Arkiv för augusti, 2007

Hösten har kommit till stan?

Posted in Kräftskiva, Natur och årstider, politik, Vardagligt on 28 augusti, 2007 by japetus

Regnet rinner nedför fönsterrutan. Temperaturen sjönk nästan 10 grader över en natt. Vinden stormar, viner och blåser utanför. Ugh! Det känns tufft att ge sig ut och springa ikväll. Tveksamt om det blir nån ”Rågsvedsrunda” eller ”Vinterviksrunda” just ikväll?

Jag kände mig tvungen att låna en strof ur Uffe Lundells klassiska platta ”Vassa Eggen” idag. Jag vill väl i och för sig inte riktigt tro att det verkligen är höst nu. Uffe hade nog snarast ett utropstecken efter sitt påstående. Jag har satt ett frågetecken efter min rubrik. Det verkar rimligt eftersom det idag bara är den 28 augusti.

I tonåren hade jag av fler skäl än jag hinner gå in på här väldigt svårt för Lundell, men det där vände redan i tidig 20-årsålder och jag har nu många starka och fina minnen till hans musik, texter och konserter. Det har blivit många sådana genom åren. Och en del traditioner också. En känd sådan är att alltid lyssna på ”Den Vassa Eggen” den första dagen det verkligen känns att det blivit höst i stan. (Plattan är, liksom Ratatas ”Sent i September”, synonym med svensk höst för mig. Festligt nog kom de samma år också, 1985, annars är nog likheterna inte så många. Jo då, ganska deppiga är de båda. Men ”Vassa Eggen” är en riktig höstlik, deppig, skilsmässoplatta av episka proportioner.) Slut på lång parentes.

 

Hursomhelst, ”Vassa Eggen” brukar vara läge att spela nån gång i september varje år, men det har hänt att det dröjt till oktober. Uffe sjunger ju själv ”Djurgårn brinner redan i september i år…”. Vi får se hur det blir med det. Hösten är oberäknelig, lika oberäknelig som Uffes turnéer en gång var på den tiden han fortfarande drack. Jag sänder här också en tanke av tacksamhet till den gode vän som introducerat denna speciella ”Vassa Eggen”-tradition. Så har det varit varje höst sedan 1989 då vi lärde känna varann när vi gjorde lumpen. Hej och hå!

VM i friidrott pågår nu för fullt. Min granne Helge tittar förstås på samtliga VM-utsändningar och publikjublet når mig då och då. Jag tittar förstås en del själv också. Det känns mysigt.

Kräftskivan i helgen avlöpte relativt nyktert och till, har jag anledning att misstänka, samtliga gästers belåtenhet. Särskilt Herman tror jag som med största sannolikhet äntligen kommer bli vald till Kräftkung efter sitt sköna inhopp som George Michael-lookalike med starkt elegant och samtidigt sleazy homoerotisk approach. Ha ha ha!

Det var litet av en era som tog slut i och med årets kräftis. Nästa gång firar vi nere i pappas båtshus i Misterhults skärgård. Då blir det en annan grej. Lånade Hyundais gamla pay-off för att förklara vad jag menade när jag höll det obligatoriska välkomsttalet: ”Ny tid – ny bil”. Då tre av deltagarna nästa år fyllt 40 kändes det rimligt att förnya konceptet en aning. Men grundidéerna består givetvis! 😉

Uppehöll mig också i årets kräftskivetal vid en betraktelse av en annan 39-årings livssituation. Stackars Ulrica Messing som hoppat av sin riksdagsplats som blivit för tråkig när jobbet måste göras i opposition. Men det finns andra och mer officiella skäl och något riktigt vettigt skäl som jag ser det. Hon måste nu dessvärre också förklara sig inför hela rörelsen när den ena officiella orsaken till avhoppet är att hon råkat bli kär i en miljardär och kapitalist och den andra är att hon nu vill hinna med sin familj. Hon var tvungen att värja sig med att hon minsann varit kär i många arbetare också…

Ulrica och hennes miljardär, Torsten Jansson, har båda ”brutit upp från sina äktenskap” för varandras skull efter att ha träffats på ett av miljardärens glasbruk i Småland. Trist med skilsmässor, men kul med en miljardär säkert och egentligen är det väl inte så pjåkigt Ulrica. Du har gjort dina val i livet och jag tycker du verkar ha lyckats otroligt bra. Du har gjort mycket jag aldrig varit i närheten av. Två äktenskap och två barn har du hunnit med samtidigt som du kommit in i Riksdagen som 23-åring 1991 och rekordungt statstråd blev du redan som 28-åring anno 1996. Flera ministerposter avlöste sedan varandra i Göran Perssons regeringar. Du var nog t o m påtalad som en av hans möjliga efterträdare i de diskussionerna.

Men tydligen var det nu ändå något som fattades trots de stora framgångarna. Livet låter höra av sig till de flesta förr eller senare. Långsiktighet och balans mellan arbetsliv och familj är av nöden för att själen långsiktigt ska överleva. Det är väl det som du känt av och det var där jag kände att jag trots allt hunnit med något som du missat; att ha tid för det som verkligen känns viktigt i livet.

Jag tror du har gjort ett väldigt sunt och klokt val Ulrica. The L I F E experience är vad vi snackar om. Vad vore jag utan mina vänner? Slätt intet. De är ju min familj! Vilket alltid känns lika fint att få framhålla vid den årliga kräftskivan… 

Men det kan sannerligen inte vara lätt att vara sosse. Man får passa sig för vem man blir kär i. Och att svika rörelsen för en kapitalist är inte populärt. Skit i det ni!

”En socialdemokrat, en socialdemokrat, hon får inte vara lat!” 

Annonser

Dan före dan före kräftorna!

Posted in Fest, Kräftskiva on 24 augusti, 2007 by japetus

Ja det kan man säga idag!

Imorgon är det nämligen dags för den årliga kräftskivan. Detta är inget mindre än festen som var var traditionell redan första gången den avhölls på Valsbergs Gränd i Midsommarkransen; ”Kräftis i Kransen”. 1997 kallt var det, i förra årtusendet. Just det.

 

Man kan säga att det är en sorts herrmiddag. Det är enda gången på året då samtliga herrar kan förväntas få permission och få sammanstråla för några timmars fullkomlig avkoppling i goda vänners lag. Vi låter ordet vandra bordet runt och så får alla bikta och bekänna och berätta vad som hänt sedan förra gången. Det är en sorts mansgrupp egentligen, eller har utvecklats till att bli en genuin sådan företeelse med åren. 

Det nubbas en del. Det sjungs en del. Det är ok att dricka. Det är ok att inte dricka. Det är ok att ”bli trött”. Det är ok att ”va sig själv” utan att för den skull nödgas dricka Norrlands Guld. Vuxna män gör saker tillsammans!

Sista lördagen i augusti varje år händer det. Det är elfte gången imorgon. Fast det där med ”sista lördan…” är egentligen ett nyare påfund som vi fick ta till för att kunna få planeringen att gå ihop. Det började bli extremt där ett tag, jag menar 2002 körde vi ”Lusse-kräftis” 13 december eftersom vi inte lyckats hitta ett tillfälle som alla kunde. Det var i o f s en minnesvärt kreativ och samtidigt mycket märklig tillställning. Nu kör vi sista lördagen i augusti och de som kan komma de kan komma.

Men det blir inte bara fest imorgon. Morgondagen börjar faktiskt redan kl 08.00 med ”Dynamics yoga” inne på stan. En minst sagt häftig början på dagen. Det här är ett drygt timslångt oerhört intensivt workout-pass för hela kroppen, rösten och själen. Vilken resa! Jag provade på Ängsbacka-festivalen i juli i somras och blev kraftigt fascinerad av upplevelsen. Några av kräftskivedeltagarna börjar sålunda dagen i ottan med denna stärkande övning för såväl kropp som själ!

En sak till – vi utser Kräftkung varje år! Bara en sån sak…

Om en 1916-års man

Posted in Historia, Hyllningar on 23 augusti, 2007 by japetus

Men nu är den tiden längesen förbi, jag såg på hans fotografi…” Musiken från en klassisk svensk 40-talsschlager från beredskapsåren strömmar upp genom golvet från min granne en trappa ned. Utanför faller den mjuka augustiskymningen som en behaglig inramning till de nostalgiska tonerna. Jag stannar till i vardagsrummet där jag står, tittar ut över stan där ljusen nu tänds och lyssnar på musiken. Volymen är mycket högt uppskruvad. Jag ler. Jag kan se för mig själv hur han sitter där nere och lyssnar och njuter. Det stör mig inte det minsta. Det är honom väl unt.

Min granne Helge har alltid teven uppskruvad på mycket hög volym så jag kan alltid höra vad det är han tittar på: sporten, ”Så ska det låta”, ”Minnenas television” (som den här kvällen), ”Raskens”, ”Emil i Lönneberga”. Ja min granne är väldigt förtjust i framför allt sport och musik. Min granne är också en mycket gammal man. Han fyller 91 år om en månad. Teven är ett viktigt sällskap för honom och jag förstår att han av naturliga skäl är litet ensam. För de är inte så många kvar nu längre av hans årgång, 1916-års män.

När jag hade inflyttningsfest bjöd jag grannen under, över och på samma våning. De två äldsta kom på festen. Helge kom själv uppför trappen i kavaj och slips. Fortfarande lång,  ståtlig och blåögd. Hans dotter, en kvinna i 50-årsåldern, hade knackat på litet tidigare och vänligt nog gett uttryck för hur trevligt det var av mig att bjuda pappa på fest. Och ”pappa” gjorde succé på festen, satt och drack kaffe och åt fikabröd och tårta uppassad av framförallt ett stort antal damer i ”barnbarns-ålder” som ständigt såg till att han fick påfyllning i koppen och på fatet. Nåt starkt ville han inte ha. Han är godtemplare och nykterist.

Jag satt en bra stund och pratade med honom och blev bara mer och mer imponerad. Som 20-åring cyklade han 1936 till Berlin-olympiaden för att se tävlingarna på plats. Att cykla 10 mil tur och retur in till Göteborg för att se fotbollsmatcherna på 30-talet var ingen ovanlighet. Som 24-åring kallades han in som jägarsoldat och tillbringade sedan större delen av åren 1940-1943 i tält nära finska gränsen i Tornedalen. Permis kunde man räkna med ett par, tre gånger om året. Herregud! Jag blir som alldeles matt när jag tänker på hur mycket alla dessa otaliga okända hjältar som stod på post längs Sveriges hotade gränser måste gått igenom under de mörka åren.

Som för Helges del att stå på stranden till sjön Armasjärvi vid Övertorneå den mörka höstkvällen 24 oktober 1940 och bli ögonvittne till den största tragedin för svenska försvaret under andra världskriget. En färja fullastad med 104 unga soldater kantrade och 46 människor omkom i det kalla vattnet.

Det var stora offer som många människor gjorde under de åren och jag tänker då inte speciellt på de mest extrema då människor förolyckades, utan på allt det som försiggick i den vanliga ransoneringsnedskruvade, inringningshotade svenska demokratiska verkligheten. En hel generation fick uppleva avbrutna studier, missade jobb men fick också kamratskap och en extraordinär sammanhållning mannarna emellan. Stormmolnen hade hopat sig och Sverige var omgärdat av diktaturens hotfulla mörker. Och i det mörkret stod de svenska beredskapssoldaterna på post i nätter och dagar, ja i flera år. Att de stod ut. Ja de hade kanske inte så mycket alternativ, men ändå.

Jag blir full av beundran och respekt. Får en litet högtidlig känsla. Här var inget tjafs. Det känns litet som ett praktiskt tillämpande av president Kennedys: My fellow Americans, ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country.”

Så jag slår mig ned i min soffa, slår på teven och skruvar upp volymen en aning när Ulla Billquist sjunger ”Min soldat” kanske mera känd som ”Någonstans i Sverige” i Minnenas television. Helge får skruva upp volymen hur högt han vill och när han vill. Han är liksom värd det. Och så bestämmer jag mig för att bjuda Helge på middag. Han äter ensam på vardagkvällarna. Jag äter ensam på vardagkvällarna. Det känns så onödigt. Vi vet inte hur länge vi får ha 1916-års män kvar…

PS: ”Min Soldat” spelades in i Stockholm 8 maj 1940 på skivmärket Sonora, och sjöngs som sagt av Ulla Billquist. Melodin var en av krigsårens största skivssuccéer, sålde nästan 100 000 ex vilket var en otrolig prestation med dåtida mått mätt, och blev ett slags signaturmelodi för beredskapstiden i Sverige under andra världskriget.

Lyssna på den här, det är en fullkomligt bedårande, tidstypisk, pärla! Mycket ”catchigt”!

Ett officiellt tack till Peter och Lara…

Posted in Hyllningar, Tävla, Träning on 20 augusti, 2007 by japetus

…som visade sig vara paret som hejade på mig och peppade mig vid 5 km-passeringen under Midnattsloppet i lördags. Peter är arbetskamrat och mysteriet fick här sin lösning på måndagmorgonen. Hjärtligt tack för ert stöd! 😉

D-Day +1… Forza Kransen United!

Posted in Tävla, Träning on 19 augusti, 2007 by japetus

Så var det över för den här gången…

Och jag är nöjd. Klockade mig själv på 46.27 och nu på morgonen kunde jag läsa i den officiella listan på nätet att min sluttid var 46 min 24 sekunder, vilket placerade mig på plats 1 805 bland 18 000 anmälda. Helt ok!

Men jag slarvade till det med förberedelserna på slutet. Jag kom onödigt sent till starten. Vid 21.45 mötte jag mamma som fick mina överdragskläder, kameran, mobilen, hemnycklarna, etc. Sen hade jag problem att ta mig fram hela vägen till Grupp 1. Det var jättetrångt och tjockt med folk, så jag var inte på plats i fållan förrän 21.55, alldeles väldigt onödigt sent. Inte heller hann jag värma upp även om jag blev varm i överdragskläderna tidigare; kände mig trots allt inte 100% kry. Till nästa år ska jag inte heller äta så förtvivlat mycket som jag gjorde under dagen igår… Det är ju trots allt inte fråga om ett marathon-lopp.

Och fyrverkeriet gick mig förbi för då kämpade jag mig fram genom folkmassan på Ringvägen, snubblandes framåt i mörkret. Kentas klassiker fick jag i alla fall höra där jag klämde in mig i det röda havet av löpare i ettans fålla. Rött var årets t-shirtfärg. Sen smällde startskottet och konfettibomben. Och det blev ett ensamt lopp, men ett bra sådant. Jag såg inga löpare jag kände igen. Och inte heller nån ”45-minuters-man”. Inte heller några utklädda löpare; misstänker att de alla startar senare och att det är nåt man får acceptera i snabbaste startgruppen. Det blev inte riktigt lika charmigt och inte heller lika tokroligt som det bitvis var förra gången.  Men en särskild eloge till Hermans ”arrendator” Leo som dukat upp en lång rad med vackra marschaller på Fjällgatan vid Hälsans Hus just inför 7 km-passeringen. Mycket suggestivt och vackert med alla de ljusen som lyste så varmt i augustimörkret!

 

Det blev ett ensamt och trots halvtaskiga, bitvis överambitiösa, bitvis slarviga, förberedelser, bra lopp. Jag höll en jämn bra fart där 5 km passerades på 22.37. Och där, just vid 5 km stod också ett par som hejade just på mig. Jag hann aldrig se vilka ni var, ni okända supporters, men ni ska veta att ni värmde mitt hjärta med era applåder och tillrop! 🙂 Tack!

Det kändes aldrig plågsamt jobbigt denna gång, inte förrän på absoluta sluttampen. Nedför Götgatsbacken och St Paulsgatan höll jag väldigt hög fart och forsade förbi löpare efter löpare. Jag fortsatte i denna övermodiga uppvisningsstil vid Mariatorget förbi Rival och sedan var det vänster in på Hornsgatan och målspurten, nu t o m övermodigt viftande med knytnäven i luften när jag tog kurvan ”som en gasell” (citat Eddie Meduza)…

Men oj vad lång spurten blev. Spurten var längre än till buds stående krafter. Det var inga 200 m. Det måste ha varit dryga 400 meter. Usch vad trött jag blev. Litet som i en mardröm där man springer och springer och det avlägsna målet snarare avlägsnar sig än kommer närmare. Känslan av tunnelseende var uppenbar och här var det tydligt att jag pressade mig över gränsen. Presterandes en trotsig segergest vid mållinjen, fattas bara annat, stapplade jag sedan vidare in i målområdet. Men sjönk snart ned på knä där en funktionär vänligt men bestämt visade mig åt sidan:
”Det är bra kämpat gubben, men här kan du inte sitta, det är bra om du går åt sidan…”    

Kransen Uniteds ende löpare i denna tävling gjorde bra ifrån sig. Men nästa gång ska vi vara fler som tävlar för denna anrika, mytomspunna och stolta förening. Det fanns en tid när brorsan + flera av mina bästa vänner inklusive undertecknad alla bodde i anrika förorten Midsommarkransen. Det var också där jag tog studenten anno dazumal 1987. Men nu är den tiden längesen förbi… Ingen av oss bor längre i Midsommarkransen, men det är min tro att våra hjärtan alltid ska klappa litet extra för denna själfulla förort i Stockholm sydväst som stod för så mycket gemenskap. Nästa år blir vi fler som springer för Kransen United – här är det inget tjafs – du är också välkommen!  

Alla som känner mig vet vilken hatkärlek jag hade för min gamla insynsdominerade tvåa där på Valsbergs Gränd alldeles nära E4:an och hur många gånger jag försökte flytta därifrån under åren 1996-2005, men nu efteråt är det lätt att bli sentimental… 😉  Eller som min amerikanska kärlek skulle sagt det: ”Oh you’re such a cheezy old man!”   😉

”Run Forrest, run!”

Posted in Tävla, Träning with tags , , on 18 augusti, 2007 by japetus

This is it! D-Day…  Vaknade vid 08.30 med en härlig känsla av att vara utsövd för första gången på en vecka. Litet klibbig i ögonen och litet gubb-harklig i halsen, men absolut tillräckligt frisk för att springa. Låg och mornade mig en stund .

Stod sedan i vardagsrummet och tittade ut över Stockholm en lång tyst stund. Solen strålade över hela stan från Alvik i väster, över Gröndal, Kungsholmen, Norrmalm, City, Söder, Årstaviken och ända bort mot Globen i öster. (Ja jag uppskattar fortfarande utsikten efter nästan två år här uppe på Nybohov. Den är outstanding och alltid lika inspirerande.) En  härlig morgon i livet!

Jag laddade på med en tallrik gröt och två hårdkokta ägg plus utmärkta Kalles randiga kaviar till frukost. Den speciella mixade kaviar-osten har verkligen blivit en favorit. Rekommenderas! Så fick jag en bra start på dagen. Den här gången springer jag ensam. Det känns genre-riktigt för detta år som kommit att bli ensamt på många sätt och av flera orsaker, men ändå i en positiv bemärkelse.

Det var väl också meningen att jag skulle göra loppet själv utan moralisk support av en nära vän i år. Det klarar jag, det  kommer att gå bra. Jag har ett par kollegor från jobbet som jag kanske får syn på under loppet, hoppas det. Och jag kommer hålla ögonen öppna efter ”45-minuters-mannen” och hänga på honom åtminstone fram till backen vid Sofia Kyrka. Sedan räknar jag inte med att kunna hålla det tempot längre.

Jag får passa mig för att knäcka mig. Jag vet inte hur det kommer att funka med att inte ha tränat på hela veckan innan loppet? Kanske har jag vilat mig i form?  Jag ska i mål! Och på under 50 min så jag slår förra årets tid. Det är ambitionen idag. Och så fick jag en fullkomligt underbar mejlburen hälsning från en stark supporter i Denver, Colorado imorse… ”Run Calle, run!!!” Ja visst! Forrest själv ska inspirera mig i detta episka lopp!!! 🙂
FORREST GUMP, Tom Hanks, 1994. (c) Paramount Pictures/ Courtesy: Everett Collection.
Run Forrest, run! (Klicka för mycket större bild)  

Kolhydrater eller electronica? Det är frågan!

Posted in musik, Tävla, Träning on 17 augusti, 2007 by japetus

Dan före dan…

Det går åt rätt håll! Skönt! Jag mår betydligt bättre än igår. Ingen feberkänsla och inget läbbigt halsont. Jag tror jag är på god väg att återuppstå. Väderleksprognosen lovar uppehållsväder med växlande molnighet och ca 19 grader på lördag dag. Det blir inget toppenväder som förra året, men helt ok! Det låter helt otroligt lagom svenskt. Det blir nog ett lagom lopp i år.

Tyvärr kommer inte gode vännen Torulf till start i år så jag får hitta draghjälp på annat håll. Jag får nu istället spana efter den officielle ”45-minuters mannen”, en därtill särskilt utsedd tempohållare som till skillnad från oss andra i rött ska ha svart och grönt på sig och just siffran ”45” på ryggen. Springer man med honom är man garanterad att gå i mål på 45 minuter. Nåja, jag får vara nöjd om jag hänger på honom till backarna vid Sofia…

Annars är det kolhydrater som gäller nu…

 

Jag äter som en galning, som om det var ett maratonlopp jag skulle springa. Det är festligt att jag tar det här på så stort allvar, eller hur! Mina arbetskamrater är säkert hyfsat trötta på mig vid det här laget så nu brer jag istället ut mig här.

Kulturfestival pågår också i Stockholm just nu och mina gamla electronica-favvisar från Göteborg, Twice a Man, spelar i Kungsan ikväll. Har sett dem tidigare både på 80- och 90-talen och är väldigt förtjust i deras smakfullt suggestiva och mycket vackra musik. Men konserten är utsatt till 22.30 vilket innebär att den med försening troligen inte är klar på denna sida midnatt. Tyvärr är jag nog då så pjoskig att jag inte kan gå. Jag måste ju vara ordentligt utvilad inför loppet!

 Tänk om jag för 20 år sen skulle sett mig själv göra en sådan prioritering! Omdömet skulle utan tvekan varit kategoriskt och stenhårt: ”Tragisk gubbe!”