D-Day +1… Forza Kransen United!

Så var det över för den här gången…

Och jag är nöjd. Klockade mig själv på 46.27 och nu på morgonen kunde jag läsa i den officiella listan på nätet att min sluttid var 46 min 24 sekunder, vilket placerade mig på plats 1 805 bland 18 000 anmälda. Helt ok!

Men jag slarvade till det med förberedelserna på slutet. Jag kom onödigt sent till starten. Vid 21.45 mötte jag mamma som fick mina överdragskläder, kameran, mobilen, hemnycklarna, etc. Sen hade jag problem att ta mig fram hela vägen till Grupp 1. Det var jättetrångt och tjockt med folk, så jag var inte på plats i fållan förrän 21.55, alldeles väldigt onödigt sent. Inte heller hann jag värma upp även om jag blev varm i överdragskläderna tidigare; kände mig trots allt inte 100% kry. Till nästa år ska jag inte heller äta så förtvivlat mycket som jag gjorde under dagen igår… Det är ju trots allt inte fråga om ett marathon-lopp.

Och fyrverkeriet gick mig förbi för då kämpade jag mig fram genom folkmassan på Ringvägen, snubblandes framåt i mörkret. Kentas klassiker fick jag i alla fall höra där jag klämde in mig i det röda havet av löpare i ettans fålla. Rött var årets t-shirtfärg. Sen smällde startskottet och konfettibomben. Och det blev ett ensamt lopp, men ett bra sådant. Jag såg inga löpare jag kände igen. Och inte heller nån ”45-minuters-man”. Inte heller några utklädda löpare; misstänker att de alla startar senare och att det är nåt man får acceptera i snabbaste startgruppen. Det blev inte riktigt lika charmigt och inte heller lika tokroligt som det bitvis var förra gången.  Men en särskild eloge till Hermans ”arrendator” Leo som dukat upp en lång rad med vackra marschaller på Fjällgatan vid Hälsans Hus just inför 7 km-passeringen. Mycket suggestivt och vackert med alla de ljusen som lyste så varmt i augustimörkret!

 

Det blev ett ensamt och trots halvtaskiga, bitvis överambitiösa, bitvis slarviga, förberedelser, bra lopp. Jag höll en jämn bra fart där 5 km passerades på 22.37. Och där, just vid 5 km stod också ett par som hejade just på mig. Jag hann aldrig se vilka ni var, ni okända supporters, men ni ska veta att ni värmde mitt hjärta med era applåder och tillrop! 🙂 Tack!

Det kändes aldrig plågsamt jobbigt denna gång, inte förrän på absoluta sluttampen. Nedför Götgatsbacken och St Paulsgatan höll jag väldigt hög fart och forsade förbi löpare efter löpare. Jag fortsatte i denna övermodiga uppvisningsstil vid Mariatorget förbi Rival och sedan var det vänster in på Hornsgatan och målspurten, nu t o m övermodigt viftande med knytnäven i luften när jag tog kurvan ”som en gasell” (citat Eddie Meduza)…

Men oj vad lång spurten blev. Spurten var längre än till buds stående krafter. Det var inga 200 m. Det måste ha varit dryga 400 meter. Usch vad trött jag blev. Litet som i en mardröm där man springer och springer och det avlägsna målet snarare avlägsnar sig än kommer närmare. Känslan av tunnelseende var uppenbar och här var det tydligt att jag pressade mig över gränsen. Presterandes en trotsig segergest vid mållinjen, fattas bara annat, stapplade jag sedan vidare in i målområdet. Men sjönk snart ned på knä där en funktionär vänligt men bestämt visade mig åt sidan:
”Det är bra kämpat gubben, men här kan du inte sitta, det är bra om du går åt sidan…”    

Kransen Uniteds ende löpare i denna tävling gjorde bra ifrån sig. Men nästa gång ska vi vara fler som tävlar för denna anrika, mytomspunna och stolta förening. Det fanns en tid när brorsan + flera av mina bästa vänner inklusive undertecknad alla bodde i anrika förorten Midsommarkransen. Det var också där jag tog studenten anno dazumal 1987. Men nu är den tiden längesen förbi… Ingen av oss bor längre i Midsommarkransen, men det är min tro att våra hjärtan alltid ska klappa litet extra för denna själfulla förort i Stockholm sydväst som stod för så mycket gemenskap. Nästa år blir vi fler som springer för Kransen United – här är det inget tjafs – du är också välkommen!  

Alla som känner mig vet vilken hatkärlek jag hade för min gamla insynsdominerade tvåa där på Valsbergs Gränd alldeles nära E4:an och hur många gånger jag försökte flytta därifrån under åren 1996-2005, men nu efteråt är det lätt att bli sentimental… 😉  Eller som min amerikanska kärlek skulle sagt det: ”Oh you’re such a cheezy old man!”   😉

Annonser

2 svar to “D-Day +1… Forza Kransen United!”

  1. Heja Calle!

    Det gjorde du bra! Det var fantastiskt roligt att springa midnattsloppet. 🙂 Nästa år ser vi till att Kransen United får fler deltagare 🙂

    /Mats

  2. Hej!

    Googlade på kransen united och detta dök upp! Kul! Vi är en fotbollsförening som startades som ett korplag i Midsommarkransen 1998, merparten av oss som spelar är födda och uppväxta i Stockholms skönaste förort. I år återfinns vi i division 7 som ett nystartat seniorlag! Det roligaste av allt är att jag planerar att få folk i laget att kuta midnattsloppet, kunde va kul om vi fick springa under din flagg kanske?

    Mvh Anders Stensiö
    http://www.kransenunited.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: