10 sekunder med Nina Don, 10 minuter med Carl Cox

Igår var jag ute och åt middag med min vän Håkan på utmärkta woken ”Wok Mee” på Östgötagatan. Lugnt och fint vid 21.00 på en lördagkväll eftersom de saknar utskänkningstillstånd. Vi har inte träffats sen före Midsommar utan bara ”MySpaceat” och ”FaceBookat”. Vi konstaterade att det trots allt fortfarande är oslagbart att få träffas över en riktigt god bit mat och prata med varandera som människor gjort i tusentals år… Och jag fick mig en fantastiskt god wokad biff med jordnötssås med mycket goda grönsaker. Och ett mycket trevligt snack med Håkan.

När jag passerade förbi hemma hos Håkan innan vi gick ut fick jag hälsa på en tjej som var på besök hemma hos honom och Sofia. Hon heter Nina, kallar sig Nina Don, och har en strålande sångkarriär på gång i USA. En påtagligt karismatisk och förtjusande trevlig tjej som gav ett mycket ödmjukt och vänligt intryck. När jag nu lyssnat på henne på MySpace (jo det har sina fördelar med den företeelsen som också känns mycket mindre ”stressig” än FaceBook) blev jag verkligen imponerad. Hon sjunger helt underbart. Det är lättsmält och behaglig pop. Fint. 
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=118215659

Under middagen berättade Håkan om att legendarer som Burt Bacharach och Carol King var intresserade av att hjälpa Nina med låtar. UGH… Jag höll på att falla av stolen. Det är stort. Helt fantastiskt. Ja det är bara att önska Nina lycka till. Det kommer helt säkert att gå utmärkt bra!

Efter middagen åkte vi för att se en ”DJ-legendar”. Det har tagit 10 år av tjat från Monday Bars sida att få hit den legendariske dj-gigianten Carl Cox. Han har dock spelat i Sverige förut då han var ett av huvudnamnen på Lollipop-festivalen 1997; därav kopplingen till Håkan och gästlisteplaceringen. Jag skulle ha kallat tillställningen i Tryckeriets stora hangar vid Alvik för en ravefest men det är troligen en oerhört förlegad terminologi. Jag skulle ha kallat musiken för house, men är som sagt inte hemma i terminologin längre. Det var ett massivt tungt monotont skönt dunkande när vi kom in vid 1-tiden just efter att Carl the man himself intagit scenen och mixade och trixade för fullt.

Jag gillar grejen. Jag gillar musiken. Men saknade ett chillout-rum. Och det blir för mycket och för monotont för mig i längden. Jag är för gammal för den här typen av evenemang helt enkelt tror jag. Jag skulle heller aldrig ha betalt 350 spänn för detta. Efter 10 minuter var både Håkan och jag utmattade och klev ut igen i den friska klara och kalla septembernatten.

I efterhand måste jag erkänna att jag alla gånger skulle ha föredragit 10 minuter med Nina Don och 10 sekunder med Carl Cox. Ett ålderstecken? No offence Carl!  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: