Vårdagjämning 2019 – tveksamt även i år men lika välkommet

Posted in Natur och årstider with tags , , , on 20 mars, 2019 by japetus

Idag onsdagen den 20 mars kl 22.58 sent på kvällen inträffar så åter äntligen vårdagjämningen i Sverige, en för mig starkt symboliskt laddad tidpunkt som Jorden med sina trygga jämna kosmiska lunk runt Solen återvänder till vid samma tid varje år… Vi står på tröskeln till det ljusa halvåret, med all den energi och förhoppningar det tillför. Det är för mig en härlig tidpunkt varje år.

I år upplever jag att vi varken har vår eller vinter än. Det har varit plusgrader i några dagar, men innan dess var det fortfarande bitande kallt. Så jag får än en gång lov att konstatera att våren tvekar. Hoppas på bättring inom kort. Men det kan ju verkligen vara vinter i Stockholm ännu så här års, så det är inget att klaga över. Bara ett konstaterande. Vi fick ju t o m några timmars sol igår eftermiddag. Våren tvekar än en gång. Men den kommer.


Klicka för större bild

På det fysiska planet innebär vårdagjämning att dag och natt är lika långa. Denna kosmiska balanspunkt på Jordens årliga resa runt Solen har firats som en högtid över hela världen under många tusen år. Den andliga symboliken går mycket djupt i alla världens traditioner, där denna tidpunkt på året förknippas med bland annat skapelse, återfödelse och återuppståndelse. Att dö för att sedan leva igen kan förstås på många olika sätt. Naturen återföds.

Vid vårdagjämningen går Solen in i Vädurens tecken, ett av eld-elementen i astrologin. Personer födda i Vädurens tecken anses vara energifyllda, temperamentsfulla, orädda och snabba till beslut. De sägs vara igångsättare som banar nya vägar, men har sällan uthållighet; startar projekt som andra får fullfölja. En parallell till vad man i äldre tider sågs ske i naturen när våren kommer.

Vid vårdagjämningen inträffar den perfekta balanspunkten då Jorden varken lutar mot eller från solen. Norra och södra halvklotet får precis lika mycket ljus, som synes på bilden nedan. Fram till sommarsolståndet blir dagarna i genomsnitt fyra minuter längre per dygn. Vid sommarsolståndet når dagen en längd på hela 17 timmar.

Eller den här bilden som också visar

Annars har det ju här alltid handlat om Jean Michel Jarre eftersom han är den artist som jag hela tiden förknippat med Equinox och också skrivit om här många gånger. Många gånger!


Tidigare bloggar om vårdagjämningen:

Vårdagjämningen 2008, en pedagogisk förklaring vad som menas med vårdagjämning och tankar kring Jean Michel Jarres “Equinoxe”:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/20/natt-och-dag-i-balans-igen-equinoxe-med-jean-michel-jarre/

Vårdagjämningen 2009:
https://japetus.wordpress.com/2009/03/20/vardagjamning-igen/

Vårdagjämningen 2010:
https://japetus.wordpress.com/2010/03/20/vardagjamning-idag/

Vårdagjämningen 2011:
https://japetus.wordpress.com/2011/03/21/vardagjamning-2011-dag-och-natt-i-balans-intradet-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämningen 2012:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/20/vardagjamning-2012-ater-in-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämningen 2013:
https://japetus.wordpress.com/2013/03/20/vardagjamning-2013-ljuset-kommer-men-iskylan-bestar/

Vårdagjämningen 2014:
https://japetus.wordpress.com/2014/03/20/vardagjamning-2014-och-ett-besok-pa-chichen-itza/

Vårdagjämningen 2015:
https://japetus.wordpress.com/2015/03/20/vardagjamning-2015-med-partiell-solformorkelse/

Vårdagjämningen 2016:
https://japetus.wordpress.com/2016/03/20/vardagjamning-2016-och-varen-tvekar-igen/

Vårdagjämningen 2017:
https://japetus.wordpress.com/2017/03/20/vardagjamning-2017-varen-mindre-tveksam-i-ar/

Vårdagjämningen 2018:
https://japetus.wordpress.com/2018/03/20/vardagjamning-2018-och-varen-har-tvekat-an-en-gang/

Annonser

Exit – Mark Hollis/Talk Talk på Bagen kall vårvinter mars 1985

Posted in Electronica, musik, Tv-program with tags , , , on 3 mars, 2019 by japetus

“Before you play two notes, learn how to play one note, y’know. And that, it’s as simple as that really.  And don’t play one note unless you’ve got a reason to play it.”

Knastrande grus under fötterna. Knastrande grus och snö. Omväxlande. Jag går längs Oxenstiernsgatan under en mulen himmel vid kanten av Gärdet i Stockholm och känner mig oerhört förväntansfull. Det är en vardagseftermiddag i slutet av mars 1985 och vädret kan inte ännu bestämma sig för om det ska få bli vår. Så var också vintern 1984/85 en av de kallaste i 1900-talets Sverige. Jag är på väg till TV-huset för att få ingå i juryn till Sveriges i särklass mest populära ungdomsprogram vintern 84/85 – Bagen med Cia Berg. Hur stort detta är för den kortklippte 17-åringen med långa ljusa luggen och gråa vegamössan kan vara svårt att föreställa sig idag.

I veckan som gick nåddes vi av beskedet att Mark Hollis, frontman i engelska 80-talsbandet Talk Talk hade gått ur tiden den 25 februari. Alldeles för tidigt, bara 64 år gammal. Det är väldigt tydligt att Mark Hollis var mycket respekterad och populär bland andra musiker. En integritetsfull och idealistisk popstjärna som uppenbart vantrivdes i popstjärnerollen och endast motvilligt en kortare tid fanns i strålkastarljuset. Det inledande citatet är också omisskännligt Mark Hollis. Lika omisskännligt som hans speciella röst. Talk Talk var också ett kritikerrosat band som efter sina första kommersiellt framgångsrika hit-plattor bröt med den new romantic och synthpop där det hela börjat och gav sig in på nån form av jazzig ambient artpop som var mer avantgarde än jag vid denna tid ännu var redo för. Så jag tappade kontakten med bandet.

Men jag har ju inte ens berättat hur jag fick kontakt med dem…


Mark Hollis (1955-2019)  – passande nog är bilden litet suddig, diffus, hämtad ur videon till ”Such a shame”.

För det var nämligen på TV-huset i Stockholm den där marsdagen 1985 som jag är helt säker på att jag fick en första distinkt kontakt med Talk Talk och därmed även med Mark Hollis. Visste hade jag hört dem tidigare på radio, men här var det så mycket starkare med både ljud och bild. Jag ingick alltså i juryn som var med och röstade och bestämde vilka låtar som skulle ingå i topplistan för det program som sändes den 24 mars. Jag är än idag mycket tacksam mot den parallellklasskompis med extraordinära musikkontakter som såg till att jag fick den här möjligheten som betydde något alldeles extra för mig. Än en gång tack Patricia!

Det var en overkligt stor upplevelse att få sätta sig i en biosalong på SVT och få se inte mindre än 16 musikvideos på raken! En helt otrolig upplevelse under en tid då MTV ännu inte fanns och vi bara hade två kanaler på svensk television som endast undantagsvis visade musikvideos. Sverige kallades ju litet ironiskt för ”Skandinaviens DDR” vid den här tiden. Inte helt orättvist.  Bagen var det lysande undantaget. Och nu fick jag alltså träffa självaste Cia Berg som hälsade på oss och berättade hur det skulle gå till. Jag var alldeles starstruck.


Carina Cia Berg (numera Soro) (1963-)

Cia, svartklädd och cool, förklarade för oss ungdomar som andäktigt lyssnade. Sen släcktes det ned i salongen och vi fick se alla dessa 16 videos och avnjuta det utmärkta ljudet.  Vilken upplevelse! Nu i dagarna 34 år senare minns jag den fortfarande tydligt. Och jag minns att jag röstade på David Bowie, Cabaret Voltaire och just Talk Talk. För bandets hitsingel ”It’s my Life” var en av veckans utmanare. Genom min sedvanliga gedigna research kan jag här även presentera den historiskt (in)aktuella topplistan en bit längre ned. En mix av olika genrer.

Som ni kan se kom Talk Talk mycket riktigt inte vidare och in på listan. Jag minns att jag tyckte låten var riktigt bra, men att videon var hemlig. Litet skum. Den var inte direkt publikfriande. Det var litet mer konstnärligt och avancerat. Talk Talk kändes hemliga och litet diffusa för mig, vilket också gjorde att bilden här ovan kändes litet extra rätt att publicera. Så kände jag för Talk Talk där och då när de nådde fram till mig till 100% för första gången. (Jag är desto mer fascinerad över att Cabaret Voltaire gick vidare.) Men ”It’s my Life” skulle bli en större hit 1993 när No Doubt gjorde sin cover på den. Då var det mer publikfriande.

Talk Talk existerade mellan 1981 och 1991. Sen gjorde Hollis en soloplatta 1998, men därefter drog sig den sympatiske engelsmannen tillbaka från musikscenen för att ägna sig åt sin familj. För gott. Passande nog var den sista artikeln om honom innan han gick bort rubricerad ”How to disappear completely: When musicians retire for good”. Med undertiteln  ”Looking back on Mark Hollis, Talk Talk and fading into reclusive nothingness”.  Jag rekommenderar den om du vill gå litet mer på djupet med intressanta Talk Talk, som nu intresserar mig mycket mer än då. Läs den här!

SVT/Bagen – 24 mars 1985:

  1. David Bowie & Pat Metheny Group: This is Not America
  2. Chicago: You’re The Inspiration
  3. Paul Young: Everything Must Change
  4. Paul McCartney: We All Stand Together
  5. ZZ Top: Sharp Dressed Man
  6. Alison Moyet: Invisible
  7. Tracey Ullman: Terry
  8. Hall & Oates: Method Of Modern Love
  9. Chaka Khan: This Is My Night
  10. Cabaret Voltaire: Sensoria

Utmanarna:
  • Jennifer Rush: Ring Of Ice
  • Pointer Sisters: Neutron Dance
  • Whitesnake: Love Ain’t No Stranger
  • Talk Talk: It’s My Life
  • Narada Michael Walden: Gimme Gimme Gimme
  • Flash and the Pan: Midnight Man

En reva i tidens väv – om de första svenskarna och ”alla krigs moder”

Posted in Historia, Tv-program with tags , , , , , , , on 24 februari, 2019 by japetus

Det är åter dags att göra en tidsresa mot tidernas gryning…

I förrförra veckan var jag på sportlov och läste då Karin Bojs Augustpris-belönade ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren”, om DNA-spårning av svenskarnas och hennes eget ursprung. Som en märklig synkronicitet har SVT i den gångna veckan nu börjat visa dokumentären ”De första svenskarna”, vars båda delar jag nu sett på SVT Play. Där vi bl a får lära oss att de allra första svenskarna var mörkhyade och blåögda. En utseendekombination som inte längre finns kvar. Men det är en detalj i den rika bild av forntiden som här målas upp med all den teknik som nu står till buds.


SVTs ”De första svenskarna” som nu finns på SVT Play och kan ses fram till 19 augusti i år (klicka för större bild). Jag noterade litet skämtsamt att Jon Henrik Fjällgren måste ha varit först, att döma av bilden…

Genom boken och filmerna bjuds läsaren på en mycket fascinerande resa till förhistorisk tid och en förhistorisk värld under stenålder och bronsålder. En tid utan skriftlig dokumentation, sedan länge förlorad i historiens dimmor. Men en tid som nu på senare år genom den nya DNA-tekniken kommit att framträda och bli tydligare. 40 generationer tar oss hela 1000 år tillbaka i tiden. 400 generationer tar oss svindlande 10 000 år tillbaka i tiden till jägarstenåldern och den tid de första människorna hade börjat bosätta sig i Sverige och inlandsisen drar dig tillbaka. Urtiden. Med stort U.

I slutet av förra året bloggade jag om den fina gamla SVT-dokumentären ”Sagan om Sverige”. Den nya SVT-dokumentären om de första svenskarna är alltså gjord ca 35 år senare med alla de tekniska möjligheter som nu finns. Och den är sevärd på ett annat sätt. Här finns inte den nästan poetiska mindfulness-känsla jag upplevde i den gamla dokumentären, men väl en fantastisk visualisering av miljöer, landskap och människor med teknikens hjälp. Det finns också en lekfullhet och humor i programledaren, arkeologen Jonathan Lindströms (född 1962) presentation som gör framställningen än mer lättillgänglig. Och det är och förblir fascinerande och suggestivt att föreställa sig denna urtid, så orörd och ursprunglig i alla bemärkelser.


Tidslinjen från äldre stenålder till vår nyare tid

I en av de allra första bloggar jag skrev, i september 2007 sökte jag föreställa mig hur den ursprungliga urtidsnaturen i Västeuropa såg ut under Romartiden/antiken vid Kristi födelse. De enorma urskogarna i Germanien och Gallien där en ekorre i princip kunde ta sig från träd till träd hela vägen från den franska Biscayakusten till nuvarande Tyskland och Polen. Jag lånar mina egna ord:

”Kan du föreställa dig de djupa, vidsträckta lövskogar som en gång fanns i Europa? Jag menar för riktigt längesedan. Så väldigt längesedan att inga asfalterade vägar, fabriksskorstenar, kraftverksdammar, förbränningsmotorer eller ens ångmaskiner gjort entré. Långt innan alla former av industrialisering över huvud taget var påtänkta.

Det var skogar som måste ha varit rena och ursprungliga i ordets mest rätta bemärkelse. Jag föreställer mig att det måste ha varit oerhört vackert. Vad tror du? Kan du tänka dig den totala stillheten och harmonin i en sådan ljusgrön skogsglänta eller vid en mörk, av människors ögon ännu aldrig sedd, trolsk tjärn djupt inne i en sådan lövskog?”

39-åringen skrev stämningsfullt och inspirerat om denna urtid, som ni kan se. Men i de berättelser vi genom både boken och dokumentärfilmen får ta del av reser vi alltså ytterligare åtskilliga tusen år tillbaka i tiden. Före de romerska vägarna, akvedukterna, hamnarna och städerna. Det är denna uråldrigt förhistoriska urtid vi nu möter. En fascinerande tid med sin egen hittills okända historia som nu börjar kunna återberättas… Och det är en sådan jag här fastnat för.

~  ~  ~

Jag minns Saddams hetsande tal inför Gulfkriget i början på 90-talet, att amerikanerna skulle möta ”Alla krigs moder”, ett fruktansvärt krig som de skulle förlora i grunden. Som vi vet blev det lyckligtvis inte så. Men jag har länge tänkt på detta märkliga uttryck. Vad som skulle ha varit det första slaget? Jag har funderat på att skriva om slaget vid Megiddo (ca 1500 f Kr) eller slaget vid Kadesh (ca 1274 f Kr), som brukar nämnas som de tidigaste kända historiskt belagda slagen i världshistorien. Båda utspelade sig under faraonisk tid och var delar av de krig som egyptierna förde mot sina grannar i norr, hettiterna och kanaanéerna.

Men plötsligt genom SVTs dokumentär kommer jag i kontakt med något jag aldrig hört talas om tidigare. Ett skrämmande och fascinerande stort och mäktigt slag som nu räknas som det första i norden: Slaget vid Tollense i norra Tyskland nära Östersjön, en plats som då hade stor strategisk betydelse för att den stora handelsvägen söderut här passerade en bro över floden Tollense. Ett slag som tvingar oss att delvis skriva om bronsålderns historia och få en delvis annan förståelse för denna epok.


Den vackra meandrande Tollensefloden sedd från luften

Det här var ett slag som skulle ha inbegripit ca 4000 – 5000 krigare och ägt rum ca 1300 f Kr, alltså tidsmässigt mellan de två faraoniska slagen, under vår bronsålder. En tid för 3 200 år sedan då man tidigare inte kunnat föreställa sig att ett krig av den här storleken hade kunnat inträffa, planeras och genomföras. Men det som gör det så speciellt är bland annat att vi nu vet att det var fanns ”svenska” krigare med i slaget.


Tollense i nordöstra Tyskland, nära östersjökusten (Klicka för större bild)

1996 upptäcktes ett mänskligt överarmsben som satt fast i floden Tollenses branta strandbrink. I själva benet satt en pilspets av flinta fortfarande fast. Senare har man (hittills) hittat närmare 150 skelett av de krigare, samtliga män i 20-40 årsåldern, som kastats i flod och kärr och genom torven kommit att bevaras till våra tider.


Överarmsbenet med pilspetsen av flinta som var det första fyndet vid Tollensefloden. De bättre utrustade krigarna använde pilspetsar av brons, medan de med sämre resurser fortfarande använde de nog så effektiva flintspetsarna. Källa: Artikel ”Slaughter at the bridge” i Science mars 2016

I dessa skelettrester finns mängder av vittnesbörd som visar att de dödats av både trubbigt och spetsigt våld. Dvs de har dödats av de klubbor, pilbågar, spjut och dolkar som var huvudbeväpningen för dessa bronsålderskrigare. Yxorna var mer exklusiva och allra mest exklusiva var svärden som troligen bara fördes av de mest förnäma krigarna och hövdingarna. Man har också funnit lämningar efter hästar, en tidig hästras besläktad med nutidens islandshästar, vilket betyder att några av krigarna red till strid. Men det var knappast fråga om något organiserat kavalleri, utan enskilda ledare som ledde sina män från hästryggen.


Exempel på krigare från Slaget vid Tollense, ca 1300 F Kr (Klicka för mycket större bild) Källa: Artikel ”Slaughter at the bridge” i Science mars 2016

Men den här gången ska jag inte försöka gå in på något mer militärtekniskt detaljberättande, utan nöjer mig i det avseendet med att konstatera att de bronsålderssamhällen vi känner från Kivik i Skåne, Tanum i Bohuslän och Håga i Uppland uppenbarligen kunde prestera professionellt tränade krigare som reste hela den långa vägen ned till Tyskland för att tillsammans med sina vapenbröder från Danmark samt norra Tyskland med framgångsrik taktik kämpa mot de inkräktare som kom söderifrån och hotade deras samhälle.

Inkräktarna från södra Europa stoppades för alltid i detta nordeuropeiska ”Alla krigs moder” i Tollenseflodens dal för 3 200 år sedan. Åtminstone för alltid ur ett bronsåldersperspektiv. Analysen av benresterna visar nämligen att den övervägande majoriteten av de stupade kommer från ”fienderna” som kommit söderifrån. För det var nordborna som gick segrande ur striden och kunde behålla sin kultur och kulturella särart ända fram till bronsålderns slut ca 500 f Kr.


En av de massgravar vid Tollense som grävts ut sedan 2007. Inom ett område av 12 kvadratmeter hittades 1478 ben, inklusive 20 kranier.


Dramatiserad bild från Slaget vid Tollense – där de nordiska bågskyttarna överrumplar den inkräktande armén från söder och sedan driver fienderna tillbaka över ett 3 km långt slagfält – är hämtad ur Populär historia, artikeln ”Slagfält skriver om historien”, november 2018 (Klicka för större bild)

Det som gör upptäckten av Tollenses slagfält så fantastiskt är att det berättar för oss om hur mycket mer avancerat dåtidens samhälle var än vi tidigare har förstått. Den tidigare romantiserade bilden av den varma, soliga bronsåldern med vinrankor i Sverige var bilden av ett ännu fredligt samhälle utan krig. Ett samhälle med resurser som räckte till alla, plats för alla. Men Tollenseslaget visar att något helt annat också kunde inträffa, planeras och genomföras.


En skiss över broövergången vid Tollense, själva mittpunkten för slaget (Klicka för större bild)

Tollenses utgrävningar visar att detta bronsålderssamhälle var så pass avancerat att det kunde organisera, dirigera, leda och utfordra arméer på tusentals man. Att detta ledarskap måste ha presterats av någon form av kungadömen eller hövdingadömen med stark centralmakt i norra Tyskland, Danmark och Sverige som också stod i förbund med varandra, handlade med varandra och kommunicerade med varandra. Och när fara hotade gick man i strid tillsammans för att försvara sig och den gemensamma kulturen. Det var starka band människor emellan.

Vi har genom hällristningar sedan länge kunnat skaffa oss en enklare bild av hur bronsåldern såg ut. Nu ger DNA-tekniken helt nya möjligheter. Hur det kunde låta av de mäktiga bronsåldershornen kan vi höra här. Kanske användes de även vid Tollense, isåfall en hotfull och skrämmande signal för inkräktarna

Dessa ”svenska” bronsålderssamhällen, hövdinga- eller kungadömen kring Håga, Kivik och Tanum, var en del av den metallhandel som pågick mellan tenngruvorna i England, koppargruvorna på Europas kontinent och våra förfäder i Skandinavien. Att det redan vid denna tid fanns skepp som kunde ta sig över Östersjön och till England är också det oerhört fascinerande. Vi känner igen dem från hällristningarna i t ex just Tanum. Och vi får se dem i SVTs dokumentär. Vi får titta in i en värld befolkad av människor som levde för 130 generationer sedan, nästan 2 000 år före vikingatiden, men som förebådade den och till del påminde om den.

Men bronsålderns livliga handel och långväga kulturella utbyten skulle ta slut då en ny metall som var tillgänglig på så många fler ställen skulle ta över från ca 500 f Kr. En klimatförändring gjorde också Europa bokstavligen kallare och bistrare vid tiden för Järnålderns början. En ny tid tog sin början då de tidigare så blomstrande stolta svenska bronsålderssamhällena förlorade sin betydelse och konkurrerades ut.

Den här berättelsen är så storslagen och dramatisk att det inte är otroligt att vi kommer att vi snart får se filmer och läsa skönlitterära berättelser från denna tidigare så okända forntid som vi nu håller på att lära oss så mycket mer om.

Minnet av det stora slaget då den stora fienden stoppades av människor som en gång var lika levande som du och jag här och nu levde helt säkert länge kvar och berättades om i många generationer men glömdes till slut och har nu varit glömt i årtusenden. En storslagen, skrämmande och fascinerande berättelse om något som ingen sett maken till tidigare och som ingen skulle behöva se igen på hundratals år och som varit glömd så ofattbart länge. Ända till nu…

Se dokumentären ”De första svenskarna” på SVT för att ta del av denna både dramatiskt, realistiskt men även bitvis mycket vackert visualiserade berättelse!

Första avsnittet:
https://www.svtplay.se/video/21165363/de-forsta-svenskarna/de-forsta-svenskarna-sasong-1-avsnitt-1

Andra avsnittet:
https://www.svtplay.se/video/21181999/de-forsta-svenskarna/de-forsta-svenskarna-sasong-1-avsnitt-2

Skolmatsedeln höstterminen 1986, Söderskolor i Stockholm

Posted in Historia, Vardagligt with tags , , , on 9 februari, 2019 by japetus

Skolmaten har väl i alla tider varit en snackis av rang…

Var det bättre förr? Här kan ni se svart på vitt vad vi tonåringar åt höstterminen 1986 i Brännkyrka gymnasium. Ja det är i själva verket ”matsedeln” för alla Söderskolor i Stockholm den historiska hösten ´86.


Skolmatsedel för Söderskolor i Stockholm, del 1: 18 augusti t o m 17 oktober (klicka för större och läsbar bild)

Har länge tänkt att jag som kuriosa skulle lägga upp den här i bloggen som ett utslag av mitt stora intresse för vardaglig samtidshistoria.


Och här ser vi del 2: 20 oktober t o m 19 december (klickar för större och läsbar bild)

Och ja… Mina personliga favoriter när det begav sig var ”Chili Con Carne” och ”Sjömansbiff”, så 19 respektive 24 september samt 14 respektive 19 november noteras som bra lunchdagar för mig. En symmetri och ett mönster anas i matsedelns disposition. Varje rätt verkar förekomma 2 ggr per termin. Och i en viss följd. Eller har jag möjligen snuddat vid ett större och djupare mysterium här? Liknar inte mat-triangeln en Illuminati-symbol? Bäst att stanna där…

Annars var det tyvärr en hel del av dessa rätter som jag inte gillade. Otacksam inställning av mig som på den tiden åt gratis tre gånger om dagen. Youth is wasted on the young…

Men en blogg skriven av mig som behandlar höstterminen 1986 kan förstås aldrig bli komplett utan ett musikaliskt inslag. Här har vi den låt med den text av den grupp som mer än något annat är hösten 1986 för mig. The Smiths: ”There is a Light that never goes out”, här i en liveupptagning från EuroTube den 5 juli 1986.

 

 

Arja Saijonmaa hade förtjänat bättre

Posted in musik, Tv-program with tags , , , on 3 februari, 2019 by japetus

Jag förstod det direkt när jag hörde den. Den här låten kommer att gå vidare. Artisten med det lumumma-liknande namnet hade gått mig helt förbi, men låten kändes omedelbart smartslugt uträknad efter gammalt beprövat vinnande koncept med tecknade figurer a la Måns Zelmerlöv och litet gammal Aha Take on me-video. En kaxig kille tänkte jag när jag hörde påannonseringen. Ett kraftigt och inte helt smickrande självförtroende gav sig omedelbart till känna. Och inte helt utan anledning förstod jag sen när meriterna började räknas upp…

Och mycket riktigt Mohombi gick vidare. Direkt. Nästan 30 år senare gör han, kan jag konstatera efter att ha lyssnat på hans tidigare hits, om Dr Albans fuskreggae, låtsasrapparresa, men den skillnaden att han just är så långt efter och att Alban hade flera betydligt bättre låtar. Mohombi må vara en duktig dansare och en hyfsad sångare, även om det lät litet surt av och till igårkväll. Men det känns ganska mycket mellanmjölk. Litet trist helt enkelt.


Mohombi Nzasi Moupondo (1986- )

Men… Jodå, ”Hello” känns samtidigt som en stark låt, väldigt catchig. Jag tycker den är betydligt bättre än det fullkomligt intetsägande dussinhits han hittills haft. Det skulle inte förvåna mig ett endaste dugg om Mohombis ”Hello” går vidare och får representera Sverige i ESC. Då får också 6-språkige Mohombi också nytta av alla sina språk.

Men gå vidare visste jag också direkt att Arja Saijonmaa inte skulle få göra. De gamla etablerade veteran-artisterna har inte längre en chans i Melodifestivalen. Inte en chans. Så är det varje år. Veteranerna skickas direkt bort av kidsen som är de som nu bestämmer. Tycker det är fel att det inte finns en jury med litet proffstyckare som kan vara nån sorts bredare garanter av kvalitetstänk. Men icke.

Dessutom var det trist att höra Sarah Dawn Finers ironiska attityd till Arja. För ett ögonblick hängde Gina Dirawis plumpa och nedlåtande ande åter över scenen. Men det fortsatte lyckligtvis inte alls i den riktningen.

Enda undantaget från veteranfiaskona var Owe Thörnqvist som faktiskt gick till final 2017. Den äldste svenske artisten på ESC-scenen nånsin, 88 år gammal.

Arja Saijonmaa har nu tävlat 74 år gammal och gjort det med den äran. Det var en riktig schlager, som dessutom hade ett budskap. Hon är lika stark på scen nu som när det begav sig på 80-talet när Melodifestivalen ännu var en töntigare och mer utskälld mindre företeelse än den jättekromosom show det nu sedan länge är. Det är starkt att se klippen med henne och Mikis Theodorakis från 70-talet. Ja Arja är just stark och kraftull. Hon har ett tydligt kall och patos i det hon gör. Så alldeles väldigt långt bort från merparten av de många lätt- och mellanmjölksartisterna i tävlingen. Hon är av en annan sort från en annan tid i ett annat land.


Arja Enni Helena Saijonmaa (1944- )

Men jag ska inte bara sitta här som en gammal surgubbe a la Waldorf & Statler i Mupparna och helt onyanserat kritisera denna företeelse utifrån ”det var bättre förr”-upplägget. Tävlingen riktar sig till en helt annan målgrupp än undertecknad, med en helt annan musiksmak.

Annat var det i nådens år 1975 när jag var fullkomligt mitt i målgruppen, den ende av småttingarna på Lekis på Hattmakarbacken i Mälarhöjden som hade fröknarnas förtroende att hantera skivspelaren och därför gång på gång fick spela Björn Skifs ”Michelangelo”-singel till mina kamraters outsägliga förtjusning.

Björn Skifs som det lät och såg ut i Melodifestivalen den 15 februari 1975 – min egen sjuårsdag!

Fanny och Alexander revisited

Posted in Film with tags , , , on 1 januari, 2019 by japetus

Gott Nytt 2019!

Ja julen 2018 har kommit och gått, men här kommer ett inlägg om en alldeles storslagen film jag såg om nu i julas.

Det är för vissa en jultradition att se Fanny och Alexander, Ingemar Bergmans storfilm från 1982. Så är också den oscarsbelönade rekvisitan legendarisk. Det talas också om ”en riktig Fanny och Alexander-jul” när man menar en riktigt superpyntad jul. Detta är utan tvivel en storfilm som lämnat ett tämligen stort avtryck i den svenska samtidshistorien och folksjälen. Så även för mig personligen.


Hela den utökade familjen Ekdahl, ”den lilla världen” (klicka för mycket större bild)

Det blev också en stark upplevelse att nu återse (långa versionen av) ”Fanny och Alexander” nu mitt i livet. Jag såg den som tonåring (på Astoria i Stockholm) när den gick på bio och gillade den då som 14-åring. Jag såg den sen i 30-årsåldern på TV och tyckte än bättre om den.

Nu ser jag den vid 50 och berörs ännu desto mer av än fler nyanser när jag möter den utifrån den tid och plats i livet jag nu befinner mig på ⭐️

– Fascinerande att inse att så pass mycket av intryck, fraser, mystik, symbolik, tankar, uttryck och formuleringar jag först hörde och såg i denna film som jag nu inser att jag burit med mig hela livet. Den berör mig oerhört djupt. Det är bl a speciellt Gustav Adolf Ekdahls (Jarl Kulles) tal om den lilla världen som berör och känns väldigt angeläget för mig. Där finns en evig vacker klokskap jag alltid bär med mig.

Jarl Kulles rollfigur är förstås en strulputte av rang, men hans stora förkärlek för familj och vänner är rörande och fin. Det har också inspirerat mig på många sätt och där finns något som också är en del av mig. Att se om filmen fick mig att inse hur mycket den påverkat mig och mina tankar kring vänskap, familj och umgänge. Och att hålla tal till mina vänner. Jag har Gustav Adolf Ekdahl med mig på i det avseendet…

Detta filmiska mästerverk ligger uppe på SVT Play t o m 24 januari 2019. Se den!

”Earthrise”: astronauternas julhälsning – 50 år sedan det ikoniska fotot

Posted in Historia, Vetenskap with tags , , , , , , , , on 24 december, 2018 by japetus

God Jul!
Här kommer berättelsen om ett av världens mest ikoniska fotografier, som idag denna julafton fyller 50 år. Det har kallats det mest inflytelserika miljöbetingade fotografi som någonsin tagits, ett legendariskt foto som kom att sätta en strålande positiv och inspirerande punkt för ett svårt och plågat nyhetsår i världshistorien…

Klockan är 17.39 tid på eftermiddagen, svensk tid, julaftonen den 24 december 1968. Apollo 8s kommandomodul har just fullbordat sitt fjärde varv i omloppsbana runt Månen och när de lämnar den mörka baksidan och svävar ut i ljuset igen får de tre astronauterna Frank Borman, James ”Jim” Lovell och William ”Bill” Anders se något som inget mänskligt öga hittills skådats. De ser Jorden långsamt och värdigt stiga över Månens horisont; världens första jorduppgång är ett faktum – ”Earthrise”.

Anders: Oh my God! Look at that picture over there! There’s the Earth coming up. Wow, that’s pretty.
Borman: Hey, don’t take that, it’s not scheduled. (skämtar)
Anders: (skrattar) You got a color film, Jim?
Hand me that roll of color quick, would you…
Lovell: Oh man, that’s great!

Färgfotona som William Anders sedan tar med sin modifierade Hasselblad 500 EL-kamera kommer att bli några av 1900-talets mest berömda och inflytelserika. Fotot av vår sagolikt vackra bräckliga Jord svävande i rymdens svarta tomrum fyller 50 år idag på julafton och har kallats det mest inflytelserika miljöfotot någonsin. Detta foto har sedan dess också dykt upp i otaliga sammanhang. Även om det fanns tidigare bilder på Jorden sedd från rymden var detta första gången en människa haft möjlighet att ta en sådan bild. Apollo 8 fick av naturliga skäl mer massmedial uppmärksamhet än något tidigare rymduppdrag då de sände live på julaftonen 1968.


”Earthrise” – jorduppgång sedd från Månen, foto taget 24 december 1968 av astronaut William Anders kl 17.39 svensk tid

Och det är en bild som haft en viktig plats i mitt liv. Att den togs i samband med min första jul 1968 är bara en detalj i sammanhanget. I början på 90-talet letade jag länge efter detta ikoniska motiv, för jag ville av flera anledningar ha det som tavla hemma på väggen. Jag frågade runt på många ställen och fick till slut tipset att kontakta Hasselblad i Göteborg. För det var ju Hasselblads kameror som användes i Apollo-projektet. Och på Hasselblad blev det napp. Jag var inte den förste som varit i kontakt med dem om detta.

För i ett kassaskåp på Hasselblad fanns mycket riktigt negativ färgfilm från Apollo-projektets månfärder och här fanns därför också en möjlighet att ta del av denna skatt. Jag fick hjälp att dra upp motivet till 100 x 70 cm och rama in det. Sedan 1992 pryder därför den ikoniska ”Earthrise”-bilden sin plats på min vardagsrumsvägg.


Inramade på högkant hemma i mitt vardagsrum sedan 1992: ”Earthrise”…

Många är de timmar jag genom åren tillbringat med att titta på detta kosmiskt rogivande motiv. Jag har mediterat mycket till fotot som för mig knyter samman många djupt symboliska intryck från Kubricks ”2001 – Space Odyssey” (1968) varifrån jag hämtat ”Japetus Öga”-metaforen som betyder så mycket för mig. Det var för övrigt då, 1992-1993, som dessa existentiella pusselbitar började falla på plats.


Apollo 8: december 1968, astronauterna (från vänster till höger) James Lovell (1928- ), William Anders (1933- ) och Frank Borman (1928- ) samt den mäktiga Saturn V-raketen som användes för första gången i samband med denna månfärd (Klicka för väldigt mycket större bild) Notera att samtliga dessa tre gentlemän fortfarande är i livet nu 50 år efter det stora äventyret. Vackert så!

Apollo 8 var det andra bemannade uppdraget i Apolloprogrammet, vars huvudsyfte var att nå och runda Månen samt fullborda ett flertal varv i omloppsbana. Detta blev också första gången någon människa lämnade en omloppsbana runt Jorden. Efter att ha lyft från jorden den 21 december 1968, tog det besättningen tre dagar att nå månen. De befann sig i omloppsbana runt månen i 20 timmar. Större delen av denna tid i omloppsbana sammanföll med julhelgen 1968, då besättningen också sände live tillbaka till jorden. Detta blev vid tillfället den mest sedda TV-sändningen någonsin. Uppskattningsvis en miljard människor i 64 länder, en fjärdedel av Jordens befolkning, följde direktsändningen.


Apollo 8s planerade ”resväg” fram och tillbaka till Månen. Ett av uppdragen var att rekognosera efter lämpliga landningsplatser.

En av dem som såg och inspirerades av dessa hisnande, legendariska bilder var en 21-årig David Bowie som hämtade inspiration inte bara till sin första hit ”Space Oddity”, utan även till fler kosmiska utomjordingar som snart skulle göra entré och bli en bestående del av vårt kulturarv – ”Moonage Daydream…”.


Apollo 8s kommandomodul i omloppsbana kring Månen, julhelgen 1968

Beslutet om TV-sändningen fattades mindre än en vecka innan avfärden och ett intensivt funderande gjordes kring vad man borde säga – förutom att beskriva vad man faktiskt såg med egna ögon. Till slut bestämdes att besättningen skulle ”börja från början” och helt enkelt läsa ur skapelseberättelsen, Genesis, från Bibeln. Så skedde också. Vilket skulle komma att få ett rättsligt efterspel.

USAs ledande ateist Madalyn Murray O’Hair stämde Nasa med syfte att få prejudicerande beslut om att förbjuda att statsanställda astronauter skulle ägna sig åt offentlig bön. På ett sätt kan jag förstå detta, och samtidigt tycka att det känns småaktigt och futtigt i sammanhanget. Men redan för 50 år sedan var det alltså ett känsligt val av text. Idag hade det naturligtvis inte kunnat ske. Begäran om stämning nekades, men det ledde till att Nasa antog ett mer restriktivt förhållande i frågan för de fortsatta rymdfärderna

Jag tillåter mig hursomhelst att tycka att det fanns en storslagen, poetisk och mycket vacker tanke bakom Apollo 8-astronauternas julhälsning till mänskligheten den 24 december 1968. Det var en plågad värld som nåddes av dessa vackra, inspirerande och hisnande bilder. Positiva bilder som symboliserade mänsklighetens framsteg. TIME Magazine utsåg också alla tre besättningsmedlemmarna till ”årets man” 1968.

Här kan ni sett ett nyhetsinslag där CBS News intervjuar astronauterna och återberättar den storslagna historien.
https://www.cbsnews.com/news/how-apollo-8-sent-a-timeless-holiday-greeting-from-the-heavens/

Jag låter astronauternas tidlöst positiva och förenande julhälsning till Jorden från Månen 1968 gå ut denna julafton 2018 nu 50 år senare.

William Anders
”We are now approaching lunar sunrise, and for all the people back on Earth, the crew of Apollo 8 has a message that we would like to send to you.

In the beginning God created the heaven and the earth.
And the earth was without form, and void; and darkness was upon the face of the deep. And the Spirit of God moved upon the face of the waters.
And God said, Let there be light: and there was light.
And God saw the light, that it was good: and God divided the light from the darkness

James Lovell

And God called the light Day, and the darkness he called Night. And the evening and the morning were the first day.
And God said, Let there be a firmament in the midst of the waters, and let it divide the waters from the waters.
And God made the firmament, and divided the waters which were under the firmament from the waters which were above the firmament: and it was so.
And God called the firmament Heaven. And the evening and the morning were the second day

Frank Borman

And God said, Let the waters under the heaven be gathered together unto one place, and let the dry land appear: and it was so.
And God called the dry land Earth; and the gathering together of the waters called he Seas: and God saw that it was good.

And from the crew of Apollo 8, we close with good night, good luck, a Merry Christmas – and God bless all of you, all of you on the good Earth.”