På kontrafaktisk promenad i Albert Speers Berlin

Berlin! German Wings och Air Berlin annonserar som aldrig förr om billiga flygresor till Berlin, Stockholms offentliga reklamytor verkar belamrade med denna reklam. Det är en intensiv marknadsföringskampanj som pågår. Jag tycker också det verkar som att den är framgångsrik för många vänner och bekanta berättar om hur trevligt och intressant det var att besöka Berlin.

Och själv har jag märkligt nog inte varit där än. Det är den enda av Europas riktiga storstäder som jag ännu inte sett och upplevt. Men det var nära att jag tog mig till Berlin redan i slutet av 80-talet och synd var det att det inte blev av redan då. Då hade jag ju fått uppleva det gamla Västberlin. Ett faktum jag växte upp med till 21 års ålder och som jag trodde skulle vara permanent, men som lyckligtvis visade sig vara en drygt 40-årig historisk parentes. Men den kändes helt säkert som en evighet för de miljoner som under dessa år förtrycktes av denna diktatur. Jag tänker på filmen ”De andras liv” som på ett ypperligt sätt skildrade förhållandena i det sjukt perversa ”angiveri-avlyssneri-samhälle” som var Östtyskland.

Berlin… Denna mytomspunna stad. Det gamla Preussens stolta huvudstad, den wilhelminska epokens övermod inför första världskriget, mellankrigstidens Weimar-republik och dekadensen i ”Cabaré”, Hitler och nazismens huvudstad, Albert Speers storslagna arkitektoniska utopier, kalla kriget och den delade staden, Berlinmuren, David Bowie, Iggy Pop och Brian Eno i Västberlin på 70-talet, Fassbinders och Wim Wenders filmer… Berlin är verkligen mytomspunnet.

Det är föga förvånande att våra dekadenta aspiranter Lustans Lakejer 1983 valde att krydda med motiv från Berlin i ett av sina mest melodramatiska mästerverk, ”En kyss för varje tår”:

”Berlin, det kunde va en vacker stad.
Berlin, det kunde va en vacker dag.
Men Berlin, din mur har fläckats utav blod,
liksom gatorna där pojkar slogs,
som män innan dom dog…”

Men muren revs, Östtyskland föll samman som det ruttna samhällsbygge det var, Tyskland enades och Berlin blev åter Tysklands huvudstad. Det kändes som en fullständig utopi fortfarande 1983, men blev underbar verklighet 1989-1990. Och jag har verkligen både sett mycket av och läst mycket om Berlin, både fack- och skönlitteratur. Kartbilden är, inte minst sedan läsningen av Antony Beevors ”Berlin the downfall 1945”, mycket bekant, så det känns nästan som om jag redan varit där. Men jag har inte varit det. Än…

Berlin är inte bara mytomspunnet tack vare eller på grund av sin faktiska historia. Berlin är också mytomspunnet på grund av sin kontrafaktiska historia, ja det som kund ha varit. Det som kunde ha blivit, men det som lyckligtvis aldrig blev och det är egentligen denna fascinerande historia jag tänkt berätta om idag.

Enligt Wikipedia:
Kontrafaktisk, (Ungefär: som motsäger fakta) vetenskaplig benämning på det mera folkliga uttrycket ”om inte om hade varit”.

Ja egentligen kan man säga att den östtyska mardrömmen var något av vad som skulle ha blivit om Hitlers Tredje Rike skulle fått fortsätta regera i Tyskland mer än de 12 år de fick. Lyckligtvis blev det ju aldrig några tusen år… Om Hitler och hans favoritarkitekt Albert Speer fått förverkliga sina långt gångna planer för Berlin. Ja… Då skulle Berlin ha blivit en stad dominerad av en arkitektur av sällan skådat slag, av oproportionerligt gigantiska dimensioner. En megalomanins arkitektur, en orgie i klassiska influenser uppblåsta in absurdum likt en arkitekturens ”belgian blue”.

Berlin skulle bli Germania. Ritningarna var klara redan just när andra världskriget började 1939, miniatyrmodellerna fanns där redan till Hitlers förnöjelse. Det var en modell helt i vitt (ni ser ovan Speer böjd över sina modeller) av en ombyggd stadskärna dominerad av den 123 meter breda och 5,6 km långa ”Siegesallée”, nord-syd axeln, som ledde fram till och genom en 130 meter hög triumfbåge hela vägen fram till floden Spree och den gigantiska kupolbyggnaden ”Grosse Halle”. Det var en rejäl promenad från gamla Anhalter Bahnhof till Spreebogen där Grosse Halle skulle ligga, platsen där partiet skulle ha sina inomhusmöten för enorma folkskaror. Den hallen var i sanning stor, ett vidunderligt bygge. Det var en jättekupol som skulle bli 300 meter hög och skulle rymma 180 000 personer; en GLOBERNAS glob som skulle få Globen i Stockholm att framstå som en pingisboll. De klassiska grekisk-romerska influenserna framgår tydligt på fotot av modellen nedan.

På den nedre bilden kan du se en jämförelse mellan ”Grosse Halle”, riksdagshuset i Berlin och Brandenburger Tor som är den minsta av de tre byggnaderna på bilden och då framgår det tydligt hur enorm denna kupol var. Riksdagshuset i Berlin är verkligen i sig en stor och imponerande byggnad. Grosse Halle var en byggnad med fullständigt vansinniga dimensioner. Det har spekulerats i att denna byggnad till och med skulle ha haft sitt eget klimat. Att 180 000 människors utandningsluft skulle ha skapat vattenånga nog för en egen atmosfär och ett eget duggregn. Tanken svindlar…

Som följeslagare på min kontrafaktiska promenad har jag en mycket välskriven thriller som är en bok som är så bra att jag  läser om den då och då. Robert Harris bästsäljande bok ”Fatherland” från 1992 är den bästa kontrafaktiska historieskilding jag någonsin läst eller hört talas om. Boken blev film med Rutger Hauer och Miranda Richardson 1994. Tyvärr finns den av någon anledning bara på VHS. Det här är näst Blade Runner från 1982 det bästa Rutger Hauer gjort. Ja jag vet att han fått mycket skäll och fått heta b-skådis men här i Fatherland är han åter riktigt bra och övertygande i sin rolltolkning.

Fatherland” är alltså något så ovanligt som en thriller som utspelar sig år 1964 i ett Europa där Nazityskland vunnit andra världskriget. Från sommaren 1942 och framåt har Harris i ”Fatherland” ändrat historien och låtit saker och ting gå Hitlers väg, sommaroffensiven 1942 mot Stalingrad och Kaukasus oljefält har blivit en tysk seger; sedan har Harris dragit fullständigt övertygande och fasansfulla konsekvenser av detta i sin berättelse. 1964 är världen låst i ett kallt krig mellan USA och Tyskland, där vi i verkligheten hade USA och Sovjet. Men parallellerna är många. Det är oerhört fascinerande att ta del av den ångestfulla dystopiska värld som boken skildrar. Harris är oerhört väl påläst och har återskapat ett mörkt, massivt, hotfullt Berlin i ett dito Europa, underkuvat av Tyskland.

Hitler har skapat sitt eget EU av underkuvade stater, där bl a Sverige ingår. Tyska är andraspråk i hela Europa och Albert Speers megalomaniska arkitektoniska drömmar har fått fritt spelrum och Berlin har nu blivit det gigantiska byggenas stad i vit italiensk marmor och svensk röd granit… Det är en korrumperad värld full av ett totalitärt samhälles alla avigsidor. Som ett Östtyskland och ett Sovjet, men med sina egen vidriga nazistiska antisemitiska twitch.

Detta är dock utan tvivel en i många avseenden mycket väl skriven berättelse. Miljöbeskrivningarna av framför allt Berlin är exceptionellt väl återgivna och suggestiva. Trots att boken beskriver ett fiktivt Berlin är ändå stora delar av miljöerna aktuella och autentiska. Harris är mycket duktig på att skapa stämningar genom att jobba med noggrant beskrivna miljöer, natur och arkitektur. Man får verkligen en känsla av att vara ”med och där”. Jag roade mig med att ha en karta över Berlin till hands när jag läste boken och är mycket imponerad av detaljrikedomen i berättelsen. Boken är oerhört välresearchad även i detta avseende.

Då jag inte är någon van deckarläsare har jag inga invändningar mot ev stereotypa inslag i persongalleriet. Visst, huvudpersonen, Rutger Hauer, KRIPO Sturmbannführer March, är den traditionelle frånskilde polisen som jobbar långt mer än han borde, men han är också en sympatiskt skildrad SS-tjänsteman som börjat tvivla på vad han egentligen håller på med. Han håller på att avslöja den fasansfulla förbrytarregim han aningslöst tjänar:

What do you do” he said, ‘if you devote your life to discovering criminals, and it gradually occurs to you that the real criminals are the people you work for? What do you do when everyone tells you not to worry, you can’t do anything about it, it was a long time ago?
She was looking at him in a different way. ‘I suppose you go crazy.’
‘Or worse. Sane
.”


Trailern till filmversionen av ”Fatherland”

Men min bestående bild från Berlin är lyckligtvis inte någon kontrafaktisk mastodontisk sådan, nej det är en bedövande vacker bild från filmens värld. Det är en bild jag hämtat från Wim Wenders underbara ”Fjärran så nära!” från 1993. U2 var en av de artister som bidrog med musik till filmen och låten ”Stay (Far away so close!)” är en av dem. Ett litet mästerverk i sig och en låt som fortfarande sitter på min 10 i topplista över mest älskade låtar. Den betyder så mycket för mig.

Och den där bilden då!? Jo jag tänker på den vackra bilden från filmens början. Det är när vi ser ängeln Cassiel som står uppe på Segergudinnans, ”Siegessäules”, axel mitt inne i Berlins Tiergarten. Han lyssnar och hör människorna i den stora staden. Men han kan inte förstå dem. Hans nyfikenhet får honom att göra valet att kliva ned och bli en vanlig dödlig. En vanlig dödlig människa i Berlins mångmiljonvimmel. Det är vackert och mycket poetiskt. Tag en titt på U2s vackra video så förstår ni vad jag menar. Det är en fin avrundning på denna bitvis fasansfulla kontrafaktiska promenad genom Berlin…


Den vackra panorerande sekvensen med ängeln Cassiel på Siegessäule är 1:50 in i videon.

”Three o’clock in the morning
It’s quiet and there’s no one around
Just the bang and the clatter
as an angel runs to ground

Just the bang
and the clatter
As an angel
hits the ground…”

 

4 svar to “På kontrafaktisk promenad i Albert Speers Berlin”

  1. Hello! Jag tycker du ska åka till Berlin. Jag var där 1990, alltså ganska strax efter att muren föll… Östberlin var då fortfarande rätt mycket öst… Funderar på att åka dit snart igen, med min mor denna gång.🙂

  2. Lustig nog var jag också där 1990 vilket var väldigt spännande eftersom staden fortfarande var mer eller mindre delad. Som turist var man tvungen att ta U-bahn medan berlinarna kunde passera vid Brandenburger Tor. Öst var precis samma stad som den jag sett några år tidigare när jag besökte Berlin med mina föräldrar, den enda skillnaden var gatuförsäljarna på Friedrichstrasse som sålde färgglada betongflisor från muren. 2002 var jag tillbaka på en blixtvisit och kunde då från ett bilfönster se hur det fortfarande byggdes för fullt i centrala Berlin där muren tidigare stod.

  3. Jepp, den boken kommer jag läsa.🙂 Huruvida jag kommer besöka Berlin får framtiden utvisa. Mitt mål är att besöka alla Europas huvudstäder. Det går väl sådär. Hittills avklarade är Köpenhamn, London och Paris. Jag kan inte riktigt räkna att jag landat på flygplatsen i Rom på väg till Sorrento, eller att jag åkt precis förbi Berlin på väg till Verona i bil.😉

  4. Du hittar ”Fatherland” för 118 kr på NK i Stockholm om du vill få den direkt i handen (vilket kanske inte är så praktiskt slår det mig om man bor i Örebro…). Men på cdon.se hittar du den för 69 kr eller adlibris.com för 76 kr!

    Filmen finns bara på VHS och jag har just hittat den begagnad, men i ”nyskick”, via amazon.com. Hyrde den 97-98 nån gång och ser fram mot att se den snart igen! Kanske kan vi ordna en gemensam filmkväll för denna kultfilm!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: