Exit: Yukihiro Takahashi – synthtrummornas mästare

Posted in Electronica, musik with tags , , , , , on 15 januari, 2023 by japetus

Sent igårkväll lördag nåddes jag av den sorgliga nyheten att ännu en av mina musikaliska tonårshjältar rest hem… 

Takahashi
Yukihiro Takahashi (1952-2023)

Takahashi var tillsammans med Ryuichi Sakamoto och Haruomi Hosono de tre numera legendariska medlemmarna i världens mest kritikerrosade och kommersiellt mest framgångsrika japanska popgrupp – Yellow Magic Orchestra (YMO).  Nyskapande och omisskännliga inom electronican från det sena 70-talet och framåt var de helt unika med sitt eget sound, från catchig pop som denna pärla här nedan till experimentella världar av ljud och överjordiska ambient-stämningar. Musik jag både dansat och mediterat så mycket till. Och skrattat gott när jag lyssnat på.

YMO har nämligen också väldigt mycket humor och ironi mitt upp i allt konstnärligt allvar och seriositet. Det är mycket fascinerande och något jag helt säkert kommer att skriva mer om. 

Låten ”Rydeen” här nedan användes för övrigt som vinjettmusik i Radio Stockholm på 80-talet, så den är det många som hört utan att veta vad det är för något. 

Takahashi var en mycket produktiv artist med över 30 soloplattor i sin katalog utöver de 8 plattorna med YMO. När jag själv tänker på honom är det kanske främst hans stilbildande intensiva och taktfasta trummande jag minns. Han influerade en våg av europeiska artister som bankade på sina synthtrummor under första hälften av 80-talet. Särskilt tänker jag då på Ultravox som verkligen tog detta till sig både i studio och live. 

Jag är medveten om att Takahashi var mycket mer än en trummis, både kompositör, producent och sångare – och även skådis – men det är trots allt på det sättet jag minns honom bäst. 

”T-E-C-H-N-O-P-O-L-I-S – TOKYO!” 🇯🇵
1983, när mystiken och mytbildningen kring Japans teknologiska och ekonomiska framgångar var som allra störst står de tre coolaste japanska synthekvilibristerna på Budokans stora scen i Tokyo och sjunger om sin magiska mytomspunna hemstad. Takahashi bakom sina synthtrummor, Sakamoto med luggen sjunger och dirigerar och hemlige Hosono med basen anas i bakgrunden. Ett underbart tidsdokument. 
Annons

Vintersolståndet 2022 – tö efter vinterkyla

Posted in Natur och årstider with tags on 21 december, 2022 by japetus

Klockan 22.47 ikväll onsdag 21 december vänder det åter mot ljusare tider och vintersolståndet 2022 är ett faktum. Årets kortaste dag och längsta natt passeras och sedan vänder hela denna ljusets cykel om igen. 

Som läsare av denna blogg sedan länge vet brukar jag nogsamt följa denna ljusets cykel en gång i kvartalet, från vintersolstånd i december till vårdagjämning i mars och vidare till sommarsolstånd i juni och sedan höstdagjämningen i september. Ljusets och mörkrets ebb och flod. Det finns för mig en stark känslomässig koppling mellan dessa Jordens andetag och eviga rytm. 

Om ljuset är syret så har Jorden på norra halvklotet som minst i lungorna just nu. Vi är nu mitt i det mörka halvåret, utandningens slut, det blir inte mörkare och syrefattigare än så här. För nu vänder det och vi har tre månader fram till den tidpunkt då vi går in i det ljusa halvåret och sex månader av tilltagande ljus framför oss. Inandningen av ljus börjar nu åter igen. 

OM-3749-25_Runner-Up_Lunar-Halo-©-Göran-Strand
Efter några riktigt kalla veckor i Stockholm har vi nu haft mildare väder i Stockholm och det är tveksamt om vi kan få en vit  jul  i år. Troligen blir det som vanligt, en grön jul.  

Så passerar vi åter denna punkt av det mörkaste mörkret. Denna längsta natt vi nu har framför oss manar oss att blicka inåt. Kalla dagar och kortare perioder av dagsljus hjälper oss att fokusera våra energier inåt och skapar de bästa förutsättningarna för att kontemplera och reflektera över vårt inre universum.

Winter Solstice 2019 1600px

Och om vi blickar ut mot det stora universum vi har runt oss så kan vi också se de konkreta orsakerna till det mörker vi nu befinner oss i på det norra halvklotet. Bilden här nedan är en av de bättre jag på senare år sett för att förklara vad vintersolståndet rent faktiskt är.

winter-solstice-daylight

Pedagogisk bild som visar hur Jorden vid Vintersolståndet lutar bort från Solen och varför norra halvklotet då får så mycket mindre ljus. Här ser vi hur lång dagen är vid olika ställen på Jorden. Området norr om polcirkeln, nordkalotten, får som bekant inget ljus alls så här års medan det vid sydpolen då förstås är tvärtom – en till synes evigt lång dag som aldrig tar slut.

Jag önskar er alla goda resor med det växande ljuset mot våren och sommaren!

Exit: Börje Salming – ett fint barndomsminne

Posted in Hyllningar, Personlig kommentar with tags , , , , , on 3 december, 2022 by japetus
1977 jobbade pappa på barnsjukhuset ”Hospital för sick children” i Toronto i Kanada och det var då Börje Salming fick en alldeles särskild plats i mitt 9-åriga hjärta ❤️

Börje Salming TML
Anders Börje Salming (1951-2022)

Jag har starka minnen av pappas entusiastiska berättelser, på sprakande atlantisk telefonlinje, om omåttligt populäre och fantastiskt duktige Börje och hur tacksamt det var att som svensk komma till Toronto vid denna tid. Börje var tuff, stark och orädd – stenhård mot dom hårda och ödmjukt tystlåten. En stor svensk stjärna i Toronto Maple Leafs. Dessutom från Kiruna så det var självklart att min hockeyälskande norrbottniska pappa gillade Börje. Från den tiden blev Börje en mytomspunnen hjälte för mig.

Börje Salming i Toronto 1977
Börje Salming i Toronto, sent 70-tal

Det känns helt overkligt att Börje nu är borta och att det gick så obegripligt fort på slutet. ALS är en lika skrämmande som fruktansvärd sjukdom. Nu har ännu en av min barndoms hjältar lämnat oss. Jag hyllar denne lika inspirerande som ikoniske legend 🌟

Den 20 000:e dagen

Posted in Personlig kommentar, Vardagligt with tags , , , on 19 november, 2022 by japetus

Så kom den till slut, liksom alla dagar kommer till oss. Om vi lever tillräckligt länge.

Idag den 18 november 2022 fyller jag 20 000 dagar. Så länge har min resa pågått. Det känns litet svindlande att det varit 20 000 dagar och lika många nätter alltsedan den där iskalla februarimorgonen med frostrosorna på fönstret i Uppsala 1968.

Alla dessa dagar, alla dessa upplevelser, alla dessa ögonblick som varit ett lika verkligt NU som den här stunden på pendeltåget som snart når fram till Märsta. Många av dessa dagar och nätter har jag också berättat om i bloggen. Livet. Bloggen är ju helt enkelt berättelsen om dagarna jag minns…

Denna 20 000:e dag befinner jag mig alltså på ett tåg på väg till Sigtuna. I rörelse; landskapet rusar förbi. Ljus över vida fält under öppen himmel. En krispigt frisk och vacker dag, några snöflingor i luften.

”End of the road untravelled, I will see Jordan beckoning…” ❤️

Det var för ca 10 år sen som jag började räkna dagarna och det var i samband med att jag såg den reklamfilm där Mads Mikkelsen medverkar och uttalar sig om våra dagar.

Mads Mikkelsens livsvisdom:

”Livet består av 29 000 dagar, av dom sover vi bort 10 000 och arbetar ytterligare 9 000 och tittar på tv ungefär 2 000 dagar. Vi sitter dessutom framför datorn allt mer. Hur många dagar går ändå bara åt till ingenting? Dom tar fort slut alla dagarna, så var rädd om dom för livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns…”

🌟

”Livet består av 29 000 dagar…” Mads Mikkelsens livsvisdom

Exit: Sven-Bertil Taube – vår siste store svenske gentleman och estradör

Posted in Hyllningar, musik with tags , on 12 november, 2022 by japetus

Sven-Bertil Taube… ❤

Jag kom just hem med min nya mobil och slog mig ned i vardagsrummet för att fixa med wi-fi och chromecast. Pillar med SVT Play och det första jag får upp är föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” med Sven-Bertil från Berns 1979. Jag får se Sven-Bertil sitta i salongen och knäppa så vackert på sin akustiska gitarr… Fantastiskt fint tänker jag. Jag såg den här föreställningen för inte så längesen, så jag tänkte det var därför den dök upp så spontant. 

 Men så sneglar jag litet i mitt FB-flöde och… Nej! Nu fattar jag. Nu har det hänt till slut. Nåt jag tänkt på ända sedan Sven-Bertils suveräna medverkan i Så mycket bättre 2015. Detta att nu vet man inte längre hur länge han blir kvar. Det vet man ju aldrig om någon, men för den som passerat 80 år och har hälsoproblem, som han hade på slutet, så känns det skört. 

Och nu tvingas vi konstatera att denne ikoniske artist, denne store gentleman, ja hela Sveriges siste store grand old man och estradör har gått ur tiden. Efter 87 fantastiska års vandring har Sven-Bertil nu rest hem. Och med det sluter sig ett hisnande stort, vackert och viktigt kapitel i svensk kulturhistoria. Hela han var som en kulturell klenod från en annan tid, en del av en annan tid. 

SvenBertil2
Sven-Bertil Gunnar Evert Taube (1934-2022)

Det är väl egentligen inte så mycket att säga om att en människa får 87 år av livet. Det är en lång tid, en lång resa. Men det känns väldigt vemodigt för mig att ändå i viss mån tvingas ta avsked av Sven-Bertil som har varit närvarande på så många sätt i så många år i mitt liv. Ja naturligtvis hela mitt liv. Jag kände mig tagen och sjönk ihop i soffan. 

Så jag satt kvar framför TVn och lät föreställningen ”Den vackraste visan om kärleken” rulla på… Det var väldigt symboliskt och vackert. Så vackert att tårarna började rinna. Det här drabbade mig. Det här kändes. Det här väcker tankar. För oj vilket stort avtryck som Sven-Bertil gjort i mitt liv och för väldigt många av oss i Sverige. Jag läser alla de underbart fina uttalande som kollegor, vänner och kändisbekanta nu gör i media. Det är uppenbart att alla hade lätt att tycka om honom. Det är just detta med gentlemannen, omtanken, elegansen och ödmjukheten som hela tiden återkommer. Det var sån han var. Det är det avtrycket han lämnat efter sig. Mycket vackert. 

Taube2
Sven-Bertil på Gröna Lund (med pappa Evert), 1970

Sven-Bertil Taubes karriär sträckte sig över sex decennier och han är en såväl legendarisk som ikonisk svensk artist. Som arvtagare till och förste uttolkare av pappa Everts visor var han väldigt mycket av det gamla klassiska Sverige förkroppsligat. Mycket av det som varit en populärkulturell och trygg ryggrad för oss som minns 1900-talets Sverige med sommarvisor, skolavslutningar, allsång på fester, midsommar, skärgård, segelbåtar, semester och allmänt svenskt sommarmys.

Ja så tycker jag faktiskt man kan säga för Evert Taubes musik är så djupt rotad i den svenska folksjälen att den sitter där som en gulblå tatuering vare sig vi gillar den, älskar den eller inte bryr oss. Något vi alla känner igen och har en personlig relation till. Alla har hört de visorna. Alla. Och ingen annan har framfört Everts visor så underbart fint som Sven-Bertil. Det har utan tvekan betytt oerhört mycket för Everts musikskatt att han hade en så begåvad och karismatisk artist till son att förvalta arvet. 

För det var ju också så att det spelades väldigt mycket Taube i 70- och 80-talens svenska radio- och tv-produktioner. Väldigt mycket. Jag är intensivt matad med Taubes musik och texter så länge jag kan minnas. Oftast framförda av just Sven-Bertil. 
Dessutom har jag säkert tio av hans LP-skivor här hemma  på skivhyllan. Och jag minns att jag köpte dem alla våren 1990 när jag också gick med i Taube-sällskapet. Det var en stor Taube-renässans i mitt liv den vintern och våren när jag låg i lumpen. 

SvenBertil
Se här, en av de många LP-skivor med Sven-Bertil som man kan hitta hemma hos mig.

Själv har jag ju inte bara sett Sven-Bertil live på Grönan många gånger, utan även spelat många, många av pappa Everts visor under de nästan 15 år jag spelade i orkester på 80- och 90-talen. Det är något väldigt nära och tryggt för mig i den här musiken. Något så nära och uppenbarligen så viktigt att det var det jag på nåt undermedvetet sätt tog fasta på och hittade hem till när jag låg mycket svårt sjuk i feberdvala i Hanoi i mars 2015. Och nu från och med denna vår har jag ju även börjat spela Taube på gitarr. Och sjunga till. Helt underbart tycker jag!

Men Sven-Bertil var också en stor skådespelare och många, många är de filmer jag uppskattat honom i, t ex i Bille Augusts ”Jerusalem”, Richard Hoberts ”En enkel till Antibes” och Niels Arden Oplevs ”Män som hatar kvinnor/Millennium”. Men jag minns honom också särskilt på Folkans scen tillsammans med Sven Wolter och Johan Rabaeus i den tänkvärda och underhållande föreställningen ”Art”.  Många Dramaten-föreställningar medverkade han också i, men dem så jag aldrig. Och så naturligtvis de där två internationella actionfilmerna på 70-talet: ”Örnen har landat” 1976 och ”Marionett i kedjor” 1971. 

taube (1)
Evert Taube i Alistair MacLeans ”Marionett i kedjor”, 1971

Så… Ja… Det här sitter djupt i mig. För denne artists sånger och visor har funnits med mig på min livsvandring i glädje och sorg i alla år. Det har varit mycket Taube får jag lov att säga. Med denne ikoniske artist försvinner något som är väldigt mycket Sverige och mitt liv för mig. Det är symboliskt. Vad kan jag mer säga? Jo nåt mer kan jag säga, men först snyter jag mig och torkar tårarna. Det här blev känslosamt. Det här är känslosamt för mig. Jag gläds naturligtvis åt den fantastiska kulturella skatt som Sven-Bertil lämnat till oss  och är så tacksam för det som jag så gärna vilar i på olika sätt. 

Jo det jag kan säga mer är förstås det ärliga konstaterandet att jag älskar Sven-Bertil Taube som artist och att jag nu hittat ett väldigt fint sätt att avrunda hyllningen till denne ikoniske och legendariske artist. Den utsökt fina duetten med Miriam Bryant från Så mycket bättre 2015. Bara att se de andra artisternas ansikten när de hör och upplever detta är helt ljuvligt. Det är mycket kärleksfullt och vackert när detta vid första anblick omaka par framför Evert Taubes nu hundraåriga pärla. Men så rätt och så vackert och så uttrycksfullt…

”Som stjärnor små på himlen blå,De blinka till varann.Så gör du och jag min vänFör kärleken, för kärlekenEmellan mig och dig…”

Om kristallsjukan på Huddinge-akuten

Posted in Fundersamt, Personlig kommentar with tags , , on 31 oktober, 2022 by japetus

”Den friske har många önskningar, den sjuke har bara en…”
Sällan har de orden varit så sanna som under mitt senaste dygn.

Klockan är 22.45 på söndagskvällen. I rummet till vänster hör jag en gammal man som i en halvtimme tjatat om taxi hem. Att han vill ha hjälp att beställa en färdtjänsttaxi hem. Tjatigheten är extrem och monoton om än mild. I rummet på högra sidan av korridoren har en kvinna i alltmer uppretad och högljudd ton upprepat ett liknande krav: ”jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem NU. Fattar ni inte vad jag säger, jag ska hem NU!” . Till slut gallskriker hon, heeeem!

Huddinge sjukhus
Med huvudet på en rullad filt på en plastbrits i en korridor med koll på droppslangen

Jag ligger i korridoren för alla rum är upptagna. Jag ligger utan kudde på akutbritsen Oscar som är både för smal, kort och hård för mig och mina 193 cm. Jag har två sjukhusfiltar över mig och en sjukhusfilt ihopvikt som enkel och hård kudde. Nära min brits står en annan brits i korridoren och på den sitter en mumlande och troligen kraftigt alkad övre medelålders man som ständigt sätter sig och reser sig från britsen vilket gör att min brits gungar till titt som tätt. Eftersom jag själv är kraftigt illamående skapar dessa ofrivilliga rörelser ett extra obehag. Genom korridoren rullar med jämna mellanrum britsar med nya patienter förbi, en del tysta, en del klagande i svår smärta. Bortom mig halvligger en person som liksom jag är tyst. Hon tycks bita ihop precis som jag. Själv gör jag vad kan för att dra in droppslagen över min brits så att ingen ska fastna i den när de passerar mig. Tanken på att kanylen/infarten i höger armveck ska slitas ur armen med våld känns psykologiskt jobbig. Jag vänder mig mot den av generationer britsar repade väggen, blundar och jobbar på att till varje pris avskärma mig. Men det är svårt.

Jag har tillbringat större delen av den gångna söndagen och natten mot måndag på Huddinge sjukhus akutmottagning och det var inte utan att jag längtade hem själv. Men jag hade ju kommit in på akuten med kraftiga symtom av illamående, yrsel och kallsvett. Ställde jag mig upp så kräktes jag. När jag kommer in till sjukhuset vid 14-tiden är all vätska och mat som kan kräkas upp avklarad och bara gallan återstår. Jag stannar där. Det var en vidrig upplevelse. För kristallsjukan är vidrig. Jag har vid ett par tillfällen bett till Gud att den här tortyren ska gå över. Jag har bara en önskan. En kraftigt sjuk man har bara en önskan.

Ända sover jag någon timme av de timmar jag upplever i röran i den korridoren. Framåt midnatt får jag till slut chansen och ynnesten att rullas in i ett eget rum. Det är en märklig känsla att rullas fram på bår och se taket och litet glimtar av människorna i korridoren. Innan dess har jag fått se taxi-mannen rullas ut i sin toppluva i rullstol på väg mot sin färdtjänsttaxi till Botkyrka. Jag hör hur kvinnan som vill hem fortfarande upprepar sitt mantra.

Och jag fascineras av personalens oändliga tålamod, vilket jag hört starka prov på i dialogerna med de två missnöjda patienterna. De har alltså i praktiken i timmar fört dessa tappra och pedagogiska dialoger när de gång på gång förklarat läget och villkoren. Detta har de gjort i den stressiga situation som råder. Det är otroligt att de orkar. Därför är jag väldigt noga med att tacka för den hjälp jag får. Och när undersköterskan vid 00.30 rullar mig mot mitt rum för natten berömmer jag henne för hennes mildhet och tålamod och säger att det måste vara jobbigt att möta den här typen av förvirrade människor. ”Hon är trotsig”, blir svaret, ”man kan tro hon är i trotsåldern.

Och när jag rullats in i det förhållandevis stora sterila sjukhusbeiga rummet jag nu får för mig själv kan jag njuta av stillheten och mörkret när undersköterskan stängt dörren. Här har jag egen toalett, bara en sån sak. Så oerhört bekvämt att vingla in på toan, kissa och sen kunna lägga mig ned med den mest avslappnade känslan i kroppen på över 24 timmar. Bara svagt kan jag ännu genom den stängda dörren på avstånd höra kvinnan som gapar om att hon ska hem och det långt mer behagliga sövande tickandet från den stora klockan på väggen vid sängens fotända. Jag lägger mig på vänstersida igen för minsta möjliga illamående, andas djupa långsamma svala andetag och tänker på det positiva i att alla prover som tagits under dagen har varit väldigt bra: EKG, blodprov och blodtryck. Med glädje tänker jag på att det är mina gamla arbetskamrater på Klinisk Kemi24Sju Huddinge som snabbt och effektivt levererat de provsvar som gjort att läkarna kunnat avfärda många (egentligen alla) av de betydligt värre diagnoser som mitt eländiga mående kunde varit symtom på.

Medan klockar tickar på och mörkret känns så bekvämt efter lysrörsljuset i korridoren tänker jag också på pappa som jobbade här på Huddinge sjukhus i över 20 år och på filmen Babels Hus som ju egentligen handlade om just detta sjukhus då det ännu var relativt nytt, för 40 år sen.

Plötsligt avbryts dessa tankar av en knackning på dörren och en röst som säger hej och godmorgon. Jag förstår att jag måste ha somnat. Det är en läkare som kommer in och vill undersöka mig. Jag får honom att vänta med att tända den mest brutala lysrörsbelysningen i taket och han är med på att tända toan och låta det ljuset räcka till att börja med. Jag börjar med att berätta vad jag upplevt det senaste dygnet, från den första yrseln på lördagskvällen till det totala eländet under söndagen. Han gör en neurologisk undersökning. Vad är en neurologisk undersökning?

”Vid en neurologisk undersökning undersöker läkaren vakenhetsgrad, pupillreaktion, ögonrörelser, muskelstyrka, förmåga att koordinera rörelser, balans, känsel och olika reflexer. Det hjälper läkaren att fastställa om det är fråga om en sjukdom i nervsystemet.”

Undersökningen faller väl ut. Jag funkar som jag ska. Och när läkaren åter gör de olika motoriska testerna för att följa upp kristallsjukan kan han konstatera att anfallet tycks ha gått över. Jag kan fästa blicken utan problem, den har slutat fladdra. Nu kan jag även gå några varv i rummet utan att få yrsel och utan att få kväljningar och börja kräkas igen. Det ser lovande ut. Läkaren konstaterar att jag är tillräckligt frisk för att skrivas ut och jag förstår att de givetvis behöver detta rum till någon som nu är betydligt sjukare än vad jag är. Visserligen känner jag mig lätt illamående och matt, fattas bara annat efter dygn utan mat och med så litet sömn. Men jag ber om att få stanna åtminstone en timme till eftersom det visar sig att klockan varit 04.00 när läkaren väckte mig. Så lokaltrafiken hinner komma igång. Och den timmen får jag lyckligtvis.

Huddinge akuten
Min brits Oscar vid 04.15 kort efter att jag väckts av läkaren. Klockan visar ännu sommartid. Ljuset är lagom från toaletten.

Läkaren går och jag inser att jag bara sovit ca 3 timmar innan jag väcktes. En hel flaska dropp har jag fått och en del av mitt blod har läckt ut i den genomskinliga plastslangen och rödfärgat den. En mörkt röd färg som krupit längre och längre upp i slangen. Det ser litet läskigt ut. I kanske en kvart ligger jag på rygg i sängen i det ganska milda ljuset och tittar ömsom på slangen och taket, bara andas och funderar vilken väg jag ska ta hem, bussen eller pendeltåget. En resa jag gjort många gånger då jag jobbade här. Snart kommer en ny undersköterska och hjälper mig ta bort infarten och avlägsnar den blodiga slangen och den tömda droppflaskan. Det är dags för mig att packa ihop och lämna Akuten. Nu är jag glad att jag fick med mig necessären så jag åtminstone kan borsta tänderna och få någon känsla av fräschhet.

Jag behöver inte gå förbi nån disk och skriva ut mig och visa leg eller nåt. En sjuksköterska förklarar att hon tar hand om den biten och när jag frågar om provsvaren förklarar hon att jag hittar dem på 1177. Med en lätt overklig känsla går jag på smått vingliga ben genom korridoren och passerar förbi tjejen som låg bortanför mig i korridoren, en av de få som liksom jag var tyst. Nu sover hon djupt. Här han hon sovit hela natten. När jag stänger dörren till Akuten bakom mig blir det knäpptyst. Klockan är 05.17. Jag går upp för trapporna och kommer upp vid Pressbyrån och huvudentrén. Allt är tyst och tomt. Aldrig har jag sett den stora huvudentrén och dess korridor så fullkomligt tom. Det känns overkligt.

Huvudentre Huddinge
Huddinge sjukhus huvudentré kl 05.19 den 31 oktober 2022. Tyst och helt folktom. En overklig känsla.

Det är ca 10 minuter tills bussen ska gå så jag tar chansen att än en gång bort längs huvudentréns korridor ända bort till Stillhetens rum, eller Kapellet som jag brukar kalla det. Här har jag suttit och mediterat en och annan tidig morgon de senaste åren, just innan jag gått till de många möten jag hade här under mina år på Karolinska. Jag tycker väldigt mycket om detta enkla, ljusa rum. Nu slår jag mig ned och andas lugnt några minuter i tacksamhet, tackar Gud och Karolinskas tålmodiga medarbetare för att allt ändå gått så pass bra till slut.

Stillhetens kapell
Stillhetens rum, eller kapellet, i Huddinge sjukhus, en rofylld plats jag tycker mycket om

Plötsligt återstår bara några minuter tills bussen ska gå och jag får öka på stegen när jag går tillbaka hela vägen mot huvudentrén. Jag är långtifrån helt återställd, men känner djup tacksamhet när jag känner den friska natt- eller tidiga morgonluften slå emot mig. Jag är på väg hem igen. Snart kommer jag att ligga i min egen breda, mjuka fantastiska säng med mina sköna kuddar i stillhet. Jag är en priviligierad man som redan här känner att jag mår betydligt bättre, för plötsligt kryper en och annan ytterligare önskan fram… Så fungerar livet.

The Sandman – suggestiv fest för ögat

Posted in Tv-program with tags , , on 25 september, 2022 by japetus

The Sandman – Netflix nya satsning hade premiär 5 augusti och jag såg hela serien första helgen den var tillgänglig. Men så blev bloggen liggande som ett utkast här i nästan två månader innan jag slutligen  – äntligen – kommenterar den nu sent i september. Men Sandman känns mer sent i september än tidigt i augusti, så det finns en poäng i att jag väntat. Den passar så mycket bra nu efter höstdagjämningen när vi klivit in i det mörka halvåret. 

Netflix_The_Sandman_Official_S1_Poster. jpg

Den passar att kommentera efter midnatt, så jag borde egentligen vänta ytterligare några timmar. Den är en mörk, episk, fantasifullt vacker och mycket fascinerande berättelse om Morpheus Drömmarnas Konung. Både fantasy, gotisk skräck och thriller, med en touch av steampunk, på samma gång. Miljöerna är en fest för ögat – häpnadsväckande och suggestiva.

Många kända ansikten ser vi också bland de utmärkta skådespelarna – även i de små rollerna. Den bästa nya tv-serien i år. En mix av mytologi, folktro, myt och mörk fantasy med touch av Edward Scissorhands och mina deppiga tonårsidoler Sisters of Mercy. Underbart!  

 

Höstdagjämning 2022 – ljus och mörker åter i balans

Posted in Natur och årstider with tags on 23 september, 2022 by japetus

Idag den 23 september 2022 har vi höstdagjämning på norra halvklotet. Vid den tiden står solen precis lodrätt över ekvatorn och dagen kallas höstdagjämning. Egentligen inföll detta ögonblick inatt vid exakt klockan 03.03 svensk tid. Nu idag står vi och väger på tröskeln till det mörka halvåret och dag och natt, ljus och mörker, är i balans. 

article-migration-image-fall-equinox-yoga

Därmed har sommaren officiellt fått sitt slut, hösten är astronomiskt sett inledd – men troligen inte  ännu meteorologiskt – och den varar nu fram  ända fram till vintersolståndet 21 december 2022 klockan 22:47, vilket i sin tur sträcker sig till vårdagjämningen och följs av sommarsolståndet…

Höst- och vårdagjämningarna är de enda två tidpunkterna på året då solen går upp rakt i öster och ner rakt i väster. Det är även de enda tidpunkterna på året då en person som står på ekvatorn kan se solen passera rakt ovanför huvudet. Men på Nordpolen är höstdagjämningen början på sex månaders mörker, medan det på Sydpolen är upptakten till sex månaders oavbrutet dagsljus.

Man skulle kunna tro att våra fyra årstider växlar beroende på hur nära jorden kommer solen i sin ellipsformade bana, men så hänger det inte ihop. Orsaken är däremot att jorden lutar cirka 23,5°. Och på grund av lutningen turas norra och södra halvklotet om att vara vänd mot solen under loppet av jordens bana runt solen. När norra halvklotet lutar mot solen får norra halvklotet mer sol och värme och då har vi sommar medan södra halvklotet får mindre av solljus och upplever sin vinter. Och vice versa.

Jorden gör outtröttligt sin resa runt solen och passerar med orubblig precision de fyra checkpunkterna i sin årscykel: höstdagjämning (autumnal equinox), vintersolstånd (winter solstice), vårdagjämning (vernal equinox) och vintersolstånd (summer solstice). Livets rytm, naturens rytm, Jordens andetag. Så har det varit i en för människan oändlig tid och så ska det ännu vara i en för människan oändlig tid…

Så har Jordens resa runt Solen sett ut i miljarder år och så ska den se ut i några miljarder år till. Ja om nu inte någon större asteroid susar in och ändrar dessa till synes eviga förutsättningar som genom de fyra solstånden fastlagt årstiderna år efter år i oändlighet. Läsare av denna blogg vet också att denna cykel är något jag följt här möjligen till synes i oändlighet, dessa Jordens andetag.

Hösten är en skördetid både bildligt och symboliskt. Jag brukade tidigare alltid hålla reda på vilket som kändes som den första riktiga höstdagen. Alltså bara min känsla. Men i år skulle det kunna ha varit nån gång i veckan som gick när det var +4 på morgonen, även om det nu i helgen enligt SMHI kommer bli litet varmare igen. Men jag är tacksam för den sköna hösten och då är det åter dags att citera Uffe igen med andra ord…

”I parken där ungarna lekte
och jagade runt hela dan,
där krattar man undan sommarn.
Hösten har kommit till stan…”

Ulf Lundell: ”Aldrig så ensam”, 1985

Exit – Michail Gorbatjov, kalla krigets tragiske hjälte

Posted in Historia, Hyllningar, Personlig kommentar with tags , , on 31 augusti, 2022 by japetus

Idag nåddes jag av nyheten att Michail Gorbatjov somnat in vid 91 års ålder. Ett långt liv, ett händelserikt liv, en avgörande insats i efterkrigstidens 1900-tal och vidare hela 20 år in i det nya årtusendet. Gorbatjov var Sovjetunionens åttonde och siste ledare och fick Nobels fredspris 1990 för att ha avslutat det kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA. Stort, vackert och välförtjänt.

Gorbatjov är känd för de politiska reformerna i Sovjetunionen under det sena 80-talet – glasnost och perestrojka. Glasnost (öppenhet) handlade om reformer kring yttrandefrihet medan perestrojka  (nydaning) innebar liberaliseringar av Sovjetunionens ekonomi. Han blev generalsekreterare för kommunistpartiet i mars 1985 och ledde Sovjetunionen fram till dess upplösning 1991. Han ledde också unionen under Tjernobylkatastrofen 1986.

Allt detta är nu händelser som ligger mer än 30 år tillbaka i tiden, men det är händelser som jag har en stark personlig relation till och minns väl, så väl. Gorbatjov tillträdde ungefär samtidigt som jag gjorde min första resa till Sovjet och Leningrad. Under den period 91-92 när jag reste som mest till Leningrad – sedermera St Petersburg – utspelades sista akten av Gorbatjovs politiska karriär.

Mikhail Gorbatjov
Michail Sergejevitj Gorbatjov (1931-2022)

Jag har mycket starka minnen från den här perioden och känner starkt för Michail Gorbatjov som med sitt politiska mod, sin framsynthet och sin charmfulla diplomati bidrog till att avsluta det kalla krig som jag vuxit upp med och som jag aldrig trodde jag skulle få se slutet på i min livstid. Det kändes så oerhört befriande att få se Reagan och Gorbatjov krama om varandra och skratta tillsammans vid sina många toppmöten under det sena 80-talet. Det var oerhört värmande efter de år av iskallt kallt krig jag vuxit upp med.

När självständighetssträvanden och frihetens vindar svepte över östblocket valde också Gorbatjov till skillnad från sina sovjetkommunistiska företrädare i samband med Ungernrevolten 1956 och Pragvåren 1968 att inte möta med våld och militär övermakt. Jag kan minnas den hoppfulla och goda känsla jag hade för denne förste sovjetiske kommunistledare. En helt annan känsla än jag känt för Brezjnev, Andropov och Tjernenko. Dessa tre var alla av den ”gamla skolan” som jag fått se stå och vinka uppe på Leninmausoleet i Moskva i samband med första maj och de enorma militärparader som då alltid hölls.

Jag minns också att jag som barn tyckte att de här gubbarna i gråa kostymer och speciella smalbrättade hattar såg ut som flämtande fiskar på torra land. Men med Gorbatjov var det annorlunda, han t o m log litet och såg ut att andas normalt. Så var han också yngre än sina företrädare.

Soviet leader Mikhail Gorbachev

Michail Gorbatjov i klassisk sovjetkommunistisk stass på Leninmausoleets balkong i Moskva, 1 maj 1988

Gorbatjov bidrog till en fredlig lösning av det kalla kriget, men han ville däremot hålla ihop Sovjetunionen. Det hade inte ingått i hans plan att den statskonstruktionen skulle braka samman, vilket den gjorde den 25 december 1991 då han efter sju år som Sovjetunionens ledare fick lämna över styret till den ryska delrepublikens president Boris Jeltsin.

Reagan och Gorbatjov
Men det är så här jag bäst och helst minns Gorbatjov. Sovjetledaren som sträckte ut handen mot väst och skapade så många goda personliga relationer med sina fd motståndare. Framförallt med Ronald Reagan, som han kom att bli nära vän med. Bilden är från deras första toppmöte i Geneve, november 1985.

Det är med vemod jag tar emot nyheten om att även denne store man, som jag minns så väl från mina tonår, nu har rest hem och lämnat oss. Jag minns honom som den hjälte han var. Hur han utmanade hela den sovjetiska statsapparaten och med fredliga medel avslutade det fruktansvärda kalla krig som pågått sen andra världskrigets slut och visade att han var en av 1900-talet stora statsmän.

Jag minns honom också som den tragiske hjälte som ville skapa en anständig stat av Sovjetunionen, men misslyckades. Han kunde inte förutse konsekvenserna av de krafter han med glasnost och perestrojka släppt fria. Men det han lyckades med var så mycket större än så.

I det nya hemska kalla krig vår värld störtats ned i pga Putins lika vansinniga som ödesdigra missbedömningar känns det gott att tänka att de gamla vännerna nu återförenats och kan slå sig ned vid brasan igen och språkas som förr. Det var nog den bild jag minns bäst och tyckte bäst om från där och då. Vackert så!

Och måtte Ryssland snart åter ha en ledare av Gorbatjovs kaliber och dignitet. Det skulle förändra allt. Det kommer att förändra allt. Måtte det snart bli verklighet!

Reagan och Gorbatjov i soffan

Martin Kraghs vassa analys av Putins Ryssland

Posted in Historia, Litteratur, politik with tags , on 31 juli, 2022 by japetus
”Warszawapakten var den enda försvarsallians i historien vars medlemmar enbart angrep varandra…” 😮
Martin Kragh bjuder på mycket intressant och vasst formulerad analys och läsning i sin studie av Putins Ryssland. ”Det fallna imperiet” rekommenderas varmt. Lika högaktuellt som intressant och givande🇷🇺
Uppskattar denna träffsäkra läsning idag denna årets sista julidag, som också var semesterns sista dag, vilken traditionsenligt avslutades i Tessinparken.

MartinKragh