The night the King went down…

”It was a rainy night when the the King went down.
Everybody was crying, it seemed like sadness had surrounded the town.
Me I went to the liquor store and I bought a bottle of wine and a bottle of gin.
I played his records all night drinking with a close, close friend…”

Det är idag 30 år sedan The King of Rock’n’Roll somnade in på sin luxuösa toalett i sagohuset Graceland i Memphis, Tennessee. Det var verkligen en tragedi att det skulle behöva sluta på det viset. Ensam, plöfsig och med magen full av allsköns piller fick han en hjärtattack där han satt och krystade. Förstoppning är en känd biverkning av det drogmissbruk han satt fast i. Tragedi!

Nyheten berör mig kanske inte lika djupt som den berörde Phil Lynott som skrev de minnesvärda raderna ovan i låten ”King’s call” från soloplattan ”Solo in Soho”, 1980. (Lynott skulle för övrigt bara 6 år senare följa ”Kungen” och göra en liknande sorti ur livet. Rock’n’Roll is the devil’s music!)

Ändå minns jag själv tydligt hur jag hörde nyheten om Elvis i bilen och att vi just stannat för det röda stoppljuset vid Huddingevägen på väg genom Stuvsta. Jag var nio år gammal då men visste redan mycket väl vem Elvis var. Han var ingen idol, men omöjlig att ha missat för den som var det minsta musikintresserad. Ja Elvis är väl i själva verket så stor att precis alla vet vem han är. Mytbildning kring honom är som ett helt universum för sig.

Det är hugget som stucket mellan honom och Beatles om man ska kvantifiera framgången i antal hitsinglar på topplistorna, men ”Memphis hipshake” var tveklöst först. Andra okända blues-hjältar må ha banat vägen och jag må gilla Beatles mer än ”The King” men det råder ingen tvekan om hans enorma betydelse för populämusikens utveckling…

Och jag tänker inte lägga in några Las Vegas-foton på Kungen utan vill själv minnas honom som han såg ut när han, i min värld, var som allra coolast… Jag tänker förstås på the 1968 comeback special!

ElvisPresley-1968
Elvis Aaron Presley (1935-1977)


Elvis Presley: The last 24 hours”, en välgjord dokumentär där hans närmaste vänner – ”The Memphis Mafia” – berättar som sina upplevelser av det slut som The King mötte den 16 augusti 1977.

Phil Lynott får runda av…

”But even in the darkest of night
You could always hear the King’s call
You could always hear the King’s call
You could always hear the King’s call
Now the stage is bare and I’m standing here
They might as well bring the curtain down
I cried the night the king died
…”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: