Arkiv för november, 2007

”Den kulan visste var den tog” – Karl XII, en helt vanlig dag i en novemberlerig löpgrav i Norge

Posted in Historia with tags , , , on 30 november, 2007 by japetus

Det är söndagen den 30 november 1718 någon gång mellan 8 och 9 på kvällen och vädret är ungefär som det är här ikväll, ruggigt, rått och blött. Sveriges 36-årige envåldshärskande kung Karl XII står i kvällsmörkret i en lerig svensk löpgrav framför Fredrikstens Fästning utanför nuvarande Halden i Norge. Efter middagen och kvällsgudstjänsten har kungen återvänt till löpgravarna för att, som han brukar, med sin personliga närvaro inspirera de grävande soldaterna.

karlunirock01.jpg
Karl XIIs uniform och stövlar som han bar den sista kvällen, 30 november 1718, finns att beskåda på Livrustkammaren i Stockholm

Ett par hundra man i varje grävarlag turas om att under fientlig beskjutning gräva sig fram mot fästningen. Det är ett livsfarligt arbete eftersom fienden beskjuter grävarna såväl framifrån från fästningen som från norska ställningar till höger och vänster om de grävande karolinerna. Norrmännen låter nattetid sätta upp brinnande beckkransar för att lysa upp de dödsföraktande grävande soldaterna. Varje natt stupar också så många som femtio karoliner. Därför finns kungen hela tiden med för att inspirera och övervaka arbetet.  ”Var inte rädda!”, säger kungen uppmuntrande till de närmsta grävande soldaterna. De orden sägs också, passande nog, ska ha blivit hans sista ord.

Karl XIIs enorma vilja är den enande, pådrivande kraft som håller tempot uppe i belägringen, trycket uppe i Norgefältåget och Sverige kvar i det Stora Nordiska Krig man egentligen borde ha förlorat för längesedan. Men Karl XII vill ha en rättvis fred för Sverige. Han har blivit anfallen av sina konspirerande grannländer en gång för 18 år sedan och vägrar ge sig med mindre än det han uppfattar som en rättvis fred.


Mäktiga Fredrikstens fästning dominerar än idag den norska staden Halden (som hette Fredrikshald fram till 1928)

Och Karl XII fortsätter spana mot försvarsverken som då och då lyses upp av norska lysbomber och brinnande beckkransar. Muskötkulor, druvhagel och kartescher visslar då och då förbi den utsatta svenska löpgraven eller slår in i de skanskorgar som ska skydda grävarna. Norrmännen gör naturligtvis allt de kan för att försöka stoppa svenskarna och de är erkänt goda prickskyttar, vilket svenskarna fick erfara redan två år tidigare då man första gången försökte anfalla Norge.


Norska soldater modell 1718 (teckning Alf Lannerbäck)

För att se bättre har kungen klättrat upp och tittar över bröstvärnet i den främsta linjen; hur många dagar till ska det behöva ta innan belägringsförberedelserna är klara och man kan storma och inta befästningen? Nära, nära. Norge ska besegras. Snart ska kungen börja ta revansch för de senaste 10 årens usla krigsresultat. Krigslyckan ska vända.

Man måste förstå att det här är en ytterst normal företeelse, något närmast rutinartat för kungen som sedan 18 års ålder för 18 år sedan inte känt någon annan verklighet än krigets. Det här har han gjort många gånger. Det här är hans vardag. Han är säkert inte det minsta nervös i ögonblicket, men jag föreställer mig att han nånstans måste känna sig trött. Trött och less på den situation som han och hans land befunnit sig i så länge. Förutom en djupare mental trötthet borde  han känna sig allmänt trött och sliten, han har inte sovit många timmar per dygn under de fyra veckor som Norge-fälttåget pågått.

För Sverige och kungen har varit i krig i 18 långa mödosamma år. Kungen har varit med om otroliga strapatser som fört honom genom Polen, Ryssland, Ukraina och så avstickaren på fem år till Turkiet; följt av den där makalösa ritten genom Europa från Demotika i Turkiet till Stralsund vid tyska östersjökusten.

Efter en fantastisk ryttarprestation med väldiga dagsetapper hade han sålunda avverkat 2 152 km på 14 dygn eller med andra ord mer än 15 mil per dygn. Hästarna byttes så gott som dagligen, och ett flertal av dem störtade under vägen. Så kom han tillbaka till det envisa stolta lilla kämpande land han regerat på distans i så många år. Vid porten i Stralsund ville de först inte släppa in honom för de förstod inte, kunde inte tro att det var han: Kungen själv som varit borta i så många år.


Karl XII (1682-1718) Målning av Johann Heinrich Wedekind

Nu den 30 november 1718 står han så i en lerig svensk löpgrav och spanar över ett bröstvärn genom kvällsmörkret mot den norska befästningen. Då och då smäller det från både de norska och de svenska linjerna. Kulor visslar förbi i mörkret, men Karl XII är van vid att ta risker och utsätta sig för strapatser. Och löpgraven vid Fredrikstens Fästning är ingen speciell risk och absolut ingen strapats. Det är vardag.

Men 289 år senare är denna dag ingen vardag. Demonstrationer och bråk brukar äga rum varje år mellan å ena sidan högerextremister som vill lägga kransar vid kungastatyer och vänsterextremister som vill se till att de inte får göra det. Högerextrema, rasistiska krafter har utnyttjat kungen för sina dunkla och hatiska ändamål. Karl XIIs namn har missbrukats i olustiga sammanhang där han alls inte hör hemma, långt ifrån sin egen samtid och historiska kontext. Kungen var ju snarast tolerant nog att i sin djupt religiösa samtid samverka med muslimska trosfiender och borde då snarast utifrån detta kunna användas som ett tolerant och antirasistiskt exempel.

Karl XII är sedan länge en mycket omtvistad, kontroversiell och mytomspunnen person; full av symbolisk laddning. Han var mytomspunnen redan under sin livstid, men om all debatt och det sedvanliga kransnedläggningsbråken (som troligen pågår just som jag skriver dessa rader) visste kungen naturligtvis intet den där novembersöndagen 1718. För det var trots allt för honom en helt vanlig dag i hans riskbenägna liv.

Plötsligt smäller det till igen, ingen dramatisk knall och ingen dramatisk omkullkastningseffekt, ett ögonvittne beskrev att det lät som ”när man slår med två fingrar i en öppen handflata ; kungen sjunker ihop. Hans huvud vilar mot armarna på bröstvärnet som han lutar sig emot. Det ser ut som om han bara nickat till, trött efter alla år av strapatser. Men det är illa ställt med kungen, en kula har träffat honom i vänstra tinningen, gått rätt igenom hans huvud och ut genom högra tinningen; döden har varit omedelbar.

Kung Karl har slutligen fått komma till ro, föreställningen är slut. Den dramatiska berättelsen om hans liv och alla eventuella fortsatta erövrings- och revanschplaner, den okuvliga närmast maniska energi som drivit honom framåt har stoppats av en kula. Men varifrån kom den? Från fienden, eller???


Kungen är träffad! (teckning Alf Lannerbäck)

Debatten och ryktena tog snart fart. En så mytomspunnen och ryktbar person som Karl XII kunde ju inte förväntas dö hursomhelst och inte på ett så simpelt och odramatiskt sett i en lerig skyttegrav vid en norsk fästning. Det måste finnas någon fascinerande konspiratorisk förklaring.

Vi känner igen fenomenet från framförallt Kennedy- och Palmemorden. Mördades kungen av någon av sina egna? Någon krigstrött soldat kanske sköt honom med den kulknapp som fortfarande finns på muséet i Varbergs Fästning? Enligt myten var kungen osårbar, ”hård mot järn”, och man måste hitta något personligt föremål att skjuta honom med. En knapp från den egna karolinerrocken kunde då komma väl till pass. Eller var det ett druvhagel från en svärm som avskjutits från en kanon i  fästningen ca 600 meter bort?

fredriksten.jpg

Många, många har skrivit om detta och dessutom alldeles nyligen. Kulknappsteorin anses nu av de allra flesta forskare som för osannolik. Inte heller druvhaglet tror man längre på. Den slutgiltiga förklaringen ges troligen genom Peter Froms bok ”Karl XIIs död – gåtans lösning” (2005).

Med hjälp av modern rättsmedicin och kritisk analys av källmaterialet arbetar sig Peter From fram till denna lösning. Till sin hjälp har han flera av världens ledande experter inom medicin, sårballistik och vapenteknik. Han har undersökt och fotograferat kungens uniform. Löpgravarna nedanför Fredriksten har genomgått en rekonstruktion och kartmaterialet har utvidgats. Skjuttester har företagits i schweiziska försvarets anläggningar i Thun under ledning av en av världens främsta experter på sårballistik.

Och… Peter From anser sig bevisa att den dödande kulan avlossades av en norrman med en vanlig infanterimusköt. Senare har bland annat historikerna Peter Englund och Dick Harrison anslutit sig till Peter Froms uppfattning.

karl-xii.jpg
”Karl XIIs likfärd”, målning av Gustaf Cederström, 1878

Peter Englunds recension av Peter Froms övertygande framställning, där han just konstaterar att ”fallet är avslutat”, är en lämplig fördjupning för den som så önskar.
http://www.peterenglund.com/textarkiv/karlXIIdod.htm

Men för Carolus XII själv spelar all denna debatt och trubbel nu ingen roll. Det har gått 289 år sedan han mötte det slut som var så föga förvånande för en person som levde det livet han levde. Det var ingen komplott och inget mystiskt konspiratoriskt lönnmord. Det var något högst naturligt som hände honom. En omedelbart dödande fiendekula träffade honom i huvudet efter 18 års exponering för just denna risk. Och han tog många, många risker. Det var bara ett helt naturligt och ”genreriktigt” slut för honom.

PS: Tack J. L. Runeberg för lånet av citatet ur din dikt ”Sven Duva”.

Bez: en skön maraccassnubbe för torsdagen är inte fel det heller

Posted in Hyllningar, musik with tags , , , , , , on 29 november, 2007 by japetus

Step on!

Och tänka sig att det faktiskt var så att när jag skrev om Soup Dragons i söndags så spelade självaste Happy Mondays på Berns i Stockholm. Både Shaun Ryder och Bez ”Bez” Bez är kvar i bandet. Och så Gary Whelan. De övriga var ”dumskallar” och blev därför rättmätigt kickade från bandet. Nåja…

Det är bandets tredje eller fjärde omformning sedan den första upplagan som var högt upp på topp i slutet av 80-talet och början av 90-talet när Manchester-scenen var som starkast. Happy Mondays första upplaga kraschade pga våldsamt drogintag som alltså inte bara sänkte bandet, utan även legendariska skivbolaget Factory Records.  Något vi kunde se i den intressanta filmen”24 hour party peoplehttp://www.24hourpartypeople-themovie.com/ från 2002 som passande nog var uppkallad efter en av Happy Mondays låtar.

Men nu denna torsdag handlar det inte om Shaun Ryder, sångaren i bandet, utan om den oförklarligt oumbärlige dansande Bez. Mannen vars uppgift på scen var att, hög som ett hus, sprida ”positiva” vibbar med sin säregna dans, oftast beväpnad med ett par röda maraccas. Var han ett geni eller en fullständig pajas? (När han vann ”Celebrity Big Brother” i England 2005 gick hela den härliga vinstsumman på  50 000 £ till skuldsanering.)

Hursomhelst hade han en oefterhärmlig stil då han, svingande sina maraccas, dansade och flummade runt med manisk (kemisk?) energi på scenen och gjorde obetalbara grimaser.  Han ville nog också frälsa oss. Jag tror det.

HappyMondaysBez0500_L
Mark ”Bez” Berry (1964- ) eller Bez ”Bez” Bez som det stod på skivorna

Värt i sammanhanget är att notera att den engelska musiktidningen New Musical Express (NME) utpekade Bez som själva sinnebilden för den typ av bandmedlem, ”whose musical contribution to their bandmates’ success was negligible”. Dvs deras bidrag till gruppens framgång var försumbar. Andra exempel på sådana personligheter som NME lyfte fram som exempel på Bez-fenomenet var Andrew Ridgeley i Wham!, Paul Morley från Art of Noise, Linda McCartney i Wings, och Paul Rutherford i Frankie Goes to Hollywood.. Ja, vad ska man säga… Elakt men inte utan udd.

Jag letade runt en stund i den rikliga YouTube-floran av klipp med Bez och Happy Mondays innan jag fastnade för detta suveräna scoop. Det är ”Kinky Afro” live från januari 1991 med Bez i riktigt gränslös (hög) toppform. Och ja han har sina röda maraccas med sig. Det är då han är som bäst. Luta er tillbaka och känn de positiva vibbbarna, enjoy!

PS: Halleluja! Min källa som var med på Berns i söndags kunde till vår gemensamma stora lättnad bekräfta att Bez hade just sina röda maraccas med sig… Bez musikaliska bidrag må ha varit ”negligible”, men frågan är vad Happy Mondays varit utan honom? Ett mycket oskönare band. Mannen är kult. Än finns det hopp om frälsning för vår värld!

PPS: Jag känner att jag inte kan blåsa er på bandets största hit, särskilt ni kära besökare som inte hade möjligheten att vara med och uppleva detta sköna groove på dansgolven när det begav sig 1990… Det här är ”Step on”!

En skön tamburinsnubbe från Soup Dragons är vad söndagkvällen behöver

Posted in musik, Vardagligt with tags , , , on 25 november, 2007 by japetus

Söndagkväll med Helges teve mullrande i våningen under, utsikten över stan börjar på att närma sig sitt vinterklaraste och kallaste crescendo. När all julskyltning på stan och alla stjärnor i fönstren kommit på plats om någon vecka är det som allra, allra vackrast att se alla de tusen och åter tusen ljusen skina i decembermörkret över Stockholm. Det här är själva upptakten. Men vi är inte riktigt där än. Själv lyssnar jag på en udda ”Wind chimes” platta med spröda klocktoner från ett digitalt klockspel…

Den här utsikten gav mig de första veckorna jag bodde här för ganska så precis två år sedan gjorde mig märkligt nog nästan känslan av att vara deprimerad, trots att den är så vacker. Att se alla människor och alla bilar som små, små tingestar som pilar fram och tillbaka gav mig en stark känsla av distans. Och det tog litet tid att vänja sig vid den. Här kan man snacka om ”window to the world”. Distanseringen till världen utanför var i början plågsamt påtaglig. Nu upplever jag den som väldigt meditativ och rogivande.

Det känns som det varit mycket gnäll och tjafs i bloggen i veckan som gått. Jag känner att det är dags att slå an en positiv ton här igen inför den nya veckan, den sista i november. Trots att jag nu tagit mig an en rejäl helgdisk som aldrig tycks ta slut med spår av fredagmiddag, lördaglunch och lördagmiddag denna söndagkväll i november, har jag funnit en språngbräda som med positiva vibbar skjuter in mig i den nya veckan med katapult.

Jag kan behöva det för jag har en del mycket svåra personliga beslut att fatta nu. De hänger över mig. Jag måste agera, skrida till verket, bestämma vilken väg jag ska gå…

Jag pausar mina ”Wind chimes” och njuter av en obeskrivligt skön video från YouTube. Det är åter 90-talet som hjälper mig. Det riktigt tidiga 90-talet och vi har nu lämnat Sverige. Med skotska Soup Dragons sångare Sean Dickson som skön tamburinsvängande drogprofet i messiasvit skrud och tidstypisk kort pagefrilla är allting åter möjligt. Det här var när manchestervågens drogliberalism manifesterade sitt acid-rave budskap och de psykedeliska geometriska mönstren, smiley-gubbarna och strobarna snurrade och trängdes som bäst på klubbarna och Bez i Happy Mondays dansade som allra skönast och spred sina positiva vibbar…

Det här är oemotståndligt. Tag emot frälsningen och gör dig redo för en ny vecka i livet. Du är behövd, du är fri, du är älskad! Trevlig söndagkväll på dig du där ute var du än befinner dig! 

Showdown at the local Konsum

Posted in Vardagligt on 24 november, 2007 by japetus

Jag snörar på mig patronbältena, hänger på dubbla hölster, gör några Lucky Luke-dragningar med mina Colt Peacemakers framför spegeln hemma, kör in en tandpetare i mun, rättar till Clintan-ponchon och kommer ned från mitt berg för att göra upp… It’s showdown at the Konsum Corrall!

Jag återvänder till Konsum och förbereder mig på att skipa rättvisa. Hittar en ny rabattvara för medlemmar, men ser inte till min antagonist. Jag ställer mig i en kö vilken som helst. Synd, det får bli senare. Men precis då det blir min tur så begär tjejen i kassan avlösning. Och vem är det som kommer dit om inte… Jo just det. Just han. Jag osäkrar pickorna.

Men… Mina varor glider fram längs med bandet. Inga kommentarer. Ingenting. Inget tjafs. När jag ska betala med bankkortet så får jag dra en massa gånger och en obegriplig mängd med bokstäver dyker upp i displayen. Jag frågar vad som menas med detta. Expediten ursäktar sig och försöker fixa det hela. Han uppför sig exemplariskt. En man i 50-års åldern bakom mig tar tillfället i akt att konstatera att detta betyder att alla mina pengar flyttats från kontot. Sköj!

Men expediten sköter det hela exemplariskt. Han ber om hjälp och med gemensamma krafter löser de problemet. Allt är frid och fröjd. Slutet gott, allting gott! Peace, love and understanding. Mitt blodtryck är åter nere på normal nivå. Jag försöker dölja min Clintan-mundering och pickorna när jag slinker ut från Konsum. Det är bara att konstatera att det inte är lätt att kommunicera alla gånger. Folk missförstår varandra. Det kan hända vem som helst. T o m dig, t o m mig!

”Kom med i det glada Konsumgänget!”

Posted in Vardagligt on 23 november, 2007 by japetus

Det är ännu oklart om denna odödliga formulering, som kan bli riktig festlig med två extra prickar över rätt O, verkligen figurerade i en rekryteringskampanj för Konsum i sent 70-tal. Jag önskar och tror att det var så, men bevis verkar saknas. Detta är också ett viktigt ämne som engagerat många bloggare. Gör en sökning på Google så får du se!

Ibland undrar jag om inte det nuvarande Konsumgänget behöver muntras upp litet? De verkar inte så glada längre, åtminstone inte på mitt Konsum just nu. Det lokala Konsum i Liljeholmen är nu ensam herre på täppan då ICA för tillfället upphört att existera pga att denna byggnad rivits i samband med att nya Liljeholmens Centrum sakta tar form. Ja ni vet, Dynamit-Harry & co jobbar ju övertid i mitt närområde.

Jag undrar om det är därför som viss personal på Konsum Liljeholmen utnyttjar monopolsituationen till att tråka sin kunder? Ibland blir jag verkligen förvånad över de omotiverat trista skämt man får stå ut med som handlande på Konsum. Just det, jag saknar ju medlemskort… Det kan ju vara därför jag ”trakasseras” när jag handlar på Konsum?

Hade handlat ”Kalles randiga kaviar”. På den var det rabatt för medlemmar.

Expediten i fråga är en man med skön 70-talsfrilla i 25-årsåldern. Följande dialog utspann sig. Lägg till ett omotiverat högljutt och humorbefriat tonläge samt uttryckslöst ansikte från expeditens sida så har du bilden klar för dig.

Expediten:
”Har du medlemskort så du får rabatten på kaviaren?”

Calle:
”Nej, jag har inget medlemskort.”

Expediten:
”Har du inte medlemskort, nej men då får du VERKLIGEN skämmas!”

Calle:
”Oj! Det var hårda bud!”

Expediten:
”Hur ska du klara att leva med detta?”

Calle:
”Jag får försöka, vem vet,  det kanske blir svårt.”

Expediten:
”HUR ska du klara det här? Ska du grubbla över det på din DÖDSBÄDD?”

Calle:
”Hmmm… Det lär visa sig…”

Jag bara blir så förvånad att en person med ett serviceyrke så oombett kan dundra på med trista skämt på det här sättet. Vilken attityd. Helt okänsligt. Snacka om att läsa en social situation fel. Jag hade det på tungan att fråga om det här var Konsums nya sätt att värva medlemmar och om det möjligen var så att han gått en charmkurs och hade ansvaret för detta viktiga riksomspännande uppdrag…

Men, jag bet mig i tungan, packade ihop och gick därifrån. Jag tänkte: ”det är nyttigt för mig att öva på sådana här situationer, jag måste jobba på att bli bättre på att tåla skämt. Han menade inget illa…”

Men klumpen i magen satt kvar länge efteråt. Jag kände mig irriterad och ledsen över detta trista sätt att skämta på fel sätt vid fel tillfälle. Jag kände att jag var förbannad. Jag kände mig respektlöst behandlad. Jag har fan inte bett om att bli tråkad på det där oombedda sättet när jag kommer för att handla min juice, mjölk och kaviar en grå vardagkväll i november och är trött. Det kan inte vara meningen att det ska vara så.  Det har gått två veckor och nu skriver jag om det här.

Jag kommer att komma tillbaka med ännu en prissänkt vara för medlemmar och ställa mig i den oombedde skämtarens kassakö igen. Så gör jag ett socialt experiment och vi får se vad som händer… Kör han med den attityden ska jag faktiskt helt lugnt fråga honom vad han menar. Eller helt enkelt fråga om det är ”Dolda kameran”. Det kan bli riktigt intressant.

Fortsättning följer.

Dementi

Posted in Personlig kommentar, Vardagligt on 22 november, 2007 by japetus

Nej jag är inte utvecklingsfientlig, bara litet trött på det otrivsamma mullrande, bullrande, dundrande, skakande, slamrande arbetena som sedan månader pågår och i ytterligare många månader kommer att pågå precis där jag bor…

Samtidigt i krigszonen nya Liljeholmen Centrum

Posted in Vardagligt on 21 november, 2007 by japetus

Sprängsalvorna dånar i långa utdragna, ibland dubbla, 4-5 sekunders magsugande, jordbävningsliknande vågor. Hela berget skakar. Vindrutorna skallrar. Världens undergång tycks nära. Är detta blitzens London i november 1940 eller början till eldstormen över Hamburg juli 1943? Nej, det är Liljeholmen Centrum hösten 2007. Och då sitter jag ändå ca 60 meter upp ovanför dynamiten. Jag tänker på dem som bor i punkthusen längre ned som kanske bara har 20 meter mellan sig och krevaderna. Hur ska inte det kännas?

Oftast sker sprängningarna vid sju på morgonen eller strax före tio på kvällen. Jag tycker det är obehagligt. Det ska bli ett garage med plats för 1 000 bilar och det sker just under där jag bor. Det är därför de spränger. Här händer saker. Liljeholmen ska bli en del av innerstan. Mäklaren var noga med att påpeka att Liljeholmen har postadress Stockholm och inte Hägersten. Det är liksom litet finare att bo här. Nåja.

En gigantisk ”riksgrop” finns också där förr parkeringen fanns nere på torget. Där far allsköns stora dundrande entreprenadmaskiner kring. En del ser ut som luftvärnskanoner och salvpjäser men är nog till för att borra spränghål. Lass efter lass med sprängsten och grus lastas på stora lastbilar och försvinner. Här spränger man också då och då och knackar bort betong i vad som låter som salvor med 20 mm automatkanon. Liljeholmen Centrum påminner på mer än ett sätt om en krigszon. Jag har noterat att arbetet pågår sju dagar i veckan.

Du sköna nya värld! Här rives för att få ljus och luft! Osv… Jag ser fram mot den tid då detta är klart och en ny strålande del av innerstaden tagit form. Jag tror det är klart våren 2009. Då är jag 41. Den som väntar på nåt gott!

(Tänk att jag kunde skriva en så kort blogg…)