Höstdagjämning 2018 – en solstrålande vacker dag

Inatt medan vi sov hände det…
Kl 03.54 inatt fick vi höstdagjämning i Sverige. Dag och natt i harmonisk balans, lika mycket ljus på södra som norra halvklotet. The autumnal equinox.

Höstdagjämning (klicka för större bild)

Astronomiskt sett inträffar alltså hösten idag. Men meteorologiskt har den inte kommit till Stockholm än. När vi haft en dygnsmedeltemperatur på under tio grader fem dagar i följd, då har vi höst. Och där är vi inte än även denna milda höst år 2018. Men snart.

Det innebär också ett farväl till den extraordinära sommar som varit. Rekordsommaren 2018. Den varmaste sommar som någon nu levande svenska kan minnas, med råge. Inte sedan mätningarna började i Stockholm 1756 har medeltemperaturerna varit så höga. En njutning för vissa, en plåga för andra. Skogar har brunnit och skördar torkat. Med det sagt har jag själv haft en alldeles underbar sommar och fått mer solljus än någonsin någon sommar tidigare. Och nu har det fortsatt vara en solig september. Så också idag. En strålande vacker tidig höstdag med sommarkänsla.

Och nu fortsätter det… Resan.

Jorden gör outtröttligt sin resa runt solen och passerar med orubblig precision de fyra checkpunkterna i sin årscykel: höstdagjämning (autumnal equinox), vintersolstånd (winter solistice), vårdagjämning (vernal equinox) och vintersolstånd (summer solistice). Livets rytm, naturens rytm, Jordens andetag. Så har det varit i en för människan oändlig tid och så ska det ännu vara i en för människan oändlig tid…

Det brukar komma en tydlig punkt då hösten definitivt gör sig tydlig och närvarande. Under de senaste veckorna har det dock varit väldigt varmt och skönt i Stockholm. Någon dag med höstkänsla har det varit. Men inget typiskt höstväder. Men imorse var det 8 grader när jag vaknade vid 7. Det var en stark och tydlig höstkänsla. Så idag söndagen den 23 september är det verkligen åter dags att citera Uffe Lundell och konstatera att hösten kommit till stan.

”I parken där ungarna lekte
och jagade runt hela dan,
där krattar man undan sommarn.
Hösten har kommit till stan…”

 

Annonser

ELO – legendariskt åter live i Stockholm

Det är med en smått overklig känsla vi bänkat oss. Eller snarare klamrar oss fast högt, högt uppe där vi sitter i Globen. Mörkret har fallit i den stora kupolen och nu är det bara sekunder tills vi ska få se och höra våra legendariska gamla favoriter.  Gamla är rätt ord i alla avseenden för det har gått 36 år sen ELO sist spelade i Sverige, då den 6 februari 1982 på Isstadion i samband med sin Time-tour. Och det har gått 40 år sen vi i skarven mellan låg- och mellanstadiet i Herrängens skola i Älvsjö började lyssna på ELO… Om ABBA var lågstadiet, så var ELO mellanstadiet för oss nu två nyblivna 50-åringar. Som kvällen till ära sänker medelåldern i lokalen.

För jag och barndomsvännen Jonas har fått tag i ett par av de allra sista biljetterna till denna konsert. Vi sitter också högt uppe på sidan i C10. Högst upp. Det är så högt att man i princip får klättra upp för ett antal stegar på slutet och sen är det en mycket brant läktare i stil med Anatomiska teatern Gustavianum i Uppsala, men 20 ggr så hög. Vi känner av höjdskräcken båda två – särskilt jag – vilket också tyvärr bromsar oss från att på ett ledigt sätt resa oss upp och avnjuta musiken stående och i rörelse. Vilket är mitt prefererade sätt att avnjuta ”populärmusik”.

Och nog är detta massiv populärmusik. Under sin storhetstid i mitten och slutet av 70-talet, in i tidigt 80-tal, var ELO en av världens största och mest radiospelade akter och de har också sålt över 50 miljoner plattor. De var aldrig kreddiga men sånt var lika oviktigt för 10-åringen som det var viktigt för 18-åringen.

Frontmannen Jeff Lynne är en av världens mest framgångsrika producenter och låtskrivare och mannen som var motorn och drivkraften bakom supergruppen Travelling Wilburys (med George Harrison, Bob Dylan, Tom Petty och Roy Orbison). George Harrison har t o m kallat Jeff för ”the fifth Beatle”. Och det ligger mycket i det. För ELO har alltid låtit och låter även ikväll mycket Beatles.

Jeff Lynne live i London tidigare i somras. Notera att det pga rättsliga konfliker nu är ”Jeff Lynne’s ELO” som gäller. Men mannen i fråga ÄR ju ELO.

Och vilken låtkatalog de har! Det är en bländande rad av oemotståndligt catchiga hits som kan radas upp. Och de kommer, nästan alla. Jag kan texterna till nästan varenda låt, jag som har lätt att minnas det som hände för länge eller mycket längesen, men ofta så svårt att minnas det som sades igår eller var jag la min mobil för 5-10 minuter.

Av ursprungliga ELOs lineup återstår bara den nu 70-årige Jeff Lynne, men om det är nån i bandet som är ”ELO” så är det han som skrev den övervägande majoriteten av alla låtar och dessutom sjöng dem och producerade plattorna. Det är hans band och det är hans sound. Och han har ett superproffsigt tolvmannaband med sig ikväll (inklusive självskrivna stråktrion!), bländande lasereffekter och det blågulröda rymdskeppet (den klassiska ELO-loggan) svävande bland planeter och stjärnor på skärmarna. Och ljudet är det bästa jag nånsin hört på Globen. Fantastiskt bra och väldefinierat krispigt ljud.

Stämningsfullt ljus och de två proffsen i kören synliga på skärmen som det såg ut högt upp snett sett från sidan

Jeff Lynne är litet hemlig och säger inte så mycket, vilket förvånar mig med tanke på hur mycket han skulle kunna säga och vilka anekdoter han skulle kunna krydda anrättningen med, men det gör han inte. Han har som sagt mycket duktiga musiker med sig på scen, men spelar förstås själv en del snygga gitarrsolon på sin trogna Gibson Les Paul. Vid 70 sjunger han också själv fortfarande överraskande bra, litet falsettsång presterar kan han också ännu prestera.

Jonas och jag skrattar också, som alltid, gott åt det ständigt närvarande texttemat kring kommunikation och då särskilt icke-fungerande kommunikation. Jeff har nästan alltid problem att nå fram till sitt hjärtas dam med sitt viktiga budskap. Det här är så centralt i ELOs texter att det kommer få sin egen blogg!

”Okay, so no one’s answering

Well, can’t you just let it ring a little longer

Longer, longer oh, I’ll just sit tight

Through shadows of the night

Let it ring forever more, oh…”

(Telephone line, 1976)

Den patenterade ELO-falsettsången sitter totalt sett fortfarande som en smäck trots att gamle basisten med odödliga trucker-muschen Kelly Groucutt sen länge inte är med på scen. Han kunde sjunga falsettsång så han gjorde cirklar runt självaste Bee Gees. Att det nu 2018 ändå funkar så bra beror förstås på att flera av scenmusikerna sjunger mycket bra och att man har två stycken helt suveräna personer i kören. Körtjejen sjunger också det legendariska opera-introt i ”Rockaria” utan problem. Ett par gånger turas Jeff och körkillen om att sjunga verserna i låtarna. Jeff pekar litet snyggt upp mot platån där kören står och den proffsige körkillen fångar bollen direkt och sjunger ledigt vidare. Han sjunger väldigt, väldigt bra. Fattas bara annat. Och spelar dessutom helt suverän cowbell som bonus!

Jeff Lynne + 12 ypperliga musiker och sångare på Globens scen 12 september 2018 (klicka för mycket större bild)

Det blir sammantaget en mycket proffsigt och fint framförd konsert, ett lugnt tempo passar nog också flertalet av den övre medelålderspubliken. Mina synpunkter är att dock att det var en miss att inte spela något från underskattade Time-plattan, att inte köra ”Tightrope” som intro och att välja ”Roll over Beethoven” som superfläskigt extranummer. Jeff har så många egna låtar som faktiskt är bättre. Men… Det är Jeffs kväll och han vill förstås hylla sin ursprungliga odödliga rock’n’roll. Den ursprungliga som han växte upp med. Vackert så!

Setlist:
1. Standin’ in the rain 2. Evil woman 3. All over the world 4. Showdown 5. Do ya 6. When I was a boy 7. Livin’ thing 8. Handle with care 9. Rockaria! 10. Can’t get It out of my head 11. 10538 overture 12. Shine a little love 13. Wild west hero 14. Sweet talkin’ woman 15. Telephone line 16. Don’t bring me down 17. Turn to stone 18. Mr Blue Sky Extranummer: 19. Roll over Beethoven

Så mycket bättre 2018 – nionde gången gillt – min analys

Denna fredag räknar vi årets sista augustidag och därmed även den sista officiella sommardagen. September är höst. Men det har känts september ett tag nu och eftersom jag älskar september har jag inga problem med det. Särskilt inte efter en sommar som denna.

Och hösten innebär bl a att min och många andras mångåriga tv-favorit Så mycket bättre närmar sig. Det är med andra ord dags igen att ta en titt på startfältet, min kommentar dyker alltid upp helt plötsligt och jag kan denna gång konstatera att årets upplaga är den nionde i ordningen. Kanske den näst sista? Startfältet har varit klart i månader och programmet spelades in i juni, men jag skriver aldrig om det förrän sommaren är slut. Och nu är det dags att konstatera att den formellt kalendermässigt sett är det.

Så vilka är de då? De som ska vara med i år. Jo det ser ut att vara en hyfsat bra balans av äldre och yngre artister, ett ganska namnkunnigt gäng i år. Men om genre-balansen är bra, är jag inte lika säker på.

Grå gåsen i Burgsvik på Gotland är en gång inspelningsplats för TV4s programsuccé

Christer Sjögren, Eric Gadd, Louise Hoffsten, Charlotte Perelli, Ulises Infante Azocar – Stor, Linnea Henriksson och Albin Lee Meldau. Då kan jag börja med att konstatera att jag har koll på fem av sju artister år. En lagom hyfsat gubbnivå.

Christer Sjögren (född 1950)
En gång sångare i superdansbandet Vikingarna. Sen solo i många framgångsrika år. Firar 50 år som artist i år, vilket stämmer kraftigt väl överens om att inte ens jag kan minnas en tid utan honom. Dansbandskungen har sålt över 13 hisnande miljoner album! Han var den första att presenteras som en av årets medverkande i ”Så mycket bättre” och känns som ett säkert och klokt val. Då är dansbandsgenren stabilt grundmurad. Och mitt i valrörelsen ser jag nu plötsligt att Christer och Stefan Löfvén är påtagligt lika varandra. Inga fler kommentarer i politisk riktning. Annars måste jag säga att i tonåren var nog Vikingarna, Christer Sjögren och Stefan Borsch det allra tråkigaste jag kunde föreställa mig. Men… Han är en bra sångare utan tvivel. Verkar vara en väldigt reko och rak person.

Eric Gadd (född 1965)
Äntligen säger jag som lyssnat väldigt mycket på Gadd. Det här är utan tvekan den av årets artister som jag lyssnat mest på. Och föga förvånande är det eftersom jag får sägas vara tämligen mitt i Gadds målgrupp. Möjligen då att jag är tidigare än de flesta eftersom jag såg honom live på legendariska skivaffären ”Skivfönstret” redan i september 1987 just som han släppt sin första platta. Jag är väldigt förtjust i de där två första funkiga stompiga popplattorna han gjorde på svenska. Ett par av de betydligt mer polerade engelska som kom sen gillade jag också väldigt mycket.
Har massor med Gadd-vinyl-singlar och blir genuint glad när jag ser hans namn för det är så starkt förknippat med festligheter och värmningar av så många slag under sent 80-tal och en bra bit in i 90-talet. Dvs mina riktiga klubbår från 19 till 27-28 års ålder. Jag läser vidare att soulstjärnan har haft en lång framgångsrik karriär, med tre grammisvinster som årets artist. Jo det ska bli kul att se honom igen, en sympatisk man! Ett säkert och bra val.

Louise Hoffsten (född 1965)
Ett par av Louise plattor står i min svenska vinylsamling och nån CD har jag också. Hon debuterade redan 1986 men fick sitt stora genombrott 1993 med albumet ”Rythm & blonde” och hits som ”Let the best man win” och ”Hit me with your lovething”. För albumet prisades Louise Hoffsten med en Grammis och en Rockbjörn för årets bästa kvinnliga artist. Läser att hon redan medverkat i både SVT:s ”Stjärnorna på slottet” och TV4:s ”Körslaget” och minns själv att hon 2013 tog sig till final i Melodifestivalen med låten ”Only the dead fish follow the stream”, något jag uppfattade som en märkligt bromsande och o-vinnande titel på en bra låt. Louise är väldigt cool och har både blues, rock, folkvisa och jazz med sig in i programmet. På 90-talet fick Louise Hoffsten diagnosen MS (multipel skleros), en svår sjukdom som inte hindrat henne att fortsätta jobba med musik och turnera i viss utsträckning. Hon har också skrivit böcker om det svåra som drabbat henne. Det känns väldigt starkt och äkta från hennes sida. Ett bra val!

Charlotte Perrelli (född 1974)
Visst har jag koll på att Perrelli vann Eurovision Song Contest i Jerusalem 1999 med ”Take me to your heaven” vilket blev startskottet på solokarriären. En solokarriär jag upplever som en mix av dansband/schlager, pop och musikal. Och hon har sannerligen hunnit med en rent otrolig mängd saker i livet när jag läser litet mer om henne. Det är tydligt att hon är en mycket driven och produktiv tjej. Hon har släppt nio soloalbum och över 110 inspelade låtar, haft egna TV program, tävlat i Melodifestivalen fyra gånger (vunnit två gånger, 1999 och 2008), varit programledare för tävlingen tre gånger, turnerat i Europa, haft egen julshow på Grand Hôtel i Stockholm, varit jurymedlem i Talang, spelat musikal-huvudroller Skönheten och Odjuret, Jesus Christ Superstar och senast Evita, släppt tre träningsböcker, driver egen skönhetskollektion, egen vinserie o klädkollektion – listan kan göras lång och fortsätter att växa. Hon har alltid gett ett sympatiskt intryck och det ska bli trevligt att se henne i årets upplaga.

Ulises Infante Azocar -”Stor” (född 1987)
Noll koll från min sida. Hip hop har utöver de allra största namnen aldrig nått genom filtret till mig. Läser att Ulises Infante Azocar, mer känd som ”Stor”, har släppt tre soloalbum och även jobbat och skrivit musik åt andra artister. Läser även att han samarbetat med artister som Ison & Fille, Linda Pira och Seinabo Sey och det låter ändå hyfsat kreddigt i mina begränsade hiphop-öron. Han har dessutom vunnit både en grammis och P3 Guld. Då har vi en rappare med i år igen. En stor chans för honom att få ett break. Verkar vara en medveten person som det ska bli intressant att lyssna till.

Linnéa Henriksson (född 1986)
Viss koll från min sida. Henriksson kom fyra i ”Idol” 2010 och jag vet att hon sjunger bra. Och som vanligt är det inte de som vinner som det verkar gå mest bra för i fortsättningen. En bra poptjej som kan sjunga är alltid rätt i Så mycket bättre. Ser fram mot att få höra hennes versioner! Läser mig till att hennes signum är att skapa gränsöverskridande låtar som alla kan känna sig välkomna i, oavsett generation eller bakgrund. Detta är kanske nyckeln till varför Linnea Henriksson blivit så omfamnad av en bred variation av publiker, från nord till syd, från klubb- till festivalspelningar. Det här blir min chans att upptäcka hennes musik.

Albin Lee Meldau (född 1988)
Fullständig noll koll från min sida. Han beskrivs också som årets doldis i ”Så mycket bättre”. Han beskriver sig själv som en extremt besvärlig person under sin uppväxt. Noterar att hans låt ”Lou Lou” från 2016 dock streamats dryga 19 miljoner gånger på Spotify. Att döma av den speciella sångstilen tycks han vilja låta litet som Antony and the Johnsons så viss pretto-varning verkar befogad. Läser sen att det också är en desperat låt om olycklig kärlek. Smärtsamt. Det här kan bli mycket intressant!

Sammanfattande kommentar:
Hmmm… Det ser ut att kunna bli ett ganska intressant år i år. Ett par artister här som jag ändå verkligen gillar. Och ett par som jag är genuint nyfiken på. Vi har några bra sångare och sångerskor och duktiga låtskrivare. Hyfsat bred bred palett av olika musikaliska genrer i årets upplaga av detta så framgångsrika program. Åldersmässigt är gruppen inte lika spridd som den kunde vara då åldersspannet i år ”bara” går från 30 till 67, att jämföra med 2015 då den gick från 24 till 80 år. Det kan nog bli en bra säsong i år, att det kan funka. Men… Jag ser ju nu här i summeringen att jag uppfattar att rocken saknas. Och electronica. Det finns ingen riktigt rockartist med i år och ingen electronica/dance. Det är synd tycker jag.

Planeringen är nog tillräckligt smart för att TV4 ska kunna vara lugna inför årets upplaga av framgångsprojektet, tittarsiffrorna håller nog i sig och det ska bli genuint spännande att se vilken/vilka artister som sticker ut i år. När jag åter tittar på namnen måste jag säga att det är ett ganska så namnkunnigt gäng i år. Det var några år sen vi såg så pass många stora namn samlade. Och det här är ju som alltid möjligheten för de mindre kända artisterna att ta ett steg mot folkligheten.

Det vi också vet är att det i år är Sveriges största jazzsångerska genom tiderna – Monica Zetterlund – som kommer att få specialprogrammet på slutet. Ett fint val av specialartist som jag ser fram emot.

Här följer ett klipp med litet intervjuer med artisterna från i somras då inspelningarna pågick i juni…

Extrema 1793: ”Bellman noir” – det var inte bättre förr

Den är extrem den här boken. Den väcker starka känslor. Grotesk, vidrig, fantastisk, äcklig, vedervärdig, bladvändare, skoningslös, grym, märkvärdigt välskriven, sadistisk, fascinerande, otroligt spännande, smart, märkvärdigt bra… Omdömena är många. Jag har förstått att det inte är alla som börjat läsa den som förmått läsa den till slutet.

Jag läste Niklas Natt och Dags debutroman ”1793” under min semester och sitter nu här på den sista dagen i denna historiskt varma semestermånad och ska skriva några rader om denna märkvärdiga roman. Det är klibbigt varmt idag och jag känner mig både litet trött och svettig. Ja vädret denna sommar är lika extremt som boken är extrem och den har berört mig både illa och väl.

Detta är alltså en historisk deckare som utspelar sig under år 1793. Inte ett omedelbart ”känt” år i Sveriges historia, faktiskt är det ett år som är en del av något (som nästan ingen minns idag) som kommit att kallas ”Reuterholms regim” eller ”Reuterholms diktatur”. Kungen Gustav III blev som vi vet skjuten på maskeradbalen 1792 och dör efter 10 plågsamma dygn med tilltagande infektioner. Dåtidens läkekonst kunde inte rädda honom.

Kronprinsen, den unge Gustav Adolf, är omyndig och Sverige styrs därför under perioden 1792-1796 av en förmyndare, den mördade kungens bror hertig Karl. Men hertigen är inte riktigt vuxen denna stora uppgift. Han har andra intressen, är obeslutsam på gränsen till det sjukliga och litar istället till den kapable och durkdrivne Reuterholm, friherren Gustav Adolf Reuterholm (1756-1813). Reuterholm kommer att skapa en ny diktatur efter den era, den gustavianska tid som det sägs ska ha legat ett skimmer över, dessa Gustavs dagar som nu definitivt i o m Reuterholm är slut. Mannen i fråga är i historien verkligen ihågkommen och beskriven som en intrigant och reaktionär mörkerman. Ett porträtt som dock mest tecknats av hans fiender, får jag ändå säga för balansens skull.

Och 1793 finns alltså denne Reuterholm bakom Hertig Karl som en mörk skugga, en grå eminens som fattar alla beslut, avgör alla tillsättningar, sköter utrikespolitiken, kontrollerar en växande åsiktspolis som öppnar brev och har hemliga spioner och informatörer i vart och vartannat kvarter. Gustav IIIs diktatur hade åtminstone det sympatiska draget att kungen var intresserad av och var en stor gynnare av kultur och upplysning. Detta kom nu att förändras dramatiskt. Reuterholms regim uppfattas som mycket reaktionär. Det är också en tid av stor oro och förvirring, stor förändring i världen, en politiskt kaotisk tid. Några år tider har Franska Revolutionen ägt rum och under den tid då boken utspelar sig råder det som kom att kallas ”Skräckväldet” i Frankrike och i Paris går giljotinen varm. Både kungen och drottningen avrättas 1793.

Men åter till boken 1793. Berättelsen består av fyra delar, en för varje årstid, och vi får uppleva ett  gammalt och till stora delar försvunnet Stockholm som mycket väl beskrivs. Många namn som vi inte använder längre figurerar i berättelsen och jag fick slå litet på nätet för att förstå var vi befinner oss. Jag fick då bl a lära mig att t ex Kattrumpstullen sedan länge heter Roslagstull. Det stinkande träsket Fatburen där romanens mordoffer hittas, eller snarare torson av det stympade liket, känner vi idag som Södra Stationsområdet. Redan i början av boken blir berättelsen väldigt naturalistisk. Extremt naturalistisk. Här beskrivs vidriga detaljer, stanker, lyten, snusk, spyor, avföring och allmänt elände. Författaren vägrar att vända bort blicken från smutsen, fylleriet, snusket, cynismen, fattigdomen och sjukdomarna som är allestädes närvarande i 1793-års Stockholm.

Jag har även läst om några av Jan Guillous böcker i ”Coq Rouge”-sviten denna sommar och påmints om de där ofta förekommande naturalistiska beskrivningarna av mord och detaljer kring hur dessa mord gått till. Minns att det ibland äcklade mig då när jag första gången läste dessa böcker på 90-talet. Fortfarande kan det vara vidrigt, men det är ingenting mot de ytterst detaljerade beskrivningar av allt bisarrt som figurerar i boken 1793. Som jag började, detta är en extrem bok, en extrem berättelse. Några gånger tycker jag helt enkelt att författaren blir övertydlig, att han tar det hela ett steg för långt. Det blir litet för mycket av äckel och vidrigheter och jag vill säga: ”stopp det räcker, point taken, vi fattar!”.

Jag har länge fascinerats av Bellmans Stockholm; musiken, kläderna, uttrycken, livsglädjen, intensiteten. Men att läsa denna roman ger förstås ett helt annat intryck. ”Bellman-noir” har den välfunnet kallats. Vi kan definitivt konstatera att det inte var bättre förr. Något som boken verkligen inpräntar i läsaren är vilket elände vi hade vid denna tid. Och därmed också vilken tacksamhet vi kan känna över det så oerhört mycket mer sympatiska samhälle vi har idag. Låt vara att vi verkligen har våra utmaningar i dagens Sverige, men det är naturligtvis ingenting mot det koncentrat av bisarr grymhet och fullkomligt nyckfull orättvisa som så besvärande ofta var dåtidens signum.

Trots obehaget jag nu beskrivit vill jag verkligen säga att det är en mycket välskriven bok. Historieskildringen är helt briljant och det är tydligt hur exceptionellt väl inläst författare är i dåtidens seder och bruk. Det är också en mycket spännande berättelse, bitvis en bladvändare som någon recensent uttryckt. Och de två huvudpersonerna är båda nog så intressanta och kompletterande personligheter. Ett udda och omaka par, den lungsotsplågade skarptänkte upplysningsmannen Cecil Winge och den alkoholiserade och stympade men kraftfulle krigsveteranen Mickel Cardell, som inofficiellt får i uppdrag av stadens polischef att försöka ta reda på vad som hänt. Dessa två förenas i en hårdnackad kamp för gräva fram sanningen om det avskyvärda fyndet av vattenliket i Fatburen: torson av en man som visar sig ha stympats bit för bit under en lång tid innan han slutligen tillåtits att dö. Ja det där är nog bland det vidrigaste form av mord jag någonsin läst. Det är så fullständigt sinnessjukt, empati-dött och gränslöst.

Men mitt i allt elände kommer några korta glimtar och omtanke och kärleksfullhet som formligen bländar i det tröstlösa mörker, bildligt och bokstavligt, som annars oftast råder i berättelsen. Dessa glimtar av hopp och ljus hör dock till undantagen och förtydligar den hopplöshet som den oprivilegierade majoriteten av befolkningen har att förhålla sig till.

Som ni kan förstå blev jag väldigt berörd av den här berättelsen. Kanske mest illa berörd. Men jag uppskattade verkligen det utmärkta språket och den fascinerande tidsbeskrivningen. Det är mästerligt skrivet och oerhört spännande.

Jag kan inte hitta någon bättre sens moral än att konstatera att det som kom ur denna tids misär och totala elände var så väldigt mycket bättre. Vår demokrati. Vår yttrandefrihet,  vår människosyn och våra mänskliga rättigheter. Vi kan konstatera att vi har kommit långt, och så mycket till det bättre, från det samhälle som beskrivs i denna välskrivna historiska deckare. Läs den! Men kanske inte just innan maten…

…och jag ser med spänning och intresse fram emot Niklas Natt och Dags uppföljare till denna utmärkta debut! Och tänk om de skulle försöka sig på att filma detta? En utmaning på många sätt.

En mer driven och bara nästan lika bortglömd pianoslinga

Ja det här med bortglömda snygga pianoslingor gav gensvar. Min vän Jonas replikerade snabbt med frågan om jag kände igen denna pärla? Jo det gjorde jag, men det var väldigt längesen jag hörde (även) den.  Ännu en snygg pianolåt som också lever upp till min idé om bortglömdheten, även om det inte alls är lika tydligt som i det förra exemplet.

Här har vi en självupplevd variant på temat Englishman in New York jag snuddade vid i förra bloggen. Den heta sommaren 1982 befinner sig nämligen den engelske singer/songwritern Joe Jackson i just New York och här hittar han inspiration till det som skulle komma att bli hans största hit. Han hade slagit igenom som arg ung man parallellt med Elvis Costello och Graham Parker i new wave-vågen i slutet på 70-talet. Det blev mycket gitarrmusik för den pianoskolade britten från Staffordshire i Midlands. Kanske litet för mycket?

För i låten ”Steppin’ out” hittar han tillbaka till klaviaturen med besked. Här är det piano och xylofon som har melodin och det är utan tvekan en mycket stark hook i låten. Det är också en elegant och catchig låt som bubblar av den förväntansfulla känslan just innan gänget lämnar förfesten och ger sig ut på stan… Ja ni förstår. Det är spännande och förväntansfullt. ”Han lämnar en åter tyst och mörk lägenhet bakom sig, där nu bara den förväntansfulla doften av rakvatten hänger kvar…”. För att citera mig själv i ett tidigt alster från 1986. När man fyllt 50 får man göra det.

”Steppin’ out” räknas också som sophisti-pop, men till skillnad från ”Captain of her heart” är denna pianohit upptempo på ett helt annat sätt. Här har vi en sequencerdriven basgång som doftar oldschool-synth hela vägen till discot. Skulle förvåna mig om jag inte själv dansade till den på anrika synthdiscot Rip Off ett par år senare? Men Joe Jackson sjunger bättre än de flesta av sångarna i de samtida synthbanden. (Med undantag av t ex Midge Ure, som han låter litet som.) Det är en litet vuxnare känsla i låten. Mer amerikanskt. Mer moget. Men också mer tydligt tidsbundet än ”Captain…” och därför också mer daterat i sitt sound. Här kommer den hursomhelst.

 

Videon spelades in under en intensiv sommarnatt på det anrika lyxhotellet St Regis på Manhattan i New York 1982. Videon är tyvärr inte tekniskt i samma utmärkta kvalitet som ”Captain…”, men den fångar utan tvekan den glittrande och bubblande ”Bright lights, big city”-känslan i NYC och har en söt liten Askungehistoria. Och Joe Jacksons text fångar väl den energifyllda känsla som låten har.

”We
So tired of all the darkness in our lives
With no more angry words to say
Can come alive
Get into a car and drive
To the other side

We
Are young but getting old before our time
We’ll leave the T.V. and the radio behind
Don’t you wonder what we’ll find
Steppin’ out tonight…”

Det är ett ögonblick som många sånger fångat genom åren. Det är det hoppfulla i att vara på väg ut. Att göra stan. Vad som helst kan hända ikväll. Och att vara på väg ut i en sån storstad som New York lägger förstås till ett par dimensioner. Det är en fin låt, en stark låt. Och visst var det en stor hit. Den var 6:a på både amerikanska Billboard-listan och engelska UK singles chart hösten 1982. En stor framgång för Jackson.

Och jag rundar av med en lugnare version av låten som Joe Jackson gör drygt 30 år senare. 2015 för att vara exakt. 33 år igen. Den blir mer grandios så här med symfoniorkester och lugnare tempo. Man kan inte vara en arg ung man i hela sitt liv och här har den då 61-årige Jackson gjort en anpassning till statusen.

Den sofistikerade pianoslingan som inte vill släppa; en glömd låt från en glömd genre

När jag imorse vaknade upp denna Midsommardag kom en gammal pianoslinga uppbubblande ur minnets djupa brunn. Den hade följt mig ur drömmen. Först trodde jag den skulle släppa rätt snabbt. Men icke… Den var riktigt catchig.

Jag åt mitt sedvanliga frukostäpple. Gick som jag brukar varje morgon några stilla varv i lägenheten med äpplet i handen men nu även med pianoslingan i huvudet. Stannade till. Lutade pannan mot dörrposten till köket. Nynnade på låten som fastnat. Lyfte blicken. Tittade ut och konstaterade att det var överraskande soligt och vackert ute. Klev ut på balkongen i morgonrocken och kände vinden i ansiktet. Åt färdigt äpplet. Men pianoslingan var kvar i huvudet. Den stannade och pockade på, ville inte lämna mig. Vad kunde det vara för låt?

Det här var nåt jag inte hört på väldigt länge. Något jag inte själv heller har eller har haft på skiva. Jag mindes några ord ur texten, och när jag sökte på nätet hittade jag låten direkt. Den heter nämligen just ”Captain of her heart”. Och den visade sig vara ett par år äldre än vad jag gissade. Och i samma stund insåg jag att här hade jag ämnet för nästa blogg. Det här ska jag skriva om. Det brukar bli så när något fastnar i mina tankar som just den här låten imorse.

Ända sedan starten för 11 år sen har det varit en grundläggande idé för mig att i bloggen lyfta fram det som är bortglömt. Inte nödvändigtvis livsnödvändigheter, men ändå sådant som berör och väcker eftertanke. Gärna då sådant som är orättvist bortglömt och som förtjänar att höras eller ses igen. Och med tanke på hur pass sofistikerat vacker, jazzig och tankfull den här låten är kan jag enkelt avgöra att den förtjänar att lyftas fram. För pianoslingan är verkligen tjusig. Elegant och sval.

Den schweiziska duon Double (uttalas Doo-blei) var ett tvättäkta onehit-wonder i en genre som nästan ingen hört talas om. Även om många minns och gillar grupperna som ingick i den. Men låten först.

För låten ”Captain of her heart” handlar om en tjej som till slut tröttnar på att vänta på sin kärlek, släpper den (honom kan vi konventionellt utgå ifrån, eftersom detta är 33 år sen) och går vidare i livet. Så det finns ett avsked i musiken. Och visst finns det ett vemod i låten.  Men detta vemod är laddat med positiv energi kraft i ett starkt beslut. Det finns en tidlös kvalitet i låten och den sofistikerade produktionen. Särskilt med tanke på att låten är från 1985 och att det mesta som gjordes då lät på ett helt annat sätt, hade en annan produktion. Det är just elegant och svalt och förutom pianot är det förstås sopransaxen som är oerhört typisk.

Just det här svala sopransax-soundet är så väldigt tidstypiskt, eller skulle bli aningens senare. Sting kunde ha varit grön av avund. I sin ”Englishman in New York” skulle han två år senare ösa på för fullt (och litet till) med detta stämningsfulla instrument.  Men nu lyssnar vi på låten som den här bloggen handlar om.

Videon är i sig mer typiskt 80-talsaktig med ett antal extraordinärt snygga fotomodeller som ser sorgsna, sofistikerade och svårtillgängliga ut. Väldigt typiskt. Bland dem figurerar en 15-årig Denise Richards i videon, ja det är hon med det korta vitblekta håret och de svarta ögonbrynen. Men jag reagerar också på att bildkvaliteten i videon är så pass bra. Den ser helt enkelt ovanligt fräsch ut för att vara 33 år gammal. (Litet som Aztec Cameras ”Somewhere in my heart”-video, men mer om den en annan gång.) Jag tänker att om jag år 1985 skulle ha sett en 33 år gammal musikvideo så hade den varit från 1952 och det skulle garanterat ha sett förhållandevis äldre ut då än vad detta gör nu. Om du förstår min poäng.

Låten är i sig

Ja denna jazziga svala låt blev alltså en hit 1985 och klättrade till åttonde plats på Englandslistan. Inte illa för en bortglömd duo i en bortglömd genre. Men jag minns att jag inte var så förtjust i den själv då. Det var liksom inte min grej. Den kändes då för gubbig, trög, ”hiss-musikig” och jazzig för mig. Jazz kunde jag i o f s gilla, men inte när det hamnade i fel sammanhang. Som detta. Sade var så överjordiskt snygg och cool att jazzinslaget inte störde. Henne gillade jag definitivt 1985, men Double kunde jag då som 17-åring inte ta till mig. Det skulle dröja litet till.

Och genren då? Jo jag har bloggat ett par gånger tidigare om den. Den kallas ”Sophisti-pop” – ”musiken karakteriseras som en mjuk, sofistikerad jazz– och soul-influerad popmusik, ofta med inslag av synthesizers – en genre jag uppenbarligen skulle bli väldigt förtjust i utan att veta om att den fanns. Men när jag tittar på mina gamla blandband så kan jag konstatera att flera av dem är rena sophisti-pop mixar. För enligt förståsigpåarna är just Sade, Prefab Sprout, Simply Red, Scritti Politti, ABC, Aztec Camera, Everything but the girl och Level 42 exempel på typiska artister för denna sub-genre inom popen. Och alla dessa akter lyssnade jag mycket på under framför allt andra halvan av 80-talet. En del av dem lyssnar jag på fortfarande.

Och så denna låt, så väldigt bortglömd. Men den berör mig starkt. Det finns en stilla reflekterande kvalitet i låten. Svalt och sofistikerat. En avvaktande distanserad känsla som känns så väldigt mycket 80-tal för mig. Det som för mig är både yta och djup på samma gång. Mitt 80-tal. Det är något som finns där inom mig som triggas och berörs av sådana intryck som just den här låten ger. Ett stilla vemod. En ensamhet. Tystnaden före mobiltelefonerna. Tidens gång. En gång måste vi alla gå vidare.  Liksom handen i videon som försvinner under ytan. ”Vi ska ändå alltid förlora våra största segrar till sist”.

I en retrospektiv kommentar till låten beskriver Allmusic-journalisten Stewart Mason träffsäkert denna tidlösa låt som ”one of the great lost one hit wonders of the mid-1980s. Double’s ”The Captain of Her Heart” is one of those songs that stands outside of its time period; this could conceivably have been a hit at any point from the early ’70s onwards. ” Mason fortsätter: ”The Swiss duo never managed to capitalize on this song’s casual sophistication and melodic grace, but it remains a glorious anomaly.”

 

 

”Salvator Mundi – världens frälsare återvänder i en orolig tid

Han ser på mig – på oss – med en lika milt omtänksam som outgrundligt tidlös blick. Mästaren som för ett ögonblick stigit, eller kanske svävat, fram ur ett djupt och absolut mörker, bara för att kanske lika snabbt försvinna igen. Men nu, just nu, ser vi honom för ett ögonblick – och vi ser att han ser oss. Kanske kommer han att stiga fram ur tavlan?

Målningen har en på samma gång drömlik distans och realistisk närvaro. Bilden är laddad med symbolik. Den högra handen har han lyft i den välsignande gesten. I den vänstra håller han en sfär av genomskinlig bergkristall, själva Kosmos. Vi ser här ingen mindre än Jesus Kristus som ”Salvator Mundi”, Världens och Kosmos Frälsare och Herre. Mästaren.

Jag blir alldeles lugn när jag ser denna säregna och suggestiva målning. Det är som att den har en inneboende kraft för den har en väldigt positiv effekt på mig så jag har tittat mycket och länge på den under den gångna veckan. Det har varit en mycket behaglig mindfullness-upplevelse. Min själ finner ro och vila när jag vilar blicken på denna tidlösa skapelse.

”Salvator Mundi” – klicka för mycket större bild

Detaljerna; de sinnrika lockarna i håret, den oerhört detaljerade välsignande handen, de konstfärdiga detaljerna i dräktens bård och den så kallade sfumato-effekten av rökigt diffusa övergångar utan tydliga linjer i ansiktet talar för att det är ett verk av en stor mästare vi ser. För detta säregna konstverk tillskrivs nämligen ingen mindre än Leonardo da Vinci, troligen den störste av renässansmästarna. Allvetande och allkunnig inom de mest skiftande discipliner.

Leonardo di ser Piero da Vinci (1452-1519)

Målningen är med stor sannolikhet ursprungligen ett beställningsverk till kung Ludvig XII Frankrike och den är daterad ca 1499-1506. Det är litet svävande även där, för Leonardo var känd för sin perfektion. Kanske t o m ökänd. Detta att han liksom aldrig blev helt färdig med sina mästerverk, aldrig riktigt nöjd. Målningen är mytomspunnen också därför att den i århundraden trotts förlorad. Motivet är välkänt och många andra konstnärer har gjort sina versioner av det.

Men 2011 konstaterades det av en grupp specialister inom området att denna avbildning av Salvator Mundi faktiskt var den ursprungliga och äkta målningen av mästarens hand, den sista privatägda målningen av Leonardo.

Av Leonardos mästerverk finns nu bara 15 bevarade målningar kvar. Så det var en sensation för världen när nyheten om en ny Leonardo kom ut.

Denna nu mer än 500 år gamla målning satte också världsrekord när den i november 2017 såldes på Christies i New York för motsvarande 3,8 miljarder kronor. En obegriplig och svindlande hög summa pengar vilken ska ha betalats av den lika obegripligt förmögne saudiske prinsen Badr bin Abdullah som gjorde detta för konstmuséet Louvre Abu Dhabis räkning. Och på detta museum kan nu detta vackra och ovärderliga konstverk äntligen åter beskådas av allmänheten.

Och… I en tid av politisk förvirring och oro i världen kan jag inte undgå att se en vacker och ljus tanke i att han – Salvator Mundi, Frälsare och Mästare – nu återvänt till oss från historiens skuggor. Låt vara bara för det ögonblick som Leonardo fångade honom i sin odödliga målning. Så att vi alla fick se honom. Låt oss se den positiva symboliken i detta att Världens Frälsare har återvänt till oss. Det kan världen behöva här och nu.