Om en 1916-års man

Men nu är den tiden längesen förbi, jag såg på hans fotografi…” Musiken från en klassisk svensk 40-talsschlager från beredskapsåren strömmar upp genom golvet från min granne en trappa ned. Utanför faller den mjuka augustiskymningen som en behaglig inramning till de nostalgiska tonerna. Jag stannar till i vardagsrummet där jag står, tittar ut över stan där ljusen nu tänds och lyssnar på musiken. Volymen är mycket högt uppskruvad. Jag ler. Jag kan se för mig själv hur han sitter där nere och lyssnar och njuter. Det stör mig inte det minsta. Det är honom väl unt.

Min granne Helge har alltid teven uppskruvad på mycket hög volym så jag kan alltid höra vad det är han tittar på: sporten, ”Så ska det låta”, ”Minnenas television” (som den här kvällen), ”Raskens”, ”Emil i Lönneberga”. Ja min granne är väldigt förtjust i framför allt sport och musik. Min granne är också en mycket gammal man. Han fyller 91 år om en månad. Teven är ett viktigt sällskap för honom och jag förstår att han av naturliga skäl är litet ensam. För de är inte så många kvar nu längre av hans årgång, 1916-års män.

När jag hade inflyttningsfest bjöd jag grannen under, över och på samma våning. De två äldsta kom på festen. Helge kom själv uppför trappen i kavaj och slips. Fortfarande lång,  ståtlig och blåögd. Hans dotter, en kvinna i 50-årsåldern, hade knackat på litet tidigare och vänligt nog gett uttryck för hur trevligt det var av mig att bjuda pappa på fest. Och ”pappa” gjorde succé på festen, satt och drack kaffe och åt fikabröd och tårta uppassad av framförallt ett stort antal damer i ”barnbarns-ålder” som ständigt såg till att han fick påfyllning i koppen och på fatet. Nåt starkt ville han inte ha. Han är godtemplare och nykterist.

Jag satt en bra stund och pratade med honom och blev bara mer och mer imponerad. Som 20-åring cyklade han 1936 till Berlin-olympiaden för att se tävlingarna på plats. Att cykla 10 mil tur och retur in till Göteborg för att se fotbollsmatcherna på 30-talet var ingen ovanlighet. Som 24-åring kallades han in som jägarsoldat och tillbringade sedan större delen av åren 1940-1943 i tält nära finska gränsen i Tornedalen. Permis kunde man räkna med ett par, tre gånger om året. Herregud! Jag blir som alldeles matt när jag tänker på hur mycket alla dessa otaliga okända hjältar som stod på post längs Sveriges hotade gränser måste gått igenom under de mörka åren.

Som för Helges del att stå på stranden till sjön Armasjärvi vid Övertorneå den mörka höstkvällen 24 oktober 1940 och bli ögonvittne till den största tragedin för svenska försvaret under andra världskriget. En färja fullastad med 104 unga soldater kantrade och 46 människor omkom i det kalla vattnet.

Det var stora offer som många människor gjorde under de åren och jag tänker då inte speciellt på de mest extrema då människor förolyckades, utan på allt det som försiggick i den vanliga ransoneringsnedskruvade, inringningshotade svenska demokratiska verkligheten. En hel generation fick uppleva avbrutna studier, missade jobb men fick också kamratskap och en extraordinär sammanhållning mannarna emellan. Stormmolnen hade hopat sig och Sverige var omgärdat av diktaturens hotfulla mörker. Och i det mörkret stod de svenska beredskapssoldaterna på post i nätter och dagar, ja i flera år. Att de stod ut. Ja de hade kanske inte så mycket alternativ, men ändå.

Jag blir full av beundran och respekt. Får en litet högtidlig känsla. Här var inget tjafs. Det känns litet som ett praktiskt tillämpande av president Kennedys: My fellow Americans, ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country.”

Så jag slår mig ned i min soffa, slår på teven och skruvar upp volymen en aning när Ulla Billquist sjunger ”Min soldat” kanske mera känd som ”Någonstans i Sverige” i Minnenas television. Helge får skruva upp volymen hur högt han vill och när han vill. Han är liksom värd det. Och så bestämmer jag mig för att bjuda Helge på middag. Han äter ensam på vardagkvällarna. Jag äter ensam på vardagkvällarna. Det känns så onödigt. Vi vet inte hur länge vi får ha 1916-års män kvar…

PS: ”Min Soldat” spelades in i Stockholm 8 maj 1940 på skivmärket Sonora, och sjöngs som sagt av Ulla Billquist. Melodin var en av krigsårens största skivssuccéer, sålde nästan 100 000 ex vilket var en otrolig prestation med dåtida mått mätt, och blev ett slags signaturmelodi för beredskapstiden i Sverige under andra världskriget.

Lyssna på den här, det är en fullkomligt bedårande, tidstypisk, pärla! Mycket ”catchigt”!

3 svar to “Om en 1916-års man”

  1. Vilket fint inlägg! Verkligen fint att du och Helge har så bra kontakt. Gubbarna på bergets lilla klubb…😉 Hälsa från mig!

  2. Av en slump hamnade jag här när jag sökte på Olympiaden i Berlin 1936. Min farmor var med där, och jag tänkte se om det fanns något att läsa. Även hon cyklade dit med sin väninna, från Stockholm! Det är ju inte klokt… men så var hon förstås gymnast och antagligen i ganska bra form.🙂

    Hälsningar

    Marja

  3. Ja det är bara så imponerande i dagens läge att höra om vad som var ”normalt” att göra på den tiden. Att sätta sig på en cykel och trampa en 70 mil söderut och sedan tillbaka var normalt. Vanliga människor, unga människor, som inte hade gott om pengar reste så. Många gjorde det. Tiderna förändras och upplevelsen är förstås att vi i de flesta fall blir bekvämare eftersom vi vänjer oss vid ständiga ”förbättringar” av vår levnadsstandard. På gott och ont…

    Hälsar

    Calle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: