En allvarsam kväll med Tomas Andersson Wij

Posted in musik, Tv-program with tags , on 26 november, 2017 by japetus

Efter några veckors intensivt skrivande på 1987-bloggen här alldeles före, så blir det några rader om gårdagskvällens ”Så mycket bättre”.  Äntligen fick jag se Tomas Andersson Wijs program i höstens/årets upplaga av detta omtyckta musikprogram.

T A W är artisten jag egentligen aldrig haft någon relation till och fascinerats av det faktum att han synts tillsammans med så många artister som jag gillar och hyllas så mycket utan att jag själv kommit att höra något, snappa upp något av/med honom som fastnat. Det är märkligt att det blivit så. Men när jag på FB luftade min oförståelse inför T A Ws storhet fick jag också snabbt svar på tal av vänner med T A W – koll. Jag förstod snabbt att det fanns stora kvalitéer och att det var kvalitet av en sort som jag uppskattar. Det är starka poetiska stämningar i de mycket välskrivna texterna och jag kan inte annat än att med glädje hålla med motiveringen till Evert Taube-priset som han fick 2013: ”För att han är en unik rockpoet som med uppfriskande allvar står fast vid dygder som musikalisk noggrannhet, tematisk räckvidd och existentiellt djup.”

För nu när jag sett hans program är det mycket av det han gjort som berör mig. Det allvarsamma har jag genom åren fått en försmak av genom de många nedstämt mörkklädda foton jag mött när jag googlat på hans namn och kollat bilderna. Jag tror det var ett (1) leende på 50 foton. Han har övertygat mig om sitt allvar och signalerar sin medvetenhet kring detta direkt i början av programmet då han humoristiskt väljer att ordna ett poolparty med Boz Scaggs-strömlinjeformade feelgood-stukade västkustrock. Fast det är ju pop.

T A W är själv journalist och programledare och det har märkts genom hela serien då han ställer många intressanta frågor till sina kollegor. En festlig detalj i sammanhanget är att han vuxit upp i Fruängen, en stockholmsförort som jag har en speciell relation till och alldeles nyligen bloggat om. Så när han berättar om sina barndomsminnen rör han sig i miljöer som också är min. Svandammsparken i Midsommarkransen är nära mitt hjärta; här bodde jag i tio år och alldeles i närheten på Brännkyrka tog jag studenten.  Men eftersom Tomas är fyra år yngre än vad jag är har vi aldrig rört oss i samma stadier och samma årskullar. Fyra år är en stor – och kan vara en vattendelande – åldersskillnad i tonåren.

Det är mycket trevligt att följa Tomas program. Han är en suverän berättare och ger ett mycket lugnt, sympatiskt, respektfullt och eftertänksamt intryck. Jag gillar Tomas och skulle lätt kunna se att vi kunde haft långa intressanta samtal inte bara om musik utan även om livsåskådningsfrågor. Tomas resonemang kring skrivandets villkor och skribentens påverkan på sin omgivning berörde mig och var oerhört intressant.

Det var också trevligt att se honom i ett gammalt klipp med Irma Schultz, som ju liksom Mauro Scocco är en av mina riktigt gamla idoler. Jag vet att Tomas också var involverad i Allhelgonakyrkans och Olle Carlssons verksamhet i ett tidigt skede precis runt millennieskiftet. Jag var själv tidigt på plats och tog del av dessa välkomnande gudstjänster, men jag minns inte T A W från dem, men så var jag heller inte med från absoluta början heller.

Nåt som däremot möjligen bara var skoj en liten, liten stund var Eric Saades idé om att driva med Uno genom att använda sig av Icona Pop-tjejernas avstickare och konsert som gjorde att de fick avvika från inspelningen under ett halvt dygn eller så. Uno tidigare örn-skämt var verkligen tämligen oförargligt och att ge igen med tidningsrubriker om ”största ballen” kändes för plumpt mot Uno. Det syntes verkligen att tankarna rusade panikartat i skallen på honom när han kämpade med mental krishantering under det sekunder det tog innan räddningen kom och det hela förklarades vara ett skämt… Huga!


Tomas Andersson Wij (1972- )

Moneybrother – ”Tommy och hans mamma”

Här har vi en låt som jag snabbt fick höras talas om när jag skrev om min icke-relation till T A W, så det var ingen överraskning när den dök upp. Och Moneybrother går även i denna låt med stor energi och närmast krampaktigt engagemang. Det är tydligt att han berörs av den här berättelsen för han ”gör den till sin egen” och får ihop berättelsen om en vän som han förlorat. Jag tycker det låter både Ulf Lundell och Eldkvarn. Framförallt väldigt mycket Eldkvarn som jag själv lyssnat väldigt mycket på genom åren. Han till och med lånar in en av Pluras rader ur Eldkvarn-klassikern ”Fulla för kärlekens skull”. Det är starka känslor i Anders Wendins tolkning och han tar i från tårna.

Kikki Danielsson – ”Hälsingland”

Det var uppenbart att Tomas Andersson Wij var nöjd med att hans magnifika landsbygdshyllning kom att framföras av Kikki Danielsson. Inte så konstigt eftersom hon bott i Hälsingland i så många år. Det är lätt att förstå varför hon valt just denna låt och att hon ville rikta den till sina barn. Liksom Anders Wendin gör hon en liten anpassning av texten. Kanske var detta kvällens bästa tolkning? Kikki gör nåt riktigt bra av denna så vackra och starka låt. Folkvisekänslan passar naturligtvis bra. Litet äktsvensk landsbygdsidyll på stigen som leder ned till tjärnen i sommarkvällen. Det här berörde mig.

Icona Pop – ”The city we call home”

Originalet heter ”Landet vi föddes i” och är en stark politisk låt som här tappar det mesta av den ursprungliga stämningen. Ja Icona Pop gör förstås sin egen tolkning, precis som de ska, men jag tycker den här låten tappar för mycket av det som gör låten bra. Det blir så mycket lättviktigare, eller egentligen bara något annat. I översättningen tappar låten mycket av sin laddning. Den ursprungliga låten och den idé den föddes ur passar inte riktigt i det här arrangemanget. Men den nya låten är bra, på ett annat sätt.

 

Uno Svenningsson – ”Ett slag för dig”

Det här tyckte jag förstås var kul att Uno också fick en chans att hämta in en gammal kompis och passande nog blev det då gitarristen Arne Johansson så de fick till en liten återförening av Freda, vilket naturligtvis var stort i T A Ws värld eftersom han lyssnade mycket på dem i tidiga tonår. Han hade ju t o m coachat Arne att de borde dumpa sångaren. Och jag tycker deras U2-inspirerade version är stämningsfull och bra. Ja det är t o m litet The Cure i gitarrerna. Gillar trummet också. Tomas text talar om att de kör genom Sverige och den stora ensamheten som direkt för mina tankar till Teds Ströms ”Vintersaga” som är den bästa poptext jag nånsin hört om Sverige. Att det är ett 80-talsarr på låten är givetvis inget som i sig stör eller irriterar mig. Det kan vara ett bra eller dåligt 80-talsarr. Det här är vackert och bra.

 

Sabina Ddumba – ”Orden i vinden”

Det här var nog kvällens mest komplicerade tolkning. Intressant och sammansatt. Det är många intryck och känns spretigt och knepigt samtidigt som jag då och då tycker att det är riktigt bra. Framförallt sjunger hon ju väldigt bra. Det är intryck av psalm och kyrkorgel i ljudbilden. Och barytonsax! Sen hör jag litet av INXS gamla tryckare ”Never tear us apart” (från 1987, apropå min långa blogg om det året). Det är både rock och r´n´b och inte så lättsmält. Dramatiskt och allvarsamt som det ska vara i T A W-land; det handlar för Sabina om att göra upp med starka känslor efter mamman som flyttade ifrån henne. Men oj vilken stark röst hon har.

 

Eric Saade – “Där får du andas ut”

Kanske är det nyttigast för Eric Saade av alla deltagarna att få ta sig an en av Tomas låtar. Att ta sig an och möta allvarsamma händelser i livet som vi kan förstå att han inte ännu fått möjlighet att bearbeta. Steget är långt mellan T A W och Saade och det är ju i själva verket den stora charmen med detta program. Erics morfar betydde oerhört mycket för Eric när han växte upp; uppenbarligen var det just morfar som var den som verkligen trodde på honom som artist och stöttade honom. Morfar gick bort alldeles för tidigt och fick aldrig se Erics stora genombrott. Här ville Eric sjunga för morfar så visst blev det känslosamt och allvarsamt. Det funkar inte jättebra och jag tycker att Eric ibland sjunger med tillgjord röst. Nån journalist skrev att han sjunger på bred stockholmska, men det tycker jag inte skånske Eric gör. Det kanske är nån egen variant av r’n’b-uttryck. Ingen höjdare, men det stora är att han tar sig an ett helt nytt och svårt uttryck. Eric växer som artist

Sammanfattningsvis har jag nu definitivt i o m detta program och dessa tolkningar fått klart för mig vilken utsökt skicklig och stämningsfull textförfattare Tomas Andersson Wij är. Jag ser fram mot att skaffa några plattor med honom, för jag köper ju fortfarande CD-skivor. Gillar den härliga ljudkvalitet jag får i min anläggning här hemma och ser fram mot att få luta mig bakåt i soffan och njuta av T A Ws texter och stämningar.

Annonser

”A momentary lapse of reason” – hösten 1987, när livet stod på sin spets och vägde

Posted in Natur och årstider, Personlig kommentar with tags , , , , , , , , , , , , on 31 oktober, 2017 by japetus

Hösten 1987. Det är 30 år sen nu. Efter våren och sommaren 1987; den stora förändringens tid. Ett avgörande år med en kaskad av obegripligt starka intryck för 19-åringen då Livet ställde sig på sin spets och allt stod och vägde. Troligen det viktigaste året i mitt liv. På den kallaste och svåraste vintern följde den viktigaste våren med studentfirandet, uppbrottet från skolåren, ”sista natten med gänget” och stor känslomässig bittersweet tonårsdramatik med grusade förhoppningar. På det följde den viktigaste sommaren med den plötsliga och chockartade vetskapen om föräldrarnas skilsmässa, det första riktiga jobbet (på Första Sparbanken uppe vid Tjärhovsplan) och den episka månadslånga resan ut i Europa, till Roskildefestivalen och vidare genom Frankrike och Spanien med allt det som väntade där. Allt från nära-döden-upplevelser till euforisk glädje denna min första upplevelse av Medelhavet.

Och nu den viktigaste och starkaste höst jag hittills hunnit uppleva. Universitetsstudier. En helt ny och fascinerande värld. Hur ska det gå för mig? Det är som att nästan allt förändrats i mitt liv på bara några månader. Mina tryggaste nära vänner har rest långt bort ut i världen och kommer vara borta i ett år. De är väldigt saknade, för under gymnasieåren har vi träffats på nästan daglig basis. Så mycket som varit tryggt och säkert som plötsligt inte längre är det. Eller helt enkelt inte längre finns. En ny tid, en ny fas. Det är precis 30 år sen, men jag minns så väldigt mycket av det så alldeles väldigt väl. Fortfarande. Det var så viktigt, det som hände då. Jag höll på att bli vuxen, inlärningskurvan accelererade dramatiskt och tog mig med på ett riktigt crescendo i detta sista tonår, men jag kunde inte se det stora skeendet. Allting var så nära, så in my face. Det stora skeendet ska jag inte kunna se på många år än.

Och allt detta inträffar i en tid då vi fick klara oss utan Internet, mobiltelefoner, smartphones, appar, Facebook, streamingtjänster och Skype. När jag ser de skarpa färgfotona i fotoalbumen känns det inte så längesen – det är inte svartvitt som Mammas och Pappas barndomsvärld – men när jag nu många år senare sett tillbaka på den här tiden inser jag att detta 80-tal fortfarande var en del av Landet för Längesen. En annan tid, ett annat land.

~  ~  ~

Plötsligt inser jag att jag är vaken, att jag har solen i ögonen. Solen strålar från en klarblå himmel. Det är krispigt klart i luften efter en kall natt, men ännu ingen frost på gräsmattan när jag vaknar. En solstråle har hittat hela vägen in till huvudänden av min säng i det innersta hörnet av det ommålade vita rummet jag sedan någon månad sover i, rummet som fram till helt nyligen var mina föräldrars sovrum. Husets största sovrum som sedan skilsmässan nu genom sakernas tillstånd plötsligt har blivit mitt rum. Det är en konstig känsla; jag är både glad och samtidigt väldigt ledsen, återhållsamt sorgsen över att jag nu sover där jag sover. På nattduksbordet visar den tryggt tickande födelsedagsklockan från 18-årsdagen strax efter halv tio denna torsdag sent i oktober 1987 då jag väckts av nyfiket solljus.

Jag sätter mig långsamt och gäspande upp i den nya vuxna vita 210 x 105 DUX-sängen som jag sover så bra i. Konstaterar att jag mår oförskämt bra, bättre än jag rimligen förtjänar efter gårdagskvällens tentapub på Surbrunnsgatan och därefter avslutande sväng till underjordiska RITZ vid Medborgarplatsen. Inget napp förstås, jag får aldrig napp. Det blev en tre-fyra starköl, eller förresten kanske snarare fem till slut, men det var en lång kväll så det är ingen fara. Åtminstone inte vad gäller den eventuella men lyckligt uteblivna baksmällan. Jag ryser när jag tänker på solodeppandet på hemvägen stående på motorvägsbron över E4:an mellan Nybohov och Aspudden, men jag slår bort den minnesbilden. Jag ler istället allt bredare när jag minns hur jag tidigare under kvällen, svettig och glad i hatten, för ett ögonblick lämnat mina dansande vänner på det intensivt orupskt dunkande varma dansgolvet och stått och lutat mig hela vägen in i det stora susande fläkthålet i väggen i källarlokalen, Ekonompuben på Surbrunnsgatan.

Den hösten 1987 allestädes närvarande Orup live med Titiyo och Scotti Preston i kören, här i ett klipp från SVTs ”Gig” 

Jag formligen klunkade i mig av den invällande kalla friska, kylluften medan Webstrarnas tokfrenetiska ”Bit mig” lockade och pockade i bakgrunden. Det var så svalkande underbart skönt. Kändes som att jag ville nypa mig eller rent av bita mig, var detta en dröm? Jag blundade och kände mig väldigt levande, väldigt närvarande och faktiskt i det ögonblicket alldeles väldigt lycklig. För hösten 1987 är i mångt och mycket en bergochdalbaneresa mellan olika starka känslolägen, med en grundton i moll. Kanske har jag t o m klarat tentan? Det är ju minst sagt litet si och så med min studiemotivation denna första höst i Frescati.

Webstrarnas i ett klipp ur första säsongen av SVTs ”Listan” med Annika Jankell och Staffan Dopping, hösten 1987

Jag svänger fötterna över sängkanten ned på den mjuka, vita herdemattan, fiskar upp morgonrocken från golvet och går fram till fönstret med den vackra porslinsblomman, fönstret som vetter mot baksidan och Myrvägen. Solljuset är bländande starkt i mitt ansikte. En stund står jag helt stilla i det starka solljuset. Solen målar höstlöven i olika flammande nyanser av gult, orange och rött. Både på träden och på marken. Litet mer än hälften av löven har hunnit blåsa ned på gräsmattan, så det är inte novemberkalt än. Men idag blåser det inte, utan är alldeles stilla ute. Majestätiskt stilla och vackert. Det är en väldigt vacker förmiddag och jag har vaknat hemma i det knäpptysta och stora tomma huset i Älvsjö denna oktobertorsdag.

Naturligtvis finns det fortfarande ingen flickvän i mitt liv, däremot ett riktigt intressant ”span” i föreläsningssalen och en del goda vänner som är tjejer. Men de sover naturligtvis inte över hos mig, så jag vaknar alltid ensam i sängen. Detta att jag fortfarande lever i celibat är en källa till återkommande grubblerier kring min egen värdelöshet, för detta var något alldeles orimligt viktigt vid denna tid. Den här hösten vaknar jag dessutom också ofta ensam i huset och även det är helt nytt för mig. Jag har en annan dygnsrytm än de övriga familjemedlemmarna.


I lövhavet på baksidans gräsmatta, Älvsjö, oktober 1987 (klicka för större bild)

Lillebror befinner sig på Brännkyrka gymnasium som vanligt, en gammal trygg värld som jag nyligen lämnat för gott, och mamma som om två veckor ska fylla 45, samma dag som Cornelis Vreeswijk går bort, har också som vanligt åkt till jobbet. Pappa har flyttat bort ifrån oss. Jag är 19 år gammal, har börjat min första termin på Stockholms Universitet och befinner mig för första gången i mitt medvetna liv i en helt ny situation. Frihet under ansvar. Det är stort för mig, och verkligen nytt. Liksom så mycket denna höst. Visst har vi en del föreläsningar, terminalövningar och seminariepass, men åtminstone två dagar i veckan är jag helt fri att göra vad jag vill. Naturligtvis borde jag plugga dessa dagar, men det blir inte alltid så. Ganska sällan faktiskt denna första termin. Det finns så mycket annat att göra, tänka på och ägna mig åt. Denna dag, just efter en tenta, är jag givetvis kraftigt ursäktad om jag inte pluggar ett dugg. Idag ska jag göra något, annat…

Så när jag tittar ut genom fönstret bestämmer jag mig för att detta ska bli en av mina rymmardagar, jag ska rymma med mig själv igen. Kanske är just det det allra bäst jag vet med att vara så fri som jag är denna höst? Att låta slumpen avgöra vilket t-banetåg eller pendeltåg jag ska sätta mig på och bara åka så långt bort som tåget tar mig. Att försvinna in i min egen mini-roadmovie och sedan se var jag hamnar och vad jag hittar där? Med freestylelurarna i öronen blir detta alltid ett stort äventyr; musiken tillför ytterligare en dimension till mitt äventyr. Ett äventyr fullt av funderingar och tankar kring vart jag är, vem jag är och vart jag är på väg?

”Mannen som inte log på hela 80-talet…”, Lloyd Cole är tillsammans med Pink Floyd en nära musikalisk följeslagare hösten 1987 då han efter sina första två LPs i september släpper singeln ”My Bag”

Jag är på väg in i vuxenlivet och det känns verkligen inte lätt, men musiken är ständigt närvarande och den hjälper mig förstå och förhålla mig till det som sker. Jag lyssnar nästan hela tiden på musik. Olika sorters musik, olika genrer. Hösten 1987 är det mycket samtida svensk pop som Ratata, Orup och Webstrarna. Det är en hel del indiepop, synth och elektronmusik men framför allt väldigt mycket rock, både indie och mer mainstream. Alldeles särskilt är det Pink Floyd som går i lurarna när rymmer med mig själv. Det är suggestiv och känslostark musik med existentiella texter som gjorda att meditera, grubbla och tycka synd om sig själv till för en självupptagen 19-åring. I september 1987 släpper Pink Floyd sin eminenta A momentary lapse of reasonsom kommer att bli ett soundtrack för den här hösten.


1000 sjukhussängar på en strand i södra England; det fascinerande omslaget till Pink Floyds ”A momentary lapse of reason”. Jag tittade mycket och länge på detta skivomslag…

Så när jag äter min havregrynsgröt till frukost denna historiska oktobermorgon är det just Pink Floyd och det utsökt vackra och eftertänksamma förstaspåret ”Signs of Life” som går i bakgrunden. Eftersom jag är försiktig med mina vinyler är det inte plattan som snurrar på Luxman-spelarens tallrik, utan ett band som rullar i kassettdäcket. Musiken är det enda ljud som hörs i köket för det är sällan nån trafik uppe vid vändplan där jag bor. En återvändsgränd i Långsjö, Älvsjö alldeles nära Huddingegränsen. En koltrast hoppar över gräsmattan, stannar till vid krusbärsbusken och tittar upp på mig när jag slevar i mig den sista frukostgröten. I samma stund bestämmer jag mig för i vilken riktning jag ska rymma idag…

~  ~  ~

David Gilmores gitarr i introt ”Signs of Life” är så uttrycksfull och vacker. Jag tycker att den nya plattan är väldigt stark och berörande. Djupt berörande. När introt Signs of Life övergår i ”Learning to fly” ökar tempot. Jag reser mig från köksbordet, går bort till vasken och sköljer av tallriken och besticken och ställer dem i diskmaskinen. Den vanliga rutinen. Tittar ut genom hörnfönstret bredvid Kockumsspisen, där klockan nu visar 10.15 och ser Älvsjöskogens bryn alldeles nära där det alltid varit. Praktiskt att ha så nära till skogen under alla de barnaår jag bott i detta vita mexitegelshus.

Det är tomt utanför huset nu. Kringblåsta höstlöv ligger överallt på stigen mot skogsbrynet där morfar Stig brukar gå ut och röka när han och mormor May hälsar på. Han brukar vinka, le och lyfta på hatten med en elegant gest när jag tittar ut genom det lilla hörnfönstret och vinkar till honom från köket där jag nu står. Det har aldrig rökts inomhus så länge som jag kan minnas och jag tror jag kan minnas åtminstone 15 år tillbaka i tiden. Jag var sju år när jag flyttade in här 1975 och är nu 19. Det känns som flera evigheter av tid. Men morfar röker inte längre nu för han har berättat att han har cancer. Ett otäckt litet hårt ord jag nu börjat få en första personlig relation till. Jag tycker väldigt illa om det för morfar mår inte så bra och kan inte hälsa på så ofta längre.

Morfar är född 1912 och ser ut litet som den gamle engelska skådisen David Niven och är väldigt elegant i sin eviga 50-60-talsstil. Jag har blivit betydligt längre än morfar nu, men under ett par år tidigare har jag kunnat låna vissa av hans fantastiskt coola kläder och accessoarer. Som de silverfärgade ärmhållarna från 40-talet som jag brukade ha på discot Rip Off för ett par år sen.

Sluta röka morfar, brukade jag som barn skriva på lappar som jag smugglade ned i fickorna på hans kavajer och rockar. Såna lappar har jag även skrivit många till farfar Edvin. Morfar röker cigaretter – mest Commerce och Bond –  och farfar rökte pipa – Greve Hamiltons Blandning. Jag vet att det är farligt att röka, jättefarligt och min anti-röka kampanj mot dem båda har pågått i många, många år. För farfar, som föddes 1901, är det dock försent för han gick bort redan i februari 1982, dagen efter min 14-årsdag. Och det är längesen nu, tänker jag som inser att jag snart fyller 20 år. 20 år! Hur är det möjligt?

När jag var barn levde jag i föreställningen att barndomen skulle vara för evigt. De vuxna var en helt annan sort. De är vuxna och har alltid varit det och ska alltid vara det. Jag ska alltid vara barn. Nu är jag 19 och inser på nåt sätt för första gången att det inte är så, att allt är väldigt föränderligt i mitt liv. Jag som hunnit med så litet av allt det jag tror att man måste ha hunnit med när man är på väg att bli så gammal som jag nu snart ska bli.

Och där jag står framför vår magnifika tvådelade höga Kockumsspis en kvart över tio denna förmiddag sent i oktober och tänker på morfar vet jag naturligtvis inte att han har precis ett år kvar i livet innan han 76 år gammal till slut ska förlora kampen mot cancern den 2 november 1988. Det är ännu okänd framtid. Musiken dundrar litet väl högt nere från mitt rum efter det finstämda introt. Innan jag skyndar ned ett halvplan till sovrumsetaget vänder jag blicken åt vänster och ser ut mot framsidans gräsmatta och vändplan,  konstaterar att gräsmattan nu är tom, lika tom som vändplan. Allt är stilla, ingen vind i gräset. Krusbärsbusken är alldeles orörlig. Koltrasten är borta, men planen för dagen är satt. Jag ska ta tunnelbanan söderut så långt det går så får vi se vad jag hittar…

Det är Pink Floyd på stereon när jag nu skyndar ned och sänker volymen, men jag tänker på några rader ur Lloyd Coles senaste singel ”My bag” när jag går in i badrummet för att fixa till mig.

My head’s swimming with poetry and prose, excuse me a moment whilst I powder my nose…”

~ ~ ~

Några minuter senare står jag rustad uppe i hallen, redo för dagens utflykt i min mörkblåa polotröja, svarta skinnjacka, vinröda jodhpurs och randiga pösiga gubbyxor med mitt fejkade Lacoste-skärp jag köpte i Spanien i somras. Jag bläddrar i en av de SL-tidtabeller vi har i hallen. Jag ska som vanligt ta mig till Fruängen där tunnelbanan brukar ta mig vidare norrut in mot stan, men den här gången ska jag ta buss 163 mot Bredäng där tunnelbanan ska ta mig söderut. Så långt som det går.


Under den gulnade jasminen på baksidan av vårt vita mexitegelshus iförd dagens ovan beskrivna stass

Med mig har jag förstås min freestyle – jag åker ingenstans utan att ha musik med mig – och två stycken 90 minuters Maxell kassettband, dels ett engelskt blandband ”Anglopop” (för detta är innan britpopen finns och är namngiven) och så Pink Floyds nya platta. Jag kliver ut genom dörren, låser båda låsen och kommer åt metallräcket vid dörren som ger ifrån sig sin speciella klang, signalen att en gäst står precis utanför dörren- eller att någon är på väg att gå, som nu. Jag skyndar ut över vändplan och nedför Humlestigens branta backe, har alltid bråttom till buss 144 nere på  Långsjövägen. Den här gången blir jag inte utskälld av grannens terrier när jag springer förbi nr 17 i backen.

Det är ingen ute alls bland Långsjös villor på Humlestigen denna solstrålande förmiddag, förutom jag. Tittar upp mot höger när jag passerar Åsas hus där jag var dagbarn på 70-talet. Undrar var hon är nu tänker jag? Hon tog också studenten nu i våras. Skyndar vidare in på Skalbaggestigen och kommer ned till hållplatsen Myrvägen på Långsjövägen. Här är det litet trafik i alla fall. en och annan bil passerar. Långsjövägen är också ett av Älvsjös viktigaste genomfartsstråk. Nu kommer bussen, som jag precis timat in.

Klockan är 10.48 och buss 144 startar med mig från Myrvägen i riktning mot Fruängen. Passerar snabbt på vänster hand Staffans hus på Långsjövägen 109, min vän alltsedan lågstadiet. Jag justerar hörlurarna och lyssnar till Morrisseys röst. En röst jag också sedan snart ett par år tillbaka ofta lyssnar på. Det är ”Never had no one ever” med the Smiths:

I had a bad dream, it lasted 20 years, 7 months and 27 Days…

I mitt fall skulle detta innebära att 12 oktober 1988 är mitt ”Morrissey-datum”, vilket jag naturligtvis räknat ut. Det är om ganska så precis ett år. Ska jag hinna träffa nån tjej innan dess? Ska jag få uppleva det jag tror är höjden av kärlek, meningen med livet innan dess? Det verkar inte troligt. Och det är väldigt viktigt för mig att tänka på just detta och gärna med deppiga förtecken. Jag tycker synd om mig själv. När Smiths-låten övergår i The Missions ”Serpent’s kiss” passerar jag Gullrisstigen till höger där Claes bott så länge jag kan minnas. Han har ännu inte bytt namn till Hemberg och blivit känd för hela svenska folket.

Jag lutar kinden mot den svala fönsterrutan när bussen passerar Långsjö Torg och bryggan ut i Långsjön, vi kommer in på Herrängsvägen och jag tänker på vännen Jonas som bor där inne på vänster hand. Vi såg The Mission i somras på Roskildefestivalen. Det är starka minnen därifrån. Visst har det varit en Stock-Aitken-Waterman-sommar, inte minst i Benidorm där jag var i två hektiskt festande veckor. De hade över 50 discotek som varje kväll fyllde mitt liv med Rick Astley, Kylie Minogue, Bananarama och Mel & Kim. Motvilligt måste jag också erkänna att jag mjuknat alltmer i min musiksmak och att jag börjat gilla en del av den mainstream-musik som sköljt över mig denna sommaren. Alla dessa varma medelhavskvällar och nätter då jag dansat och dansat in på småtimmarna. ”I heard a rumour” berörde mig litet extra personligen för det här var ju precis vad jag kände denna hjärtekrossade sista tonårssommar.

Bananaramas färgstarkt hedonistiska video till ”I heard a rumour” från 1987 och som jag hörde varje kväll i Benidorm. Bananarama var oerhört framångsrika vid denna tid och här ser vi Siobhan FaheySara Dallin och Keren Woodward i toppform. De har kallats en tidig girl-power grupp och visst är det ett statement att det är lättklädda killar som ”objektifieras” i den här videon, något mycket ovanligt vid denna tid. Och så även idag.  

Och så Whitney förstås… Det här är hennes stora år. Den ena hitten efter den andra. Många minst sagt storvulet känslosamma tryckare är det och min favorit från studentfirandet är naturligtvis ”Where do broken hearts go”. Den har jag också fått höra många gånger denna sommar.

Men på discona spelades också förstås mycket av den brittiska soulfunkpop som jag verkligen gillade och fortfarande gillar. Blow Monkeys, Simply Red och Level 42 för att nämna några dansanta exempel. Det här är musik som verkligen stannat i mitt minne. Musik som min kropp kan utan och innan för att jag dansat så mycket till den. Alla dessa tre låtar spelades väldigt flitigt sommaren 1987, alla låtarna är starkt förknippade med de starka känslomässiga läxor jag lärde där och då. Därför är de alla med i de här bloggen…

Blow Monkeys: ”It doesnt have to be this way”

Level 42: ”Lessons in love”

 

Simply Red: The right thing

Roskilde var förstås oerhört starkt, vilket startfält! De fina minnena av Cornelis Vreeswijk i det stora cirkustältet där han mottog den unga publikens entusiastiska jubel där han satt på sin höga barstol med gitarren i knät. Han bad oss vara försiktiga och inte klättra uppe i rep och stolpar. Tältet kunde rasa ihop! Det skulle visa sig bli hans allra sista spelning – och vilken succé. Om två veckor kommer också Cornelis att vara bort, 50 år gammal.


Roskilde-programmet för 1987

Framför Roskildes stora utomhusscenen dagen innan hade jag också en nära döden-upplevelse med Iggy Pop, jag var så nära scenen att jag kunde ta på stora scenen och är mycket stolt över denna bedrift som Jonas, jag och Staffan lyckats uppnå. Det visar sig dock snabbt vara ett livsfarligt beslut. Tumultet som utbryter när Iggy rusar in på scen och drar igång med gamla The Stooges dängan ”I got a right” är det absolut stökigaste jag varit med om i hela mitt liv. Och jag har redan vid 19-års ålder varit på på många hyfsat stökiga konserter. Men nu är det 70 000 människor och jag och vännerna står längst fram. Det är ett helt galet drag och ett enormt tryck. Vågor rör sig fram och tillbaka i folkhavet. Vi inser att vi måste börja röra oss bakåt, backa oss ur detta som känns livsfarligt. I det läget går ena skosnöret till mina röda Converse upp…

Herregud! Flera gånger trampar nån på skosnöret och högerfoten naglas fast. Jag fladdrar och viftar och håller på att ramla omkull, nåt som inte får hända i detta tumult. Jag vill inte trampas ned. Ska jag offra min högra Converse-sko och fly bakåt? Just då har vi nått så pass långt från scenen att den omedelbara livsfaran upphör. Puh!  – Det kan noteras att 13 år senare, i juli år 2000, ska nio ungdomar trampas till döds framför Roskildes stora scen i samband med kaoset vid Pearl Jams spelning. Ja, det var livsfarligt men jag undkom med blotta förskräckelsen.

 

En fantastisk live-upptagning med Iggy Pop från en finsk rockfestival i juni 1987, samma turné som den jag såg. Här kan vi höra öppningsspåret ”I got a right” och ett pärlband av Iggy-klassiker


Jonas och jag i VW-bussen som var vårt hem under Roskildefestivalen 1987

Efter Cornelis spelning senare på lördagkvällen i Roskilde inträffar dessutom något festligt minnesvärt som får mig att småle där jag sitter på buss 144 och närmar mig Fruängen. Jag hade skyndat runt ett hörn och springer rakt in i fyra små engelsmän i långa svarta läderrockar, solbrillor och svarta hattar. Vi ramlar omkull i det upptrampade gräset. Vi hjälper varandra upp med några sorry och excuse me. Då ser jag att det är självaste Wayne Hussey i The Mission. Jag har krockat med Wayne Hussey och the Mission. Herregud!

Cool, coolare… Här ser vi The Mission live på engelska The Tube hösten 1986. Tanken att ha sprungit in i detta vid denna tid übercoola gäng och faktiskt fått hjälp av självaste Wayne Hussey att resa mig upp är ett av mina bestående minnen från denna legendariska festival. Hussey som sagt att han skulle knarka ihjäl sig innan 30 var just 29 när han och den 19-årige svensken hjälpte varandra upp 

Den lördagkvällen den 4 juli 1987 ska jag även få bevista en riktigt mytomspunnen spelning. Det är australiensiska indie-bandet Hoodoo Gurus som kommit till Roskilde denna sommar, liksom sina likaledes australiensiska suveräna kollegor The Go-Betweens och The Triffids. Fantastiskt att så många av mina favoritband kunde vara där samtidigt. Men Hoodoo Gurus spelning på Roskilde den första helgen i juli 1987 kom senare av musikjournalister att rankas som topp-3 av bästa rockspelningar på hela 80-talet. Klart att jag var glad att jag stannade kvar till långt efter midnatt och väntade in bandet. För det var en fantastiskt bra spelning med ett band som då ansågs som ett av världens bästa liverockband. Särskild minns jag också den trevliga tyska tjej som jag hjälpte till att lyfta upp på axlarna så hon kunde se spelningen bättre. Det var ett väldigt fint ögonblick under min festivalhelg. Efteråt kände jag mig stolt över att ha varit med om detta, började känna mig mer och mer erfaren och faktiskt just vuxen, erfaren.

 

 Hoodoo Gurus live vid samma tid och på samma turné som när jag såg dem i Roskilde. Här hör vi först en av mina personliga favoriter som lämpligen heter ”Bittersweet”, en passande rubricering på hela mitt 19:e år, mitt 1987

Efter Serpent’s Kiss på blandbandet kommer just Hoodoo Gurus som hade en stor hit detta år 1987 med litet poppigare ”What’s my scene” vars video jag fortfarande skrattar gott åt. Jag gillade hela tiden detta bands humor som hela tiden var närvarande på olika sätt. Klicka på länken för att se den roliga videon, som av nån anledning inte vill visa sig själv i bild.

”And another thing I’ve been wondering lately. Am I crazy to believe in ideals?” Jag var en mycket seriös ung man på 19 år med mycket höga ideal

~ ~ ~


Slutligen rullar så den röda bussen 144 in på Fruängens busstorg och det är dags för mig att kliva av. Fruängen. En plats jag länge känt nån sorts hatkärlek till. En plats jag alltid måste passera på vägen till och från gymnasiet Brännkyrka i Midsommarkransen, på vägen till och från stan. Vid den här tiden 1987 stod varken Fruängen, Midsommarkransen eller Aspudden högt i kurs. Det var en allmänt känd och väl förankrad fördom att många socialfall och alkoholister bodde där. Det var inte populärt och en helt annan sak än idag 30 gentrifierade år senare. Fruängen var en plats som det kunde vara farligt för mig att passera kvällstid. Det kunde bli bråk. Men nu är det mitt på dagen och jag ska inte upp till t-banan utan över till 163:ans hållplats. Jag passerar Bigges grill och ställer mig vid hållplatsen.


Buss 144 i Fruängen, närmast t-banestationen, fotot taget 1980, men det såg likadant ut och var samma bussar sju år senare

I tre års tid har jag annars varje dag tagit tåget till Midsommarkransen och Brännkyrka gymnasium. En plats som jag nu då och då blickar tillbaka på som nån sorts illusorisk trygg plats. Men faktum är att det inte var tryggt för mig där. Och det inser jag redan då strax efter kl 11 denna oktobertorsdag 1987. För det finns ingen trygghet bakom mig. All sådan trygghet är illusorisk. Brännkyrka gymnasium är inte tryggt. Om jag nu trodde det? Några veckor tidigare hade jag återvänt med vännen Jonas till höstens skolfest, men det märks snart att jag inte är välkommen. Två av mina gamla långhåriga antagonister som nu går i trean har snart fått syn på mig och med ett par järn innanför västen är de extra tuffa och aggressiva. Det börjar med glåpord och hotfulla gester, men övergår snart till fylle-tafatta försök att slåss. De måste ju hela tiden gapa och slåss. Det är pinsamt och obehagligt på samma gång. Och väldigt trist.


Brännkyrka gymnasium på sin klippa vid E4 i Midsommarkransen. Fotot taget från den tidigare nämna motorvägsbron – i min och mina vänners råa galghumor kallad ”självmordsbron” – det var härifrån vi skulle hoppa rakt ned i vägbanan 30 m längre ned om livet blev för jävligt… (klicka för mycket större bild)

Men de här killarna är inte bara fulla utan lyckligtvis också småvuxna. Mina armar är så mycket längre och jag är starkare än jag ser ut, så jag kan hålla dem och deras vildsinta rallarsvingar ifrån mig. Jag är nästan huvudet längre än både de små hatiska långhåriga killarna i träningsoverall och jag är inte bara nykter utan dessutom snabb på fötterna och har suverän balans. Jag flyttar på mig och de kan inte träffa mig. Jag tar tag i kragen på den värste av dem och trycker till honom så han far bakåt. LÄGG AV! Men snart samlas en 10-15 personer, ondskans utsända, med svarta blickar runt oss och de vill uppenbarligen gärna se mig få stryk. Fega kräk, 15 mot 1, hur feg får man vara! Jag får en vision av Boromir i Sagan om Ringen, omringad av en svart svärm av hatiska orcher. Jag blir både ledsen, rädd och arg på samma gång.


Ja jag blir rasande för jag är så förbannat trött på det här tjafset och bråket. Ska det aldrig ta slut? Jag tänker, är det dags att börja slå tillbaka? Ska jag slå det här hatiska kräket allt jag kan rätt i ansiktet, knäcka näsbenet på honom? Det kanske är det som krävs? Nej… Det är inte jag. Det är The Dark Side of the Force… Jag hör Yodas röst inom mig:”Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger. Anger leads to hate. Hate leads to suffering….”Så jag vänder andra kinden till och fortsätter backar. Han försöker knuffa omkull mig, men jag kliver åt sidan så han ramlar på knä. Han kommer upp än mer rasande och nu skriker han igen:
– Jävla nazibög, ska du ha stryk?!
– Det är du som uppför dig som en nazist! Är du ball nu på fyllan med 15 polare i ryggen!?
– Är du bög!? Bögjävel!
– Ledsen att göra dig besviken, men jag är straight. Det är nobben igen. Hur många gånger ska jag behöva tala om det för dig så du fattar!?

Nu blir han blir alldeles galen och börjar vifta ännu värre. Hjärnan har åter tagit totalt slut för denne lille förvirrade hatiske bråkstake som bara har knytnävarna kvar. I hans värld är man nazist om man är kortklippt och propert klädd, dvs har en enfärgad skjorta och inte går i jeans. Är man blond är man dessutom helt säkert nazist enligt hans rasistiska resonemang. Dessutom är man ”bög” om man är kortklippt, men jag fattar inte riktigt logiken i hans slutsatser. Har aldrig gjort det. Jag är glad över att jag redan vid 19-årsålder har det glasklart för mig att det inte är nåt som helst fel på de som är ”bögar”, men nazister har jag väldigt svårt för. Jag är allt annat än nazist och hatar att bli kallad för det!Det alltmer högljudda bråket och viftandet har nu börjat locka till sig fler och fler människor, så även vakterna som drar den hockeyfrilleförsedde lille slagskämpen åt sidan. Hans kompis som står intill men inte längre tycks våga försöka slå mig, trots att även han har 15 långhåriga träningsoverallspolare i ryggen, blänger hatiskt på mig och ger mig fingret. Jag möter hans mörka blick, blänger tillbaka, slår ut med händerna i en uppgiven gest. Vad fan är det med dig?!Jag backar undan, omtumlad men fysiskt oskadad. Och väldigt illa berörd. Allt festhumör har blåst bort. Jag vill nu bara gå hem, gå härifrån och det ska dröja många år innan jag återvänder till Brännkyrka. De kunde aldrig få träff på mig fysiskt. Men hatet i deras ögon berörde mig väldigt illa. Hatet förföljde mig in i framtiden för framtida bearbetning. Hur kunde de hata mig så mycket? Jag som inte gjort dem någonting. All denna förfärliga intolerans och rädsla.

De här tre gymnasieåren rymde många djupt obehagliga ögonblick av hot, våld, glåpord, spottloskor och måttade sparkar och slag. Det fantastiska är att ingen av dessa slag faktiskt träffade mig fysiskt för jag var för snabb på fötterna och sprang fortare än nån av dem som ville misshandla mig, helt oprovocerat. Jag visste det inte då, men det är faktiskt det allra sista av de stora bråken och alla hatiska påhopp som pågått under de senaste tre åren, gymnasieåren. Jag och mina vänner har varit en del av en liten kortklippt minoritet som jagats av en ohelig allians av allt långhårigt som fanns på stan; hårdrockare, rastas, discokickers och ”träningsoverallsfolket” – många av dem känner uppenbarligen att det är viktigt att jaga, hota, spotta på och misshandla oss kortklippta. Jag och mina vänner har fått lära oss många olika strategier för att undvika bråk, att anpassa vår liv till den rådande hotsituationen. Det handlar om allt från att inte röra sig på vissa platser på vissa tider till att välja att sitta i vissa delar av t-banetåget och undvika andra. Att, efter omständigheterna, väcka så litet uppmärksamhet som möjligt. Att undvika att möta blickar i hotfulla situationer, att dra sig undan. Inte utmana. Och att springa fort. Det var ett krig som pågick. I tre år pågick det och det lämnade sina spår på insidan.

Men på universitetet förekommer inte den här typen av dräggbeteende och slagsmål. Nu befinner jag mig i en miljö där jag smälter in och helt blivit en i mängden. Det är ingen som noterar mig längre. Ingen som gapar och skriker, kastar vattenfyllda kondomer eller snöbollar på mig. Kanske är det det enskilt bästa med att ha börjat plugga. Att allt tjafs och bråk faktiskt har upphört. Jag fnyser till, skakar av mig obehaget av minnena från den våldsamma skolfesten just som buss 163 stannar till vid hållplatsen i Fruängen ca kl 10 minuter över 11. Jag visar mitt SL-kort för chauffören som kanske undrar varför jag till synes helt omotiverat ler så brett. Det beror på att jag just nu i lurarna hör början på den kanske finaste mest och trösterika låten från de åren. ”There is a light that never goes out” med The Smiths. Låten som blivit så symbolisk bland fansen. Hur mycket mörker och hat ni än öser över oss kan ni inte släcka ljuset. Morrisseys röst och Johnny Marrs gitarr är en helig förening. Låten är en av 80-talets allra bästa. En klassiker.

The Smiths: ”There is a light that never goes out”, 1986

~ ~ ~

Nu är det dags att pausa i berättelsen och ställa en kraftigt befogad fråga:
– Är det synd om mig?Nej egentligen inte. Och absolut inte idag. Mina problem och utmaningar är alla ”boringly ordinary middle class problems” som en lärare på en kurs jag många år senare ska gå brukar säga.När jag blir äldre ska jag komma att förstå att det är väldigt många som upplevt tonåren som en jobbig period, en väldigt jobbig period men på olika sätt. Det är mycket vanligt att människor upplever problem under sina tonår. Bara det att jag inte visste något om detta då, då när jag var helt uppe i mitt eget emellanåt nog så melodramatiska tonårsdrama. Jag kände mig så annorlunda och icke-ok, men var samtidigt tjurskalligt och envetet stolt över att våga vara mig själv i den verklighet jag då upplevde som så hård. Det som då var min enda verklighet, som jag fick möta med de verktyg jag hade tillgång till då.

I själva verket är jag en av de mest priviligierade människorna i hela världen. Jag är född i Sverige och uppvuxen i en villa i ett medelklassområde i Stockholm. Jag är vit och jag är man, (bevisligen testad som) mer än normalbegåvad. Jag är lång, straight och har inga funktionsnedsättningar annat än måttlig närsynthet och astigmatism. Inget har nånsin saknats mig materiellt. Jag är frisk och har mått bra så när som på en släng av psoriasis vintern 1986-1987, men de excemen försvann slutligen i Medelhavets salta och varma vatten i juli 1987 – jag återuppstod på sätt och vis där och då.

Med det viktiga perspektivet i minnet, att det inte är synd om huvudpersonen i berättelsen, återvänder vi till den där friska och klara oktoberdagen 1987…

~ ~ ~

1987 är på mer än ett sätt bussresornas år för mig. Det året gjorde jag flera episka bussresor, åtminstone ett par som var flera strån vassare än denna friska oktobertorsdags tur vidare med buss 163 från Fruängen till Bredäng. Vidare in i vardagsäventyret.

Men jag tänker ofta tillbaka på sommarens magiska bussresa genom Europa och jag gör det nu igen här i Fruängen denna kalla höstdag. Det stora äventyret. Det största äventyret. Att tillsammans med fem jämnåriga vänner åka VW-buss från Älvsjö och ut i ett ännu av Kalla Kriget delat Europa med passkontroller vid varje passerad gräns var en enorm upplevelse. Det var en odyssé för mig. En odyssé fylld av starka intryck och oförglömliga äventyr, bl a på Roskildefestivalen.


Den legendariska VW-bussen av 1977-års modell står startklar uppe på vändplan hemma på Humlestigen den 1 juli 1987. Från vänster: Anders, Magnus och jag

Färden fortsatte sedan genom Tyskland, Nederländerna och Belgien in i Frankrike. Vi passerade Paris och bodde på budgethotell i tvivelaktiga kvarter och turistade intensivt som bara 18-19 åringar kan i ett dygn innan vår roadmovie tog oss vidare allt längre söderut i Spanien på väg mot Pyrenéerna, Andorra och Spanien. Det var en väldigt, väldigt vacker resa då vi passerade Orléans, Limoges, Cahors, Montauban på vår väg mot Toulouse och susade nu fram med uppskjuten sidodörr över de böljande gröna sydfranska fälten och vidare mot Pyrenéerna och det lilla landet Andorra. Frihetskänslan var bedövande. Helt enorm. Något liknande hade jag aldrig någonsin känt tidigare. Att vara så långt borta hemifrån mamma och pappa på väg genom det största äventyret i hela mitt liv.


Staffan i VW-bussen där vi rusar fram med uppskjuten sidodörr över de sydfranska fälten nånstans mellan Limoge och Toulouse i mitten av juli 1987

Särskilt minns jag också när vi hade ätit middag nånstans mellan Cahors och Montauban på ett litet franskt värdshus. Vi hittade en gammal rostig gungställning på bakgården bakom värdshuset med utsikt över de vidsträckta åkrarna. Solen var på väg ned. Vi satt och gungade och smälte maten under en stämningsfull halvtimme medan solen sjönk så sakta; genom ett öppet fönster inne i matsalen kunde vi höra hur någon försiktigt klinkade delar av ett stycke av Eric Satie. Jag kände det som att jag kunnat stanna där för evigt. När vi gick tillbaka mot VW-bussen vände jag mig om en sista gång och såg gungorna sakta svänga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var en obegripligt poetisk och vacker upplevelse för 19-åringen. Jag har alltid haft en känsla av att om jag kom tillbaka dit igen, så skulle gungorna fortfarande svänga fram och åter som de gjorde just den tidiga julikvällen 1987.

Suggestiva ”Gnossienne 1” av Erik Satie, 1893

Under de här etapperna ville vi spara pengar och sov därför på enklast möjliga sätt. Och i denna ålder var även ”enklast möjliga sätt” fortfarande fysiskt möjligt eftersom våra tonårskroppar pallade med vad som helst. Två av oss (jag och Robert) sov på golvet i VW-bussen eller på sätena; det var min favorit. De kortaste av oss (Magnus) sov i Packline uppe på busstaket och de andra tre (Staffan, Mats och Anders) sov i tältet som vi dragit ut men inte brytt oss om att slå upp. Det var som en stor extra extern sovsäck. Det funkade. Då.

När vi snirklat oss upp längs hisnande serpentinvägar in i och ned ur Pyrenéerna kom vi in i Spanien, det soliga Spanien. Tjuren Ferdinands Spanien som mottog oss varmt med sina hemlighetsfulla gränsbyar i kvällningen, mötande blickar från människor på små uteserveringar där ljusen just tänts, ”where the streets have no name”. För U2s mästerliga ”Joshua Tree”-platta snurrade i bandspelaren gång på gång. Vackert och oerhört stämningsfullt att glida fram trygg i bilen genom denna suggestiva upplevelse av ljus och värme.

Den kvällen i norra Spanien stannade vi på något som vi tyckte verkade vara ett bra och skyddat ställe, om än något fuktigt, med buskage runt vår lägerplats. Dock hade vi inte mer än hunnit lägga oss ned förrän vi anfölls av skoningslösa svärmar av gigantiska spanska mosquitos, jättemyggor. Rop och svordomar uppblandat med klatschande desperata slag hördes både uppifrån Mange i Packline och grabbarna i tältet. Snart var de tillbaka vid bussen, irriterade på Anders som orättvist hölls ansvarig för detta usla val av lägerplats. Vi hade en nödsituation och fick evakuera. Snabbt. Vi åkte en bit till i det varma nattmörkret. Alla var trötta och griniga och det visade sig nästa dag att det ställe vi tillslut hittade var i utkanten av en soptipp. Det kändes väldigt mycket som Musses, Kalles och Långbens välkända husvagnssemester.


Musse, Kalles och Långbens odödliga morgon vid soptippen

Nu kom vi närmare och närmare spanska kusten som vi till slut nådde strax söder om Barcelona. Vi skrek högt när vi såg det första av Medelhavet; min allra första kontakt med detta i alla avseenden klassiska vackra hav. Här blev landskapet mycket snart torrare och mer ökenlikt förbränt av solen. Ökenkänslan fick mig att tänka på U2s bilder i Joshua Tree-plattans konvolut. Det var en biblisk känsla över landskapet vi passerade Det här kändes verkligen som Guds land och minnena av U2s låt med samma namn, som jag även har med mig i blandbandet på bussen i Fruängen, är starka och bestående.

Videon till U2s ”In God’s country”, fjärdesingeln från den makalöst framgångsrika ”Joshua Tree”-LPn 1987

De sista milen längs spanska kusten, Costa Blanca, blev avsevärt mycket mer spännande än vi tänkt oss. I Valencia gick kopplingsvajern av och vi blev stående. Det fanns ingen verkstad som kunde hjälpa oss. Kanske hade de siesta? Kanske struntade de helt enkelt i ett gäng med lätt uppjagade tonårskillar. Vår superhändige vän Staffan gjorde mot alla odds en provisorisk lagning värdig McGyver som höll nån kilometer, sen sket det sig igen. Nu var goda råd dyra. Men vi upptäckte att det gick att ”springa igång bussen”. Dvs fem man sköt på och en satt vid ratten och försökte tvinga i växeln. När bussen började rulla kom plötsligt ett ryck och det gällde att kasta sig ombord och hänga med. Ugh! Action!

Solen stekte obarmhärtigt och vi svettades floder. Det var en cirkus eftersom Valencia hade ett oräkneligt antal stoppljus och även ett oräkneligt antal spanjorer som skrattade gott och pekade finger åt oss. Vi kunde bara köra köra ca 100 m åt gången, sen var det rött igen och alla utom Anders som körde fick hoppa ut och skjuta igång på nytt. Helt hysteriskt, men efter ett tag när vi alla var dyblöta av svett började det bli litet kul. Vi skrattade, gapade och skrek åt spanjorerna och tog emot ”hyllningarna” med stor värdighet. Det blev en ren show som vi fick köra uppemot tio (!) gånger innan vi äntligen kom ut ur stekheta Valencia och på låg växel kunde rulla de sista milen mot Benidorm.


Mats och Staffan kämpar och skjuter på VW-bussen i Valencia den stekheta julidagen 1987

Till slut kom vi runt en vägkrök i våra modiga 50 km/h och såg plötsligt Benidorm – våra drömmars mål glittra framför oss. Det var ett stort ögonblick som snabbt höll på att bli vårt sista när vi var en hårsmån från att frontalkrocka med en lokalbuss i samband med den vänstersväng som tog oss av motorvägen och in i de spanska charterdrömmarnas stad. Stackars Anders fick mer ovett, men det var snart glömt för nu var vi äntligen framme! Benidorm – detta bubblande festglada näste som sommaren 1987 var the place to be i Medelhavet och då helt dominerad av Stock-Aitken-Watermans produkter.

Vi stannade för att fira vår ankomst med glass och jag minns att de spelade Rick Astleys omåttligt populära brottarhit ”Never gonna give you up” när vi också hörde ett hemskt gnissel då vi repade upp sidan på en sprillans ny vit Fiat Croma. Hjälp! Vi flydde skam till sägandes från platsen för nu orkade vi helt enkelt inte med mer bråk och tjafs. Nerverna var på bristningsgränsen och vi ville bara fram till vårt hotell, det legendariska 80-talsparadiset Tropicana Gardens. Som hämtat hur en Wham-låt.

Rick Astleys omåttligt populära listetta ”Never gonna give you up”. Så här 30 år senare kan jag i alla fall fortfarande konstatera att han sjunger rätt bra och att han på föredömligt sätt avviker från hockeyfrilletrenden

I nöjesmetropolen Benidorm utbröt sedan ett massivt festande helt värdigt sex svenska tonårskillar långt borta från alla föräldrar och svenska begränsningar. Det tycktes hela tiden vara happy hour och barerna och discoteken var så många att de inte gick att räkna. I detta nöjes-eldorado utan dess like skulle vi nu vara i två veckor; ett galet och säkert farligt festande tog sin början. Jag minns att jag blev erbjuden hasch och marihuana redan första kvällen, men tackade konsekvent nej. Knark var och är inget för mig, men jag spottade inte i glaset. Åtminstone inte de första dygnen.


Happy Hour 1: Mats och Magnus i Benidorm, juli 1987


Happy Hour 2: Staffan och Anders i Benidorm, juli 1987


Happy hour 3: Robert och jag i Benidorm, juli 1987 – jag gillade verkligen de där härliga lätta dojorna jag övertagit från pappa  (Notera de tidstypiska pratbubblorna)

Och nej, lika bra att jag förtydligar det direkt här. Jag fick inte napp där heller. Inga brudar för mig i Benidorm. Det närmaste jag kom var två franska och väldigt söta (gissningsvis 14-åriga) tjejer som faktiskt klättrat upp i ett träd utanför vårt hotellrum och busvisslade och bevisligen spanade in på mig när jag bytte om. Och det var ju trots allt en rolig och positiv upplevelse för mig, men det var förstås inte vad jag hoppades på då. Det här var ju ”bara småtjejer, fjortisar”. Nu efteråt måste jag säga att det var riktigt rart.


Vårt magnifika charterhotell ”Tropicana Gardens” i alla sin glans, som en jättelik spansk förvuxen spettekaka

Playa Levante, den östra stranden i Benidorm i juli 1987. Vi anar skyskrapshotellen och bortom dem de berg jag kom att söka mig upp i 

Som tidigare noterats mådde jag bra av solen och de salta baden som var undergörande för mina hatade psoriasis-excem. Så viss hälsosam effekt hade resan utan tvivel på mig. Efter några ytterligare dygn i det blinkande och dunkande charterparadiset orkade jag inte riktigt med i det uppskruvade festtempot – man kan inte äta sig mer än mätt, festa sig mer än trött –  och började ge mig iväg på upptäcktsfärder på nån av de vespor som vi hyrt.


Jag och Staffan på varsin vespa i bergen strax öster om Benidorm, juli 1987

Benidorm var farligt på andra sätt också. Jag körde vespa i 70 km/h på kvällarna utan hjälm och några som helst skydd, dvs i t-shirt, min Matinique-jacka, tunna bomullsbyxor och pappas gamla lätta tennisdojor från 60-talet. En natt körde jag ut från Benidorm och upp bland bergen som ligger österut längs med kusten bortom östra stranden Playa Levante. Vägen snirklade i serpentiner högre och högre upp, bitvis gick det neråt korta stunder och då kom farten upp i dryga 70 km/h. Med vinden i håret och månskenet glittrande i det sammetssvarta Medelhavet var detta en helt euforisk upplevelse. Men livsfarlig. En enda felaktigt rörelse med styret och jag hade flugit rätt ut i terrängen bland vassa klippor och taggiga buskar.


I pappas 60-tals sneakers, axelvaddade uppkavlade Matinique-jackan, linne och vita bomullsbyxor uppe i bergen längs serpentinvägen utanför Benidorm

Högt upp bland klipporna kommer jag till en utsiktsplats med ett stort kors vid vägkanten. Jag blir nyfiken, bromsar in vespan som sladdar litet lätt i vägrenens grus innan jag får ned farten och rullar sista biten fram till korset. Jag liksom dras till det. Det står nåt på korset, sitter en liten platta vid foten av det. Nu står jag alldeles stilla och det har blivit knäpptyst runt mig. Allt är stilla, ingen vind och jag är för högt upp för att längre höra vågbruset nedifrån. Jag ställer vespan, kliver av och böjer mig med för att läsa. Och jag blir alldeles mållös när jag läser.


La Cruz de Benidorm

”In memory of…”. Där står namn och födelsedatum på en schweizisk turist, bara ett par år äldre än jag, som drygt 20 år gammal omkommit i en trafikolycka på denna plats ungefär ett år tidigare. Länge blir jag stående och stirra på texten medan budskapet sjunker in. Vad är det jag håller på med? Benen börjar skaka litet lätt och jag sätter mig ned vid foten av korset och bara andas en stund. Och där vid det stora korset bland klipporna högt över Medelhavet sitter jag länge och andas och tänker. Jag blev sittande där ett par timmar, nynnandes på den underbart vackra och för denna stund mycket symboliska U2-låten ”One tree hill”. Där sitter jag tills gryningen sakta kommer som ett försiktigt ljus från öster över Medelhavet och jag till slut i det första dagsljuset får möta den hisnande panorama-utsikten och havshorisonten i all sin vidunderliga skönhet…

”Oh great ocean, oh great sea. Run to the ocean, run to the sea…”

Det är en djup och stark upplevelse som ska stanna hos mig så länge jag lever. 30 år har gått och jag minns det kristallklart än idag. Det är så stort. För det är första gången jag möter havshorisonten, något jag sedan ofta ska göra och njuta av vid många hav och i många länder. Det är en första smak av en meditativ upplevelse vid havet som ska bli väldigt mycket jag. Nu denna julimorgon 1987 upplever jag detta för allra första gången. En upplevelse långt större än mig själv. En religiös upplevelse om ni så vill. Andaktsfullt kliver jag upp på vespan igen, kickar igång den och kör försiktigt ned för serpentinvägarna tillbaka hem till hotellet. Det skulle inte blir några fler galna turer på vespan. Varken där och då i Spanien den sommaren eller senare.


Utsikt dagtid mot Playa Levante och Playa Poniente från det magnifika korset uppe i bergen (klicka för större bild)

 

U2: ”One tree hill” som är dedikerat till bandets vän och roadie Greg Carroll, en maorier från Nya Zeeland, som omkom i en mc-olycka i Dublin 1986 när han jobbade för bandet. Det var ett oerhört hårt slag för U2 och de dedikerade den kommande succéplattan till honom. Det är fortfarande en av de allra vackraste och mest berörande existentiella poplåtar jag vet. Klippet inleds med några tidstypiska musikaliska listplaceringar innan vi hittar denna låt som etta på Nya Zeelands topplistan tidigt 1988.

”I’ll see you again, when the stars fall from the sky and the moon has turned red over One Tree Hill. You ran like a river, on to the sea…”

”One Tree Hill” finns naturligtvis med mig på det blandband som jag laddat freestylen med denna höstdag långt från Medelhavet och sommarens storslagna resminnen. Men hemresan från nöjesmeckat vid Medelhavet blev minst lika spännande den.

Jag har återvänt från min äventyrliga vespatur i de mediterrana bergen. Efter frukost får jag av receptionen reda på att min mamma har sökt mig och vill att jag ska ringa upp. Vad kan detta vara? Det ska jag snart få reda på.

Det är mycket som känns mer eller mindre misslyckat i mitt liv vid denna tid, men en sak som inte borde göra det är skolan. För det gick väldigt bra i skolan. Det var ett glädjeämne. Samtidigt som det liksom ändå alltid var fokus på det halvtomma glaset. Jag hade inte 5,0. Det räckte liksom ändå inte riktigt hela vägen. Det räckte t ex inte till Handelshögskolan som då framstod som det allra bästa jag kunde ägna de kommande 3 – 4 åren åt. Men som sagt, jag kom inte in på första antagningen för jag hade inte tillräckligt bra betyg, dvs inte 5,0. Men vi som låg ”ganska nära” kunde kallas till det psykotekniska provet – ja det hette faktiskt så – en tidig variant på högskoleprovet med liknande funktion.

Och nyheten om att jag är kallad till detta prov når Humlestigen i Älvsjö i mitten av juli när jag befinner mig borta i Benidorm i Spanien. Jag minns samtalet med mamma i en av hotell Tropicana Gardens telefonhytter (kom ihåg – det finns inga mobiler eller nåt internet 1987) och hur jag fick börja planera för att avbryta min semester och ta mig hem på något annat sätt. Det var inte helt enkelt och självklart då. Det var ett stort projekt för mig då. Jag pratade med olika resebyråer och hotellpersonal med stigande oro att det skulle bli för dyrt, men fick till slut ett gott råd av det svenska par som drev en svensk restaurang i Benidorm. Man kan åka buss hela vägen hem till Stockholm och det kostar bara några hundra kronor för en tonåring som mig. Och bagaget kostar inget extra. Så får det bli.

Jag måste därför avbryta semestern några dagar innan mina vänner som ska hem i VW-bussen. Vi säger hej kvällen innan för när jag tassar upp vid 05.30-tiden i gryningen sover mina vänner fortfarande. En taxi tar mig in till busstationen där den improviserade hemresan med en stor och tung resväska plus en jättebag tar sin början. Allt anpassat till en bilsemester där detta inte skulle behöva bäras längre än från bilen in i hotellobbyn och tillbaka. Nu får jag kånka på dessa tunga väskor för nu skulle jag ta mig hem med buss. Eller snarare flera bussar. Första bytet ska ske i Barcelona och jag vet att jag har 10 minuter på mig och vilket nummer bussen som ska vidare mot Sverige har. När bussen kör ned i ett stort varmt och svettigt underjordiskt garage fyllt av stinkande avgaser tilltar min nervositet.

Föraren kan några få ord engelska men verkar ändå inte kunna förstå min fråga om varifrån bussen till Sverige går, än mindre besvara den. Nervositeten tilltar. Jag får hoppa av bussen och börja leta runt själv. Obehagligt nog är garaget jättestort och jag stapplar fram kraftigt överlastad  med bagage i de svängande lysrörens stickande sken. Svetten rinner i strömmar och avgaserna får mig att hosta och flämta. Det är en mycket stressande och gradvis allt mer obehaglig situation eftersom det dels inte verkar finnas nån personal på plats, dels att de få som finns där tydligen inte kan prata engelska.

Nu är det plötsligt bara 5 minuter tills bussen ska gå och jag har inte pengar till att ta mig hem på nåt annat sätt. Det finns ingen budget för några missar och ingen smartphone för att på nåt sätt lösa situationen. Jag känner paniken komma när jag till slut får ett infall. TYSKA! Efter sex år i skolan kan jag faktiskt prata litet tyska. Och den överviktige gamla spanjor som slagit ut med händerna i en uppgiven gest när jag frågat på engelska ler plötsligt och nickar när jag frågar honom på tyska.

Aha, nach Schweden. Gehen Sie geradeaus und dann links... Jag tackar och tackar och är färdig att krama honom, men springer sen snabbt på skakiga ben med allt mitt bagage iväg enligt instruktionerna. Och mycket riktigt, där står bussen till Sverige.

Det är svårt att beskriva hur lättade jag är när jag kan langa in mina två tunga bagage i skuffen och sen hoppar upp med min lilla lätta ryggsäck med alla värdeföremål i famnen och sätter mig i bussen. Jag är ombord med ca två minuters marginal… Jesus! En euforisk känsla av lättnad sprider sig i hela min kropp när bussen börjar rulla och lämnar det gudsförgätna avgasstinkande underjordiska garaget och rullar ut i det bländande starka solskenet på förmiddagen denna varma sommardag vid lunchtid sent i juli 1987. Jag minns det som en av starkaste känslor av lättnad jag upplevt i mitt liv.

Men nu några månader senare sitter jag i den nästan folktomma kalla buss 163 och ska ta mig genom Segeltorp till Bredäng och tänker på sommarens bussdramatik. Mina buss-odysséer. Men efter den förfärliga upplevelsen i bussgaraget blev det en minnesvärd och spännande hemfärd. Vi rullade norrut och passerade franska gränsen medan mörkret började falla. I den sena skymningen kom vi till utkanterna av Perpignan. Här fick vi stanna och äta vid en enkel gatuservering, men allt smakade himmelskt. Efter maten smet jag ut och tittade på stjärnhimlen och kände sältan i luften från Medelhavet. Nu började det bli riktigt poetiskt vackert – och jag var ju så lycklig över att vara på väg hem min trygga buss. Jag fick upp ett snäckskal ur fickan och höll upp det mot månen. Månen och snäckan i förening. Rymden och havet… Euforiskt lycklig, mätt, belåten och trygg lämnar jag restaurangen och känner grilloset, hör bränningarna från stranden och tror på fullt allvar att detta måste vara den lyckligaste stunden i mitt liv. Kanske är det det?

Obeskrivligt lättad drickandes Cola ombord på min spanska buss på väg hem till Sverige igen

~ ~ ~

Medan buss 163 startar och trögt accelererar i det fruängsgråa längs Fruängsgatan mot Bredäng lägger jag kinden mot den kalla glasrutan och blåser varmt mot fönstret. Det immar snabbt igen. Det är bara några plusgrader varmt nu ute i det strålande klara höstvädret. Sikten verkar i princip oändlig. Kanske borde jag åkt upp i Kaknästornet idag? Jag skrapar upp en tittglugg i imman och tittar upp mot vänster och de höga husen vid Lina Sandells Plan som just nu syns i gluggen. Tankarna går omedelbart i en viss riktning, min första tonårskärlek – A – med världens vackraste leende. Jag vågade i alla fall uttrycka mina känslor, mot nästan (men inte riktigt) alla odds. Det blev förstås nobben och en ironiskt elak förlöjligande gåva fick jag för att jag verkligen skulle förstå att jag hade gjort bort mig rejält. Jag skulle fatta hur fel ute jag var. Och jag var fel ute. Hon var inte intresserad, facts of life.


Kära Fruängen… Well…

Det tog hårt, men jag blev överraskad över min egen reaktion då jag blev förbannad istället för apatiskt förkrossad och gick tillbaka med gåvan och ställde den på trappan hos upphovstjejen, med ett skarpt och tydligt svarsbrev. Det var starkt av 17-åringen. Tonårstjejer kan vara väldigt elaka och här ville livet att jag skulle få en rejäl emotionell snyting. Men jag småler mest åt det redan nu när jag sitter i bussen, för till saken hör här att detta är utrett för längesen. Det blev fel då, men reddes ut redan under studentfirandet och 32 år senare är vi goda vänner och det finns inte en gnutta av hard feelings kvar. Tvärtom! Nu kan vi skratta åt det. För det var verkligen lärorikt. Soundtracket till denna upplevelse är givetvis Depeche Mode. För mellan 14 och 18, 1982-1986, var det väldigt mycket synthpop i mitt liv, vilket också sammanfaller ungefärligen med denna genrers guldålder då detta var ny och väldigt provocerande musik, den första generationen 1980-1985. Men hösten 1987 lyssnar jag inte jättemycket på Depeche Mode. Det finns ingen DM-låt på det anglofila gitarrpop-band som nu snurrar i min freestyle och jag har inte heller några planer att gå på DMs Music for the Masses-konsert på Isstadion. Jag ska senare komma att uppskatta den här plattan desto mer, men just nu är den inte i fokus.

Depeche Mode: ”Lie to me”, 1984 – var inte med på blandbandet den där dagen men ständigt närvarande tre år tidigare då allt handlade om A som nämndes här ovan…

Fokus den här hösten är grubblerier och funderingar av olika slag. Detta för att jag första gången någonsin i mitt liv tillbringar så mycket tid för mig själv, på egen hand. Och att jag inte heller har något dagligt regelbundet sammanhang att finnas i. Jag borde naturligtvis sitta och läsa på heltid de dagar jag inte har något schemalagt, men så blir det inte den här hösten. Det är alldeles för mycket annat som upptar min vakna medvetenhet. Mest funderingar och grubblerier kring kärlek och hur omöjligt det hela verkar. Mina tankar har nästan alltid en negativ ingång i ämnet. Man skulle kunna säga att en negativ programmering pågår med många negativa affirmationer, men det är förstås något jag inte alls är medveten om. Det är ju min verklighet. Den låda jag sitter inne i. Instruktionerna för att ta sig ur lådan sitter på utsidan av lådan. Och jag har ingen mentor eller coach som kan hjälpa mig tänka utanför boxen.

Det här är något som börjat tidigt. Som 19-åring har jag tio års någorlunda medvetet perspektiv på livet. Tio år. Nu känns det inte så mycket, men då var det flera evigheter av tid i 19-åringens liv. Evigheter; t o m Pink Floyd sjunger om det i monumentala ”Time” från Dark side of the Moon (1973) som jag lyssnat mycket på senaste året. Jag börjar känna mig stressad av tiden. Att jag snart ska fylla 20 och min subjektiva upplevelse är att jag har åstadkommit så litet, inte hunnit med, eller t o m misslyckats med, särskilt mycket. Det är mitt perspektiv där och då när jag ständigt jämför mig själv med andra till synes så mycket mer framgångsrika jämnåriga. Det har nu gått tio år av tid sen lågstadiet, när det hela började.

”Tired of lying in the sunshine staying home to watch the rain.
You are young and life is long and there is time to kill today.
And then one day you find ten years have got behind you.
No one told you when to run, you missed the starting gun.”

Denna klassiska text har redan 14 år på nacken när den kommer till mig och träffar mig. Texten är existentiellt brutal och berör mig djupt.

”And you run and you run to catch up with the sun, but it’s sinking;
Racing around to come up behind you again.
The sun is the same in a relative way but you’re older.
Shorter of breath and one day closer to death.

Every year is getting shorter; never seem to find the time.
Plans that either come to naught or half a page of scribbled lines.
Hanging on in quiet desperation is the English way.
The time is gone, the song is over,
Thought I’d something more to say.”

För tio år sedan gick jag i trean på lågstadiet i Herrängens skola. Med 144:an har jag också efter Långsjötorg på vänster hand passerat Apelvägen och den första stora kärleken – M – även den obesvarad. Hon var så alldeles väldigt söt, som en katt. Jag tyckte väldigt mycket om katter som barn, vi hade katt hemma och en katt-komplimang var det finaste man kunde få av mig när jag var 9-10 år gammal. Jag har förstås inte ABBA med på den engelska mixen jag lyssnar på nu men ”SOS” och ”Knowing me, knowing you” kunde ha varit ett lämpligt soundtrack för den söta och oskyldiga historien. Det är egentligen bara ett sött minne för mig, även om det är en del av en negativ trend som gick som en röd tråd genom hela min uppväxt.

ABBA: ”Knowing me, knowing you”, 1976 – väldigt mycket M för mig


Konsum vid Långsjö Torg längs 144:ans rutt mot Fruängen. Fotot är taget 1977,  som det såg ut när M var allt för mig, men det såg i princip likadant ut 10 år senare


Långsjö Torg 1983, med tidstypisk buss jag färdades i några år senare, detta är dock 141:an

Fler foton från Älvsjö, Långsjö, Herrängen från denna tid och äldre, här går det också att dra upp dem i större format:
http://cawext.ablm.se/index.php/Detail/Object/Show/object_id/12402
http://cawext.ablm.se/index.php/Search/Index?search=L%C3%A5ngsj%C3%B6plan

144:an har också passerat stationen Herrängens gård och bortom den ligger Sjöhagsvägen och där bodde E, nästa stora kärlek. Jag frågade chans och fick officiellt nobben första gången. Bee Gees ”How deep is your love” eller snarare nåt med ELO, kanske ”Sweet talkin’ woman” – ”So sad if that’s the way it’s over…” kunde ha varit ett lämplig soundtrack för detta inträffade nån gång i fjärde klass 1978-1979 i hjärtat av disco-eran då jag efter ABBA fått brittiska ELO från Birmingham som mina stora idoler. De balla grabbarna lyssnade på KISS och Sweet. Jag och tjejerna lyssnade på ABBA och ELO. Och redan då 1987 hade de sorglösa 70-talsminnena fåt ett särskilt varmt färgfilter och ett särskilt vackert motljus. Redan då var 70-talet fruktansvärt längesen och väldigt annorlunda. Känslan var kanske att det då var ännu längre bort än nu. Sorglösa barndomsminnen. Nu var det väldigt annorlunda. En mycket hårdare värld.

ELO: ”Sweet talkin woman”, 1977 – oerhört mycket E för mig

Buss 163 lämnar Fruängen och Herrängen bakom sig. Vi kommer till Vantörsvägen och de ännu öppna gräsytor och små fält runt korsningen som nu är kraftigt förtätade och tar höger mot E4 och Hägersten samtidigt som ”Right here” med australiensiska The Go-Betweens rullar igång.


Korsningen jag befann mig i där och då. Fotot är taget i december 1976, men det såg precis likadant ut 11 år senare. Nu ser det helt annorlunda ut, förtätat och förändrat. 

För jag lyssnar ju på ett analogt kassettband som rullar i en liten bärbar bandspelare i skinnjackans innerficka. Det är en väldigt fin och söt poplåt, en singel från februari i år, med detta bedårande sympatiska indieband som också befann sig på Roskilde i somras. Vilken festival! Jag tänker på det gång på gång hur fantastiskt det är att alla dessa band och artister faktiskt sammanstrålade där i somras. Och att jag var där. För på den här tiden lyssnade jag på väldigt mycket samtida musik med kontemporära band som jag också kunde se live eftersom de inte lagt av för en massa år sedan. Men det är också sant att det är vännen Jonas som upptäcker de flesta av de här akterna som vi lyssnar på, snackar om och springer på konserter för att se.

The Go-Betweens: ”Right here”, 1987, första och bästa singeln från årets platta ”Tallulah”

Jag kisar mot solen när bussen far längs Vantörsvägen på väg mot Bredängsmotet där vi ska korsa E4. Go-Betweens spelar på och jag blundar och får den där speciella varmröda färgen genom slutna ögonlock. Det känns faktiskt riktigt bra att ha klarat av allt det som våren, sommaren och hösten 1987 så här långt skickat på mig. Det har hänt en hel del. Varit en hel del. Jag andas djupt och lugnt och njuter av att få slappna av med bra musik i lurarna. Och just idag, dagen efter en tenta, kan jag faktiskt med gott samvete ta ledigt från studierna. Bussen rullar på och över E4:an.

”Whatever I have is yours, and it’s right here…”

När jag slår upp ögonen igen passerar vi redan Ugglemossvägen på höger hand där vi svängde in för att komma till Backvindeln och det radhus som mamma och pappa hyrde 1974, vår allra första tid i Stockholm. Ja den allra, allra första tiden var i en lägenhet i Västra Flemingsberg men där var kulturchocken för stor för familjen som flyttat in från Jönköping. Det var kiss i hissen, kanyler i trappuppgången och ”fyllegubbar” som slogs med kniv nere på parkeringen. Har ett bestående minne av hur pappa ringer till polisen just för att två ”fyllegubbar” drar kniv utanför vårt fönster och börjar slåss och göra utfall mot varandra. Det var litet otäckt för 6-åringen.

Jag har nyligen jobbat många år i Flemingsberg och kan garantera att det är mycket bättre nu. Men då 1974 var det för stökigt för att barnfamiljen från landet skulle kunna finna ro där. Jag och min bror flyttades till mormor och morfar i Uppsala medan de letades nytt boende. Ganska snart hittades ett andrahandsboende högt uppe längs Backvindeln i Mälarhöjden, precis ovanför Bredäng. Vi bodde alldeles nära ”Teletornet i Bredäng” eller Sätra radiolänktorn som jag senare förstått att det hette. Tornet, som är ett känt landmärke i Stockholm sydväst, var otroligt högt för 6-åringen, drygt 60 meter. När jag satt vid dess fot och tittade upp var det som hela himlen rörde sig runt tornet, en hisnande känsla. Det var som om molnen kom närmare. Jag är som 6-åring väldigt fascinerad av torn eftersom jag redan då är en stor Tolkien-fan och tycker alla former av torn är spännande. Den känslan har bara delvis gått över nu 44 år senare.


”Teletornet i Bredäng” a k a Sätra radiolänktorn i en bild från 2016, men då 1987 och ännu tidigare 1974 var tornet betonggrått

Så denna bussfärd tar mig verkligen förbi min tidiga barndoms kvarter med lekskolan på Hattmakarbacken där jag var en av de allra äldsta och den ende som kunde sköta grammofonen, skivspelaren. Ja det där med musiken började tidigt. Just då var det mycket Björn Skifs en period och ”Hooked on a feeling” som gällde, eller ”HoggaTjacka” som vi kallade den. ”Calle gratuleras på 7-årsdagen av barnen och fröknarna på lekskolan”. Det lilla kortet fick jag i februari 1975 och har det fortfarande kvar nånstans nere i en låda källaren. Några av de barnen på lekskolan skulle jag träffa drygt 10 senare i Brännkyrka gymnasium då barnen från Stockholms sydväst olika delar återförenades som tonåringar.

Björn Skifs och Kisa Magnusson (!) live i ”Hooked on a feeling” i ett klipp från SVT 1973 – det slår mig hur alldeles väldigt bra de sjunger…

Nu har bussen inte långt kvar till Bredängs tunnelbanestation. Vi åker nedför Bredängsvägens backe och när vi närmar oss busstorget i skuggan av den 180 meter långa tunnelbaneviadukten imponeras jag av min analoga mixning när finstämda ”Right here” övergår i upptempo-gitarrpopen med Westworld. ”Sonic Boom Boy” var en favorit under vårens studentfirande och jag ler när jag tänker på det som nu ligger ett halvår tillbaka i tiden.

Westworlds video till ”Sonic Boom Boy” från februari 1987, de får beskrivas som ett riktigt onehit-wonder, men jag var väldigt förtjust i den här partylåten.

Och när jag tänker på studentfirandet är det förstås omöjligt att inte tänka på den senaste stora kärleken, den andra och sista stora tonårskärleken – M, igen. Det skulle inte bli större och mer än så. Lyckligtvis. Att lägga ett drygt år av sitt känsloliv på att på avstånd dyrka och mystifiera en relativt främmande person på det sättet brukar ses som en klassisk tonårsföreteelse. Och det var väldigt mycket jag de sista två tonåren i mitt liv. Det var väldigt mycket så. Väldigt mycket drömmar och fantasier om vad som kunde hända och borde hända. Slutligen blev det också litet verkstad och litet handling och det såg för en magisk stund ut att gå åt rätt håll, men sen… Ja… Det hela är egentligen längesedan över sent i oktober 1987 när buss 163 stannar i Bredäng och jag släntrar av bussen vid 20 över 11 på förmiddagen i det vackra senhöstvädret den här oktobertorsdagen, men minnet finns kvar och funderingarna kring varför det blev som det blev. Kanske finns det ännu en chans att hon ska höra av sig igen…?

~ ~ ~

Det är åter dags för en reflekterande paus i berättelsen, vi stoppar en stund och återvänder till nutid…

Ibland önskar jag önskar verkligen att jag hade kunnat få vara min egen mentor. Jag hade velat bjuda den här killen på lunch, ta ett långt snack med honom. Peppa honom. Det kunde han ha behövt, killen som lyssnade på ”Sonic Boom Boy” och gick mot tunnelbanan för att ta sig upp på perrongen och fortsätta längre söderut längs linje 13 än han nånsin tidigare gjort. Men, ingen mentor dyker upp. Ingen tidsresa är möjlig. Han hade ingen mentor och fick hantera sin funderingar och grubblerier på gränsen till vuxenlivet helt själv just den hösten när han behövde stödet som bäst. Men jag ser honom fortfarande när han försvinner in i tunnelbanestationen och tar rulltrappan upp med sina tankar om vad det var som gick fel med M. Vad som kunde ha blivit annorlunda? Tankar jag idag skulle avfärda som ett helt meningslöst slöseri med tid.

Och när jag ser honom försvinna tänker jag på Nick Hornbys roman ””High fidelity”” från 1995. Att den här 19-årige killen har en hel del gemensamt med den nu klassiska engelska 90-talsromanens huvudperson Rob Fleming och hans misslyckade kärlekshistorier. Och jag hade helt säkert gillat filmen redan då, men den ska inte komma förrän om 13 år.

Men kanske, och troligen, var det förstås lika bra att jag inte från min nutids allvisa och upphöjda position kunde ha fått gripa in i tonåringens öden och äventyr och så att säga ”styra upp” det hela. Att allt istället fick ha sin gilla samtida gång genom alla ups and downs. Att jag skulle få gå igenom allt detta och ta in alla de upplevelserna och känslorna av längtan, förhoppningar, extatisk glädje och stor besvikelse och ännu större avslutande saknad. ”Nothing by chance” som jag lärt mig av Richard Bach. För det där sista stora tonårskärleksäventyret var verkligen ett äventyr. Om än ett tämligen kyskt sådant. Helt oskyldigt. Men desto mer lärorikt och som hämtat hur en romantisk amerikansk high school-film. Fast bättre. Och på riktigt.

~ ~ ~


Kära Bredäng… På bilden nere till vänster syns teletornet i Bredäng i all sin forntida gråa framtoning (klicka för mycket större bild)

Jag stannar till precis utanför Bredängs tunnelbanestation i den starka höstsolen, känner mig iakttagen, vänder mig om och scannar av Bredängstorget, men det är ingen där. Faktiskt helt foktomt för ögonblicket. Tittar på mitt digitala armbandsur, Moretime, och noterar att klockan är 11.24 denna den sista torsdagen i oktober 1987. Kanske kan jag nånstans känna det, men är förstås helt omedveten om att jag har en betraktare 30 år in i framtiden som följer mig med blicken från sin plats i tidsrummet och ett antal läsare, en del välkända andra ännu okända, som följer mina steg via ett för mig ännu helt okänt framtida science fiction-medium. Dessa för mig helt hypotetiska och ännu helt okända föreställningar förblir okända och jag lämnar det starka solskenet utanför och kommer in i tunnelbanestationen.


Entrén till Bredängs t-banestation under gångbanan och spåren är sig väldigt lik nu 30 år senare

Det är egentligen lunchtid nu, men tack vare min sena frukost är jag inte ett dugg hungrig. Med några snabba långa kliv värdiga Vidstige är jag framme vid rulltrappan och på väg upp. Jag går i rulltrappan, som alltid. Står aldrig still. Och medan jag går tänker jag på henne igen – M. Det har varit en lång resa med henne i tankarna och jag har inte haft nån coach som kunnat hjälpa mig hantera situationen på ett mer rationellt sätt än mitt eget tonårsupplägg som bygger på ältande och offerkofta. Jag tycker ganska synd om mig själv. Jag tycker att situationen är orättvis. Jag håller fast vid situationen och har svårt att släppa den.

Känner mig litet torr om läpparna, känner med tungan längs tänderna på insidan av munnen och njuter av det faktum att tandställningen är borta. Det har den varit i mer än ett år nu. Ett fantastiskt lyft för mig som i princip inte log mellan 1983 och 1986 då jag från 15 till 18 hade min ”dubbla räls”, dvs fasta tandställning både uppe och nere. Plus nackdrag och fem (!) olika gummiband på nätterna.  Herregud vad jobbigt det där var och då särskilt varje månad då rälsen drogs åt och tänderna ömmade och jag fick äta soppa och flytande föda ett par dagar. Känner med tungan längs de nu jämna tandraderna och njuter av känslan.

Närmar mig toppen av de ovanligt långa rulltrappan och tänker för ett ögonblick på Izabella Scorupco som jag brukat se hänga här på Bredängs t-bana under de senaste året. Men nu är det mitt på dagen en vardag och Izabella är förstås i Brännkyrka. Hon går ännu bara i tvåan denna höst, men blev en välkänd profil i plugget mitt sista år då det var känt (och lätt att se) att hon var fotomodell och då hon och hennes balla tjejgäng brukade stå och röka utanför entrén, slänga ur sig kaxiga kommentarer och jobba på att se just ”balla” ut i sina omfångsrika permanentade jättefrisyrer. Jag har snabbt och fördomsfullt intuitivt bedömt henne som ”snygg dryg discobrud” och intresserar mig därför inte så mycket. T o m jag inser redan då att allt annat vore helt bortslösad tid. Att hon kommer att bli både sångerska, skådis och Bond-brud har jag förstås inte heller en aning om där jag går fram mot spärrarna och visar kortet för spärrvakten. SLs månadskort kostar 190 kr och jag tycker att det är mycket pengar. När jag går ut på perrongen rullar Anglopop-bandet vidare in i ytterligare ett av de eminenta indieartister jag sett på Roskilde i somras. Voice of the Beehive. Jag tycker fortfarande namnet är väldigt spännande. Och den här typen av gitarrpop med indieförtecken är något jag lyssnar väldigt mycket på denna höst.

Voice of the Beehive-singeln ”I say nothing” hörde jag första gången live i Roskilde i juli men singeln är sprillans ny i oktober 1987 liksom det mixade band jag lyssnar på

Jag går fram längs med den långa perrongen som är som en bro över Bredäng. Det är fortfarande nästan helt vindstilla och jag slår mig ned på en bänk och väntar på tåget som ska ta mig söderut längs röda linjen mot Norsborg. Jag har aldrig varit i Norsborg tidigare. Det här ska bli första gången. Blir spännande att se vad jag hittar där? Det enda jag vet är att en av Ms vänner bor där. En mycket sympatisk och ödmjuk tjej i parallellklassen som råkade vara i Benidorm när jag var där. Vi träffades trevligt nog en kväll där och tog en drink och snackade litet. Väldigt avslappnat och trevligt bara. Tänk om det kunnat vara så enkelt med M?

”There is a place somewhere,
some times you’ll find me there.
And If I am alone
I will be sitting on the stairs.

I’ll be as good as new.
One of the lucky few,
who’s laughing at the joke, and
as I leave I laugh for you…”

Voice of the Beehive gör rätt bra och kluriga texter också tycker jag. Precis som Lloyd Cole och The Smiths säger de mig nånting. Nånting om utanförskap. Nånting som jag tror att jag är ganska ensam om. Litet The Smiths-light kanske? Och där jag sitter på bänken i solen tänker jag på när jag plötsligt såg M för första gången i Brännkyrkas ljushall. Jag har naturligtvis stenkoll på när det var, nämligen våren 1986 i tvåan. April. Jo jag hade ju sett henne nästan varje dag i snart två års tid, men det här far första gången jag såg henne. En lång, avslappnad och till synes litet sömnig tjej som satt med sina tjejkompisar vid ett av borden i ljushallen och spelade kort. Hon hade page och jag tyckte hon var jättesöt. Verkade lugn och litet blyg. Inte kontaktsökande. Höll låg profil. Jag föreställde mig att det var nåt drömskt och poetiskt över henne. Det gillade jag alldeles speciellt. Hon såg litet ensam ut på nåt sätt. Och det gillade jag också. Och jag ville få bli den som skulle få ändra på det…


Jag på Bredängs perrong, södergående senare samma år, vintern 1987-1988 (klicka för större bild)

Jag började prova olika sätt att försöka få kontakt med henne. Att få ögonkontakt t ex. Men det var svårt. Det var väldigt svårt att nå fram till henne. Det var betydligt lättare att få kontakt med hennes kompisar som liksom fanns där runt henne hela tiden. Hon gav ett väldigt skyggt intryck och jag lyckades inte få kontakt med henne under de två månader som återstod innan examensdagen då 67:orna tog studenten den 6 juni 1986 och sommarlovet utbröt. Mitt sista sommarlov. Jag tänkte mycket på M under sommaren och såg till att ta mig en och annan cykeltur till Vinterviken och Mälarpromenaden i närheten av där hon bodde. Egentligen samma metod jag använt mig av redan tio år tidigare på Apelvägen i Herrängen. Även då utan framgång. Jag såg aldrig M den sommaren 1986, men tänkte mycket på henne. Idealiserade henne och drömde om henne. Så mycket idealiserande tonårsförälskelse det går att föreställa sig. Under månaderna som gick skrev jag också på en diktsamling, ”Ljusa dagar och mörka”, som en parallell dagbok till det jag kände och upplevde.

Hade jag kunnat hade jag kanske klivit genom the space-time-continuum och landat där på badberget i Örnsberg och förklarat för mig själv att det jag ägnade mig åt på mer än ett sätt var definitionen av dumhet. Att göra på samma sätt gång på gång och hoppas på ett annat resultat. Change the recipy! Men här ändrades inga recept, inte på nästan ett år till. Så de positiva resultaten uteblev.

Till ackompanjemang av Ratata och tusen och en solstänkt romantisk dagdröm kom så och gick den vackra och minnesvärda sommaren 1986 i Sverige och 68:orna, de blivande ”Class of ’87”, var snart åter tillbaka i gymnasiet i Brännkyrka. Ute i den stora världen hade statsminister Olof Palme blivit mördad på Sveavägen i Stockholm och jakten på hans mördare hade nu pågått i ett halvår. Men jag var övertygad om att de snart skulle ta mördare. Hasse Holmér lät så övertygande när han målade upp sina metaforer om ljus i tunnlar och höll upp det aktuella mordvapnet, ja åtminstone en revolver av samma grovkalibriga modell inför otaliga smattrande kamerablixtar – Smith-Wesson 357 Combat Magnum.  Jag hade sommarjobbat på anrika Albert Bonniers Förlag på Sveavägen och passerat mordplatsen varje dag i mer än en månads tid. Framförallt hade jag pryat på Bonniers redan i mars och då passerat det stora vackra havet av röda rosor på mordplatsen medan det var som allra störst.


Hans Holmér (1930-2002) i det klassiska fotot med Smith-Wesson

Jag presterar en väldig massa drömmar ackompanjerade av musik på pojkrummet om föremålet för min kärlek, men lyckas inte på en hel höst och en hel vinter få kontakt. Blir däremot bekant med några av hennes sympatiska vänner, en oväntad men trevlig bieffekt som med tiden snarast ska bli en huvudeffekt. Två anonyma kärleksbrev gör naturligtvis inte susen, trots att de är hyfsat fyndiga och delvis rimmade. Inte heller ger ytterligare ett antal promenader i grannskapet något resultat. Att jag skriver dikter om det jag upplever är förstås också det helt okänt för alla utom mina närmsta vänner.

I slutet av april 1987 uppbådar jag så slutligen tillräckligt mycket mod att ringa för att bjuda ut henne på bio. Jag tycker det verkar vara en bra idé. Det tycker jag fortfarande. Och det borde ha kommit tidigare. Jo då, med maximal tonårsvånda händer det sig att jag efter säkert 10 svettiga minuter vid den gamla snurrskivetelefonen ringer till henne. Det här är ljusår utanför min 19-åriga komfortzon. Lillasyster svarar borta i Örnsberg, räcker över luren till M och så får jag till slut prata med Henne. Och får nej tack utan att det på nåt sätt är ett otrevligt samtal. Jag blir väl inte särskilt överraskad trots allt. Det är ju så här det brukar vara. Men naturligtvis är det också en enorm besvikelse. En stor svart plump i kärleksprotokollet som i det här fallet hunnit bli ett helt år långt.

Men jag blir åtminstone inte utskrattad i plugget efter detta. Hon håller en sympatiskt oberörd attityd, låtsas inte om att något hänt och verkar inte ha något behov att markera extra distans. Det hedrar henne tycker jag, som åter får spela den grandiose förloraren, den missförstådde hjälten, och ordinerar mig extra mycket lämpligt nedstämda The Cure, Sisters of Mercy och Ratata-låtar på min kammare för att hantera situationen.

The Cure: ”A night like this” från klassiska ”Head on the Door”-LPn från 1985; en för mig oerhört central låt som blev synonym med tonårskänslan av ständiga avsked och förluster

Ratatas deppiga och längtansfulla ”Om du var här” kom på deras platta ”Mellan dröm och verklighet” 1987 och spelades flitigt den aktuella våren 

Men så händer det nåt ett par veckor senare. I mösspåtagningens vimmel på skolgården den 12 maj får vi ögonkontakt, bara en sån sak, och hon ser inte negativ ut. Vi tittar på varandra i ett par sekunder, vilket är en jättelång tid. Jag vill så gärna säga något och det ser ut som att hon kanske också vill det. Men det är så mycket folk överallt runtomkring oss. Det går bara inte. Men kanske ska det ges en till chans till kvällen?

För denna kväll den 12:e maj äger den första studentskivan rum. Detta händer sig på Glädjehuset på Holländargatan, gamla Kårhuset, som ockuperats av revolutionstörstande studenter 19 år tidigare, samma år som vi som ska fira ikväll föddes. Nu är detta en festlokal. Det är första gången under de 14 långa månaderna som jag och M kommer att vara på samma fest. Detta tillfälle får inte gå till spillo. Att jag är laddad inför denna kväll är naturligtvis bara förnamnet. Först har vi tagit en öl på legendariska Bellman på Bellmansgatan där öl inte sällan serverades även till minderåriga, men nu har vi ju alla åldern inne. Sen laddar vi hemma hos vännen Henrik i hans etta på Hornsgatan nära Mariatorget. Där återfinns även vännerna Anders (som kommer att vara en av våra två chaufförer i VW-bussen om några månader) och Peter. En smått legendarisk kulttillställning som kunde förtjäna en egen blogg. Henrik var den förste i vår klass som flyttat hemifrån, vilket givetvis lockat till sig många sådana aktiviteter. Henrik har körkort, bil och även MC-kort vilket renderar honom stor respekt och välförtjänt kraftiga vuxenpoäng i mina ögon.

Nåväl, vi anländer peppade och laddade inför studentskivedebuten. Det känns förstås väldigt spännande för mig att gå runt och kolla placeringskorten och att plötsligt få se henne dyka upp. Nu är vi i samma lokal, på samma fest. Men nästan genast händer sedan något mycket utmanande. Klassens snyggaste kille kommer plötsligt fram till mig och börjar irriterande nog prata om M. Han undrar om hon är singel för han har siktet inställt på henne. Han ska ragga upp henne. Helvete! Detta gör mig naturligtvis oerhört frustrerad, för han har inte bara utseendet för sig utan även mycket av det självförtroende som jag saknar i dessa sammanhang. Varför ska just han komma och börja snacka – med mig – om just henne ikväll? Hur grymt och orättvist kan inte livet vara?
Men jag förstår det ju inte än, har ju inte läst nåt av Richard Bach än så ”nothing by chance” är ännu ett okänt begrepp för mig. Men jag ska snart få uppleva en av de stora poängerna med detta begrepp, för Livet har nu en av sin stora överraskningar beredd för mig.

Så kommer det sig att jag efter sittningen med skagentoast, filet oscar och hovdessert snart befinner mig i ett hörn av det rymliga dansgolvet med ett t blå-grön-gult förväntansfullt blinkande ljus omkring mig. Här är jag bland människor som till övervägande del känner mig, så här blir det inget bråk. Och hon finns där i mängden. Klart att det känns speciellt, stämningen är elektrisk. Jag tycker om att dansa och har redan hunnit skaffa mig en ansenlig vana från många klubbesök under gymnasieåren, så på dansgolvet känner jag mig mentalt stark. Och det kan jag behöva ikväll inför den utmaning och tuppfäktning som stundar. Jag är på hugget, håller koll på M och väntar på mitt tillfälle att bjuda upp när det till slut måste komma en tryckare. Men det dröjer förstås. Och jag får dansa till mycket av den dåtida dussinmusik jag egentligen inte gillar. Smällar jag får ta och kan leva med en sån här kväll. Men det spelas inte bara disco ikväll. Pretenders ”Don’t get me wrong” är en av låtarna i ett rockigare upptempo-parti som DJ presterar bra och är något jag gillar som ett avbrott i det vanliga dussindisco-flödet. Det här är också en låt som jag starkt förknippar med M och året ”med” henne:

”Don’t get me wrong
If I’m looking kind of dazzled
I see neon lights
Whenever you walk by

It might be unbelievable
But let’s not say ”So long”
It might just be fantastic
Don’t get me wrong…”

The Pretenders: ”Don’t get me wrong” från 1986 var även filmmusik i den kommande Bondfilmen ”The Living Daylights”, 1987

Sweets ”Ballroom Blitz” får naturligtvis fart på många av oss och självklart även mig. Jag håller mig relativt nära på dansgolvet så jag ska vara beredd om det kommer en tryckare. Nu gäller det att hålla sig framme. Nu avgörs det. Och så… Sweet tonar ut och då ljuder de första tonerna av en lika klassisk som monumental tryckare i form av ”When a man loves a woman” med Percy Sledge. Jag snurrar runt och tar ett steg i rätt riktning för att bjuda upp. Men se på f-n! Just han som inte får vara före mig är steget före och är på henne direkt och bjuder upp. En jättelik besvikelse är på väg att explodera i mig. Men då… I ett ögonblick av gudomlig rättvisa upphävs naturlagarna och ett helt liv av upplevda nitar och grymma nobbar löser sig till intet. För vad är det som händer? M tackar nej till den självsäkre snyggingen och vänder sig bort från honom och istället mot mig. Och ler hon inte t o m när hon sträcker ut handen och frågar:

”- Vill du dansa med mig?”

Percy Sledge framför sin stora hit (introducerad av Otis Redding) kanske den ultimata tryckaren? ”When a man loves a woman”, 1966

!!!
Tiden bromsar nu in och växlar ned till krypväxel och ultrarapid med förstärkta sinnesförnimmelser. Filmen saktar in. För nu är det som på film. Precis som på film. Fast bättre, för detta är på riktigt.  Som i trans sträcker jag ut en hand, bara nickar och rör plötsligt vid henne för första gången. I nästa ögonblick är hon alldeles nära mig i sin blåa kavaj. Jag känner doften av hennes parfym och hoppas att jag fortfarande luktar litet av pappas fina Christian Dior som jag lånat kraftigt av just denna kväll. Jag andas in och sträcker på mig i alla mina nu stolta 193 cm och kramar om henne och börjar dansa, hittar rytmen med henne; håller denna långa fina tjej i mina armar. Jag känner hennes mjuka ljusa hår mot min panna. Nu är det vi som dansar. Nu händer det. Det är en dröm och en mycket vacker scen.

Det krävs ingen större inlevelseförmåga för att förstå att detta är en sagolik upplevelse för mig. Hon är så pass lång att hennes kind kommer alldeles nära min trots att jag sträckt på mig. Oj… Det här är eufori. Eufori som jag hört talas om men inte upplevt på detta sätt. Det känns som att dansa på en scen i en film, men den här gången är jag inte nervös för jag kan dansa och vi dansar bra tillsammans. Vi dansar tillsammans och jag svävar viktlös i en högre rymd…

~ ~ ~

Just här tar vi åter en liten paus i berättelsen och fryser detta ögonblick. För det är ett mycket viktigt ögonblick för mig år 1987. Nu är det verkligen inte synd om mig. Kanske känner jag även där och då att det är fler som ser oss när vi dansar, fler som anar hur stort detta är? Kanske kan blickarna från den framtida publiken i tidsrummet på något sätt kännas över tid och rum? På många sätt det finaste jag varit med om dittills i mitt liv. Från min blickpunkt i tidsupplevelsen 30 år senare kan jag – och du som läser – betrakta detta och se att upplevelsen aldrig skulle varit så stark om jag inte gått igenom allt det jag gått igenom tidigare. Jag har tagit tid på mig för att återberätta mycket av det som hände på vägen fram mot detta ögonblick för att det ska gå att empatiskt ta till sig hur stort det är, detta som inträffar på Glädjehuset ca kl 22.00 tisdagen den 12 maj 1987.

Med facit på hand kan jag konstatera att det här i själva verket är höjdpunkten och epicentrum för min romantiska tonårsupplevelse som varit så full av besvikelser. Detta är den romantiska tonårsdrömmens tonårsdröm. Och naturligtvis skulle det inte ha känts så fantastiskt euforiskt underbart om jag inte gått på alla de pumpar jag gått på och dessutom på själva mållinjen ha utmanats av klassens snyggaste kille som haft synkroniciteten att utmana mig just ikväll. Ögonblicket skulle naturligtvis inte ha smakat så sagolikt gott om det inte varit för alla smärtsamma ögonblick innan detta underbara ögonblick som Livet tillslut bjuder mig på.  Nothing by chance…

Så släpper vi pausknappen, släpper ögonblicket fritt och låter den frusna tiden flöda igen. Paret dansar vidare.

~ ~ ~

Den klassiska 60-talstryckaren tonar ut och övergår i ännu en tryckare. En riktig 80-talsfluffig jättegräddtårta med maränger. ”Somewhere out there” med Linda Ronstadt och James Ingram. Ska vi dansa en till frågar jag och det vill hon. Så vi fortsätter att gunga tillsammans och vrider oss sakta kring vår axel som två himlakroppar vars gravitation till slut fångat in varandra.

”Somewhere out there” är en sockersöt ballad från Disneyfilmen ”Resan till Amerika”, 1986

Och när även den dansen är slut tar jag båda hennes händer, ser henne i ögonen och säger med lika oväntat som fullkomlig självklarhet:

– Nu pratar vi med varann du och jag!

Och det vill hon. Och så blir det. Hand i hand går vi bort mot sofforna och sätter oss alldeles nära varandra och orden bara flödar ur mig. Nu får hon reda på vem som skrivit de anonyma kärleksbreven. Vem som försökt fånga hennes uppmärksamhet i mer än ett års tid. För hon sitter verkligen där och lyssnar på mig och hon lyssnar uppmärksamt. Det visar sig att hon inte kunnat tro att det var henne jag tittat på. Hon hade uppskattat de fina brev hon fått och verkligen hoppats att den okände brevskrivaren skulle ge sig till känna. Hon har känt sig väldigt ensam under året som gått och längtat väldigt mycket efter att träffa någon. Så där har vi gått båda två på varsin kant, utan att få kontakt.

Och nu har hon alldeles precis träffat någon. Ugh! Det var därför hon tackade nej när jag ringde och frågade om dejten. Jag ringde helt enkelt litet försent. Hon har precis träffat en annan kille så min timing är oturlig. Men vad det betyder för mig att faktiskt få prata med henne, uttrycka vad jag känner och har känt, att få ge mig till känna. Det kan inte underskattas. Det är en alldeles ljuvlig upplevelse jag har den här kvällen och den förminskas inte på något sätt av att den naturligtvis beroende på hur man ser det, kommer försent. Är glaset halvfullt, halvtom eller rent av redan uthällt? Men redan då i min pessimistiska värld är glaset mer än halvfullt. Den årslånga isen är bruten mellan oss och för mig känns det som att en livslång förbannelse äntligen är bruten. Vi talar också litet med varandra i plugget efter detta och nån mer gång i telefon. Vi har fått kontakt. Det känns naturligtvis helt fantastiskt trevligt och fint för mig och jag hoppas på att kontakten ska få fortsätta, åtminstone som vänner.  För kanske ska vi åtminstone bli vänner? Detta med den eventuella vänskapen är fortsatt en viktig och ännu inte slutligt ältad tankemöda för mig där jag sitter på parkbänken på Bredängs station som en gammal man försjunken i och mitt uppe i alla dessa vackra bittersweet-minnen..

Studentfirandet i maj-juni 1987 rymde många starka upplevelser, inte minst mitt möte med Ratata och självaste Mauro Scocco som jag också minns med särskild glädje. Att få några goda råd på vägen av min store idol Mauro i min omtumlande hjärta-smärta-belägenhet var givetvis alldeles perfekt för 19-åringen. Denna spännande upplevelse är väl beskriven här.

Men så avbryts jag i mina tankar av dunket i rälsen. Jag tittar upp. Det gröna tunnelbanetåget kommer så plötsligen ur tunneln från Mälarhöjden och glider inbromsande in på Bredängs viadukt och jag ställer mig upp på perrongen i det starka solskenet. När de gröna vagnarna rullat in och kommit till ett stopp kliver jag på längst bak i första vagnen. Det är mitt på dagen så jag behöver inte tänka i några säkerhetstermer var jag ska sitta för att undvika bråk. Kastar en blick på armbandsuret och noterar att hon nu är 11.35.


En södergående grön C4-vagn på väg mot Norsborg fångad på Fittja station som jag snart kommer passera

Jag vet det inte då, men vagnen heter C4 och modellen tillverkades 1960-1967 i 200 exemplar och rullade ända fram till 2001. Men 2001 är ännu science fiction-betonad framtid jag ännu inte kan föreställa mig. Kanske ska det finnas en månbas då? Eller åtminstone en rejäl rymdstation i omloppsbana kring Jorden? Om inte Jorden hunnit förintas i kärnvapenkrig. Men Reagan och Gorbatjovs fredssamtal verkar ju vara på gång att ändra det dödläge som rått mellan supermakterna sen slutet på 40-talet.

Alla dessa tankar rusar genom mitt huvud när jag kliver in i den gamla gröna C4-vagnen och slår mig ned på det gröna skumgummifyllda galonsätet. Med den vane t-baneresenärens säkra reflexer parerar jag rycket när tåget och startar och accelererar bort från plattformen. Jag slår mig ned smidigt och bekvämt och är på väg längre söderut längs linje 13 än jag nånsin varit tidigare medan mitt anglopopband levererar en riktig gammal gitarrpop-klassiker med starka kopplingar till den upplevelse jag just återupplevt. Det är naturligtvis just därför den låten finns med på det här bandet:

”When I held you near you were so sincere
Treat me like you did the night before

Last night is a night I will remember you by
When I think of things we did it makes me wanna cry…”

The Beatles: ”The night before” från Help-LPn, 1965, inspelad på Salisbury plan alldeles nära Stonehenge. Eftersom videon här ovan dels är klippt, dels störs av irriterande och delvis felaktig text över rutan har jag jag lagt in länken här nedan för den som vill se hela den charmiga videon i mer orubbat skick
http://www.jukebox.fr/the-beatles/clip,the-night-before,uv8p0.html

 

Tunnelbanetåget tar mig nu med på en resa längs Röda linjen med siktet instället på slutstationen Norsborg; en naturskön plats jag aldrig tidigare varit på. Det område jag nu är på väg till, söder om Bredäng, har i flera år varit en no-go-zone för mig, särskilt kvällstid. Här finns många gäng som inte ser med blida ögon på nån som ser ut som jag. Gäng som mer än gärna spöar upp såna som jag. Men nu är det dagtid mitt i veckan och jag har ingen anledning att behöva räkna med bråk.

Tåget susar nu söderut i det starka solskenet som får löven på träden att lysa i magiskt vackra nyansera av gult, rött och orange. Luften är hög och krispig. Det är verkligen en alldeles ovanligt vacker höstdag av den sort jag skulle säga att vi kanske har en handfull per höst i Stockholm. Men eftersom de flesta av dem inträffat på vardagar har jag alltid suttit inne och inte kunnat uppleva dem. Nu är jag plötsligt fri att styra min tid på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Och den här dagen gör jag verkligen det bästa av detta faktum. Efter att ha passerat Skärholmen där många går av är jag nästan ensam i vagnen, så när som på två personer till som sitter långt ifrån mig. Det ska bli väldigt intressant att se var jag ska hamna, vad jag ska få se?

Och min tanke återvänder till den avbrutna genomgången av händelseförloppet med M. Jag försöker än en gång förstå vad det var som hände sen, vad det berodde på och om jag gjort något fel? Det är väldigt viktigt för mig att förstå detta och jag angriper problemet genom en inre monolog av ältande. För det som hände sen…



Den gamla klassiska gröngalonerade inredningen i de vagnar vi åkte i på 80-talet… (klicka för större bild)

~ ~ ~

To be continued…

”Munich” – om Robert Harris nya roman och ett lugubert historiskt foto

Posted in Historia, Litteratur with tags , , , , , on 25 oktober, 2017 by japetus

”The silence was palpable, as if nobody wished to be there, like guests at an arranged wedding. The moment the photo was taken the group broke up .” 

Det är verkligen ett märkligt olustigt foto av ett märkligt obekvämt gäng. Ett lugubert foto, för att citera Sjöwall/Wahlöös Gunvald Larsson. Bilden formligen dryper av olust och det är riktigt komiskt hur väl det syns.

Chamberlain till vänster i kritstrecksrandigt med klockkedja och gammaldags hög ståkrage som en vaxdocka från ett viktorianskt museum. Bredvid honom står Daladier, även han i kritstrecksrandigt, och ser sorgsen ut med sin dåliga hållning, kalaskula och flackande blick. Hitler, mitt i bilden, känslolöst stirrande med död blick och händerna knäppta över skrevet. Mussolini står grubblande med sitt stora köttiga ansikte och flackande blick. Längst ut till höger står italienske utrikesministern Ciano, Mussolinis fåfänge svärson, som lyckats tränga sig med i fotot bland statscheferna, där han inte hör hemma.


München 1938, ett lugubert gäng som inte trivs tillsammans: Chamberlain, Daladier, Hitler, Mussolini och Ciano (klicka för större bild)

Om det inte vore för att toppmötet i München i september 1938 och allt som förknippas med det och den katastrof som skulle komma är så fullständigt genomtragiskt skulle detta, för den nutida betraktaren, verkligen varit en mycket komisk bild. Och att jag skriver om detta beror på att jag läst en ny bok av min engelske favoritförfattare Robert Harris som sent i september gav ut ännu en historisk thriller: ”Munich” som handlar just om toppmötet där och då.


Berättelsen handlar om två vänner, en tysk och en engelsman, som pluggat tillsammans i Oxford tidigare och nu får en möjlighet att tillsammans påverka toppmötet. Tysken Hartmann jobbar som tolk för utrikesministeriet och engelsmannen Legat är sakkunnig och sekreterare åt Chamberlain. Hartmann är knuten till den tyska motståndsrörelse som redan före kriget oroades av Hitlers aggressiva utrikespolitik och han får i samband med toppmötet i München en möjlighet att försöka smuggla graverande information i form av Hitlers krigsplanering till sin gamle vän Legat. Allt för att få engelsmännen att förstå att Hitler inte alls är intresserad av fred, tvärtom. Men det är naturligtvis livsfarligt för Hartmann att ägna sig åt detta. Boken blir oerhört spännande ju längre in i den läsaren kommer.

Som vanligt när det gäller Harris är berättelsen mycket initierad och inget annat är att förvänta sig av Harris som är mycket väl inläst på Tredje Rikets historia och det aktuella persongalleriet. Han är väldigt duktig på att återskapa tidstypiska atmosfärer och få läsaren att verkligen känna att han/hon är där. Harris är också en suverän människoskildrare. Boken ger många intressanta porträtt av de historiska personer som medverkar och jag tänker då särskilt på Hitler och Chamberlain som porträtteras realistiskt och trovärdigt. Det är riktigt fascinerande.

Vad han också på ett lovvärt sätt vill göra med sin berättelse är att ge den utskällde Chamberlain bättre förståelse för sina beslut och sitta agerande i denna avgörande historiska skeende. Chamberlain som fått ge den bespottade eftergiftspolitiken ett ansikte, appeasement. Harris placerar in Chamberlain i sitt historiska sammanhang som ledare för en nation som inte är psykologiskt redo för krig och som till varje pris vill undvika ett nytt världskrig som han förstår kommer att bli ännu värre än det förra. För Chamberlain är minnet av Första Världskrigets vansinniga meningslöshet väldigt tydlig och levande. Det får inte hända igen! Chamberlain visste också att England inte var redo för krig i september 1938, bl a var engelska flygvapnet RAF långt ifrån redo. Det gällde också att köpa tid, och det gjorde Chamberlain.

Och vi förstår att Chamberlain naturligtvis inte var så fullkomligt naiv att han bergfast och fullt ut trodde på Hitlers ord om varaktig fred mellan England och Tyskland. Men Chamberlains tanke var att åtminstone så snart som möjligt avslöja Hitler, få honom att bekänna färg. Då Hitler och Chamberlain gemensamt undertecknat den överenskommelse, viljeyttring om fred och dialog som Chamberlain sen viftade med vid sin hemkomst till England, så var Chamberlain nöjd med att på detta sätt ha bundit Hitler vid dessa ord och satt sanningsljuset på honom. Nu skulle det bli väldigt tydligt om Hitler var att lita på och Hitler skulle förlora hela sitt internationella anseende om han bröt denna överenskommelse. Ett rationellt tänkande av gentlemannen Chamberlain – utifrån det han visste då.

Chamberlain var måhända naiv i sin tro att detta skulle påverka Hitler, risken att förlora sitt internationella anseende. Men det är lätt för oss med facit på hand att döma honom. Vi vet så väldigt mycket nu som han inte ens kunde föreställa sig. Det var svårt för Chamberlain att föreställa sig vilken typ av människa han faktiskt hade att göra med. Det var svårt för världen. Det gick inte att föreställa sig vilka fasor som doldes bakom Hitlers fasad. Det var för ohyggligt för att ta till sig. För det är ju så som den engelske historikern F W Maitland en gång sa:

”We should always be aware that what now lies in the past once lay in the future…”


Arthur Neville Chamberlain (1869-1940) – en missförstådd och lätt förlöjligad man med de bäst intentioner som i Robert Harris nya bok får viss upprättelse och större utrymme för förståelse


”Peace for our time…”
 Det historiska ögonblicket med den fladdrande papperslappen i vinden den 30 september 1938 på Hestons flygplats utanför London som Chamberlain blivit mest ihågkommen för.

Men det var inte just då på flygplatsen han yttrade de berömda orden om fred i vår tid, utan de kom i ett radiotal från 10 Downing Street senare samma dag. Det här är vad han verkligen säger ögonblicken efter att han kliver ur Lockheed Super Electran till folkmassans entusiastiska hurrarop. Som Harris noterar i boken är Chamberlain litet fåfäng här när han ska läsa upp överenskommelsen med Hitler; han vill inte sätta på sig läsglasögonen, utan får istället sträcka ut armarna maximalt…:

Och ett hopp tillbaka någon vecka med klipp från Chamberlains första samtal med Hitler, då han den 18 september tog sig hela vägen upp till Berchtesgaden i de bajerska alperna. Bitvis strålande kvalitet på journalfilmen och det är rörande att höra den gamle gentlemannen Chamberlain godmodigt humoristiskt berätta om sitt möte med ”Herr Hitler”.

 

 

Uno Svenningssons kväll i ”Så mycket bättre” – Uno och örn-kuppen

Posted in musik, Tv-program with tags , on 23 oktober, 2017 by japetus

I lördags fick vi se premiären av Så mycket bättres åttonde säsong och det var sympatiske Uno Svenningsson som var först ut. Ett stabilt val tänker jag. Ändå blev jag litet besviken på detta första avsnitt. Kanske berodde det till stora delar på att i princip ingen av kvällens covers var bättre än originalversionerna? Det måste i så fall vara ett högt betyg till Uno själv. Samtidigt upplevde jag Uno som oväntat stram och försiktigt opersonlig. Han antydde också att han inte alls kände sig bekväm i situationen som huvudperson och värd vid bordets kortsida.


Dagens sympatiskt lågmälde huvudperson verkade inte trivas helt med situationen

Uno är lågmäld och är öppen med att han är ganska blyg och jag tyckte det märktes. Han hade också valt en härligt sympatisk och patenterat nördig aktivitet för eftermiddagen – fågelskådning…
En aktivitet som inte riktigt föll i den godaste jorden hos programmets yngre och mer urbana deltagare. Det märktes att de hade litet svårt att ta aktiviteten på allvar. Men den stora grejen här var förstås att ALLA – även jag – lurades av Unos högst oväntade Örn-kupp. Löjligt egentligen. Jag kunde inte ens se att det var en uppstoppad fågel, som satt helt blickstilla alldeles orimligt nära vägen, men ändå litet arrangerat skymd. Säger en del om vilket omutligt hederligt intryck Uno gör. Att inte kvällstidningarna hade fler löp av typen  ”Alla blåstes av Unos örn-kupp” är obegripligt.

Jag fick litet snabba intryck av deltagarna. Det var ungefär som jag tänkt mig. Anders Moneybrother Wendin verkar charmig och trevlig. Eric Saade ger ett litet omoget men omtänksamt intryck. Tomas Andersson Wij verkar sympatisk, välformulerad och eftertänksam. En trevlig bekantskap. Han hade mer gemensamt med Uno än vad jag kunnat gissa och han ställde flera intressanta frågor till Uno, som Uno tyvärr inte riktigt ville svara särskilt utförligt på. Kände inte till TAWs frikyrkliga bakgrund. De hade kunnat byta en del texter, tydligt är att TAW är väldigt hemma i Unos låtkatalog och texter.

Kikki Danielsson var litet oväntat fräck i mun i sina kommentarer och jag blev litet orolig när hon inte kunde följa med på aktiviteten, bara det inte var missbruksrelaterat? Icona Pop slog snabbt vakt om sin diva-status och kom försent. Sen gjorde de ett mer sympatiskt intryck. Sabina D fick jag inget direkt intryck av, vi får vänta och se.


Hela gänget i promotionbild nr 2 (klicka för större bild)

 

Monebrother – ”Tro på varann”
I originalversionen från Unos första soloplatta 1994 är detta en makalöst stark och catchig hitlåt. Det är en oerhört vacker och melodiös låt. I Anders Wendins tappning blir det för mycket av tvära, abrupta och rivstartande kast mellan kraftlöst krampaktig vers och nedbantad refräng. Det blir nåt av en Uffe Lundell-grabbig version, desperat i uttrycket där han av någon svårbegriplig anledning just kortat ned de vackra refrängerna och inte ens själv sjunger den sista refrängen. Varför??? Istället för att låta publiken njuta av denna pärla och sjunga ut i refrängen och hålla ut på det vackraste så slarvar han bort just det bästa i låten. Det känns som att han ganska enkelt kunnat göra det här så mycket bättre. Här blir de melodiösa refrängerna alldeles för korta och det slår mig att flera av Unos låtar är sådana med extremt starka refränger. Moneybrother måste kunna mycket bättre än så här!

Sabina Ddumba – ”Vågorna”
Sabina har en stor röst men det var svårt att förstå varför hon (?) valt att först framföra den ganska lama och sömnigt tama förstaversionen. På slutet fick vi höra en snutt av den alternativa versionen som lät mycket intressantare, piggare och som verkligen var en riktig personlig cover. Den versionen var helt enkelt mycket bättre. En fotnot här är att detta är Unos ”Pripps-låt”, för liksom kompisen Tommy Nilsson och tidigare Så mycket bättre-deltagaren Tomas Ledin har han gjort en av Sveriges legitimerade Pripps-låtar.

Eric Saade – ”Allt man kan önska sig”
Ännu en låt med väldigt stark refräng och försiktigare vers. En version som varit i Danny Saucedos påse innan den från början upphittades i Justin Timberlakes säck. Funkade ok. Eric wailar litet och gör sig till som han förväntas och han sjunger bra. Ingen favvis för mig

Tomas Andersson Wij – ”I en annan del av världen”
Alldeles väldigt suggestivt och oväntat elektroniskt. En version som tog väldigt god tid på sig att komma i gång, så lång tid att det blev litet för diffust, utspätt och atmosfäriskt. Samtidigt som det var vackert; det är ju en väldigt vacker låt även denna. Phil Collins brukar kunna göra låtar som tar god tid på sig innan de kommer igång, men här är det tre hela minuter innan trummorna kommer igång och det känns litet för utspätt när jag nu lyssnar på den igen. Samtidigt är det kul att TAW gör en så annorlunda version. Annorlunda från båda hans eget och Unos uttryck. Det ska han ha cred för.

Kikki Danielsson – ”Under ytan”/”At the border”
Kikki översätter till engelska och gör en amerikansk 70-talssoulversion (hon t o m sjunger ”What’s going on?” som Marvin Gaye 1971…). Jag tycker det var bra. Jag tycker hon gjorde det bra. Och ändå måste jag säga att även denna låt är starkare i sin originalversion. Inte minst för att den svenska texten är starkare och mer poetiskt berörande.

Icona Pop – ”Det måste gå”
ganska bra gung i den här versionen, litet Freestyle-känsla, inte minst i vokalerna (”ååeehh”, ”gåååeeehh”), men litet för långsam för att nå hela vägen fram. Den kändes oväntat trög och gjord i för låg bpm. Här skulle de alla gånger ha kunnat öka tempot och krämat på litet mer. Men både tjejerna sjunger mycket bättre än jag trodde och det var väldigt trevligt att notera.

~  ~  ~

Ska jag sammanfatta det här är måste det bli att jag förväntat mig mer av första avsnittet, bättre covers och mindre lamt. Kanske beror det just på min misstänka från analysen – att dessa artister har för liten spridning? Att de ligger för nära varandra genremässigt, så det blir inte så spännande covers? Eller så är det helt enkelt så att Uno Svenningssons versioner helt enkelt är omöjliga att överträffa? Att de kräver hans speciella röst och känsla för att komma till sin rätt? Jag tror att programmet kommer ta sig och bli så mycket bättre redan nästa vecka. Och tills dess…

… rundar jag av med en av mina absoluta favoriter från denna fantastiska programserie. Titiyo gör ett oerhört suggestivt och grymt framträdande som en mer skönsjungande version av Joey Ramone i The Soundtrack of our lives rockpärla ”Sister surround”. Det är så snyggt. Det är så bra. Det är så nervigt och kraftfullt. Jag får gåshud varje gång jag hör denna mästerliga version!
http://www.tv4.se/s%C3%A5-mycket-b%C3%A4ttre/klipp/titiyo-jah-sister-surround-2502763

Så mycket bättre 2017 – min analys

Posted in musik, Tv-program with tags , , , , , , , on 18 oktober, 2017 by japetus

Dags för ännu en säsong av denna institution inom svensk television. Dags för den åttonde säsongen av ”Så mycket bättre” och i vanlig ordning går jag igenom startfältet innan säsongspremiären, vilken i år inträffar nu på lördag den 21 oktober. Och då kommer, även det i högst vanlig ordning, min traditionsenliga analys av säsongens aktuella artister. Från min massivt otrendiga men i ämnet generellt sett kraftigt pålästa position gör jag mina uttalanden varje år. Så läs vidare och lär!


Årets deltagare: Uno Svenningsson, Anders ”Moneybrother” Wendin, Kikki Danielsson, Tomas Andersson Wij, Icona Pop (Aino Jawo och Caroline Hjelt), Sabina Ddumba och Eric Saade.  (Klicka för mycket större bild)

Första checken; hur många av artisterna känner jag igen? De två senaste åren har jag överraskat mig själv totalt genom att känna igen alla. Men så inte i år. Sabina Ddumba är en helt ny bekantskap för mig. Men jag ser det ändå som ett tydligt tecken på att årets artister alla är tämligen etablerade. Vad kan jag mer säga om detta? Jo jag kan ju börja med att konstatera att jag inte kan hålla med Eric Saade som öppnat hårt med: ”Det är det starkaste gänget på många år”. Inte i mina ögon. För egen del är det egentligen bara Svenningsson och Moneybrother som jag verkligen lyssnat på och uppskattat.

Och tittar jag objektivt på de två senaste säsongerna så måste jag säga att de totalt sett innehöll ”större” namn. Det är inte nödvändigtvis något som någon av årets artister behöver känna sig ledsna över. Ingen skam. För om ni kollar in senaste årens startfält förstår ni vad jag menar.
Så mycket bättre 2015
Så mycket bättre 2016


Uno Svenningsson (1959- )

Uno fick jag upp ögonen för sommaren 1986 när Freda’ slog igenom med ”Vindarna”. Att det var Danne Sundqvist som producerat fick naturligtvis en gammal Reeperbahn-fan som jag att bli väldigt nyfiken. Minns att deras bedrövliga hockeyfrillor fick mig att må genuint illa, men jag gillade den där första plattan, trots titeln ”Välkommen Hero”. Och även så uppföljaren ”Tusen eldar” från 1988. Ja det var många låtar på Freda’s fem första plattor fram till 1993 som jag uppskattade. Melodiöst! Och många bra texter. Sen har de återförenats 2009 och gjort två plattor till som jag dock inte har nån koll på.

Uno har förstås även gjort flera soloplattor och de två första har jag lyssnat väldigt mycket på. Uno Svenningsson har liksom saligt framlidne Olle Ljungström en alldeles speciell ljus röst om inte alla gillar. Jag har alltid tyckt att han sjunger ok. Att han skriver väldigt bra låtar och texter har han bevisat i mer än 30 år. Dessutom ger han ett mycket sympatiskt intryck, vilket gjort att jag fått en särskild respekt för honom. Jag är väldigt glad att Uno är med i år; här finns förväntningar från min sida.

Anders ”Moneybrother” Wendin (1975- )
Slog igenom med 2003 med Grammis-vinnande plattan ”Blood Panic” och jag minns att jag hörde en och annan låt där som jag gillade. När jag sedan hörde ELO-covern (nåja, det är en grym influens) ”They’re building walls around us” 2005 blev jag riktigt nyfiken. Jag har gillat hans sound och hans låtar utan att bli nån riktig fan. Kuriosa är att han var en av dem som fick frågan att vara med redan första året. Då tackade han nej. Dags att tänka om och få en puff i karriären. Mer märklig kuriosa är att jag tycker att han intill förväxling liknar Pål Hollender. Trevligt att han är med i årets upplaga och jag tror han kommer göra covers som jag kommer att gilla!


Tomas Andersson Wij (1972- )
T A W är artisten jag rimligen borde gilla, men där det inte klickat en enda gång hittills och det bara lämnat mig oberörd. Jag har (ännu) inte hört nåt med honom som fått mig att bli nyfiken. Ingen jag känner har heller talat sig varm för honom eller kunnat influera mig. Jag bara ser honom gång på gång i olika intressanta sammanhang tillsammans med andra artister jag gillar och tänker hela tiden: ”Det här borde vara något för mig”. Men… Jag har inte förstått mig på honom än. Han verkar oerhört seriös, ambitiös och kanske även en aning pretentiös. Som att han ständigt är på väg för att medverka i SvTs ”Babel”. Som att han möjligen tar sig själv på ganska stort allvar. Det finns säkert självdistans, men eftersom jag inte varit intresserad av att titta närmare så har jag missat den. Jag hoppas verkligen att den här säsongen av Så mycket bättre ska få mig att inse T A Ws storhet.


Icona Pop
Dj- och popduon Icona Pop, som består av Aino Jawo (1986-), och Caroline Hjelt (1987- ) har haft stora internationella framgångar. Som alla i Sveriges avlånga land (!) hört fick de 2012 en superhit med låten ”I love it”. Där återfanns en famös textrad som nådde hela vägen in i mina medelålders öron och fick mig att dra på de trötta gamla smilbanden:  ”You’re from the 70’s, but I’m a 90’s bitch…”  Jag skrattade gott åt att nu t o m vara utanför zonen för vilka som bevärdigas att häcklas för att de är för gamla och hopplöst ute. Men tydligen är tjejerna inga riktiga 90s bitchar, vilket i mina ögon skapar ett massivt trovärdighetsproblem och faktiskt gör mig djupt oroad. Vi får se om de kan övertyga mig om trovärdigheten i sin rebelliskt nonchiga couldn’t care less I wanna party till I drop-attityd när de nu får chansen på bästa sändningstid!


Eric Saade (1990- )
Efter Darin och Danny Saucedo är det så äntligen dags för ännu en av tonårstjejernas favoriter, tvålfagre Eric Saade att debutera i Så mycket bättre. Nåja han är ju 27 i år så fansen har kanske börjat hinna passera 20… Även om jag inte delar hans analys av årets startfält tycker jag att det ska bli kul att se honom i programmet, vilka covers kommer han att göra? Hur ska det låta? Jag har ju t o m själv förärat honom en exklusiv blogg där jag avslöjade att hans vinnarlåt i själva verket var en Boney M + Lili & Susie-cover. Sug på den – Go for it Eric!


Kikki Danielsson (1952-
)
Kikki är årets veteran och täcker in schlager- och dansbandsgenren. Nu även country på senare år. Hon har en nu närmare 50 år lång karriär. Jag läser på nätet att hon slog igenom i dansbandet Nickies som jag helt missat, och att hon har tävlat i Melodifestivalen hela nio gånger. Jag minns förstås att hon 1985 kammade hem en tredjeplats i Eurovision med låten ”Bra vibrationer”. 

Min personliga favorit med Kikki är dock hämtad ur svenska Melodifestivalen 1978. Från mitt TV-tittandes guldålder, lördagsgodis-epoken. Miss Decibel är en höjdare ännu 39 år senare och jag hoppas verkligen få höra någon av de andra artisterna göra en cover på denna odödliga och ack så melodiösa schlager-dänga!

Sabina Ddumba (1994- )
Jag har läst mig till att hon var med i ”X factor” 2012, men att det var 2015 hon slog igenom med singlarna ”Effortless” och ”Not too young”.  Ingen koll på detta. Lyssnar nu på båda dessa nämnda låtarna och upplever det som godkänd pop-rnb. Helt  ok. Ja ganska bra faktiskt. Och sjunga kan hon helt tydligt. Det låter väldigt bra och jag ser fram mot att få höra henne sjunga de covers hon väljer göra. Det kommer hon helt säkert att göra utmärkt bra.


Sammanfattande kommentar:

Aha… Det var det. Dags att sammanfatta och analysera årets startfält. Kommer detta funka? Har TV4 lyckats pricka in de genrer som brukar finnas representerade? Njaae… Jag kan nog inte riktigt se det i år. Vem står för indiepopen? Finns det någon rappare? Har vi nån vissångerska? Kan vi hitta någon riktig rockare i årets startfält? Hmmm… Många frågor. Och jag kan inte se annat än att alla dessa frågor måste besvaras med nej. Däremot har vi både schlager och både ung och mer mogen ”pop”. Mycket listmusik av olika slag. Och så Tomas Andersson Wij. Kanske han är indiepop? Eller var? Eller vissångare? Jag vet inte. Men det ska bli intressant att höra och se honom i programmet.

Det åldersmässiga spannet är också hyfsat från 50-tal till 90-tal. Men jag tar det som en personlig kränkning att man lyckats missa 60-talet i årets upplaga. Jag ser det som att det också finns flera rejäla genre-glipor i år. Vi får se hur det kommer att funka. För mig som följt programmet nog från början måste jag snarast säga att årets startfält är det genremässigt smalast, vilket inte bådar gott. Men. Det blir säkert bra tittarsiffror ändå. Jag kommer förstås att titta och återkomma med fler upplysta visdomsord i ämnet.

En sak verkar vara sig lik i alla fall. Det brukar ju varje år vara så att detta framförallt möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten. Sabina Ddumba ligger uppenbarligen bra till för den rollen i år.

 

Blade Runner 2049 – en overkligt efterlängtad uppföljare

Posted in Film with tags , , , , , , on 16 oktober, 2017 by japetus

Åååhhh… Ljudet, ljudeffekterna. Bilderna, bildberättandet. Det är hisnande storslaget. Det är som att varje bild i sig är ett konstverk som badar i dessa kraftfulla mullrande suggestiva bastoner som får hela salongen att vibrera. Jag får gåshud när jag snarare förnimmer än hör det starka gamla Vangelis-temat växa fram. Det är en oerhört mäktig audiovisuell och suggestivt känsloladdad upplevelse att se Blade Runner 2049 i 3D på bio.

Och det är sannerligen en overkligt efterlängtad uppföljare. Kallad den bästa uppföljaren sedan ”Gudfadern 2” från 1975 och det vill inte säga litet då den klassikern ofta listas som en av världens bästa filmer i de flesta topplistor. ”Blade Runner” har en trogen publik som väntat länge. 35 år faktiskt eftersom den ursprungliga kultfilmen kom 1982. Och i SF-världen är ”Blade Runner” en ikonisk film som inspirerat så många undergångsbetonat dystopiska efterföljare. Det kan tyckas modigt eller kanske t o m dumdristigt att försöka ge sig på en uppföljare.

Och jag har förstått att denna uppföljare, liksom originalet, inte blivit någon omedelbar kassasuccé. Den är inte heller någon actionfilm, utan går på i samma lugna filosofiskt existentiella tempo som originalet. Det är också en mycket lång film, 2 timmar och 43 minuter. Troligen för lång för att locka de icke-frälsta? Men det är en mycket vacker film och jag njuter av den hela vägen. Så är också kanadensiske Denis Villeneuve en alldeles ovanligt duktig och personlig regissör. Resultatet är därför också att Blade Runner 2049 är en mycket ambitiös efterföljare som troget följer upp originalet, men tar frågorna och den existentiella problematiken vidare.

I filmen har det gått 30 år sen vi senast hälsade på Blade Runners värld. Världen är nu än mer förstörd, kollapsad och kaotisk. De som har råd har lämnat Jorden och flyttat ut till rymdkolonierna. Nya och mer fogliga, människoliknande replikanter jagar och ”pensionerar” nu som Blade Runners de sista av de tidigare mer rebelliska replikanterna. Men dessa nya replikanter är också hatade och misstrodda av de missnöjda och intoleranta människor som finns kvar på Jorden. Filmens huvudperson ”K” (Ryan Gosling) är en av dessa nya replikanter. Men han är alltså också en Blade Runner, precis som originalfilmens huvudperson Rick Deckard (Harrison Ford.)

I en inledande scen får vi se när K (Kafka?) pensionerar ännu en replikant och på dennes protein-farm av en slump hittar lämningar som visar på en hemlighet som är oerhört känslig och behöver hanteras försiktigt. När K följer upp ledtrådarna pekar spåren mot hans länge sedan försvunne företrädare Deckard. Snart får K högst personliga och djupt (replikant-)kända anledningar till att vilja rota djupare i denna hemlighet än vad myndigheterna, polisen och det mäktiga illvilligt mångmiljardomsättande replikant-företaget kan tillåta.


 ”Every civilisation was built off the back of a disposable work force…”

Men det är inte filmens egentliga huvudspår som intresserar och berör mig mest. Jag är oerhört fascinerad av återskapandet av denna anakronistiska värld av framtida superfuturistisk high-tech mixat med skitiga nedgångna stadsmiljöer och smutsiga puttrande gasspisar och köksdetaljer. Än mer fascineras jag av den fint återgivna relationen mellan replikanten K och hans AI-hologram-flickvän Joi (Ana de Armas). Han är en konstgjord människa och hon är ett digitalt hologram. Och de har en relation som utvecklas i filmen. Just det. Och på ett helt oväntat och berörande sätt.


K (Ryan Gosling) och Joi (Ana de Armas)

När K kommer hem trött, sliten och bokstavligen misshandlad från jobbet dyker Joi upp i piffig 50-talstappning och frågar hur han haft det och vill pyssla om honom. När han inte verkar gilla hennes look, så bläddrar hon raskt mellan massor med olika outfits för att göra honom glad. Som tittare förstår man att K skäms när han tar emot hennes programmerade komplimanger som han så att säga betalat för – precis som reklamen för denna produkt utlovat ”säger hon precis det du vill höra”. Men Joi har en hög artificiell intelligens och lär känna K mer och mer. Kanske utvecklar hon riktiga känslor för honom? Vad är programmerat, konstgjort och vad närmar sig äkta känslor? Vad är äkta känslor? Kan ett AI-hologram ha känslor?

När så K uppgraderar Joi så att hon kan lämna lägenheten och följa med honom ut i världen utanför blir hon alldeles överväldigande tacksam. I en stark scen följer hon med honom ut på balkongen i det ständigt pågående regnet och tycks nästan kunna beröra honom fysiskt. Det är väldigt vackert och berörande. Men så ringer Ks chef och då pausas Joi mitt i ordflödet eftersom hon ju faktiskt bara är en programmerad applikation. Om än en starkt suggestiv sådan. En stark scen som sagt.

Den uppgraderade Joi vill sedan absolut följa med K på hans uppdrag på jakt efter ex-Blade Runnern Deckard ut i den minst sagt über-farliga värld som väntar utanför. Tillsammans ger de sig också sedan iväg, men jag ska inte gå för långt i att berätta vad som händer i Ks och Jois relation eftersom det blir spoilers som förstör filmen. Men det är helt klart att det som händer dem emellan är en väldigt fint återgiven och starkt berörande kärleksberättelse. Om än en sorglig sådan om hur kärlek kan växa mellan två icke-människor som söker och identifierar sig med det mänskliga.


En gigantisk interaktiv reklam-version av den sorgligt vemodigt vackra scenen när K åter ”möter” Joi – ”Are you feeling lonely down there…” (klicka för mycket större bild)

Filmen berättar vidare i sitt långsamma tempo hur K söker sitt förflutna och sitt konstruerade men för honom så oerhört viktiga ursprung. Den hemlighet han upptäckt kanske innebär att han ändå är något mer än en konstgjord replikant. Sakta närmar han sig sin gamle förträdare Rick Deckard som till slut visar sig finnas i the Forbidden Zone som tycks vara ett evakuerat framtida Las Vegas där den gamle Blade Runnern lever bland hologram av 1900-talsartister i den magnifikt förfallna lyxhotellsmiljön. Det hela är mycket suggestivt och tålmodigt återberättat.


 Stämningsbild från LA 2049 – K på väg in i the Forbidden Zone

Blade Runner 2049 är en både lång och komplex film som jag, liksom originalet, kommer att se många gånger. Det behövs för att kunna tillgodogöra sig de många lager av handling och symbolik som döljer sig i den. Det är en mycket vacker, sorglig och tänkvärd film. Det är en overkligt efterlängtad uppföljare. En film som för mig var värd att vänta 35 år på. Denna väntan är i själva verket halva mitt liv, vilket skapat de erfarenheter av ljusa dagar och mörka och den livsväg och existentiella klangbotten jag nu har, bär, är. Det betraktande jag inuti mig som får mig att älska den här vackra filmen och djupt fascineras av de tankar filmen vill utforska och de frågor filmen ställer…

Höstdagjämning 2017

Posted in Natur och årstider with tags , on 22 september, 2017 by japetus

Idag den 22 september klockan 22.02 sent ikväll svensk tid har vi åter höstdagjämning (autumnal equinox), en balanspunkt mellan ljus och mörker då vi på norra halvklotet lämnar det ljusa halvåret och går in i det mörka. ”Winter is coming!”, för att citera familjen Starks valspråk i GRR Martins fantasyepos ”A game of thrones”. Men innan vintern ska vi höst och hösten är ofta en härlig tid.

Dagarna omkring höstdagjämningen står solen rakt över ekvatorn och ger lika mycket ljus över båda halvkloten. Då går solen upp ungefär rakt i öst. Omkring tolv timmar senare går den ner ungefär rakt i väst. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring höstdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.

Jorden gör outtröttligt sin resa runt solen och passerar med orubblig precision de fyra checkpunkterna i sin årscykel: höstdagjämning (autumnal equinox), vintersolstånd (winter solistice), vårdagjämning (vernal equinox) och vintersolstånd (summer solistice). Livets rytm, naturens rytm, Jordens andetag. Så har det varit i en för människan oändlig tid och så ska det ännu vara i en för människan oändlig tid…

Det brukar komma en tydlig punkt då hösten definitivt gör sig tydlig och närvarande. Under de senaste veckorna har det varit både kyligt och regnigt. Typiskt höstväder. Idag fredagen den 22 september är det verkligen åter dags att citera Uffe Lundell och konstatera att hösten kommit till stan.

”I parken där ungarna lekte
och jagade runt hela dan,
där krattar man undan sommarn.
Hösten har kommit till stan…”

Fast SMHI säger att den kommande helgen ska bjuda på sommartemperaturer…