Arkiv för oktober, 2007

Med Zzaj och té i tisdagssoffan

Posted in Hyllningar, musik, Vardagligt with tags , , on 30 oktober, 2007 by japetus

Det är alldeles sammetsmörkt ute. Höst. Fuktigt. Ljusen är tända över hela stan, men det här är troligen den mörkaste tiden på året, några dagar innan Allhelgonahelgen och några veckor innan julskyltningen kommer igång. Lövhalkan är tillbaka och bromsar åter tunnelbanetågen, men jag har lyckats ta mig hem i anständig tid och till och med fått en sittplats så jag kunde sitta ned och läsa vidare. Mysigt. Vad jag läser? Jo Robert Harris igen, nu ”Enigma” som för övrigt blev film 2001 med Kate Winslet. Mer om det i en senare blogg.

Det här är en mysig kväll hemma, allt känns som det ska. Några tända ljus står på bordet, en kopp te intill. I soffan har jag plockat fram två mysfiltar för vintersäsongen. En trappa ned hör jag Helges tv på högsta volym. Det är sporten. Ibland tänker jag på hur mycket jag kommer sakna det den dag han inte finns kvar där nere längre och bullrar med sin tv. Vid 91 års ålder finns ju inte längre någon egentlig planeringshorisont. Det kan ta slut närsomhelst. (Ungefär som om det inte kan det när man är 39?!) Tidigare ikväll har jag ätit gott med Herman på Hermans, Fjällgatan. Jag är mätt och belåten. Det var fint. Men nu är jag hemma igen och jag lyssnar på underbar musik.

zzaj32.jpg

Det är Zzaj och deras andra platta ”Scirocco” från 1989 som jag lyssnar på. Det här är musik som från första till sista vinylspår verkligen känns alldeles fullständigt genommysig. Skälen är många. Zzajs musik är pavlovskt inmyst med te under filtar i snart två decennier.  Det finns ingen logisk förklaring till att det skulle vara höstmusik, men av nån anledning känns det så för mig. Första gången jag hörde Zzaj var det vår,  i april 1987 när jag vaknade upp en söndagmorgon i en kompis sommarstuga utanför Nyköping. Det var nåt sorts inofficiellt inledande av vårens studentfirande och jag var trött av flera anledningar. Där liggande i den för korta soffa som varit min säng den natten fick jag första gången höra hennes röst – Anna Nederdal. Zzajs förtjusande skönsjungande sångerska.

Några dagar senare stod jag där med singeln ”Tänker på dig” i min hand och bara stirrade; Anna är vacker som en dag, sötare än socker, och hennes röst är len och mjuk som honung. Det var balsam för själen och kärlek uppstod vid första lyssningen. Det var coolt, sofistikerat och stilfullt. Mycket smakfullt. Det var verkligen rätt musik vid rätt tillfälle för mig. Det här kändes litet som Sade på svenska och ett steg närmare nån sorts mytisk vuxnare värld. Sade och Anna Nederdal var förresten det vackraste jag och vännen Herman kunde tänka oss vid denna tid 1987 som 19-åringar. I princip är det knappast nåt som förändrats på de 20 år som gått. Kanske var det så att 1987 var precis när jag började bli vuxen?  Jag träffade då så slutligen efter tusen bedrövelser och besvikelser min första flickvän och Zzaj var nåt vi ofta lyssnade på. De mysvarma minnena är många också tack vare detta.

Det här, slutet av 80-talet, var en fantastiskt spännande tid i mitt liv (det med!). Jag fick lära mig hantera frihet under ansvar för första gången när jag pluggade på Universitetet. Ärligt talat funkade det inte så bra i traditionell mening, dvs jag fixade betydligt fler nya plattor än vad jag fixade högskolepoäng. Stockholms skivbörsar kunde jag som min egen ficka och Stockholms klubbscen var mycket livlig och det hände inte sällan att jag var ute ett par, tre gånger i veckan på konserter och klubbar. Mest på Ritz förstås. Men även på mindre kända och mer tillfälliga etablissement som Cosmo och Blitz och allt vad de nu hette. Det här var på den tiden då Eric Gadd fortfarande sjöng på svenska och inte blivit så väldigt seriös och tillknäppt. Jodå, Eric Gadd blev bra på engelska och är alldeles väldigt bra fortfarande, bara det att det kändes så mycket mer lekfullt vid den här tiden. Anna Nederdal och Titiyo körar också på denna Gadds platta från 1989.

Och ikväll sitter jag i min tisdagssoffa invirad i mysfiltarna med Zzaj, té och tända ljus. Det här är ett helt fullständigt tidlöst lyxigt avstressande tillstånd som kan uppnås vid speciella tillfällen då Anna Nederdals sammetsmjuka balsamröst fyller mitt rum med harmoni och all stress i världen är ljusår borta. Tack Anna för denna och alla de övriga stunder när din musik varit ett soundtrack till mitt liv! Det älskar jag dig för!

Rundar av med en fin liveupptagning från november 1988 med Zzaj och Anna Nederdal, ”Om och om igen”. Vi har systrarna Schultz i kören, både Irma och Idde, så allt är som jag helst vill att det ska vara. Nu står tiden stilla. Så här sitter jag säkert fortfarande om 40 år. Tar en klunk Special China Blend från Sibyllans Kaffe och Téhandel och njuter i fulla drag av musiken.

Jag puffar även gärna i sammanhanget för en alldeles särdeles fin platta som förtjänar mycket mer uppmärksamhet än den pga oturliga omständigheter kring lanseringen fick när den kom 1995 – Anna Nederdals och Max Schultz’ ack så smakfulla självbetitlade platta. En stämningsfullt vacker musikalisk skapelse med underbar singer-songwriter-känsla långt, långt innan begreppet blev närmast uttjatat.

Vill du lyssna på den så besök gärna Annas MySpace-sida med musik från denna orättvist okända pärla från 1995:
http://www.myspace.com/annanederdal


Och här är den smakfulla videon till vackra ”Slow city night”, ett av spåren från Annas och Max’ platta.

Och så är det bara att hoppas att Anna känner sig inspirerad att återvända till micken igen. Det är vi många som skulle bli glada om hon valde att göra!

– – –

Och det gjorde hon till slut… Läs gärna om fortsättningen här:
https://japetus.wordpress.com/2011/01/12/zzaj-slapper-samlingsskiva-i-mars-med-nytt-material/

HBOs ”Rome”, andra säsongen, en skattkammare där Markus Antonius glimmar mest

Posted in Film, Historia on 29 oktober, 2007 by japetus

Med mig hem från USA hade jag bl a andra säsongen av HBOs högkvalitativa tv-serie ”Rome”. Jag har nu under några höstruskiga kvällar haft det mycket stora nöjet att se alla tio avsnitten, vilken lyx att kunna avnjuta en serie på detta vis. Istället för att behöva vänta 10 veckor och helt säkert missa några avsnitt…

Serien utspelar sig under en mycket dramatisk och, tack vare främst Ciceros och Caesars kvalämnade skrifter, mycket väl dokumenterad tid i Roms historia. Det handlar om maktkampen i Rom och den gamla republikens dramatiska övergång till kejsardöme. ”Rome” berättar historien från det att Caesar slutgiltigt besegrat Vercingetorix’ galler och inleder sitt uppror genom att gå över Rubicon 49 f Kr till det att hans adopterade son Octavianus slutgiltigt besegrar Markus Antonius vid Actium 32 f Kr. Octavianus blir Augustus och den förste kejsaren i Rom år 30 f Kr.

Men vägen dit, dessa 20 år, är lång och milt sagt mycket blodig och intrigfylld. Detta är vad Romes regissörer dragit full nytta av. Och de har ett mycket fascinerande persongalleri till buds. Alla de stora historiska personerna från detta skeende är med i filmen: Caesar, Brutus, Pompejus, Markus Antonius, Cicero, Cato… Men filmens huvudpersoner, vilka dras in i de storpolitiska intrigerna, är de två vapenbröderna legionären Titus Pullo och hans centurion Lucius Vorenus från Caesars 13:e Legion i Gallien. Det fantastiska är att dessa två personer verkligen funnits, att de också är i princip de enda ”vanliga människor” som omnämns i det historiska källmaterialet från denna tid.


Titus Pullo och Lucius Vorenus

Många, många är deras bravader, glädjeämnen och tragedier i krig och kärlek. I en oerhört dramatisk och brutal actionscen värdig Ridley Scotts ”Gladiator” kan vi här se hur de återförenas efter att ha blivit rejält osams. Men när Pullo hånas och mot omöjliga odds tvingas kämpa ensam på arenan kan Vorenus till slut, förstås, inte göra annat än att kasta sig in i striden för att försöka frälsa sin gamle vapenbroder…

Jag upplever att Rome på ett väldigt fint, humoristiskt och historiskt riktigt sett skildar Vorenus och Pullos liv i denna våldsamma och dramatiska tid. Serien är många gånger oerhört gripande och medryckande och jag är väldigt nöjd med att ha skaffat båda boxarna och kunnat se den i sin helhet. Den är stark. Kevin McKidd och Ray Stevenson är också mycket övertygande som Vorenus och Pullo.

Men den person som i mitt tycke imponerar mest i andra säsongen är Markus Antonius som spelas med stor bravur och skärpa av engelsmannen James Purefoy. Om första säsongen var Caesars/Ciarán Hinds’ så är den andra Markus Antonius’. Fräck, handlingskraftig, levnadsglad kvinnokarl, arrogant och charmig bufflar han sig fram som en ångvält i den romerska politiken. Han är helt säkert en tacksam roll att spela och skulle ”Rome” varit en svensk produktion skulle rollen utan tvivel varit vikt för allas vår Mikael ”Persbrand” Persbrand. Nu är det en internationell produktion och James Purefoy gör det med den äran.


Markus Antonius

Hur det går i historien är ju ingen hemlighet. Detta är ju verkligen historia sedan mer än 2 000 år. Och jag tycker att de i serien verkligen lyckas fånga människorna i de stora ögonblicken.  På slutet t ex finns en väldigt fin och gripande scen med
Lucius Vorenus och Markus Antonius.

Den blint plikttrogne Vorenus har stannat vid sin ”husbonde” Markus Antonius sida till det allra sista bittra slutet. Många triumfer har Antonius upplevt, men slutet han möter är djupt tragiskt. Efter förlusten vid Actium har han flytt tillbaka till Egypten och palatset i Alexandria; Octavianus har tagit hem spelet men Antonius försöker fly sanningen tillsammans med sin älskarinna Cleopatra i ett rus av droger, alkohol och orgier. Grundtonen, grundkänslan, här är litet den samma som i ”Undergången”, filmen om Hitlers sista dagar i bunkern i Berlin.

I fråga om ”Doom & gloom”-stämning kan nästan palatset i Alexandria augusti år 3o f Kr tävla med Führer-bunkern i Berlin april 1945. I ett läge när i princip alla övergivit förloraren Markus Antonius finns hans närmaste man Vorenus fortfarande kvar vid hans sida. Det är den sista natten innan det oundvikliga självmordet och de två männen, trots åtskillnad av börd, Vorenus som är mannen av folket och Antonius som är den världskände adelsmannen, härföraren och ledaren, super ihop och talar ut om det som varit. De har trots allt känt varandra och så att säga, jobbat ihop, i dryga 20 år.

Vi ser här ett kort avsnitt ur deras sista samtal. Det är en stark scen när de två männen talar om livet och döden. ”Do you believe there is an afterlife?”. Den övermåttan kaxige Markus Antonius tvingas nu ödmjukas inför insikten att spelet slutligen är över. Det är en stark scen där båda skådespelarna gör mycket bra ifrån sig. Detta är ett kort avsnitt av den.

Jag kan verkligen rekommendera ”Rome”, i synnerhet om du är det minsta intresserad av historia. Serien är en makalös fest för ögat fylld av fantastiska kostymer, överdådiga scenerier, levandegjorda historiska miljöer, dekorer och färgstarka personligheter. Det är flera väldigt fint gestaltade kärleksrelationer som egentligen bär upp nerven och pulsen i handlingen. Caesar – Servilia, Markus Antonius – Atia, Lucius Vorenus – Niobe och så till slut det klassiska kärleksparet Markus Antonius – Cleopatra. Det finns också verkligen flera mycket starka kvinnoporträtt i serien, främst Atia, Servilia och Cleopatra. För ”Rome” är ingen ”krigsfilm” i sig; visserligen fäktas det utan tvivel då och då, men tyngdpunkten ligger hela tiden på de mänskliga relationerna, i kärlek och fiendskap. Missa den inte!

http://www.hbo.com/rome/

Ni roar mig! Reeperbahn återutger rubbet

Posted in Hyllningar, musik, Poesi with tags , , , , , , , , , , , , on 26 oktober, 2007 by japetus

Ja fortfarande i allra högsta grad. Nu har ni åter gjort mig väldigt glad!

Dessa nyheter är mycket, mycket goda. Reeperbahn har, liksom branschkollegorna Lustans Lakejer för ett år sedan, bestämt sig för att återutge hela sin skivkatalog på CD – med förstärkning av extraspår och en live-DVD! Återutgivningen av Reeperbahns samlade produktion kommer nu i november.

Herrarna ger ut samtliga originalalbum med över 17 tidigare outgivna extraspår PLUS en hel DVD med alla liveframträdanden som gjordes på SVT mellan 1980 o 1983! ”Samlade Singlar” kommer nu för första gången på CD med många extraspår. Tajmingen är smart för detta lär bli en mycket uppskattad julklapp för alla de många fans som fortfarande anser att Reeperbahn är ett av Sveriges bästa band någonsin. Och så tycker jag.

Jag är fortfarande väldigt förtjust i Reeperbahn, deras musik och texter har funnits med mig i mitt liv så länge att det blivit som en tatuering i själen. Det är djupt personligt hur de berört och berör mig. Det är inte bara att jag under 80-talet närmast tillhörde kategorin ”fanatiska Reeperbahn fans” (att vara på plats framför stora scenen i Hultsfred augusti 86 med en jättebanderoll med Peep-Show loggan var lika självklart som efterlängtat för mig som tyvärr inte haft möjlighet att se dem tidigare)  som är anmärkningsvärt, utan det faktum att jag fortfarande lyssnar på dem ganska ofta och har stort utbyte av det. Reeperbahn är för mig Sveriges mest betydelsefulla och bästa rockband någonsin. Så fick jag det sagt.

reeperbahn.jpg

Reeperbahn, 1979
Venuspassagen ,1981
Samlade Singlar, 1982
Peep-Show, 1983
Intriger, 1983

Jag läser namnen igen och tittar på skivomslagen ovan. Det ser smakfullt ut. Det vattnas i munnen. Jag har verkligen inte tröttnat på dem än, eller ändrat uppfattning; Reeperbahn känns fortfarande helt unika. De sparsmakat poetiska texterna, den egenartade musiken, den drivande basen, de följsamma trummorna, de mjuka snygga gitarrerna, den drömmande känslan. De utvecklades från pubrock till postpunk och vilken resa det var! Jag älskar Reeperbahn nu och alltid och det känns därför väldigt rätt att puffa för deras plattor nu när samlingsboxen snart släpps! Det var och är en alldeles särskild känsla att lyssna på deras musik. Vi ska se om jag kan fånga den i ord här och nu?

Första Reeperbahn-plattan är ingen favorit för mig, utan att för den skull vara dålig. Bandet bildades i Vaxholm i slutet av 70-talet och lät från början ganska mycket som en slags mix av pubrock med starka Rolling Stones-influenser. På andra plattan “Venuspassagen” har det hänt nåt. Nu börjar de sticka ut och basisten Dan Sundquist (sedermera Sveriges störste musikproducent) och gitarristen Olle Ljungström delar broderligt på sång och låtskrivande. Läste i en annan bloggad recension där nån skrev att det var litet tråkigt, att ”Venuspassagen” var tråkig… Hmmm… Då har man inte lyssnat på låtar som ”Hjälte”, ”Förnedringen” och titelspåret. Nej tråkigt var det inte. Det var nog så annorlunda och bitvis provocerande texter, utan att för den skull följa Ebba Gröns punkmall. Nej Reeperbahn gör sin egen, mindre publikfriande grej redan här. Det börjar likna postpunk…


Reeperbahn: ”Venuspassagen”, 1981

Kanske är det för att det som skulle komma sedan var så alldeles överjordiskt bra som de första skivorna på nåt sätt kommit i kläm? Sommaren 1982 lämnar Sundquist bandet och ersätts av en av 80-talets rock-Sveriges mest mytomspunna personer, basisten Peter ”Ivarss” Ivarsson som tidigare spelat med Henrik Venants TT-Reuter och Underjordiska Lyxorkestern.  Ivarss kunde spela bas som ingen annan kunde då – och inte f-n har jag hört nån senare spela på det sättet heller. Han spelade melodier på basen och det mullrade på ett karaktäristiskt grymt vis.  (Inom parentes kan jag nämna att det är hösten 1982 som Reeperbahn gör vad de för den bredare allmänheten möjligen är mest kända för, inhoppet i ”G” som det fascistoida rockbandet ”Nürnberg 47”. En kraftigt osympatisk roll som krävde mycket mod. Samtidigt som det så tydligt framstår nu efteråt att musiken de gör är riktigt, riktigt bra!).

Hösten 1982 jobbar Reeperbahn med det som ska bli deras mästerverk, plattan ”Peep-Show”. Med i bandet vid den här tiden är förutom Olle Ljungström (sång, gitarr) även Eddie Sjöberg (sologitarr), Jan Kyhle (synthar, valthorn och kör), Peter Korhonen (trummor) och så Peter Ivarss (bas). Ja min upplevelse är verkligen att man på ”Peep-Show når en kreativ topp på denna sin fjärde platta, även om åter en del tycker att de var ännu bättre tidigare medan Danne Sundquist fortfarande var kvar i bandet. Men det var väl litet som med Beatles där Olle Ljungström/John Lennon till slut inte kunde finnas i samma band som Danne Sundquist/Paul McCartney. Lyckligtvis har dock Olle Ljungström inte blivit skjuten utan har kunnat fortsätta göra fantastisk musik under en mycket framgångsrik solokarriär på 90-talet. Vi får väl se om Dan Sundquist blir adlad snart för sina insatser inom musiken…???

Men åter till Peep Show! Reeperbahn var trots sin rutin fortfarande ett mycket ungt och hungrigt band, ”21-års rock” som bandet själv kallade plattan i en intervju när det begav sig. Bandet var oerhört tight, rytmsektionen vågar jag påstå var den absolut bästa i landet vid den här tiden med Peter Korhonen på trummor och Peter Ivarss på bas. Vilket grymt sväng! De var båda oerhört drivna och melodierna ligger därför ofta i basen och trummorna, ja det gäller de flesta av låtarna på plattan. Janne Kyhles körer och framförallt valthorn (!) lägger drömska och mystiska harmonier till melodierna. Eddie Sjöbergs litet sparsmakat smakfulla gitarr finns hela tiden med och broderar oftare ut melodierna än leder dem.

Det finns en hemlighetsfull kvalitet i plattan som jag tror är en stor del av förklaringen till varför jag älskar den så.  Det är så vackert, elegant och snyggt producerat. Plattan mixades i klassiska Air-studion i London och visst är soundet oerhört luftigt. Och det här är väl just så mycket postpunk som vi nånsin fick i Sverige!

Reeperbahn Peep Show
”Peep-Show”, 1983; här det ursprungliga LP-omslaget!

Men det är inte bara musiken som sticker ut. Texterna har den poetiskt sparsmakade kvalitet som endast Olle Ljungström kan få till i sina bästa stunder. Här blommade Ljungström ut helt, fullt och totalt som låtskrivare och textförfattare; han är helt enkelt genialisk. Varje låt på ”Peep-Show kan läsas som poesi, ren, koncentrerad sådan. Hade Olles texter varit ett grundämne skulle det varit uran, så hög är densiteten, tätheten i orden. Det är verkligen ett kvalitetsmått att se hur mycket han uttrycker med så få ord. Det är oerhört intensivt och vackert.

”Aforismer i marginalen
På vift i dagarnas skum…”

Är några rader ur låten ”Turister” som är ett typiskt exempel på Ljungströms kraftfulla poetiska språk.

”Inget händer idag
Inget hände igår
Om det är något som känns
så vill jag ha mer…”

Och dessa uppgivna rader ur ”Älskling du är som en pistol” bränner fortfarande till. Ska jag sammanfatta känslan i mina tonår med några rader från den tiden så är detta närmast på pricken. Och det var nog därför jag föll så totalt för plattan när jag var 16-17. Olle Ljungströms texter gick rätt in i mitt frustrerade tonårshjärta. Dessa klassiska rader ur ”Peep Show” sätter också fingret mitt i prick när de beskriver min frustrerade tonårsupplevelse:

”Avstånd förstärker kärlek,
precis vad som hände nyss
därför vill jag aldrig veta
hur smakar en kyss…”

Liksom dessa de allra mest klassiska orden ur låten:

”Inte är min tillvaro mörk,
jag har mitt sexliv på burk…”

Det var helt säkert många fundersamma tonårskillar i det här landet som föll för detta. Och nya generationer kommer till. Detta är tidlöst. Det är den här känslan av att känna sig annorlunda och kanske i kraft av den här musiken ändå känna sig ok, känna att det finns nån annan som är annorlunda som jag. Att det finns nån som förstår. Det satte Olle fingret på. Peep Show är full av sådana vackra citat och mystiska stämningar och harmonier. ”En okänd plats” är ett bra exempel på den ljudbild jag tänker på. När bandet fullkomligt exploderar i mullrande, maffiga, orientaliska, poetiska ”Marrakesh” är det fortfarande gåshud för mig, särskilt när jag drar på hemma i min överdimensionerade stereo modell 2007. Det är ett väldigt tryck i den låten. Och det är en platta som fortfarande håller; den har verkligen åldrats med värdighet.


Reeperbahn vid tiden då Peep-Show släpptes, 7 februari 1983 i tv-programmet Casablanca på SvT

Och avslutande spåret ”Tidsfrist” är den bästa och vackraste existentiella svenska rocklåt på temat ”att ha och inte ha” jag någonsin hört. Den här låten transformerar mig alltid till en högre energinivå när jag hör den. Det känns så starkt, så starkt… Melodin rör sig upp och ned, ödesmättad, liksom virvlar och mullrar, driven av Ivarss bas och Korhonens trummor, smyckad av Sjöbergs här ovanligt kraftfulla gitarr långt fram i ljudbilden. Olle Ljungström sjunger, pratar och skriker ut sina känslor. Det är ett 2 minuter och 45 sekunder långt utbrott av dynamisk genialiskt ungdomlig musikalisk urkraft. När det sista akustiska gitarrackordet klingar ut är det ett mycket värdigt slut på en gudabenådad rockplatta och mästerverk i sin genre.

Ljungströms poetiskt sparsmakade text är jag så gränslöst förälskad i att jag citerar den i sin helhet:

”Du har bett mig
att tänka efter
Du har bett mig
att veta bättre
När jag glömt min fråga
och bara minns ditt svar
Du äter tid
ur min hand

Jag har fått allt
och du inget
Jag har jagat
och jagats
Jag tar frister
och leker med din tid
Sånt är oftast
väldigt enkelt

Jag har dig i min famn
och jag vet att det är nu”

Och tidsfristen blev tyvärr inte så lång. För resten är som de säger, historia. Den totala magi som i sina bästa stunder tycktes upphäva alla kända musikaliska tyngdlagar och som var Reeperbahn hösten 1982 och våren 1983 fick inte förbli. Något fruktansvärt hände. Något som också bidragit till mytbildningen kring bandet vid den här tiden. Peter Ivarss omkom under oklara omständigheter tidigt i september 1983 och det är än idag omdiskuterat om det var självmord eller en olyckshändelse. Janne Kyhle och Peter Korhonen lämnade bandet. Ivarss tragiska död, vid 23 års ålder, verkar än idag vara ett obearbetat, illa läkt själsligt sår för de inblandade, ett mysterium och ett svart hål.

Och mysteriet sluter sig kring Reeperbahn och dess gudabenådade postpunk anno 1983. Hösten kommer och med den ett nytt band och ett nytt sound. Reeperbahn var förändrat och även om sista plattan ”Intriger” också är fantastisk och har sina höjdpunkter måste jag placera den under ”Peep-Show”. Men det är också bara i jämförelse med detta mästerverk som ”Intriger” kommer i skuggan. Jag ska skriva om Intriger i en senare blogg. Det är den också värd. ”Små druvor” på denna platta är kanske en av de mest kända av Reeperbahns låtar och det kan vara intressant att berätta att det är trummisen Fred Asp, sedermera Imperiets trummis, som skrivit den. Det är en sagolikt vacker och drömsk skapelse.


Intriger”, 1983; med Denise Grünsteins vackra foto av Dramatenskådespelerskan Kristina Törnqvist

Men just nu vill jag puffa för det remarkabla faktum att Reeperbahn återutger HELA sin skivkatalog på CD. Det är stort och mycket efterlängtat.  T A C K  Reeperbahn för detta odödliga bidrag till den svenska musikhistorien och för alla de ögonblick då er musik varit ett soundtrack till mitt liv! Ni regerar!

Fortsättning följde, läs här om sista plattan ”Intriger”, om hur postpunk blev popfunk, bandets sista år och upplösning:
https://japetus.wordpress.com/2012/03/18/reeperbahn-intriger-fran-postpunk-till-popfunk/

På kontrafaktisk promenad i Albert Speers Berlin

Posted in Fundersamt, Historia, Litteratur, musik, Resa with tags , , , , , , on 21 oktober, 2007 by japetus

Berlin! German Wings och Air Berlin annonserar som aldrig förr om billiga flygresor till Berlin, Stockholms offentliga reklamytor verkar belamrade med denna reklam. Det är en intensiv marknadsföringskampanj som pågår. Jag tycker också det verkar som att den är framgångsrik för många vänner och bekanta berättar om hur trevligt och intressant det var att besöka Berlin.

Och själv har jag märkligt nog inte varit där än. Det är den enda av Europas riktiga storstäder som jag ännu inte sett och upplevt. Men det var nära att jag tog mig till Berlin redan i slutet av 80-talet och synd var det att det inte blev av redan då. Då hade jag ju fått uppleva det gamla Västberlin. Ett faktum jag växte upp med till 21 års ålder och som jag trodde skulle vara permanent, men som lyckligtvis visade sig vara en drygt 40-årig historisk parentes. Men den kändes helt säkert som en evighet för de miljoner som under dessa år förtrycktes av denna diktatur. Jag tänker på filmen ”De andras liv” som på ett ypperligt sätt skildrade förhållandena i det sjukt perversa ”angiveri-avlyssneri-samhälle” som var Östtyskland.

Berlin… Denna mytomspunna stad. Det gamla Preussens stolta huvudstad, den wilhelminska epokens övermod inför första världskriget, mellankrigstidens Weimar-republik och dekadensen i ”Cabaré”, Hitler och nazismens huvudstad, Albert Speers storslagna arkitektoniska utopier, kalla kriget och den delade staden, Berlinmuren, David Bowie, Iggy Pop och Brian Eno i Västberlin på 70-talet, Fassbinders och Wim Wenders filmer… Berlin är verkligen mytomspunnet.

Det är föga förvånande att våra dekadenta aspiranter Lustans Lakejer 1983 valde att krydda med motiv från Berlin i ett av sina mest melodramatiska mästerverk, ”En kyss för varje tår”:

”Berlin, det kunde va en vacker stad.
Berlin, det kunde va en vacker dag.
Men Berlin, din mur har fläckats utav blod,
liksom gatorna där pojkar slogs,
som män innan dom dog…”

Men muren revs, Östtyskland föll samman som det ruttna samhällsbygge det var, Tyskland enades och Berlin blev åter Tysklands huvudstad. Det kändes som en fullständig utopi fortfarande 1983, men blev underbar verklighet 1989-1990. Och jag har verkligen både sett mycket av och läst mycket om Berlin, både fack- och skönlitteratur. Kartbilden är, inte minst sedan läsningen av Antony Beevors ”Berlin the downfall 1945”, mycket bekant, så det känns nästan som om jag redan varit där. Men jag har inte varit det. Än…

Berlin är inte bara mytomspunnet tack vare eller på grund av sin faktiska historia. Berlin är också mytomspunnet på grund av sin kontrafaktiska historia, ja det som kund ha varit. Det som kunde ha blivit, men det som lyckligtvis aldrig blev och det är egentligen denna fascinerande historia jag tänkt berätta om idag.

Enligt Wikipedia:
Kontrafaktisk, (Ungefär: som motsäger fakta) vetenskaplig benämning på det mera folkliga uttrycket ”om inte om hade varit”.

Ja egentligen kan man säga att den östtyska mardrömmen var något av vad som skulle ha blivit om Hitlers Tredje Rike skulle fått fortsätta regera i Tyskland mer än de 12 år de fick. Lyckligtvis blev det ju aldrig några tusen år… Om Hitler och hans favoritarkitekt Albert Speer fått förverkliga sina långt gångna planer för Berlin. Ja… Då skulle Berlin ha blivit en stad dominerad av en arkitektur av sällan skådat slag, av oproportionerligt gigantiska dimensioner. En megalomanins arkitektur, en orgie i klassiska influenser uppblåsta in absurdum likt en arkitekturens ”belgian blue”.

Berlin skulle bli Germania. Ritningarna var klara redan just när andra världskriget började 1939, miniatyrmodellerna fanns där redan till Hitlers förnöjelse. Det var en modell helt i vitt (ni ser ovan Speer böjd över sina modeller) av en ombyggd stadskärna dominerad av den 123 meter breda och 5,6 km långa ”Siegesallée”, nord-syd axeln, som ledde fram till och genom en 130 meter hög triumfbåge hela vägen fram till floden Spree och den gigantiska kupolbyggnaden ”Grosse Halle”. Det var en rejäl promenad från gamla Anhalter Bahnhof till Spreebogen där Grosse Halle skulle ligga, platsen där partiet skulle ha sina inomhusmöten för enorma folkskaror. Den hallen var i sanning stor, ett vidunderligt bygge. Det var en jättekupol som skulle bli 300 meter hög och skulle rymma 180 000 personer; en GLOBERNAS glob som skulle få Globen i Stockholm att framstå som en pingisboll. De klassiska grekisk-romerska influenserna framgår tydligt på fotot av modellen nedan.

På den nedre bilden kan du se en jämförelse mellan ”Grosse Halle”, riksdagshuset i Berlin och Brandenburger Tor som är den minsta av de tre byggnaderna på bilden och då framgår det tydligt hur enorm denna kupol var. Riksdagshuset i Berlin är verkligen i sig en stor och imponerande byggnad. Grosse Halle var en byggnad med fullständigt vansinniga dimensioner. Det har spekulerats i att denna byggnad till och med skulle ha haft sitt eget klimat. Att 180 000 människors utandningsluft skulle ha skapat vattenånga nog för en egen atmosfär och ett eget duggregn. Tanken svindlar…

Som följeslagare på min kontrafaktiska promenad har jag en mycket välskriven thriller som är en bok som är så bra att jag  läser om den då och då. Robert Harris bästsäljande bok ”Fatherland” från 1992 är den bästa kontrafaktiska historieskilding jag någonsin läst eller hört talas om. Boken blev film med Rutger Hauer och Miranda Richardson 1994. Tyvärr finns den av någon anledning bara på VHS. Det här är näst Blade Runner från 1982 det bästa Rutger Hauer gjort. Ja jag vet att han fått mycket skäll och fått heta b-skådis men här i Fatherland är han åter riktigt bra och övertygande i sin rolltolkning.

Fatherland” är alltså något så ovanligt som en thriller som utspelar sig år 1964 i ett Europa där Nazityskland vunnit andra världskriget. Från sommaren 1942 och framåt har Harris i ”Fatherland” ändrat historien och låtit saker och ting gå Hitlers väg, sommaroffensiven 1942 mot Stalingrad och Kaukasus oljefält har blivit en tysk seger; sedan har Harris dragit fullständigt övertygande och fasansfulla konsekvenser av detta i sin berättelse. 1964 är världen låst i ett kallt krig mellan USA och Tyskland, där vi i verkligheten hade USA och Sovjet. Men parallellerna är många. Det är oerhört fascinerande att ta del av den ångestfulla dystopiska värld som boken skildrar. Harris är oerhört väl påläst och har återskapat ett mörkt, massivt, hotfullt Berlin i ett dito Europa, underkuvat av Tyskland.

Hitler har skapat sitt eget EU av underkuvade stater, där bl a Sverige ingår. Tyska är andraspråk i hela Europa och Albert Speers megalomaniska arkitektoniska drömmar har fått fritt spelrum och Berlin har nu blivit det gigantiska byggenas stad i vit italiensk marmor och svensk röd granit… Det är en korrumperad värld full av ett totalitärt samhälles alla avigsidor. Som ett Östtyskland och ett Sovjet, men med sina egen vidriga nazistiska antisemitiska twitch.

Detta är dock utan tvivel en i många avseenden mycket väl skriven berättelse. Miljöbeskrivningarna av framför allt Berlin är exceptionellt väl återgivna och suggestiva. Trots att boken beskriver ett fiktivt Berlin är ändå stora delar av miljöerna aktuella och autentiska. Harris är mycket duktig på att skapa stämningar genom att jobba med noggrant beskrivna miljöer, natur och arkitektur. Man får verkligen en känsla av att vara ”med och där”. Jag roade mig med att ha en karta över Berlin till hands när jag läste boken och är mycket imponerad av detaljrikedomen i berättelsen. Boken är oerhört välresearchad även i detta avseende.

Då jag inte är någon van deckarläsare har jag inga invändningar mot ev stereotypa inslag i persongalleriet. Visst, huvudpersonen, Rutger Hauer, KRIPO Sturmbannführer March, är den traditionelle frånskilde polisen som jobbar långt mer än han borde, men han är också en sympatiskt skildrad SS-tjänsteman som börjat tvivla på vad han egentligen håller på med. Han håller på att avslöja den fasansfulla förbrytarregim han aningslöst tjänar:

What do you do” he said, ‘if you devote your life to discovering criminals, and it gradually occurs to you that the real criminals are the people you work for? What do you do when everyone tells you not to worry, you can’t do anything about it, it was a long time ago?
She was looking at him in a different way. ‘I suppose you go crazy.’
‘Or worse. Sane
.”


Trailern till filmversionen av ”Fatherland”

Men min bestående bild från Berlin är lyckligtvis inte någon kontrafaktisk mastodontisk sådan, nej det är en bedövande vacker bild från filmens värld. Det är en bild jag hämtat från Wim Wenders underbara ”Fjärran så nära!” från 1993. U2 var en av de artister som bidrog med musik till filmen och låten ”Stay (Far away so close!)” är en av dem. Ett litet mästerverk i sig och en låt som fortfarande sitter på min 10 i topplista över mest älskade låtar. Den betyder så mycket för mig.

Och den där bilden då!? Jo jag tänker på den vackra bilden från filmens början. Det är när vi ser ängeln Cassiel som står uppe på Segergudinnans, ”Siegessäules”, axel mitt inne i Berlins Tiergarten. Han lyssnar och hör människorna i den stora staden. Men han kan inte förstå dem. Hans nyfikenhet får honom att göra valet att kliva ned och bli en vanlig dödlig. En vanlig dödlig människa i Berlins mångmiljonvimmel. Det är vackert och mycket poetiskt. Tag en titt på U2s vackra video så förstår ni vad jag menar. Det är en fin avrundning på denna bitvis fasansfulla kontrafaktiska promenad genom Berlin…


Den vackra panorerande sekvensen med ängeln Cassiel på Siegessäule är 1:50 in i videon.

”Three o’clock in the morning
It’s quiet and there’s no one around
Just the bang and the clatter
as an angel runs to ground

Just the bang
and the clatter
As an angel
hits the ground…”

 

The land of SUVs and honey – part 2

Posted in Bilar, Natur och årstider, Personlig kommentar, Resa on 20 oktober, 2007 by japetus

Det första som slog mig  när jag landat på Denver International Airport är hur vidunderligt stor prärien är. Den sträcker sig pannkaksplatt så lågt ögat kan nå åt öster. Eftersom vi flög in nästan rakt norrifrån hade vi efter Canadas frusna tundror passerat över North Dakota, South Dakota, Nebraska och sedan Colorado; ett gigantiskt lapptäcke i skiftande beiga och svagt gröna nyanser var vad jag såg från himlen. I Lasse Hallströms film ”Gilbert Grape” hade jag fått en känsla för hur platt prärien verkligen är, men att komma ned på Denvers flygplats innebar verkligen att konfronteras med begreppet oändlighet. Prärien verkade oändlig. Och platt. Det andra jag tänkte på var att flygplatsen såg ut som en tältstad med många stora cirkustält tillsammans.

När jag väl kom ut ur flygplatsen kunde jag titta västerut. Det var då jag fick se Denvers skyline några mil västerut och ytterligare någon mil bakom dem som en lång obruten majestätisk taggig nordsydlig linje så långt ögat kunde se – Klippiga Bergen. ”Rocky Mountain high…”;  jag kunde konstatera att John Denver inte var ”full of shit”, vilket Jim Carreys och Jeff Daniels korkade karaktärer i ”Dumb and dumber” påstår när de åkt åt fel håll och tror att de kommit fram till Klippiga Bergen när de i själva verket åkt österut och nått Appalacherna. Jag var snart på väg åt rätt håll, västerut.

På vägen från flygplatsen förbi Denver och vidare upp mot det lilla samhället i bergen, Evergreen, kunde jag konstatera att SUVarna dominerade och att det fortfarande var sommar här. 21 september och dryga 20 grader Celsius och kraftigt solsken. Enligt uppgift som mycket väl kan ha varit sann skulle Denver-området ha 360 soldagar om året, inte illa. Och det var också min upplevelse under de 15 dagar jag var där.

Det var många, många intryck. Det var många vackra vyer och även en del mindre vackra, men de var verkligen i minoritet. Jag tänkte jag skulle sammanfatta mina intryck genom att beskriva några av de upplevelser och tankar jag hade.  Jag kan till att börja med nu verkligen konstatera att jag besökt USA. Förra gången jag var där var det fråga om några hektiska dygn i New York, Manhattan, på internetanalytikerföretaget Jupiter.com’s konferens i augusti 2000. Den här gången bodde jag i dryga 14 dagar hos min flickvän i det lilla amerikanska samhället Evergreen uppe i Klippiga Bergens utlöpare. En mycket vacker plats och ett mycket tryggt samhälle där folk lämnar dörrarna olåsta på natten och där polisen dyker upp inom 4-5 minuter om man slår 911. Vilket man då i princip aldrig behöver göra eftersom inget farligt händer.

Evergreen är också delvis en nationalpark vilket innebär att man inte får skjuta eller jaga de vilda djuren. Här strövade rådjur (deer) och hjortar (elks) runt i stort antal. De åt upp blommorna i rabatterna, blockerade vägar och golfbanor och visade med eftertryck att detta är deras land och att det fortfarande är de som bestämmer. Här fanns även björnar och bergslejon men jag såg inga sådana under min vistelse.    

Jag hade 494 högupplösta foton med mig hem från resan, men jag kan inte publicera något av dem här eftersom jag fortfarande inte fattat hur man publicerar egna foton på WordPress. Otroligt nog. Pinsamt nog. Det är inte enkelt. Däremot är det enkelt att publicera bilder från nätet, vilket jag konsekvent gör helt utan att kolla rättigheterna. Jag dammar av mina upphovsrättsliga kunskaper från 90-talet och väljer helt sonika att kalla dessa publiceringar för ”enskilt bruk” i ett icke-kommersiellt sammanhang.

Redan första dagen när vi satte oss i den röda Dodge Durangon och körde vidare upp i bergen mot de klassiska skidorterna Breckenridge, Vail och Aspen slogs jag av bergslandskapets skönhet. Det var otroligt vackert. Det var en känsla av ”Brokeback Mountain”, så vackert var det. Nu kunde min flickvän, Wendi, bekräfta att den filmen är inspelad litet längre norrut, i Montana. Men det var samma typ av hisnande landskap.

Vad jag också tänkte på längs med vägen var de gamla gruvsamhällena. De flesta av dem nu övergivna, nu hundra år efter den gruvrusch som kan sägas ha pågått från 1800-talets sista decennier fram till mellankrigstidens depression. Det var mycket suggestivt och litet kusligt; gamla skjul, baracker, gruvorter som sakta rostar in i evigheten. Miljöer som U2 skulle gillat att filma rockvideos till för ”Joshua Tree”-plattan för 20 år sen. Ja säkert miljöer som skulle inspirera många även idag.

För er som ville titta närmare på dessa fascinerande miljöer rekommederas länken nedan varmt! Jag tänker då speciellt på min kompis Petter Eklund som skrivit om våra egna övergivna gruvmiljöer i gamla Bergslagen. Det här var faktiskt litet av samma vara. Mycket vackert, mycket säreget, mycket vemodigt… Kanske nästan litet svenskt bergslagskt vemod. Petter, jag tror du skulle förstå det här.
http://ghost-town-photography.com/colorado_ghost_towns.htm

Jag fascinerades kraftigt av det jag såg längs Interstate 70 på vägen från Evergreen mot Aspen, som låg nästan 3 timmar bilresa inåt bergen. För här anger man ju alla avstånd i tid, något som i sig irriterade mig en aning. För det är ju faktiskt så att avstånd är konstant i kilometer och miles, men högst varierande i tid beroende på vem man åker med… Nu visade sig Wendi vara en förare i kategorin ”gillar att köra snabbt”, bitvis nästan i klass med min gode vän Torulf (och ni som känner honom vet vad det vill säga!), vilket gjorde att det tog knappt tre timmar till Aspen.  

Jag reagerade också på hur uppenbart splittrat USA är i förhållande till sin president. Att George W Bush internationellt kanske är den minst populäre amerikanske presidenten i modern tid är väl ingen nyhet i Sverige. Men det märktes även på många sätt hur impopulär han är i stora delar av det amerikanska samhället. Jag tänker på alla de ironiska stickers jag såg i bakrutor på bilar. Men jag tänker också på alla de amerikanska flaggor jag såg på antenner på bilar och på verandorna längs med byvägarna. ”Proud American”, som det kallas när man hissar flaggan i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Ja eller när man sätter upp Bush-Cheneys svulstiga kampanjstickers i bakrutan på sin bil. Så är också USA ett land i krig och det var hemskt olustigt att se fotona i tidningarna och i entréerna till storvaruhusen med foton på landets krigshjältar, dvs de som givit det yttersta offret för sitt land; alla de som stupat. Alla de som stupar. Det pågår varje dag, varje natt. Alla dessa unga ansikten. Alla de som rycks bort för tidigt. Det är fasansfullt.  

Men för att åter berätta om något vackert. Det vackraste jag såg under min resa såg jag i det som kallas Rocky Mountain National Park. Det är ett par timmars körning upp i bergen från Evergreen och det är verkligen ett hisnande vackert landskap. Man åker förbi den i många avseenden europeiska universitetsstaden Boulder, med ett campus som försökte efterlikna självaste Oxford med sina pittoreska låga byggnader, vidare upp till Estes Park där det hotell ligger som inspirerade Steven King att skriva ”The Shining”. Boken och filmens ”Overlook Hotel” heter i själva verket Stanley Hotel och ha inget rum 237 och ingen galen Jack Nicholson men på en av kanalerna visas filmen 24 timmar om dygnet non-stop. Och utsikten mot de riktigt höga bergen i bakgrunden är magnifik.

Vägen för sedan vidare upp till Rocky Mountain National Park. Det här ett imponerande fridlyst område med bergssjöar, meandrande floder, stora bestånd av de blågröna höga coloradogranarna, asparna och många, många toppar över 4 000 meter. Särskilt vid den tid jag var där är det otroligt vackert med asparna som skiftar i gula nyanser mot den knallblå himlen. Träden följer med nästan upp till 3 000 meters höjd. Denna del av Klippiga Bergen ligger i höjd med Rom i Italien vilket förklarar varför växtligheten hänger med upp på så höga höjder. Det vet vi ju t ex att ett berg som Åreskutan, med sina ca 1 400 meter, hemma absolut inte har nån växtlighet uppe på toppen. Med mig hem fick jag också två stycken frön av dessa speciella Colorado-granar som jag tänkte kunde vara lämpliga presenter till mamma och pappa. 🙂

Men det var inte bara utomhusupplevelser i Colorado. Jag besökte bland annat en Titanic-utställning som nog var den mest imponerande utställning jag någonsin sett: ”Titanic – the artifact exhibition”. Här fanns inte bara många föremål som fiskats upp från den iskalla Atlanten där Titanic nu vilar på dryga 4 000 meters djup. Här hade man framför allt byggt upp stora delar av Titanics interiörer. Ombord fanns också ett antal skådespelare som spelade rollen av en viss person som varit med ombord. Här fanns också särskilda guider i de större rummen som berättade mer om föremål och företeelser ombord. För här fick man gå ombord och komma in i skeppet, givetvis försedd med ett boarding pass utställt av White Star Line och försett med ett autentiskt namn – själv var jag Mr Lee Bing, kinesisk sjöman resande i tredje klass på väg till USA för att söka arbete. ”Tack vare” kolstrejken i England hade jag blivit uppgraderad till världens modernaste, bekvämaste och mest osänkbara fartyg – the ”RMS TITANIC”! 

Vi passerade bl a en av förstaklassmatsalarna och kunde där njuta av det vackra överdådet. Här fanns menyerna för första, andra och tredje klass och även porslinet och besticken. Intressant nog skulle jag själv ha föredragit tredjeklass-porslinet eftersom de var det minst pråliga. Det var också trevligt att se att maten i tredjeklass var ”helt ok”. Likaså var tredjeklasshytterna också betydligt bättre än jag vågat hoppas. Det var också festligt att se rederiet White Star Lines emblem fanns litet över allt, bland annat på porslinet. Här har vi ett riktigt bra exempel på ett varumärke som tappade enormt i trovärdighet efter Titanics undergång i april 1912. Livbåtar? Varför ha tillräckligt  många? Hos oss fyller de mest en estetisk funktion, vi har dem med för syns skull… När White Star Line och Cunard Line fusionerades var det inte överraskande vilket namn som överlevde – The Cunard Line!    

I utställningens sista rum fanns en tavla med namnen på alla de drygt 2 000 passagerna. Här kunde man se vilka i första, andra och tredje klass samt av besättning som överlevt. Besättningen var de som hade drabbats hårdast, ca 25% överlevde. Det var inte alla som likt Mr Ismay, rederiets ägare, smet ombord på en livbåt och därmed förvägrade ”kvinnor och barn” möjligheten att överleva. Det är inte alltid lätt att vara hjälte… Kanske var miljonären Benjamin Guggenheim det bästa exemplet på motsatsen; när han konstaterat att det inte fanns tillräckligt med plats i livbåtarna gick han och betjänten ned till sitt rum och bytte om till finaste stass, han lät sedan hälsa sin hustru att de gjort just detta och nu var beredda att gå till botten med stil och klass, ingen skulle få kalla Benjamin Guggenheim en ynkrygg…  Till min outsägliga lättnad kunde jag i alla fall konstatera att den kinesiske sjömannen, Mr Lee Bing, verkligen överlevt denna resa och kommit helskinnad fram till USA. Det kändes som en bra avslutning på en fantastisk utställning.
http://www.dmns.org/main/en/General/Exhibitions/CurrentExhibitions/titanic.htm

SUVar har jag berättat mycket om i min förra USA-blogg. Dessa kraftfulla fordon förekom bokstavligen överallt och hela tiden i Colorado. Honungen då… Ja den förekom vid måltider under alla tider på dygnet. Kanske minns jag den bäst från den fantastiska pizzerian ”Beau Joe’s” i centrala Evergreen. De hade särskilda ”honey crusted” pizzor som verkligen föll mig i smaken. Kaloriintag har ju aldrig varit ett problem för mig. Missa inte Beau Joe’s om ni någonsin kommer till Evergreen! Då kanske ni också får träffa Johnny Depp för han har ett sommarställe nånstans i närheten.

Och nej, jag såg aldrig The Cure på Red Rocks… Tyvärr hade de ställt in sin amerikanska höstturné och flyttat den till maj nästa år 2008. Snopet, eftersom biljetterna till konserten 2 oktober 2007 redan var inhandlade. You can’t win them all…

Avslutar med ett motiv av något av det kanske vackraste bergsmassivet i Rocky Mountains, ”the Maroon Bells” i höstlig skrud! Det här är mitt bestående minne från Colorado, kanske den vackraste av alla platser jag sett…

Med dubbla löparknän i Hässelbyloppet

Posted in Tävla, Träning on 16 oktober, 2007 by japetus

Ugh! Det var en tuff upplevelse i söndags. Så brutal att jag behövt några dagar för att hämta mig. Nu orkar jag skriva igen… 😉

Morgonen den 14:e oktober 2007 grydde rå, kall och grym i Stockholm. Vi hade 6 grader på Nybohov och vid starten kl 11.10 var det mellan 7 och 8 grader i Hässelby. Murr och burr! Jag borde nog ha haft fingervantar på mig. Dock var jag iförd mina nyinköpta svarta fodrade tights, en vit t-shirt och på detta en vit långärmad polotröja. Jag kände mig kraftigt obekväm i tightsen. Jag kände mig fånig. Ok.

Min gode vän Torulf (för er kära läsare som känner denne gentleman) var helsvart för dagen och startade i första gruppen, tävlingsgruppen i år. Jag var anmäld till motionärsgruppen och startade 10 minuter senare, kl 11.10. Med mig då fanns även två arbetskamrater från Arbetsmiljöverket, Gunnar och Åke, och en leverantörskollega, Jonas. Jonas är en ”40-minuterskille”, dvs han springer 10 km på runt 40 minuter. Han är mycket snabb. Då jag i bästa fall är en ”45-minuterskille” var min plan att söka ta rygg på Jonas. Min ambition var nu att slutligen gå under 45 minuter…

Nåväl, starten gick och de första kilometerpassagerna visade att jag höll god fart: 4:05, 8:15, 12:30… Vid 3 km tappade jag slutgiltigt Jonas ur sikte. Jag var aldrig närmare honom än 50 meter efter. Men sedan vid 4 km började vänsterknäet smärta. Vid 6 km smärtade även högerknäet. Jag kunde konstatera att jag sprang med ”dubbla löparknän”. Det var kraftigt jobbigt. Jag märkte hur folk började passera mig, svisch, svisch, svisch… Det kändes som att jag föll som en sten genom startfältet. Jag hade lust att bara kliva av.

Men det gjorde jag förstås inte. Jag kämpade på, struntade i smärtan och pressade mig vidare. Målet var nu att orka i mål och kanske gå under 50 min i alla fall… Vid 7 km var min arbetskamrat Gunnar ikapp mig. Han såg att jag plågades och försökte peppa mig. Gunnar är en mycket vältränad man i 50-åldersåldern, Friskis och Svettis-ledare. Han hade hjälpt mig genom att visa de stretch-övningar man måste göra för att förhindra uppkomst av löparknä. Jag hade inte gjort dessa övningar. Nu kunde jag inte heller hänga på honom. Gunnar drog ifrån.

Vid 8 km gick höger skosnöre upp och ett flertal vithåriga män i 60- till 70-årsåldern passerade mig. Suck! En av dem sprang och höll sig för ryggen som om han hade ont. Ändå sprang han om mig lekande lätt. Det var kraftigt demoraliserande.

Det var nu så pass nära mål att jag inte ville stanna för att knyta dojjan. Det var bara att fortsätta att springa. 1 km från målet började de flesta spurta. Jag kunde inte det i år. Det var bara att mala på.

Inne på Hässelby IPs tartan-bana, påhejad av en mångtusehövdad publik, lyckades jag ändå prestera en tempoökning och passerade otroligt nog en kille precis innan mållinjen. Min upplevelse var att jag måste ha varit en av de sista av de 2 700 som var anmälda.

Det var jag nu inte. Jag gick i mål på 46.51, vilket var en otroligt mycket bättre tid än vad jag vågat hoppas på. Jag fick min medalj, drack litet vatten, pratade litet med Gunnar som gått i mål ca 45 sek före mig. Sedan kom Åke i mål. Vi snackade en stund. Jag konstaterade dels att utomhussäsongen i o m denna smärtsamma final var slut (nu väntar Centralbadet, simning och styrketräning), dels att jag ALDRIG mer ska slarva med stretchningen. Aldrig mera löparknä!

PS:
Nu är det så finurligt att de filmat målgången i loppet. Kolla denna länk och ni får se en 60 sekunder lång film från loppet. Först ser ni starten och sedan följer litet stilstudier på olika löpare längs med banan. Vid 45 – 47 sekunder in i filmen får ni se Torulf in action i svart långärmad tröja och korta svarta tights när han spurtar in mot mål på en utmärkt personbästa tid 44.31. Torulf är en av dem som fått äran att vara med i den officiella delen av filmen, så var han också väldigt stark och imponerande denna dag!

Mellan 51 sekunder och 60 sekunder kommer mitt individuella avsnitt av filmen. Här kan ni se min målgång. Ja, jag är den plågade figuren i svarta långa tights och vitt ärmlångt på överkroppen…

http://www.racetimer.se/sv/runner/show/185496?race_id=91

Hässelbyloppet med löparknä?

Posted in Tävla, Träning on 13 oktober, 2007 by japetus

Imorgon är det dags igen för ett lopp… Jag är liksom förra året anmäld till ett 10 km lopp kallat ”Hässelbyloppet”. Tanken var ju onekligen att jag skulle gå under 45 minuter i år på denna flacka och relativt lätta bana, men det är inte så mycket som tyder på det just nu denna lördag.

Det är kallt, himla kallt nu. Jag fick vända tillbaka idag och hämta ett par handskar när jag gick ut. Är det lika kallt imorgon förmiddag så är det långbyxor och träningsoverallsjacka som gäller. Det bromsar förstås farten. Än mer bromsar mitt ”löparknä”. Det här är en trist stickande smärta som dyker upp på utsidan av knäet. Och här sitter jag nu och klagar som en gammal gubbe. Jag konsulterar NetDoktor:

”Löparknä är en överbelastningsskada som oftast ses hos långdistanslöpare (därav namnet) och i mindre utsträckning hos cyklister och skidåkare. Skadan brukar ske när man har ökat träningsdistansen, bytt träningsunderlag eller bytt skodon. Undersökningar tyder på att åkomman utgör upp till 20 procent av alla knäskador hos löpare. De som oftast drabbas av sjukdomen är män mellan 20 och 40 år med träningsdistanser på över 30 km i veckan. Åkomman ger sig till känna genom täta, spridda smärtor på utsidan av knät, särskilt på det ställe där tractus iliotibialis löper över ett benutskott (laterala femur-epikondylen) i nivå med knät…”

Jo tack, det där känns igen. Och jag har bitvis verkligen sprungit mer än 30 km i veckan den här säsongen. Det är mig NetDoktor berättar om.

Men jag skiter ärligt talat i det. Jag tänker springa ändå, så det så. Inget löparknä i världen ska stoppa mig från att fullfölja loppet. Dock får jag nog avskriva alla planer på att gå under 45 minuter imorgon. Det får bli min målsättning för nästa säsong, min första som 40+.

Långdistanslöpning är ju trevligt nog en sport där man inte är slut bara för att man fyllt 30, och litet till…