Om ett livsträd på FaceBook i Ingentingskogen

Sitter här om kvällen på jobbet, fast jag borde gå hem, och ser ännu en höst mogna fram utanför mitt fönster. Den fjärde på Arbetsmiljöverket. Tiden går. Fortfarande. Men alltjämt snabbare och snabbare. Ibland oroar det mig, som nu ikväll.

Västra Skogen, eller Ingentingskogen som den så poetiskt heter, är alldeles fantastiskt vacker om höstarna när alla träden skiftar i grönt, gult och rött.

Jag undrar om det är ett tecken på snabbt annalkande 40-årskris att jag med en sådan slavisk noggrannhet knappar in fakta om mina vänner på FaceBook? Sakta växer mitt livsträd fram. Ni som kan, gå in och kolla min ”Social Timeline” så förstår ni vad jag menar. Här växer nu en livets mosaik fram. Här är jag i färd med att på ytterligare ett sätt söka fånga tiden i dess flykt då jag kronologiskt kartlägger min levnads lopp, vän för vän, kompis för kompis, relation för relation, jobb för jobb, resa för resa.

Det är oktober 2007 och jag inser att jag är i färd med att dokumentera hela min livsresa. Hur länge kommer FaceBook att finnas? Hur länge kommer min livsmosaik, mitt sociala träd att få växa i den digitala Ingentingskogen? När kommer även dessa bilder att ”blekna”, bladen att falla? Hur länge kommer spåren av mig att finnas kvar?

Antagligen betydligt kortare tid än runstenarna i Roslagen och hällristningarna i Nämforsen, för att inte tala om grottmålningarna i Altamira och Lascaux. Men man vet aldrig…

När den här känslan kommer över mig, fascineras jag och uppfylls helt av den. Men den är svår, så svår att fånga i ord. Varför gör jag detta? Varför känns de så viktigt nu?

Uppenbarligen känns det lugnande och stimulerande för mig att jag genom upprättandet av denna sociala tidslinje slår fast att jag hunnit med något. Att jag har vänner. Att jag rest. Att jag jobbat. Att jag konsumerat en försvarlig mängd upplevelser. Att jag är någon. Att jag funnits. Att jag fortfarande finns.

Det är svårt att sätta fingret på den här känslan. Det är svårt…

”Det enda jag ville säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.”

(Tack Tomas Tranströmer för lånet av silvret hos pantlånaren ur din dikt ”April och tystnad” ur diktsamlingen ”Sorgegondolen”, 1996)

Annonser

Ett svar to “Om ett livsträd på FaceBook i Ingentingskogen”

  1. corrobboree pique arthropomatous promonarchicalness propons provincialization nous afshar
    Goldenview Middle School
    http://www.pacnseal.com/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: