Om 12 September 1984 – och en poetisk känsla

Och så plötsligt har det hänt igen…

Ja plötsligt finns här en annan känsla på mornarna. En klarare, friskare nyans. Plötsligt, känner jag bara att vinden har vänt. Luften är klarare, högre och vackrare.

Sommaren börjar oundvikligen närma sig sitt slut i Stockholm och jag älskar den här klara rena känslan av en ny start som jag får varje år i september. Rötmånaden tar slut, sensommarens övermogna kvalmighet som gått på övertid når sitt slut och ersätts med något nytt och friskt. En ny smak, en smak av höst. En smak av vemod och eftertanke.

September, brytpunkten där vi väger över från ett ben i den sommar som varit till det ben i den höst som ska växa fram. September, månadernas kameleont.

Det är en poetisk, kreativ och inspirerande känsla för mig. Du kanske förstår vad jag menar? Eller så inte alls. Och jag vet att det hela började hösten efter våren och sommaren 1984. Jag kan genom en gammal dagboksanteckning säga att det började den 12 september 1984. Hur kan man förklara varför en människa förändras så på ett år?

Bornsjoen-hel
Bornsjön från ovan, om hösten

1983 var det år då jag var 15, ett år utan djupare känslor för naturens skiftningar, årstidernas gång och de känslor som nu är självklara för mig i dessa skiften. Men så plötsligt händer det; 1984 och jag är 16 år gammal. Med ens är våren, sommaren och hösten något så oerhört mycket mer än bara en skillnad i utomhustemperatur och antal klädesplagg man måste ta på sig…

Ja det var ett uppvaknande för mig det året, ett de känsligare sinnenas uppvaknande. Ett existentiellt uppvaknande med många inre frågor.Vart var jag på väg? Vem är jag? Hur länge ska den här resan pågå?  Vad är meningen med den här resan? Frågorna var omtumlande och helt nya.

Varför kände jag plötsligt ett behov att ladda freestylen med Logic System, Kraftwerk, Tangerine Dream, The Cure, Pink Floyd, Depeche Mode, Eurythmics, Lustans Lakejer, Mockba Music, Reeperbahn, Viva! eller Ratata och smita ut på nätterna och promenera? Handgreppen på väg nedfrån balkongen, via trappräcket och så iväg satt snart i ryggmärgen. Ingen visste att jag kom och gick som jag ville på nätterna.

Vart gick promenaderna? Ofta på måfå, men lika ofta i riktning nåt av ”mina berg”. Det var en stark upplevelse att bara sitta på Långsjöhöjdsberget eller Nybohovsberget och titta in mot stan som skimrade så löftesrikt på avstånd. Vad var det som hände med mig? Vad var det som höll på att vakna?

~ ~ ~

Onsdag 12 september 1984. Det är min första friluftsdag på Brännkyrka Gymnasium och jag har som aktivitet valt ”Cykla Bornsjön runt”. Först tyckte jag det lät lite tråkigt, men det visade sig vara ett klokt val. Vilken underbar upplevelse! Jag minns än idag precis hur vackra de snörräta plogfårorna löpte över de leriga åkrarna, hur stillheten hängde förtrollande stark i den höstfuktiga luften där jag rullade fram i det knastrande gruset. Den smala grusvägen smög sig fram mellan skogspartier, åkermark och längs med hästhagar. Jag kan fortfarande se fåglarna som brusade upp från de bruna fälten, skrämda av mig på cykeln.

Ännu var naturens färger fortfarande övervägande gröna, men det kändes tydligt ändå att sommaren inte var hos oss längre. Det var så vackert och det kändes… så mycket. Så nytt. Ett stänk av vemod. Som om livet plötsligt smakade så oerhört mycket mer. Så många fler färger på paletten, så många fler smaker att börja upptäcka. Som om jag fått ett helt nytt smaksinne att smaka på och uppleva livet med. Den dagen, den 12 september 1984 vet jag att detta nya smaksinne fanns. Ett år tidigare fanns det definitivt inte.

Någonstans inom mig har den cykelturen i själva verket aldrig tagit slut. Gruset knastrar under den 10-växlade vita Peugeotens välpumpade 28-tums hjul när jag passerar genom byn Vällinge djupt inne i Bornsjöns naturreservat, Stockholms läns största. Troligen pågår cykelturen ännu fortfarande någonstans i ett parallellt universum. I själva verket har den aldrig tagit slut och jag kan fortfarande återvända till den i mitt inre när jag vill.

Åren har gått. Men känslan är fortfarande densamma i skiftningarna då årstiderna växlar och livet vänder en ny bog på färden. Just nu känner jag att det händer igen.  Och så här års i september är känslan kanske som starkast…

– – –

Viva!
: ”Till minnet av en morgondag” och ”Du som ingen förstod” (1982) samt Mockba Music: ”(Ett liv i) Exil” (1983) utgivna på Strandeds eminenta etikett är nog så mycket tonår och september 1984 för mig som något kan vara; livet var ett stort gåtfullt mysterium jag alldeles precis fått en första skymt av. Vivas och Mockbas drömska och symboliska texter var ren poesi och vävde vackra drömmar, öppnade dörrar mot nya och just upptäckta världar som väntade på att upplevas och förstås…

”Stiger upp ur min säng,
lyssnar till ett morgonregn.
Vilken dag är det idag?

Inget hjälper säger du,
det finns inget vi kan göra nu.
Känner mig distanserad,
även dissekerad.

Kan du skilja på dikt och verklighet?
I världen, i din fantasi.
Hör orden på dina läppar.
Så regisserat, kalkylerat – vad ska man tro?

Han försvann ut genom dörren

och kom aldrig mer igen.
En regnig dag i september
så regisserat, kalkylerat – vad ska man tro?

Till minnet av en morgondag…”

~ ~ ~

”Såg dina tårar brinna som guld
då vi red på regnbågens högsta färg 
Kände ditt hjärta pulsera mot min kropp,
vi gled tillsammans in i en storm.

Såg tillsammans ett hav så stort
bilder så vackra som tala vårt språk
En öde strand så naken och varm
kände inga gränser men mörkret försvann.

Du som ingen förstod…”

~  ~  ~

”Det var längesen vi sågs
Jag har väntat lång, lång tid
Och nu möts vi än en gång
som inget har hänt.

Ja vi lever utanför
tittar på vår värld
Vi trivs nog bäst så här
– ett liv i exil…”

2 svar to “Om 12 September 1984 – och en poetisk känsla”

  1. ”Visst ser han ut som en poet” som Hellman uttryckte det. Tack för att du satte ord på mina känslor för hösten. Denna underbara färglada årstid. Görs som mest perfekt med rosiga kinder, hembakt äppelpaj med vaniljsås, varm choklad (eller te) och en god bok. Glad höst!

  2. Varsågod Jenny! Vad glad jag blir att du förstår mig och hade utbyte av det skrivna. Jag tar omedelbart till mig av ditt mystips där!
    I Ratata-termer är vi nu på väg från ”Försent” till ”Sent i September”…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: