag tillbaka dit minst två gånger till den här veckan. Och den första tidpunkten, klockan 12.00 imorgon måndag, känns nu mer och mer som en perfekt tid för nästa besök även om M tyckte det var alldeles onödigt tidigt. För henne kommer klockan vara 06.00 på morgonen. Men den punkt hon befinner sig på vid andra sidan maskhålet är betydligt mycket trevligare än den jag kommer att vänta vid, hon kommer stå vid mitt stora jukebox-liknande udda badrumsskåp i badrummet hemma i Stockholm och få uppleva det jag upplevde tidigare idag. Måtte det nu fungera väl imorgon, utan obehagliga överraskningar…

~ ~ ~
”Wormholes connect two points in spacetime, which means that they would in principle allow travel in time. A wormhole (or Einstein–Rosen bridge) is a speculative structure linking disparate points in spacetime. A wormhole can be visualized as a tunnel with two ends, each at separate points in spacetime (i.e., different locations and/or different points of time).
~ ~ ~

En okänd dj som gissningsvis är kännaren Mr Kornfeld har nu bytt skiva på spelaren och jag småler när jag hör Hendrix ”The wind cries Mary”, ännu en stämningsfull musikalisk utsmyckning värdig en Tarantino-film. Ja jag befinner mig ju sannerligen i min egen Tarantino-film just nu. Både färgstark, spännande och övernaturlig. Fast allt som händer runt mig här känns bara alldeles väldigt naturligt. Jag nyper mig åter i armen, tar några djupa andetag av den behagligt svala kvällsluften, kväver ännu en gäspning med handen. Dags att krypa till kojs tänker jag, och tacka herr och fru Yasgur för maten. Ja oj vilken dag, herregud vilken dag!

Plötsligt avbryts jag i mina funderingar. En vänlig röst bakom mig får mig att haja till. ”Excuse me, how are you man? Can we talk to you…?”  Jag vänder mig om och ser att jag fått sällskap. Tre personer som tidigare satt vid långbordets ena ände har nu också kommit ut i trädgården i det tätnande augustimörkret. Det är två tjejer i obestämbar 25-årsålder och strax bakom dem en kille som ser litet yngre ut. De ser inte direkt ut som hippies, snarare mer städade och mainstream-klädda i sin framtoning. Ser påtagligt ”snälla” ut. Kanske college-ungdomar? De ser litet osäkra ut när de tittar på mig. Oj, tänker jag, inget mer personligt nu. Vad kan det här handla om?

”Oh yes of course you can, what’s up? Can I help you guys? svarar jag med snabb ryggmärgsreaktion och ett leende. Tjejen som först frågat, en brunett med halvlångt ganska välkammat hår och en ovanligt propert ljusblå blus och blåjeans skruvar litet nyfiket på sig, stryker håret åt sidan och fortsätter: ”Hey man, do you know the festival-crew? Do you know the guys you talked to at the dinner? Och jag har en känsla av att jag sett henne tidigare. Och plötsligt inser jag att jag har det. Jag är väldigt bra på att känna igen ansikten, brukar säga att jag aldrig glömmer ett ansikte. Även om jag börjat få svårt med namn på senare år.

Och så minns jag med ens, jo jag har sett henne tidigare. I filmklippet med Country Joe McDonald som ju kommer att spelas in nu på lördag. Hon är en av de i publiken som jag sett i videon och som jag tyckte såg ovanligt trevlig ut. Och det gör hon även live, IRL, så att säga. Är det här nån form av synchronicity eller law of attraction” Jag har tänkt flera gånger att den tjej man ser 40-45 sekunder in i klippet (här ovan) ser väldigt trevlig ut. Och jag har anat den mörka tjejen bakom henne. Nu står de båda helt plötsligt här framför mig. Slump? Eller ”nothing by chance…”?

”Well no, I’m afraid I don’t know our celebrities, I’m certainly not that interesting. Just happened to be seated next to them courtesy of our kind host. Max Yasgur is truly a gentleman, he’s been so kind and helpful!”

”But why you are you here then?” fortsätter hon. ”I can’t tell from your acccent where you’re from except that you’re not an American, maybe you’re Dutch then?”

Vet inte om jag ska ta den holländska kopplingen som en komplimang, men svarar vänligt: ”Nope, no Dutchman here, I’m from Sweden, Scandinavia. I’m a journalist and I’m here to write about the festival. Where do you guys come from? BTW I’m Carl, who are you?”

Informationen att jag inte känner festivalledningen har möjligen mattat intresset litet, men inte fått det att helt kallna. Den långa tjejen som jag pratat med presenterar sig som Linda, medan den kortare mörka tjejen i vit blus och samma vanliga halvlånga frisyr visar sig heta Susan. Killen i gänget heter Mark, har brunt framåtkammat tjockt hår och är överraskande kortklippt, av medellängd och har kraftiga mörkbruna hornbågade glasögon. Honom är det också något vagt bekant med, men jag kan inte placera honom. Hela trion ser annars påtagligt snälla och välartade ut. De är i spridda åldrar, tjejerna är 23-24, Mark är bara 19 och troligen släkt med den mörka tjejen Susan. De är helt klart inga hippies. Födda 1945-1946, nästan som mina föräldrar, hinner jag tänka innan de berättar att de kommer från Kent State University i Ohio. Aj, aj, då ryser jag till.

För jag, till skillnad från dem, vet ju att det kommer att ske en dödlig skjutning just på denna högskolas campus nästa år, i maj 1970. En mycket svart dag för USA då Ohios Nationalgarde kommer att skjuta fyra studenter till döds och skada ytterligare nio. En av dem så illa att han permanent kommer att förlamas. Jo jag skriver i futurum för det har ju faktiskt inte hänt än. Usch… Tankarna rusar i mitt huvud medan jag lyssnar på dem så uppmärksamt jag kan. De pluggar olika samhällsvetenskapliga ämnen och jag hörde även nåt om att det blir konst i höst på Kent State för unge Mark. Hela trion verkar vara både genuint trevliga, vakna och mycket intresserade av samhällsdebatten och den politiska situationen. Åtminstone de två tjejerna. Även om jag förstår att unge Mark av naturliga skäl verkar minst intresserad av att prata med mig. Tjejerna kanske pratar mest av artighet.

Vi slår oss ned vid en grupp trädgårdsmöbler och pratar en stund. Inifrån matsalen strömmar nu musik från ännu en intressant platta. Också det en som jag inte bara har koll utan faktiskt själv också har där hemma. Det är Velvet Undergrounds ”Beginning to see the light”. De börjar med b-sidan på senaste plattan tänker nörden som hastigast och pausar snabbt i samtalet, nickar gillande i riktning mot matsalen och musiken.

Jag berättar litet blandat om mina egna högskolestudier (delvis sant), mitt journalistarbete (lögn) och litet om hur vackert det är i Sverige (sant). De verkar gillar Sverige och Sveriges (Palmes?) hållning i Vietnamfrågan. Just det, Palme var ju med och demonstrerade redan 1968, med den effekten att USA t o m kallade hem sin ambassadör.  Sen känner jag efter ytterligare några minuter att jag vill släppa dem vidare så snart som möjligt, vill inte på nåt sätt riskera att tråka ut dessa välartade och vänliga ungdomar. Aha, tänker jag också. Här har jag ju tre alldeles utmärkta intervjuoffer.

Velvet Underground: ”Beginning to see the light”, live i Dallas, 1969

Jag berättar att jag kommer bo hela veckan på vandrarhemmet och frågar om jag får intervjua dem senare i veckan. Det får jag. Åtminstone tjejerna som ger tydliga jakande svar. Jag lovar att bjuda dem på middag i samband med intervjun. Då verkar även unge Mark bli mer intresserad av anbudet. Jag ursäktar mig att jag är så jetlaggad, önskar dem en trevlig kväll, en god natt och drar mig sedan tillbaka. De vinkar till mig. Vad söta de är, tänker jag. Det börjar bli litet kallt om fötterna ute nu och jag ser på de självlysande siffrorna på min gamla förstavärldskrigsklocka att hon är snart 21.00. Alltså 03.00 för mig. Jag känner mig mycket nöjd med att inte på något sätt sagt något olämpligt denna gång. Så här ska jag fortsätta. Diskret. Lagom.

När jag kommer in i den nu nästan tomma matsalen vinkar jag till fru Yasgur som tillsammans med biträdet, som tidigare städade ur mitt rum, nu håller på att ta undan det sista av kvällens grillmiddag. Jag tackar så mycket, önskar god natt och ber henne hälsa Max. Hon ler och besvarar min hälsning med ännu ett vänligt leende. Allt är bara så trevligt tänker jag när jag går upp för trappan. Jag trivs verkligen här och nu. Så återstår bara litet toalettbesök i det gemensamma badrummet med herr- och damsida. Tandborstning och så sen äntligen dags för att pröva den knarrande gamla sängen. Men först låsa sovrumsdörren. Jag sover aldrig med olåst dörr. Kollar att allt ser ok ut på rummet. Det gör det, ingen har rört nåt. Vi får se hur min åldrande rygg ska klara detta tänker jag?

Jag hinner också tänka att jag varit nästan en hel dag på Woodstock, eller åtminstone nära, utan att en enda gång ha blivit erbjuden nån form av knark. Det enda jag känt är cigarettrök, som jag inte gillar. Max Yasgurs piprök är en helt annan sak. Cigarettröken är en närmast nostalgisk upplevelse för mig som fått växa upp med att gå ut på krogar, klubbar och dansställen där det röktes. Ofta kraftigt. Undra hur mycket passiv rökning jag fick i mig mellan 1984, när jag började utsätta mig för utelivet i Stockholm, fram till dess då rökförbudet till sist kom på uteställena i Sverige 2005? Nånstans där i tankebanan måste jag ha somnat.

~ ~ ~

Morgonljus. En solstråle har letat sig fram och kittlar mig i ansiktet, fastän det är tidigt, strax före halv sju. Jag har sovit hela natten utan att vakna. Sovit en hel natt och nästan nio timmar! Sovit en hel natt i 60-talet. Men jag är i lika stort behov av att pudra näsan som jag brukar vara hemma när jag vaknar. Sängen är överraskande bra, om än litet för mjuk. Behöver skaffa fler kuddar för att kunna få bättre stöd eftersom jag behöver ligga rätt för att inte få ont i ryggen vid min ålder.

Innan jag smyger ut i korridoren med en av vandrarhemmets vita handdukar om livet får jag en vacker glimt av det sista av morgondimman över fälten. Dags att sköta mitt toalettbestyr. Jag har herrarnas sida av badrummet för mig själv. Äter sen tidig frukost före 07.00, gissar att alla andra sover. Det är väl bara jag och husbondfolket uppe vid den här tiden. Max nickar gillande när han ser mig göra entré hel och ren och nytvättad i matsalen vid 07.00. Han räcker också över det backstage-pass som Michael Lang faktiskt kommit ihåg att fixa, precis som han sa igår. De har t o m stavat mitt namn helt rätt. Jag känner andaktsfullt på det lilla kortet och ryser till av insikten av vad det kan betyda. Sen slår jag snabbt undan de grandiosa tankarna och konstaterar för mig själv att det känns bra att få bidra till att underbygga ryktet om skötsamma svenskar som stiger upp i ottan för att göra rätt för sig.

Medan jag med god aptit avnjuter cheerios och mjölk, två kokta ägg, ett glas apelsinjuice och toast med skinka och ost och vanligt svart té frågar jag även Max om jag får låna en av hans paketcyklar innan han hinner försvinna ut till sina bestyr igen. Jag ska möta min kompis nere i Bethel vid lunchtid förklarar jag. Han säger att han ska ska göra ett ärende nere på samhället och erbjuder sig att skjutsa oss. Hmm, nej det funkar inte tänker jag och avböjer vänligt. Det kan jag klara själv, ska ju bara möta henne, gissningsvis vid busstation får man anta.

Och det är ju sant så långt att jag ska möta min kompis. Jag vill ju hjälpa henne hem hit med bagaget utan att besvära. Han nickar och gör tummen upp. Självklart får jag låna en av de trehjuliga mjölkcyklarna, bara jag ställer den tillbaka på samma ställe.

När jag går upp på rummet för att göra mig i ordning får jag tillbaka den där klumpen i magen jag fick igår när jag tog mig genom ödehuset. Jag sväljer några gånger och djupandas. Det hjälper litet, men inte så mycket. Det här känns olustigt. Det bara är så. Det är inte tillåtet att gå in i det där huset, och det går ju inte att berätta den egentliga orsaken till varför jag ska dit. Här gäller bara att sköta det hela så smidigt och diskret som möjligt. Huset ligger ju lyckligtvis precis i utkanten av samhället. Det är inte jättemycket trafik där.

Paketcykel för mjölktransport

Så kommer det sig att jag efter att ha vilat några timmar, gjort litet planering och skrivit anteckningar gör mig redo för en cykeltur. Vid 9-tiden hör jag knattret från Michael Langs BSA när han ger sig iväg till festivalområdet. Det är mycket att göra där, det vet jag. Klockan är ungefär 11 när jag själv rullar ut den stora och litet åbäkiga trehjulingen på gårdsplanen efter att ha lyft av några mjölktunnor som först stod på den. Iförd en neutral vit skjorta, blåjeans, röda converse, solglasögon och pappas ”bryggarfrack”, mockajackan, rullar jag så ut från Yasgurs farm med sikte på Bethel några kilometer bort. Jag ser Linda och Susan som sitter och läser bekvämt i utemöblerna under äppelträden. De vinkar och ler när de ser mig kliva upp på det stora cykelvidundret och jag vinkar förstås tillbaka. Det är litet liv och rörelse på gårdsplan, Max och nån av hans drängar håller på att reparera en traktor. Annars är det lugnt. Det är väldigt stillsamt här än. Men av Woodstock-gänget syns förstås inte ett spår. De är borta på festivalområdet och sliter.

Jag cyklar ned några hundra meter tills jag kommer till State Route 17b, också känd som Interstate Highway 17b. Jag gör en 90 graders vänstersväng och börjar trampa de korta 1,5 kilometer som nu skiljer mig från samhället Bethel. Det är stora fält omkring mig och en skön sommarvind i håret och ansiktet. Några ljusa fina sommarmoln rör sig över den vida himlen. Det är mycket som är sig likt trots att jag är 50 år tillbaka i tiden. Min mobilgreppar-reflex kommer då och då och får mig att känna mig lika löjlig varje gång. Möjligen också litet som den bluffmakare jag nu faktiskt egentligen är. Jag hör ju inte hemma här. Och ändå tycker jag att jag faktiskt gör det, jag var ju åtminstone född tänker jag i nån egen personliga variant av ”En dåres försvarstal”.

Efter ett par minuters trampande med den klumpiga paketcykeln är det för varmt med mockajackan så jag får stanna och lägga denna coola och 60-talsäkta raritet fram på paketlådan. Ett par stora amerikanska vintage cars med festivalbesökare passerar medan jag fixar i vägkanten, tutar och vinkar. De har redan börjat komma och campar nu vid festivalområdet. Annars är det lugnt på vägen än. Det är förmiddagen den 11 augusti 1969 och jag känner mig nästan litet högtidlig där jag snart åter rullar fram med mitt stora cykelekipage.

Det är en mycket speciell tid för världen. I alla fall västvärlden som upplever så dramatiska förändringar. Jag tänker på vad min vän D berättat som var på college vid den här tiden. Ja hon bör ju rimligen vara där på Yale nu, eller kanske snarare hemma på sommarlov just nu? ”Marken gungade under fötterna i slutet på 60-talet och början på 70-talet”. Förändringarna var så omvälvande, spänningarna var så stora och generationsklyftan så djup… Hur skulle detta sluta? Ja jag vet ju. Men det gör inte de. Kanske kommer någon av mina nyvunna kompisar från Kent State att bli skjutna till döds om mindre än ett år? Det är en väldigt obehaglig tanke som jag inte kan slå ifrån mig och som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag får ju inte lägga mig i tidslinjen… Men nu har jag verkligen klivit in som deltagare i detta och kommer kunna ta pulsen på skeendet, inte bara snudda vid det med blicken.

I Vietnam är det idag litet av ”På västfronten intet nytt”, inga stora kända nyheter men jag kan anta att USA förlorade ca 30 man, 30 människoliv, vilket var genomsnittliga förluster vid den här tiden. Ho Chi Minh kommer att dö i Nordvietnam om ett par veckor. Ungefär samtidigt kommer second lieutenant William Calley att åtalas som ansvarig för morden på de 109 sydvietnamesiser som förbandet han ledde, 1st platoon hemmahörande i 23:e amerikanska armédivisionen, sköt ihjäl i My Lai/Song My. En av Vietnamkrigets starkaste symboler för krigets vanvett. Världshistoria…

Så börjar jag närma mig Bethel. En charmig och sömning småstadshåla med dryga 2 700 invånare totalt. Max Yasgur är nu på väg att bli den mest kände av dem. Han vet inte att han kommer att få stå och hålla tal till den gigantiska publiken i helgen, och synas på tv över hela kontinenten. En hjälte för många, en förrädare för andra. Det beror på var sympatierna och värderingarna ligger.

Nu är det snart dags att svänga in till höger på den lilla grusvägen Mohawk Lane som jag ska följa i ca 100 meter innan jag är framme vid den ödegård som döljer den hemlighet som tagit mig hit. Nu vill jag absolut och under inga omständigheter bli sedd. Det känns skönt att det inte kommer nån trafik just som jag svänger skarpt höger förbi den starkt symboliska gula ”Dead end”-skylten och sen cyklar längs den bågformade grusvägen bort mot det hus som ligger vid dess slut. Lyckligtvis går Mohawk Lane ner i liten sänka så det är ett visst insynsskydd från stora vägen. Men det finns inga träd mellan mig och stora vägen. Däremot en skogsdunge bakom den ödegård jag snart är framme vid.

Så ser jag huset igen och känner pulsen öka. Klockan är bara 11.45 och solen står högt på himlen, bara då och då skymd av små ulliga cumulusmoln. Marken runt vägen är inte längre skött och vattnad. Det är gult torkat gräs. Det är som om ett beigt sandigt filter satts över allting här. Det är nåt torrt och livlöst över det hela. Så har jag ödegården direkt till höger framför mig där lilla Mohawk Lane slutar. Gult torkat gräs kring den slitna vitsmutsiga fasaden som rappningen börjat falla från. Flera sönderslagna fönster gapar som sorgsna ögon mot mig. Dörren till huvudentrén står på glänt och hänger litet skevt. Hela känslan är liksom skev och vemodigt vacker på samma gång. Skönheten i förfallet och undergången.

Även om det inte varit för den tydliga ”No trespassing”-skylten framför huset känner man att det här är en plats som man bör lämna i fred. Det här är inte en välkomnande och lättsam plats. Ändå är det precis här jag måste gå in igen. Det här är jag ska stanna och vända om och inse att jag cyklat fel. Så här långt har jag inte gjort nåt fel. Men det jag ska göra nu är fel. Jag stannar till, sitter några sekunder på cykeln medan jag sväljer några gånger. Hoppar av och leder sen in cykeln på den lilla gräsplanen i skydd av den u-formade huskroppen. Nu kan man garanterat inte se cykeln från vägen. Man måste, liksom jag, göra sig skylding till trespassing och tränga sig på som en objuden gäst för att kunna se den. Måtte det inte hända under de rimligen max 10-15 minuter jag kommer behöva vara här.

Ödegården, Bethel, Upstate NY, 10 augusti 1969

Jag lämnar cykeln och går fram till dörren som står där på glänt, kliver in halvdunklet där inne. Trots att det är mitt på dagen känns det skumt och mörkt. Dagsljuset hjälper bara delvis till att lysa upp de längesedan övergivna rummen. Klart att det inte är charmigt med en ödegård som stått tom så länge med kvarlämnade rester och fragment av decenniers enstaka besökare som kanske sovit där nån natt och ätit nåt som de inte städat undan. Eller vad som nu hänt?  Ser litet såna lämningar när jag snabbt smyger in genom dörren och sedan försiktigt och målmedvetet går igenom den tomma hallen, spanar till höger in i det övergivna köket med den gröna växtligheten och sen till vänster in i det lika tomma vardagsrummet med obestämbar bråte på golvet – hela tiden med en gnagande känsla av att för guds skull inte behöva se nån rörelse där inne. Det gör jag inte heller.

Jag försöker hålla andan för att slippa smaka på den instängda, lätt jäsande och unkna doften. Men jag måste ju in här och längst in till det sovrum som är mitt mål. Den unkna doften inne i huset är faktiskt lätt kväljande, trots flera inslagna fönster. För inte så längesen måste någon annan objuden gäst ha använt det angränsande vardagsrummet som pissoar. Jag drar in litet luft snabbt och försiktigt genom munnen, nyper för näsan när jag passerar det stället i korridoren som leder vidare in i detta dunkla kraftcentrum. Vill inte ens titta åt trappan upp till övervåningen och jag har lyckligtvis inte heller behövt pröva den. Och dörren till källartrappen som jag sen måste passera, den sköt jag igen med foten när jag med hjärtat i halsgropen tog mig förbi här igår. Det mörker som finns där nere vill jag inte ens tänka på. Tyckte jag hörde ett droppande ljud från det halvöppna och intensivt svarta gapande dörrhålet när jag smög förbi här igår. Eller… Vad det nu var? Vill sluta tänka på det. Vill inte se att dörrhandtaget rör på sig eller nåt liknande Stephen King-aktigt. Tur att jag inte behöver gå dit ned. ”Thank the Lord for small mercies…”

Köket

Hade paradoxalt nog en på något sätt liknande upplevelse i min mammas sommartomma lägenhet när jag vattnade där för kanske 10-15 år sen en sensommarkväll i augusti. När jag hade låst dörren och lämnat lägenheten och just skulle släppa dörrhandtaget, kändes det som att någon rörde vid det inifrån… Handtaget liksom darrade till, eller vibrerade svagt. Vilket naturligtvis var helt omöjligt. Jag hade ju precis gått runt i alla rum och vattnat omsorgsfullt. Låt vara att jag den gången faktiskt känt mig iakttagen och lätt olustig vänt mig om och tittat över axeln, just som jag skulle lämna lägenheten. Jag släppte handtaget som om jag fått en stöt och gick sedan mycket snabbt till porten och tog mig hastigt ut i augustiskymningen. Om en så trivsam och välstädad plats som mammas lägenhet kunde skrämma upp 35-åringen så pass mycket är det lätt att förstå att detta sedan decennier övergivna hus med sina presumtivt illa begravda hemligheter har en påtagligt skrämmande effekt på en person med min livliga fantasi.

För här på denna gudsförgätna plats har decenniers förfall sannerligen märkt detta hus och gjort det till en genuint skrämmande plats. Kanske 30 år som ödehus utan skötsel och bofasta människor? Det har en deprimerande effekt på vilket en gång charmerande hus som helst. När hände detta? 30 år sen räcker för att ta oss tillbaka till den stora depressionen på 30-talet. Vad hände? Varför övergavs det? Kan det ha varit nån familjetragedi? Nåt brott? Varför har ingen tagit över huset eller åtminstone tomten och byggt nytt?

Det är en krypande känsla av att nåt inte stämmer när jag tar mig in här. Och det är ju bevisligen så att något absolut inte stämmer här. För här i detta övergivna ödehus finns en port i tiden, a wormhole, ett maskhål i rumstiden, en skör bubbla som förbinder två olika möjliga tidslinjer. Om inte det är konstigt och fullkomligt mindboggling – i brist på ett bättre svenskt ord – så vet jag inte vad som annars skulle vara det?! Det både lockar och pockar och drar och stöter bort mig. Men jag måste ju som sagt in här nu. Måste vidare in trots att jag blir uppenbart illa till mods av att gå in här.

Lämnar källardörren med sina hemligheter bakom mig och kommer in i badrummet, sneglar hastigt in i biblioteket till vänster – lika tomt och övergivet med gamla böcker och tidningar spridda över golvet – men svänger till höger in i det övergivna sovrummet med de tomma sängarna, de delvis hängande märkligt gulröda apeterna och rester av gardiner i fönstren, som i just detta rum annars är hela. Tittar på min vintage-klocka vars siffror lyser svagt ljusgrönt i dunklet: 11.55. Nu är det dags, nu ska hon anlända om bara ca fem minuter.

Jag har kommit längst in i ödehuset och stannat framför den märkliga runda skåpliknande slitna gamla möbel som allt nu handlar om, tagit mig in till husets hjärta, står framför själva epicentrum; det runda slitna bruna manshöga skåpet i ett av hörnen. På nåt sätt inte helt olikt en kakelugn som det står. Trots att formen är annorlunda kommer jag att tänka på det skåp David Bowie valt i sin sista video ”Lazarus”, där han försvinner in och stänger dörren bakom sig… En association jag önskar jag kunde släppa.

Det inre sovrummet

Jag petar upp fönstret för att få in litet mer frisk luft och ljus medan jag väntar. Allt är fortfarande tyst både ute och inne. Det enda som hörs är vinden i träden utanför då detta fönster vetter mot skogsdungen på baksidan. Tankarna kring varför detta hus övergivits och förblivit övergivet återkommer som ett irriterande takdropp. Jag vill inte tänka på det, vill mest ta mig härifrån så snart möjligt. Minuterna tickar iväg. Känner på skåpdörren, inga vibrationer. Inte än. Tittar på klockan igen, 12.05.  Varför dröjer hon? Har det hänt nåt?

Klockan är 6.05 på morgonen i Stockholm just nu och hon är kanske inte världens morgonpiggaste, men den här möjligheten att uppleva detta magiska skeende motiverar nog den mest morgontrötta kompis tänker jag, släpper knoppen på skåpdörren och trampar runt ett varv till i det förfallna sovrummet. Jag har nu verkligen fullbordat mitt ovälkomna intrång i ödehuset. Det enda hon behöver göra där hemma i Stockholm är att öppna mitt badrumsskåp, trycka in väska eller ryggsäck och sen själv krypa efter in. Det finns nämligen plötsligt inte någon bortre vägg i det svarta skåpet som mest liknar en jukebox till formen.

Sen kommer hela det oförklarliga att hända liksom av sig självt. Själva språnget genom tidsbarriären kändes bara som ett mörker efter ett mörker följt av en sugande känsla i magen, ett vinande ljud, en påtaglig tryckförändring och sen insikten av att stå i ett mörkt skåp med lock för öronen och en resväska i famnen med känslan som efter att ha landat med ett flygplan. I behov av tryckutjämning. Jag som har klaustrofobi tryckte ju upp dörren direkt med ena knäet. Ville ut fort förstås och stapplade så in i detta skumma dunkla rum igen. Läskigt varje gång. För igår var ju inte första gången, det har ju gått nån månad sedan jag upptäckte badrumsskåpets hemlighet.

Det runda skåpet, tidsportalen

Tittar på klockan än en gång, 12.07. Hände det nåt? Händer det nåt? Ja… Kanske… En svag darrning kan jag nu förnimma i träet när jag lägger handen på dörrknoppen. Jag har handsvett, va vad är det för trams? Sånt slutade jag ju med för många år sen, tänker jag irriterat. Men jag är mer rädd än irriterad, det är vad som ligger under. Det känns nu som att hela garderoben börjar skallra svagt och det är som att träet också nästan sjunger, eller släpper ifrån sig en svagt vibrerande ton. Ja nu hör jag den, det är ingen inbillning. En mörk ton som från en basfiol som får mig att tänka på när jag badade badkar som barn och upptäckte att jag kunde få hela badkaret att vibrera när jag sjöng olika toner i skalor. Vid en viss mörkare ton var det som om hela badkaret började vibrera och sjöng med. Så känns det nu igen i det övergivna sovrummet.

Den långa låga mörka vibrerande molltonen hänger där i luften, men stiger så oväntat och blir till slut nästan melodiös. Låter som nån musik jag hört för längesen, och skåpdörren börjar nu vibrera mer och mer. Hallå vännen, är det du? kraxar jag oroligt halvhögt i den torra luften och hoppas på att få höra en bekant rösta svara. Vågar inte öppna skåpet förrän jag är säker på att hon, eller vem det nu är som kommer igenom tidsbarriären, är där innanför. Om jag nu vågar öppna alls? Vad finns egentligen där bakom dörren?

Jag får inget svar men väntar tre evighetslånga sekunder medan den melodiska bastonen klingar ut. Just som jag känner att någon eller något börjar trycka upp dörren från insidan händer flera saker samtidigt. Min skrämda stressade hjärna kopplar till slut att tonen jag hört paradoxalt nog låter som de mörka harmonierna i introt till den gamla Ultravox-låten ”A friend I call desire” medan nackhåren reser sig medan jag stelnar till, paralyserad när jag hör det låga men omisskännligt distinkt hotfulla mullret från en V8-motor som sakta tycks närma sig från State Route 17b…

Ultravox: ”A friend I call desire” från LPn ”Lament”, 1984

To be continued…

~ ~ ~

Välkommen tillbaka till nutiden idag den 15 augusti 2019!

Här lämnar vi åter berättelsens huvudperson och hans upplevelser i närkontakt med festivalen för 50 år sedan. Som litet fördjupning och förtydligande kommer här mer fakta och info om den legendariska och ikoniska festivalen. Ja det är ju mycket kring hela den här berättelsen som beskrivs just så. Hela tiden stöter jag på dessa två ledord i det material jag hittar i min research.

Den 15 – 18 augusti 1969, nära byn Bethel, Upstate New York, genomfördes Woodstock-festivalen med start idag för 50 år sedan.

Episkt flygfoto över Woodstockfestivalen när publiken var som störst, dag 2 eller dag 3 (klicka för mycket större bild)

Festivalen samlade nära en halv miljon människor på ägorna till en mjölkfarm, som ni nu vet ägdes av bonden Max Yasgur i staten New York. Det som hände de kommande tre dagarna skulle bli mycket mer än en konsert. Det skulle bli en legendarisk händelse, en ikonisk upplevelse som kom att definiera en hel generation. Vill ni veta mer om detta episka event vill jag varmt rekommendera att ni ser dokumentärfilmen ”Woodstock: Three days that defined a generation”. Genom ett unikt arkivmaterial får vi uppleva musiken, kaoset, leran och gemenskapen på nytt. En dokumentärfilm från 2019 av Barak Goodman som är tillgänglig på SVT Play t o m 11 februari 2020.

”Woodstock, Three Days that defined a generation” – dokumentär 2019 på SVT Play

Ett klipp från filmen ”Taking Woodstock” som skildrar det historiska ögonblicket där arrangören Artie Kornfeld gör upp med Max Yasgur om festivalhyran

Woodstocks program (klicka på artisterna så får ni upp både setlist och exakta tider för när de spelade)

• 1 Friday, August 15 to Saturday, August 16
  1.1 Richie Havens
  1.2 Swami Satchidananda
  1.3 Sweetwater
  1.4 Bert Sommer
  1.5 Tim Hardin
  1.6 Ravi Shankar
  1.7 Melanie Safka
  1.8 Arlo Guthrie
  1.9 Joan Baez

 

• 2 Saturday, August 16 to Sunday, August 17
  2.1 Quill
  2.2 Country Joe McDonald
  2.3 Santana
  2.4 John B. Sebastian
  2.5 The Keef Hartley Band
  2.6 The Incredible String Band
  2.7 Canned Heat
  2.8 Mountain
  2.9 Grateful Dead
  2.10 Creedence Clearwater Revival
  2.11 Janis Joplin
  2.12 Sly & the Family Stone
  2.13 The Who
  2.14 Jefferson Airplane

 

• 3 Sunday, August 17 to Monday, August 183.1 The Grease Band
  3.2 Joe Cocker
  3.3 Country Joe and the Fish
  3.4 Ten Years After
  3.5 The Band
  3.6 Johnny Winter
  3.7 Blood, Sweat & Tears
  3.8 Crosby, Stills, Nash & Young
  3.9 Paul Butterfield Blues Band
  3.10 Sha Na Na
  3.11 Jimi HendrixThe Whos’ Who of the 1969 Woodstock Festival
  – Woodstock Ventures (de fyra arrangörernas festivalfixarföretag)
  
  The Principals
  Michael Lang – Executive Producer
  John Roberts – Financier
  Joel Rosenman – Administrative Troubleshooter, Advertising
  Artie Kornfeld – Publicity and Subsidiary RightsThe Executive Staff
  Mel Lawrence – Director of Operations
  Wes Pomeroy – Chief of Security
  Chris Langhart – Technical Director and Designer
  Stanley Goldstein – Headhunter and Campgrounds Coordinator
  John Morris – Production Coordinator
  Don Ganoung – Community Relations
  Chip Monck – Stage Lighting and Technical Designer
  Peter Goodrich – Concessions
  Steve Cohen – Production Stage Manager
  
  The Staff
  Ticia Bernuth – Production Assistant
  Jay Drevers – Staging Supervisor
  Lee Mackler – Security and Administration
  John Fabbri – Security
  Penny Stallilngs – Administrative Assistant
  Keith O’Connor – Assistant Ticketing Operations
  Bill Ward – Director of Art Crew
  Jean Ward – Art Crew and Administration
  Lenny – Director of Heavy Security
  Ron Leis – Art and Playground Design and Water-Search
  Joyce Mitchell – Office and Administration
  Joe Kimble – Security
  Jewel Ross – Security
  Renee Levine – Bookkeeper
  Howard Hirsch – Art Exhibit
  Peter Leeds – Art Exhibit
  Kimberly Bright – Office Assistant
  Jerry Pompili – Administration
  Carol Green – Staff Cook
  Ingrid Von Wilsheim – Purchasing
  Karen Eager – Security Assistant
  Boyd Elder – Art Crew
  Otis Hallendale – Office Assistant
  The Bastard Sons – Construction
  The Black Shirts – Security
  The Hog Farm – Construction, Planning and Security
  Hugh Romney – Hog Farm Leader
  Bonnie Jean Romney – Hog Farm Coordinator

Gyllene Tider – till slut

Final! ⭐️

Det är svårt att runda av sin sommarsemester mer genreriktigt. För det kom sig att jag till slut fick chansen att för första gången se Gyllene Tider i lördagskväll den 27 juli, en strålande varm sommarkväll. Man kan tycka att en så pass musikintresserad person som jag borde ha sett detta faktiskt smått legendariska svenska band långt tidigare. Men icke! Jag har haft mina skäl.

Gyllene Tider live på Stockholms Stadion, ”GT40”, den 27 juli 2019 (klicka för större bild)

Jag har ju aldrig varit någon fan av dem, särskilt inte på 80-talet. Då kändes allt så alldeles väldigt mainstream-hajpat och ”alla lyssnade på dem”. Varför skulle då jag också göra det? Det lockade inte mig i tonåren. Deras image var inte min grej, bara en sån sak att jag var så allergiskt trött på alla de hockeyfrillor som stod som spön i backen runt mig där och då. Kanske också pga de av dem som bar dessa frisyrer som inte ville lämna mig i fred. Men det var naturligtvis inte bara frisyrerna som avgjorde, utan en kombination av image, framtoning, texter och attityd.

Läsare av denna blogg vet ju så väl att band som Ratata, Reeperbahn och Lustans Lakejer var vad som främst gällde för mig i svenskt musikliv vid denna tid. GT var inte alls min grej. Inte då. Vad jag inte hade kopplat då var att det finns ett new wave-inslag i GTs tidiga låtar som jag garanterat skulle ha gillat om jag hade hört det. Men det hade inte räckt, för vid denna tid handlade det definitivt inte bara om musiken. Det var också annat som var svårbegripligt viktigt för tonåringen. Bl a var det viktigt att inte vara folklig, eller ”svennig”, som man kanske skulle säga nu idag. Nej jag kände mig annorlunda och hela mitt uttryck skulle vara annorlunda; naturligtvis även musiken. Det var viktigt för mig då i sökandet efter min identitet. Vem är jag?

Gyllene Tider vid tiden för ”Sommartider”, dvs ca 1982 (från deras tredje LP, ”Puls”)

Det här med utanförskapet och annorlunda-upplevelsen återkommer jag ju till här då och då. Som tonåring var det en upplevelse jag trodde jag var tämligen ensam om. Men… Många gånger senare i livet har jag sedan fått klart för mig att det var väldigt, väldigt många som på var sitt håll gick runt och kände sig annorlunda i tonåren. Även om det kanske inte, som i mitt fall, syntes val av i frisyr, kläder och färger. Men så var det för mig då, att GTs dörr på nåt sätt var stängd för mig eftersom jag inte hörde dit. Jag var inte en del av den stora folkliga gemenskapen. Jag stod vid sidan om i en subgrupp och var både stolt men även kanske litet frustrerad över det.

Jo förresten, ett tag precis där i början 79-80 när jag var 11-12 år gammal kom jag att lyssna en del på de första plattorna i o m att det spelades på mellanstadiediscona i Herrängens skolas matsal. Jag tänker då på låtar som ”Flickorna på TV2” och ”När vi två bli en” som förekom titt som tätt på dansgolvet. Jag snarare dansade till dem än lyssnade på dem, för dansade gjorde jag om än litet försiktigt och inte lika intensivt och yvigt som Göran Fritzon bakom Farfisa-orgeln i videon nedan. Men det var då jag lärde mig texterna. Ja det gjorde jag verkligen.

Gyllene Tider: ”När vi två blir en”, live på Mjölby Folkets Park, 31 juli 1981

Men sen kom en period under resten av 80-talet och in i 90-talet då jag sammanfattningsvis mest var ganska så trött på dem. Det kändes som att de var överallt. Särskilt på ”Sommartider” som helt enkelt spelades sönder och samman från 1982 och framåt. Det fanns en tid då jag stängde av radion när denna låt dök upp. På uteställen gick det ju sommartid däremot inte att undvika den/dem. Den spelades. Och spelades. Och spelades. Sönder. Tyvärr.

(En parentes här är också att det slår mig att just det året 1982 – mitt fjortisår – kom samtliga de tre största svenska sommarlåtarna på 80-talet. För det tycker jag nog att jag/man med facit på hand 37 år senare kan konstatera. Jag tänker då på Ulf Lundells ”Öppna landskap”, Tomas Ledins ”Sommaren är kort” och GTs ”Sommartider”. Öppna landskap kanske inte har den där omedelbara kopplingen till sommar – och ändå har den det. Den har ju t o m haft åtminstone publikens pretentioner att göras till nationalsång.)

Ja sen kom ju Roxette som blev en så exempellös framgång för Gessle och Marie Fredriksson. Maries plattor började jag ju däremot gilla redan då på 80-talet. Och sen ännu mer under 90-talet. Roxette tyckte jag var bra i början, men sen kan man väl säga att jag tappade intresset. Jag var för ”indie” för både Gyllene Tider och Roxette på 80- och 90-talen. Nu långt senare har jag absolut ingenting emot Roxette även om det inte är nån uttalad favoritmusik för mig. De är däremot utan tvivel ett oerhört framgångsrikt band och dynamiken mellan Pers låtskrivande och Maries röst är/var någonting helt unikt, även om jag fortfarande tycker att de har men än ett kryddmått Eurythmics i sig. Ja det var ju så jag först reagerade när jag såg och hörde dem (det här var inget nytt!).

Men åter till ämnet och GT, för sen efter 80- och 90-talen började det hända GT-relaterade saker i livet…

Sommaren 2004 är jag på en riktigt trevlig bankettmiddag (med organisationen JCI, Juniorhandelskammaren) ute på Tylösand. Det är första gången i Halmstad för mig och första gången på Tylösand. Sent under festkvällen är vi ett gäng som står i kö i den gemensamma stora toaletten. Där står också flera av kvällens lokala värdar, både killar och tjejer. Stämning är mycket god. Det är en helt extraordinärt trevlig och lyckad fest. Vädret kunde inte vara bättre. Jag pratar litet med mina nyvunna lokala vänner om hur GT förknippas med Halmstad i allmänhet och Tylösand i synnerhet. Då började de tala sig varma om denna starka koppling, vilken jag som bekant inte riktigt kan ta till mig. Vill ju liksom inte fatta heller. Inte förrän de faktiskt plötsligt börjar sjunga acapella inne på toaletten. Det är bra akustik där inne och de gör det riktigt bra. Överraskande bra. Och vad sjunger de… Jo ”Tylö Sun” förstås. Och då ramlar polletten ned till slut. Till slut…

Utsikt från hotell Tylösand, solnedgång i Västerhavet/Kattegatt som jag såg den (den 6 juli 2013 för att vara exakt, klicka för större bild)

Jag står där litet salongsberusad 36 år gammal, mycket lycklig och helt fångad av stämningen denna underbara varma augustikväll och kan genom fönstren ana havet och stranden. Den kaliforniska känslan finns där, en Beach Boys-känsla som jag definitivt gillar och så sjunger dessa fina, rara, medmänniskor för mig, främlingen/stockholmaren/nykomlingen som kommit dit för första gången. Jag känner mig så oerhört välkommen och så väldigt inkluderad. Det känns som att jag har blivit inkluderad i och delgiven en lokal hemlighet om sedan länge är en riksangelägenhet. Det är en så fin och god upplevelse att jag blir helt varm i hjärtat, blir rörd och bara fullkomligt smälter av denna starkt rituella västsvenska sommarupplevelse.

Och det skulle ju inte vara jag om jag inte hade dokumenterat det jag nu här beskriver. Jag har gjort en djupdykning i dagböcker och fotoalbum kunnat bekräfta att detta inträffade lördagen den 7 augusti 2004 (sommaren när GTs 25-årsturné pågick) på Tylösand i Halmstad och att det såg ut så här i den analoga dokumentationen. 2004 var den sista sommaren innan jag började fota digitalt.

Glada skönsjungande halmstadbor i toalettkön den varma lördagskvällen den 7 augusti 2004 på Tylösand (klicka för större bild) Om nån av er som var med den kvällen – rent av på denna bilden – skulle se detta så hör av er till mig! Kommentera bloggen!

Bankettgästerna luftar sig ute på balkongen på Tylösand den 7 augusti 2004 (klicka för större bild)

Den analogt fångade utsikten över Västerhavet/Kattegatt från Tylösands balkong när solens apelsin balanserar på havshorisonten just innan hon försvinner, 7 augusti 2004 (klicka för större bild)

Tylösand, hotellet och en bit av stranden (klicka för större bild)

Där och då faller alla GT-bitarna på plats. Låt det nu därför slutligen vara allmänt känt och bekräftat att jag är en GT-fan. Inget ”guilty pleasure”-trams. Det är svensk sommar, glädje, musik och gemenskap. Äntligen är jag ”med”. Fr o m där och då föddes ett nytt GT-fan, all gammal groll var glömt och alla hockeyfrillor var förlåtna. Alla bitarna föll på plats och GT + Halmstad fick sin alldeles speciella och bestående plats i mitt hjärta. En annan bidragande orsak är att jag under åren 2005-2016 regelbundet besökte Halmstad varje sommar då jag hade två goda vänner (tack Micke och Kajsa!) som då bodde där. Det är en gudabenådad sommarstad och jag har ätit många, många oförglömliga middag i solnedgången ute på Tylösand. Något av detta har också hittat hit till bloggen vet jag (som t ex solnedgångsfotot från juli 2013 här ovan).

 Gyllene Tider live på Ullevi sommaren 2004 på GT25-turnén: ”Tylö Sun”, ett väldigt fint och stämningsfullt ögonblick här måste jag säga (cover på ”California sun” med Joe Jones från 1961, men mer känd i Rivieras version från 1964)

Och, hur var min spelning i lördags då? När jag nu till slut fick se dem? Ska väl säga något om det också. Jo jag måste säga att det var en helt suveränt kraftfullt proffsig allsångsspäckad spelning; en fullkomligt skoningslös hitparad som tog mig hela vägen tillbaka till discona med klass 5c för 40 år sen(!) GTs musik är såväl en djupt integrerad del av den svenska sommaren som en del av min uppväxt. Den gör mig väldigt glad och harmonisk och i symbios med sommaren. Som det ska vara när de spelar, har jag förstått. De är ett alldeles utmärkt bra liveband som välförtjänt spelat sig in i svenska folkets hjärtan. De är en del av den svenska sommaren. Sedan många år en självklar del även för mig. Och för det är jag glad. Glad och inkluderad i något mycket varmt och hjärtligt som är en del av den svenska kulturen. Den som vissa påstår att vi saknar…

Sista låten ”När alla vännerna gått hem”, stämningsfullt a la 2019 när alla har mobiltelefoner istället för tändare (klicka för större bild)

Ja. En överraskande stark, vacker och härligt feelgood-orienterad upplevelse – tack för den Per, Göran, Anders, Mats och Mikael! ⭐️

 

“Tranquility base here, the Eagle has landed”, månlandningen 50 år

20 juli 1969, 50 år sen idag. Mormor 53 år och jag 1 ½ år plockar körsbär i vår fruktträdgård på John Erikssonsgatan i Torpa, Jönköping.

384 400 km bort förbereder sig Apollo 11s astronauter Neil Armstrong och Edwin Aldrin för att landa på Månen, medan ”världens ensammaste man”, Michael Collins, håller ställningarna i kommandomodulen Columbia.

Neil Armstrong (1930-2012), Michael Collins (1930- ) och Edwin ”Buzz” Aldrin (1930- )

Några timmar senare på natten svensk tid sitter Mamma och Morfar uppe och ser direktsändningen av månlandningen på TV när Eagle landat och de första stegen på Månen tas. Det önskar jag att jag haft möjlighet att se tillsammans med dem.

”Buzz” Aldrin kliver ur månlandaren Eagle ned på månens yta som nr två

Men själv sover jag djupt; min resa har precis börjat… Jag har förstås inga personliga minnen av detta mer än vad mina familj har berättat, men jag vet att körsbären var väldigt goda och att det är ett väldigt fint foto som jag tycker mycket om. Mormor May har ganska precis 40 år kvar av sin långa livsresa när denna bild tas. Hon var med oss ända till 2009. Vackert så!

För en mer kvalificerad beskrivning av månlandningen vill jag varmt rekommendera, denna länken till en blogg där en reporter som refererade detta äventyr berättar.

Det magiska ägget i Huddinge sjukhus entré

Jag hittade nyligen ett foto av något jag inte sett på säkert 35 år. En magisk tingest. En gåtfull installation. Kanske ett UFO?

Som barn i mitten av 70-talet minns jag denna fascinerande skapelse som då fanns i nybyggda jättesjukhuset i Huddinges entré.

Ägget var en del av den installation med rinnande vatten och djungelliknande växter jag vill minnas fanns där då. Allt detta måste ha plockats bort i slutet av 80-talet, för det var längesen det försvann. Få minns det idag.

Denna för mig då gigantiskt upptornande UFO-liknande tingest hade små runda miniatyrfönster osymmetriskt utplacerade i olika höjd runt de röda buktande sidorna. Dessa gluggar fungerade som kalejdoskop och fångade barnets intresse. Vad var det för något magiskt som fanns inne i ägget som man kunde fånga glimtar av?

Varje gång jag gick förbi stannade jag och tittade, fascinerades och undrade. Vad var detta för något? Jag undrar fortfarande…

Majkväll med Bellman på Skeppsbron

Häromkvällen kom jag gående mot Skeppsbron nedanför Stockholms slott. Det var en ljummen och vacker majkväll. En tidlös kväll.

Jag kom att tänka på legendariska ”Stolta stad” (Ep. 33), en sann Bellman- och stockholmsklassiker som dessutom börjar på Skeppsbron och sedan fortsätter när Movitz, Ulla Winbladh & co med båt tar sig över till Djurgården för att festa. Här får Movitz sån ”feeling” att han kastar både hatten och peruken i vågorna…

”Stolta stad” av Peter Dahl, vi kan även se ”spanjefararn, segelstinn” i bakgrunden (klicka för större bild)

Denna stockholmsklassiker förevigades 1984 som en del av målaren Peter Dahls Bellmanssvit då han förevigat samtliga 87 av ”Fredmans Epistlar”. Peter Dahl som nu tyvärr alldeles nyligen lämnat oss, men hans målning och ögonblicket han skildrar är odödligt.

…och många är de namnkunniga sångare som tolkat denna klassiker. Men en som gör det med alldeles speciell och kraftfull inlevelse är Thord Lindé. Han går helt in i rollen, vilket knappast lämnar någon oberörd. Jag vet att det finns litet olika uppfattningar om hans tolkningar, men jag tillhör den grupp som tycker det är fantastiskt att vi har en sådan kraftfull, tidstypisk och ”levande” Bellman i Thord… Enjoy!