Stockholms första hägg 2023 slår ut i regn och kyla

Vid lunchtid i dag 1 maj återvänder jag från firandet av sista april i Uppsala och tar vägen förbi Centralbadets innergård för att än en gång kolla läget med det jag brukar kalla ”Stockholms första hägg”. Jag var ju förbi i onsdags 26 april i förra veckan och då fanns det ännu absolut ingenting att rapportera.

Men nu händer det mycket riktigt! För nu kunde jag konstatera att häggen är på väg att slå. Ja det har precis börjat och det är svårt att se på fotot eftersom det inte går att komma nära den här häggen. Men tittar du på klasarna längst till vänster i bild så är de verkligen på väg att slå ut. Årets datum fastslås då till idag 1 maj 2023.

Det verkar som att häggen börjar stabilisera sig runt 1 maj nu på ett ungefär. Med undantaget 2021 då det dröjde ända till 11 maj.
Förra helgen var ju riktigt varm, så då drevs utan tvekan blomningen på, men sen kom inbromsningen på söndagskvällen och definitivt på måndagen. Hela veckan som gått efter det har ju varit kylslagen med temperaturer strax under 10 grader dagtid. Fortsätter det att vara så här svalt får vi en riktigt långsam blomning i år.

Och så här ser statistiken ut för de år jag tidigare rapporterat i bloggen:

2022, siktning 30 april:

Stockholms första hägg slår ut 2022

2021, siktning 11 maj:

Första häggen 2021 i Stockholm slår ut senare än vanligt

2020, siktning 26 april:
https://japetus.wordpress.com/2020/04/26/forsta-stockholmska-haggen-slar-ut-rekordtidigt-2020-igen

2019, siktning 28 april:
https://japetus.wordpress.com/2019/04/28/nytt-rekord-nar-forsta-haggen-slar-ut-i-stockholm-2019/

2018, siktning 7 maj:
https://japetus.wordpress.com/2018/05/07/forsta-stockholmska-haggen-slar-ut-2018/

2017, siktning 7 maj:
https://japetus.wordpress.com/tag/forsta-utslagna-haggen-2017/

2016, siktning 5 maj:
https://japetus.wordpress.com/2016/05/09/forsta-utslagna-haggen-2016-siktad/

2015, siktning 6 maj:
https://japetus.wordpress.com/2015/05/06/forsta-utslagna-haggen-2015-siktad/

2014, siktning 3 maj:
https://japetus.wordpress.com/2014/05/03/forsta-utslagna-haggen-2014-siktad/

2013, siktning 9 maj:
https://japetus.wordpress.com/2013/05/12/forsta-haggen-i-stockholm-slog-ut-i-helgen-som-gick/

2012, siktning 7 maj:
https://japetus.wordpress.com/2012/05/07/forsta-haggen-slar-ut-2012/

2011, siktning 7 maj:
https://japetus.wordpress.com/2011/05/07/sa-ar-aven-detta-ars-forsta-hagg-siktad/

2010, siktning 15 maj:
https://japetus.wordpress.com/2010/05/15/forsta-haggen-rekordsent-i-ar/

2009, siktning 7 maj:
https://japetus.wordpress.com/2009/05/07/forsta-haggen-siktad/

2008, siktning 2 maj:
https://japetus.wordpress.com/2008/05/02/arets-forsta-blommande-hagg-siktad/

1990, siktning 30 april:
ingen blogg, men det ursprungliga rekord jag alltjämt sneglar på vid den här tiden varje år…

Annons

Våroffer 2023 – i dyrtiden

Årets vårspaning i form av första varma träytan utomhus har redan inträffat, men jag fick aldrig möjlighet att blogga om det här.
Efter detta har vårkänslan hunnit komma och gå flera gånger. Snön har återkommit i åtminstone två omgångar sedan dess, men nu under påsken infann sig en tydlig och stark vårkänsla igen.

Och idag denna onsdag fick vi den i särklass varmaste och soligaste dagen hittills. Nu är våren här med råge och det är dags att bekräfta detta på mitt sedvanliga vis.

Och då kan jag konstatera att den första kontakten med solvarmt trä utomhus i Stockholm i nådens år 2023 inträffade på eftermiddagen torsdagen den 16 mars på Strömkajen framför Grand Hotel.

Det blev då åter dags att lyssna på Stravinskijs suggestiva ”Våroffer” igen, min egen personliga vårrit. Denna ombytliga och intensiva vår. Denna vår som också kommer att stanna i minnet som dyrtidens vår. Våren då priserna på det mesta av livets nödtorft rusat till orimliga nivåer och räntehöjningarna upprepade gånger svarat upp mot detta efter alla år med nollränta.

”The rite of spring” i Pina Bausch’s koreografi från 1975, en återgång till mer primitiva och jordnära färger och uttryck.

Återkommer till berättelsen om skandalen i Paris då detta dramatiska och atonala verk uruppfördes 29 maj 1913. Det var svårsmält för många där och då. Tumult och slagsmål utbröt i publiken. Nu är det 110 år sen. Grattis Våroffer!

Nu i det nya årtusendet har jag uppskattat denna fascinerande musikaliska skapelse varje år, varje vår de senaste 20 åren. Och de senaste 15 åren har jag dokumenterat min vårspaning. En kär tradition. Och ikväll lyssnar jag så på Våroffer igen. Stravinskijs magiska musik är en självklar del av min vårrit.

Så här ser min vårspaningsstatistik ut för de senaste 15 åren:

Våroffer 2022, 19 mars:

Våroffer 2022 – det europeiska krigets vår

Våroffer 2021, 26 mars:
https://japetus.wordpress.com/2021/03/26/varoffer-2020-var-igen-trots-allt/

Våroffer 2020, 28 mars:
https://japetus.wordpress.com/2020/03/28/varoffer-2020-i-coronatider/

Våroffer 2019, 23 mars:
https://japetus.wordpress.com/2019/04/28/varoffer-2019-forsenat-men-nu-noterat/

Våroffer 2018, 11 april:
https://japetus.wordpress.com/2018/04/11/varoffer-2018/

Våroffer 2017, 26 mars:
https://japetus.wordpress.com/2017/03/26/varoffer-2017/

Våroffer 2016, 26 mars:
https://japetus.wordpress.com/2016/04/05/varoffer-2016/

Våroffer 2015, 6 april:
https://japetus.wordpress.com/2015/04/06/varoffer-2015/

Våroffer 2014, 14 mars:
https://japetus.wordpress.com/2014/03/14/varoffer-2014/

Våroffer 2013, 17 april:
https://japetus.wordpress.com/2013/04/17/varoffer-2013/

Våroffer 2012, 21 mars:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/21/varoffer-2012/

Våroffer 2011, 10 april:
https://japetus.wordpress.com/2011/04/10/varoffer-2011/

Våroffer 2010, 3 april:
https://japetus.wordpress.com/2010/04/03/varoffer-3/

Våroffer 2009, 5 april:
https://japetus.wordpress.com/2009/04/05/varoffer-2/

Våroffer 2008, 30 mars:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/31/varoffer/

Exit: Ryuichi Sakamoto – ”Livet är kort, konsten är evig”

Ikväll, denna vackra Palmsöndag 2 april 2023 nås jag av ännu en av de där sorgliga nyheterna som får mig att stanna upp. Och känna att jag måste skriva.

Ännu en av mina tonårsidoler har lämnat oss och jag noterar att det blir fler och fler sådana här exit-poster i bloggen. Ett tidens tecken. Och med den tidspress jag lever med denna vår och den gångna hösten är det svårt att hinna skriva här, så det blir bara när det riktigt känns personligt berörande och viktigt. Och det gör det när jag inser att den store, för att inte säga legendariske, japanske kulturpersonligheten, musikern, kompositören och skådespelaren Ryuichi Sakamoto har lämnat oss. 

Alldeles för tidigt säger jag när jag inser att han bara var 71. Och precis som när det gällde hans gamle musikaliske vapendragare från gemensamma bandet YMO, Yukihiro Takahashi, som gick bort i januari i år så var det cancer. Igen. Denna förbannade sjukdom.  

”Ars longa vita brevis” var ett av Sakamotos favoritcitat, livet är kort, konsten är evig. Ett klassiskt grekiskt citat av Hippokrates som passar väl för den så konstnärligt begåvade Ryuichi Sakamoto. Som vanligt nuförtiden är det på Facebook som jag först ser nyheten att han lämnat oss. Och alldeles nyss skrev jag alltså om bandkollegan Takahashi från japanska supergruppen Y.M.O. som gick bort i januari i år.  Nu är det alltså bara Haruomi Hosono kvar av den legendariska musikaliska trion.

Ryuichi Sakamoto blev med tiden en stor, för att inte säga legendarisk, japansk kulturpersonlighet. Åren med bandet Y.M.O. gjorde honom till en stor idol i Japan (kanske särskilt för den kvinnliga publiken) och slutligen även utanför; han var känd som ”världens snyggaste Japan”. Vilket befästes i filmen ”Merry Christmas Mr Lawrence” 1983 då han spelade mot David Bowie som den strikte japanske officeren kapten Yonoi, en modern samuraj som lever efter bushido-koden. 

David Bowie och Ryuichi Sakamoto i ”Merry Christmas mr Lawrence”, 1983

Sakamoto som den hårde japanske officeren kapten Yonoi

Sakamoto skrev dessutom musiken till detta andra världskrigsdrama och det BAFTA-prisbelönade ledmotivet ”Forbidden colours” blev en internationell hit som lämpligt nog sjöngs av David Sylvian med bandet Japan. 

En fin bild mellan tagningarna, då de två skådespelarna är tillbaka i sina egna roller. Vackert! 

Sakamoto belönades många gånger för sin vackra filmmusik. Den allra finaste hedersbetygelsen var när han fick en Oscar för den uttrycksfulla musiken till Bernardo Bertoluccis storfilm ”Den siste kejsaren” 1987. 

Det var något speciellt och karismatiskt med Ryuichi Sakamoto. När jag fick upp ögonen för honom och Y.M.O. hösten 1984 så var jag en av de många västerlänningar som helt fascinerats av Japan och japansk kultur. Japan var en enorm framgångssaga som var på väg att erövra världen med sina bilar, elektronik, kameror, motorcyklar och instrument. 

Stilige Sakamoto som den ultimate japanske syntharen, hämtat från ett liveframträdande med Y.M.O. i samband med ”After Service”-turnén 1983-84

Jag har skrivit helt kort om min fascination för Y.M.O.s musik när jag skrev om Takahashi i januari. Detta suveräna japanska band gjorde inte bara catchig popmusik, utan även mycket experimentell konstmusik. Jag älskade båda. Och lyssnade mycket på båda som tonåring. Det här återkommer jag till i bloggen, för timmen är nu redan alltför sen för att jag ska kunna djupdyka i detta bråddjupa ämne. 

Ryuichi Sakamoto (1952-2023)

Det blir så vackert att runda av med ett av de vackraste stycken Sakamoto skrev. Ledmotivet ”Forbidden colours” från filmen ”Merry Christmas Lawrence” med Sakamoto själv vid pianot. Så stilla, så sparsmakat elegant, så förtrollande vackert.
”Livet är kort, konsten är evig”; Ryuichi Sakamoto har lämnat oss och gått in i det eviga ljuset, men hans musik finns kvar hos oss för alltid…

Vårdagjämning 2023 – mer ljus i nådens år

Vaknar denna måndagsmorgon under en murrigt grå himmel med 4,2 plusgrader och smältande smutsiga snödrivor utanför fönstret. En mellanmjölkskänsla mellan vinter och vår. Alldeles nyss i mars blev det väldigt mycket vinter och januarikänsla igen. Mars 2023 har bjudit på en minst sagt blandad kompott av väderintryck.

Men ett som är säkert är att det ikväll  kl 22.42 svensk den 20 mars 2023 händer sig att vi (på norra halvklotet) åter får vårdagjämning – spring equinox – igen. Jorden har med sin trygga kosmiska lunk runt Solen återvänt till samma plats där hon befinner sig varje år vid denna tid. En trygghet i en otrygg värld.

Så här har det varit i miljoner, ja miljarder år, och så här ska det vara lika länge än. Långt, långt efter att vi som nu befolkar detta tredje klot från Solen har lämnat scenen. Ljusets avtagande och växande är som Jordens egna lugna trygga andetag. Under hösten och vintern andas hon ut, men nu andas Moder Jord åter in ljus till oss på Norra halvklotet. Det är en vacker känsla.

För vid denna tid står solen åter exakt lodrätt över jordens ekvator. Och dagen då det inträffar kallas vårdagjämning. Och den dagen är idag.

2023 infaller vårdagjämningen måndagen den 20 mars – exakt klockan 22.42 svensk tid

Och idag på vårdagjämningen börjar åter den astronomiska våren, även om den meteorologiska våren ännu kan dröja.  Fram till sommarsolståndet – som 2023 inträffar den 21 juni på det norra halvklotet – blir dagarna i genomsnitt fyra minuter längre per dygn. Vid sommarsolståndet når dagen en längd på 17 timmar.

Det är den ljusets resa vi nu har framför oss. Och jag vill, i detta nådens år 2023, av hela mitt hjärta hoppas att denna stundande bokstavliga resa mot ljuset genom det ljusa halvåret också bildligt ska ge oss mer ljus, mer fred och bättre tider för vår plågade värld.

Tidigare bloggar om vårdagjämningen:

Vårdagjämningen 2008, en pedagogisk förklaring vad som menas med vårdagjämning och tankar kring Jean Michel Jarres “Equinoxe”:
https://japetus.wordpress.com/2008/03/20/natt-och-dag-i-balans-igen-equinoxe-med-jean-michel-jarre/

Vårdagjämningen 2009:
https://japetus.wordpress.com/2009/03/20/vardagjamning-igen/

Vårdagjämningen 2010:
https://japetus.wordpress.com/2010/03/20/vardagjamning-idag/

Vårdagjämningen 2011:
https://japetus.wordpress.com/2011/03/21/vardagjamning-2011-dag-och-natt-i-balans-intradet-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämningen 2012:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/20/vardagjamning-2012-ater-in-i-det-ljusa-halvaret/

Vårdagjämningen 2013:
https://japetus.wordpress.com/2013/03/20/vardagjamning-2013-ljuset-kommer-men-iskylan-bestar/

Vårdagjämningen 2014:
https://japetus.wordpress.com/2014/03/20/vardagjamning-2014-och-ett-besok-pa-chichen-itza/

Vårdagjämningen 2015:
https://japetus.wordpress.com/2015/03/20/vardagjamning-2015-med-partiell-solformorkelse/

Vårdagjämningen 2016:
https://japetus.wordpress.com/2016/03/20/vardagjamning-2016-och-varen-tvekar-igen/

Vårdagjämningen 2017:
https://japetus.wordpress.com/2017/03/20/vardagjamning-2017-varen-mindre-tveksam-i-ar/

Vårdagjämningen 2018:
https://japetus.wordpress.com/2018/03/20/vardagjamning-2018-och-varen-har-tvekat-an-en-gang/

Vårdagjämningen 2019:
https://japetus.wordpress.com/2019/03/20/vardagjamning-2019-tveksamt-aven-i-ar-men-lika-valkommet/

Vårdagjämningen 2020:
https://japetus.wordpress.com/2020/03/20/vardagjamning-2020-aven-i-corona-tider/

Vårdagjämningen 2021:

Vårdagjämning 2021 – den långa corona-vintern är över

Vårdagjämningen 2022:

Vårdagjämning 2022 – mer ljus i en orolig tid

30 sekunder på mordplatsen för nu 37 år sen

Ikväll den 28 februari 2023 har det gått svindlande 37 år sedan vår statsminister Olof Palme sköts ned i hörnet Tunnelgatan – Sveavägen mitt i Stockholm. Under åren som gått  har jag sett, läst, skrivit (i denna blogg) och tänkt en hel del om detta rikstrauma. Denna till synes eviga följetong utan slut i form av en upplösning.
Men nu i veckan har jag sett något nytt på detta tema, något som fångat min nyfikenhet.

Denna nya dokumentär på SVT är pedagogiskt välgjort intressant och förklarar hur Lisbeth Palme faktiskt kan ha sett Christer Pettersson vid mordplatsen – trots att det inte var Christer P som sköt. För det var ju inte han som begick mordet. Men han var där den kvällen. 

I dokumentären går man minutiöst igenom de första 30 sekunderna efter att de två skotten föll. Vittnena som fanns runtomkring där – och de var många – hörs här om sina iakttagelser.  Trafikljusens intervaller från grönt till rött spelar en viktig roll när man i dokumentären förklarar just varför Lisbeth kunde få syn på Christer P och få intrycket av att det var han som var mördaren. 

Det är både intressant och fascinerande att följa processen steg för steg, sekund för sekund. För den här dokumentären tillför faktiskt något helt nytt till förståelsen av detta nu lika klassiska som tragiskt välbekanta scenario.  

Se denna dokumentär på SVT Play – den är mycket sevärd!

https://www.svtplay.se/video/8poRA9r/30-sekunder

Exit: Burt Bacharach – de tidigaste musikminnena

Sen eftermiddag idag 9 februari. Plötsligt ser jag att nån publicerat en bild av Burt Bacharach på FB… Åh nej, ett dåligt  omen tänker jag, är det han nu som till slut rest hem…?
Och ja, så var det. Men jag visste ju att han var född i slutet av 20-talet så resan blev lång. Hela 94 år…

Här finns några av mina tidigaste musikminnen. Det är tidigt 70-tal. Det här är musik jag kom att höra väldigt tidigt.

Den här bloggen är ett utkast för att få denna hyllning på rätt dag – hinner inte skriva närmsta dagarna. Men återkommer. För Burt  Bacharach har varit viktig för mig i mitt liv. Hela mitt liv. För han är ju en av dem som alltid funnits där…

Exit: Yukihiro Takahashi – synthtrummornas mästare

Sent igårkväll lördag nåddes jag av den sorgliga nyheten att ännu en av mina musikaliska tonårshjältar rest hem… 


Yukihiro Takahashi (1952-2023)

Takahashi var tillsammans med Ryuichi Sakamoto och Haruomi Hosono de tre numera legendariska medlemmarna i världens mest kritikerrosade och kommersiellt mest framgångsrika japanska popgrupp – Yellow Magic Orchestra (YMO).  Nyskapande och omisskännliga inom electronican från det sena 70-talet och framåt var de helt unika med sitt eget sound, från catchig pop som denna pärla här nedan till experimentella världar av ljud och överjordiska ambient-stämningar. Musik jag både dansat och mediterat så mycket till. Och skrattat gott när jag lyssnat på.

YMO har nämligen också väldigt mycket humor och ironi mitt upp i allt konstnärligt allvar och seriositet. Det är mycket fascinerande och något jag helt säkert kommer att skriva mer om. 

Låten ”Rydeen” här nedan användes för övrigt som vinjettmusik i Radio Stockholm på 80-talet, så den är det många som hört utan att veta vad det är för något. 

Takahashi var en mycket produktiv artist med över 30 soloplattor i sin katalog utöver de 8 plattorna med YMO. När jag själv tänker på honom är det kanske främst hans stilbildande intensiva och taktfasta trummande jag minns. Han influerade en våg av europeiska artister som bankade på sina synthtrummor under första hälften av 80-talet. Särskilt tänker jag då på Ultravox som verkligen tog detta till sig både i studio och live. 

Jag är medveten om att Takahashi var mycket mer än en trummis, både kompositör, producent och sångare – och även skådis – men det är trots allt på det sättet jag minns honom bäst. 

”T-E-C-H-N-O-P-O-L-I-S – TOKYO!” 
1983, när mystiken och mytbildningen kring Japans teknologiska och ekonomiska framgångar var som allra störst står de tre coolaste japanska synthekvilibristerna på Budokans stora scen i Tokyo och sjunger om sin magiska mytomspunna hemstad. Takahashi bakom sina synthtrummor, Sakamoto med luggen sjunger och dirigerar och hemlige Hosono med basen anas i bakgrunden. Ett underbart tidsdokument. 

Vintersolståndet 2022 – tö efter vinterkyla

Klockan 22.47 ikväll onsdag 21 december vänder det åter mot ljusare tider och vintersolståndet 2022 är ett faktum. Årets kortaste dag och längsta natt passeras och sedan vänder hela denna ljusets cykel om igen. 

Som läsare av denna blogg sedan länge vet brukar jag nogsamt följa denna ljusets cykel en gång i kvartalet, från vintersolstånd i december till vårdagjämning i mars och vidare till sommarsolstånd i juni och sedan höstdagjämningen i september. Ljusets och mörkrets ebb och flod. Det finns för mig en stark känslomässig koppling mellan dessa Jordens andetag och eviga rytm. 

Om ljuset är syret så har Jorden på norra halvklotet som minst i lungorna just nu. Vi är nu mitt i det mörka halvåret, utandningens slut, det blir inte mörkare och syrefattigare än så här. För nu vänder det och vi har tre månader fram till den tidpunkt då vi går in i det ljusa halvåret och sex månader av tilltagande ljus framför oss. Inandningen av ljus börjar nu åter igen. 

Efter några riktigt kalla veckor i Stockholm har vi nu haft mildare väder i Stockholm och det är tveksamt om vi kan få en vit  jul  i år. Troligen blir det som vanligt, en grön jul.  

Så passerar vi åter denna punkt av det mörkaste mörkret. Denna längsta natt vi nu har framför oss manar oss att blicka inåt. Kalla dagar och kortare perioder av dagsljus hjälper oss att fokusera våra energier inåt och skapar de bästa förutsättningarna för att kontemplera och reflektera över vårt inre universum.

Och om vi blickar ut mot det stora universum vi har runt oss så kan vi också se de konkreta orsakerna till det mörker vi nu befinner oss i på det norra halvklotet. Bilden här nedan är en av de bättre jag på senare år sett för att förklara vad vintersolståndet rent faktiskt är.

Pedagogisk bild som visar hur Jorden vid Vintersolståndet lutar bort från Solen och varför norra halvklotet då får så mycket mindre ljus. Här ser vi hur lång dagen är vid olika ställen på Jorden. Området norr om polcirkeln, nordkalotten, får som bekant inget ljus alls så här års medan det vid sydpolen då förstås är tvärtom – en till synes evigt lång dag som aldrig tar slut.

Jag önskar er alla goda resor med det växande ljuset mot våren och sommaren!

Exit: Börje Salming – ett fint barndomsminne

1977 jobbade pappa på barnsjukhuset ”Hospital för sick children” i Toronto i Kanada och det var då Börje Salming fick en alldeles särskild plats i mitt 9-åriga hjärta

Anders Börje Salming (1951-2022)

Jag har starka minnen av pappas entusiastiska berättelser, på sprakande atlantisk telefonlinje, om omåttligt populäre och fantastiskt duktige Börje och hur tacksamt det var att som svensk komma till Toronto vid denna tid. Börje var tuff, stark och orädd – stenhård mot dom hårda och ödmjukt tystlåten. En stor svensk stjärna i Toronto Maple Leafs. Dessutom från Kiruna så det var självklart att min hockeyälskande norrbottniska pappa gillade Börje. Från den tiden blev Börje en mytomspunnen hjälte för mig.

Börje Salming i Toronto, sent 70-tal

Det känns helt overkligt att Börje nu är borta och att det gick så obegripligt fort på slutet. ALS är en lika skrämmande som fruktansvärd sjukdom. Nu har ännu en av min barndoms hjältar lämnat oss. Jag hyllar denne lika inspirerande som ikoniske legend

Den 20 000:e dagen

Så kom den till slut, liksom alla dagar kommer till oss. Om vi lever tillräckligt länge.

Idag den 18 november 2022 fyller jag 20 000 dagar. Så länge har min resa pågått. Det känns litet svindlande att det varit 20 000 dagar och lika många nätter alltsedan den där iskalla februarimorgonen med frostrosorna på fönstret i Uppsala 1968.

Alla dessa dagar, alla dessa upplevelser, alla dessa ögonblick som varit ett lika verkligt NU som den här stunden på pendeltåget som snart når fram till Märsta. Många av dessa dagar och nätter har jag också berättat om i bloggen. Livet. Bloggen är ju helt enkelt berättelsen om dagarna jag minns…

Denna 20 000:e dag befinner jag mig alltså på ett tåg på väg till Sigtuna. I rörelse; landskapet rusar förbi. Ljus över vida fält under öppen himmel. En krispigt frisk och vacker dag, några snöflingor i luften.

”End of the road untravelled, I will see Jordan beckoning…”

Det var för ca 10 år sen som jag började räkna dagarna och det var i samband med att jag såg den reklamfilm där Mads Mikkelsen medverkar och uttalar sig om våra dagar.

Mads Mikkelsens livsvisdom:

”Livet består av 29 000 dagar, av dom sover vi bort 10 000 och arbetar ytterligare 9 000 och tittar på tv ungefär 2 000 dagar. Vi sitter dessutom framför datorn allt mer. Hur många dagar går ändå bara åt till ingenting? Dom tar fort slut alla dagarna, så var rädd om dom för livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns…”

🌟

”Livet består av 29 000 dagar…” Mads Mikkelsens livsvisdom