En skön tamburinsnubbe från Soup Dragons är vad söndagkvällen behöver

Söndagkväll med Helges teve mullrande i våningen under, utsikten över stan börjar på att närma sig sitt vinterklaraste och kallaste crescendo. När all julskyltning på stan och alla stjärnor i fönstren kommit på plats om någon vecka är det som allra, allra vackrast att se alla de tusen och åter tusen ljusen skina i decembermörkret över Stockholm. Det här är själva upptakten. Men vi är inte riktigt där än. Själv lyssnar jag på en udda ”Wind chimes” platta med spröda klocktoner från ett digitalt klockspel…

Den här utsikten gav mig de första veckorna jag bodde här för ganska så precis två år sedan gjorde mig märkligt nog nästan känslan av att vara deprimerad, trots att den är så vacker. Att se alla människor och alla bilar som små, små tingestar som pilar fram och tillbaka gav mig en stark känsla av distans. Och det tog litet tid att vänja sig vid den. Här kan man snacka om ”window to the world”. Distanseringen till världen utanför var i början plågsamt påtaglig. Nu upplever jag den som väldigt meditativ och rogivande.

Det känns som det varit mycket gnäll och tjafs i bloggen i veckan som gått. Jag känner att det är dags att slå an en positiv ton här igen inför den nya veckan, den sista i november. Trots att jag nu tagit mig an en rejäl helgdisk som aldrig tycks ta slut med spår av fredagmiddag, lördaglunch och lördagmiddag denna söndagkväll i november, har jag funnit en språngbräda som med positiva vibbar skjuter in mig i den nya veckan med katapult.

Jag kan behöva det för jag har en del mycket svåra personliga beslut att fatta nu. De hänger över mig. Jag måste agera, skrida till verket, bestämma vilken väg jag ska gå…

Jag pausar mina ”Wind chimes” och njuter av en obeskrivligt skön video från YouTube. Det är åter 90-talet som hjälper mig. Det riktigt tidiga 90-talet och vi har nu lämnat Sverige. Med skotska Soup Dragons sångare Sean Dickson som skön tamburinsvängande drogprofet i messiasvit skrud och tidstypisk kort pagefrilla är allting åter möjligt. Det här var när manchestervågens drogliberalism manifesterade sitt acid-rave budskap och de psykedeliska geometriska mönstren, smiley-gubbarna och strobarna snurrade och trängdes som bäst på klubbarna och Bez i Happy Mondays dansade som allra skönast och spred sina positiva vibbar…

Det här är oemotståndligt. Tag emot frälsningen och gör dig redo för en ny vecka i livet. Du är behövd, du är fri, du är älskad! Trevlig söndagkväll på dig du där ute var du än befinner dig! 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: