Nya större perspektiv på Ratatas ”Människor under molnen”

Jag har just lyssnat på P1s ”Klassikern” där Kulturredaktionen lyfter fram ”moderna klassiker”. I senaste avsnittet har författaren Cecilia Hansson haft den goda och träffsäkra smaken att lyfta fram Ratatas sista (?) LP ”Människor under molnen” från 1989. Ett starkt och omtumlande år i världshistorien som jag då och då återkommer till här i bloggen. 

Kulturredaktionen ”utnämner också moderna klassiker. Allt som är värt att få klassikerstatus och bli en del av vårt kollektiva minne hittar ni här.” Och visst förtjänar denna historiska platta nu epitetet ”modern klassiker”. Och om detta vill nu även jag berätta och bidra med mitt perspektiv, för även jag var som bekant med där och då. 

https://sverigesradio.se/embed/episode/1820092

Cecilia Hansson ger oss en finstämd och personlig skildring av ett stycke samtidshistoria sett ur sitt perspektiv där och då i Luleå som nybliven gymnasist höstterminen 1989, dvs hennes ”Människor under molnen”-höst är min ”Paradis”-höst fem år tidigare; helt olika höstar förvisso men med musikaliskt ackompanjemang av samma eminenta duo. Och visst är det kul med litet Lule-minnen; en gång bodde jag ju själv på Mjölkuddsvägen 145 och fick göra skidturer med pappa på Lulvikens is.

Cecilias program gav mig några nya dimensioner och infallsvinklar till denna intressanta och välproducerade LP. Hon ger lyssnaren flera relevanta internationella utblickar och nationella inblickar som hon kopplar till låtarna och texterna. Det är verkligen en dokumenterande och samtidigt framåtblickande platta på samma gång – och i högre grad än jag tidigare tänkt på. Cecilia bidrar med många träffsäkra och skärpta reflektioner kring denna platta. Tack Cecilia för att du gav mig nya intryck från en för mig så oerhört inlyssnad platta som detta trots allt är!

För jag var ju alltid, trots allt, mer förtjust i Ratata än Mauro Scocco solo och älskade/älskar verkligen denna sista (?) platta. Men sista? Kan ABBA, så kan väl Ratata tänker jag. Det finns ju också en mångårig koppling mellan Ratata och ABBA genom skivbolag och musikaliska samarbeten, såväl som i musiken. Minns att Ratata, Johan och Mauro, kom att jämföras med ABBA redan i samband med ”Sent i september” 1985,

Och så detta med musikens förmåga att skapa stämning och frammana minnen. Jag fascineras av musikens koppling till landet/världen där och då, eller ”en annan tid, ett annat land” som Sverige där och då emellanåt kommit att kallas. Musikminnen kan ju vara lika starka som doftminnen. Och doftminnen och smakminnen är ju kända som de kanske starkaste. Fråga Proust.

Att perspektiven i livet nu blivit så långa är fortfarande litet svåra för mig att ta in, men det råder inget tvivel om att mina tonår, som i princip precis sammanföll med Ratatas karriär, utspelade sig i en annan tid, ett annat land. Det är så mycket som förändrats nationellt och internationellt att den världen, en gång min, Cecilias och alla våra generationskamraters självklara verklighet, nu ter sig som något mycket avlägset. Vårt nu. Ett av våra ”nu’n”. Denna ständiga resa genom det ständigt pågående och närvarande nu som plötsligt visar sig ha blivit samtidshistoria för 30 år sedan…  För dagens tonåringar här och nu ter sig detta sena 80-tal minst lika främmande och avlägset som 50-talet gjorde för mig där och då. Med den skillnaden att våra foton och filmklipp i alla fall är i färg, till skillnad från våra föräldrars. 

Den 6 oktober 1989 när denna nu smått legendariska platta släpptes var jag 21 år och låg i lumpen. Jag fick ju den historiska förmånen att göra min värnplikt med inryck i Kalla Kriget och MUCK i den nya fria världen. Fastän jag naturligtvis inte kunde se de där stora perspektiven medan jag var en del av dem. Men minnena av de där mörka höstkvällarna i oktober och november 1989 där jag satt inne på S1s ”Marka” och lyssnade på min lumparkompis ”Hemlige Perssons” pianoversioner av Ratatas låtar medan han bjöd på den ena skrönan efter den andra om sitt påstådda samarbete med Mauro och Johan, som jag så gärna ville tro på, de minnena stannar hos mig för alltid. Lika starka som nånsin Marcel Prousts madeleinekaka. 

Jag fick helt enkelt vara en av dem som kom att göra det som de facto skulle visa sig bli den sista ”Kalla Kriget”-lumpen i Sverige. När 10:e kompaniet StabSbS muckade den där strålande försommardagen 1 juni 1990 var soundtracket självklart eftersom vi var så sprudlande spontant glada att det var över, samtidigt som ett litet vemod kunde anas redan då. Samtidigt hade världen förändrats så totalt under de 12 månader som gått. Allt till ackompanjemang av denna tidsdokumenterande och reflekterande svenska popklassiker!

Webstrarna x 12: Sjätte singeln (på 28 år) ”Kvalitet”

”Vi lever kvalitet, våra liv består av det…”

Tidigt, tidigt före gryningen igår på fredagsmorgonen släppte Webstrarna sin sjätte singel i serien ”löningsfredag”. Jag stod i köket i morgonrocken med min iPhone i handen och fick en premiärlyssning. 

Några genomlyssningar senare denna lördagsmorgon 25 september kan jag fortfarande konstatera att första intrycket består. Detta är en cool låt. 

Det är en cool poplåt med energi, driv och puls. Och så de snygga änglakörerna på slutet av låten. Det är en intensiv låt som skiljer sig från de tidigare. Just det tycker jag är intressant, detta att singlarna i serien låter så pass olika. Det är väldigt tydligt att Webstrarna befinner sig i ett mycket kreativt space som nu gång på gång skapar dessa upprepade varierade musikaliska kreationer.  

”Kvalitet” – Här en skärmdump från Spotify och min mobil av omslaget till nya singeln 

När jag lyssnar på den nya singeln får jag också en omedelbar association till ett annat svensk band jag länge gillat. Jag tycker nämligen att detta låter litet som något nyare med Lustans Lakejer eller Johan Kinde. Både  sången och produktionen låter mer Lustans och Johan Kinde än nån av de tidigare singlarna. 

Webstrarnas basist Janne Lundkvist har ju mycket riktigt också jobbat med Lustans Lakejer för det var ju han som både proddade och mixade Lustans album ”Elixir” från 2011. Jag tycker mig höra ett eko av det i denna låt. Och det är något jag uppskattar för jag har en lika lång som kärleksfull relation till Lustans Lakejer. 

Men jag hör också ekon från Webstrarnas ”Om alla andra dog”-platta, det alltför ouppmärksammade doldis-mästerverket från 1993. Jag tänker på de framviskade orden i låtens avslutning och då särskilt på  det jag hör om vattnet som stiger som genast för tankarna till de övergivna gruvor i Uppland och Bergslagen som Webstrarna har en mångårig särskild förkärlek för.

Detta stämningsskapande är något jag alltid älskat hos W och jag blir förstås förtjust när det dyker upp igen. Men det handlar också om vissa ordvändningar och teman i texten som för mina tanker mot denna mästerliga W-platta från 1993. 

”Jag gillar att du gillar mig
Du gillar att jag liknar dig
Jag söker det du söker just i mig

Du gillar att jag väger dig
Jag gillar att du leder mig

Vi älskar klass och självklar etikett
Vi lever kvalitet våra liv består av det
Vi skapar något mer
Våra dagar smakar alltid kvalitet…”

Och särskilt hörs ekot från ”Om alla andra dog” i raderna om lönsamhet…

”Tiden spräcker alla ytor
sänker alla mål (eller moln)
Jag mäter vattnet när du gråter
Så blir du lönsam lille vän?
Lönsam, lönsam om igen?”

”Kvalitet” är en intressant ny låt i löningsfredag-serien som vittnar om vilken kreativ resa som Petter, Ola, Sten och Janne befinner sig på nu efter en 28 år lång paus. Det är en formidabel nytändning och det är en resa som de varje månad nu tar oss lyssnare med på.

Jag är väldigt tacksam för detta och ser med spänning fram mot den fortsatta resan OCH den eller de spelningar jag blir alltmer säker på att bandet faktiskt kommer att göra i vår…

Höstdagjämning 2021 och skördemånen

Höstdagjämningen är höstens första dag brukar man säga. Och det stämmer i så mån att det är den astronomiska höstens första dag, men det behöver inte vara meteorologisk höst än.

Om dygnsmedeltemperaturen är lägre än 10,0°C fem dygn i följd, säger vi att hösten anlände det första av dessa dygn. Men där är vi ännu inte i Stockholm. Även om det är nära nu när jag noterade 2,5 grader igårmorse. Hög tid att plocka in de sista blomstren från balkongen. 

Idag den 23 september klockan 21.21 på kvällen svensk tid har vi åter höstdagjämning och därmed astronomisk höst, en balanspunkt mellan ljus och mörker då vi på norra halvklotet lämnar det ljusa halvåret och går in i det mörka. Solen står exakt lodrät över ekvatorn, men är nu på väg söderut mot det södra halvklotet och kommer ge oss här uppe i norr litet mindre ljus under det kommande halvåret. Det mörka halvåret. 

Harvest moon in NYC

Jorden gör outtröttligt sin resa runt solen och passerar med orubblig precision de fyra checkpunkterna i sin årscykel: höstdagjämning (autumnal equinox), vintersolstånd (winter solistice), vårdagjämning (vernal equinox) och vintersolstånd (summer solistice). Livets rytm, naturens rytm, Jordens andetag. Så har det varit i en för människan oändlig tid och så ska det ännu vara i en för människan oändlig tid…

Änglavakt 9/11 – Om sista hissen ned från”Windows on the World”/WTC

Klockan är 08.44 på morgonen den 11 september 2001 och vi befinner oss på 107:e våningen i restaurang ”Windows on the world” i New Yorks högsta byggnad, World Trade Centers North Tower på Lower Manhattan. Sikten är närmast obegränsad och utsikten därför extra fullkomligt makalös denna morgon.

Restaurang ”Windows on the world” i september 2001

Men de tre frukostgäster som just rest sig från sina platser och gått mot expresshissen som ska ta dem 417 meter ned till lobbyn är vana vid detta, Michael Nestor, Richard Tierney och Geoffrey Wharton är stammisar som brukar äta frukost här på vardagsmornarna. En fjärde frukostgäst, Liz Thompson, ser att hissen är på gång att åka så hon ropar åt de tre herrarna att hålla hissen åt henne. Hon skyndar fram och hinner också med den väntande hissen. Precis. 

Helt aningslösa småpratar de glatt i hissen på väg ned. De vet naturligtvis ännu inget om den fasansfulla katastrof de just undgått, för två minuter senare när de fyra klivit ut i WTCs lobby, gungar hela North Tower till som det aldrig någonsin gjort tidigare. Klockan 08.46 träffas byggnaden av American Airlines flight 11, en fulltankad Boeing 767, som kommer in med en hastighet av 750 km/h och träffar norra tornet i höjd med våningarna 93-99. Alla förbindelser med världen nedanför bryts då hissarna förstörs och trapphusen krossas. 

Nestor, Tierney, Wharton och Thompson är de absolut sista människor som lämnar restaurangen och de enda som klarar sig därifrån levande denna dag. Kvar i restaurangen finns ca 170 personer; frukostgäster, personal och en stor grupp konferensgäster. Under de 102 minuter som ska förflyta innan North Tower till slut kollapsar och faller samman hinner de ringa många samtal och skicka mejl och sms som berättar om tragedin och den hopplösa situation de befann sig i. En sorts modern variant av förstaklasspassagerarnas situation på Titanic. Många av dem valde till slut att hoppa framför att stanna kvar i den brinnande byggnaden. Något så smärtsamt och tragiskt att jag inte vill gå in på det här. Det är för fasansfullt. 

Windows on the World, World Trade Center, NYC

Kanske berörs jag litet extra av berättelser om restauranger i höga byggnader eftersom jag själv vid flera tillfällen ätit minnesvärda måltider i utmärkta restauranger högt upp i olika byggnader världen över. Jag tänker på i Sydney Tower i Sydney, Burj Khalifa (världens högsta byggnad) i Dubai och våra egna små svenska pärlor Kaknästornet och Skatteskrapan i Stockholm och Malmö live i Malmö. Där har jag vid olika tillfällen i livet suttit och ätit och njutit av båda maten och utsikten. Alla dessa fyra utsikter är fantastiska på sina egna sätt.  

Men denna restaurang – ”Windows on The World” – på 106:e och 107:e våningarna i den norra World Trade Center-skrapan – hann jag aldrig besöka och inte heller restaurangens legendariska bar ”The Greatest Bar on Earth”. Baren gjorde nog verkligen skäl för namnet, med sin minst sagt spektakulära utsikt och sina tjusiga cocktails.

Restaurangen fick en 25 årig existens från öppnandet i april 1976 fram till slutet den 11 september 2001. Windows on The World hade sina ups and downs under dessa år men slutade på topp i alla avseenden då den var världens mest lönsamma restaurang 2001 och tillsammans med The Greatest Bar on Earth var en stor favorit för den bättre bemedlade NYC-publiken och dito turister som kom till staden och ville betala extra för maten på 400 m höjd. Men just den här morgonen var detta luxuösa etablissemang den absolut sämsta plats du kunde befinna dig på. Om du inte hade en sådan änglavakt som de fyra personer som tog den sista hissen ned…

Det har varit en smärtsam helg då USA högtidlighållit 20-årsminnet av 11 september 2001. Berättelserna från 9/11-katastrofen är många och många är oerhört sorgliga. Men just den här berättelsen är ett undantag. Berättelsen om fyra personer som hade en mirakulös tur, ja änglavakt denna morgon. Därför känns den på något sätt ändå så befriande att jag vill berätta om den här…

World Trade Center, NYC, 1971 – 2001

Klippet nedan bjuder på foton från restaurang ”Windows on the World” till tonerna av Dionne Warwicks låt med samma namn. Det är starka och gripande bilder. 

Webstrarna x 12: Femte singeln (på 28 år) ”Satelliter”

”På drift bortom tid och rum
i varv efter varv
ett långsamt fall
för dem som längtar hem…”

Igår var det löningsfredag i augusti och Webstrarna släppte då punktligt och helt enligt plan sin femte löningsfredagsingel. Och vilken singel…

Med ett intro där ackorden svävar suggestivt bekanta, inspirerade av signaturen till ”Stranger things” – och i förlängningen av Tangerine Dream – och ett litet längre format än tidigare, 5 min och 52 sekunder (Kent-format?), är detta en mycket intressant låt som får tid på sig att utvecklas och liksom genomgå olika stadier. Det är den vackraste singeln hittills i löningsfredag-serien, melodiöst och förtrollande. Atmosfäriskt. Snuddar vid ambient. Liksom tyngdlöst, passande nog. 

Texten börjar med en kort kärleksfull bild och övergår sedan i den typ av existentiella och poetiska betraktelser som vår favoritorkester inte sällan landar i.  För just som de tusentals satelliter som nu kretsar kring vår planet tillslut kommer att falla genom atmosfären och brinna upp kommer vi alla till slut att… Ett långsamt fall. I de flesta fall. 

”Du älskar
sött och diskret
mun mot mun
öga mot öga
Ja jag älskar meninglöst
i brist på fantasi
bit för bit
genom detta livet
vi är mitt i detta livet
där vi är
satelliter…”

Och musikaliskt kommer sen många intryck. Det är som jag skrev att låten tillåts att utvecklas. Det kommer en brygga och sen ett långt outro. Känslan i låten är ganska mycket Depeche Mode, bl a gitarren. Och så basen som känns New Order igen. Men det låter också ganska mycket Kent. Det kunde ha varit Kent-låt. Och dessa likheter innebär förstås enbart positiva associationer när det kommer från mig. 

”Du älskar
och tar det för givet
bättre dag för dag
det kallas livet
Ja jag längtar ut och driver
med huvet fullt av skräp
Dag för dag
genom detta livet
Vi är mitt i detta livet
där vi är 
satelliter”

Men oberoende av dessa spridda associationer är det ju framförallt en kreation av Webstrarna. En mycket vacker sådan som berör mig just så som deras låtar alltid gjort. På djupet. Det här tyckte jag väldigt mycket om.

Och så precis på slutet kommer så ett knappt ohörbart utrop… Vad är det de vill säga? Något… Annat?

”Så går en dag
för satelliter…”

Exit – Charlie Watts, värdig gentleman och stilikon

Igårkväll nåddes jag av den sorgsna nyheten att Rolling Stones legendariske trummis Charlie Watts somnat in. Så har en av de ursprungliga rullande stenarna kommit till ro och vila. Jag har ju egentligen aldrig varit nån uttalad fan av Stones, aldrig sett dem live, men jag har ju gillat väldigt många av deras låtar genom åren. De har ju alltid funnits för mig. Det räcker ju inte alls på långa vägar att vara 53 för att kunna minnas en tid utan Stones…

Förutom ett antal ypperliga låtar med det alltigenom legendariska ännu existerande bandet så har jag alltid gillat Charlie Watts. Han var min favorit. Han var coolast. Det var lätt för mig att gilla honom, gentlemannen och stilikonen. Han utstrålande lugn, värdighet och smakfullhet på ett sätt som balanserade de övrigas övningar i motsatsen. Watts tycktes alltid stå lite för sig själv i förhållande till övriga Rolling Stones. Han var den tystlåtne, elegante och mer smakfulle tyngdpunkten som bandets övriga högljudda, osunda, stökiga bad boys kretsade kring. Bara en sån sak som att han var gift med sin fru Shirley Ann Shepherd i 57 år. De levde tillsammans tills döden skiljde dem åt. Noterar också att de fick en dotter, Seraphina, född samma år som jag 1968. Charlie Watts både kändes och uppförde sig sympatiskt. Han kändes ”vanlig” på ett sympatiskt sätt. 

Jazzälskande Watts gav Stones en känsla av swing, betonade ”rollen” i rock’n’roll, en känsla som saknades i många av Stones otaliga imitatörer. Watts kom naturligtvis till jazzen och blev kär i den musikformen långt innan han lärde sig om bluesen och han återvände ofta till jazzen när han klev utanför Rolling Stones. In klev han i Stones i januari 1963 då han lämnade AD-jobbet i reklambranschen, så man kan säga att han var med ”från början”. Även om han tekniskt sett inte riktigt var det. Ut klev han först nu i augusti 2021 då han avgick med döden, drygt 58 år senare. Vilken resa!

Charles Robert ”Charlie” Watts (1941-2021)

Vill avrunda med en riktig gammal favorit med Stones. Det var i de sena tonårens intensiva återskapande av kontakten med den gitarrbaserade musiken (Smiths och Lloyd Cole) som ett antal gamla Stones-låtar fick fatt i mig, bl a denna. 

”Get off my cloud” är inspelad i september 1965 i Hollywood efter bandets första sommar i USA som en uppföljare till det stora genombrottet ”Satisfaction”, bandets första listetta i USA och det stora genombrottet. ”Get off my cloud”  släpptes i slutet av månaden och blev en i mitt tycke mycket välförtjänt hit. Jag tycker mycket mer om den än totalt sönderspelade ”Satisfaction”. Fick ju också höra och dansa till ”Get off my cloud” på RITZ i det stockholmska sena 80-talet. Och jag gillade verkligen också att dansa till den. 

Det finns flera liveinspelningar av den här pärlan, men det riktigt trevliga med denna från BBC Top of the Pops senare på hösten 1965 är att man inte bara får se Mick Jagger och Keith Richards – och Bill Wyman eftersom han står bredvid Keith Richards. Här får man se flera skymtar av både Charlie Watts och Brian Jones. Framförallt mycket Brian Jones.

Det här är verkligen gamla Stones även om vissa inslag i uttrycket skulle följa ända till idag. Jagger struttar och apar sig som alltid och då snarast litet mindre än som det sen skulle bli. Keith Richards ser mest litet otrevlig ut, alltid haft svårt för honom. Bill Wyman finns där med nollställt ansiktsuttryck och basen rakt upp på sitt personliga sätt. Brian Jones,  bandets grundare och ursprunglige ledare är nästan uttryckslös i sin patenterade frisyr, spelar kompgitarr och verkar tänka på något annat. Han får åtminstone synas rätt mycket här och har ganska precis fyra år kvar i både bandet och jordelivet.

Och så till sist får vi se honom… Elegante Charlie Watts i kostym som slår sin ikoniska trumvirvlar med värdighet och elegans. Lugn och utan åthävor, helt fokuserad på uppgiften. Han var liksom inte intresserad av att bete sig som en ”rockstjärna”. Det är så här jag alltid kommer att minnas honom.

Charlie Watts blev 80 år, vackert så! En lång och värdig livsresa blev hans.

Webstrarna x 12: Fjärde singeln (på 28 år) ”Aldrig”

Vaknade ofrivilligt alldeles för tidigt imorse denna semesterdag i julis ”fruntimmersvecka”. Men det positiva med detta var att jag fick höra Webstrarnas senaste löningsfredag-singel redan vid 06.00 då den släpptes på Spotify. Och precis som de själva signalerat på Instagram är det tvära kast, skarpa scenförändringar – eller ska vi säga väderomslag – som nu sker. De överraskar mig igen.

Förra singeln var mjuk och somrig, men det här är något helt annat. Bara själva ”omslaget” till singeln signalerar höst, dåligt gråväder och tungsinne. Tuff skit. Då kan det ju vara lämpligt att man har med en riktigt erfaren psykolog: en sådan som bandets trummis Ola Jameson, som också mycket riktigt figurerar i bilden.

Och hur låter här? Jo slamrigt, low-fi och basic-rockigt med nån sorts grova enkla Stones-riff a la Keith Richards omväxlande med New Order-gitarrkomp. Kanske nästan litet punk-känsla i det? Rebelliskt? Den malande basen som låter svartrock/goth. Det finns en depprock-känsla i detta och jag får även känslan att de denna gång verkligen velat göra något som inte är insmickrande och som inte ska vara lättillgängligt. Texten är mörk och sorgsen och låter först alldeles väldigt uppgiven.

”Aldrig mer någon
Aldrig mer nånting
Aldrig mer nånstans
Aldrig mer nånsin
Vi säger aldrig tills det händer nästa gång…”

Webstrarna kan kan verkligen – och har verkligen – låtit enormt välpolerade i produktionen många gånger tidigare, men det här är nåt helt annat. Litet avigt. Oharmoniskt på nåt sätt. Ja de vill uppenbarligen låta annorlunda igen. Det här låter creddigt på nåt sätt. Och nog finns det en liten gnutta hopp nånstans i textens marginaler.

”Välkommen ut till limbo
Det är dags att driva fritt…”

Och så detta.

”När hjärtat saktar in
är det dags att bryta upp och ge sig av…”

Jag väljer att tolka det så. Som något hoppfullt. Just på slutet…

Webstrarna x 12: Tredje singeln (på 28 år) ”Sommarens färg”

Fredagen den 25 juni, på självaste Midsommarafton, släppte Webstrarna årets tredje löningsfredag-singel. Och äntligen har jag möjlighet att skriva om den. Och även denna gång handlar det om något helt annat än förra singeln…

Nu är vi på cocktailparty. En väldigt nätt och lätt liten somrig historia med många maj7-acckord och starka intryck av bossa nova och 60-tal. Jag får litet vibbar och känsla av Beach Boys, Family Four (!) och Orups retropop a la ”Om natten”. Jag inser att det är dags att lägga min tonic på kylning för sommarens nästa fest då denna stämningsskapande mysiga lilla pärla är självskriven. 

Webstrarna på cocktailparty i en trädgård nära dig, sommaren 2021

Mejas nya singel – en riktigt 60-talsdoftande feelgood pärla!

I denna ljuva sommartid har jag den senaste veckan fått njuta av en riktigt härlig feelgood popdänga som kommer så vältajmat nu när livet åter och äntligen börjar kännas mer hoppfullt. Det känns som att det nu ljusnar efter den mörka corona-tunnel vi alla kämpat i alltför länge. 

Det är Meja som den 28 maj på Spotify släppt sin nya singel ”I know how you feel” som en del av 25-årsfirandet som artist. Det här är en riktigt 60-talsdoftande retropärla till singel som jag omedelbart blev väldigt förtjust i. Den ger mig många intryck och mer om dem litet längre fram. Framförallt gör den mig glad och jag är en av många som behöver mer glädje just nu.

Fullängdsplattan ”Kozmic surfer” släppte Meja redan sommaren 2019 i Japan i samband med den 25-årsjubileumsturné hon då genomförde.  Och det var redan då som denna den första singeln “I Know How You Feel” släpptes i Japan och gick upp på delad förstaplats (tillsammans med Taylor Swifts “You Need To Calm Down”) på de japanska radiostationernas topplista över internationell musik. Det är kraftigt imponerande. Men så har hon ju också alltid varit stor i Japan. Mycket stor.

Meja berättar själv så här om låtens tillkomst:

 

”I know how you feel skrevs, som så många av mina låtar, på en av mina resor till Los Angeles. Billy Steinberg hämtade upp mig och så körde vi till Josh Alexanders hus. Där tillbringade vi dagen med att skulptera låten med piano och sång. Orginaldemon låter väldigt annorlunda… Jag ville skriva en låt om tröst, om att bli förstådd och att förstå. Ett positivt budskap, även om texterna är det motsatta. Andreas Kleerup kom på idén att göra en Phil Spector-ish produktion för att få en feel good vibe i låten. Jag är väldigt nöjd med resultatet.”

Och visst är det mycket Phil Spector och 60-tals-Motown i den här låten, ta bara det tidstypiska drivande beatet och snygga kompande stråkar. Men det här är framförallt en väldigt melodiös låt som har de catchiga kvalitéer som lämpar sig för en riktig sommarhit. Och så är det ju som så att hon sjunger alldeles utmärkt bra och det var ju där det började på 90-talet. Jag hörde hennes röst och gillade den direkt. 

Hursomhelst, nu har jag gått och nynnat på den här låten i en vecka och som vanligt letat i musikminnet vilka inspirationskällor jag kan höra? Meja brukar ju alltid ha i mitt tycke utmärkta sådana. Och denna gång är inget undantag. Visst kan jag tänka på klassiska Spector-akter från 60-talet som The Ronettes och The Crystals med den typiska ”Wall of Sound”-känslan. Men jag hör också fin inspiration från George Harrisons ”My Sweet Lord” från 1970 – som ju anklagats för att vara ett plagiat av The Chiffons ”He’s so fine” från 1963. Och framförallt hör jag även ”I will follow him” med Peggy March, även den från 1963. Det är ett härligt doande som fullkomnar retro-och vintage-känslan i låten. 

Och helt oberoende av denna namedropping så är detta en alldeles utmärkt bra poplåt, riktigt pop-godis, som jag ser fram mot att få njuta av denna sommar 2021 som känns hoppfull och ljus efter det pandemi-mörker som varit. Jag rekommenderar den varmt till alla ljusa goda sommarspellistor!

Och Meja ska nu även slutligen och så småningom släppa fullängdsplattan Kozmic Surfer. Jag hoppas även få se henne framföra de här nya låtarna live i år på något sätt. Den digitala konserten från Fasching i våras kanske upprepas i höst om det inte rent av blir några mindre klubbspelningar. I will be there!

Webstrarna x 12: Andra singeln (på 28 år) ”Tillbaka till gå”

”Hur mycket är klockan? Mer än igår.
Medan du drar på svaret blir sekunder till år…”

Igår var en mycket speciell dag. Det löningsfredag i maj, sol efter regn och en allmän publik glädje på stan inför lättande corona-restriktioner. Det kändes att det var en helt annan atmosfär än vad jag upplevt i Stockholm på mer än ett år. Och i enlighet med sitt 12-månaders commitment att varje löningsfredag släppa en ny singel har Webstrarna åter levererat på Spotify. Noga räknat är detta det andra singelsläppet på 28 år.

Och den här gången är det ett rakare och mindre subtilt stycke musik än förra gången. En låt som skulle funka bra live. Mer rock, mer omedelbart i uttrycket. Jag blir litet överraskad när de drar på för fullt med distad elgitarr i refrängen. En hård taggtrådsgitarr jag första gången hörde i The Jesus & Mary Chains ”Taste the floor”, långt innan grungen, och som står i spännande kontrast till Petter Eklunds mjuka vackra och eftertänksamma röst. (En litet mjukare variant av gitarren men ändå med taggtrådskänsla hörde jag i o f s redan i Bowies ”Fashion” med Robert Fripp ännu några år tidigare.)

Webstrarna: ”Tillbaka till Gå”, 28 maj 2021

Men åter till Webstrarnas nya singel. Jag gillar den och framförallt gillar jag texten som har det där speciella uttrycket jag så väl känner – ”du lämnar din röst i min telefon”. Musiken må vara mindre subtil än den förra singeln, men texten är det inte. Den är förstås lika effektivt välformulerad som alltid, men så är också Petter Eklund en lika erfaren som professionell skribent. Och jag gillar och berörs som vanligt av det han skriver. Den här gången känns orden också åter typiskt fundersamt existentiellt om tidens gång – livsresan – och det passar ju framförallt den här bloggaren som hand i handske.

Jag ser fortsatt fram emot de kommande löningsfredagarna och förutspår att det kommer att bli en ny konsert inom ett år med Webstrarna på scen. Vi får se hur mycket jag är beredd att satsa i en vadslagning kring detta?

”Och du ska förändras mer än du tror
medan allt är som vanligt har du blivit stor.

Från början till slut så ser det ut
Från mitten och ut igen
Från vänster till höger
Gå tillbaka till Gå.

Från innan till sen, från borta till hem
Från mitten och ut igen
Från vänster till höger
Gå tillbaka till Gå…”

Youtube-version längst ned i bloggen!
(To be continued…)

 

Webstrarna: ”Tillbaka till gå”, löningsfredag nr 2