Jag återvänder från ett återuppståndet firande av sista april i Uppsala och tar vägen förbi Centralbadets innergård. Där kan jag konstatera att häggen är på väg att slå. Att döma av de mest utslagna blomklasarna skedde detta redan igår på Valborgsmässoafton, så jag räknar 30 april som årets för mig viktigaste vårspaningsdatum. Detta är en rejäl upphämtning från förra året då jag noterar att detta skedde först 11 maj.
De blommande klasarna sitter så högt i häggen att det är svårt att se dem på detta foto, men nu händer det!
Och så här ser statistiken ut för de år jag tidigare rapporterat i bloggen:
Dags för en första blogg om gitarrer och detta som en naturlig följd av att jag i mogen ålder äntligen börjat spela gitarr. Något jag drömt om i alldeles väldigt många år. Ja åtminstone 36-37 år får jag det till när jag tänker efter på mina första seriösa kontakter med The Smiths, Lloyd Cole och The Cure.
Man kan ju fråga sig hur det blivit om jag istället för klarinett valt gitarr i lågstadieåldern? Nåja, desto vettigare att fokusera på det som är här och nu. Allt är fortfarande möjligt.
Och just nu väntar jag på en riktigt legendarisk elgitarr som jag beställt. Vi talar om en gitarr som Beatles gjorde ikonisk i mitten på 60-talet: Epiphone Casino och då i den färg som kallas Vintage Sunburst. Detta är en s k halvakustisk eller semiakustisk elgitarr (hollowbody på engelska) som till skillnad från en ”Fender-planka” kan spelas hyfsat akustiskt eftersom den inte är solid. Den har helt enkelt en ihålig ljudlåda som gör den mer akustisk kapabel. Och som ni kan se här nedan är det en riktig skönhet.
Orsaken till att jag får vänta månader på denna gitarr är att den helt nyligen blivit kraftigt populariserad av Beatles-dokumentären ”Get back” som släpptes vid årsskiftet och lät oss bli flugor på väggen i Apple-studion när ”the Fab Four” jobbade med det som först ett år senare skulle bli deras allra sista platta, ”Let it be”. Vi kastades rakt in i en perfekt färgåtergiven högupplöst film från januari 1969. John Lennon syns större delen av tiden spela på sin Epiphone Casino och detta ledde till en fenomenal försäljningsökning.
Ja egentligen var det ju Paul McCartney som redan 1964 hade köpt en Epiphone Casino. George och John följde efter och när ”Revolver” spelades in 1966 var denna gitarr en huvudperson och de tidigare Rickenbacker-gitarrer man förknippar med Beatles första år hade fått maka på sig. På bilden från sista världsturnén nedan (1966) ser vi både George och John med varsin Epiphone Casino.
John Lennon fortsatte använda sin Casino hela vägen genom 70-talet fram till sin alldeles för tidiga död i New York i december 1980. Bilden nedan är dock med Beatles från 1966 vid tiden för Revolver-plattan.
Men den mest ikoniska bilden av Lennon och hans Casino är från ”Rooftop concert” 30 januari 1969 i London där vi ser John Lennon med sin nedslipade Epiphone Casino som då blivit ”naturell”. Han hade 1968 fått ett råd (från vännen Donovan Leitch) att ljudet blev bättre om man slipade bort färgen. Dessutom hade han låtit montera bort plektrum-skyddet från gitarren. Sagt och gjort…
Men första gången den nedslipade Casinon verkligen syntes är klippet med ”Revolution” från september 1968.
Beatles: ”Revolution”, 1968
Och här ser vi åter den nedslipade Casinon i klippet från Rooftop-spelningen i London 30 januari 1969, vi hör ”Get back” live och ni kan själva notera de starka färgerna.
Här har vi ytterligare ett litet exempel på hur en Epiphone Casino kan låta och ytterligare bevis på hur vacker den är, särskilt som sunburst. Jag kommer ju inte att slipa ned min. Och nu är det bara att fortsätta vänta. Den som väntar på nåt gott…
Det började naturligtvis med Berra i första Sällskapsresan 1979. Berras många oneliners är nu sedan decennier en odödlig del av den svenska populärkulturella samtidshistorien. Sen följde ett åttiotal med Nöjesmaskinen och Nöjesmassakern. Jag är närmast cementerad i den mål- och åldersgrupp som verkligen hört och sett mycket av Sven Melander. Och som haft så väldigt roligt i hans sällskap.
Senare, i mitten av 90-talet, fick jag också glädjen och äran att träffa honom själv vid ett par tillfällen. Det i samband med ett personlighetsutvecklingsseminarium där vi sågs några gånger och jag fick en litet närmare bild av denne för mig så oerhört välkände person. Jag var helt starstruck när han plötsligt stod där framför mig i konferensrummet, med sitt varma breda leende. Jag mötte en osedvanligt klok och varmhjärtad person i Sven. Och så var han ju rätt rolig också… Mellan varven.
Sven Alarik Melander (1947-2022)
När jag nu idag tidigt på morgonen nås av den sorgliga nyheten att Sven till slut förlorat kampen på cancern kändes det mycket vemodigt och sorgligt. Jag har följt honom i sociala medier och vet att han under flera år kämpat mot den vidriga sjukdom som jag är så obeskrivligt trött på.
Och även om Sven under 90-talet försvann ur det där riktigt starka scenljuset som han stod i under hela 80-talet så har han fortsatt att göra många bra saker. Väldigt bra saker. Han har tagit debatt och utifrån sitt kändisskap engagerat sig som opinionsbildare på ett sätt jag verkligen gillat.
Dessutom fanns det ju en personlig koppling till. En litet festlig sådan. Pappa Stig och Sven gjorde en skånsk repmånad ihop på Revingehed i början av 70-talet och fick bra kontakt. Svens humoristiska vykort dök upp då och då, liksom telefonsamtalen – och det känns nu helt overkligt för mig att konstatera att de nu båda är borta med några få månaders mellanrum.
Jag kommer alltid att minnas Svens varma kloka röst. I det personliga mötet såväl som i det större sammanhanget. Den slog an en särskild sträng i mitt hjärta och stannar hos mig för resten av detta livet.
Tack käre Sven för all inspiration!
Det avskyvärda anfallskrig som Putin dragit igång i Ukraina har nu pågått i mer än en månad. Månaden mars 2022 kommer att ihågkommas som en fruktansvärd månad av krig och oro i Europa. En tid då Europa och världen gick in i en ny historisk fas.
Många fasansfulla bilder av den ryska agressiva terrorna har vi tvingats se, men en och annan ljusglimt har också passerat revy. Här är en sådan, en personlig favorit.
Jag kan inte annat än älska de ukrainska soldaternas humor. I denna svåraste stund gör de en modern version av Ilja Repins berömda målning när de ukrainska zaporog-kosackerna skrev historiens troligen mest förolämpande ”diplomatiska” brev till sultanen som hotade deras frihet 1676.
Nu 346 år senare är det en annan mäktig ledare som hotar Ukrainas frihet. Måtte han ha lika liten framgång som sultanen att kuva det fria Ukraina!
De ukrainska soldaternas fotografi: Ukraina 2022
Ilja Repins målning: Ukraina 1676
Dick Harrison berättar mer om både tavlan och det oerhört förolämpande innehållet i brevet, se länken längst ned. Brevet är så grovt och brutalt förolämpande att jag misstänker att WordPress skulle stänga av mig om jag bifogade brevet i klartext…
Men först, detta var vad sultanen skrivit till kosackerna. Deras svar var en totalt förolämpande ironi kopplat till sultanens alla titlar…
”Sultan Mehmet IV till Zaporogkosackerna.
Jag, Sultanen; Muhammeds son, solens och månens broder, Guds barnbarn och ställföreträdare, härskare över konungarikena Makedonien, Babylon, Jerusalem och Stora och Lilla Egypten, kejsarnas kejsare, härskarnas härskare, en oefterliknelig riddare, aldrig besegrad, den ståndaktige väktaren av Herrens grav, själve Guds beskyddare, muslimernas hopp och tröst, de kristnes förlägenhet och store försvarare – beordrar er, Zaporogkosacker, att frivilligt och utan att göra motstånd underkasta Eder Mig, och icke längre störa Mig med Edra angrepp.
Så har Webstrarnas unika ”löningsfredagprojekt” gått i mål. Igår 25 mars publicerades den tolfte och avslutande singeln som fullbordade cirkeln och slöt årshjulet. Tolv singlar på ett år har bandet nu levererat, efter nästan 30 års tystnad. Det måste beskrivas som en unik kreativ prestation och jag har i ett års tid kunnat njuta av lyxen att varje månad ha en ny singel att se fram emot.
Så har jag också skrivit om dessa singlar, en efter en, och det innebär att även mitt cykliska projekt är fullbordat. Stimulerande, överraskande och ibland litet utmanande har det varit att skriva om dessa kreativa alster. Webstrarna ställer många frågor och kan ibland vara litet krävande, vilket jag uppskattar. Det är absolut ingen ”acquired taste”, men det är verkligen inte mainstream heller. Icke! Vemodet att detta musikaliska år nu är slut övervägs naturligtvis kraftigt av det faktum att detta hänt. För det har det ju bevisligen. Vilken kreativ prestation!
Janne, Petter, Ola och Sten framför väggen med alla de 12 singelomslagen från årets som gått
Hade glädjen att igårkväll åter träffa bandet i samband med den avslutande AWn på gamla Snottys bar, numera Yttons bar, på musikaliskt anrika Skånegatan. Dessutom en bonus att få prata gitarrer, ackord och riff med dessa musikaliskt erfarna män.
Webstrarna på Yttons bar 25 mars 2022
Den tolfte och sista singeln i löningsfredagsserien heter ”Ge mig en dag till” och bjuder på drygt sju minuters intensivt drivande, pumpande trummaskinsrytm och en synthslinga som faktiskt för mina tankar till klassisk electronica med Tangerine Dream, Logic System och John Carpenter kryddad med taggigt slirande ståltrådsgitarr. Det är drivet från den första smällen som låter som en bombexplosion men som troligen är en samplad studiodörr som slår igen. Låten är full av kreativa samplingar. Hör bl a även en klassisk stråksektion som gått vilse och plötsligt dyker upp i denna kontext.
Det är en tuff låt, nästan lite skrämmande i sitt uttryck. Den nakna betongväggen på omslaget skickar rätt signaler. Det här skulle också kunna vara det förlorade soundtracket till en lika galet intensiv som rafflande biljakt, eller ”rymdskeppsjakt”, i ”Blade Runner 2049”. Det är den hisnande känslan jag får.
Petter och Sten
Och låten är mycket medveten. Det här är samhällskritik och det handlar om arbete och tid. Känslan av det snurrande ekorrhjulet, detta pågående ”rat race”. Upprepade tonartshöjningar förstärker den intensiva och drivande känslan i låten.
”Ge mig en dag till, ge mig en dag till. Hitta dit, du måste hinna klart. Ge mig en dag till, ge mig en dag till. Jaga tiden mot ett evigt snart. Ge mig en dag till, ge mig en dag till. Klockan stannar framför dig. Allt kan hända sen, in från scen och ut igen…”
Under ett parti av låten läses ett samhällskritiskt manifest upp i bakgrunden: ”…att livskraften hos den enskilda människan och hennes avkomma, mals ned…”. Starkt och medvetet. Och det är ändå bara förnamnet.
Så har det hela också föregåtts av en utan tvekan mycket kreativ skapelseprocess. Bandet inspirerades bl a av Brian Enos oblique-teknik när skyltar momentant hölls upp med vilka gitarrackord som skulle spelas plus att de bytte instrument med varandra som Bowies band gjorde på den av Eno producerade plattan ”Lodger” 1979.
”Ge mig en dag till” är också full av ekon från den websterska historien, såväl ”Silverman” från det längst förflutna 80-talets debut över de två 90-talsplattorna som kopplingar till det gångna årets tidigare elva singlar. Men här, liksom på flera av de tidigare singlarna, också inspiration från bandets tidiga idoler. Petter upprepar bl a Jim Kerrs kronologiska uppräkning från Simple Minds ”New Gold Dream”, men här blir det då istället ”’22, ’23,’24, ’25…”
Låten är en kraftfull summering av detta ettåriga ambitiösa projekt som nu styrt i hamn. Jag förstår att de har planer på en dubbel-LP. Webstrarna har länge drömt om att ge ut sin dubbelplatta, sitt ”White Album”. Nu har de materialet. Ja nästan allt i alla fall. De brukar ju krydda med en och annan kort ljudeffekt med musikaliskt filosofiska intryck. Så blir det säkert igen.
Naturligtvis hoppas jag även fortsatt på någon form av scenframträdande vad det lider, när bandet har tid och möjlighet att repa tillräckligt mycket för det. Jag påminde dem om att senaste konserten, 2005 i Hornstull i samband med bandets 20-årsjubileum, gick alldeles utmärkt bra.
Men just nu har de bara all anledning att vara nöjda med att ha drivit detta ettåriga projekt hela vägen i mål och dessutom gjort det på ett så strålande kreativt och varierat sätt. En bedrift i den svenska populärmusikaliska samtidshistorien.
Jag ser fram mot att få återkomma till dessa kreativa kreatörers fortsatta musikaliska äventyr. För vi kan vara helt säkra på det kommer mera…
~ ~ ~
Och här har vi så avslutningsvis hela lista från året som gått: 1. In från scen och ut igen, april 2021 2. Tillbaka till gå, maj 2021 3. Sommarens färg, juni 2021 4. Aldrig, juli 2021 5. Satelliter, augusti 2021 6. Kvalitet, september 2021 7. Ditt namn, oktober 2021 8. Ellen och Elsie (livet efter detta), november 2021 9. En dålig dag i himlen, december 2021 10. Kleopatra, januari 2022 11. Skenfrukt, februari 2022 12. Ge mig en dag till, mars 2022
Tolfte och sista löningsfredagsingeln med Webstrarna
Vaknar denna söndagsmorgon till ännu en strålande klar marsdag. Mars 2022 har i princip bjudit på strålande solsken var dag i stockholmsområdet. Det starka kraftfulla solsken som vi kan uppleva i mars, ett solsken som kan värma och kännas vårlikt, åtminstone om vi hamnat i lä. Ett solsken som kan värma en träyta utomhus och ge en känsla av vår, dvs precis det jag upplevde igår.
Om sedan den meteorologiska definitionen av vår är uppfylld – att dygnsmedeltemperaturen legat över 0 grader men under 10 grader i en vecka – är en annan sak. Här är det känslan i ögonblicket som räknas.
Känslan i övrigt denna vår 2022 präglas annars tyvärr av det djupt olustiga faktum att Ryssland dragit igång ett nytt krig i Europa och i praktiken avslutat den period efter Andra världskriget som vi kallat efterkrigstiden. Detta så sorgliga historiska faktum är något jag berörde igår när jag skrev om min årliga vårspaning och något jag garanterat kommer att återkomma till här.
Men helt oberoende av denna så ovälkomna krigssituationer i Europa så händer det nu igen. För i eftermiddag kl 16.32 svensk den 20 mars 2022 händer det sig åter att vi (på norra halvklotet) får vårdagjämning – spring equinox – igen. Jorden har med sin trygga kosmiska lunk runt Solen återvänt till samma plats där hon befinner sig varje år vid denna tid. En trygghet i en otrygg värld.
För vårdagjämningen är ju ingen dag. Det är en tidpunkt som avses, nämligen när jorden passerar en speciell punkt på sin bana runt solen och solen står rakt över ekvatorn och fördelar sitt ljus rättvist över norra och södra halvklotet. Och det innebär framförallt att vi åter går in i det ljusa halvåret, något som brukar kännas starkt positivt för det flesta människor. Och kanske extra mycket så denna bekymmersamma krigs-vår. Det hoppas och tror jag att de flesta av oss kan hämta kraft ifrån!
”March Equinox”: Judy Graham Carter
På det fysiska planet innebär vårdagjämning att dag och natt är lika långa. Denna kosmiska balanspunkt på Jordens årliga resa runt Solen har firats som en högtid över hela världen under många tusen år. Den andliga symboliken går mycket djupt i alla världens traditioner, där denna tidpunkt på året förknippas med bland annat skapelse, återfödelse och återuppståndelse. Att dö för att sedan leva igen kan förstås på många olika sätt. Naturen återföds.
Vid vårdagjämningen går Solen in i Vädurens tecken, ett av eld-elementen i astrologin. Personer födda i Vädurens tecken anses vara energifyllda, temperamentsfulla, orädda och snabba till beslut. De sägs vara igångsättare som banar nya vägar, men har sällan uthållighet; startar projekt som andra får fullfölja. En parallell till vad man i äldre tider sågs ske i naturen när våren kommer.
Vid vårdagjämningen inträffar den perfekta balanspunkten då Jorden varken lutar mot eller från solen. Norra och södra halvklotet får precis lika mycket ljus, som synes på bilden nedan. Fram till sommarsolståndet blir dagarna i genomsnitt fyra minuter längre per dygn. Vid sommarsolståndet når dagen en längd på hela 17 timmar. Nu i samband med vårdagjämningen är det alltså 50-50 mellan dag och natt.
I samband med min eftermiddagspromenad idag lördag 19 mars fick jag uppleva årets första kontakt med solvarmt trä utomhus och kriteriet för årets vårspaning är därmed uppfyllt. Detta ögonblick inträffade vid pass strax efter klockan 16 i Birkastan/Vasastan i vår vårpigga huvudstad.
När jag kollar min spaningsstatistik nedan kan jag konstatera att detta var en hyfsat tidig spaning. Och det kan ju kännas symboliskt skönt att våren är tidig i år; imorgon är det ju även vårdagjämning vilket jag ju alltid uppmärksammar här i bloggen.
Vad jag menar med att det känns skönt med en tidig vår i år är förstås det overkliga faktum vi levt med de senaste dryga tre veckorna. Detta att det åter blivit krig i Europa. Att efterkrigstiden troligen är slut och att president Putin följt i tidigare diktatorers vidriga spår och nu startat ett nytt storkrig i Europa. Detta efter att ha uppmanat en sällan skådad mängd av bisarra lögner som grund för att till slut ha gått hela vägen och startat en blodig storoffensiv mot sitt ukrainska broderfolk. Likt en av sina föregångare, den serbiske generalen Mladic, tycks Putin även ha en förkärlek till att i första hand bekämpa försvarslös civilbefolkning. Detta är så fruktansvärt förfärligt att jag får pausa en stund och återkomma till det senare.
Men åter till det årliga vårliga temat. Väl hemkommen från dagens promenad har jag på känt manér avnjutit Igor Stravinskijs dramatiska ”Våroffer” än en gång. Det är en härlig känsla varje vår och dramatiken i musiken passade nog extra bra denna vår, min 55:e. Denna dramatiska musik – ”ett verk av en galning” – som orsakade i en sådan tumultartad skandal på premiären i Paris i maj 1913…
Jag sökte bilder från någon ukrainsk uppsättning av ”Våroffer”, men lyckades tyvärr inte hitta några sådana. Däremot kraftfulla bilder från den uppsättning som spelade på Operan i oktober-november 2019.
Stravinskijs ”Våroffer” på Kungliga Operan i Stockholm 2019
Jag hoppas att vårens och ljusets ankomst ska bebåda ett eld upphör och en fred i Ukraina. Den ryska offensiven står stilla och vi får se hur det går med det bristande underhållet och motivationen? Låt oss se vad denna historiska vår kommer att bjuda på. Jag är beredd och hämtar kraft ur vårens ankomst, vilket jag än en gång, den femtonde, manifesterat på detta sätt!
Våroffer på Operan hösten 2019
Så här ser min vårspaningsstatistik ut för de senaste 14 åren:
Att skapa popmusik ur en filosofisk-botanisk-semantisk diskussion om äpplen är stenfrukter eller skenfrukter och vad det isåfall skulle få för konsekvenser för mänskligheten relaterat till syndafallet/arvsynden borde inte vara möjligt…
Men i gårdagens löningsfredagsingel 25 februari bevisar Webstrarna åter att de klarar även det till synes omöjliga. Vilket annat svenskt band skulle gå i land med något så osannolikt?
”I Edens dimmor sa en orm till mig du är värd nåt bättre än att va en nöjd lakej. Jag såg en utväg och tog regi vad är väl paradiset mot en famn att somna i…”
Februari månads singel är den näst sista och Webstrarna går snart i mål med sin historiska prestation att efter nästan 30 års paus leverera 12 nya singlar under lika många månader. Ett år då de kontinuerligt byggt upp en kreativ och växande skatt av musikaliska alster. Bara det är en så osannolik prestation att man häpnar. För i denna singelsamling finns nu många pärlor och detta är ännu en sådan!
En blågul ”Skenfrukt” passar bra i dessa världshistoriska dagar
Februarilåten är alltså döpt till ”Skenfrukt” och är en 2 minuter och 42 sekunder lång euforisk poplåt med litet samma retro-upptempo-bossanova-gung som Fine Young Cannibals listetta ”Good thing” och Rymdimperiets (underbara men bortglömda och svårstavade) singel ”Felrättsnettheltfelrättsnett”.
Jag har förstått att den i skissversion hette ”Buzzcocks-bossan”, vilket jag inte har några problem att förstå. Låten handlar alltså om paradiset och syndafallet och frukter som kanske inte är frukter egentligen. Och detta kommer ur en kreativ botanisk-semantisk (filosofisk) diskussion som bandmedlemmarna haft om att äpplen faktiskt inte är stenfrukter utan istället tillhör klassen skenfrukter.
Och nu kommer den lika häpnadsväckande som fascinerande websterska knorren: ”Om kunskapens frukt inte var en frukt utan bara en bluff, så bör ju logiken då vara att syndafallet är upphävt och vi istället kan vara fria och leva utan skam...” Tongue firmly put in cheek!
Underfundigt och kreativt är väl bara de två tydligaste förnamnen. Men denna typ av tankesprång och fascinerande associationsbanor har ju enligt min upplevelse alltid varit central i Webstrarnas värld. Och här är de verkligen åter i sitt esse idé- och kreativitetsmässigt. Kanske får jag också en musikalisk flashback av den euforiska popglädjen på ”Kärleksgruvan”, 1989?
Det är ju bara helt svindlande ljuvligt, för att inte säga just euforiskt, att man kan göra en poplåt utifrån en sådan diskussion. Vilket annat band i Sverige skulle kunna berätta en sådan motiverande och glädjande skapelsehistoria? Att frukterna dessutom är gula och blå gör ju inte februari månads löningsfredagssingel ett dugg sämre. I dessa allvarliga världshistoriska tider behövde jag denna glada vitamininjektion!
”Kobran bet förseglar nu en hemlighet. En kvinna blir en saga om och om i evighet…”
Det nya året 2022 nådde igår sin första löningsfredag, 28 januari. Januari är känd som årets fattigaste månad, efter jul- och nyårshelgerna är det tomt i många plånböcker och denna löningsfredag är troligen för många den mest efterlängtade på hela året.
Löningsfredag innebär också att det är dags igen för en ny singel från och med Webstrarna. Och det kommer punktligt en ny leverans varje månad. Detta är den tionde. Än en gång kommer ett tvärt musikaliskt kast som står i stark kontrast till december månads raka dänga.
Här har vi en betydligt långsammare och helt annorlunda mer komplex produktion som tar avstamp i den egyptiska prinsessan och sedermera drottningen Kleopatras (69 – 30 f Kr) historiska självmord. De första tankarna jag får när jag hör det orientaliska introt med gong-gong och cymbaler är allvar, egyptologisk mystik och en psykedelisk känsla som växer fram. Litet som filmmusik.
Första musikaliska associationen är faktiskt gamla synthduon Blancmange som ofta hade starka orientaliska inslag och klanger i sin musik. Men jag tycker mig också höra och känna inspiration från Roxy Music i den här långsamma gungande rytmen och jag kan hålla med om att syntarna låtar mycket John Carpenter, en lekfull basic-känsla av ur-electronicans 70-tal. Men det finns mer 70-tal i låten, från ett för mig mer oväntat håll.
Jag fick också en hint om att det finns ett eko av Led Zeppelins fascinerande och mystiska niominuters epos ”In the light” från 1975, men det kan jag egentligen inte själv avgöra för jag kan inte Zeppelin på den nivån. Har nu i alla fall bekantat mig med denna fascinerande skapelse och kan förstå kopplingen.
Ja det här känns allvarligt, mystiskt men också bitvis riktigt vackert. Det växer fram. Första intrycket var att det här inte var så lättillgängligt, litet knepigt och mer av ett mysterium. Mer krävande än någon av de tidigare singlarna. Men… Efter flera genomlyssningar uppskattar jag låten mer och mer. Den är ett vackert litet psykedeliskt mysterium med en touch av acquired taste för mig. Och det uppskattar jag också.
Ett återkommande tema i Webstrarnas texter är att man ställer frågor. Man ställer frågor hellre än ger svar, vilket nog får uppfattas som ett både ödmjukt, klokt och intressant upplägg. Det ställs ett antal frågor i denna mystiska kreatiska och jag ska inte ens försöka ge mig in på att besvara dem. Jo förresten, en av dem. Om jag uppfattat frågan i refrängen rätt så är ju åtminstone det svaret svaret frestande enkelt, om än anings snaskigt, att ge – Markus Antonius och Julius Caesar (i omvänd ordning).
På julafton fredag 24 december, för en vecka sedan, släppte Webstrarna sin nionde singel i projektet ”löningsfredag”. Normalt sett skriver jag mina recensioner dagen efter varje singelsläpp, men nu kom julhelgen och sjukdom i familjen emellan. Nåväl, denna nyårsaftonsmorgon skriver jag nu dessa rader om denna fascinerande singel som efter analys visar sig bjuda på såväl hisnande tankesprång som livsviktiga uppmaningar.
Ja den är verkligen minst sagt fascinerande och komplex i den positiva betydelsen att jag uppfattar detta som typiskt grundligt websterskt genomtänkt. Men jag kan ha helt fel. Webstrarna är outgrundliga i sin kreativitet och kan emellanåt ha något ”sfinxt” över sig. Detta kan vara ett sådant tillfälle… Men vi får se var min analys landar?
Hursom! Här har vi en låt som definitivt är ett politiskt statement, litet på samma sätt som de inslag man kunde höra i ”Om alla andra dog” – t ex låten ”Begagnad” – och jag ska göra ett försök till analys av detta. Men innan dess, nu allra först, vill jag kommentera musiken.
Här har vi en skapelse av klassisk indiepop med sättningen gitarr, bas och trummor. Jodå, det kommer nåt kort inslag av vinande keyboard/synth i sticket, men det är minimalt. De musikaliska referenser jag omedelbart hittar är Lloyd Cole, Johnny Marr/Smiths och även Tom Verlaine, men jag skulle vilja lyfta The Cure än en gång. Det är känt att Webstrarna även gillar (tidiga) The Cure. Mycket. Och eftersom jag gillar alla dessa referenser och det sound som förknippas med dem är det lätt att förstå att jag även denna gång gillar musiken. Denna musik som killarna i bandet varje månad nu lyckats leverera gång på gång.
Och så är det de härliga popkörerna och pa-pa-pa-paaa inslagen som är oemotståndliga. Jag kan här känna en svensk referens i Eggstone som jag ju också vet att W gillar. Jag träffade ju faktiskt Petter första gången i anslutning till en konsert med just Eggstone.
Vad gäller denna låt har jag även förstått att det finns en koppling till en av de äldre 80-talslåtarna, ”Kurre”, som kan hittas på samlingen ”Tejp”. ”Vad tänker Kurre på?”, som Petter sjunger i refrängen. Och Kurre är ju något så fascinerande och typiskt websterskt associationsdigert att texten lyckas kombinera historien om den serbiske bombkastaren Gavrilo Princip – mannen bakom morden/attentatet i Sarajevo 1914 – med Gösta Knutssons berättelse om Kurre Smack som ska lära sig klockan! Det är hisnande och fullkomligt unika associationsbanor.
Och så går jag över till texten. Ok, först bilden på ”singelomslaget”. Jag såg ju direkt att det var Ådalen -31 på omslaget. Och då anar jag att Sten (som frihetsgudinna?) varit aktiv som konstnären; för jag har förstått att de har sina olika roller i bandet. Sten gör det grafiska, Janne mixar, Petter och Ola gör texter och inlägg på Instagram. Jag anar att Ådalen och ”revolutionstemat”, ett samhällskritiskt tema, är en svagt syrlig kommentar till ett ekonomiskt system i gungning som texten bottnar i.
Här ser jag Webstrarna som observatörer, betraktare som reflekterar snarare än att de besvarar. Texten handlar om något som försvunnit och några som vinner (dom). Det hänger ihop med sådant jag känner igen från tidigare texter. Det som försvinner, det som blir annorlunda nu, det som fylls med vatten och alla platser som inte behövs. Det är också sådant som alltid berört mig personligen och som är en viktig förklaring till varför jag själv är så förtjust i Webstrarnas speciella och vassa texter.
Texten säger något om löneslaveri – får mig att minnas Ebba Gröns ”Vad ska du bli” som målar upp bilden av stagnerade människor som sjunkit in i fåtöljer och sitter och glor efter att ha åkt tricken fram och tillbaka till jobbet dag efter dag i oändlighet. Webstrarna följer upp det med bilden av de orangea pensionskuverten med bistert innehåll i den grymmaste av månader, december. Och så ännu en gammal punkig referens till vi/dom i rent Kentsk anda. ”Vi blev som dom andra”. Vi blev alla mutade och dom vann. Men man frågar sig liksom Webstrarna vad som händer om alla bara gick hem? Tänk om det var krig och ingen kom? Var borde egentligen makten ligga?
Texten är såväl litet nostalgiskt bitterljuv och uppgiven på samma gång. Men kritiskt uppgiven med knuten näve i fickan. Så helt uppgiven är den inte. ”Det som inte är lönsamt äts upp och försvinner. Alla blir vi köpta i slutänden och maskineriet tuggar på. Den unga idealismen nöts bort och det enda vi vuxna orkar bry oss om, som paret i låten ”Kvalitet,” är nyrenoverade kök, designdetaljer, fondsparande och nyoljade trädäck…”
Jag har förstått att min intervjuperson Ola J noggrant följt samtliga 7 timmar i Beatles-dokumentären ”Get Back” där låten ”I, me, mine” beskriver något av det som Webstrarna vill säga med ”En dålig dag i himlen”. Låten följer en tradition som är viktig för Webstrarna vilket också förklarar engagemanget i frågan. Det här är ju något som hänger ihop med den högst aktuella insikten att sluta med ”slit och släng” och bromsa tempot i konsumtionssamhället som hotar att förbruka Jordens resurser och i slutänden föröda möjligheterna till långsiktigt och hållbart mänskligt liv på Jorden.
Så nog är frågorna som Webstrarna tar sig an stora och viktiga. Jag uppfattar att de i allra högsta grad vill få oss lyssnare att vakna upp och reagera, vilket jag tycker är en lika lovvärd som hedervärd ambition. Jag får bilden av Gandalf den Vite i Sagan om Ringen (egentligen i Sagan om de Två Tornen) som kliver in och väcker upp den bildligt och bokstavligt förhäxade och närmast i dvala försänkte kung Theoden av Rohan. Måtte vi alla, likt kung Theoden, vakna upp i tid!
Gott Slut och ett glimrande Gott och hälsosamt Nytt 2022 önskar jag alla mina läsare! Måtte nu det glada 20-talet äntligen få börja till slut efter dessa pandemiska ”förlorade” inledningsår!
Webstrarna: ”En dålig dag i himlen”, 24 december 2021
”March Equinox”: Judy Graham Carter
Japetus öga 