”Den friske har många önskningar, den sjuke har bara en…”
Sällan har de orden varit så sanna som under mitt senaste dygn.
Klockan är 22.45 på söndagskvällen. I rummet till vänster hör jag en gammal man som i en halvtimme tjatat om taxi hem. Att han vill ha hjälp att beställa en färdtjänsttaxi hem. Tjatigheten är extrem och monoton om än mild. I rummet på högra sidan av korridoren har en kvinna i alltmer uppretad och högljudd ton upprepat ett liknande krav: ”jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem NU. Fattar ni inte vad jag säger, jag ska hem NU!” . Till slut gallskriker hon, heeeem!
Med huvudet på en rullad filt på en plastbrits i en korridor med koll på droppslangen
Jag ligger i korridoren för alla rum är upptagna. Jag ligger utan kudde på akutbritsen Oscar som är både för smal, kort och hård för mig och mina 193 cm. Jag har två sjukhusfiltar över mig och en sjukhusfilt ihopvikt som enkel och hård kudde. Nära min brits står en annan brits i korridoren och på den sitter en mumlande och troligen kraftigt alkad övre medelålders man som ständigt sätter sig och reser sig från britsen vilket gör att min brits gungar till titt som tätt. Eftersom jag själv är kraftigt illamående skapar dessa ofrivilliga rörelser ett extra obehag. Genom korridoren rullar med jämna mellanrum britsar med nya patienter förbi, en del tysta, en del klagande i svår smärta. Bortom mig halvligger en person som liksom jag är tyst. Hon tycks bita ihop precis som jag. Själv gör jag vad kan för att dra in droppslagen över min brits så att ingen ska fastna i den när de passerar mig. Tanken på att kanylen/infarten i höger armveck ska slitas ur armen med våld känns psykologiskt jobbig. Jag vänder mig mot den av generationer britsar repade väggen, blundar och jobbar på att till varje pris avskärma mig. Men det är svårt.
Jag har tillbringat större delen av den gångna söndagen och natten mot måndag på Huddinge sjukhus akutmottagning och det var inte utan att jag längtade hem själv. Men jag hade ju kommit in på akuten med kraftiga symtom av illamående, yrsel och kallsvett. Ställde jag mig upp så kräktes jag. När jag kommer in till sjukhuset vid 14-tiden är all vätska och mat som kan kräkas upp avklarad och bara gallan återstår. Jag stannar där. Det var en vidrig upplevelse. För kristallsjukan är vidrig. Jag har vid ett par tillfällen bett till Gud att den här tortyren ska gå över. Jag har bara en önskan. En kraftigt sjuk man har bara en önskan.
Ända sover jag någon timme av de timmar jag upplever i röran i den korridoren. Framåt midnatt får jag till slut chansen och ynnesten att rullas in i ett eget rum. Det är en märklig känsla att rullas fram på bår och se taket och litet glimtar av människorna i korridoren. Innan dess har jag fått se taxi-mannen rullas ut i sin toppluva i rullstol på väg mot sin färdtjänsttaxi till Botkyrka. Jag hör hur kvinnan som vill hem fortfarande upprepar sitt mantra.
Och jag fascineras av personalens oändliga tålamod, vilket jag hört starka prov på i dialogerna med de två missnöjda patienterna. De har alltså i praktiken i timmar fört dessa tappra och pedagogiska dialoger när de gång på gång förklarat läget och villkoren. Detta har de gjort i den stressiga situation som råder. Det är otroligt att de orkar. Därför är jag väldigt noga med att tacka för den hjälp jag får. Och när undersköterskan vid 00.30 rullar mig mot mitt rum för natten berömmer jag henne för hennes mildhet och tålamod och säger att det måste vara jobbigt att möta den här typen av förvirrade människor. ”Hon är trotsig”, blir svaret, ”man kan tro hon är i trotsåldern.”
Och när jag rullats in i det förhållandevis stora sterila sjukhusbeiga rummet jag nu får för mig själv kan jag njuta av stillheten och mörkret när undersköterskan stängt dörren. Här har jag egen toalett, bara en sån sak. Så oerhört bekvämt att vingla in på toan, kissa och sen kunna lägga mig ned med den mest avslappnade känslan i kroppen på över 24 timmar. Bara svagt kan jag ännu genom den stängda dörren på avstånd höra kvinnan som gapar om att hon ska hem och det långt mer behagliga sövande tickandet från den stora klockan på väggen vid sängens fotända. Jag lägger mig på vänstersida igen för minsta möjliga illamående, andas djupa långsamma svala andetag och tänker på det positiva i att alla prover som tagits under dagen har varit väldigt bra: EKG, blodprov och blodtryck. Med glädje tänker jag på att det är mina gamla arbetskamrater på Klinisk Kemi24Sju Huddinge som snabbt och effektivt levererat de provsvar som gjort att läkarna kunnat avfärda många (egentligen alla) av de betydligt värre diagnoser som mitt eländiga mående kunde varit symtom på.
Medan klockar tickar på och mörkret känns så bekvämt efter lysrörsljuset i korridoren tänker jag också på pappa som jobbade här på Huddinge sjukhus i över 20 år och på filmen Babels Hus som ju egentligen handlade om just detta sjukhus då det ännu var relativt nytt, för 40 år sen.
Plötsligt avbryts dessa tankar av en knackning på dörren och en röst som säger hej och godmorgon. Jag förstår att jag måste ha somnat. Det är en läkare som kommer in och vill undersöka mig. Jag får honom att vänta med att tända den mest brutala lysrörsbelysningen i taket och han är med på att tända toan och låta det ljuset räcka till att börja med. Jag börjar med att berätta vad jag upplevt det senaste dygnet, från den första yrseln på lördagskvällen till det totala eländet under söndagen. Han gör en neurologisk undersökning. Vad är en neurologisk undersökning?
”Vid en neurologisk undersökning undersöker läkaren vakenhetsgrad, pupillreaktion, ögonrörelser, muskelstyrka, förmåga att koordinera rörelser, balans, känsel och olika reflexer. Det hjälper läkaren att fastställa om det är fråga om en sjukdom i nervsystemet.”
Undersökningen faller väl ut. Jag funkar som jag ska. Och när läkaren åter gör de olika motoriska testerna för att följa upp kristallsjukan kan han konstatera att anfallet tycks ha gått över. Jag kan fästa blicken utan problem, den har slutat fladdra. Nu kan jag även gå några varv i rummet utan att få yrsel och utan att få kväljningar och börja kräkas igen. Det ser lovande ut. Läkaren konstaterar att jag är tillräckligt frisk för att skrivas ut och jag förstår att de givetvis behöver detta rum till någon som nu är betydligt sjukare än vad jag är. Visserligen känner jag mig lätt illamående och matt, fattas bara annat efter dygn utan mat och med så litet sömn. Men jag ber om att få stanna åtminstone en timme till eftersom det visar sig att klockan varit 04.00 när läkaren väckte mig. Så lokaltrafiken hinner komma igång. Och den timmen får jag lyckligtvis.
Min brits Oscar vid 04.15 kort efter att jag väckts av läkaren. Klockan visar ännu sommartid. Ljuset är lagom från toaletten.
Läkaren går och jag inser att jag bara sovit ca 3 timmar innan jag väcktes. En hel flaska dropp har jag fått och en del av mitt blod har läckt ut i den genomskinliga plastslangen och rödfärgat den. En mörkt röd färg som krupit längre och längre upp i slangen. Det ser litet läskigt ut. I kanske en kvart ligger jag på rygg i sängen i det ganska milda ljuset och tittar ömsom på slangen och taket, bara andas och funderar vilken väg jag ska ta hem, bussen eller pendeltåget. En resa jag gjort många gånger då jag jobbade här. Snart kommer en ny undersköterska och hjälper mig ta bort infarten och avlägsnar den blodiga slangen och den tömda droppflaskan. Det är dags för mig att packa ihop och lämna Akuten. Nu är jag glad att jag fick med mig necessären så jag åtminstone kan borsta tänderna och få någon känsla av fräschhet.
Jag behöver inte gå förbi nån disk och skriva ut mig och visa leg eller nåt. En sjuksköterska förklarar att hon tar hand om den biten och när jag frågar om provsvaren förklarar hon att jag hittar dem på 1177. Med en lätt overklig känsla går jag på smått vingliga ben genom korridoren och passerar förbi tjejen som låg bortanför mig i korridoren, en av de få som liksom jag var tyst. Nu sover hon djupt. Här han hon sovit hela natten. När jag stänger dörren till Akuten bakom mig blir det knäpptyst. Klockan är 05.17. Jag går upp för trapporna och kommer upp vid Pressbyrån och huvudentrén. Allt är tyst och tomt. Aldrig har jag sett den stora huvudentrén och dess korridor så fullkomligt tom. Det känns overkligt.
Huddinge sjukhus huvudentré kl 05.19 den 31 oktober 2022. Tyst och helt folktom. En overklig känsla.
Det är ca 10 minuter tills bussen ska gå så jag tar chansen att än en gång bort längs huvudentréns korridor ända bort till Stillhetens rum, eller Kapellet som jag brukar kalla det. Här har jag suttit och mediterat en och annan tidig morgon de senaste åren, just innan jag gått till de många möten jag hade här under mina år på Karolinska. Jag tycker väldigt mycket om detta enkla, ljusa rum. Nu slår jag mig ned och andas lugnt några minuter i tacksamhet, tackar Gud och Karolinskas tålmodiga medarbetare för att allt ändå gått så pass bra till slut.
Stillhetens rum, eller kapellet, i Huddinge sjukhus, en rofylld plats jag tycker mycket om
Plötsligt återstår bara några minuter tills bussen ska gå och jag får öka på stegen när jag går tillbaka hela vägen mot huvudentrén. Jag är långtifrån helt återställd, men känner djup tacksamhet när jag känner den friska natt- eller tidiga morgonluften slå emot mig. Jag är på väg hem igen. Snart kommer jag att ligga i min egen breda, mjuka fantastiska säng med mina sköna kuddar i stillhet. Jag är en priviligierad man som redan här känner att jag mår betydligt bättre, för plötsligt kryper en och annan ytterligare önskan fram… Så fungerar livet.
Japetus öga 