Antiklimax var bästa prestation efter 34 år…

Posted in Personlig kommentar with tags , on 10 juni, 2020 by japetus

Ja det var både väntat och oväntat, det som hände på dagens ”historiska presskonferens”. Vi hade väntat oss en lösning och en slutpunkt, men fick en i sig logisk förklaring utan teknisk bevisning. Inget mordvapen, ingen ny teknisk bevisning. Och någon form av ny teknisk bevisning hade ju verkligen förespeglats i februari av chefsåklagare Krister Petersson. Men detta var uppenbarligen det bästa våra rättsvårdande myndigheter kunde prestera här och nu. 34 år efter mordet på statsminister Olof Palme. 


Spaningsledare Hans Melander och chefsåklagare Krister Petersson vid dagens historiska presskonferens

Det beskrevs  av kritiska röster som en ”högläsning ur Filterartikeln” som redan för några år sedan pekat ut den s k ”Skandiamannen” – ”elefanten i porslinsbutiken” – som den visserligen osannolike, men presumtive mördaren. Egentligen kom alltså inget nytt material fram idag på den historiska presskonferensen utom möjligen saligen framlidne polismästare Holmérs citat från hösten 1986 att det gällde att ”gå till botten med Skandiamannen innan åklagarna satte klorna i honom...” Holmér hade ett starkt personligt intresse av att avföra Skandiamannen ur utredningen eftersom han vid denna tidpunkt befann sig i stark konflikt med de mer professionellt arbetande åklagarna i sitt stenhårda fokus på sitt eget ”huvudspår” – PKK-spåret och kurderna.

Ingvar Carlsson, Stefan Löfvén, Mårten Palme vill i intervjuer under dagen understryka det goda arbete som utförts de senaste/sista åren av spaningsledningen. Och jag kan förstå deras försvar av ”samhället”. Att det här faktiskt var det bästa resultat som kunde presteras här och nu när ny teknisk bevisning uppenbarligen var omöjlig i o m att de två 357-magnum kulorna från mordvapnet är i så dåligt skick att NFC inte kan göra något åt dem. Och de har ju uppenbarligen rätt. Det här var vad vi fick. Ingen ”lösning”, ingen ny teknisk bevisning, inget mordvapen. Men en noggrann genomgång av Skandiamannens rörelser kring mordplatsen där han ju bevisligen uppehöll sig precis i anslutning till mordet.

Skandiamannen… Vars identitet nu är allmänt känd. Han hette Stig Engström och föddes i Indien 1934 där hans pappa var en av tändstickskungen Ivar Kruegers direktörer. Han skickades hem till Sverige vid 12 års ålder just efter krigsslutet där han installerades på exklusiva privatskolan i Sigtuna, där även Palme tidigare gått. Skolgången tog sig Engström igenom med ”dåliga betyg men ett bra överklass-CV och de kontakter som skapas på Sigtuna”. Denne uppmärksamhetstörstande särling och ”kuf” lyckades inte förverkliga sina drömmar om ett mer framgångsrikt och grandiost liv. Han levde över sina tillgångar när han försökte upprätthålla en mer framgångsrik bild av sin livssituation än han själv i realiteten lyckats prestera. Han framstår som en smått tragisk figur och hans liv slutar i missbruk och tragik som förtidspensionär vid millennieskiftet för 20 år sedan. Han är sålunda ”framliden” och kan inte lagföras.

Men i samband med Palmemordet fick den frustrerade Engström så äntligen sin chans att synas i media. Och han var väldigt ivrig att få publicitet där han beskrev sig som den mest aktive hjälpande personen på mordplatsen som försökt bistå både Polisen och Lisbeth Palme. Problemet är bara att han inte figurerar i något av de många vittnenas beskrivningar av den kvällen. Han finns helt enkelt inte där. Ändå har han information och iakttagelser som, enligt chefsåklagare Petersson, egentligen bara mördaren själv kan ha haft… Ja Engström kan ha varit mördaren. Och möjligen kunde detta underlag som åklagaren idag presterade ha räckt för att frihetsberöva Engström och pröva målet i rätten om undersökningen skötts professionellt från början och inte letts av en, i sammanhanget, dilettant och amatör.

Så. Vi fick inte en övertygande lösning. Det innebär att vi kommer att få fortsätta leva med privatspanare och ovisshet – tills någon möjligen slutligen hittar mordvapnet. För det som saknas är vapnet. Så länge som vapnet saknas kommer man inte vidare. Men det här var uppenbarligen så långt som det svenska samhällets rättsvårdande myndigheter förmådde nå i utredningen av omständigheterna kring mordet på statsminister Olof Palme.

Jag tänker på alla år som gått. Allt jag läst och sett och faktiskt även själv skrivit om detta. Alla gånger jag kommer att fortsätta passera ”mordplatsen” med samma lätt frustrerade känsla. Kanske ska framtida tekniska landvinningar kunna bistå till att en gång lösa mordet? Kanske ska den topsning som gjorts av Skandiamannens släktingar kunna bära frukt? Det står skrivet i stjärnorna.  

 

Militärtjänsten, StabSbS 1989 – Högvakten vid Kungliga slottet; om den stolta lilla damen och biltjuven som togs på bar gärning

Posted in Personlig kommentar with tags , , , , , on 21 maj, 2020 by japetus

Nu den 21 maj 2020 på Kristi Himmelsfärdsdag är det 30 år sen muckarfirandet började… Vi räknade ca 10 pinnar muck, vilket kändes helt otroligt speciellt och inspirerande. Den som upplevt det vet vad jag talar om. Ett rejält festande väntade; det kan sägas utan att överdrivas…

Mycket hade hänt under året och några korta glimtar har jag bjudit på i bloggen i samband med 30-årsminnet det gångna året. Helt overkligt att det nu är så längesen. Nu är det dags för en berättelse till, från Kungliga Slottet 22 september 1989, något mycket speciellt och minnesvärt. För det var då vårt kompani ”bestred” högvakten, som det så vackert heter. 10 skolkompaniet StabSbS hade övat och övat, drillat och drillat i många, långa veckor innan. Det fanns ju en kopia av Yttre Borggårdens gevärsbro på S1s exercisfält i Enköping (liksom det finns på alla svenska regementen) så vi kunde öva under realistiska förhållanden. Peppade till tusen var vi och det fanns flera skäl till det.

Vi hade i augusti ’89 läst i kvällspressen att högvakten vid Drottningholms slott var så mesiga och handfallna att de inte ingrep när de såg en inbrottstjuv krossa fönster och ta sig in i ett rum på slottet. De ringer istället Polisen. Och väntar. Det ger inbrottstjuven tid att vandalisera minst ett rum inne på slottet. Vi tycker det var ovanligt uselt och värdelöst. Vad är meningen med att gå högvakten om man inte klarar av att vakta och skydda slottet? Det här skulle garanterat inte kunna hända när det blev vår tur att vakta de båda slotten…


1 och 2 kurs stabsassistenter, StabSbS, marscherar ut från Armémuseums gård på väg mot Kungliga slottet i Gamla Stan

Detta klipp när högvakten från I 19 i Boden tågar ut från Armémuseum motsvarar vår upplevelse många år tidigare

Jag har ett alldeles speciellt och väldigt fint minne från den speciella och mäktiga upplevelsen att marschera genom stan till musik. Då hände nämligen något jag aldrig ska glömma.

Vår skånske pansarkapten Persson har precis berordrat ”högvaktsstyrkan givakt!”, hela kompaniet gör de två kraftiga taktstegen och svänger sedan elegant och unisont upp sina k-pistar M45/B med 30 cm bajonetterna upp till axeln. Eftersom jag går allra längst bak i ledet bredvid kompaniets längste man Rensmo kan jag se allt detta hända framför mig, från första parkett så att säga.
Och det är då jag ser henne. Den lilla böjda damen som lunkar fram mödosamt, stödd på sin käpp, utanför NK på Hamngatan. Men när hon ser oss stramar hon upp sig och blir åter rak och lång igen för ett ögonblick. Just som jag passerar henne där hon står vid trottoarkanten kan jag höra hur hon utbrister i ett kärnfullt och välartikulerat: ”Ååååh, så vackert!” Det var en rörande och vacker syn.

Musikkåren har naturligtvis spelat ”Fanvakten” som var StabSbS egen marsch, men de spelade även klassiker som ”Under Blågul Fana” och ”Södermanlands regementes marsch”. Det var en riktigt mäktig upplevelse och minnet av den gamla damen är väldigt fint.

Redan sent första kvällen hände något speciellt på Stockholms slott när vi höll vakt. Posten på Slottsbacken kan njuta av utsikten över Strömmen mot Nationalmuseum, men noterar plötsligt att konstiga saker pågår på bilparkeringen längre ned i backen. Ljudet av fönsterrutor som krossas signalerar att något är fel. Allvarligt fel. Han går närmare och ser att det mycket riktigt är en tjuv som metodiskt krossar bilfönster och snor bilstereo och prylar ur bilar. Min vapenbroder tvekar inte. Han skyndar tillbaka till sin vaktkur och trycker på larmknappen. Då går larmet inne i Högvaktsflygeln och tre av kompaniets största killar (bl a Rensmo och Blomqvist), speciellt utvalda för uppgiften, störtar omedelbart ut på Yttre borggården och rusar mot den larmande vaktkuren. Detta kan betyda att en kamrat blivit överfallen och är i trängande behov av omedelbar hjälp.

När de kommer fram till Slottsbacken får de anvisningar om tjuvens belägenhet och rusar ned till bilparkeringen, omringar missgärningsmannen med fällda bajonetter. Stölderna upphör. Genast. Så håller de honom fast, på kornet så att säga, i väntan på att Polisen ska anlända och ta över ansvaret för tjuven. Jodå, vi var taggade för uppgiften och tog den på allvar…


Som ”post nr 6, Högvaktsterassen” ser vi ingen mindre än bloggaren själv i uniform M/60. Notera den 30 cm långa k-pistbajonetten. Tre gånger så lång och tre gånger så skräckinjagande som bajonetten på AK4 och AK5.

Att fly från samtiden – till dokumentärernas historiska värld

Posted in Fundersamt, Historia with tags on 29 april, 2020 by japetus

Jag har märkt att jag under de senaste månadernas pågående corona-kris, med den extraordinära arbets- och livssituation som nu råder, gjort som jag brukar vid tillfällen då oron av och till gnager inom mig. I den av Anders Tegnell och FHM förordade isoleringen har jag tagit min tillflykt till det förflutna, till det som är bekant, välkänt och tryggt även om det i sig kan vara hotfullt. Men här vet jag ju till skillnad från min Corona-nutid hur det slutar. Någon sorts regression. Någon sorts säkerhetsventil.

Det ska också sägas att mina träningspass och inbillat virusdödande bastusittningar i kombination med odlings- och omplanteringssejourer med fingrarna i jorden varit en lisa för själen. Men jag måste erkänna att jag även frossat i dokumentärer och serier. Bl a den utmärkta dokumentären om statsminister Tage Erlander på SVT. Men även en lång rad dokumentärer på SVT Play samt särskilt sådana om Andra världskrigets slutskede i Berlin som ju utspelade sig för i dagarna precis 75 år sen.

Trött och sliten har jag kommit hem från jobbet på kvällarna och kraschat i TV-soffan med enkel men god mikrovågsvärmd pipande Gooh-middag, ”Gårdschips creme fraiche och peppar”, Carlsbergs alkoholfria öl samt plockgodis en masse och olika typer av exklusiva smoothies till efterrätt medan jag frossat i dessa dokumentärer. Krigsdramatik, dunder och brak i kombination med tröstätande – tänk att jag till slut skulle börja med sånt – har på något sätt lugnat mina nerver i avskildheten och ensamheten på kvällarna. Det har funkat bra.

Och nu har jag funnit en helt fantastisk serie om Kalla kriget som CNN producerade i slutet av 90-talet med premiär 1998: ”The Cold War”. Det är en helt makalöst påkostad serie i 24 avsnitt (!) som berättar hela historien från krigsslutet 1945 fram till Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. Det makalösa med den är bl a alla de legendariska personer som intervjuas. Alla de som fortfarande levde då.



Jag tänker bl a på USAs geniale försvarsminister Robert McNamara, Kubas president Fidel Castro, gamle Vietnamgeneralen William Westmoreland, legendariska amerikanska TV-ankaret Walter Cronkite och så förstås president Jimmy Carter och utrikesminister Henry Kissinger (som båda fortfarande lever!). Och så alla de otaliga rådgivare till sovjetiska och amerikanska presidenter, ambassadörer, gränsvakter, CIA-, STASI- och KGB-spioner, astronauter, spionplanspiloter som medverkar. Berättare är ingen mindre än Kenneth Branagh.
Rekommenderas varmt!


Här är länken till översikten över samtliga 24 avsnitt på YouTube:
https://www.youtube.com/playlist?list=PL3H6z037pboGWTxs3xGP7HRGrQ5dOQdGc

Och här har vi en länk till vad alla de 24 avsnitten handlar om och vilka som medverkar:
https://en.wikipedia.org/wiki/Cold_War_(TV_series)

Första stockholmska häggen slår ut rekordtidigt 2020 – igen!

Posted in Natur och årstider with tags , , on 26 april, 2020 by japetus

Dagens datum, den 26 april förknippar jag sedan länge med reaktorhaveriet i Chernobyl och den Depeche Mode-konsert (”Black Celebration”-tour 1986) jag besökte samma kväll i Stockholm…

Men idag hände något helt annat. Efter en morgon då jag i princip varit ensam på Centralbadet i dessa Corona-tider tog jag vägen ut genom den vackra jugend-trädgården, istället för att smita ut närmaste vägen mot tunnelbanestation Hötorget. Och där… Till min förvåning, fick jag se att det jag brukar kalla ”Stockholms första hägg” vara i full färd med att slå ut. Centralbadets trädgård är som en skyddad gryta inne i stan där temperaturen blir högre än på de flesta andra ställen. Därför är häggen där på gården den tidigaste jag känner till i Stockholm.

Och nu, denna aprilsöndag vid ca kl 12.00 fick jag alltså se att häggen var i full färd med att slå ut. Inte så konstigt med tanke på den gångna varma veckan. Det kan troligen ha börjat redan igår och innebär ett nytt rekord i min subjektiva statistik över denna så viktiga händelse. Normalt sett händer detta ca en vecka in i maj, med undantag för rekordvåren 1990 då det skedde på Valborgsmässoafton när jag var på väg till Uppsala för att fira ”sista april”.

I många år stod sig detta rekord, men så förra året slog denna Centralbads-hägg ut den 28 april – nytt rekord! Och så idag kommer ännu ett nytt rekord; vi säger 26 april. Och i o m detta befinner vi oss här i Stockholm i den kanske alla vackraste perioden ”mellan hägg och syrén”. Körsbärsträden i Kungsträdgården är favoriter för många, men jag har personligen inte alls samma relation till dem som jag har till häggarna och syrénerna ända sedan tonåren.

Det är nu alla Stockholms fruktträdträdgårdar blommar som vackrast i vitt, blommar parallellt med häggarna. Och om någon vecka kommer även syrénerna att hänga med i den prunkande vit-lila blomsterprakten och färgkaskaden. Det är ett naturens under och i mitt tycke den allra vackraste tiden i Stockholm. Och trots att detta år, denna vår, är så annorlunda och dämpad på många sätt finns det inget som kan ta ifrån oss glädjen att njuta av dessa ljuvliga blomsters skönhet och doft! Please enjoy!


Närbild på den första blomklasen i full färd med att slå ut


Det är egentligen två stora häggar som växer inne i Centralbadets skyddade jugendträdgård


Och så här ser statistiken ut för de år jag tidigare rapporterat i bloggen:

2019, siktning 28 april:
https://japetus.wordpress.com/2019/04/28/nytt-rekord-nar-forsta-haggen-slar-ut-i-stockholm-2019/

2018, siktning 7 maj:
https://japetus.wordpress.com/2018/05/07/forsta-stockholmska-haggen-slar-ut-2018/

2017, siktning 7 maj:
https://japetus.wordpress.com/tag/forsta-utslagna-haggen-2017/

2016, siktning 5 maj:
https://japetus.wordpress.com/2016/05/09/forsta-utslagna-haggen-2016-siktad/

2015, siktning 6 maj:
https://japetus.wordpress.com/2015/05/06/forsta-utslagna-haggen-2015-siktad/

2014, siktning 3 maj:
https://japetus.wordpress.com/2014/05/03/forsta-utslagna-haggen-2014-siktad/

2013, siktning 9 maj:
https://japetus.wordpress.com/2013/05/12/forsta-haggen-i-stockholm-slog-ut-i-helgen-som-gick/

2012, siktning 7 maj:
https://japetus.wordpress.com/2012/05/07/forsta-haggen-slar-ut-2012/

2011, siktning 7 maj:
https://japetus.wordpress.com/2011/05/07/sa-ar-aven-detta-ars-forsta-hagg-siktad/

2010, siktning 15 maj:
https://japetus.wordpress.com/2010/05/15/forsta-haggen-rekordsent-i-ar/

2009, siktning 7 maj:
https://japetus.wordpress.com/2009/05/07/forsta-haggen-siktad/

2008, siktning 2 maj:
https://japetus.wordpress.com/2008/05/02/arets-forsta-blommande-hagg-siktad/

1990, siktning 30 april:
ingen blogg, men det ursprungliga rekord jag alltjämt sneglar på vid den här tiden varje år…

Våroffer 2020 – i coronatider

Posted in Natur och årstider with tags , , , , on 28 mars, 2020 by japetus

Idag den 28 mars fick jag så för första gången i år kontakt med solvarmt svenskt trä utomhus – mitt kriterium för definition av vår är alltså uppfyllt och årets första vårspaning är ett faktum.


Solvarmt trä på balkongen idag. Trallen är sliten och behöver bytas. Men björken i sin kruka är så glad i lövsprickningstiden 

Solen strålade också under förmiddagen idag och då när jag förberedde min vårsådd av årets solrosor kände jag det. Träet var varmt, förändringen hade kommit. På balkongen var solen också varm i ansiktet när jag stod i lä. Nu… NU! Nu är det vår! Precis som i början till Kenneth Grahames förtjusande ”The wind in the willows” (”Det susar i säven”) när Mullvaden ska vårstäda sitt mörka gryt och grips av vårfnatt när han känner solens värme och rusar ut i naturen och kommer ned till floden och träffar Vattenråttan, fick jag brått att leta fram Stravinskijs ”Våroffer” ur klassiska skivhyllan.

Det hade kunnat blir redan för ett par dagar sedan, skulle jag tro, men jag har inte haft tid och möjlighet att känna efter. För denna Corona-vår skapar en sådan pressad situation på jobbet att det är svårt att hinna komma ut på lunchen. Det blir bara snabba måltider i köket inomhus i anslutning till kontoret.


Tanztheater Wuppertal uppför Våroffer, 2019

Och ”Våroffer” igen. Denna dramatiska och en gång så oerhört provocerande musik när den uruppfördes 1913 i Paris och slagsmål uppstod i salongen. Starka krafter i rörelse när jag hör musiken och känner vårkänslorna. Låt vara något dämpade av det nuvarande Corona-tillståndet som på så många sätt gör det här till en så alldeles väldigt konstig vår. Men NU är det vår…

Så här ser min vårspaningsstatistik ut för de senaste 11 åren:

Våroffer 2019, 23 mars:
https://japetus.wordpress.com/2019/04/28/varoffer-2019-forsenat-men-nu-noterat/

Våroffer 2018, 11 april:
https://japetus.wordpress.com/2018/04/11/varoffer-2018/

Våroffer 2017, 26 mars:
https://japetus.wordpress.com/2017/03/26/varoffer-2017/

Våroffer 2016, 26 mars:
https://japetus.wordpress.com/2016/04/05/varoffer-2016/

Våroffer 2015, 6 april:
https://japetus.wordpress.com/2015/04/06/varoffer-2015/

Våroffer 2014, 14 mars:
https://japetus.wordpress.com/2014/03/14/varoffer-2014/

Våroffer 2013, 17 april:
https://japetus.wordpress.com/2013/04/17/varoffer-2013/

Våroffer 2012, 21 mars:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/21/varoffer-2012/

Våroffer 2011, 10 april:
https://japetus.wordpress.com/2011/04/10/varoffer-2011/

Våroffer 2010, 3 april:
https://japetus.wordpress.com/2010/04/03/varoffer-3/

Våroffer 2009, 5 april:
https://japetus.wordpress.com/2009/04/05/varoffer-2/

Våroffer 2008, 30 mars:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/31/varoffer/

”Det kommer några få avgörande stunder i livet…” – ”Their finest hour…”

Posted in Personlig kommentar, politik with tags , , , on 22 mars, 2020 by japetus

”Jag är säker på att alla i Sverige tar just sitt ansvar. Gör sitt yttersta för att säkra sin och andras hälsa. Hjälpa varandra och därför kunna se tillbaka på den här krisen och vara stolt över sina insatser, för sina medmänniskor och för Sverige. Tack.” 



Ja ikväll fick vi alla vara med om ett stycke svensk samtidshistoria. Jag kommer i framtiden att komma ihåg den här söndagskvällen när jag satt där i min ljusa IKEA-soffa i vardagsrummet klockan 21.15 och lyssnade till vår statsminister.

Jag tillhör inte generellt sett de största beundrarna av vår nuvarande statsminister, men jag vill verkligen säga att ikväll den 22 mars 2020 tycker jag statsminister Stefan Löfvén gjorde riktigt bra ifrån sig i sitt historiska tal till nationen.

Associationsbanorna gick faktiskt i en sådan riktning att han t o m för ett ögonblick snuddade vid ett riktigt legendariskt och episkt inspirerande tal som hölls i House of Commons i London i en annan svår krissituation för 80 år sedan:

”Let us therefore brace ourselves to our duties, and so bear ourselves, that if the British Empire and its Commonwealth last for a thousand years, men will still say, ”This was their finest hour.”



Ja… Nu har vi alla som hörde detta historiska tal möjligheten att höja den moraliska ribban rejält och, liksom engelsmännen i det som var deras största ödesstund, sträcka på oss och överträffa oss själva. Med det möjliga framtida resultatet att det land som tagit sig ur den här krisen kommer vara starkare och numret större än det som gick in i det. Jag ser en vacker möjlighet i det…

Att en svensk statsminister håller tal till nationen i ett krisläge är mycket ovanligt. Men det har hänt vid ett par tillfällen de senaste decennierna. Dåvarande statsminister Carl Bildt höll ett sådant tal 1992 på grund av oron i samhället kring den s k lasermannen och förre statsministern Göran Persson höll 2003 ett tal till nationen efter mordet på dåvarande utrikesministern Anna Lindh.


Stefan Löfvéns tal till nationen i dess helhet:

”I kväll vill jag vända mig direkt till er, det svenska folket. Det nya coronaviruset prövar vårt land, vårt samhälle och oss som medmänniskor. Nu behöver varje person förbereda sig mentalt på vad som väntar. 

Vi har en allmän smittspridning i Sverige. Liv, hälsa och jobb är hotade. Fler kommer att bli sjuka, fler kommer att tvingas säga ett sista farväl till en älskad. Det enda sättet att klara av detta är att möta krisen som ett samhälle där alla tar ansvar för sig själv, för varandra och för vårt land.

Jag vet att många är oroliga, oroliga för om samhället ska klara av det. Orolig för sig själv, för någon du älskar som tillhör en riskgrupp eller för att ditt jobb ska försvinna. Jag förstår det. De närmaste månaderna kommer bli påfrestande, men vårt samhälle är starkt. 

Våra myndigheter sliter dag och natt. Våra myndigheter sliter dag och natt. Personal inom vården, skolan och många många andra människor med viktiga yrken håller uppe vårt land. Jag som statsminister och den regering jag leder kommer fatta varje beslut som krävs för att skydda så många människors liv, hälsa och jobb som det bara går.

I Sverige har allmänna sammankomster för fler än 500 förbjudits, och gymnasie- och universitetsutbildningar bedrivs nu på distans. Jag vill att ni ska vara förbered på att fler ingripande beslut kan komma. Ibland med kort varsel och ibland som stör vardagslivet än mer. Målet med regeringens arbete är att begränsa smittspridningen så inte väldigt många blir svårt sjuka samtidigt, men också att säkerställa resurser till sjukvården och att vi i denna tuffa tid lindrar konsekvenserna för dig som arbetar och för våra företag.

Var beredd på att detta kommer pågå under en längre tid. Var redo för att läget kan förändras snabbt men du ska också veta att vi som samhälle möter denna kris med hela vår samlade styrka. Nu har vi alla ett stort eget ansvar.

Det kommer några få avgörande stunder i livet då man måste göra uppoffringar inte bara för din egen skull utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor och för vårt land.Den stunden är nu. Den dagen är här. Den uppgiften gäller alla.

Var och en av oss har ett ansvar att förhindra smittspridning, att skydda äldre och andra riskgrupper. Ingen av oss får chansa. Ingen av oss får gå till jobbet med symptom. Ung, gammal, rik eller fattig spelar ingen roll. Alla behöver göra sin del.

Det gäller även dig som är 70 plus eller tillhör en annan riskgrupp. Jag förstår att det är frustrerande att behöva begränsa ditt liv, dina sociala kontakter. Men det är just nu nödvändigt. För din egen hälsas skull, så klart, men också för att skydda andra människor och ge sjukvården möjlighet att klra av situationen. 

VI som är vuxna behöver just nu vara vuxna. Inte sprida panik eller rykten. Ingen människa står ensam inför denna kris, men varje person har ett tungt ansvar. Varenda en.

Jag vet att kraven som ställs är stora men det är enbart så vi kan hålla nere smittspridningen. Jag vet att vissa begränsningar är påfrestande men det är så vi kan se till att sjukvården får möjlighet att hantera krisen. Jag vet att läget kan kännas tufft men att följa myndighetens råd är varje persons plikt. Också din. Och min.

Ni är många som tar ert ansvar också som medmänniskor. Som hjälper era grannar att handla, som stödköper en lunch från den lokala restaurangen. Som undviker att hälsa på mormor men i stället ringer henne och småpratar varje dag. Det är solidaritet i praktiken.

Jag är stolt över att vara Sveriges statsminister när jag ser vad så många gör för sina medmänniskor. Ni visar att när det är som tuffast, då är vår sammanhållning som starkast.

Jag är säker på att alla i Sverige kommer att ta just sitt ansvar. Göra ditt yttersta för att säkra andras hälsa. Att hjälpa varandra och därför kunna se tillbaka på den här krisen och vara stolt över just din roll, dina insatser. För dina medmänniskor, för vårt samhälle och för Sverige. Tack.”

 

Vårdagjämning 2020 – även i corona-tider

Posted in Natur och årstider with tags , , , on 20 mars, 2020 by japetus

När jag varje år kommenterar vårdagjämningen brukar jag skriva om att våren liksom tvekar, för det brukar kännas så… Men inte i år, för vi har ju liksom aldrig haft nån vinter i Stockholm den här gången. Den här ”vintern”, det här året. Och nu är vi mitt uppe i den största och mest omtumlande upplevelse vi upplevt i det svenska samhället på oerhört många år. Jag vet inte om det varit något i Sverige som så starkt påverkat hela vårt samhälle under alla mina 52 år som denna ”Corona-upplevelse”. Nej jag tror inte det. Det skulle väl ha varit Andra Världskriget som är senaste gången vårt samhälle upplevt något som påverkar och begränsar oss så oerhört som detta.



Men helt oberoende av denna ovälkomna farsot så händer det nu igen. Eller snarare, det hände imorse kl 04.50 svensk den 20 mars 2020 att vi fick vårdagjämning – spring equinox – igen. För vårdagjämningen är ju ingen dag. Det är en tidpunkt som avses, nämligen när jorden passerar en speciell punkt på sin bana runt solen och solen står rakt över ekvatorn och fördelar sitt ljus rättvist över norra och södra halvklotet. Och det innebär framförallt att vi åter går in i det ljusa halvåret, något som brukar kännas starkt positivt för det flesta människor. Och kanske extra mycket så denna bekymmersamma Corona-vår. Det hoppas och tror jag att de flesta av oss kan hämta kraft ifrån!



För så här är det med Jordens resa runt Solen. Vid sommarsolståndet passerar jorden den punkt på sin bana då Jordens norra halvklot lutar mest in mot solen. Då har vi i norr sommar. Vid vintersolstånd är det tvärtom, då lutar Jordens södra halvklot mest fördelaktigt mot solen. Då har vi vinter. Vid vårdagjämning och höstdagjämning råder den perfekta ljusbalansen med den nyanseringen att vårdagjämningen innebär ett inträde i det ljusa halvåret för norra halvklotet. Ja just det, nu går vi in i det ljusa sommarhalvåret.

Dagarna omkring vårdagjämningen går solen upp rakt i öster, och omkring tolv timmar senare går den ner rakt i väster. Om man bortser från områdena närmast jordens poler är dagarna kring vårdagjämningen ungefär lika långa över hela jorden.




Tidigare bloggar om vårdagjämningen:

Vårdagjämningen 2008, en pedagogisk förklaring vad som menas med vårdagjämning och tankar kring Jean Michel Jarres “Equinoxe”:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/20/natt-och-dag-i-balans-igen-equinoxe-med-jean-michel-jarre/

Vårdagjämningen 2009:
https://japetus.wordpress.com/2009/03/20/vardagjamning-igen/

Vårdagjämningen 2010:
https://japetus.wordpress.com/2010/03/20/vardagjamning-idag/

Vårdagjämningen 2011:
https://japetus.wordpress.com/2011/03/21/vardagjamning-2011-dag-och-natt-i-balans-intradet-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämningen 2012:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/20/vardagjamning-2012-ater-in-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämningen 2013:
https://japetus.wordpress.com/2013/03/20/vardagjamning-2013-ljuset-kommer-men-iskylan-bestar/

Vårdagjämningen 2014:
https://japetus.wordpress.com/2014/03/20/vardagjamning-2014-och-ett-besok-pa-chichen-itza/

Vårdagjämningen 2015:
https://japetus.wordpress.com/2015/03/20/vardagjamning-2015-med-partiell-solformorkelse/

Vårdagjämningen 2016:
https://japetus.wordpress.com/2016/03/20/vardagjamning-2016-och-varen-tvekar-igen/

Vårdagjämningen 2017:
https://japetus.wordpress.com/2017/03/20/vardagjamning-2017-varen-mindre-tveksam-i-ar/

Vårdagjämningen 2018:
https://japetus.wordpress.com/2018/03/20/vardagjamning-2018-och-varen-har-tvekat-an-en-gang/

Vårdagjämningen 2019:
https://japetus.wordpress.com/2019/03/20/vardagjamning-2019-tveksamt-aven-i-ar-men-lika-valkommet/

Exit: Max von Sydow – ”Förklädd Gud”

Posted in Film, Personlig kommentar with tags , , , on 9 mars, 2020 by japetus

”Ej för de starka i världen, men de svaga.
Ej för krigare men för bönder, som plöjt sin jordlott utan att klaga,
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga…” 


Nåddes idag strax efter lunch av den sorgliga nyheten att den svenske skådespelargiganten Max von Sydow gått ur tiden. Jag kan ju inte säga att det var helt oväntat för han var nu 90 år gammal gudbevars, så han fick utan tvekan göra en lång resa och uppleva ett mycket långt och alldeles ovanligt framgångsrikt skådespelarliv.


Max Carl Adolf von Sydow (1929-2020)

I media läser jag nu alla de många ord som skrivs om denne ikoniske skådespelare som i sju decennier gav oss så mycket och så många vitt skilda rollprestationer. Han hade mer än 150 roller från film, tv och teater på sin digra meritlista. Naturligtvis är det idag väldigt många bilder från den odödliga scenen ur Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” där han som korsriddaren Antonius Block utmanar döden på schack. ”Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot”, säger den då 28-årige Max von Sydow, och han kom att spela länge och väl. Men jag vill, som oftast, i den här bloggen berätta en annan historia. Vi kommer till den så småningom…

Jag läser bl a dessa mycket väl valda ord av Carl Cato/TT som på pricken fångar min fascination av Max von Sydows storhet som skådespelare:
”Max von Sydow ägde förmågan att i rollen som science fictionhjälten Blixt Gordons nemesis, Kejsare Ming, ge orden ”patetiska jordbor” trovärdighet och gav Bergmans tunga repliker luft under vingarna. Han lyckades som få andra kombinera en karriär som actionskurk och science fiction-tungviktare med karaktärsroller i skandinaviska kvalitetsfilmer.”

För jag fascineras sannerligen av att Max von Sydow för mig kändes lika trovärdig som småländske Karl-Oskar från Ljuders socken som han gjorde som den extremt exotiske och galne Rymdkejsar Ming. Eller som den gåtfulle ”The Three Eyed Raven” i Game of Thrones. Eller som den tragiske ballongfararen S A Andrée i ”Ingenjör Andrées luftfärd. Jag minns honom även i Hasse och Tages ”Äppelkriget”.


Riddaren Max von Sydow


Rymdkejsaren Max von Sydow


Ballongfararen Max von Sydow


Den treögde korpen Max von Sydow


Äppelkrigets Max von Sydow (och Martin Ljung och Tage Danielsson)


Utvandraren Max von Sydow

De många rollerna i Bergman-filmerna har egentligen inte berört mig på samma sätt, möjligen då med undantag för riddarrollerna i ”Det sjunde inseglet” och ”Jungfrukällan”, eftersom de tillkom så långt före min tid att jag inte har samma relation till dem som jag har till de rollprestationer jag mer upplevt i nutid. Wilhelm Mobergs ”Utvandrarna” på TV var egentligen mitt första intryck av Max von Sydow och kanske är han ändå därför allra mest ”Kal-Oska” för mig.

Men det kanske oväntade sammanhang som jag vill lyfta fram här i min blogg, som ju gärna ville kasta ljus på det som av någon anledning är bortglömt, är ett annat. Och gärna vill jag berätta om sånt jag uppfattar som orättvist bortglömt.

Jag har genom åren lyssnat mycket på Max von Sydows läsning av Hjalmar Gullbergs poetiska verk ”Förklädd Gud” (1933) som Lars Erik Larsson så underbart vackert tonsatt (1940). Inspelningen med von Sydow är från 1974 och är full av den symbolik, djupa allmänbildning och gudomligt vackra språk som kännetecknar Gullberg. Larssons musik är också värdig dessa så vackra ord. Och Max von Sydow är utan tvekan en värdig tredje part i denna treenighet. 

Jag läser nu idag, som sagt, i media de många vackra ord som nu sägs om denne ikoniske svenske gentleman. Det är ord som kommer från hela världen. Och då dyker det upp, så välfunnet twittrat av den engelske regissören Edgar Wright:

”Max von Sydow, such an iconic presence in cinema for seven decades, it seemed like he’d always be with us. He changed the face of international film with Bergman, played Christ, fought the devil, pressed the HOT HAIL button & was Oscar nominated for a silent performance. A God…”

Så sluter sig cirkeln för mannen som också mycket riktigt spelat vår Herre Jesus Kristus. Orden ur Hjalmar Gullbergs vackra poetiska verk blir en värdig avslutning.



”Än vandra gudar över denna jord.
En av dem kanske sitter vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej spira eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:
Är Gud på jorden vandrar han förklädd.” 


Hjalmar Gullberg: ”Förklädd Gud” ur diktsamlingen ”Kärlek i tjugonde seklet”, 1933
 
Här finns den på Spotify:



Och här har vi så till slut texten i dess helhet:

~  ~  ~


FÖRKLÄDD GUD

Ej för de starka i världen men de svaga.
Ej för krigare men för bönder, som plöjt sin jordlott utan att klaga, spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga…


I
Vem spelar på en pipa
en låt av gryningsluft
för himmelsk att begripa
höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden,
flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden
för djur och växt?

Vem är den gode herden,
som för sin flock i vall
och som med gräs förser den
och toner av kristall?
Vem går på betesängar
i sommardagens kvalm
och sover bland drängar
på jordisk halm? 


II
Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudshall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.
Längst ner vid bordet är hans sked och skål.
Bland kreatur i ladan är hans bädd.
Han äger inget jordiskt föremål.
I herdekappa går en gud förklädd.


III
Kring höstlig vaktelds bränder
församlar han frysande får
och sköter med kloka händer
de djur som har sår.

Hans sanna hem är sagan,
hans själ är lyra och dikt.
Dock gör han utan klagan sin jordiska plikt


IV
Välsignelse följer
i gudarnas spår.
Om kappan än döljer
hans gyllene hår,
så blomstrar den mark där han går.

Han spelar för djuren,
som följa hans takt,
för solen, för skuren
i nyplöjd trakt,
där döden förlorar sin makt. 


V
Husbonden må vi prisa säll,
Tessaliens monark.
När han står upp vid hanegäll,
är han på helgad mark.

Ty den som bland hans drängar bor
och äter deras mat,
är solens herre, månens bror
och stjärnornas kamrat.


VI
Vad faller över träden
för silverglans
Vid pipans bröllopskväden
och djurens dans?

Vad är det för ett rike
han kommer från,
han som ej är vår like,
men blott ett lån?

Erinrar han sig, fången
vid äng och vik,
en värld som är förgången,
en glömd musik?

Erinrar han sig lyra
och jungfrukör
ett liv av helig yra,
som aldrig dör?

VII
Än vandra gudar över denna jord.
En av dem kanske sitter vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej spira eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:
Är Gud på jorden vandrar han förklädd.


VIII
Tror du, att fåren skulle
beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle,
om inte gudar fanns?

Tror du, att våren skulle
binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle,
om inte gudar fanns?


IX
Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest oss,
kyliga och tröga,
som folk är mest,

lägger, som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,

synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.

~  ~  ~

1917 – om tankar kring krigets färger och verklighetens ”Operation Alberich” 1917

Posted in Film, Historia with tags , , , , , , , on 24 februari, 2020 by japetus

Det är färgerna som fångar mig. Det är färgerna som fascinerar mig mest. Den stora massan av olika khakinyanser som sakta tar över bilden och snart helt dominerar den. Alla dessa beiga, bruna, brungråa och nästan brungrönaktiga färgtoner omgivna av den vita kritfärgade sandiga jorden. Och bortom det de ännu gröna fälten. Ännu inte sönderslitna av artillerield. Det är hjälmar med eller utan hjälmdok, uniformer, ryggsäckar, vattenflaskor, remmar, bälten, västar, stridsselar, kängor, benlindor, handskar och halsdukar i denna mjukt murriga jordtonade färgkaskad som verkligen fascinerar mig.

Jag ser knappast människorna, läs männen, som iklädda alla dessa khaki-something uniformer och persedlar tillsammans bildar den gigantiska levande surrealistiska jätteorm av brittiska soldater som liksom rinner fram genom den vita skyttegraven. Framåt mot frontlinjen. Framåt mot evigheten.

Ja som ni förstår tycker jag t o m att det är vackert. Vidunderligt, förunderligt, poetiskt vackert. Fastän det är krig. Fastän det är Första Världskriget i närheten av Écoust-Saint-Mein i nordfranska Picardie den 6 april 1917. Som ni nu förstått har jag nyligen sett Sam Mendes Oscarsbelönade krigsfilm ”1917” som utspelar sig ett dygn på västfronten just denna aprildag på just denna plats.


Färgerna! Jag är helt fascinerad av dessa olika brittiskt beiga khaki-toner (Klicka för större bild – färgerna!)

Jag blev djupt berörd av filmen som jag såg med gamle vännen Björn. Vi var rörande överens om att 1917 är en oerhört stark och övertygande realistisk film i alla avseenden. Miljöerna är skrämmande första världskrigsrealistiska med sin leriga beige-brun-grön-grå extra touch av mekanisk meningslöshet en masse och vämjeliga skyttegravsmiljöer där man nästan kan känna dofterna, eller snarare odörerna. Allt filmat som i ett enda massivt svep, en enda lång tagning.

IMAX-formatet gör det hela än mer suggestivt och påträngande; ett audiovisuellt fyrverkeri som kommer väldigt nära och som skakar om. Jag var helt tagen efter denna adrenalinpumpande film. Och djupt berörd, bl a då av färgerna…

Den officiella trailern till filmen ger ett utmärkt smakprov på intensiteten i filmen – och så färgerna!

Filmen bygger på en historiskt korrekt bakgrund som man placerat en fiktiv, men i sig trovärdig, handling i. En handling som regissörens farfar Alfred Mendes (1897-1991) berättat för sin sonson Sam. Farfar Mendes hade varit med vid västfronten och belönades med utmärkelsen Military Medal för ett liknande uppdrag som det som filmens huvudpersoner sänds ut på. Sam Mendes noterar också att det var först i 70-årsåldern som hans farfar överhuvudtaget ville (eller orkade) berätta något om vad han varit med om i ”The Great War”. Krigsveteranen Alfred Mendes blev lyckligtvis hela 94 år gammal, så han hann berätta sina historier.

Hursomhelst, i filmen får vi se hur de två ensamma engelska soldaterna Blake och Schofield tar sig genom Ingenmansland och in i de kusligt övergivna tyska linjerna på sin väg för att hinna varna sina kamrater att inte anfalla in i något som man på högre befälsnivå förstått är en ren dödsfälla. Uppdraget de fått är snarast av karaktären självmordsuppdrag (WW1 i ett nötskal); det förstår tittaren tidigt.

Även om mycket av filmen är tyst och nervkittlande anar man hela tiden och väntar med tilltagande spänning på att det ska ”smälla”. Vilket det givetvis till slut gör med besked. Det vidriga Ingenmanslandet och de övergivna tyska skyttegravarna och bunkrarna är mycket suggestivt återgivna.

Och det hela hänger historiskt ihop med dagens datum den 24 februari. För det var nämligen den 24 februari 1917 för idag exakt 103 år sedan som engelsmännen först började märka och ana att något väldigt konstigt hände på den tyska sidan av fronten. Men man hade ingen aning om omfattningen. De kunde se att de tyska linjerna låg under artillerield. Men inte brittiskt artillerield. Utan tysk. Tyskarna besköt sin egen frontlinje bakifrån. Det hade aldrig hänt tidigare och verkade helt obegripligt.


De två huvudpersonerna Schofield och Blake i det fullkomligt trasiga Ingenmanslandet mellan frontlinjerna, fick mig att tänka på Frodo och Sam i Mordor – och det är ingen slump eftersom professor Tolkien själv var krigsveteran från Sommeslaget 1916. Han hade själv sett och upplevt dessa vidrigheter (Klicka för mycket större bild)

Det skulle ta ett tag innan engelsmännen förstod att det de såg var det enda som upptäckts av en stor hemlig tysk operation som pågick – ”Operation Alberich” eller ”Alberich bewegung” på tyska. Tyskarna planerade att göra ett stort strategiskt tillbakadragande längs den norra delen av västfronten och de skulle nu förstöra stora delar av de försvarslinjer de i hemlighet höll på att dra sig tillbaka från.


Vicekorpralerna Schofield (George MacKay) och Blake (Dean-Charles Chapman) tar sig igenom det tysta Ingenmanslandet (klicka för större bild – färgerna!)

Något så genuint forntyskt som namnet ”Alberich” är för övrigt svårt att föreställa sig. Alberich var en dvärg som är en av huvudpersonerna i Richard Wagners famösa opera ”Nibelungens Ring”. I ”Das Rheingold”, den första delen av Wagners legendariska opus, är det just dvärgen Alberich som smider den magiska ringen av Rhenguldet. Alberich hade starka magiska egenskaper och det måste sägas ha varit ett mycket klokt strategiskt beslut att göra detta tillbakadragande – en typ av korrekt militärt beslut som Hitler 25 år senare skulle visa sig vara helt oförmögen att fatta.

Det sved naturligtvis för de tyska befälhavarna Hindenburg och Ludendorff att ge upp så mycket mark som tyska armén kämpat så hårt och förlorat så mycket blod för att först ta 1914 och sedan behålla 1916 när den gigantiska Somme-offensiven pressade dem bakåt, men aldrig lyckades bryta deras motstånd. Området man lämnade var dock en öken som var helt förstörd och förödd av kriget och där det inte räckte hade tyskarna sett till att förstöra så mycket som möjligt av det land man lämnade.


En originalkarta över Alberich-området som tyskarna lämnade. Klicka för mycket större bild så kan ni hitta såväl Ecoust som Croisilles (söder om Arras och väster om Cambrai) där filmens handling utspelar sig


Eftersom jag gillar pedagogik och tydlighet lägger jag även in denna översiktsbild av området som övergavs, där filmen utspelar sig (även här kan man klicka för en större bild)

Men tyskarna var helt enkelt tvungna att backa för att åstadkomma den frontförkortning som kunde göra det möjligt att få trupperna att räcka till hela västfronten. Tyskarna hade ett tvåfrontskrig och var numerärt betydligt svagare än sina allierade fiender i Ententen så de hade fattat det svåra, men militärt korrekta, beslutet att backa tillbaka till en ny och kortare försvarsställning ca 30 km längre bak (ett enormt avstånd med första världskrigsmått mätt).

Det var en betydligt bättre försvarsställning som de allierade kom att kalla Hindenburglinjen, men som tyskarna kallade Siegfriedlinjen eller snarare ”Siegfried Stellung” (återigen ett namn från Wagners opera).

I detta avsnitt av serien ”The Great War” kan den historiskt nyfikne läsaren få en kort (8 min) föredömlig bakgrund till Operation Alberich och Hindenburglinjen som förklarar förutsättningarna för filmen 1917

De två huvudpersonerna George MacKay (som jag först såg i filmatiseringen av Kings 11.22.63) och Dean-Charles Chapman gör utmärkta och trovärdiga rollprestationer medan vi i starka småroller även får se Colin Firth, Benedict Cumberbatch, Mark Strong och Richard Madden dyka upp en efter en i det filmiskt berättande flöde som 1917 tar oss igenom.


En djupt allvarlig Colin Firth i rollen som general Erinmore vid ordergivningen i filmens början (klicka för större bild så får ni se mer av färgerna)

Det är i denna historiska kontext som filmen 1917 utspelar sig med sina fascinerande färger och suveräna rekvisita och miljöer. Det är en oerhört påkostad och välgjord film som jag starkt kan rekommendera till alla som är det minsta historiskt intresserade att se.

Ja egentligen behöver man inte vara ett dugg historiskt intresserad för att se denna effektfulla, adrenalinpumpande och spännande film. Men man kan nog bli historiskt intresserad och mer nyfiken på detta storslagna och fruktansvärda historiska skeende efter att ha sett den!

The Persuaders a k a Snobbar som jobbar

Posted in Tv-program with tags , , , , , , on 30 januari, 2020 by japetus

Blast from the past! 🌟

1971 skapades en av de bästa vinjetter/intron som någonsin gjorts för TV-mediet där vi får höra John Barrys suggestiva synth-ledmotiv till ”The Persuaders!” – eller ”Snobbar som jobbar” – som serien underbart  nog döptes till på svenska i Landet för längesedan. Serien var ett fiasko i USA men en enorm succé i Europa och framförallt i Sverige där halva befolkningen tittade.

Berättelsen om de två omaka huvudpersonerna som finner varandra – den engelske aristokraten Lord Brett Sinclair (Roger Moore) och den framgångsrike amerikanske affärsmannen Danny Wilde (Tony Curtis) – då de tvingas arbeta ihop och jaga skurkar för att undvika ett fängelsestraff, fascinerade många ⭐️ Mina minnen från det tidiga 70-talet när serien sändes första gången i Sverige är mycket begränsade. Det kan bara ha varit pga rena misstag som jag möjligen kan ha sett början på något av avsnitten innan jag skickades i säng ögonaböj. Men vinjettmusiken och introt minns jag och jag gillade båda redan som 5-åring 1973.

I introt får man se deras olika vägar genom livet, återberättade på ett helt suveränt och effektivt suggestivt sätt. Snabba bilar, snygga brudar, jetset-liv och festande har alltid fascinerat publiken. Visst, det är tydligt nu bara i detta korta intro nästan 50 år senare att serien naturligtvis åldrats och inte alls är PK längre, precis som så mycket annat av populärkulturen från perioden. Men den är oerhört charmig, vinjettmusiken är i världsklass och Moore & Curtis är en oslagbar duo!


Tony Curtis (1925-2010) och Roger Moore (1927-2017)