Skolmatsedeln höstterminen 1986, Söderskolor i Stockholm

Posted in Historia, Vardagligt with tags , , , on 9 februari, 2019 by japetus

Skolmaten har väl i alla tider varit en snackis av rang…

Var det bättre förr? Här kan ni se svart på vitt vad vi tonåringar åt höstterminen 1986 i Brännkyrka gymnasium. Ja det är i själva verket ”matsedeln” för alla Söderskolor i Stockholm den historiska hösten ´86.


Skolmatsedel för Söderskolor i Stockholm, del 1: 18 augusti t o m 17 oktober (klicka för större och läsbar bild)

Har länge tänkt att jag som kuriosa skulle lägga upp den här i bloggen som ett utslag av mitt stora intresse för vardaglig samtidshistoria.


Och här ser vi del 2: 20 oktober t o m 19 december (klickar för större och läsbar bild)

Och ja… Mina personliga favoriter när det begav sig var ”Chili Con Carne” och ”Sjömansbiff”, så 19 respektive 24 september samt 14 respektive 19 november noteras som bra lunchdagar för mig. En symmetri och ett mönster anas i matsedelns disposition. Varje rätt verkar förekomma 2 ggr per termin. Och i en viss följd. Eller har jag möjligen snuddat vid ett större och djupare mysterium här? Liknar inte mat-triangeln en Illuminati-symbol? Bäst att stanna där…

Annars var det tyvärr en hel del av dessa rätter som jag inte gillade. Otacksam inställning av mig som på den tiden åt gratis tre gånger om dagen. Youth is wasted on the young…

Men en blogg skriven av mig som behandlar höstterminen 1986 kan förstås aldrig bli komplett utan ett musikaliskt inslag. Här har vi den låt med den text av den grupp som mer än något annat är hösten 1986 för mig. The Smiths: ”There is a Light that never goes out”, här i en liveupptagning från EuroTube den 5 juli 1986.

 

 

Annonser

Arja Saijonmaa hade förtjänat bättre

Posted in musik, Tv-program with tags , , , on 3 februari, 2019 by japetus

Jag förstod det direkt när jag hörde den. Den här låten kommer att gå vidare. Artisten med det lumumma-liknande namnet hade gått mig helt förbi, men låten kändes omedelbart smartslugt uträknad efter gammalt beprövat vinnande koncept med tecknade figurer a la Måns Zelmerlöv och litet gammal Aha Take on me-video. En kaxig kille tänkte jag när jag hörde påannonseringen. Ett kraftigt och inte helt smickrande självförtroende gav sig omedelbart till känna. Och inte helt utan anledning förstod jag sen när meriterna började räknas upp…

Och mycket riktigt Mohombi gick vidare. Direkt. Nästan 30 år senare gör han, kan jag konstatera efter att ha lyssnat på hans tidigare hits, om Dr Albans fuskreggae, låtsasrapparresa, men den skillnaden att han just är så långt efter och att Alban hade flera betydligt bättre låtar. Mohombi må vara en duktig dansare och en hyfsad sångare, även om det lät litet surt av och till igårkväll. Men det känns ganska mycket mellanmjölk. Litet trist helt enkelt.


Mohombi Nzasi Moupondo (1986- )

Men… Jodå, ”Hello” känns samtidigt som en stark låt, väldigt catchig. Jag tycker den är betydligt bättre än det fullkomligt intetsägande dussinhits han hittills haft. Det skulle inte förvåna mig ett endaste dugg om Mohombis ”Hello” går vidare och får representera Sverige i ESC. Då får också 6-språkige Mohombi också nytta av alla sina språk.

Men gå vidare visste jag också direkt att Arja Saijonmaa inte skulle få göra. De gamla etablerade veteran-artisterna har inte längre en chans i Melodifestivalen. Inte en chans. Så är det varje år. Veteranerna skickas direkt bort av kidsen som är de som nu bestämmer. Tycker det är fel att det inte finns en jury med litet proffstyckare som kan vara nån sorts bredare garanter av kvalitetstänk. Men icke.

Dessutom var det trist att höra Sarah Dawn Finers ironiska attityd till Arja. För ett ögonblick hängde Gina Dirawis plumpa och nedlåtande ande åter över scenen. Men det fortsatte lyckligtvis inte alls i den riktningen.

Enda undantaget från veteranfiaskona var Owe Thörnqvist som faktiskt gick till final 2017. Den äldste svenske artisten på ESC-scenen nånsin, 88 år gammal.

Arja Saijonmaa har nu tävlat 74 år gammal och gjort det med den äran. Det var en riktig schlager, som dessutom hade ett budskap. Hon är lika stark på scen nu som när det begav sig på 80-talet när Melodifestivalen ännu var en töntigare och mer utskälld mindre företeelse än den jättekromosom show det nu sedan länge är. Det är starkt att se klippen med henne och Mikis Theodorakis från 70-talet. Ja Arja är just stark och kraftull. Hon har ett tydligt kall och patos i det hon gör. Så alldeles väldigt långt bort från merparten av de många lätt- och mellanmjölksartisterna i tävlingen. Hon är av en annan sort från en annan tid i ett annat land.


Arja Enni Helena Saijonmaa (1944- )

Men jag ska inte bara sitta här som en gammal surgubbe a la Waldorf & Statler i Mupparna och helt onyanserat kritisera denna företeelse utifrån ”det var bättre förr”-upplägget. Tävlingen riktar sig till en helt annan målgrupp än undertecknad, med en helt annan musiksmak.

Annat var det i nådens år 1975 när jag var fullkomligt mitt i målgruppen, den ende av småttingarna på Lekis på Hattmakarbacken i Mälarhöjden som hade fröknarnas förtroende att hantera skivspelaren och därför gång på gång fick spela Björn Skifs ”Michelangelo”-singel till mina kamraters outsägliga förtjusning.

Björn Skifs som det lät och såg ut i Melodifestivalen den 15 februari 1975 – min egen sjuårsdag!

Fanny och Alexander revisited

Posted in Film with tags , , , on 1 januari, 2019 by japetus

Gott Nytt 2019!

Ja julen 2018 har kommit och gått, men här kommer ett inlägg om en alldeles storslagen film jag såg om nu i julas.

Det är för vissa en jultradition att se Fanny och Alexander, Ingemar Bergmans storfilm från 1982. Så är också den oscarsbelönade rekvisitan legendarisk. Det talas också om ”en riktig Fanny och Alexander-jul” när man menar en riktigt superpyntad jul. Detta är utan tvivel en storfilm som lämnat ett tämligen stort avtryck i den svenska samtidshistorien och folksjälen. Så även för mig personligen.


Hela den utökade familjen Ekdahl, ”den lilla världen” (klicka för mycket större bild)

Det blev också en stark upplevelse att nu återse (långa versionen av) ”Fanny och Alexander” nu mitt i livet. Jag såg den som tonåring (på Astoria i Stockholm) när den gick på bio och gillade den då som 14-åring. Jag såg den sen i 30-årsåldern på TV och tyckte än bättre om den.

Nu ser jag den vid 50 och berörs ännu desto mer av än fler nyanser när jag möter den utifrån den tid och plats i livet jag nu befinner mig på ⭐️

– Fascinerande att inse att så pass mycket av intryck, fraser, mystik, symbolik, tankar, uttryck och formuleringar jag först hörde och såg i denna film som jag nu inser att jag burit med mig hela livet. Den berör mig oerhört djupt. Det är bl a speciellt Gustav Adolf Ekdahls (Jarl Kulles) tal om den lilla världen som berör och känns väldigt angeläget för mig. Där finns en evig vacker klokskap jag alltid bär med mig.

Jarl Kulles rollfigur är förstås en strulputte av rang, men hans stora förkärlek för familj och vänner är rörande och fin. Det har också inspirerat mig på många sätt och där finns något som också är en del av mig. Att se om filmen fick mig att inse hur mycket den påverkat mig och mina tankar kring vänskap, familj och umgänge. Och att hålla tal till mina vänner. Jag har Gustav Adolf Ekdahl med mig på i det avseendet…

Detta filmiska mästerverk ligger uppe på SVT Play t o m 24 januari 2019. Se den!

”Earthrise”: astronauternas julhälsning – 50 år sedan det ikoniska fotot

Posted in Historia, Vetenskap with tags , , , , , , , , on 24 december, 2018 by japetus

God Jul!
Här kommer berättelsen om ett av världens mest ikoniska fotografier, som idag denna julafton fyller 50 år. Det har kallats det mest inflytelserika miljöbetingade fotografi som någonsin tagits, ett legendariskt foto som kom att sätta en strålande positiv och inspirerande punkt för ett svårt och plågat nyhetsår i världshistorien…

Klockan är 17.39 tid på eftermiddagen, svensk tid, julaftonen den 24 december 1968. Apollo 8s kommandomodul har just fullbordat sitt fjärde varv i omloppsbana runt Månen och när de lämnar den mörka baksidan och svävar ut i ljuset igen får de tre astronauterna Frank Borman, James ”Jim” Lovell och William ”Bill” Anders se något som inget mänskligt öga hittills skådats. De ser Jorden långsamt och värdigt stiga över Månens horisont; världens första jorduppgång är ett faktum – ”Earthrise”.

Anders: Oh my God! Look at that picture over there! There’s the Earth coming up. Wow, that’s pretty.
Borman: Hey, don’t take that, it’s not scheduled. (skämtar)
Anders: (skrattar) You got a color film, Jim?
Hand me that roll of color quick, would you…
Lovell: Oh man, that’s great!

Färgfotona som William Anders sedan tar med sin modifierade Hasselblad 500 EL-kamera kommer att bli några av 1900-talets mest berömda och inflytelserika. Fotot av vår sagolikt vackra bräckliga Jord svävande i rymdens svarta tomrum fyller 50 år idag på julafton och har kallats det mest inflytelserika miljöfotot någonsin. Detta foto har sedan dess också dykt upp i otaliga sammanhang. Även om det fanns tidigare bilder på Jorden sedd från rymden var detta första gången en människa haft möjlighet att ta en sådan bild. Apollo 8 fick av naturliga skäl mer massmedial uppmärksamhet än något tidigare rymduppdrag då de sände live på julaftonen 1968.


”Earthrise” – jorduppgång sedd från Månen, foto taget 24 december 1968 av astronaut William Anders kl 17.39 svensk tid

Och det är en bild som haft en viktig plats i mitt liv. Att den togs i samband med min första jul 1968 är bara en detalj i sammanhanget. I början på 90-talet letade jag länge efter detta ikoniska motiv, för jag ville av flera anledningar ha det som tavla hemma på väggen. Jag frågade runt på många ställen och fick till slut tipset att kontakta Hasselblad i Göteborg. För det var ju Hasselblads kameror som användes i Apollo-projektet. Och på Hasselblad blev det napp. Jag var inte den förste som varit i kontakt med dem om detta.

För i ett kassaskåp på Hasselblad fanns mycket riktigt negativ färgfilm från Apollo-projektets månfärder och här fanns därför också en möjlighet att ta del av denna skatt. Jag fick hjälp att dra upp motivet till 100 x 70 cm och rama in det. Sedan 1992 pryder därför den ikoniska ”Earthrise”-bilden sin plats på min vardagsrumsvägg.


Inramade på högkant hemma i mitt vardagsrum sedan 1992: ”Earthrise”…

Många är de timmar jag genom åren tillbringat med att titta på detta kosmiskt rogivande motiv. Jag har mediterat mycket till fotot som för mig knyter samman många djupt symboliska intryck från Kubricks ”2001 – Space Odyssey” (1968) varifrån jag hämtat ”Japetus Öga”-metaforen som betyder så mycket för mig. Det var för övrigt då, 1992-1993, som dessa existentiella pusselbitar började falla på plats.


Apollo 8: december 1968, astronauterna (från vänster till höger) James Lovell (1928- ), William Anders (1933- ) och Frank Borman (1928- ) samt den mäktiga Saturn V-raketen som användes för första gången i samband med denna månfärd (Klicka för väldigt mycket större bild) Notera att samtliga dessa tre gentlemän fortfarande är i livet nu 50 år efter det stora äventyret. Vackert så!

Apollo 8 var det andra bemannade uppdraget i Apolloprogrammet, vars huvudsyfte var att nå och runda Månen samt fullborda ett flertal varv i omloppsbana. Detta blev också första gången någon människa lämnade en omloppsbana runt Jorden. Efter att ha lyft från jorden den 21 december 1968, tog det besättningen tre dagar att nå månen. De befann sig i omloppsbana runt månen i 20 timmar. Större delen av denna tid i omloppsbana sammanföll med julhelgen 1968, då besättningen också sände live tillbaka till jorden. Detta blev vid tillfället den mest sedda TV-sändningen någonsin. Uppskattningsvis en miljard människor i 64 länder, en fjärdedel av Jordens befolkning, följde direktsändningen.


Apollo 8s planerade ”resväg” fram och tillbaka till Månen. Ett av uppdragen var att rekognosera efter lämpliga landningsplatser.

En av dem som såg och inspirerades av dessa hisnande, legendariska bilder var en 21-årig David Bowie som hämtade inspiration inte bara till sin första hit ”Space Oddity”, utan även till fler kosmiska utomjordingar som snart skulle göra entré och bli en bestående del av vårt kulturarv – ”Moonage Daydream…”.


Apollo 8s kommandomodul i omloppsbana kring Månen, julhelgen 1968

Beslutet om TV-sändningen fattades mindre än en vecka innan avfärden och ett intensivt funderande gjordes kring vad man borde säga – förutom att beskriva vad man faktiskt såg med egna ögon. Till slut bestämdes att besättningen skulle ”börja från början” och helt enkelt läsa ur skapelseberättelsen, Genesis, från Bibeln. Så skedde också. Vilket skulle komma att få ett rättsligt efterspel.

USAs ledande ateist Madalyn Murray O’Hair stämde Nasa med syfte att få prejudicerande beslut om att förbjuda att statsanställda astronauter skulle ägna sig åt offentlig bön. På ett sätt kan jag förstå detta, och samtidigt tycka att det känns småaktigt och futtigt i sammanhanget. Men redan för 50 år sedan var det alltså ett känsligt val av text. Idag hade det naturligtvis inte kunnat ske. Begäran om stämning nekades, men det ledde till att Nasa antog ett mer restriktivt förhållande i frågan för de fortsatta rymdfärderna

Jag tillåter mig hursomhelst att tycka att det fanns en storslagen, poetisk och mycket vacker tanke bakom Apollo 8-astronauternas julhälsning till mänskligheten den 24 december 1968. Det var en plågad värld som nåddes av dessa vackra, inspirerande och hisnande bilder. Positiva bilder som symboliserade mänsklighetens framsteg. TIME Magazine utsåg också alla tre besättningsmedlemmarna till ”årets man” 1968.

Här kan ni sett ett nyhetsinslag där CBS News intervjuar astronauterna och återberättar den storslagna historien.
https://www.cbsnews.com/news/how-apollo-8-sent-a-timeless-holiday-greeting-from-the-heavens/

Jag låter astronauternas tidlöst positiva och förenande julhälsning till Jorden från Månen 1968 gå ut denna julafton 2018 nu 50 år senare.

William Anders
”We are now approaching lunar sunrise, and for all the people back on Earth, the crew of Apollo 8 has a message that we would like to send to you.

In the beginning God created the heaven and the earth.
And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep. And the Spirit of God moved upon the face of the waters.
And God said, Let there be light: and there was light.
And God saw the light, that it was good: and God divided the light from the darkness

James Lovell

And God called the light Day, and the darkness he called Night. And the evening and the morning were the first day.
And God said, Let there be a firmament in the midst of the waters, and let it divide the waters from the waters.
And God made the firmament, and divided the waters which were under the firmament from the waters which were above the firmament: and it was so.
And God called the firmament Heaven. And the evening and the morning were the second day

Frank Borman

And God said, Let the waters under the heaven be gathered together unto one place, and let the dry land appear: and it was so.
And God called the dry land Earth; and the gathering together of the waters called he Seas: and God saw that it was good.

And from the crew of Apollo 8, we close with good night, good luck, a Merry Christmas – and God bless all of you, all of you on the good Earth.”

Vintersolståndet 2018 – vändpunkt med vinterkänsla och julstämning i år

Posted in Natur och årstider with tags , on 21 december, 2018 by japetus

Klockan 23.23 svensk tid, sent ikväll denna fredag, når vi den mörkaste stunden. Framför oss väntar den längsta natten. Men det är också lika sant att vi vid den tidpunkten också når brytpunkten vid vilken ljuset börjar återvända…

Idag den 21 december 2018 kl 23.23 har vi nämligen vintersolståndet i Sverige. Årets kortaste dag innebär också vändpunkten i balansen mellan ljus och mörker. Dagen kommer ändå bli litet ljusare än förra året då vi i södra Sverige inte hade någon snö alls som lyste upp mörkret. Det var milt för ett år sen, så pass mycket som 5 grader varmt och en tydlig vårkänsla i luften på kvällen den 20 dec 2017. I själva verket var det faktiskt  varmare än vid Stockholm Marathon den 2 juni 2012 – då var det 3 grader varmt vid starten!

Men nu i år 2018 är mer ordning återställd. När jag skriver detta vid 19.30 på kvällen den 20 dec har vi en plusgrad som känns som ett par minus och litet snö här och var. Klart bättre julstämning i år.


Den längsta natten, en tid att blicka inåt, mot vårt inre universum (Klicka för mycket större bild)

Som läsare av denna blogg sedan länge vet brukar jag nogsamt följa denna ljusets cykel en gång i kvartalet, från vintersolstånd i december till vårdagjämning i mars och vidare till sommarsolstånd i juni och sedan höstdagjämningen i september. Ljusets och mörkrets ebb och flod. Det finns för mig en stark känslomässig koppling mellan dessa Jordens andetag och eviga rytm. Nu börjar inandningen av ljus igen.

Om ljuset är syret så har Jorden på norra halvklotet som minst i lungorna just nu. Vi är nu mitt i det mörka halvåret, utandningens slut, det blir inte mörkare och syrefattigare än så här. För nu vänder det och vi har tre månader fram till den tidpunkt då vi går in i det ljusa halvåret och sex månader av tilltagande ljus framför oss.

I vårt oändliga universum existerar ett otal mönster, ett otal dualiteter: födelse/död, dag/natt, inandning/utandning, ljus/mörker, sömn/vakenhet, manligt/kvinnligt, hetta/kyla, etc. Vintersolståndet och firandet av solens återkomst är festligheter som påminner oss om denna spirituella princip. Vi kommer, vi går. Vi stiger, vi sjunker. Vi andas in, vi andas ut. Vi ger och vi får.  Men vi söker också alltid jämviktspunkten, balansen, i livet.

Vintersolståndet är en kraftfull tid att skapa nya intentioner. En utmärkt tidpunkt att på ett medvetet sätt göra sig av med gammalt bagage som inte längre tjänar eller stöder oss; vanor, tankesätt och låsta energier. Det brukar sägas att de sex månader vi nu har framför oss, då ljuset växer sig starkare och starkare, kan ge oss energi att nära de växande frön vi nu sår i det mörkaste mörkret.

Denna längsta natt vi nu har framför oss manar oss att blicka inåt. Kalla dagar och kortare perioder av dagsljus hjälper oss at fokusera våra energier inåt och skapar de bästa förutsättningarna för att kontemplera och reflektera över vårt inre universum.

Och om vi blickar ut mot det stora universum vi har runt oss så kan vi också se de konkreta orsakerna till det mörker vi nu befinner oss i på det norra halvklotet. Bilden här nedan är en av de bättre jag på senare år sett för att förklara vad vintersolståndet rent faktiskt är.


Pedagogisk bild (klicka för större) som visar hur Jorden vid Vintersolståndet lutar bort från Solen och varför norra halvklotet då får så mycket mindre ljus. Här ser vi hur lång dagen är vid olika ställen på Jorden. Området norr om polcirkeln, nordkalotten, får som bekant inget ljus alls så här års medan det vid sydpolen då förstås är tvärtom.

Jag önskar er alla en utvecklande resa med det växande ljuset mot våren och sommaren!

”Sagan om Sverige” – välgörande allmänbildande mindfulness-resa genom forntiden

Posted in Historia, Tv-program, Vetenskap with tags , , , , , , on 16 december, 2018 by japetus

Denna höst 2018 har varit en av de mer arbetsintensiva i mitt liv. Därav det mindre antalet bloggar än vanligt. Från mitten av oktober har hösten alltmer kommit att bli en lång mörk tunnel av jobb, stress, press, oerhört tidiga mornar i mörker, följt av litet sociala aktiviteter, regelbundna träningspass och sömn. Och så åter mer jobb. Jag brukar kunna vara flexledig ett par fredagar under en normalhöst, men denna gång har det inte varit möjligt.

Något som skänkt meditativ avkoppling dessa senaste arbetsintensiva och mörka veckor är återseendet med en säreget suggestiv historisk TV-produktion. Det har varit som ren terapi att sitta och titta på denna stillsamma och vackert gåtfulla berättelse om vår forntida svenska historia. Jag uppskattade den mycket när den sändes för första gången och har nu kunnat se den igen på SVT Play. I bloggen berättar jag ju gärna om sådant som jag tycker förtjänar att påminnas om. Denna serie om svensk forntid är ett utmärkt exempel på det.

Serien heter ”Sagan om Sverige”, spelades in ’84-’85 och sändes i tre delar för i dagarna prick 33 år sen på SVT. Jag minns att jag såg den som 17-åring och blev väldigt fascinerad. När jag nu ser den så här många år senare kan jag faktiskt fortfarande njuta av det oerhört lugna tempot i berättandet, de många gånger både vackra och gåtfulla bilderna och den mycket suggestiva musiken som låter som en mix av Vangelis och Tangerine Dream.

Och så rösten. Den suggestiva berättarrösten som tillhör Bo G Erikson, TV-producenten som tillsammans med fotografen Carl O Löfman skapat denna dokumentär. Resultatet är en fullfjädrad mindfulness-upplevelse.


Sagan om Sverige utgavs även i bokform, här passande nog prydd med en av de suggestiva vendeltidshjälmarna

Flera arkeologer och historiker medverkar som sakkunniga och dokumentären står därför på en stabil vetenskaplig grund – även om forskningsläget i vissa frågor säkerligen uppdaterats sedan 80-talet. Fotografiet, bildberättandet är stämningsfullt och vackert. Berättelsen, manuset har ett välgörande makligt lugn och samspelar fint med bildmaterialet. Vi får se suggestiva naturscenerier, bilder på arkeologiska fynd och en del miniatyrmodeller som varvas med några få iscensättningar med skådespelare.


Ett ceremoniellt yxhuvud i form av ett älghuvud, från yngre stenålder. En av de många suggestivt avbildade fornfynd som förekommer i serien (klicka för större bild)

Bo är vetenskapsjournalist från Uppsala och han kanske är mest känd för att ha lett ”Vetenskapens Värld” på SVT från 1971 till 2003, så jag har formligen vuxit upp med den rösten på TV. Tillsammans med legendariske Hans Villius har Bo G Erikson en alldeles särskild förmåga att skapa stämning med sin röst.


Bo G Erikson (1933- ) här i Vetenskapens Värld 1997

Här hittar du Sagan om Sverige på SvT Play

Sagan om Sverige fick utmärkta recensioner när den sändes på SVT. Så här skrev t ex Expressen:
En serie som hisnande berättar om vårt lands utveckling från tiden då inlandsisen sakta drog sig norrut till vikingatidens slut. — Visar att svensk TV kan nå BBC-höjder av rena Attenborough-klassen när resurserna och talangerna sammanfaller.

Så hade också inspelningen varit både lång och tekniskt komplicerad. Det handlade bl a om sådana för dåtiden mer ovanliga högbudget-alternativ som undervattensfilm och helikoptersekvenser. Nuförtiden använder man flitigt billiga drönare, men den möjligheten fanns ju inte vid mitten av 80-talet.

Producenten Bo fick också lovord i pressen, som här i Kvällsposten:

”…Bo G Erikson är en prydnad i det skrikiga TV-mediet, han är lugnet personifierat, saklig, oklanderlig i sin framtoning.”

Jag kan inte annat än hålla med!

I tre delar berättar Bo i ”Sagan om Sverige” om forntiden i det landområde vi numera kallar Sverige. Från det att istiden upphör (12 000 f Kr) och övergår i jägarstenålder, över till bronsålder och så slutligen järnålder fram till medeltid (1 100 e KR). Här kan vi konstatera att Forntiden inkluderar den övervägande majoriteten av människornas historia i Sverige. Det handlar om ca 11 000 år av de
12 000 år då delar av Sverige har varit fritt från den senaste istidens istäcke.

Första delen, ”Stenåldern”, berättar om jägarstenåldern (12 000-4000 f Kr).
Efter att klimatet blev varmare, för cirka 8000 år sedan – en värmeperiod som varade i cirka 6000 år – och det tidigare arktiska Sydskandinavien täcktes av en djungelliknande urskog av ädellövträd, framstår jägarstenåldern i söder som en riktigt trivsam tid ur ett allmänt folkhälsoperspektiv: rikt djurliv (pelikaner och kärrsköldpaddor!) och föda i överflöd, varierad kost, sällsynt med svält och undernäring, få sjukdomar, inga krig, förhållandevis jämlikt mellan könen, och så vidare.

Andra delen, ”Bronsåldern”, behandlar bondestenåldern och bronsåldern (4000-500 f Kr).
Under bronsåldern sker en tydligare arbetsuppdelning mellan män och kvinnor när plogen/ådran blev en central jordbruksteknik. Det gjorde jordbruket mer fysiskt krävande och att kvinnor i ökad utsträckning hänvisades till hemmet och vårdnaden av barnen. När kunskapen om att gjuta metall, brons, kommer till Skandinavien etableras den tekniska förutsättningen för att snabbt kunna tillverka mängder av vapen och rustningar till krig, vilket kom att begagnas av dåtidens olika hövdingar.

Tredje delen, ”Järnåldern”, behandlar järnåldern fram till medeltiden (500 f. Kr. – 1100 e Kr).
Under järnåldern blir klimatet kallare, en klimatförsämring kommer till oss. Kylan gör att tamdjuren tas in i långhusen under vintrarna, vilket blir början på de smittsamma sjukdomarnas historia, tuberkulos exempelvis, som människan saknade resistens mot. Människorna var vidare tvungna att elda mycket inomhus för att hålla en viss värme, vilket gjorde det rökigt och bidrog till sotdöden. Överhuvudtaget framstår levnadsförhållandena som rätt bistra: kyla, fukt, sot, avföring från djur, smittsamma sjukdomar, krig och den sedan åtminstone bronsåldern förekommande förslavningen av människor.

Att det var oroliga tider av krig och större konflikter, i kombination med att det var ett samhälle med tydlig makt- och arbetsfördelning, har fört det goda med sig att eftervärlden kunnat hitta många nedgrävda guldskatter från järnåldern. Det har hittats utsökta guldsmycken som numera kan beskådas på Historiska museet i Stockholm. Här finns magiska konstverk som vi får se. T ex den guldhalskrage i fem lager med millimeterstora figurer, som hittades vid Färjestaden på Öland, som har en sådan enastående precision att våra nutida guldsmeder får erkänna att de inte kan göra något liknande.


Här ser vi den femringade halskragen i guld. Klicka för större bild. Det är ett magiskt detaljerat arbete.

Kuriosa i sammanhanget är att Bo också är pappa till ingen mindre än artisten Martin ”E-Type” Eriksson som ju är passionerat intresserad av vikingatid och vikingarnas historia. Den mycket populära TV-serien ”Vikings” tänjer med konstnärlig frihet på begreppen för att skapa spänning, effekter och suggestion.


Far och son, Martin och Bo, på Grammisgalan 2002.

Då kan jag tycka att det är helt underbart att se avsnitt 3 i serien som alltså handlar om järnåldern, dvs perioden ca 550 f Kr till 1 100 e Kr. Och som med ett eget stort mått av suggestion och i välgörande mindfulness-lugnt tempo berättar sig igenom de mytomspunna och suggestiva historiska epoker vi känner under dessa namn:

Förromersk järnålder, år 550 f.Kr. – 1 e.Kr.
Romersk järnålder, år 1 e.Kr. – 375
Folkvandringstiden, år 375–550
Vendeltiden, år 550–793
Vikingatiden, år 793–1050

Det är sympatiskt och intressant att historien inte framställs som någon civilisatorisk framgångssaga som blir bättre och bättre och som till slut leder fram till vår överlägsna och enastående samtid. Tvärtom skildras hur olika perioder har sina respektive förutsättningar och behov, vilket gör att levnadsförhållanden kan försämras och kunskap som förfinats genom seklerna kan gå förlorad när omständigheterna förändras. Därmed antyds hur det inte självklart går att tala om någon allmän civilisatorisk framgångshistoria och utveckling i historien.

Om du vill ha en lugn, vacker och suggestivt allmänbildande berättelse i vintermörkret. Se ”Sagan om Sverige”, den är mycket sevärd!

~  ~  ~  ~

…men den här bloggen kan inte bli komplett utan ett fyrverkeri av de lika suggestiva som karakteristiska vendeltidshjälmarna… Ibland påstås det vara vikingahjälmar, men tekniskt sett är det inte så eftersom de är äldre och härstammar från den epok som föregick vikingatiden – Vendeltiden.

Fullt medveten om att jag helt och fullkomligt frossar i ordet ”suggestiv” – med uppenbar risk för störande upprepning – så gör jag det nu gladeligen igen. För dessa hjälmar, funna i båtgravar i de uppländska byarna Vendel och Valsgärde, är just så makalöst suggestiva, fantasieggande och fascinerande att de verkligen förtjänar att visas upp. Det går att se inspirationen från romerska legionärshjälmar i vissa av dessa prakthjälmar. Här handlade det ju, till skillnad från legionärshjälmarna, inte i första hand om hjälmar som skulle användas i strid och vara praktiska, utan om rituella statussymboler för hövdingar och kungar.

Jag har ett personligt minne av min första kontakt med den här typen av hjälmar. Mamma hade varit i England 1974 och jag fick som 6-åring en present i form av byggsats föreställande den berömda engelska Sutton Hoo-hjälmen, en engelsk samtida variant med starkt släktskap till våra svenska vendeltidshjälmtar. Sutton Hoo-hjälmen kommer här längst ned. Jag minns att jag tyckte den hjälmen var helt fantastiskt tuff och spännande. Nu 44 år senare är jag fortfarande lika fascinerad av dessa fantastiska kulturföremål…

Alla bilderna är klickbara – klicka för att se ett större exemplar av dessa magnifika hjälmar!


Vendeltid 1 – hjälm från båtgrav I i Vendel, Uppland


Vendeltid 2 – hjälm från båtgrav XIV i Vendel, Uppland


Vendeltid 3 – hjälm från båtgrav V i Valsgärde, Uppland


Vendeltid 4 – Hjälm från båtgrav VIII i Valsgärde, Uppland


Vendeltid 5 – Hjälm från båtgrav VIII i Valsgärde, Uppland


Vendeltid 6 – Hjälm från båtgrav VIII i Valsgärde, Uppland


Vendeltid 7 – Hjälm från båtgrav i Sutton Hoo, East Anglia

Med nanoteknik och karisma mot en mer hoppfull framtid – Maria Strømme

Posted in Personlig kommentar, Vetenskap with tags , , on 26 november, 2018 by japetus

Kvinnan som klev upp på Läkaresällskapets föreläsningsscen i förra veckan är en exceptionell person på ovanligt många sätt. Hon är civilingenjör teknisk fysik och blev Sveriges yngsta professor i ett teknikämne (nanoteknologi) vid 34 års ålder, har över 30 patent, är framgångsrik entreprenör, sitter i ett antal börsnoterade företags styrelser och har skrivit över 200 vetenskapliga artiklar.


Maria Strømme intar scenen

Ytterligare bekräftelser på den exempellösa framgången är det stora antal priser hon fått, två gångers medverkan i Skavlan och sommarprataruppdrag. Dessutom framgår det snabbt när hon börjar föreläsa att hon är en mycket karismatisk person med kraftfull kommunikativ begåvning. Det råder inga tvivel om att Maria Strømme har starka ”larger than life”-kvalitéer. Det var i onsdags i förra veckan som jag fick lyssna till henne.

Nanoteknik (nano = miljarddel) är den teknologi och ”atomslöjd” som sker på material som inte är större än 100 nanometer. Jämför med ett pappersark som är ca 100 000 nanometer tjockt. Lekmannaordet atomslöjd kanske kan få oss att förstå vad nanoteknik innebär? Att vi bygger något fungerande och större av mindre delar, obegripligt små delar. Att delarna är miljoner gånger mindre än en millimeter kan vi lämna till forskarna att greppa, för det är ju där som lekmannens sunda förnuft tappar greppet och faller handlöst ned i denna omtumlande nya värld av möjligheter. Omtumlande är verkligen ordet. Ja egentligen bara förnamnet.


Maria Strømme (1970- )

Maria Strømme brinner för det som brukar kallas högskolornas ”tredje uppgift” – att dela med sig av kunskap till allmänheten. Det har hon gjort när hon vid två tillfällen besökt Skavlan, när hon sommarpratat i P3 och förstås genom alla de föreläsningar hon håller. Och hon har ett oerhört positivt budskap om hur tekniken kan hjälpa oss i den just nu tämligen dystra situation av miljöförstöring och dystra framtidsutsikter vi lever med.

Maria Strømme förklarar på ett för oss lekmän förståeligt sätt hur nanotekniken kan få avgörande betydelse för tre av mänsklighetens ödesfrågor: energiförsörjningen, livslängden och överproduktion/konsumtion.

– Hittills har vi varit utlämnade till de egenskaper som naturen har gett våra material, det har lett till många energikrävande och miljövidriga lösningar. Men inom nanotekniken har vi nu kommit så långt att vi börjar kunna ge material exakt de egenskaper vi vill att de ska ha, och då får vi också de verktyg vi behöver för att kunna ställa om till en hållbar utveckling, berättar Maria.

Hon arbetar tvärvetenskapligt inom områdena fysik och medicin. Det finns många visioner. Som att kroppen ska kunna laga sig själv och bygga egna hjärtan och hjärnor. Att vi äntligen ska kunna bota cancer, demens, stroke och artros eller att vi ska bygga en koloni på månen, där människorna får obegränsat med syre tack vare nanotekniken. Hon har tagit fram batterier gjorda på alger, vet hur man kan lösa energikrisen med supereffektiva solceller och pratar om att det ska kunna gå att få nya celler att växa i människokroppen, hålla oss yngre längre. Detta kommer att bli oerhört viktigt i framtiden när antalet äldre i förhållande till den arbetande befolkningen kommer att bli fler och fler.

Solen strålar på bara en enda timme tillräckligt med energi mot jordens yta för att hela befolkningen ska kunna få all den energi som behövs under ett helt år. Men trots det så kommer mindre än en tusendel av vår energi från just solceller. Det är varken smart eller hållbart, konstaterar Maria Strømme.

Med nanotekniken, återigen, så kan vi skapa solceller som är mycket mer effektiva än de som finns i dag, och som levererar betydligt mer energi. God, snäll och effektiv energi, skräddarsydd för våra behov.


Här handlar det om 4D-printing, ännu ett makalöst inslag i nanotekniken

Maria beskriver att nanotekniken kommer att revolutionera sjukvården, som jag nämnde här ovan. På Karolinska Institutet finns numera ett medicinskt nanoteknikcenter, där forskning bedrivs kring mer effektiva och säkra cancerbehandlingar och möjligheter att mobilisera ryggmärgsskadade. Det Maria Strømme beskriver är verkligen just omtumlande. Drömmarna är skyhöga.

– Det är lätt att låta visionär när man berättar om allt som nanotekniken ska kunna göra för mänskligheten, men vi har inte en chans att kunna förutspå hur långt den har tagit oss om 20–30 år. Just nu befinner vi oss på ungefär samma ställe som vi gjorde med datorer på 60-talet. Vi har enorma utmaningar framför oss, men jag tror att vi klarar det. Vi har ju aldrig haft så stora möjligheter som vi har nu!

 

 

TEKNIKEN KAN FÅ