Knuff och trängsel på t-banan, tölparnas julafton varje dag!

Jag märker att jag har litet problem med formatet här för mina bloggar. Har skrivit i snart en vecka på en blogg om 90-talspop som bara växer och växer… Jag borde kanske blogga litet oftare och kortare? Det är väl snarare så det borde se ut här? Mina alster här tycks alltmer anta utseendet av C-uppsatser på universitetet.

Här kommer dock en hederlig, enkel rak blogg av den sort jag tycker mig se ganska ofta. En blogg som handlar om nåt som irriterat mig och som jag måste få kommentera. Det handlar om Stockholms tunnelbana, en plats där jag tillbringar och har tillbringat otroligt mycket tid i mitt liv. Särskilt de senaste 25 åren då jag dagligen åkt till gymnasiet, högskolan och sedermera olika arbetsplatser här i stan. Det är mycket som förändrats under den tiden.

Den här morgonen var exceptionellt stökig med inställd trafik mellan T-Centralen och Västra Skogen. Jag sökte mig snabbt bort upp ur vimlet och tog pendeltåget till Karlberg och gick sedan därifrån till Arbetsmiljöverkets lokaler i Västra Skogen. Det ska i ärlighetens namn sägas att det är första gången på dryga 3 år som det är så stökigt på den här sträckan. Men min poäng är inte att kommentera en sådan här extremt stökig morgon.

Nej det jag vill säga är att jag är alldeles förbluffad över klimatet på Stockholms tunnelbana. Jag tänker särskilt på de senaste kanske 5-6 åren. Det är en helt annan stämning än för bara 10-15 år sedan. För att inte tala om hur det var för 20 år sedan. Då tänker jag inte i första hand på de tiggare som nu är en del av vardagen. Det är en hemskt sorglig syn i sig, men inget jag retar mig på. Nej det är bara tragiskt.


Obs! Människorna på bilden har inget med innehållet i bloggen att göra…

Vad jag retar mig på är alla dessa ytterst vanliga människor som beter sig som tölpar och bufflar i fullständig avsaknad av normal hyfs. Det är som en armé av maniska zombies i tunnelbanan som knuffas, trängs, armbågas, trampar på tårna, tränger sig brutalt, bangar väskor i huvudet, omedvetet använder sina ryggsäckar som stridsklubbor, hostar rätt ut i luften, släpper dörrar i ansiktet på en… Etc… Och poängen är att de gör detta helt ogenerat som det vore den mest naturliga sak i världen. Det lilla ordet ”ursäkta” eller det lilla ordet ”förlåt” har helt försvunnit ur vokabulären.  Hur har folk kunnat bli så brutalt ohyfsade?

Och vi ska inte ens tala om alla dessa mobiltelefonblottare som högljutt terroriserar sina medpassagare med allsköns intimiteter och trivialiteter ur sina liv och alla de maniska klåpare som med glasartade blickar struntar i regeln att lämna plats för avstigande… Eller alla de passivt nonchalanta människor som inte tackar eller nickar när man reser sig, flyttar sig åt sidan eller på olika sätt anstränger sig för att lämna plats åt dem.

Kommer i sammanhanget osökt att tänka på en klassisk text med Nationalteatern som visserligen handlar om en fredagkväll på krogen, men som lika gärna gärna kunde ha beskrivit situationen i Stockholms tunnelbana idag:

”Här var det knuff och trängsel och inte många log…”

Hur jag hanterar detta? Ja jag har olika strategier beroende på vilket humör jag är på. Oftast tittar jag nog bara förvånat en stund på dem; jag hinner helt enkelt inte reagera förrän tunnelbanemarodören är borta.  Eller så säger jag ett försynt ”varsågod” i tomrummet där deras tack saknas. Men ibland blir jag riktigt förbannad och flyttar på mig i vredesmod efter att ha frågat knuff-klamparen vad han egentligen håller på med!? Det är när jag blivit trampad på, knuffad, ”knäknockad” och totalt ignorerad av den idiot som sitter framför mig och fortfarande bara låtsas som om det regnar. Honom mötte jag för ungefär en månad sedan på blå linjen. Han sa ingenting och reagerade inte på något tilltal. Mannen i fråga gav ett totalt hjärndött intryck och jag tvungen att gå därifrån för att slippa se eländet.

Är jag förbannad säger jag bara ”ursäkta” när jag går av tåget och krockar helt sonika med de personer som tycks tro att de spelar defense i amerikansk fotboll och bildat linje framför mig. Jag är trött på att be om ursäkt för min existens, hela tiden vika åt sidan och utnyttjar nu det faktum att jag inte längre är lika liten, tunn och svag som för 20 år sedan. Då behövde jag å andra sidan inte denna quarterback-kompetens…

Det kanske är helt fel av mig att göra så, men ibland känner jag mig litet som Fantomen som ju bekant kunde vara ”hård mot de hårda”. Kanske är detta beviset på att jag nu förvandlats till en irriterad, kverulerande gnällig surgubbe av den sort jag verkligen tog avstånd ifrån för 20 år sen: ”Sån ska jag aldrig bli!”

Frågan kvarstår, är det jag eller mina medmänniskor på tunnelbanan som så totalt förändrats??? Vad tror du?

Annonser

3 svar to “Knuff och trängsel på t-banan, tölparnas julafton varje dag!”

  1. Väldigt intressant Calle,

    Jag har ju inte din erfarenhet av att ha 25 år i tunnelbanan utan bodde bara 5 år i Stockholm och nu de senaste åren har jag ju bott nere i Sydney. Det är en otrolig skillnad mellan dessa städer och kulturen på kollektivtrafiken. Jag brukar ofta säga att i Sydney beter sig folk som svenska på semester, det är det närmsta jag kan beskriva det. Det flyger alltid ”sorry” eller ”sorry, mate”, ”excuse me” i luften när det är på och avstigning vid hållplatser. Folk känns vänligare. Skolungdomarna (i uniform) säger tack till busschaffören när de stiger av…

    När vi varit hemma och hälsat på har det stundtals känts riktigt hotfullt i tunnelbanan, och detta är mellan söder och östermalm inte alls sent en vardagskväll när jag varit hemma. Det är en otrolig skillnad mot här nere.

    Kvarstår vad du skall göra? Jag tycker att du skall komma på studiebesök till varmare breddgrader, kanske framåt februari/mars när vintern är som eländigast. Och vem vet vad som händer – det var 4 veckors semester med början December 2000 som fick mig att emigrera. För här är det nästan som hemma, när alla är på semester.

    Stora kramen

    Johan

  2. Jo tack! Samma elände finns nog på all kollektivtrafik i hela Sverige. 😦 Jag har inte åkt så värst mycket tunnelbana de senaste 15 åren (eftersom jag flyttade tillbaka till Örebro) men känner igen mig på hur busstrafiken är här hemma. Särskilt om man åker med barnvagn känner man sig som persona non grata. Och vi har det ju inte så trevligt som i huvudstaden där man åker gratis med barnvagn, utan efter att ha trängt sig på bussen måste man tränga sig fram till chauffören för att betala, om nu inte busskortet är laddat.
    Bara en sån sak som att bussarna inte tar kontanter längre. I Örebro är det efter 19. Denna regel kom istället för de gratisbussar som infördes efter en brutal misshandel av en busschaufför som ville ha betalt. Han blev knivskuren… Gratisbusar var idén för att chaufförerna skulle få slippa kontanthantering på kvällarna och vad händer då? Jo fylla, misshandel och annat bråk så att man var tvungen att sätta in väktare på de stökigaste linjerna (bland annat den jag åker på). Min pappa blev bland annat spydd på skorna när han var på väg hem från sin Odd Fellowloge en fredagkväll. Nice. Så nu är det busskort som gäller efter klockan 19. För att vi människor inte kan uppföra oss. Man blir så trött. Och så ledsen. Tyvärr tror jag att det är människorna som har blivit kallare. Det positiva i det är väl att det inte är du som blivit en surig gammal gubbe. 😉

  3. Tack mina vänner för era inlevelsefulla och kloka svar!

    Inatt har den första riktiga snön fallit i stockholmsområdet. Folk satt i köer i timtal sent igårkväll här och var. Tror framför allt det var på Nynäsvägen… Men det jag har sett av snö är bara som ett tunt lager av puder i Liljeholmen och nu i Solna där jag jobbar. Ingen riktig vinter.

    Ja jag vill förstås själv tro att det inte är jag som blivit så förskräckligt tjurig och ”grumpy old man”, snarare tror jag att attityden i det svenska samhället förändrats. Och till det sämre definitivt. Inte desto mindre känns det skönt att berätta att jag faktiskt allra oftast orkar vara ödmjuk och vänlig och lämna plats, be om ursäkt och på olika sätt hjälpa till när jag åker

    Jag tar till mig av Johans ord om Australien. Jag ser verkligen fram mot att besöka er. Det är inte en fråga om ”om”, utan en fråga om när. Och rimligen ska det ske när det är som kallast och jävligast här.

    Kram!

    Calle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: