Denna höst 2018 har varit en av de mer arbetsintensiva i mitt liv. Därav det mindre antalet bloggar än vanligt. Från mitten av oktober har hösten alltmer kommit att bli en lång mörk tunnel av jobb, stress, press, oerhört tidiga mornar i mörker, följt av litet sociala aktiviteter, regelbundna träningspass och sömn. Och så åter mer jobb. Jag brukar kunna vara flexledig ett par fredagar under en normalhöst, men denna gång har det inte varit möjligt.
Något som skänkt meditativ avkoppling dessa senaste arbetsintensiva och mörka veckor är återseendet med en säreget suggestiv historisk TV-produktion. Det har varit som ren terapi att sitta och titta på denna stillsamma och vackert gåtfulla berättelse om vår forntida svenska historia. Jag uppskattade den mycket när den sändes för första gången och har nu kunnat se den igen på SVT Play. I bloggen berättar jag ju gärna om sådant som jag tycker förtjänar att påminnas om. Denna serie om svensk forntid är ett utmärkt exempel på det.
Serien heter ”Sagan om Sverige”, spelades in ’84-’85 och sändes i tre delar för i dagarna prick 33 år sen på SVT. Jag minns att jag såg den som 17-åring och blev väldigt fascinerad. När jag nu ser den så här många år senare kan jag faktiskt fortfarande njuta av det oerhört lugna tempot i berättandet, de många gånger både vackra och gåtfulla bilderna och den mycket suggestiva musiken som låter som en mix av Vangelis och Tangerine Dream.
Och så rösten. Den suggestiva berättarrösten som tillhör Bo G Erikson, TV-producenten som tillsammans med fotografen Carl O Löfman skapat denna dokumentär. Resultatet är en fullfjädrad mindfulness-upplevelse.
Sagan om Sverige utgavs även i bokform, här passande nog prydd med en av de suggestiva vendeltidshjälmarna
Flera arkeologer och historiker medverkar som sakkunniga och dokumentären står därför på en stabil vetenskaplig grund – även om forskningsläget i vissa frågor säkerligen uppdaterats sedan 80-talet. Fotografiet, bildberättandet är stämningsfullt och vackert. Berättelsen, manuset har ett välgörande makligt lugn och samspelar fint med bildmaterialet. Vi får se suggestiva naturscenerier, bilder på arkeologiska fynd och en del miniatyrmodeller som varvas med några få iscensättningar med skådespelare.
Ett ceremoniellt yxhuvud i form av ett älghuvud, från yngre stenålder. En av de många suggestivt avbildade fornfynd som förekommer i serien (klicka för större bild)
Bo är vetenskapsjournalist från Uppsala och han kanske är mest känd för att ha lett ”Vetenskapens Värld” på SVT från 1971 till 2003, så jag har formligen vuxit upp med den rösten på TV. Tillsammans med legendariske Hans Villius har Bo G Erikson en alldeles särskild förmåga att skapa stämning med sin röst.
Bo G Erikson (1933- ) här i Vetenskapens Värld 1997
Här hittar du Sagan om Sverige på SvT Play
Sagan om Sverige fick utmärkta recensioner när den sändes på SVT. Så här skrev t ex Expressen:
”En serie som hisnande berättar om vårt lands utveckling från tiden då inlandsisen sakta drog sig norrut till vikingatidens slut. — Visar att svensk TV kan nå BBC-höjder av rena Attenborough-klassen när resurserna och talangerna sammanfaller.”
Så hade också inspelningen varit både lång och tekniskt komplicerad. Det handlade bl a om sådana för dåtiden mer ovanliga högbudget-alternativ som undervattensfilm och helikoptersekvenser. Nuförtiden använder man flitigt billiga drönare, men den möjligheten fanns ju inte vid mitten av 80-talet.
Producenten Bo fick också lovord i pressen, som här i Kvällsposten:
”…Bo G Erikson är en prydnad i det skrikiga TV-mediet, han är lugnet personifierat, saklig, oklanderlig i sin framtoning.”
Jag kan inte annat än hålla med!
I tre delar berättar Bo i ”Sagan om Sverige” om forntiden i det landområde vi numera kallar Sverige. Från det att istiden upphör (12 000 f Kr) och övergår i jägarstenålder, över till bronsålder och så slutligen järnålder fram till medeltid (1 100 e KR). Här kan vi konstatera att Forntiden inkluderar den övervägande majoriteten av människornas historia i Sverige. Det handlar om ca 11 000 år av de
12 000 år då delar av Sverige har varit fritt från den senaste istidens istäcke.
Första delen, ”Stenåldern”, berättar om jägarstenåldern (12 000-4000 f Kr).
Efter att klimatet blev varmare, för cirka 8000 år sedan – en värmeperiod som varade i cirka 6000 år – och det tidigare arktiska Sydskandinavien täcktes av en djungelliknande urskog av ädellövträd, framstår jägarstenåldern i söder som en riktigt trivsam tid ur ett allmänt folkhälsoperspektiv: rikt djurliv (pelikaner och kärrsköldpaddor!) och föda i överflöd, varierad kost, sällsynt med svält och undernäring, få sjukdomar, inga krig, förhållandevis jämlikt mellan könen, och så vidare.
Andra delen, ”Bronsåldern”, behandlar bondestenåldern och bronsåldern (4000-500 f Kr).
Under bronsåldern sker en tydligare arbetsuppdelning mellan män och kvinnor när plogen/ådran blev en central jordbruksteknik. Det gjorde jordbruket mer fysiskt krävande och att kvinnor i ökad utsträckning hänvisades till hemmet och vårdnaden av barnen. När kunskapen om att gjuta metall, brons, kommer till Skandinavien etableras den tekniska förutsättningen för att snabbt kunna tillverka mängder av vapen och rustningar till krig, vilket kom att begagnas av dåtidens olika hövdingar.
Tredje delen, ”Järnåldern”, behandlar järnåldern fram till medeltiden (500 f. Kr. – 1100 e Kr).
Under järnåldern blir klimatet kallare, en klimatförsämring kommer till oss. Kylan gör att tamdjuren tas in i långhusen under vintrarna, vilket blir början på de smittsamma sjukdomarnas historia, tuberkulos exempelvis, som människan saknade resistens mot. Människorna var vidare tvungna att elda mycket inomhus för att hålla en viss värme, vilket gjorde det rökigt och bidrog till sotdöden. Överhuvudtaget framstår levnadsförhållandena som rätt bistra: kyla, fukt, sot, avföring från djur, smittsamma sjukdomar, krig och den sedan åtminstone bronsåldern förekommande förslavningen av människor.
Att det var oroliga tider av krig och större konflikter, i kombination med att det var ett samhälle med tydlig makt- och arbetsfördelning, har fört det goda med sig att eftervärlden kunnat hitta många nedgrävda guldskatter från järnåldern. Det har hittats utsökta guldsmycken som numera kan beskådas på Historiska museet i Stockholm. Här finns magiska konstverk som vi får se. T ex den guldhalskrage i fem lager med millimeterstora figurer, som hittades vid Färjestaden på Öland, som har en sådan enastående precision att våra nutida guldsmeder får erkänna att de inte kan göra något liknande.
Här ser vi den femringade halskragen i guld. Klicka för större bild. Det är ett magiskt detaljerat arbete.
Kuriosa i sammanhanget är att Bo också är pappa till ingen mindre än artisten Martin ”E-Type” Eriksson som ju är passionerat intresserad av vikingatid och vikingarnas historia. Den mycket populära TV-serien ”Vikings” tänjer med konstnärlig frihet på begreppen för att skapa spänning, effekter och suggestion.
Far och son, Martin och Bo, på Grammisgalan 2002.
Då kan jag tycka att det är helt underbart att se avsnitt 3 i serien som alltså handlar om järnåldern, dvs perioden ca 550 f Kr till 1 100 e Kr. Och som med ett eget stort mått av suggestion och i välgörande mindfulness-lugnt tempo berättar sig igenom de mytomspunna och suggestiva historiska epoker vi känner under dessa namn:
Förromersk järnålder, år 550 f.Kr. – 1 e.Kr.
Romersk järnålder, år 1 e.Kr. – 375
Folkvandringstiden, år 375–550
Vendeltiden, år 550–793
Vikingatiden, år 793–1050
Det är sympatiskt och intressant att historien inte framställs som någon civilisatorisk framgångssaga som blir bättre och bättre och som till slut leder fram till vår överlägsna och enastående samtid. Tvärtom skildras hur olika perioder har sina respektive förutsättningar och behov, vilket gör att levnadsförhållanden kan försämras och kunskap som förfinats genom seklerna kan gå förlorad när omständigheterna förändras. Därmed antyds hur det inte självklart går att tala om någon allmän civilisatorisk framgångshistoria och utveckling i historien.
Om du vill ha en lugn, vacker och suggestivt allmänbildande berättelse i vintermörkret. Se ”Sagan om Sverige”, den är mycket sevärd!
~ ~ ~ ~
…men den här bloggen kan inte bli komplett utan ett fyrverkeri av de lika suggestiva som karakteristiska vendeltidshjälmarna… Ibland påstås det vara vikingahjälmar, men tekniskt sett är det inte så eftersom de är äldre och härstammar från den epok som föregick vikingatiden – Vendeltiden.
Fullt medveten om att jag helt och fullkomligt frossar i ordet ”suggestiv” – med uppenbar risk för störande upprepning – så gör jag det nu gladeligen igen. För dessa hjälmar, funna i båtgravar i de uppländska byarna Vendel och Valsgärde, är just så makalöst suggestiva, fantasieggande och fascinerande att de verkligen förtjänar att visas upp. Det går att se inspirationen från romerska legionärshjälmar i vissa av dessa prakthjälmar. Här handlade det ju, till skillnad från legionärshjälmarna, inte i första hand om hjälmar som skulle användas i strid och vara praktiska, utan om rituella statussymboler för hövdingar och kungar.
Jag har ett personligt minne av min första kontakt med den här typen av hjälmar. Mamma hade varit i England 1974 och jag fick som 6-åring en present i form av byggsats föreställande den berömda engelska Sutton Hoo-hjälmen, en engelsk samtida variant med starkt släktskap till våra svenska vendeltidshjälmtar. Sutton Hoo-hjälmen kommer här längst ned. Jag minns att jag tyckte den hjälmen var helt fantastiskt tuff och spännande. Nu 44 år senare är jag fortfarande lika fascinerad av dessa fantastiska kulturföremål…
Alla bilderna är klickbara – klicka för att se ett större exemplar av dessa magnifika hjälmar!
Vendeltid 1 – hjälm från båtgrav I i Vendel, Uppland
Vendeltid 2 – hjälm från båtgrav XIV i Vendel, Uppland
Vendeltid 3 – hjälm från båtgrav V i Valsgärde, Uppland
Vendeltid 4 – Hjälm från båtgrav VIII i Valsgärde, Uppland
Vendeltid 5 – Hjälm från båtgrav VIII i Valsgärde, Uppland
Vendeltid 6 – Hjälm från båtgrav VIII i Valsgärde, Uppland
Vendeltid 7 – Hjälm från båtgrav i Sutton Hoo, East Anglia
